Kooperationen i samhället : Kooperationsutredningens huvudbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

KGDPERATJONEN

N

E

Statens offentliga utredningar

ww 1981:60

W Industridepartementet

i

Kooperationen

samhället

huvudbetänkande

Kooperationsutredningens

Stockholm 1981

Omslag Jan Bohman Jemström Offsettryck AB ISBN 91 -38-06404-9 ISSN 03 75-2 5OX Minab, Sune 198!

Till statsrådet och chefen för

industridepartementet

Den 10 februari 1977 bemyndigade regeringen chefen för industridepanementet att tillkalla en kommitté med högst 9 ledamöter med uppdrag att utreda frågan om kooperationen och dess roll i samhället. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 22 mars 1977 dåvarande landshövdingen Lars Eliasson, ordförande, samt som ledamöter riksdagsledamoten Hans Alsén (s), f. riksdagsledamoten Sven Gustafson (fp), förbundsordföranden Anna-Lisa Nilsson (c), riksdagsledamoten Margaretha af Ugglas (m), direktören Göran Kuylenstjema, direktören Lars Marcus, direktören Owe Lundevall och lantbrukaren Sven Tågmark. Riksdagsledamoten Margaretha af Ugglas har den 23 april 1980 ersatts av riksdagsledamoten Per Westerberg. Kommittén arbetar under namnet kooperationsutredningen. Experteri utredningen är fr. o. m. 16 maj 1977 civilekonomen Ulla Reinius som också fr. o. m. 1 november 1977 ingår i utredningens sekretariat, departementssekreteraren Bertil Brodén och hovrättsassessom Jan Forsström, fr. o. m. 1 mars 1979 kammarrättsassessom Gustaf Sandström, fr. o. m. 1 januari 1980 bankdirektören Sven Lindquist, direktören Rutger Martin-Löf och bankdirektören Gösta Olson. De tre sistnämnda har medverkat med synpunkter på vissa frågor. Sekreterare åt utredningen är fr. o. m. 22 mars 1977 departementssekreteraren Tage Öh. Biträdande sekreterare har varit forskningsassistenten Pia- Margherite Westerberg (fr. o. m. l augusti 1979 t. o. m. 30 juni 1981), fil kand Eero Marttinen (fr. o. m. 1 mars 1980 t. o. m. 30 juni 1981) och regeringsrättssekreteraren Christer Möller (fr. 0. m. 1 mars 1980 t. o. m. 31 juli 1981). Kooperationsutredningen har tidigare avgett betänkandena Kooperationen i Sverige, SOU 1979:62 och Arbetskooperation, SOU 1980:36 samt expertstudien Kooperativa företag, SOU 1981:54. Detta är utredningens huvudbetänkande. Samtliga i direktiven (Dir. 1977:28 och tilläggsdirektiv Dir. 1979: 14) anmälda frågor behandlas. Genom regeringsbeslut 1981-05-21 har ytterligare tilläggsdirektiv fastställts. Enligt dessa (Dir. 1981:37) skall utredningen även göra en allmän översyn av lagstiftningen om ekonomiska föreningar i syfte att åstadkomma en tidsenlig på detta område. Utredningsarbetet i denna fråga kommer att lagstiftning redovisas i ett senare betänkande. I samband med publiceringen av detta betänkande redovisas separat två expertstudier, nämligen Kooperationens industrisektor i 1980-talets Industri-

Sverige, Ds I 1981:12 och Föreningsdemokrati och _/öretagsdem0krati, Ds l 1981:13. Vi överlämnar härmed huvudbetänkandet i samhället. Kooperationen Till betänkandet har fogats en reservation av Sven Gustafson, en av Göran Kuylenstjema och Sven Tågmark gemensamt samt en av Per Westerberg. Särskilda yttranden har lämnats av Hans Alsén, Sven Gustafson och Per Westerberg.

Stockholm i september l98l

Lars Eliasson

Hans Alsén Sven Gustafson

Göran Kuylenstjerna

Owe Lundevall Lars Marcus Anna-Lisa Nilsson

Sven Tågmark Per Westerberg

/Tage Öh

Innehåll

av direktiv, utredning och förslag 13 Sammanfattning Direktiv . . . . . 13 . . . . . . 14 Utredningsarbetet slutsatser och forslag 15 Utredningens 1.3.1 Förutsättningar, mål och åtgärder 15 1.3.2 utveckling 16 Kooperationens 1.3.3 Konsumentpolitisk betydelse 17 1.3.4 Kooperationen och kapitalet 18 1.3.5 Social r0l1 . . . 19 1.3.6 Demokratisering av näringslivet 19 1.3.7 Internationell roll 19 1.3.8 20 Vissa lagstiftningsfrågor 1.3.9 21 Utvecklingsfrågor

roll i samhället 23 Kooperationens 2.1 Vad är kooperation? . . . . . . . 23 2.2 roller i dagens samhälle 24 Kooperationens 2.2.1 . . . . . 24 Kooperationens omfattning 2.2.2 näringspolitiska betydelse 24 Kooperationens 2.2.3 demokratiska roll 27 Kooperationens 2.2.4 sociala roll 27 Kooperationens 2.2.5 roller 29

Övriga kooperativa

2.3 Samhällets . 29 syn på kooperationen 2.3.1 Allmän inställning 29 näringspolitisk 2.3.2 Företagsformen - foreningslagen 30 2.3.3 och skattefrågor . . . . . 30 Kapital- 2.3.4 Vissa samverkans- och konkurrensfrågor 31 2.3.5 Vissa andra frågor 31 2.3.6 . . . . . . 32 Sammanfattning 2.4 32 Kooperationens egen syn på sin roll i samhället 2.4.1 medlems- resp. samhällsansvar 33 Kooperationens 2.4.2 och marknadshushållningen 34 Kooperationen 2.4.3 frihet och samarbete med staten 37 Kooperationens 2.4.4 och näringslivets demokratisering 38 Kooperationen 2.4.5 framtidsförväntningar 39 Kooperationens

6 Innehåll

2.5 Utredningens principiella överväganden om kooperationen i samhället . . . . . . 42 2.5.1 Samhället och kooperationen 42 2.5.2 Kooperationens olika roller 43 2.5.3 Vissa principiella slutsatser 44

Kooperationen och näringslivets utveckling 47 3.1 Inledning 47 3.2 Kooperationens särart och möjligheter i samhället 47 3.2.1 Vissa huvuddrag i det svenska samhällets förändring 47 3.2.2 Det kooperativa företagets särart 52 3.2.3 Kooperationens möjligheter i samhället 56 3.3 Kooperationen inom industrin 61 3.3.1 Inledning 61 3.3.2 Den kooperativa verksamhetens roll i svenskt näringsliv 61 3.3.3 Den kooperativa industrin under 1980-talet 82 3.4 Kooperationen inom handeln 88 3.4.1 Inledning . . . 88 3.4.2 Den svenska varuhandeln 90 3.4.3 Kooperativ varuhandel 97 3.4.4 KF/Konsumentforeningama 97 3.4.5 OK/Föreningama . . . . 107 3.4.6 Iantbrukskooperationen och handeln 1 10

3.4.7 SLR/Iantmännenföreningarna . . . . . . 112

3.4.8 Handelns utveckling och kooperationens möjligheter under 1980-talet . . 115 3.5 Kooperativ inom boendet utveckling 122 3.5.1 Inledning . . . . . . . . . . . 122 3.5.2 Kooperationens roll i svensk

bostadsförsörjning 123

3.5.3 Bostadskooperativa resultat och samhällsekonomiska vinster 126 3.5.4 Bostadskooperationen inför 1980-talet 127 3.5.5 Sammanfattande synpunkter 128 3.6 Annan kooperation . . . . . . 129 3.7 Kooperativ utveckling inom andra områden 129 3.7.1 Inledning . . . . . . 129 3.7.2 Var kan ny kooperation utvecklas? . . . . 130 3.7.3 Den kooperativa vissa slutsatutvecklingens inriktning- 132 3.7.4 Vägar att främja kooperativ . nybildning 133 3.7.5 Slutsatser och synpunkter på utvecklingsåtgärder 134 3.8 - slutsatser Kooperationen och näringlivets utveckling 134 3.8.1 Utveckling och nuvarande situation . 134 3.8.2 Kooperationens möjligheter under 1980-talet 3.8.3 Förutsättningar och villkor

Innehåll 7 sou 1981:60

betydelse . . . . . 139 4 Kooperationens konsumentpolitiska . . . . . . . . . . . . 139 4.1 Vad är konsumentpolitik? . . . . . . . . . . . 140 4.2 Samhällets konsumentpolitik konsumentpolitiska roll - historisk utveck- 4.3 Kooperationens

. . . . . . . . 142 4.3.1 KF och konsumentlöreningama . . . . . . . . . 145 4.3.2 Bil- och oljekoopexationen . . . . . . . . . . . 146 4.3.3 Bostadskooperationen . . . . . . . . . . 147 4.3.4 Folksam, Reso och Fonus . . . . . . . . . . 149 4.3.5 Lantbrukskooperationen samarbete . . . . . 149 4.4 Internationellt konsumentpolitiskt . . . . . 151 4.5 Dagens kooperation och konsumentpolitiken . . . . . . . . . . . . . . . . 151 4.5.1 Inledning konsumentinfonnation . . . . . . . 151 4.5.2 Kooperativ 4.5.3 Konsumentkooperationens pris- och konkurrenspoli-

produktpolitik . . . . 162 4.5.4 Konsumentkooperationens . . . . . 165 4.5.5 Lantbrukskooperationens produktpolitik . . . . . . . . . . . 166 4.6 Sammanfattande synpunkter konsumentpolitik . . . . 166 4.6.1 Betydelsen av kooperativ 4.6.2 Konsumentinfommtion - kooperativ och samhällelig

. . . . . . . . . . . . . . . . 167 uppgift . . . . . 169 4.6.3 Kooperativ pris- och konkurrenspolitik . . . . . . . . . . 170 4.6.4 Kooperativ produktpolitik

. . . . . . . . . . . 171 5 Kooperationen och kapitalet . . . . . . . . . . . . . . . 171 5.1 Allmän bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . 172 5.1.1 Uppdraget och mål . . . . . . . . 172 5.1.2 Kapitalet- principer . . . 175 5.1.3 Egenkapitalets uppbyggnad

kapitalföisöijning.

185 5.1.4 Svaghet och styrka i kooperationens 5.2 av kapitalproblemen - Vissa undersökningar och Kartläggning . . . . . . . . . . . . . . 192 externa bedömningar . . . . . . . . . . . . . . . . 192 5.2.1 Inledning . . . . . . . . . . . 193 5.2.2 Finansiell kartläggning kartläggande enkät . . 201 5.2.3 Kooperativa kapitalproblem, av KF/LRF . . . . . . . . . 204 5.2.4 Framställningar . . . . . . . . . . . . . . 206 5.3 Problembeskrivning och Soliditeten m. m. . . . . . . 206 5.3.1 Kooperationen och villkor . . . . . . 219 5.3.2 Insatskapitalets utveckling . . . . . . . 221 5.3.2.1 Lantbrukskooperationen . . . . . . . 227 5.3.2.2 Konsumentkooperationen . . . . . . . . . . . 233 5.4 Kooperationen och skatterna . . . . . . . . . . . 233 5.4.1 Nuvarande Skatteregler . . . . . . . 239 5.4.2 Skattebetalningen i föreningarna . . . . . . . . 247 5.4.3 Medlemmars skattebetalningar . . . . . . . . . . . . 249 5.5 Kapitalbehovet, en prognos . . . . . . . . . . . . . 249 5.5.1 Förutsättningar

8 Innehåll

5.5.2 Konsumentkooperationens . kapitalbehov . . . . 252 5.5.3 Lantbrukskooperationens . . . kapitalbehov . . 252 5.6 Förslag till skattestimulanser m. m. för kooperationen . . 253 5.6.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . 253 5.6.2 lnsatsräntans beskattning . . . . . . . . . . 267 5.6.3 Uppskjuten skatt . . . . . . . . . . . . . 273 5.6.4 Avsättningar till bundna fonder . . . . . . . . 278 5.7 Förslag om kooperationen och kapitalmarlmaden . . . . 232 5.7.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . 282 5.7.2 Behov, möjligheter och restriktioner . . . . . . 284

5.7.3 överväganden

om lösningar och åtgärder . . . . 286 5.7.4 B-insatser - en ny fonn av riskbärande i ekonokapital miska föreningar . . . . . . . . . . . . . 291 5.7.5 Slutsatser och förslag . . . . . . . . . . . 295 5.8 Lagforslag och specialmotivering . . . . . . . . . . 299 5.8.1 lagförslag . . . . . . . . . . . . . . . 300 5.8.2 Specialmotivering . . . . . . . . . . . . . 3 |0

6 Kooperativ verksamhet under socialt ansvar . . . . . . 321 6.1 Diskussion om begrepp och frågeställningar . . . . . . 321 6.1.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . 321 6.1.2 Begreppets innehåll och betydelse . . . . . . . 322 6.1.3 Begreppets innebörd för kooperationen . . . . . 323 6.2 Kooperationens sociala ansvar enligt mål och stadgar . . . 324 6.2.1 Konsumentkooperationen . . . . . . . . . . 324 6.2.2 Lantbrukskooperationen . . . . . . . . . . 326 6.2.3 Bostadskooperationen . . . . . . . . . . . 327 6.2.4 Annan kooperation . . . . . . . . . . . . 328 6.3 Socialt ansvar - mål och verklighet . . . . . . . . . 328 6.3.1 Allmän inledning . . . . . . . . . . . . . 328 6.3.2 Kooperationens tolkning av begreppet socialt ansvar enkätstudiens resultat . . . . . . . . . . . 328 6.3.3 Tvärsnittsundersöknin gen . . . . . . . . . . 33 1 6.3.4 Sammanfattande synpunkter sociala på kooperationens ansvar - i verkligheten . . . . . . . . . . . 333 6.4 Kooperationens sociala ansvar och samhälleliga roll slutsatser . . . 335

6.4.1 Kooperationens sociala ansvars samhälleliga betydelse 335

6.4.2 Gränsdragning mellan kooperativt och samhälleligt socialt ansvar . . . . . . . . . . . . . . 337 6.4.3 Bör och kan samhället ekonomiskt eller på annat sätt stödja kooperationens sociala ansvarstagande? . . . 338

7 Kooperationen och

demokratiseringen av näringslivet . . . 341

7.1 . . Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . 341 7.2 Demokrati - ekonomisk demokrati . . . . . . . . . 341

7.2.1 Demokratibegreppet . . . . . . . . . . . . 341 7.2.2 Ekonomisk demokrati . . . . . . . . . . . 342

Innehåll 9

7.3 Kooperativ demokrati . . . . . . . . . . . . . . 344 7.3.1 Principer och program_ . . . . . . . . . . . 344

7.3.2 Innebörd och avgränsning . . . . . . . . . . 345

7.3.3 Kooperationen och ansatsema for ekonomisk demo-

7.3.4 Kooperativ medlemsdemokrati . . . . . . . . 358 7.4 Kooperationen och demokratin - avslutande diskussion . . 362

7.4.1 Kooperativt inflytande . . . . . . . . . . . 362 7.4.2 Kooperativ demokratisk utveckling . . . . . . 362 7.4.3 Vissa slutsatser . . . . . . . . . . . . . . 363

8 och den internationella handeln . . . . . 365 Kooperationen 8.1 och problem . . . . . . . . . . . 365 Utgångspunkter 8.2 utrikeshandel . . . . . . . . . . . . 366 Kooperativ 8.2.1 KF:s utrikeshandel . . . . . . . . . . . . 366 8.2.2 utrikeshandel . . . . . . . 367 Oljekooperationens 8.2.3 Lantbrukskooperationens utrikeshandel . . . . . 368 8.2.4 Internationellt kommersiellt samarbete . . . . . 369 8.2.5 Sammanfattande slutsatser . . . . . . . . . 371 8.3 handeln och MNF . . . . . . . . . 372 Kooperationen, 8.3.1 Ekonomisk och handel . . . . . . . 372 utveckling 8.3.2 MNF - omfattning och betydelse . . . . . . . 373 8.3.3 MNF och konsumentkooperationen . . . . . . 374 8.3.4 MNF och lantbrukskooperationen . . . . . . . 376 8.4 diskussion och slutsatser . . . . . . 377 Sammanfattning, 8.4.1 och privat multinationell verksamhet . . 377 Kooperativ 8.4.2 som korrektiv till MNF . . . . . 378 Kooperationen 8.4.3 Slutsatser . . . . . . . . . . . . . . . 379

9 och u-landsbiszândet . . . . . . . . . 381 Kooperationen 9.1 Internationella Alliansen och u-ländema . . 381 Kooperativa 9.2 . . . . . . . . . 382 Det svenska kooperativa biståndet 9.3 SCC:s biståndsverksamhet . . . . . . . . . . . . 383 9.4 Svensk kooperativ biståndsverksamhet i framtiden . . . . 384 9.5 i den oñiciella biståndspolitiken . . . . . 385 Kooperationen 9.6 Samarbetet mellan SIDA och SCC . . . . . . . . . 386 9.7 Avslutande och slutsatser . . . . . . . . 387 synpunkter

10 . . . . . . . . . . . . . 389 Kooperativ lagstiftning 10.1 lagstiftning - kort översikt . . . . . . . . 389 Kooperativ 10.2 . . . . . . . . . 391 Ny lag om ekonomiska föreningar . . . . . . 391 10.2.1 1976 års forslag till ny föreningslag l0.2.2 av 1976 års förslag . . . . . 393 Remissbehandlingen l0.2.3 Förslag till ändringar som lagts fram av kooperations- . . . . . 394 utredningen l0.2.4 för ekonomiska föreningar m. m. Nya redovisningsregler - ett delgenomforande av 1976 års forslag till ny . . . . . . . . . . . . . . . 395 foreningslag

10 Innehåll sou 193150

10.3 Den kooperativa federationen 396 10.4 Fortsatt utredningsarbete 397

l 1 Kooperativ utveckling . . . . . . . 399 1 1.1 Samhället, kooperationen och framtiden 399 1 1.2 Utvecklings- och åtgärdsbehov 400 11.3 Kooperativ information . . . . . . 402 ll.3.l Kooperativ idé- och systeminforrnation 402 1 1.3.2 Kooperativa data - årsbok 404 ll.3.3 Slutsatser och förslag . . . . . . . . . 405 ll.4 Kooperativ forskning och kooperationen i utbildningen 406 ll.4.l Inledning . . . . . . . . . . . . . 406 ll.4.2 Kooperation som forskningsområde . . . . . . 406 1 1.4.3 Behovet av forskning och utbildning om kooperation 409

11.5.1 Förutsättningar . . . . . . . 417 1l.5.2 Utvecklingsverksamhetens inriktning 419 l 1.5.3 Slutsatser och förslag 420 1 1.6 - 421 Kooperativ utveckling organisation

1 1.7 Kostnader och finanisering . . . . . . . . . . . . 429 1 1.7.1 Kooperativ utveckling - en samhällelig angelägenhet 429

l 1.7.5 Utvecklingsorgan . . . . 432 l 1.7.6 Sammanfattning och förslag 432

Reservationer l. Av Sven Gustafson avseende kapitlen 5 och l 1 . . 435 2. Av Göran Kuylenstjema och Sven Tågmark avseende kapitel 5 438 3. Av Per Westerberg avseende kapitlen 5. 7 och l 1 441 Särskilda yttranden

Innehåll ll

Direktiv . . . . . . . . . . . . . . . 451 Bilaga l

2.1 nyckeltal i kooperationen 459 Bilaga Utvecklingen avy/inansiella

av skattestinzulanser - 463

Bilaga 2.2 Statsfinansiella effekter

- kapitalbehov. si/ieranalxis

Soliditetskrav Jämförande 469 Bilaga 2.3

3.1 . . 475 Bilaga Garantikapital

479 Bilaga 3.2 Ett kooperativ!Akmdyvstem

493 Summary

SOU l98 l :60

1 Sammanfattning av direktiv, utredning och forslag

Efter motion beslöt riksdagen 1976 att hemställa hos regeringen att frågan om i näringslivet skulle utredas. Efter föredragning av kooperationens ställning

industriminister Nils G Åsling beslöt regeringen l977 att den begärda

utredningen, kooperationsutredningen, skulle tillkallas.

1.1 Direktiv

l kooperationsutredningens direktiv Kooperationen och dess roll i samhället

framhålls att kooperationen spelar en viktig roll inom olika inledningsvis delar av det svenska samhället. Det konstateras dock att även om de kooperativa företagen, liksom de statliga, inom vissa sektorer har en stor och en viktig funktion, är det svenska näringslivet i huvudsak omfattning grundat på privat företagsamhet. Vidare konstateras att näringslivet präglas av snabb strukturomvandling samt krav på demokratisering och decentralisering. l anslutning härtill sägs också att de traditionella kooperativa grundsatsema i flera avseenden synes kunna tjäna som riktlinjer for handläggningen och lösningar av väsentliga Under dessa förhållanden är det från samhällets näringspolitiska problem. att den kooperativa företagsfonnen utvecklas som ett synpunkt angeläget livskraftigt altemativ och komplement till både den privata och statliga foretagsformen. Mot denna bakgrund specificeras sedan utredningsuppdraget. Med anledning av att den samlade kooperationen inte tidigare varit föremål och analys uppdrogs åt utredningen att for någon närmare kartläggning anges sju specialområden som särskilt inledningsvis göra en sådan. Därutöver bör behandlas. Dessa är

D kooperationens roll i omvandlingen av samhället D kooperationens konsumentpolitiska betydelse och övriga företagsfonners villkor D jämförelse mellan kooperationens D kooperationens kapitalforsöijning D kooperationens sociala ansvar - förutsättningar och konsekvenser D kooperationen och demokratiseringen av näringslivet D kooperationens intemationella roll lnom dessa områden har vissa specialfrågor nämnts eller andra preciseringar I Redovisas in extenso i gjorts. Sålunda nämns att tillkomsten av nya företag på kooperativ grund, dvs.

14 Sammanfattning av direktiv, utredning och förs/ag

bl. a. arbetskooperativa företag, bör uppmärksammas. På kapitalområdet bör möjligheterna att underlätta de kooperativa företagens uppbyggnad av eget kapital uppmärksammas. Även kooperationens särbehandling i finansieringshänseende genom gällande regler och etablerad praxis skall undersökas. När det gäller den internationella rollen anger direktiven att både den handelspolitiska och den biståndspolitiska aspekten skall behandlas. Kooperationens skattefrågor undantogs uttryckligen i 1977 års direktiv. Efter en gemensam hemställan från Kooperativa förbundet och Lantbrukarnas Riksförbund till chefen för industridepartementet utfärdades 1979-02-08

tilläggsdirektiv i denna fråga. Enligt dessa är kooperationsutredningen

oförhindrad att vid behandlingen av kooperationens kapitalföisörjning även ta upp sådana skattefrågor som hör samman med kapitalförsörjningen. Frågan om kooperationens associationsrättsliga ställning regleras genom lagen om ekonomiska föreningar. Frågan om en eventuell ändring av denna lag togs inte upp i 1977 års direktiv. Den har dock aktualiserats under utredningsarbetets gång och därför anmälts till chefen för industridepartementet. Med anledning härav har 1981-05-21 tilläggsdirektiv utfärdats Enligt dessa skall kooperationsutredningen söka klargöra vad som kan anses utgöra kooperationens egna förutsättningar inom det associationsrättsliga området. Med detta som utgångspunkt skall utredningen utforma förslag till lagstiftning om kooperativa ekonomiska föreningar.

1.2 Utredningsarbetet

Utredningens uppdrag spänner över ett vitt och i flera avseenden obearbetat omrâde. Även om de ideologiska grunderna för kooperationen är väl kända är de teoretiska förutsättningarna i flera viktiga hänseenden outvecklade. Till detta kommer också att konkreta data om befintlig kooperation är svåröverskådliga och bristfälliga. Med detta följer att en utvärdering av kooperationens resultat och möjligheter stöter på betydande svårigheter. Mot denna bakgrund har utredningen i ett första utredningsskede lagt ned ett omfattande arbete på kartläggning och analys av den befintliga kooperationen. Detta hari huvudsak gjorts inom kooperationsutredningens sekretariat med bistånd från de kooperativa organisationerna och med anlitande av bl. a. särskilt framtagen och bearbetad statistik. Resultatet redovisades i utredningens första delbetänkande, SOU 1979:62 Kooperationen i Sverige.

Jämsides med kartläggningsarbetet tog utredningen initiativ till och enga-

gerade ett antal forskare för studier av vissa särskilda kooperativa frågeställningar. Åt pol mag Åke Gabrielsson uppdrogs sålunda 1977 att göra en studie om de löntagarägda företagens omfattning, struktur och problem i Sverige. En slutrapport, Löntagarägda företag. Kartläggning av _förekomst och några problem och deras lösningar, lämnades till utredningen i början av 1980. Utredningen, som kontinuerligt följt Gabrielssons arbete och dessutom deltagit i den försöksverksamhet på detta område som bedrivits genom Statens Industriverk och vissa regionala utvecklingsfonder, redovisade sina förslag i ett andra delbetänkande, SOU 1980:36, Arbetskooperation. I betänkandet Se bilaga 1. ingår Gabrielssons slutrapport som bilaga. Betänkandet har remissbehandlats

Sammanfattning av direktiv, utredning och förslag 15

och föranlett proposition (1980/812130, lndustripolitikens inriktning m. m.) och beslut av riksdagen. Frågan om det kooperativa företagets, främst ekonomiska. särart jämfört har på utredningens uppdrag studerats med det privata och offentliga företaget av docent John Skär. Skårs slutrapport, Kaoperativajöretag, en .studie av det kooperativa _löretagets särart har publicerats som utredningens tredje delbetänkande (SOU 1981:54) Docent Jan-Åke Dellenbrant har gjort ett par andra specialstudier på utredningens uppdrag. Den första. Kooperativ demokrati, är en jämförande studie av styrelsefonner och medlemsdeltagande i några kooperativa föreningsom Forskningsrapporter 1979:2 från Stockholms ar. Den har publicerats universitet, Statsvetenskapliga institutionen. Den andra, F örenin gsdemokrati Två vägar till införande av ekonomisk demokrati, och företagsdem0krati, publiceras i departementsserien (Ds 1 1981:13). sociala ansvarstagande har varit föremål för en särskild Kooperationens

som gjorts av fil kand Maj-Britt Johansson och ek dr Lennart

specialstudie Kooperationen under socialt ansvar, finns stenci- Rosenberg. Slutrapporten, lerad. har dessutom enskilt eller i arbetsgrupper, ett_ 1 utredningsarbetet deltagit, antal experter, konsulter och sakkunniga. Detta har bl. a. gällt kooperationens industriella verksamhet, olika kapitalfrågor, utrikeshandel, u-landsverksamhet, forskning och vissa lagstiftningsfrågor. En studie av ek dr Carl Fredriksson och civ. ek. Sten Ljunggren, Kooperationens industrisektor i 1980-talets Industri-Sverige, publiceras i departementsserien (Ds I 1981:12). I detta huvudbetänkande , Kooperationen i utredningens i de ursprungliga direktiven upp samhället, tas samtliga frågor som anmäldes till Även de i 1979 års tilläggsdirektiv nämnda skattefrågoma behandling. behandlas. Däremot berörs kooperationens associationsrättsliga ställning endast i den mån andra motiverar detta. Den i 1981 års specialfrågor aktualiserade frågan om ny lagstiftning på detta omrâde tilläggsdirektiv kommer därför att behandlas i ett senare betänkande.

1.3 Utredningens slutsatser och förslag

1.3.1 Förutsättningar, mål och åtgärder

Kooperationsutredningen redovisar inledningsvis i kap. 2, Kooperationens roll i samhället, en orienterande beskrivning av kooperationens ställning i olika samhälleliga avseenden. Det konstateras härvid att den samlade svenska svarar för ca 5 % av den totala sysselsättningen och BNP. kooperationen Särskilt inom handel och bostadsförsörjning, där andelama är industri, kooperationen direkt en stor roll. Detta redovisas betydligt större, spelar ytterligare i utredningens kartläggningsbetänkande. Utom den direkt mätbara näringspolitiska rollen kan särskilt kooperationens demokratiska och sociala roller poängteras. Kooperationen i Sverige har mer än två medlemmar, vilket innebär att ca två sammanlagt miljoner av landets hushåll har direkt kooperativ anknytning. Vidare kan tredjedelar konstateras att det inom kooperationen finns ca 100 000 förtroendeuppdrag. Också i andra avseenden, exempelvis forsörjningspolitiskt, handelspolitiskt

16 Sammanfattning av direktiv, utredning och förslag SOU 198150

och biståndspolitiskt spelar kooperationen en väsentlig roll. Det konstateras vidare i detta kapitel att statsmaktemas och samhällets i övrigt inställning till kooperationen i flera avseenden är oklar eller inkonsekvent. Samtidigt som det ställs särskilda Förväntningar och krav på kooperationen har de samhälleliga åtgärderna på bl. a. de ekonomiska, näringspolitiska och forskningspolitiska områdena successivt kommit att innebära en diskriminering av den kooperativa verksamheten. Detta har skett genom att beslutade åtgärder för utveckling och stöd till näringslivet ofta fått en sådan utformning att de inte kunnat utnyttjas av kooperationen. I kapitlet redovisas också kooperationens egen syn på sin samhälleliga roll sådan denna framgår av målsättningar, program och andra uttalanden. Även om kooperationens målsättning inte i alla avseenden är klar och entydig kan det konstateras att den i regel speglar en mycket ambitiös till såväl inställning sitt medlems- som samhällsansvar. Man vill i flera avseenden gå längre i fråga om samhälleligt ansvar än vad gällande lagstiftning, avtal och praxis fastställer för näringslivet i allmänhet. Mot detta kan emellertid ställas att förutsättningarna vad gäller bransch- och marknadsstruktur, finansiella villkor samt forsknings- och utvecklingsverksamhet i avsevärd grad begränsar kooperationens möjligheter till profilering i enlighet med målsättningarna. Sammanfattningsvis redovisar utredningen också vissa egna principiella slutsatser om kooperationens noll i samhället och de åtgärder som motiveras härav. Dessa slutsatser går ur på att kooperationen utgör en värdefull del av svenskt samhällsliv. Särskilt i den aktuella ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen erbjuder kooperationen en kompletterande och alternativ verksamhetsforrn som kan vara av stort värde i den kommande samhällsutvecklingen. En konsekvens av detta är att samhället bör underlätta kooperationens verksamhet och utveckling. Kooperationen är en speciell verksamhetsfonn som i vissa avseenden förutsätter speciella villkor. Därav följer emellertid inte att kooperationen skall vare sig gynnas eller missgynnas i förhållande till andra verksamhetsformer. Även om specialvillkor således är nödvändiga skall villkoren sammantagna för kooperationen ge samma betingelser som för andra företagsformer. Mot denna bakgrund finner kooperationsutredningen särskilda åtgärder erforderliga när det gäller information, utbildning och _fbrskning om kooperation samt utveckling av ny kooperation. Kooperationens kapital/örsörining är ytterligare ett viktigt område för åtgärder. Slutligen behöver även kooperationens institutionella villkor på främst de associationsrättsliga och skatterättsliga områdena anpassas till kooperationens övriga förutsättningar och mål.

1.3.2 Kooperationens utveckling

I tredje kapitlet, Kooperazionen och näringslivets utveckling. analyseras kooperationens utveckling, nuläge och framtidsförutsättningar sett huvudsakligen från en näringspolitisk utgångspunkt. Den kooperativa industrin, handeln och bostadsproduktionen diskuteras särskilt, men även övrig kooperation liksom förutsättningarna för ny kooperation behandlas. Allmänt konstateras att kooperationens målsättning för sin ekonomiska verksamhet i stor utsträckning överensstämmer med statsmaktemas mål för

av direktiv, utredning och förslag 17 Sammanfattning

den ekonomiska politiken. Den befintliga kooperationens medlemsanknytning ger dock en begränsad valfrihet bl. a. när det gäller ”satsningen” på nya branscher. Å andra sidan ger den en större närhet till primära och kvalitativa behov.

Den kooperativa industrin svarar för ca 7 % av landets industrisysselsätt-

och 13 % av industiiproduktionen. Inom livsmedelsindustrin är den ning kooperativa andelen dominerande. Sammanlagt sysselsätter kooperationen ca 165 000 personer. Av handeln är kooperationens andel närmare 14%. Andelen är större inom detalj- och oljehandel och mindre inom specialvarusektom. Av de senaste årtiondenas bostadsproduktion svarar kooperationen för ungefär 25 %. Den kooperativa ekonomiska verksamhetens andel växte under efterkrigstiden fram till mitten av 1970-talet. Därefter har en stagnation inträffat, bl. a. sammanhängande med den allmänna ekonomiska stagnationen och strukturproblem inom vissa branscher. Framtiden inrymmer problem för kooperationen i flera olika avseenden. Industrins branschinriktning är i allmänhet inte den som innefattas i statsmaktemas satsning på expansiv exportinriktad verksamhet. Stora omställningsproblem kvarstår med betydande kapitalbehov som följd. När det gäller handeln kommer den att präglas av en stagnerande privat konsumtionsutveckling. Även här finns stora kapitalkrävande omställningsbehov. Även bostadsproduktionens framtid synes oviss. ställning på området är dock stark och synes kunna Kooperationens ytterligare förstärkas. den etablerade kooperativa verksamheten stå Sammantaget synes alltså inför omställnings- och utvecklingsbehov. En omprioritering är betydande växer intresset för en utbyggnad av nödvändig inom kooperationen. Samtidigt både etablerad och ny kooperation samt kooperativ etablering på nya områden. Kooperationsutredningen har tidigare (SOU 1980:36) föreslagit vissa åtgärder för att främja arbetskooperation. Förslagen hari stort sett följts vid beslut av statsmakterna. För att emellertid en bredare kooperativ utveckling skall komma till stånd, omfattande både redan befintlig och ny på olika områden, fordras konkreta åtgärder av statsmakterna kooperation inom de områden som tidigare nämnts i kapitel 2. Det konstateras emellertid också att kooperationen själv måste vara beredd att utifrân sin egen ta ansvar för nödvändig omprövning av medel och former för målsättning verksamheten.

1.3.3 Konsumentpolitisk betydelse

I betänkandets följande kapitel utvecklas och fördjupas analysen av kooperationens ställning och betydelse. I kapitel 4, Kooperationens konsumentpolitiska sålunda den för konsumentkoopeiationen väsentbetydelse, behandlas ligaste rollen. I kapitlet beskrivs hur kooperationen tidigt gjort betydande konsumentpolitiska insatser, vilka under de senaste årtiondena utvecklats vidare jämsides med samhällets åtgärder. Vidare konstateras att de senaste årens kärvare ekonomiska läge påverkat såväl kooperationens som samhällets möjligheter att föra en effektiv konsumentpolitik. Detta samtidigt som konsumenternas förhållanden försämrats och således behovet av en kraftfull konsumentpolitik

18 Sammanfattning av direktiv, utredning och förslag

förstärkts. Mot denna bakgrund anser kooperationsutredningen att kooperationens konsumentpolitiska roll är av sådan central samhällelig betydelse att den måste tillmätas stor vikt när kooperationens allmänna förutsättningar och villkor utformas. Kooperationens konsumentpolitiska insatser redovisas, bl. a. med vissa kostnadsexempel, fördelade på konsumentinforrnation, pris- och konkurrenspolitik samt produktpolitik. Direkta förslag till samhälleliga åtgärder lämnas inte.

1.3.4 Kooperationen och kapitalet

Kapitel 5, Kooperationen och kapitalet, utgör en beskrivning och analys av kooperationens kapitalfrågor. Utom en allmän bakgrund redovisas och analyseras kooperationens finansiella ställning samt kapitalproblem särskilt vad gäller det egna kapitalet. Även kooperationens skattefrågor behandlas. Vidare redovisas vissa beräkningar om kooperationens kapitalbehov fram till 1985. Mot bakgrund av utredningens allmänna slutsatser om önskvärdheten från näringspolitisk, social och demokratisk utgångspunkt att främja utvecklingen av en livskrañig kooperativ företagssektor, men också utifrån den i detta kapitel gjorda analysen, föreslår utredningen en rad åtgärder. Dessa avser såväl kooperationens interna kapitalbildning som tillförseln utifrån av kollektivt kapital. Förslagen syftar sammanlagt till att jämställa kooperationens kapitaltörsörjning med andra företagsgruppers. Förslagen innebär: El Enkelbeskattning införs för den del av insatsräntan som överförs till medlemsinsatsema. E1 Den lagstadgade reservfondsavsättningen höjs från 5 till 10% av årets överskott. För avsättning därutöver upp till 20 °/o medges avdragsrätt. Denna avsättning skall ske till en kooperativ kapitalfond. EJ Möjlighet öppnas för uppskjuten beskattning genom nedskrivning av viss del av medlemmarnas stadgeenliga insatsbetalningar. Möjligheten gäller medlemmar i jordbruks-, skogsbruks-, trädgårds- och frskekooperativa föreningar. E] Möjlighet till skattefondsparande införes, inledningsvis för den konsumentkooperativa sektoms medlemmar i form av s. k. garantikapital och efter erforderligt ytterligare beredningsarbete för övriga kooperativa organisationers medlemmar. Härvid bör även sparande i B-insatser komma i fråga. EI Ett statligt specialinstitut -fonden för kooperativt egenkapital- inrättas för att göra kollektivt kapital tillgängligt för kooperationen som riskbärande egenkapital (B-insatser). Till fonden anvisas 400 milj. kr. El Genom ändring i föreningslagen möjliggörs att s. k. B-insatser införs i ekonomiska föreningar för egenkapitalinsatser även från andra än medlemmar, bl. a. för kapital från fonden för kooperativt egenkapital. Olika reservationer har lämnats beträffande förslagen i kapitel 5. Mot förslaget avseende höjd avsättning till reservfond har ledamöterna Göran Kuylenstjerna och Sven Tågmark avgett en gemensam reservation. Mot förslaget till

av direktiv, utredning och förslag 19 Sammanfattning

uppskjuten beskattning har ledamöterna Sven Gustafson och Per Westerberg

lämnat två skilda reservationer. Vidare har Westerberg reserverat sig mot förslaget om fonden for kooperativt egenkapital. Även ledamoten Hans Alséns särskilda yttrande berör en fråga inom kapitel 5.

l .3.5 Social roll l kapitel 6, Kooperativ verksamhet under socialt ansvar, belyses hur kooperativ verksamhet fungerar i ett socialt perspektiv. Det konstateras härvid att kooperationen tillför den ekonomiska verksamheten ett individuellt och socialt engagemang som berikar samhället i flera avseenden. Som exempel nämns de konsumentpolitiska insatsema samt regionala, boendesociala, kulturella, folkbildande och biståndspolitiska insatser. l detta sammanhang diskuteras också gränsdragningen mellan kooperativt och samhälleligt socialt ansvar. Därvid tas även frågan upp om ”ekonomisk kompensation för kooperationens extra sociala insatser. Utredningen uttalar i detta sammanhang att någon bestämd gränsdragning mellan vad som på detta område är samhällelig uppgift och kooperativ inte är möjlig. Samhället och dess organ bör vara öppna för samverkan med kooperationen och tillvarata de möjligheter till sociala insatser som kan ske genom verksamhet. Någon viss fonn av ”ekonomisk kompensation till kooperativ just kooperativ verksamhet som sådan förordas inte. Liksom när det gäller kooperationens konsumentpolitiska insatser framhålls dock att kooperationens sociala roll bör beaktas när kooperationens allmänna villkor utfonnas och fastställs.

1.3.6 Demokratisering av näringslivet

I kapitel 7, Kooperationen och demokratiseringen av näringslivet, konstateras sammanfattningsvis att kooperationen är positiv till en utveckling i demokratiserande riktning. Skilda intressebakgrunder gör dock situationen olika för konsument- respektive producentkooperationen. Skillnader av annat slag ligger bakom gränsdragningen mellan den kooperativa medlemsdemokratin och töretagsdemokratin. Slutligen konstateras också att efterkrigstidens tillväxt- och strukturutveckling fort med sig vissa problem for den demokratiska funktionen. framhåller att kooperationens positiva inställning till den Utredningen ekonomiska demokratin i sig innebär att en utbyggnad av kooperationen främjar näringslivets demokratiska utveckling Dessutom kan kooperationen medverka i utvecklingen av modeller for ekonomisk demokrati som kan påverka den demokratiska utvecklingen även inom andra sektorer. I dessa avseenden kan spela en betydelsefull roll i 1980-talets kooperationen utveckling.

1.3.7 Internationell roll och den internationella handeln och I kapitlen 8 och 9, Kooperationen Kooperationen och u-landsbiståndet, lämnas en beskrivning och analys av kooperationens engagemang på dessa områden.

20 Sammanfattning av direktiv, utredning och förslag

Först redovisas den svenska kooperationens import och export av varor. Härvid konstateras att särskilt konsumentkooperationen till avsevärd del är beroende av utrikeshandeln. KF:s import motsvarar exempelvis ca 20 % av föreningarnas försäljning och exporten 25 % av den egna produktionen. Oljekooperationens import motsvarade ca 60 % av försäljningen. Den svenska kooperationen spelar en ledande roll i det internationella kooperativa samarbetet genom Inter-Coop och Nordisk Andelshrbunal, NAF. Närmare 20 % av KFzs import sker via Inter-Coop och ytterligare 20 °/0 via NAF. Gemensam nordisk produktion sker genom Nordtend och Nordchoklad. Även på det lantbrukskooperativa området finns utrikeshandel och internationellt kooperativt samarbete fastän i mindre omfattning. Utom kooperationens utrikeshandel diskuteras även kooperationens relationer till och möjligheter med hänsyn till det multinationella företagandet. De multinationella företagen, MNF, innebär vissa risker för kooperationen och de strävanden denna står för. När det gäller konsumentkooperationen kan en utveckling av MNF medföra att prisbildning, produktutforrnning, marknadsföring och konsumentinformation, Varuförsörjningen och den demokratiska funktionen kan få en utfonnning som missgynnar konsumenterna. För lantbrukskooperationen bedöms riskema främst gälla oligopolistisk prissättning på förnödenheter, effekterna på jordbrukets strukturutveckling och bristande insynsmöjligheter. Sammantaget synes utvecklingen av MNF inte uppfattas som något aktuellt hot mot kooperationen. Från samhällelig synpunkt är bedömningen av MNF:s effekter delad. Liksom kooperationen är en kompletterande och korrigerande faktor för nationell handel synes kooperationen kunna spela

samma roll inom den internationella handeln och sålunda i vissa fall balansera

MNF:s effekter. När det gäller kooperationens u-landsbistånd sker detta sedan 1968 genom kooperationens gemensamma organ, Swedish Co-operative Centre, SCC. Verksamheten, som under senare tid dragit en kostnad av ca 15 milj. kronor per år, finansieras till ca 20 °/0 genom insamlingar och anslag från kooperationen och resten genom anslag från det statliga biståndsorganet SIDA. Målet för det kooperativa biståndet är att främja utvecklingen av demokratiskt förankrade, självständiga och utvecklingbara kooperativa organisationer, som kan spela en dynamisk roll i u-ländemas ekonomi. Biståndet sker genom olika kanaler, dels direkt till utbildningsprojekt i u-ländema, dels till Intemationella Kooperativa Alliansen, IKA, dels också till utbildningsprojekt i Sverige för utländska kooperatörer.

1.3.8 Vissa lagstifiningsfrågor

Vissa lagstiftningsfrågor på skatteområdet tas upp i kapitalavsnittet, kapitel 5. I kapitel 10, Kooperativ lagstiftning, lämnas en översikt av i huvudsak den associationsrättsliga lagstiftningen som reglerar den kooperativa verksamheten. Den kooperativa verksamhetsformen regleras i huvudsak genom l95l års lag om ekonomiska föreningar. För bostadskooperationen och föreningsbanksrörelsen finns dock särskild lagstiftning. Förslag till ny föreningslag framlades 1976. Efter förslagets remissbehandling beslöts att någon proposi-

Sammanfattning av direktiv, utredning och förslag 21

tion till ny lag inte skulle framläggas i avvaktan på resultatet av kooperationsutredningens arbete. Däremot har vissa ändringar gjorts i 1951 års lag. Kooperationsutredningen har enligt sina ursprungliga direktiv inte haft till uppdrag att framlägga förslag till ny lag om ekonomiska föreningar. Utredningen har dock övervägt frågan om laglig reglering av samverkan mellan ekonomiska primär- och sekundärföreningar, den s. k. kooperativa federationen. Härvid har det dock visats att frågan är alltför komplicerad för att kunna lösas isolerat. Genom de tidigare (s. 14) redovisade tilläggsdirektiven kommer utredningen att utarbeta förslag till ny lagstiftning på detta område. En lagstiftning som skall baseras på kooperationens egna förutsättningar.

l .3.9 Utvecklingsfrågor

I kapitel l l, Kooperativ utveckling, tas slutligen en rad utvecklingsfrågor upp till behandling och förslag till åtgärder i anslutning härtill. De frågor som diskuteras är kooperativ information, forskning, utbildning och utveckling samt organisationen av ett stöd till dessa. Det framhålls bl. a. att kunskaperna om kooperationens egenskaper, omfattning, struktur och problem är bristfälliga och svårigheterna att finna tillräckliga data om kooperationen stora. Även forskningen om och utvecklingen av kooperativ teori, teknik och tillämpning är obetydlig och otillräcklig. Generellt sett är de tillgängliga samhälleliga resurserna för kooperativ information, utbildning, forskning och utveckling mycket små jämfört med de samhälleliga resurser som står till andra företagsforrners förfogande. Kooperationsutredningen ñnner därför, dvs. av rättviseskäl, men också därför att som tidigare visats kooperationen i flera avseenden kan tillföra näringslivet och samhället i övrigt ett positivt alternativ till lösning av vissa samhälleliga behov och problem, att vissa utvecklingsåtgärder bör vidtas för att främja kooperationen. Sålunda föreslås att: D Resurser ställs till förfogande och andra behövliga åtgärder vidtas så att den kooperativa företagsformen blir jämställd med andra i grund- och gymnasieskolan samt i den samhälleliga näringspolitiska informationen D En kooperativ årsbok med data om kooperationen ges ut D Inom ramen för befintligt forsknings- och utbildningssystem byggs upp en kontinuerlig forskning och undervisning om kooperationen D Inledningsvis utarbetas ett särskilt kooperativt forskningsprogram byggt på samverkan mellan olika forskningsinstitutioner D Forskningen finansieras på sedvanligt sätt genom forskningsråden. Dessutom anvisas medel till vissa särskilda forskartjänster samt för vissa sekretariats- och samverkansfunktioner D Berörda högskolemyndigheter bör vidta åtgärder för uppbyggnad av undervisning om kooperativ ekonomi och verksamhet D Samhälleliga organ skall regelmässigt överväga kooperativa lösningar av aktuella organisationsfrågor D Initiativ tas och resurser avdelas för en bred kooperativ försöks- och utvecklingsverksamhet D Ett organ - rådet för kooperativ utveckling- bildas för att med olika medel stödja den kooperativa utvecklingen på olika områden

22 Sammanfattning av direktiv, utredning och förslag

Ei Erforderliga medel, ca 15 milj. kr, ställs till förfogande. Av resursbehovet bör 2,5 milj. kr kunna täckas av befintliga anslag och 5 milj. kr anvisas som ett engångsanslag. Mot förslaget om ett statligt-kooperativt samverkansorgan - rådet för

kooperativ utveckling - har ledamötema Sven Gustafson och Per Westerberg

avgett två skilda reservationer.

SOU 198 l 160

2 Kooperationens roll i samhället

2.1 Vad är kooperation?

Med kooperation menas vanligen en på samverkans- och självhjälpsidén ekonomisk verksamhet. Organisationens medlemorganiserad och bedriven demokratiska (en medlem - en röst), skap skall vara öppet, beslutsformema insatsräntan vara beräknad på medbegränsad och överskottsfördelningen l verksamheten skall även lemmens köp från eller leveranser till kooperativet. skolning och samarbete med andra kooperatiingå att främja en kooperativ ver. Denna inriktning och utformning av kooperationen bygger på en internautveckling. Syftet med kooperationen, dvs. att i egen regi tionell och historisk bedriva ekonomisk verksamhet som tillgodoser eller främjar medlemmarnas

intressen kan ha olika inriktningar. De

hushållning eller andra ekonomiska Iantbrukskosom vi i Sverige bäst känner till är konsumentkøøperationen, och bostadskooperationen. Det finns dock i Sverige liksom operationen med andra exempelvis för utomlands en rad kooperativer inriktningar

av sparande och krediter och för olika producentkooperativa

organisationen organisationen och verksamheten verksamheter. Syftet med den kooperativa kan alltså variera praktiskt taget obegränsat. Det bestäms av medlemmama

vid bildandet. organisationen och verksam- När det gäller formerna for den kooperativa - finns vissa heten - och det är dessa som uttrycker den kooperativa egenarten kooperativa principer. Det är de av Intemationelinternationellt accepterade IKA, antagna kooperativa grundsatsema. Dessa, la Kooperativa Alliansen, i utvecklad form de principer för den kooperativa sex till antalet, redovisar och verksamheten som inledningsvis redovisats. organisationen erkänns som riktlinjer av i stort sett all De av IKA antagna grundsatsema Den exakta formuleringen kan dock skifta mellan olika världens kooperation. liksom kan göras som ansluter till den kooperativa organisationer tillägg och verksamhet som organisationen har. I Sverige är vissa av de bakgrund kooperativa grundsatsema dessutom lagligt reglerade genom foreningslagen. uppbyggnad och Genom denna lag regleras de kooperativa företagens

verksamhet i vissa associationsrättsliga avseenden. kan sägas att kooperationen är en foretagsform Sammanfattningsvis verksamhet organiserad av och för att grupper av personer genom ekonomisk sina intressen på områden där de som exempelvis skall kunna tillgodose Den kunder, leverantörer, boende eller sysselsatta har direkta engagemang.

24 Kooperationens roll i samhället

kooperativa verksamheten skall alltså ha ett direkt samband med någon eller

några av medlemmarnas övriga aktiviteter. Syftet är däremot inte att det kooperativa företaget skall vara en affärsrörelse som skall ge ägarna största

möjliga avkastning på insatt kapital

2.2 Kooperationens roller i dagens samhälle

Den svenska kooperationens betydelse i dagens svenska samhälle kan inte anges i något enskilt och enkelt mått. lnte ens den ekonomiska betydelsen kan utan vidare redovisas. Därtill kommer att kooperationen spelar en inte obetydlig roll i andra än rent ekonomiska sammanhang. lnte minst i olika politiska, sociala och kulturella sammanhang ingår kooperationen som en väsentlig komponent genom dels den affärsmässiga verksamheten, dels den folkrörelseaktivitet som kooperation innebär. l det följande ges en översiktlig beskrivning av kooperationens roller och betydelse i dagens samhälle.

2.2.1 Kooperationens omfattning

Kooperationen i Sverige sysselsätter ca 165 000 personer. Detta motsvarar ungefär 5 °/0 av landets totala sysselsättning. Andelen av bruttonationalprodukten torde vara av ungefär samma storleksordning. Rent volymmässigt är därför kooperationens roll tämligen begränsad. Den kooperativa verksamheten är dock inte jämnt fördelad över samtliga näringar utan finns i första hand inom näringama industri och handel som vardera sysselsätter ca 70 000 personer. Inom dessa två områden utgör den kooperativa andelen ca 7 resp 14 °/0. Av bostadsproduktionen har den kooperativa andelen under det senaste årtiondet uppgått till ca 25 %. Inom näringen bank, försäkring och fastighetsförvaltning sysselsätter kooperationen drygt 8 000 personer vilket motsvarar 8 % av sektorns samtliga sysselsatta. Enligt sysselsättningsmåttet finns alltså ungefär 90 % av kooperationens verksamhet inom de tre nämnda näringama.

2.2.2 Kooperationens näringspolitiska betydelse

Kooperationens näringspolitiska betydelse ligger kanske inte främst i verksamhetens volym utan i dess funktion och inriktning. Det ingår i kooperationens natur att verksamheten fått den inriktning den har. Varje organisation är bildad för att, när det gäller konsumentkooperationen, tillgodose medlemmamas/kundemas behov av billiga och bra fömödenheter och tjänster eller, när det gäller lantbrukskooperationen, ta hand om, förädla och sälja de produkter som lantbrukarna producerar eller förse lantbrukarna med de förnödenheter de behöver i sin näringsutövning. Detta direkta samband mellan ägarna/ medlemmarna och kooperativets verksamhet l För ytterligare redovisär en väsentlig del i kooperationens egenait. ning av kooperationens I kooperativets strävan att tillgodose sina medlemmars intressen ligger ett grundsatser och syfte se: incitament till ytterligare När det gäller konsumentkooperatio- Kooperationen i Sverige, integration. SOU 1979:62 s. 77-110. nen har det i många fall varit angeläget att integrera bakåt, dvs. inte bara sälja

roll i samhället 25 Kooperationens

varor utan även sköta distribution, tillverkning och i någon mån också av råvaror. För lantbrukskooperationen har integrationen

anskaffningen

framåt varit det naturliga, dvs. förädlingen av medlemmarnas produkter och kanske också distributionen och försäljningen av färdigproduktema. struktur har den kooperativa verksamheten en Genom denna integrerade funktion utöver den rent kvantitativa. Konsumentspeciell näringspolitisk är sålunda inte begränsad till de andelarav handeln kooperationens betydelse och industrin den har eller till sysselsättningens storlek, utan sammanhänger mellan konsumentbehov, distribution och tillverkockså med integrationen integration sammanlänkar råvaruproduktioning. Lantbrukskooperationens nen med förädling och distribution. Skillnaderna mellan de kooperativa och privata företagens integrationssträvanden neutraliseras i större eller mindre grad av olika marknadskrafter. Trots detta torde vissa skillnader kvarstå som medför olikheter i inriktningen strukturrationalisering, produktutveckling och markav bl. a. nyetablering, nadsföiing. - KF och konsumentforeningama - svarar för Konsumentkooperationen och 13% av specialvaruhandeln. Den drygt 20% av dagligvaruhandeln industrin är i olika grad integrerad med handeln. konsumentkooperativa Närmast ligger de av föreningarna drivna bageriema och charkuterifabrikerna. Också större delen av KF:s livsmedelsindustrier kan ses som direkt andelen av integrerade med handeln. Totalt utgör den konsumentkooperativa 12-13 %. Av konsumentkooperationens hela landets hela livsmedelsindustri

industriverksamhet utgör livsmedelsindustrin 35 °/0 sysselsättningsmässigt

sett men hela 58 °/0 av hela forsäljningsvärdet. har till större delar direkt till Även KFzs övriga industri anknytning primära funktion och den varuanskaffning eller konsumentkooperationens varuhanteiing som denna förutsätter. Det ligger dock i sakens natur att av bl. a. skalekonomiska skäl i flera branscher drivs i större produktionen i och för sig motiverar. Av den omfattning än vad de egna behoven konsumentkooperativa industrins hela försäljning, som 1979 uppgick till ca 9 till den konsumentkooperativa hanmiljarder kronor, gick ungefär hälften kunder inom deln, drygt 20 °/0 till utlandet och närmare 30 °/0 till utomstående landet. Den stora exportandelen hänför sig till vissa speciella branscher eller från främst massa- och pappersindustrin och maskinindustrin. produkter till utomstående inom landet främst produkter från Försäljningen gäller livsmedelsindustrin, gummi- och plastindustrin samt från jord- och stenindustrin. industrin ca 2 1/2 °/0 av Sammanlagt utgör den konsumentkooperativa landets totala industri. På olje- och bensinområdet fungerar oljekooperationen OK på i princip samma sätt som konsumentkooperationen i övrigt. Genom uppbyggnad av en rationell samt dessutom ett eget (delägt) raffmaderi och distributionsapparat erforderliga transportresurser disponerar denna kooperation en väl integrerad ekonomisk verksamhet som spelar en viktig roll för inte bara medlemmarnas del utan också för försörjningen och effektiviteten på detta område över

huvud. andel av hela den svenska oljemarknaden var 1979 Oljekooperationens 15 %. Av enbart bensinforsäljningen uppgick andelen till 19 %. Raflinaderiets

26 Kooperationens roll i samhället

kapacitet motsvarar närmare 30 0/0 av marknadens behov. Av hela den svenska raffrnaderikapaciteten svarar Scanraff för drygt hälften. Även bostadskooperationens näringspolitiska roll karakteriseras av integrationssträvandena, vilka primärt gällt - men även förvaltning byggande, omfattande sparande för finansiering av byggandet och förvaltning, planeringsprocessen som föregår byggandet samt boendets och boendemiljöns utveckling i övrigt. De kooperativa organisationemas - HSB:s och Riksbyggens - andel av bostadsproduktionen ligger f. n. vid ca 25 %. HSB och Riksbyggen förvaltar i dag ca 400 000 bostadsrättslägenheter, 150000 hyreslägenheter, dvs. sammanlagt ca 550 000 lägenheter. Detta motsvarar ungefär 15 °/0 av samtliga bostadslägenheter. Producentkooperationen av den typ som lantbrukskooperationen representerar karakteriseras- med visst undantag-som tidigare sagts av en integration framåt. Ett annat speciellt kännetecken för lantbrukskooperationen är att den fungerar på en marknad som i flera avseenden är reglerad. Härigenom har denna kooperation en näringspolitisk betydelse som skiljer sig från övrig kooperation. Man kan därför säga att lantbrukskooperationen, och då särskilt

den del som omfattar mejeri-, slakteri- och lantmännenorganisationema, har

en speciell näringspolitisk funktion när det gäller både lantbruket och livsmedelsindustrins villkor och utveckling. En del av marknadens direkta funktion har här ersatts av vissa av statsmaktema fastställda mål och en till dessa knuten organiserad Detta bl. a. vissa

förhandlingsordning. gäller

rationaliseringsmål och prissättningen. Även om vissa villkor på så sätt läggs fast torde incitamenten att genom integration utveckla varuhanteringen och förädlingen inom industrin i stort sett finnas kvar. Ett annat karakteristiskt drag hos lantbrukskooperationen är den i vissa fall mycket stora marknadsandelen. På mejeriområdet har lantbrukskooperationen praktiskt taget hundraprocentig marknadsandel. Pâ slakteriområdet ligger andelen kring 80 % och för styckning och charkuteri mellan 40 och 45 °/0. Hanteringen av spannmål har integrerats genom förvärv av kvamar och bagerier och svarar sålunda för ca 60 % av mjölförsäljningen och 15-20 °/0 av bageriproduktionen. Sammantaget kan sägas att lantbrukskooperationen

svarar för ungefär 45 °/0 av landets totala livsmedelsproduktion och är därmed

den utan jämförelse största ägargruppen inom denna industri. Utanför livsmedelsproduktionen är det främst på skogssidan som lantbrukskooperationen utvecklat en integrerad verksamhet. De senaste årens ekonomiska problem inom skogsindustrin har lett till ändrade ägandeförhållanden för vissa av skogsägarkooperationens industrier. Under 1978, dvs. i stort sett före de formella ägandeförändringama, tog skogsägareföreningama emot 15 milj. m3 eller ca 30 % av det avverkade virket. Hälften av detta förädlades vid egna industrier, dvs. vid sågverk, massa- och pappersfabriker samt spånskive- och plywoodfabriker. Av skogsägarrörelsens totala omsättning detta år, 8,3 miljarder kronor, svarade industrin för två tredjedelar. Som tidigare framhâllits ligger en stor del av den kooperativa verksamhetens egenart i dess integrerade funtion. Betydelsen av verksamheten kan bl. a. därför inte beräknas enbart efter förädlingsvärde, marknadsandelar eller andelar av produktionen. Från näringspolitisk bör också effekterna synpunkt för integrerade grupper, dvs. lantbrukarna, när det gäller lantbrukskoopera-

Kooperazionens roll i samhället 27

av den systemkonkurrens som tionen värderas. Noteras bör också effekterna verksamheten innebär i förhållande till den dominerande den kooperativa annan företagsfrlosofr. Det delen av näringslivet som bygger på en principiellt är svårt eller omöjligt att direkt värdera dessa skillnader. Mycket talar dock för element i näringslivet, inte att denna systemkonkurrens utgör ett dynamiskt bara när det gäller konkurrensen i allmänhet utan också när det gäller inom och distribution, utvecklingen av strukturrationalisering produktion nya produkter etc.

2.2.3 Kooperationens demokratiska roll

är en form att bedriva ekonomisk verksamhet enligt demo- Kooperationen en medlem en röst är grundläggande för kratiska principer. Principen formella demokratiska funktion. Det är medlemmarna och kooperationens endast dessa som har rätt att på lika och jämställd grund delta i besluten. Det kunder, leverantörer, stat och kommun innebär bl. a. att så länge anställda, formen inte är medlemmar har de inte genom eller inom den kooperativa inflytande. Den demokrati det här är fråga om är något speciellt demokratiskt eller som är överordnad andra inslag av

medlems- föreningsdemokrati

ekonomisk-demokratisk innebörd. medlemsdemokratin genom inflytanden från l verkligheten kompletteras berörda icke-medlemsgrupper enligt lagar, avtal och praxis. Som folkrörelse att enbart beakta medlemmarnas har kooperationen gått längre än till intressen och upprätthålla principen en medlem en röst. Den innebär bl. a. en som inte stannar vid ”medlemmamas hushållning utan social grundsyn De anställdas medverkan sträcker sig utöver den egna medlemskretsen. likaså verksamhetens samhälls- och allmännyttiga karaktär. Den understryks, ekonomiska och demokratiska skolningen inom kooperationen har betydelse också i andra sammanhang. Samarbete med även andra än kooperativa förekommer också och verkar vitaliserande på samhällsliorganisationer vet. Sammanfattningsvis kan kooperationen utan tvekan ses som ett demokraelement i det svenska samhället och den svenska tiskt och demokratiserande ekonomin. Inom den kooperativa sektorn fungerar föreningsdemokratin på Detta sedvanligt demokratiskt sätt när det gäller medlemmama/ägama. är mer spritt och att maktkoncentrationen är betyder avgjort att inflytandet mindre inom kooperationen än inom den privata sektorn. folkrörelsekaraktär medverkar den dessutom till Genom kooperationens utvecklingen av demokratin inom samhället i övrigt. Den föreningsaktivitet i ekonomi och av olika slag som finns inom kooperationen ger en skolning demokrati som är av värde för samhället i dess helhet. bör dock konstateras att den kooperativa demokratin inte ersätter Samtidigt eller löser frågan om företagsdemokratins avgränsning.

2.2.4 Kooperationens sociala roll

och verksamheten har en rad olika sociala Den kooperativa organisationen faktorerna men även konsekvenser. Detta gäller inte minst de näringspolitiska ett de demokratiska som har behandlats i tidigare avsnitt. Här skall emellertid

28 Kooperationens roll i samhället

antal aspekter på den kooperativa verksamheten som gemensamt kallas den sociala rollen redovisas. Främst skall tre områden behandlas, nämligen konsumentpolitiken, regionalpolitiken och bostadspolitiken. När det gäller konsumentpoliziken kan den specificeras på fyra olika delar: varu- och tjänsteproduktionens omfattning och inriktning, konsumentinfor» mationen, pns- och konkurrenspolitiken samt produktutbud och produktutveckling. Konsumentkooperationen har främst uppkommit på de områden av de enskilda konsumenternas eller hushållens konsumtion och budget som vägt tyngst. Kooperationens uppkomst och utveckling inom dagligvaruhandeln och då i synnerhet livsmedelsforsäljningen samt på bostadsområdet visar detta. Från den utgångspunkten har kooperationen haft en klar och entydig social betydelse. Att den betydelsen i dagens samhälle och marknad skulle vara mindre än vid starten går knappast att vare sig bevisa eller motbevisa. Med konsumentkooperationens målsättning att främja medlemmarnas hushållning följer att konsumentinformationen får en egen självständig roll. Syftet är inte primärt att sälja varor, utan att hjälpa medlemmama/konsumentema att på bästa sätt tillgodose behov och önskemål. Kooperationen tillämpar här olika tillvägagångssätt, dels egen utrednings-, upplysnings- och studieverksamhet, dels verka for en utbyggd samhällelig verksamhet på detta område. Den kooperativa pris- och konkurrenspolitiken har sedan länge gett karaktär åt den konsumentkooperativa verksamheten. Genom uppbyggnaden av en kooperativ distribution och på viktiga områden produktion fick kooperationen möjlighet att spela en ledande konsumentpolitisk roll redan innan någon offentlig konsumentpolitik fanns utformad. Härigenom kunde man påverka bl. a. prismarginaler och andra villkor, neutralisera priskarteller och allmänt inom handeln. främja konkurrensen Denna roll synes kooperationen i allt väsentligt fortfarande ha. En av den ursprungliga kooperationens viktigaste grundsatser var att tillhandahålla ”rena och oforfalskade” varor. Det kooperativa produktutbudet och produktutvecklingen torde fortfarande vara en karakteristisk del av den kooperativa konsumentpolitiken. Basvaruutvecklingen, lågblybensinen och nya bostadslägenhetstyper är exempel på denna aktivitet. På detta område bedriver även lantbrukskooperationen utifrån andra utgångspunkter produktutveckling av konsumentpolitisk betydelse. Genom rationalisering av förädlings- och distributionsleden for att minimera mellanhandskostnadema spelar lantbrukskooperationen också en konsumentpolitisk roll. En del av kooperationens sociala roll är den regionala inriktningen och dess konsekvenser. Konsumentkooperationen torde inte ha någon uttalad och enhetlig regionalpolitisk målsättning. Detta har däremot lantbrukskooperationen. I LRF:s under 1979 antagna handlingsprogram understryks bl. a. att lantbrukskooperationen har ett särskilt ansvar for utvecklingen i glesbygden. l två programpunkter framhålls att Iokaliseringen av kooperativa anläggningar skall bedömas även utifrån regionala intressen och att vid omlokalisering och inskränkningar bör lantbrukskooperationen medverka till att andra arbetstillfällen skapas. Bortsett från vad som sägs i program är det tydligt att såväl den konsument-

Kooperationens roll i samhället 29

som producentkooperativa verksamheten på grund av bl. a. medlemsanknytningen och de allmänna förväntningama att kooperationen skall ta speciella sociala hänsyn har en viss speciell karaktär. Denna kommer till uttryck i bl. a. den reguljära verksamheten, exempelvis i prissättningen som i regel är enhetlig i hela föreningsområdet oavsett faktiska distributionskostnader eller den service som står till medlemmarnas förfogande oavsett lokaliseringen. Undersökningar som gjorts visar också att sysselsättningsmässigt är den kooperativa verksamheten relativt jämnt fördelad i landet. Från hostadspolitisk synpunkt innebar uppkomsten av bostadskooperationen en form av social bostadsproduktion som integrerade nyttjama och deras långsiktiga behov med planering, finansiering, byggande och förvaltning. Det innebar också en kvalitativ utveckling av bostadsstandarden, självförvaltning och reducering av de spekulativa inslagen på bostadsmarknaden. Bostadskooperationen torde fortfarande i stor utsträckning stå som en garant för en social bostadsproduktion och bostadsförvaltning. Sammanfattningsvis kan konstateras att kooperationens sociala roll fortfarande kan anses vara grundläggande för rörelsen och verksamheten. Det ligger dock i kooperationens natur att den sociala rollen är oupplösligt förenad med den ekonomiska. På de sektorer som arbetar på en marknad i konkurrens med andra är det ekonomiska utrymmet för sociala hänsyn begränsat.

2.2.5 Övriga kooperativa roller

Kooperationens verksamhet är också av betydelse i andra sammanhang. Från försvarsberedskapssynpunkt är givetvis den kooperativa industrin av stor betydelse främst naturligtvis när det gäller självförsörjningen med livsmedel men också för vissa andra produkter av strategisk betydelse. Även när det gäller u-landsbiståndet har den svenska kooperationen kunnat göra en värdefull insats. Slutligen bör också kooperationens kulturella strävanden uppmärksammas. l enlighet med kooperationens traditionella folkbildande inriktning har den alltid verkat för att genom press, litteratur och annan kulturproduktion vidga medlemmarnas tillgång till kvalitativt god kultur.

2.3 Samhällets syn på kooperationen

Samhället i form av stat och kommun har ingen samlad och konsekvent syn på kooperationen som företagsform eller social företeelse. l de fall direkt ställning tagits till kooperativa frågor har det i regel varit utifrån icke-kooperativa eller generella utgångspunkter. l det följande skall vissa av samhällets åtgärder och bedömningar som har direkta eller indirekta konsekvenser för kooperationen redovisas.

2.3.1 Allmän näringspolitisk inställning

Även om det inte finns någon uttalad bedömning om kooperationens allmänna samhälleliga eller näringspolitiska betydelse har samhället på några områden dokumenterat en positiv inställning till den kooperativa formen. Klarast gäller detta kanske lantbrukskooperationen under uppbyggnaden

30 Koøperationens roll i samhället

under 1930-talet. Även bostadskooperationen har, åtminstone under vissa perioder och i vissa regioner, fått en positiv behandling. På detta område har dock funnits en viss konkurrenssituation till allmännyttigt bostadsbyggande som påverkat totalbilden. Slutligen synes de senaste årens åtgärder och uttalanden om arbetskooperationen kunna tydas som en försiktig positiv inställning från statsmaktemas sida. Bakgrunden till dessa positiva attityder synes vara av både näringspolitisk och social natur. När det gäller konsumentkooperationens insatser på distributionens och handelns område har samhället i vissa avseenden intagit en passiv attityd även om konsumentkooperationens konkurrenspolitiska insatser legat i linje med den officiella synen på konkurrensens samhällsekonomiska betydelse.

2.3.2 Företagsformen -jöreningslagen

Föreningslagen är i stort sett uppbyggd efter mönster från aktiebolagslagen. Detta innebär att också en stor del av aktiebolagslagens innehåll tagits över. Genom justeringar har dock en del av kooperationens särdrag inarbetats. Särskilt under senare år och speciellt med anledning av 1976 års förslag till ny föreningslag har från kooperativt håll krav rests att kooperationens egna förutsättningar skall prägla föreningslagen. Sakligt sett torde detta innebära att den kooperativa samverkansideologin får en lagligt reglerad och erkänd ställning. Bl. a. gäller det en precisering av självständiga föreningars ideella och ekonomiska samarbete inom ett gemensamt förbund.

2.3.3 Kapital- och skattefrågor

Statsmaktema har genom olika åtgärder sökt främja företagens anskaffning eller bildande av eget kapital. Dessa åtgärder har i flera fall konstruerats med inriktning på aktiebolagens funktion. Dänned har åtgärderna inte varit tillämpliga på kooperationens ekonomiska föreningar. Detta gäller Annelllagen, uppskrivning för fondemission, skattesparandets aktiefondsaltemativ och fjärde AP-fonden. En viss positiv särbehandling kan dock anses föreligga vad gäller de kooperativa föreningarnas avdragsrätt för överskottsutbetalning i form av återbäring och efterlikvid. En direkt positiv särbehandling har kommit kooperationen till del när det gäller skattesatsen vid statlig inkomsttaxering. l enlighet med ett förslag som uppkom i riksdagen 1947 vid behandlingen av regeringens förslag till höjd skattesats beslöts att höjningen inte skulle gälla ekonomiska föreningar. För dessa skulle skattesatsen ligga kvar vid 32 °/0 medan den höjdes till 40 °/0 för aktiebolagen. Motiveringen var social, nämligen att medlemmar i ekonomiska föreningar i genomsnitt hade lägre inkomster än delägare i aktiebolag. Enligt företagsskatteberedningens slutbetänkande (SOU 1977:86) saknas numera saklig grund för en förmånsbehandling av ekonomiska föreningar. Därför föreslogs att samma skattesats skall gälla för aktiebolag och ekonomiska föreningar. Förslagen har på denna punkt ännu inte föranlett proposition till riksdagen.

Kooperationens roll i samhället 31

2.3.4 Vissa samverkans- och konkurrensfrågor

Kooperationen bygger på samarbete och samverkan mellan enskilda individer för att främja medlemmamas hushållning men också mellan enskilda föreningar för att lösa gemensamma problem. Denna samverkan kooperativa grundas på frivilliga åtaganden och inte på hierarkiska ägandekonstruktioner. Inom kooperationen är föreningarna inte inordnade i koncerner, utan är uppgifter. l självständiga företag som bildat Förbund för vissa gemensamma vissa näringspolitiska sammanhang, särskilt när det gällt lantbrukskooperationens uppbyggnad under 1930-talet och senare, har denna föreningssamverkan uppmuntrats och stötts från samhällets sida. samverkan har dock i vissa fall tolkats negativt av de Kooperativ konkurrensfrämjande myndigheterna. Förslaget till ny konkurrensbegränsningslag (SOU 1978:9) innebär bl.a. att en stor del av den kooperativa

samverkan. föreningarna emellan skulle bli beroende av särskilda dispenser.

Den konkurrenssyn som förslaget utgår ifrån bygger uppenbarligen på bolagsrättslig och inte föreningsrättslig praxis. Vidare synes det samhälleliga

värdet av den systemkonkurrens som framför allt kooperationen främjar

undervärderas i förhållande till gängse företagskonkurrens. - Även om alltså kooperationens -i första hand konsumentkooperationens allmänna konkurrensfrämjande effekt i olika sammanhang fått positiva omdömen råder viss osäkerhet om den samhälleliga värderingen av den kooperativa samverkansideologins praktiska yttringar. Detta gäller oavsett

regeringens och riksdagens behandling av konkurrensutredningens förslag.

Osäkerheten synes sammanhänga med en viss dualism i den samhälleliga näringspoliti ken i dess strävan att främja dels näringslivets strukturutveckling, dels vissa sysselsättnings- och inkomstomfördelande sylten, dels också ett visst konkurrenspräglat marknadssystem.

2.3.5 Vissa andra frågor

Kooperationens ställning som en i totala sammanhang relativt liten och annorlunda företagsgrupp och företagsform återspeglas också i andra än i de redan nämnda avseendena. På det näringspolitiska området har sålunda intill dessa dagar inga åtgärder vidtagits för att främja just det kooperativa altemativet. lnom näringspolitikens ram torde stöd till kooperativa företag som utgå enligt samma regler som för andra företag. Den serviceorganisation finns och som även har till uppgift att främja nyetableringen av företag har dock hittills så gott som uteslutande varit inriktad på privatägda företag och då framför allt aktiebolag. Kompetensen rörande den kooperativa formens förutsättningar och villkor är mycket begränsad inom denna organisation. Statsmaktema har dock 1979 och - på förslag av kooperationsutredningen, (SOU 1980:36) - 1981 beslutat om åtgärder för en arbetskooperativ försöksverksamhet i hela landet. Stödåtgärdema administreras av de regionala utvecklingsfondema och av Statens Industriverk och leds av en delegation knuten till industridepartementet. Ett annat- område som är av väsentlig betydelse för kooperationens och framtid och belyser samhällets inställning till kooperationen är utveckling utbildning och forskning. På högskolenivå saknas den helt eller är av mycket

32 Kooperationens roll i samhället

liten och sporadisk natur. Detta påverkar inte bara den befintliga kooperationens utvecklingsmöjligheter utan också uppkomsten av ny kooperation och samhällets inställning till kooperationen i allmänhet.

2.3.6 Sammanfattning

Den dominans som det privatägda näringslivet har i samhället innebäri regel att en i förhållande till skilda Företagsformer opreciserad politik i realiteten blir anpassad till den dominerande företagsformen. dvs. aktiebolaget. Föreningslagen utformas efter mönster av aktiebolagslagen, kredit- och kapitalmarknaden anpassas till aktiebolagen, utbildning och forskning inriktas på aktiebolagets funktion etc. Utom denna mer eller mindre omedvetna anpassning till en dominerande företagsforms villkor och problem medför den också ett antal mål- och medelkonflikter. Effektivitet, strukturrationalisering, konkurrens, socialt ansvar, samarbete, demokrati etc. krävs i vissa fall i större utsträckning av de kooperativa företagen även där målen och medlen står i konflikt med varandra. Mot den bakgrunden synes det uttalande som gjorts i direktiven till kooperationsutredningen om kooperationens ställning och roll kräva en djupgående omvärdering av den samhälleliga politiken gentemot kooperationen. I direktiven (Dir. 1977:28, s. 3) uttalas följande: Det svenska näringslivet är i huvudsak grundat på privat företagsamhet. Även om de statliga och kooperativa företagen inom vissa sektorer spelar en betydande roll utgör dessa företagsgrupper totalt sett endast en mindre del av näringslivet. Näringslivet präglas av snabb strukturomvandling samt krav på demokratisering och decentralisering. Under dessa förhållanden är det från samhällets synpunkt angeläget att den kooperativa företagsfonnen utvecklas som ett livskraftigt alternativ och komplement till både den privata och den statliga företagsformen. De traditionella kooperativa grundsatsema synes i flera avseenden kunna tjäna som riktlinjer för handläggningen och lösningen av väsentliga näringspolitiska problem. Mot denna bakgrund finns det anledning att pröva förutsättningarna och villkoren för kooperationens medverkan i näringslivets omvandling.

2.4 Kooperationens egen syn på sin roll i samhället

Det är omöjligt att entydigt beskriva den syn kooperationen har på sig själv. Den skiftar mellan olika organisationer. En väsentlig skiljelinje går bl. a. mellan de konsumentkooperativa och producentkooperativa organisationema. Men även sammanhanget i vilket frågan om kooperationens roll kommer upp påverkar svaret. l olika principiella uttalanden framhålls från kooperationen själv att man inte kräver någon särbehandling i meningen favörer som inte tillkommer andra företag. Den lägre skattesatsen vid statlig inkomsttaxering tillkom således inte genom någon kooperativ framställning. Å andra sidan har det principiella kravet rests att kooperationen skall ha möjligheter att arbeta enligt de ideologiska grundsatser som antagits av kooperationen.

Kooperationens roll i samhället 33 SOU l98l:6O

I det följande skall utifrån kooperationens egna allmänna program, och andra officiella skriñer och uttalanden redovisas vissa handlingsprogram principiella markeringar rörande några centrala frågeställningar.

2.4.1 Kooperationens medlems- resp. samhällsansvar För att belysa kooperationens egen syn på sin roll i samhället kan det vara lämpligt att redovisa syftet med och inriktningen av verksamheten. Vad först gäller den allmänna konsumentkooperationen, KF och konsumentforeningarna, ger Konsumentkooperativt handlingsprogram, som antogs 1976, spännvidden och inriktningen i den målsättning och det ansvarstagande som programmet innebär. Redan i inledningen till grundsatsema och ramprogrammet konstateras att konsumentkooperationen är konsumenternas intresseorganisation med uppgift att främja sina medlemmars hushållning och att aktivt medverka till att utveckla samhället i sådan inriktning att det som helhet är inriktat på målet att tillgodose människors behov. l denna passus slås fast tre olika vida ansvarsområden, nämligen medlemmarnas hushållning, konsumenternas intresse och människors behov. Av dessa är det speciellt konsumentkooperationen som konsumenternas intresseorganisation som betonas i både handlingsprogrammet i övrigt och i andra principiella uttalanden. I ramprogram och riktlinjer utvecklas särskilt konsumentinriktningen, dvs. bl. a. uppgifterna att anskaffa och tillhandahålla varor och tjänster för konsumenternas behov, att tillhandahålla information som underlättar for konsumenterna att organisera sin hushållning och att vidga konsumentinflytandet på samhällsutvecklingen. Vissa differenser finns dock i programuttalandena. När det gäller produktionen sägs att den grundläggande uppgiften for den konsumentkooperativa produktionen är att främja medlemmarnas intressen. Utan att hårdra avgränsningen torde den dominerande uppfattningen sådan den kommer till uttryck i program och uttalanden vara den att konsumentkooperationen som konsumenternas intresseorganisation inte endast företräder de organiserade medlemmarnas intressen utan konsumenternas kollektiva intressen i allmänhet.

Övrig konsumentkooperation, exempelvis bostadskooperationen och olje-

kooperationen redovisar ungefär samma distinktion när det gäller syñet med verksamheten inom sina respektive områden. Sammanfattningsvis kan man säga att konsumentkooperationen utöver det självklara medlemsansvaret även åtagit sig ett allmänt konsumentansvar. Vad detta omfattar framgår av följande punkter ur det konsumentkooperativa handlingsprogrammet rörande kooperationens uppgifter: D på effektivaste sätt tillhandahålla varor och tjänster D tillhandahålla sådan information som underlättar för konsumenterna att organisera sin hushållning D bygga ut den konsumentkooperativa sektom och vidga konsumentinflytandet på samhällsutvecklingen D bedriva erforderlig forsknings- och utvecklingsverksamhet D bland medlemmarna och allmänhet sprida upplysning om konsumentkooperationens mål, principer och verksamhet.

34 Kooperationens roll i samhället sou 19g|;50

Lantbrukskooperationens medlems- och samhällsansvar skall ses mot bakav den organisatoriska integration av näringspolitisk/facklig och grund kooperativ verksamhet som karakteriserar LRF. Lantbrukskooperationens målsättning och syn på den egna rollen finns dokumenterad i bl. a. det allmänna programmet från l97l och i handlingsprogrammet, Utveckling i samverkan, som antagits 1979. [inledningen till l97l års program konstateras att LRF ”är en partipolitiskt obunden, på demokratisk grund uppbyggd, facklig/näringspolitisk organisation för lantbruksbefolkningen och lantbrukskooperationen”. Vidare sägs att LRF är språkrör för lantbruksbefolkningen, lantbrukskooperationen samt landsbygdsbefolkningen i allmänhet och ett medel att tillvarata deras intressen.” I handlingsprogrammet sägs beträffande syftet att “det övergripande målet är (således) att skapa bästa möjliga förutsättningar att tillförsäkra lantbrukarna en levnadsstandard som är likvärdig med andra jämförbara gruppers. Utifrån detta kan konstateras att lantbrukskooperationens programmatiska ansvarstagande inte begränsas till medlemmarna utan även omfattar lantbruksbehlkningen och Iandsbygdsbehlkningen i allmänhet. Vad detta ansvar omfattar uttrycks på följande sätt i det allmänna programmet: LRF verkar för en allmän och solidarisk anslutning till lantbrukskooperationen, vars uppgift är att med medlemmamas produkter som råvarubas genom förädlings- och försäljningsverksamhet organisera en effektiv marknadsföring samt att medverka vid anskaffandet av fömödenheter och vid ordnandet av erforderliga krediter åt lantbruket. I handlingsprogrammet preciseras bl. a. ansvarets omfattning. Följande sammanfattande punkter om lantbrukskooperationens uppgifter kan noteras: D trygga avsättningen av lantbrukets produkter, (punkt 5.1.3) D bedriva en förädlingsverksamhet under förutsättning att den ytterligare tryggar avsättningen av medlemmarnas produkter, (5. l .4) D tillhandahålla - och medverka till att åstadkomma - erforderlig producenttjänst, dvs. forsknings- och utvecklingsarbete samt utbildning, infonnation och service som erfordras för att bli effektiva företagare, (5.3.l-2) D framställa produkter och tillhandahålla tjänster av hög kvalitet och i effektiva former, (6.l.2) D lokaliseringen av kooperationens anläggningar skall bedömas även utifrån regionala intressen, (6.2. l) D fastställa och tillämpa en inforrnationspolitik med syfte att främja en aktiv och fortlöpande dialog med omvärlden. (4.2.3)

2.4.2 Kooperationen och marknadshushållningen

Kooperationen arbetar inom ett i stort sett givet ekonomiskt samhällssystem. Kooperationen själv kan endast i begränsad omfattning och på lång sikt påverka de grundläggande yttre förutsättningarna för sin verksamhet. Som affarsrörelse har därför kooperationen att verka inom det blandekonomiska

roll i samhället 35 r Kooperationens

marknadssystem som råder vid varje särskilt tillfälle. Men kooperationen är inte endast en affärsrörelse, utan också en folkrörelse med en djupare förankring och ett för varje organisation specialiserat och utvecklat ansvarstagande som förutsätter aktiviteter som sträcker sig utanför de affärsmässiga aktivitetema på marknaden. När det gäller konsumentkooperationen, dvs. i första hand KF/Konsum men i tillämpliga delar också oljekooperationen OK och forsäkringskooperationen Folksam, synes dock dess egna företrädare länge - ungefär under perioden 1920- l 960 -i forsta hand ha betraktat rörelsen som en aflärsrörelse, en foretagsforrn. Det var främst fråga om en av konsumenterna ägd företagsamhet som genom konkurrens skulle korrigera de privata företagens verksamhet Detta innebar dock inte att man helt begränsade sig till konkurrensen i forsäljningsledet. Genom etablering av egen produktion, framställningar till statsmakterna om åtgärder mot olika konkurrenshinder, medverkan i uppbyggnaden av forsknings- och informationsorgan etc. sökte man i stort främja konkurrensen. Genom näringslivets koncentration blev fåtalskonkurrens och monopolistisk konkurrens de dominerande marknadsfonnema. På den marknaden ser konsumentkooperationen som sin uppgift att genom blockkonkurrensen vara en balanserande faktor som företräder konsumentintressen i konkurrens med de privata storföretagen. samhällsutvecklingen under 1960- och 1970-talen aktualiserade en vidare syn på konsumentkooperationens uppgift. Konkurrenslagstiftning och kooperativ konkurrens gav vissa resultat. Detta räckte dock inte för att främja och tillgodose konsumenternas intressen. Iden självprövning som utvecklingen föranledde inom konsumentkooperationen växte kraven på att den skulle påta sig rollen som en allmän konsumentorganisation som i sin verksamhet vill tillgodose konsumentintresset i stort. Iden andan utvecklades handlingsprogrammet som antogs 1976. Programmet avfärdar inte konkurrensen som medel. Tvärtom understryks behovet av aktiv prissättning (punkt 1:4) och en anpassning av försäljningsställen, sortiment, service och priser till de lokala förutsättningama (l:5). Även den egna produktionens uppgift att motverka höga priser på grund av monopolistisk prissättning och ineffektivitet framhålls (312). Vid sidan av denna konkurrenspolitiska eller affärsmässiga effektivitet är det två andra aspekter på verksamheten som dominerar och även påverkar konsumentkooperationens marknadsrelation. Den ena är den konsumentpolitiska, dvs. uppgiften att såväl inom den egna affärsverksamheten som genom information, forskning, utbildning och eljest tillgodose konsumentintressetDen andra är den demokratiska l Jfr För-

aspekten på verksamhetens utfonnning och inriktning, Konsumentägt,

strävan att utveckla och förena medlems- Slag och foretagsdemokratin.

ttlntâmlsälnentkm

Denna aktuella har nyligen forrnulerats

gäålfvstoåzhglrrlsggä,

konsumentkooperativa inställning så att det totala konsumentkooperativa effektivitetsbegreppet är summan s. 40-46. av 2 Svensk konsumentko-

:r effektivitet

jfâfgggfåfââåâfâ?

konsumentpolitisk D affärsmässig effektivitet mitténs betänkande av

El demokratisk eflektivitetz år 1979, s. 19-23.

36 Kooperaionens roll i samhället

Genom poängteri ngen av denna treenighet balanseras marknadens betydelse. Konkurrens, konsumentbehov och demokrati skall integrerat styra och karakterisera kooperationens verksamhet. Lantbrukskooperationens ställning till marknadshushållningen bestäms av annan historisk och näringspolitisk l930-talets bakgrund. jordbrukspolitik och den jordbruksreglering som denna medförde begränsade marknadskrafternas effekt avsevärt. Krigsårens krisregleringar befäste regleringsekonomin. Under efterkrigstiden eller sedan 1947 har i den svenska jordbrukspolitiken ingått tre centrala mål, nämligen inkomstmålet, effektivitetsmålet och produktionsmålet. Målen har under olika perioder haft skiftande formuleringar och olika inbördes tyngd. Huvudmedlen för att nå dessa mål har varit prisstöd genom reglering av priserna på jordbruksprodukter, stöd till rationaliseringsåtgärder och markpolitisk lagstiftning. Prisregleringen byggdes upp under 1930-talet och har i princip haft samma utformning sedan dms. Den omfattar tre huvudkomponenter, nämligen prisstöd till i forsta hand primärproduktionen av livsmedel, gränsskydd för att reglera importen samt marknadsreglering för exporten. Allmänt kan sägas att jordbruksregleringen till stor del övertagit marknadens prisbildande funktion och därmed också regleringen av tillförsel, avsättning och rationaliseringsverksamhet. Jordbrukspolitikens strävan har varit att de reglerande åtgärderna främst skall inriktas på den primära produktionen, dvs. på jordbruket och jordbrukets leveranser. Av regleringstekniska skäl har emellertid åtgärderna beträffande dvs. animalieproduktion, mjölk, kött och fläsk, lagts på partiprisledet. På så sätt är lantbrukskooperationens primärförädling av mejeri- och slakteriproduktion direkt involverad i regleringssystemet. Däremot ingår exempelvis inte charkuteriproduktionen. Sammantaget med det faktum att lantbrukskooperationen svarar för praktiskt taget 100 % av mejeriindustrin och 80 °/0 av slakteriindustrin innebär detta att den marknadsekonomiska styrningen av denna del av kooperationen är begränsad. Genom det förhandlings- och insynssystem som ingår i

jordbruksregleringen har dock en kontrollapparat skapats som skall ersätta

bl. a. marknadskraftemas priskontroll och rationaliseringsincitament. Det regleringssystem som utvecklats har i allt väsentligt tillkommit med lantbrukets och lantbrukskooperationens medverkan. Som princip har lantbrukskooperationen uttalat att den delar grundsynen att fri konkurrens bäst främjar utvecklingen av ett effektivt näringsliv. Man understryker emellertid samtidigt att denna grundsyn måste tillämpas på ett nyanserat sätt. Bl. a. måste de kooperativa företagen även i framtiden få möjlighet att i samverkan arbeta för en rationell svensk livsmedelsproduktion l övrigt understryks i handlingsprogrammet att konsumenternas önskemål skall vara vägledande för produktionens inriktning (punkt 6:1), lantbrukskooperationen skall driva en aktiv produktutveckling och marknadsföring (6:3) och successivt utfonna en för hela lantbrukskooperationen gemensam övergripande marknadspolitik (624). Vidare skall lantbrukskooperationen som dominerande livsmedelsproducent upprätthålla goda relationer med olika handels- och distributionsled I och vara neutral i konkurrensen Lantbrukskooprrativa dem emellan (6:5). handlingsprogrammet, Sammanfattningsvis kan konstateras att marknads- och konkurrensekos. 87. nomins effekter positiva och egenskaper i princip accepteras av såväl

sou 193150 Kooperationens roll i samhället 37

i konsument- som lantbrukskooperationen. För båda riktningama gäller emellertid att det finns övergripande målsättningar som inte, eller endast delvis, tillgodoses genom en marknadsekonomi av gängse slag. Tillkomsten av en kooperativ sektor är i sig själv ett tecken på detta. Dessa övergripande målsättningar av ekonomisk, social och demokratisk natur har föranlett kooperationen att vid sidan av strävan att modifiera de marknadsekonomiska effekterna utveckla vissa samverkans- eller kooperativa effekter för att tillgodose konsumenternas och lantbruksproducentemas intressen. Dessa har i flertalet fall varit av sådant allmänt samhälleligt intresse att åtgärderna kunnat ske - när det gäller konsumentkooperationen - utan erinran från samhällets företrädare eller - när det gäller lantbrukskooperationen - med direkt samhälleligt stöd. Under senare tid har dock i diskussion om ny konkurrenslagstiftning och i anslutning till vissa fusioner inom livsmedelsindustrin, där främst lantbrukskooperationen deltagit, ifrågasatts om inte integrationen och koncentrationen gått för långt sett från allmän samhällelig synpunkt.

2.4.3 Kooperationens frihet och samarbete med staten

Den svenska kooperationen har alltid understrukit sin principiellt självständiga och obundna ställning gentemot staten, politiska partier och andra intressegrupperingar. l såväl konsumentkooperationens som lantbrukskooperationens kooperativa grundsatser ingår punkten partipolitisk obundenhet. Även genom den demokratiska förvaltningsformen en medlem - en röst och grundsatsen om kapitalbildning för ekonomiskt oberoende (KF) och verksamheten skall _ñnansieras så att obereoendet bevaras (LRF) är kooperationens fria ställning markerad. Kooperationens markerade självständighet har givetvis inte inneburit ett avståndstagande från samarbete med staten när detta bedömts ligga i medlemmarnas intresse. I början av 1930-talet etablerades sålunda ett omfattande samarbete mellan statsmakterna och den framväxande lantbrukskooperationen inom ramen för jordbruksregleringen. Den sociala bostadspolitikens framväxt, under 1930-talet och senare, skedde till betydande del genom bostadskooperationens medverkan, bl. a. i uppbyggnaden av en betydande allmännyttig bostadssektor. Konsumentkooperationens relationer till statsmakterna har kanske varit av mindre övergripande art och vad gäller affärsmässiga frågor begränsad till enstaka projekt. Konsumentkooperationens inställning i dessa frågor belyses utom av grundsatsema av handlingsprogrammets ramprogram där det sägs att den konsumentkooperativa sektorn och konsumentinflytandet på samhällsutvecklingen skall byggas ut genom ”att samverka med och påverka olika samhällsorgan”. l riktlinjema är det endast i fråga om produktionen som möjligheten av en direkt samverkan med samhället nämns. Det heter där (3: 10) att när det gagnar konsumenternas intressen kan en samverkan med samhällsägda företag komma till stånd. Lantbrukskooperationen behandlar relationerna till staten mer ingående i sitt handlingsprogram. I tre programpunkter preciseras lantbrukskooperationens inställning på följande sätt:

38 Kooperationens roll i samhället SOU I98l:60

“l. Staten har ett ansvar för att kooperationen ges skäliga förutsättningar för sin verksamhet. 2. Samarbete med staten skall bedrivas på sådant sätt att lantbrukskooperationen bevarar sin självständighet. 3. Staten har berättigade krav på insyn i lantbmkskooperativa såväl som i andra företag. Denna insyn måste emellertid ha former som är förenliga med kooperationens principer. Dessa punkter föregås av en principiell diskussion om villkoren för ett konstruktivt och friktionsfritt samarbete mellan stat och organisationer. Dessa sammanfattas i tre punkter som sannolikt samtliga kooperativa organisationer torde instämma i, nämligen D staten fastställer ramarna för organisationemas verksamhet D arbetsfördelningen och ansvarsförhållandena måste vara klara D ingen organisatorisk sammanblandning bör förekomma.

2.4.4 kooperationen och näringslivets demokratisering

Ekonomisk demokrati är ett i regel opreciserat samlingsbegrepp för olika funktioner och förhållanden på det ekonomiska området. l konsumentkooperationens handlingsprogram sägs (avsnitt 10 Demokrati) att medlemsdemokratin är en grundval för den konsumentkooperativa rörelsen i syfte att ge uttryck för ekonomisk demokrati. Ett annat uttryck för ekonomisk demokrati är företagsdemokratin, som därför är angelägen för konsumentkooperationen. Lantbrukskooperationen uttrycker ungefär samma mening i andra ord. När det gäller kooperationens demokratiska roll i det större samhällsekonomiska sammanhanget synes kooperationen själv inte ha gett några direkta preciseringar. Företrädare för kooperationen har emellertid vid flera tillfällen uttalat att kooperation är ekonomisk demokrati. l lantbrukskooperationens handlingsprogram sägs för övrigt att ”kooperationen är den enda med framgång praktiserade fonnen av ekonomisk demokrati”. Den kooperativa diskussionen om ekonomisk demokrati är i huvudsak begränsad till de interna demokratiska relationerna, dvs. förenings- och företagsdemokratin. Inom de kooperativa organisationerna pågår ständigt en diskussion i syfte att anpassa organisationen och arbetsformema till nya affärsmässiga och demokratiska villkor. Insikten om behovet att stödja och utveckla medlemsaktiviteten synes vara allmän. Detta gäller också företagsdemokratin. Denna fråga ägnas stor uppmärksamhet i bl. a. organisationemas handlingsprogram. l konsumentkooperationens program sägs i en punkt (1016) att de anställda skall delta i styrningen av de förhållanden som påverkar dem som anställda genom samverkan i företagsnämnder och andra organ, genom facklig representation på stämmor, i styrelser och andra beslutsorgan samt genom förhandlingsverksamhet”. I lantbrukskooperationens program har de anställdas medinflytande markerats i dels den andra grundsatsen som lyder “Demokratisk förvaltning i alla led, med lika rösträtt för alla medlemmar i primärföreningama och medinflytande för de anställda, dels i ett antal programpunkter. Där framhålls att

Kooperationens roll i samhället 39 sou 198l:60

har en positiv grundinställning till en utveckling av lantbrukskooperationen de anställdas inflytande och att företagsdemokiatin ingår som ett naturligt led i lantbrukskooperationens arbetssätt. I både konsument- och lanbrukskooperationens program markeras att fastställande av mål och inriktning av verksamheten är förbehållen medlem-

marna. Det kooperativa undantaget” i medbestämmandelagen är således

även intaget i handlingsprogrammen som en vägledande princip. Även om den kooperativa företagsformen kan betraktas som en demokratisk företagsform har kooperationen i sin helhet knappast på något principiellt sätt skilt sig från det gängse mönstret på arbetsmarknaden vad avgörande gäller löntagarrelationema. Konsumentkooperationen har sedan början av 1920-talet haft en överenskommelse med LO som i huvudsak gällt den lönemässiga sidan och inneburit att kooperationen inte skall belastas med än konkurrerande privat verksamhet. Lantbrukshögre arbetskraftskostnader kooperationen å den andra sidan har genom anslutning till SAF att följa den utveckling som i stort kännetecknat intressefördelningen på arbetsmarknaden. Genom 1977 års lag om medbestämmande (MBL) har grunden lagts för ett nytt steg i utvecklingen av löntagarinflytandet. Endast vad gäller konsumentkooperationen har lagen hittills kompletterats med ett medbestämmanderättsavtal. Avtalet är ett ramavtal som skall kompletteras med avtal mellan kooperativ organisation och fackförbund. Detta har skett i några fall. Av ramavtalet att döma synes det dock troligt att tillämpningen av medbestämmandelagen sker på sådant sätt att medlemmarnas rätt att forma verksamhetens mål och inriktning inte inskränks. Någon definition av ”mål och inriktning” ges dock inte varför det i stor utsträckning synes komma an på parternas goda vilja om konflikter skall kunna undvikas.

2.4.5 Kooperationensfamtids/örväntningar

Kooperationens framtidsförväntningar är av naturliga skäl i hög grad knutna till den uppfattning man har om samhällsutvecklingen i stort. Samhällets ekonomiska utveckling vad gäller tillväxt, fördelningen på investeringar och konsumtion, konsumtionens utveckling, näringspolitikens inriktning, kapitalförhållandena etc. är frågeställningar av grundläggande betydelse för kooperationens framtid. I viss mån kan kooperationen påverka samhällsut- 1 MBL, 2 §, har följande

vecklingen, inte minst inom de sektorer där kooperationen är stark. Detta kan

lydelse: man både genom den ekonomiska verksamheten man bedriver och genom Arbetsgivares verkfolkrörelseaktiviteter. samhet som är av relikooperationens övriga opinionsbildande giös, vetenskaplig, konst- I vissa utredningsrapporter och programdiskussioner har kooperationen närlig eller annan ideell redovisat vissa utvecklingsdrag i samhället som är av betydelse för koopera- natur eller som har tionen. l samband härmed redovisas också vissa bedömningar om och kooperativt, fackligt, poverksamhet mot bakgrund av det skisserade litiskt eller annat opimålsättningar för kooperationens nionsbildande ändamål utvecklingsperspektivet. undantages från lagens En organisationskommitté inom KF redovisade 19792 mot bakgrund av tillämpningsområde såvissa övergripande utvecklingsdrag i 1980-talets samhälle att en del av de vitt avser verksamhetens konstaterade utvecklingsdragen ligger i linje med konsument- mål och inriktning.” samhälleliga och utveck- 2 kooperationens strävanden. Det gäller bl. a. demokratiseringen konsumentko-

Svensk

lingen på det konsumentpolitiska området. I detta sammanhang sägs att i en operation inför 80-talet.

40 Kooperationens roll i samhället

utbyggd ekonomisk demokrati bör konsumentintresset dominera distributionen av konsumtionsvaror, den tjänsteproducerande delen av samhället och de nödvändigaste konsumtionsvaruindustriema. Som en modell för ekonomisk demokrati har konsumentkooperationen här en unik chans att medverka i demokratiseringsprooessen. Detta kräver dock ökade marknadsandelar, och i den hårdnande konkurrensen bedöms detta innebära svåra problem för konsumentkooperationen. Några preciseringar av den affärsmässiga verksamhetens mål finns inte offentligt redovisade. Följande åtgärder föreslås i den tidigare nämnda organisationskommitténs betänkande: D Förstärkning av systemet av olika typer av försäljningsställen. D Investeringarna pâ specialvarusidan prioriteras. D Effektivisering av den distributionstekniska sidan. D Upprätthålla välutvecklade industriella resurser som erbjuder rörelsen möjlighet uppta produktion inom olika varuområden. Utveckling av samarbetet mellan KF och konsumentföreningama. Pröva olika former för att öka det egna kapitalet.

EIEIU

Skapa en demokratisk och administrativ organisation som integrerar de medlems- och företagsdemokratiska frågorna. D Åstadkomma en samverkan mellan konsumentkooperationen och samhällets konsumentpolitiska organ. D Förstärka rörelsens initiativkraft och inflytande över den konsumentpolitiska utvecklingen. Inom bostadskooperationen har en utredning inom HSB, HSB-kommittén -78, under 1981 presenterat Riktlinjer för 80-talet. Som bakgrund framhålls att inför det närmaste årtiondet framträder bilden av ett samhälle med en snabb förändring av storleken av hushållen, kraftigt ökande antal åldringar samt växande antal ungdomar med delvis nya föreställningar om familjebildning och boende. Energihushållning blir en tvingande nödvändighet i bostadsförvaltning och bostadsproduktion. Självförvaltning och demokrati i boendet anges som bostadskoope rationens grundläggande handlingslinje. Innebörden härav för 1980-talet sägs bl. a. vara att HSB skall: D Verka för ökad flexibilitet i den demokratiska bestämmanderättens detaljutforrnning. _ D Aktivt arbeta för att kollektivhusboendet blir tillgängligt för breda grupper av bostadskonsumenter. D Arbeta för en boendemiljö som främjar jämställdhet mellan människor. D Aktivt medverka till lösningar av de äldres boende- och servicebehov. D Söka finna fomier som motverkar inflationens splittringeffelcter på bostadsmarknaden. D Organisera sin verksamhet så att även framdeles goda produkter till lägsta möjliga pris kan erbjudas medlemmarna. D Genom regionalkontor bättre anpassa verksamheten till de regionala förutsättningarna.

i roll i samhället 41 Kooperationens

I det lantbrukskooperativa handlingsprogrammet redovisas vissa samhälleliga framtid. Mot utvecklingsdrag av direkt betydelse för lantbrukskooperationens och de kooperativa grundsatsema har bakgrund av dessa utvecklingsdrag utvecklat sitt handlingsprogram. Av detta samt av lantbrukskooperationen andra uttalanden som gjorts under senare år synes bl. a. följande allmänna framtidsförväntningar kunna dras. slutsatser om lantbrukskooperationens Inte heller i detta fall finns alltså några preciseringar av affarsverksamhetens

mål att redovisa.

D Verksamheten skall även i fortsättningen omfatta de två verksamhetsgrenama insamling, förädling och marknadsföring av jord- och skogsproduk-

ter samt försäljning och service till medlemmarna. D Konsolidering snarare än expansion väntas prägla den lantbrukskooperativa livsmedels- och skogsindustrin. D lnvesteringsbehovet inom mejeri-, slakten- och lantmännenområdena 4 miljarder kronor. fram till 1985 uppgår till storleksordningen skall leda till förbättrad avsättning av D Engagemanget i förädlingsledet medlemmarnas produkter och vara sådant att man aktivt kan påverka utvecklingen och strukturomvandlingen inom berörda branscher. D över handeln med jordbruksfömödenheter skall vara betydanlnflytandet de. skall successivt och gemensamt utforma en D Lantbrukskooperationen övergripande marknadspolitik. inom lantbrukskooperationen kommer även D Behovet av rationalisering fortsättningsvis att vara stort. samarbete inom lantbrukskooperationen är nödvändigt för D Ett fördjupat att tillgodose rörelsens kapital- och kreditbehov. och aktivare information skall D Genom bättre utbildningsmöjligheter mellan förtroendevalda och medlemmar förbättkommunikationerna ras. och medbestämmandet för de anställda skall utvecklas inom D Inflytandet av verksamheten som medlemmama ramen för de mål och den inriktning fastställer samt enligt gällande lagstiftning och avtal.

En annan aspekt på frågan om kooperationens förväntningar på och roll i av nya verksamhetsgrenar. Kapital- och andra framtiden är utvecklingen inom befintlig verksamhet har medverkat till att frågan inte haft problem särskilt stor aktualitet under senare tid. sett har konsument- och lantbrukskooperationen hañ två skilda Historiskt i denna fråga. Inom konsumentkooperationen har KF stött bildanstrategier det och/eller utvecklingen av självständiga konsumentkooperativa organisainom Folksam, OK och Fonus är sådana tioner några specialområden. Inom lantbrukskooperationen har man genom treledsorganiorganisationer. sationen kunnat inordna olika riksorganisationer med skilda branschinrikt- LRF. ningar inom huvudorganisationen ambitioner att ta initiativ eller medverka till kooperativ Några speciella verksamhet inom nya områden finns således inte redovisade av den etablerade I det konsumentkooperativa handlingsprogrammet finns kooperationen. endast en indirekt antydan om en möjlig utveckling. I avsnittet om kooperativ intressen skall man produktion sägs att när det gagnar konsumenternas

42 Kooperationens roll i samhället

samverka med bl. a. löntagarägda företag. I lantbrukskooperationens program understryks att en utbyggnad bör förekomma endast då detta tryggar avsättningen av medlemmarnas produkter och förbättrar medlemmarnas ekonomi. Allmänt synes bedömningen inom kooperationen vara den att det inom de redan intecknade” områdena finns utrymme för den expansion (eller konsolidering) som tillgängliga resurser kan medge. Någon anledning att medverka till en kooperativ utveckling inom nya områden finns därför inte. Principiellt deklareras dock en positiv grundinställning till ny kooperativ verksamhet. Inom ramen för den ideologiska målsättningen och lönsamheten sker för övrigt en ständig anpassning av verksamhetens inriktning. Konsumentkooperationens relativt omfattande verksamhet på specialvarusektom är till större delen resultatet av en medveten satsning under efterkrigstiden. Bostadskooperationen, HSB, som under senare år avvecklat en stor del av sin industriella verksamhet, har å andra sidan vidgat verksamheten till fritidsbebyggelse och förvärv och bostadsrättsbildning av befintlig bostadsbebyggelse. OK har tagit initiativ till uppbyggnaden av landets största rafñnaderi. Inom lantbrukskooperationen har under 1960- och 1970-talen en relativt omfattande detaljhandel inom livsmedelssektom avvecklats. Slutligen kan också nämnas den expansion på bagerisidan med anknytning till lantmännen som pågått sedan några år. Sammanfattningsvis kan konstateras att kooperationen i Sverige i stor utsträckning utgår ifrån att den verkar inom stagnerande sektorer eller sektorer med relativt svag tillväxt. Det gäller exempelvis och jordbrukslivsmedelsområdet och den privata konsumtionen över huvud. Mot bl. a. den bakgrunden och därtill knappheten på riskkapital inom kooperationen är det naturligt rned viss återhållsamhet i framtidsbedömningen. Konsolidering och anpassning till nya marknadstendenser blir de primära uppgiftema. Samtidigt noteras dock att kooperationen arbetar med tiden” när det gäller utvecklingen av ekonomisk demokrati och konsumentinflytande. Även om de direkta konsekvenserna för kooperationen av denna utveckling inte är klara finns en klar tillförsikt beträffande kooperationens möjligheter inför framtiden.

2.5 Utredningens principiella överväganden om

kooperationen i samhället

2.5.1 Samhället och kooperationen Industrialismens och folkrörelsemas uppkomst och framväxt har i stor utsträckning lagt grunden till dagens _blandekonomiska välfärdssamhälle. Kooperationen är grenar av en bred folkrörelse, och dess unika egenskap att integrera folkrörelse och ekonomisk verksamhet har sannolikt spelat en väsentlig roll för den samhälleliga och ekonomiska utvecklingen i Sverige.

Kooperationens uppkomst och utveckling har inte skett i ett lufttomtrum.

Det är samhället som vid sidan av enskilda personer och grupper av personer gett förutsättningarna och ramama för kooperationens utveckling. Kooperationen har alltid fått anpassa sig till de regler som samhället har gett. len i och

roll i samhället 43 Kooperationens

för sig naturlig strävan att så långt som möjligt ge företagandet enhetliga har kooperationen haft att fungera i ett samhälle vars förutsättningar ekonomiska lagstiftning och praxis i stort utgått från det privata ickekooperativa företagets förutsättningar. Detta har varit en begränsning som kooperationen i stort sett kunnat acceptera under det upp- och utbyggnadsskede som pågick fram till början eller mitten av 1970-talet. Jämsides och samhällets i övrigt utveckling, tekniskmed näringslivets ekonomiskt och strukturellt, som bl. a. inneburit drag av konformitet och har kraven vidgning av demokratin och koncentration, på pluralism, rests från olika politiska, sociala och ekonomiska kretsar. decentralisering Från såväl kooperationen själv som från andra håll har härvid det kooperativa alternativet aktualiserats. Detta var utgångspunkten for tillsättandet av kooperationsutredningen. Samhället kan inte genom beslut av statsmakterna eller av statliga organ diktera fram en viss kooperativ utveckling. Det kan emellertid skapa sådana förutsättningar att en kooperativ utveckling stimuleras. Dessa kan vara av olika slag och ge den kooperativa utvecklingen olika inriktningar. De yttre kan antingen vara sådana att den kooperativa verksamheten förutsättningarna utvecklas med en inriktning som successivt alltmer ansluter till det dominerande mönstret för ekonomisk verksamhet, nämligen privatforetaget. Eller också kan de yttre forutsättningama utformas utifrån det kooperativa för att bibehålla och utveckla den kooperativa företagets egna förutsättningar särarten. Vill samhället ha ett kooperativt alternativ är det uppenbart att de yttre förutsättningarna bör utformas med hänsyn till kooperationens uppbyggnad och funktionssätt. Denna uppbyggnad och funktion är för övrigt inte en gång för alla given. De kooperativa grundsatsema ger vissa principiella utgångspunkter, men tordei regel inte vara något hinder för en kooperativ anpassning till samhällets övergripande värderingar. Ett erkännande av kooperationens egna förutsättningar som grund för samhällets utformning av regler och övriga villkor som bestämmer kooperationens verksamhet och utbyggnad behöver inte innebära någon förändring av grundläggande samhälleliga målsättningar, utan bör tvärtom underlätta förverkligandet av dessa.

2.5.2 Kooperationens olika roller aktuella och potentiella betydelse kan bedömas från flera Kooperationens främst kanske näringspolitiska, demokratiska och sociala. utgångspunkter, Som tidigare framhållits ligger kooperationens främsta näringspolitiska betydelse inte i verksamhetens omfattning i och för sig. Denna är visserligen av aktningsvärd omfattning, särskilt inom vissa sektorer såsom detaljhandel, forsäkringsverksamhet, livsmedelsindustri och boendet. Den största betydelsen ligger i verksamhetens integrerade struktur och de effekter av olika slag denna ger. Det gäller inte endast de tekniskt ekonomiska effektivitetsvinster som en integration bakåt (konsumentkooperationen) eller framåt (lantbruksrespektive lantbrukamas kooperationen) ger utan också konsumenternas med tidigare eller efterföljande led. integration I regel torde effekterna av integrationen på resurshållning, produktutveckling, priskonkurrens och distributionsekonomi vara positiva. I undantagsfall

44 Kooperationens roll i samhället

kan dock effekterna, särskilt på konkurrensområdet, vara sådana att integrationen kan ifrågasättas. Bedömningen av detta åvilar olika samhällsorgan. Det är angeläget att denna sker mot bakgrund av kooperationens mål och särart och inte utifrån formella grunder som medför diskriminering av det kooperativa samarbetet. Kooperationens demokratiska betydelse gäller dels demokratins funktion i allmänhet, dels demokratins vidgning till den ekonomiska dvs. verksamheten, den ekonomiska demokratin. Genom kooperationens folkrörelsekaraktär har den spelat en väsentlig roll när det gällt att föra ut informationen om och praktiskt tillämpa demokratiska beslutsprocesser inom olika samhälleliga områden. Kooperationens betydelse för den ekonomiska demokratin ligger formellt

sett främst i tillämpningen av principen en medlem en röst. Ägamas

inflytande är således jämnt fördelat och kan inte säljas, köpas och koncentreras. Vid sidan av folkrörelse- och medlemsdemokratin torde kooperationens främsta demokratiska betydelse ligga på ett annat plan, nämligen som konkurrent, motvikt och korrektiv till olika ekonomiska maktkoncentrationer i samhället. Sammanlagt utgör kooperationen som folkrörelse och ekonomisk verksamhet ett värdefullt demokratiskt inslag i landets ekonomiska och sociala struktur. Kooperationens sociala är sannolikt betydelse den mest påtagliga för flertalet människor. Betydelsen sträcker sig över ett vitt fält av aktiviteter som berör hushållens varu- och servicebehov, bostadsföisörjningen, lantbrukets avsättningsforhållanden och därmed en rad regionala aspekter. Samhället har-i flera fall på initiativ av och i samarbete med kooperationen - vidtagit olika åtgärder för att förbättra den sociala standarden på dessa områden. Detta har emellertid inte gjort den kooperativa verksamheten mindre betydelsefull. Behovet av ett på frivillighet, egna initiativ och egen kontroll baserat kooperativt alterantiv ter sig även utifrån sociala bedömningar minst lika aktuellt som tidigare.

2.5.3 Vissa principiella slutsatser

Mot bakgrund av den redovisade diskussionen konstaterar kooperationsutredningen att kooperationen utgör en värdefull del i svenskt samhällsliv. Den kooperativa verksamhetens form förenar individuellt och socialt engagemang med ekonomisk verksamhet på ett sätt som berikar samhället i flera avseenden. Den motverkar klyftor mellan individer och socialekonomiska grupper. Den informerar om och levandegör komplicerade ekonomiska sammanhang. Och den fördelar ansvar, initiativrätt och ekonomiska resultat enligt demokratiska principer. len tid då olika ekonomiska, tekniska och sociala förhållanden lätt leder till främlingskap, anonymitet och svårigheter att överblicka de ekonomiska och samhälleliga relationerna har kooperationen en betydelsefull uppgift att fylla. Kooperationens form och innehåll ger den unika förutsättningar att verka för att det pluralistiska samhället kan bestå och utvecklas. Vid sidan av denna för hela samhället betydelsefulla del i kooperationens funktion skall också ställas den ekonomiska funktionen. Denna är väsentlig

Kooperationens roll i samhället 45

inte bara för medlemmarna och de anställda, utan också för samhället i dess helhet. En livskraftig kooperativ verksamhet bör även från denna utgångspunkt ingå i den samhälleliga målsättningen. En naturlig konsekvens av detta konstaterande är att samhället bör underlätta kooperationens verksamhet och utveckling. Samhället bör aktivt stödja utvecklingen av befintlig kooperation men också tillkomsten av ny kooperation på områden där den kooperativa särarten har individuella, sociala och ekonomiska förutsättningar att stimulera samhällslivet. Det bör dock understrykas att ett samhälleligt stöd måste ske i sådana former att den kooperativa särarten beaktas. Inte så att denna i alla dess tolkningar och yttringar en gång för alla är given och oförändrad måste ingå i forusättningarna, utan så att de kooperativa grundpxincipema accepteras som jämställda med andra sociala och ekonomiska principer som inom ramen för en övergripande samhällssyn ligger till grund för i första hand den ekonomiska politiken häri landet. Samhället skapar ramar och förutsättningar för näringslivets verksamhet. Genom restriktioner och förmåner söker samhället få företagen att anpassa sig till de övergripande värderingarna. Dessa restriktioner och förmåner är av naturliga skäl utformade med hänsyn till den dominerande delen av näringslivet, nämligen den privata, som i huvudsak drivs i bolagsform. Även för åtgärder berörande annan form av ekonomisk verksamhet, exempelvis kooperation, har mönster hämtats från bolagssektom. Ett erkännande av den kooperativa formen för ekonomisk verksamhet som ett med den privata och offentliga formen jämställt alternativ bör innebära att samhällets regler för kooperativ verksamhet bör bygga på Självhjälp och samverkan i demokratiska former i stället för kapitalassociation och marknadsekonomi. Associationsrätten, den ekonomiska lagstiftningen och övriga institutionella förhållanden som reglerar den kooperativa verksamheten bör därför anpassas till dessa krav. Med hänsyn till syftet med den kooperativa verksamheten samt dess form, vilka i flera avseenden skiljer sig från det privata företagets, torde undantagsoch/eller specialregler erfordras i betydande utsträckning för att tillgodose det kooperativa företagets möjligheter till självförverkligande. Hänsyn till kooperationens egna förutsättningar skall givetvis inte innebära att övergripande samhälleliga mål underordnas kooperationen. Och speciella villkor för ? kooperationen bör heller inte innebära att kooperationen gynnas eller missgynnas jämförd med annan verksamhet. Även om verksamheten alltså inte kan ske på samma villkor kan villkoren vara likvärdiga.

3 Kooperationen och näringslivets utveckling

3.1 Inledning

Det svenska samhället står infor växande ekonomiska problem. Detta är en väsentlig bakgrund till kooperationsutredningens uppdrag att utreda kooperationen och dess roll i samhället. I direktivens preciseringar understryks att frågan om kooperationens möjligheter att medverka i omvandlingen av svenskt näringsliv är en betydelsefull del av uppdraget. Det är denna fråga som behandlas i detta kapitel. I kapitlets inledande avsnitt - Kooperationens särart och möjligheter i samhället- redovisas en allmän översikt över karakteristiska utvecklingsdrag i svenskt samhälls- och näringsliv samt den samhälleliga målsättningen i anslutning härtill. Vidare redovisas en principiell diskussion om den kooperativa verksamhetens särart. I detta sammanhang redovisas också vissa allmänna slutsatser om kooperationens möjligheter att spela en aktiv roll i samhällets utveckling. I kapitlets följande fyra huvudavsnitt redovisas och diskuteras den kooperativa industrins, handelns, bostadskooperationens och annan kooperations omfattning, struktur och roll i samhället och näringslivet. I dessa avsnitt behandlas alltså huvuddelama av den svenska kooperationen. Härvid görs bl. a. en bedömning av de olika kooperativa verksamheternas styrke- och svaghetsfaktorer inför framtiden. - inom andra områden - I nästa avsnitt Kooperativ utveckling görs en systematisk genomgång av förutsättningar och möjligheter för kooperativ verksamhet på områden som saknar sådan verksamhet. i I kapitlet redovisas slutligen vissa slutsatser om kooperationens ställning samhället vad avser såväl betydelsen i dagens samhälle som problem inför framtiden. Även kooperationens möjligheter och förutsättningar för en aktivare roll i framtidens svenska samhälle diskuteras i och mer betydelsefull detta sammanhang.

3.2 särart och möjligheter i samhället Kooperationens

3.2.1 Vissa huvuddrag i det svenska samhällets förändring

Kooperationen och samhället Den svenska kooperationen har utvecklats och fått stor betydelse på ett begränsat antal områden, såsom detaljhandel, forsäkringsverksamhet, livsme-

48 Kooperationen och näringslivets utveckling

delsindustn och bostadsproduktion. Detta innebär dock inte att kooperationen saknar betydelse på andra områden eller inte skulle kunna utvecklas på nya områden. Den grundläggande kooperativa idén, självhjälpsidén, är generell i den meningen att den har utvecklats till en samverkansmodell som åtminstone teoretiskt är tillämpbar på flertalet områden i det modema samhället. Praktiskt, institutionellt och historiskt finns givetvis många hinder för kooperationens tillväxt. Det är dessa hinder som denna utredning behandlar. Genom den omfattning och inriktning som den svenska kooperationen har, men också med anledning av den potentiella användning som den kooperativa samverkansmodellen kan få, är det för en diskussion om kooperationens framtid väsentligt att som en utgångspunkt ta samhällets struktur och utveckling. l det följande kommer vissa allmänna drag i det svenska samhällets och inte minst näringslivets utveckling att skisseras. Befolkningsutvecklingen, förändringar i bebyggelse- och näringslivsstruktur, Sveriges internationella ställning, medborgarnas prioriteringar och samhällets mål för den kollektiva verksamheten, allt är exempel på väsentliga faktorer som ger fönitsättningar för den kooperativa verksamhetens utveckling.

Samhället De under senare år aktualiserade samhällsekonomiska problemen som tagit sig uttryck i växande bytesbalansproblem, stort statsbudgetsunderskott och hög inflation har både strukturella och konjunkturella orsaker. En utlösande faktor som fått både strukturella och konjunkturella har varit de följder återkommande Därmed oljekrisema. också sagt att de samhällsekonomiska problemen i stor utsträckning är gemensamma för många av västvärldens länder. De åtgärder som de samhällsekonomiska problemen kräver synes åtminstone för en stor del av 1980-talet innebära en stor restriktivitet och stagnation på vissa områden. De områden som i första hand synes bli drabbade är den privata konsumtionen samt offentlig konsumtion och investeringar. De prioriterade områdena är främst näringslivets investeringar och konsumtion. Prioriteringen av näringslivet väntas dock knappast kunna leda till någon snabbare BNP-tillväxt än l970-talets. Även om den ekonomiska utvecklingen och de direkta problem denna skapar dominerar den dagsaktuella debatten och i väsentliga avseenden styr bedömningama, finns det också andra drag i samhällsutvecklingen som bör observeras vid en beskrivning av förutsättningarna för kooperationens utveckling. Befolkningsutvecklingen är en tung faktor i samhällsforändringen. En fortsatt låg nativitet medverkar till en stigande medelålder. Särskilt vissa pensionärsgruppers storlek kommer att öka. Ett dynamiskt element i befolkningsutvecklingen är invandringen och invandrarnas nativitet. Totalt sett synes befolkningsutvecklingen innebära relativt sänkt yrkesaktivitet, sänkt arbetskrañsrörlighet, ökande pensionärsgrupper och ökande utbildningsbehov. När det gäller den regionala utvecklingen innebär l970-talet en viss stagnation i omfördelningen av befolkning och näringsliv från glesbygd till

och näringslivets utveckling 49 Kooperationen

storstadsområden. Utvecklingen under 1980-talet är oviss. Det finns en rad mot varandra verkande krafter. Behovet av en fortsatt strukturrationalisering inom näringslivet är stort. Å andra sidan är kraven på satsningar på olika ”nya livskvaliteter”, bl. a. småskalighet och närproduktion, starka. Med hänsyn till av näringslivet och restriktiviteten med offentden sannolika prioriteringen fortsätter, om liga utgifter synes det inte osannolikt att glesbygdens uttunning än, med hänsyn till bostadssituationen, i svag takt. påtagbara faktorerna bör Vid sidan av de nämnda fysiskt och ekonomiskt också nämnas ett par samhällsideologiska aspekter som redan påverkar 1980-talet. De samhället i icke oväsentlig grad och så också kan göra under torde dessutom vara av direkt betydelse för kooperationens utveckling. 1 den allmänna debatten om vår Den ena, kraven på en ny livskvalitet. välfärd brukar man ibland ange livskvalitet som ett högre mål än levnadsstandard. Begreppet livskvalitet används på olika sätt i olika sammanhang. andra aspekter än privata Det gemensamma tycks vara att det betecknar standard, nämligen värden som gemenskap, självförägodelar och materiell aktivitet, bättre folkhälsa, en oförstörd naturmiljö, verkligande, trygghet, mera estetiskt tilltalande bostadsmiljöer etc. Även om det kanske finns vissa mellan materiell standard och livskvalitet är nog de flesta motsättningar standarden är en viktig grund för ett överens om att den materiella tillfredsställande liv. Kraven på livskvalitet i den fonn som här antytts kan ses som en reaktion på i näringslivet och samhället i övrigt. främst 1960-talets strukturomvandling Även om kraven i sin extrema form hittills fått litet gensvar är det uppenbart att debatten påverkar både samhället och näringslivet när det gäller satsningar och rationaliseringar. Det förefalpå samhällsutbyggnad, produktionstillväxt ler troligt att utvecklingen under 1980-talet kommer att starkare påverkas av

dessa faktorer. En del av kraven på en ny livskvalitet har gällt ökad närdemokrati. Demokratiseringskraven har emellertid också haft en mer specifik inriktning, på näringslivet. Ansatsema har varit många, men någon enhetlig nämligen har inte utkristalliserats. Till de former som form för demokratiseringen av samhällsåtagandet och av prövats och diskuterats hör en utbyggnad inflytande och insyn i de enskilda företagen, lagstiftning samhällsorganens och/eller avtal om de anställdas insyn och inflytande i företagen samt ett och delägande utbyggt inflytande i företagen. genom vinstdelning demokratisering torde fortfarande av flertalet Frågan om näringslivets under bedömare anses som olöst och kan därför väntas ha fortsatt aktualitet 1980-talet. Den kommer bl. a. att ingå i diskussionerna om löntagarfon-

der. Konsumtionsuzvecklingen speglar i stort samhällets standardförändring. Relativt kan Totalt har konsumtionen ökat årligen under efterkrigstiden. också konstateras att konsumtionens andel av hela BNP legat något högre under senare år jämfört med exempelvis 1965 och 1970. Även den privata konsumtionen har med undantag för ett par år ständigt ökat. Den mest är dock den offentliga konsumtionens ökning båda påtagliga förändringen Mellan åren 1970 och 1979 ökade den offentliga absolut och relativt. främst utbildnings och sjukvårds-andel av BNP från 2 l ,4 % konsumtionenskonsumtionens ökning till 29,9 °/o. 1960 var andelen 17,4 °/o. Den offentliga

50 Kooperationen och näringslivets utveckling

motsvaras endast till en del av en minskning av den privata konsumtionens andel. Andelen minskade från 54,0 °/0 till 52,1 % 1979 i löpande priser. En restriktiv politik under 1980-talet måste drabba konsumtionen. Vilken - den privata och/eller offentliga - är en politisk konsumtion fråga. Mycket talar för att både den offentliga och den privata konsumtionens tillväxt kommer att beröras. Beträffande den privata konsumtionen har främst som svarar för 60 % av den privata konsumtionen, haft en svag detaljhandeln, ökning under 1970-talet. Denna låga ökning kommer sannolikt att bestå, och vissa år t. o. m. helt utebli. Annan privat konsumtion, bostäder, transporter och samfärdsel, kommer sannolikt också att visa en jämfört med den långsiktiga trenden svag utveckling.

Slutligen måste också, när det gäller viktigare drag i samhällsutvecklingen, sannolikheten av växande sociala problem observeras. Med tilltagande ekonomiska svårigheter och fortsatt inom strukturförändring näringslivet kommer sysselsättningsproblemen att öka. Risken för förvärrade missbruksproblem och tilltagande kriminalitet än härvid påtaglig. Även andra samhälleliga upplösningstendenser, minskad solidaritet grupper och individer emellan och minskat ansvarstagande för gemensamma angelägenheter etc. kan bli ett allvarligt hot mot samhällsstabiliteten.

Näringslivet

Kooperationens framtidsförutsättningar

bestäms inte endast av den tidigare skisserade samhällsutvecklingen, utan också av det övriga näringslivets utveckling. Här skall vissa drag i denna utveckling redovisas. Vad först gäller marknadsutvecklingen har efterkrigstiden inneburit att det svenska näringslivet i allt högre grad integrerats med den intemationella ekonomin. Detta har medverkat till det svenska välståndets tillväxt, men också ökat det svenska näringslivets beroende och känslighet för internationell konkurrens och intemationella kriser. Möjligheterna för ett självständigt svenskt agerande socialt, ekonomiskt och politiskt har därigenom minskat. Huruvida denna utveckling kommer att fortgå är dock ovisst. Uppmärksamheten på konsekvenserna av en allt hårdare knytning till den internationella ekonomin ökar tveksamheten. De nuvarande bytesbalansproblemen kan lösas på olika sätt. Nännast synes en av den

”världsmarknadsanpassning

svenska ekonomin och det svenska näringslivet vara den lösning som väljs. Detta innebär ökat marknadsberoende for svenskt näringsliv. Ökat marknadsberoende innebär bl. a. en fortsatt och kanske intensifrerad

strukturrationalisering av det svenska näringslivet. Den internationella

konkurrensen ställer det svenska näringslivet inför krav på ökad effektivitet, dvs. fortsatt specialisering, i vissa fall ännu mer utpräglad storskaledrift och teknisk utveckling. Detta gäller både industrin, vars tidigare konkumensfördelar när det gäller teknisk nivå och tillgång på råvaror inte längre finns, och handeln, där flertalet företagsekonomiska effektivitetsmått visar att det fortfarande finns storleksfördelar att vinna. Även inom jord- och skogsbruket fortsätter strukturforändringen. Den tekniska utvecklingen anses i allmänhet främja en snabbare strukturomvandling med specialisering och storskaledrift. Datoriseringen tillämp- - väntas få stora effekter på ningen av mikroelektronik och halvledarteknik

och näringslivets utveckling 51 Kooperationen

kommunikation och förvaltning under 1980-talet. svensk industri, handel, både vad avser nya produkter Satsninga ma på en snabbare teknisk utveckling industrin. Sannolikheten och nya processer väntas bli stora inom den svenska och expansion förefaller

av en produktionsvolymmässig sysselsättningsmässig

dock liten. av ökad resurshushållning får olika konsekvenser för svenskt Behovet Problemen med energitillgången och prisutvecklingen på energin näringsliv.

för snabbare strukturrationaliseringar, men kan också

utgör ett incitament verksamhet. Resurshushållningutgöra basen för ny teknik och ny industriell även få andra konsekvenser för näringslivet. Växande en kan emellertid kan exempelvis främja viss lokal produktion och distritransportkostnader bution anläggningars bekostnad. på centraliserade I Näringslivets utveckling påverkas givetvis även av andra omständigheter. krav reses på att näringslivet skall ta ökade sociala den mån exempelvis av strukturförändringen - utan att hänsyn kan detta innebära en bromsning Om kraven kombineras med sysselsättningen därför kan upprätthållas. utvecklingsfrämjande insatser kan dock en motsatt effekt erhållas men med en bibehållen Beprövade modeller för en sådan näringspolitik sysselsättning. saknas emellertid. Samma osäkerhet om näringslivets reaktion finns beträffande kraven på en demokrati. Formema för demokratisering och kombinavidgad ekonomisk tionen med kapitalbildande och kreativitetsutlösande åtgärder kommer att ha fortsatta utveckling. en avgörande effekt på näringslivets

Samhällets mål och ekonomiska politik

De centrala målen för landets ekonomiska pollitik är sedan länge följan-

de:l

full sysselsättning

rimlig prisstabilitet ekonomisk tillväxt

DDEIDEJEJ

rättvis inkomstfördelning

regional balans jämvikt i bytesbalansen.

nämligen att minska Under senare år har ett nytt mål fått hög prioritet,

budgetunderskottet. innebär att det finns fundamentala brister Ekonomins aktuella situation och främst när det gäller jämvikt i bytesbalansen, rimlig prisstabilitet

ekonomisk tillväxt. På sikt hotas även de övriga målen och kanske framför allt bristerna i måluppfyllelsen kan sysselsättningsmålet om inte de aktuella

avhjälpas. När det gäller den ekonomiska tillväxten torde bristen inte i första hand som sådant utan industrins och främst exportindugälla det totala resultatet politiken går stnns stagnation eller nedgång under senare år. Den ekonomiska

i stort ut på att bytesbalansproblemen skall lösas genom expanderande export

att den ekonooch återhållen importkonsumtion. Det är därför uppenbart 1 se exempelvis Drop_

miska politiken för närvarande är inriktad på att främja industrins expansion. 1978/79; 1 50, Reviderad ñnansplan, s. 43. Den partipolitiska oenigheten gäller sätten och inte syñet.

52 Kooperationen och näringslivets utveckling SOU l98l:6O

Utom målen för den ekonomiska politiken finns flera andra mer eller mindre accepterade mål för samhällets vilka berör politik näringslivets verksamhet och organisation och därigen också kooperationen. En del av dessa mål har nämnts tidigare. Resurshuslzållning och näringslivets denzokra-

tisering är ett par av dessa mål. Bibehållen alliansfrihet och nationellt

oberoende kräver för trovärdighet en viss ekonomisk och näringspolitisk struktur. Ekonomiskt samarbete och u-landsbistând ställer också vissa krav på det svenska näringslivet.

3.2.2 Det kooperativa särart

företagets

Det kooperativa företagets särart kan beskrivas och har beskrivits på många olika sätt. Det vanligaste torde vara att beskriva den utifrån de s. k. kooperativa grundsatsema Dessa säger dock endast en del om det kooperativa företagets särart. Den kanske viktigaste delen i särarten, nämligen målen för verksamheten, finns inte direkt utsagd i någon grundsats. Även i andra avseenden är grundsatsema för att beskriva otillräckliga det kooperativa företagets särart jämfört med då i första hand det privatägda. Det kooperativa företagets särart karakteriseras enligt John Skårz av två samband, det organisatoriska och det funktionella, och relationerna dem emellan. Det organisatoriska sambandet avser relationerna mellan medlemmarna som individer och det kollektiv som fattar beslut å medlemmarnas vägnar. Det funktionella sambandet avser relationerna mellan medlemmarnas individuella ekonomiska verksamhet och kooperativets ekonomiska verksamhet. Utifrån dessa samband, som är unika för det kooperativa företaget, kan ett antal karakteristiska särdrag redovisas. l det följande skall dessa särdrag grupperas och beskrivas under fyra rubriker, nämligen

l. Mål och förutsättningar

2. Företagets struktur och Verksamhetsinriktning

3. Kapitalanskaffning och resursallokering 4. Företagens betydelse.

Mål och förutsättningar

Det kooperativa företagets särart ligger primärt i dess mål och medel. Dessa skiljer sig i väsentliga avseenden från andra företags. Främsta syftet med det

l kooperativa företaget är att tillgodose medlemmarnasfitnktionella behov. En

Dessa finns redovisade och kommenterade i kooperativ verksamhet drivs primärt inte som ett självändamål, dvs. att utredningens kartlägg- förränta ett visst eget kapital. Den verksamhet som drivs inom det kooperativa ningsbetänkande, företaget skall ha viss direkt beröring med medlemmens egen verksamhet. De SOU 1979:62, Kooperavanligaste exemplen är att tillhandahålla de varor och tjänster som medlemtionen i Sverige. 2 Framställningen bygger men behöver eller samla in, förädla och sälja de produkter som medlemmen här och i det följande i producerar. väsentliga avseenden på

öppenheten ingår i det kooperativa företagets särart. Varje person med

John Skårs studie, SOU verksamhet i överensstämmelse med kooperativets 1981:54, Det kooperativa syfte har rätt att bli företaget, som gjorts på medlem, men också rätt att avstå eller utträda ur föreningen. utredningens uppdrag. Demokratisk förvaltning - en medlem en röst. är ett av de mer kända

och näringslivets utveckling 53 Kooperationen

genom fusioner till särdragen hos det kooperativa företaget. Utvecklingen har komplicerat en storföretag och krav från de anställda på medinflytande enkelt tillämpbar princip. Kvar står dock att det kooperativa tidigare företagets besluts- och kontrollprocess i väsentliga avseenden skiljer sig från

andra företags. Till det som tillsammans skapar den kooperativa särarten på målområdet ett antal delmål som sammanhänger med kooperationens hör ytterligare _lblkröre/.vekaraktär. Gemensamt för dessa är att de sträcker sig längre än att medlemmarnas direkta ekonomiska intressen. Det koopeendast tillgodose ett delmål rativa företaget erkänner således i regel att socialt ansvar ingår som och inte endast som en restriktion i företagets verksamhet. Oftast sträcker sig detta utöver medlemskretsen. Samma gäller också solidariteten. Det kooperativa företaget är ett medel föri första hand medlemmarnas strävan att genom den ömsesidigt stöd främja gemensamma syften. Ett tredje delmål är att främja Även om det primärt avser medlemmarnas skolning

kooperativa .sko/ningen

ingår även att informera allmänheten om kooperationen. Till denna grupp av delmål bör också föras bevarandet och utvecklingen av den kooperativa i förhållande till staten och andra icke-kooperativa intres- .xjjáluständigheten seorganisationer. Allmänt kan sägas när det gäller det kooperativa företagets mål att detta i regel är mer sammansatt än andra företags mål. Även om yttre omständigheter har medfört att även icke kooperativa företag måste beakta olika sociala krav mer som restriktioner än primära mål för är dessa i regel att betrakta mål är däremot verksamheten. Det kooperativa företagets flerdimensionella en direkt konsekvens av den kooperativa idén.

Företagens struktur och Verksamhetsinriktning

En direkt konsekvens av det funktionella sambandet är det kooperativa natur. Denna särart bör ses som självklar för företagets medlemsintegrerade verksamhet. Det kooperativa företaget och den varje sann kooperativ förlängning av kooperativa verksamheten utgör med andra ord en direkt verksamhet eller har som direkt syfte att tillgodose medlemmedlemmens mens behov. Att driva ekonomisk verksamhet som endast har vinningssyfte och saknar direkt till medlemmarnas funktionella behov ligger bindning sålunda utanför den ursprungliga kooperativa idén. är ett annat av de

De kooperativa företagens federativa systembindning

kooperativa särdragen. Det torde i stort sett saknas exempel på framgångsrik dvs. i sin kooperativ verksamhet utan någon form av fedetativ uppbyggnad, form att kooperativa primärföreningar för vissa gemensamma vanligaste samarbetar inom ramen för en kooperativ sekundärförening. Olika uppgifter former av ytterligare systembindningar förekommer såväl inom primärförgenom organisering av olika funktionseningar som inom sekundärföreningar Dessa “system” är ofta av koncemliknande karaktär. och beslutsenheter. federativa systembindningar är att Syftet med de kooperativa företagens med ett bibehållande av den kooperativa primärföreningens självständighet insatser för medlemmarnas bästa, dvs. tillvarata vissa göra samordnade stordrifts- och andra skalelfekter. funktionella samband är det Ett resultat av det kooperativa företagets

54 Kooperationen och näringslivets utveckling

stationära särdraget. Genom att det kooperativa företaget är funktionellt bundet till medlemmarnas behov, verksamhet och arbetssätt är företagets rörlighet såväl i rummet som i och verksamhetsform

Verksamhetsinriktning

begränsad. Det kooperativa företagets lokalisering, distribution produktion, etc. kan inte ske utan direkt relation till medlemmarna. Detta innebär i regel

en stabilitet i verksamheten men också en begränsning i flexibiliteten som kan få aflärs- och

lönsamhetsmässiga konsekvenser för det kooperativa företaget i

synnerhet om det verkar på en konkurrensmarknad.

Ett annat särdrag i det kooperativa företagets verksamhet är den solidariska

prissättningen. Det kooperativa företaget är ett utflöde av och förutsätter

medlemmarnas solidariska Omvänt uppslutning. innebär detta att de funktionella sambanden måste ske på solidariska villkor, dvs. enhetlig prissättning

oberoende av lokalisering inom företagets verksamhetsområde och levererad

eller köpt kvantitet.

Den solidariska eller enhetliga prissättningen har sällan varit absolut

utan hari regel haft en viss flexibel och till förhållandena tillämpad, anpassad tillämpning. Inom bostadskooperationen råder exempelvis särskilda förhål-

landen som begränsar möjligheterna till enhetlig prissättning. Där är prissätt-

ningen i stället baserad på varje enhets självkostnad. Begränsningama i användningen av differentierad prissättning i det kooperativa företaget kan i vissa marknadssituationer vara en belastning i affärsmässig mening. Å andra _ sidan är den solidariska prispolitiken en viktig

förutsättning för och en tillgång i

i bevarandet och utvecklingen av de kooperativa företagens grundläggande samverkansdoktrin.

Kapitalanskafning och resursallokering

Den kooperativa fomren för

kapitalanskafning genom medlemsinsatser och

kapitalets måste ses som ett särdrag för denna företagsfonn. Detta ställning

särdrag är djupt förankrati den kooperativa ideologin och har direkt samband med bl. a. företagets öppna karaktär.

Genom den ekonomiska verksamhetens alltmer kapitalintensiva karaktär och bindningen till medlemmarna för att tillgodose behovet av riskkapital har kapitalfrågoma blivit en central fråga för kooperationen.

Ännu ett särdrag som följer av det funktionella sambandet är det kooperativa företagets

resursalløkering. Företagets primära syfte är att

tillgodose medlemsbehov. l den situationen kan rena företagsekonomiska räntabilitetsmått inte vara styrande kriterier vid allokeringen. Räntabilitets-

kriterierna behövs dock som restriktioner på de primära behovskriteriema. Vilka dessa senare exakt är finns inte teoretiskt preciserat.

Det kooperativa företagets betydelse

Även när man betraktar företagens betydelse i olika avseenden kan, när det

gäller det kooperativa företaget, ett antal särdrag konstateras.

De sociala eøekterna kan med viss tvekan betraktas som ett särdrag hos det

kooperativa företaget. De sammanhänger i hög grad med det kooperativa

företagets målstruktur, att tillgodose funktionella behov, att vara öppen för alla inom

verksamhetsområdet, att främja solidariteten och att ta ett socialt

utveckling 55 Kooperationen och näringslivets

medlemskretsen. ansvar som sträcker sig även utanför villkor för ekonomisk verksamhet är i väsentliga Samhällets och ekonomins av kooperativ verksamhet i regel endast delar sådana att de sociala effekterna med effekterna av annan ., sig till graden och inte till arten jämfört skiljer ekonomisk verksamhet. Trots detta torde det finnas skäl för att se de sociala

effekterna som ett kooperativt särdrag.

organisatorisk enhet kan i

Även det kooperativa företagets betydelse som särdrag. Relationema mellan föreningsviss mening ses som ett kooperativt medlemmar, företagsledning, anställda och samhälle i övrigt torde åtminstone än vad gäller i vissa sammanhang vara av djupare och mer integrerad karaktär Som ett exempel på effekterna av dessa organisatoriska annat företagande. brukar nämnas den information, skolning och praktiska tillämprelationer beslutsformer och den ekonomiska verksamhetens ning av demokratiska villkor verksamhet innebär. som kooperativ företagens betydelse är Det viktigaste särdraget när det gäller de kooperativa verksamhetens integrering dock den ekonomiska eøékten. Den kooperativa verksamhet syftar primärt till att förbättra med medlemmarnas ekonomiska kan illustreras med flera medlemmarnas ekonomiska situation. Betydelsen och historiska exempel om kooperationens betydelse för Varuförsörjningen Även öppenheten och proportioavsättningen av medlemmarnas produkter. naliteten (avkastningi förhållande till funktionellt engagemang) har effekter, dels också samhällsekonomiska effekter. dels inkomstfördelningseffekter, Dessa senare torde i undantagsfall kunna vara negativa men bör i regel vara

positiva. samhällsekonomiska betydelse kan avläsas statistiskt Kooperationens av BNP och av Därutöver har som andelar sysselsättningen. exempelvis en ekonomisk betydelse som konkurrent på markemellertid kooperationen

och systembakgrund. Denna betydelse kan inte

naden med en egen motivsamhällsekonomiskt betydligt större än den mätbara mätas men är sannolikt

betydelsen. särart sålunda i består det kooperativa företagets Sammanfattningsvis följande förhållanden.

1. Mål och förutsättningar

medlemmamas funktionella behov D Det tillgodoser D Företaget är öppet för alla inom verksamhetsområdet

D förvaltning är medlemsdemokratisk

Företagets D Det har folkrörelsekaraktär.

2. Struktur och verksamhetsinriktning

Företagets verksamhet är integrerad med medlemmamas

Det ingår i ett federativt system

DDDD

Det har en stationär Verksamhetsinriktning

en solidarisk i vissa fall självkostnadsbaserad prissätt-

Det tillämpar eller

ning.

3. Kapitalbehov och resursallokering

D Kapitalbildning genom medlemsinsatser D Resursallokenng efter medlemsbehov.

56 Kooperationen och näringslivets utveckling

4. Företagets betydelse

D Den primära betydelsen gäller medlemmarnas ekonomiska intresse D Det kooperativa har en stationär/stabiliserande företaget men också konkurrensfrämjande och inkomst- och förmögenhetsutjämnande samhällsekonomisk effekt D Företaget har sociala effekter D Det fungerar som en bred organisatorisk enhet.

3.2.3 Kooperationens i samhället

möjligheter

Med utgångspunkt iden i avsnitt 3.2.1 redovisade utvecklingen i samhälle och näringsliv och de samhälleliga målen på detta område samt den i avsnitt 3.2.2 redovisade kooperativa särarten skall i detta avsnitt diskuteras vilka förutsättningar som den kooperativa verksamhetsformen har att spela en aktiv roll i 1980-talets svenska samhälle. Tyngdpunkten ligger på det allmänna samhällsekonomiska och näringspolitiska området. Vissa specialfrågor som konsu-

mentpolitik, kapitalförsörjning och demokratisering kommer att mer ingåen-

de behandlas i senare avsnitt.

Näringslivets struktur och tillväxt När det gäller kraven på näringslivet innebär såväl de aktuella bytesbalansproblemen som den framtida sysselsättningen och tillväxtmålen att satsningar på näringslivets utveckling måste göras. Främst brukar därvid behovet av en utveckling av exportindustrin understrykas. Problemen kan emellertid ses som delvis orsakade av alltför stor import, varför behovet av en förstärkt konkurrenskraft hos den svenska industrin även gäller den svenska importkonkurrerande industrin. Då det emellertid även finns ett konkurrensförhållande mellan varukonsumtion - åtminstone och tjänstekonsumtion om den senare är direktfrnansierad av konsumentema - kan det finnas anledning att i balansdiskussionen även beakta tjänsteproduktionens rationaliseutbyggnad, ring och finansiering. Samma även annan gäller konsumtion med lågt importinnehåll, dvs. bostadskonsumtionen. Sammantaget innebär detta att det synes tveksamt om det är möjligt att skapa bytesbalans och bibehålla enbart sysselsättningsmålet med en satsning på exportindustrin eller ens på hela industrin. Även med mycket kraftiga satsningar på industrin torde det vara tveksamt om man kan räkna med någon ökad sysselsättning inom denna sektor. Tvärtom, satsningar på kraftiga

investeringsökningar inom industrin leder sannolikt till

genom rationalisering minskad sysselsättning. Om de stora behoven på tjänsteområdet skall någorlunda tillgodoses samtidigt som sysselsättningsmålet beaktas och den totala samhällsekonomiska balansen upprätthålls fordras att även tjänstesektom effektiviseras och att frågan om nya för finansieringsformer tjänstemas tillhandahållande Övervägs. Dessa problem kan aktualisera vissa kooperativa altemativ att utvecklas. Detta berörs ytterligare i avsnitt 3.6. Den samhällsekonomiskt nödvändiga begränsningen i den totala konsumtionen torde till del komma betydande att gälla den privata konsumtionen.

och näringslivets utveckling 57 Kooperationen

Redan 1970-talets privata konsumtionsökning var låg, särskilt under den senare hälften av årtiondet. Enligt prognoser som handeln gjort kommer

ökningen att vara lika låg eller ännu något lägre under 1980-talet (se avsnitt

3.4). Frågan gäller vad kooperationen kan göra under dessa samhällsekonomiska förhållanden. Det första konstaterande som kan göras är att den kooperativa med den verksamheten i hög grad avser områden som direkt sammanhänger som tillverkare eller som distributör av privata konsumtionen, antingen Vidare bör noteras att betydande delar av produktionen är dagligvaror. från utländsk konkurrens men att den konsumentkooperativa skyddade distributionen arbetar under mycket hård konkurrens. Den kooperativa är liten och består till dominerande del av skogsindustri men exportindustrin är i övrigt spridd på flera olika branscher. verksamhetens branschinriktning sammanhänger med det Den kooperativa företagets karaktär av personassociation med uppgift att tillgokooperativa dose medlemmarnas direkta intressen (det funktionella sambandet). Det är därför främmande för det kooperativa företaget att utan anknytning till

medlemsintresset exempelvis satsa på nya branscher och nya verksamheter

(den stationära särarten). Inom medlemsintressets gränser har dock kooperationen utgjort ett dyna- Så torde förhållandena vara också i miskt inslag i näringslivets utveckling. framtiden även om svårigheterna att upprätthålla den rollen är större på en De stora strukturförändringamas tid stagnerande än på en expansiv marknad.

är sannolikt På specialvaruområdet finns

över när det gäller handeln. emellertid fortfarande utrymme för betydande strukturrationaliserande åtgärder. lnom industrin, även de branscher som har direkt kooperativ anknytning, finns betydande utvecklingsmöjligheter, såväl sådana som har samband med av varuutbudet och förädling av lantbrukets en kooperativ profilering som sådana som är av mer konventionell skaleffekttyp. l detta produkter .avseende torde den stationära särarten inte behöva verka hämmande på Däremot finns i den kooperativa formen vissa finansiella utvecklingsviljan. restriktioner som successivt ställt kooperationen inför allt svårare kapitalpro- blem. Det torde sålunda - som utvecklas ytterligare i ett senare sammanhang att ta en mer främst vara på detta område som hindren finns för kooperationen aktiv del i den svenska ekonomins utveckling.

Rimlig prisstabilitet

roll i fråga om det samhällsekonomiska målet rimlig Kooperationens är relativt indifferent. Generellt synes kooperationen och i prisstabilitet konsumentkooperationen i stor utsträckning betrakta konkurrensynnerhet sen som ett medel att till konsumenternas fromma åstadkomma låga priser

och främja effektiviteten. Generellt att minimera förädgäller ocskå en strävan hos kooperationen och distributionskostnadema. Detta ligger i både konsument- och lingsproducentkooperationens mål. De skillnader som finns består i att konsumål är knutet till de totala kostnaderna, dvs. konsumentmentkooperationens medan lantbrukskooperationens principiella mål är att maximera ptisema, avräkningsprisema till leverantörema/medlemmama.

58 Kooperationen och näringslivets utveckling

När det gäller lantbrukskooperationen är prissättningen i betydande grad administrerad genom jordbruksregleringen. I denna ingår i regel vissa krav på rationalisering som verkar prispressande. I detta sammanhang bör också noteras att lantbrukskooperationen inom vissa branscher har en monopolistisk eller annars en storleksmässigt dominerande roll på marknaden. Kooperationens sammansatta målstruktur, dvs. omfattande såväl ekonomiska och sociala som regionala och demokratiska målkomponenter, påverkar sannolikt kooperationens prisstabiliserande roll. Den kooperativa verksamheten inom bl. a. handeln är relativt arbetsintensiv. De personalgrupper det gäller har i betydande utsträckning varit lågavlönade. I den mån kooperationen medverkat till en mer rättvis lönestruktur har detta inneburit kostnadskonsekvenser som motverkat de prisstabiliserande intressena. Då emellertid även samhället har exempelvis rättvis inkomstfördelning som ett mål för den ekonomiska politiken kan några invändningar inte resas mot kooperationens höjningar av låginkomsttagamas lönenivå med de prismässiga konsekvenser detta haft.

Regional balans

För näringslivet står detta mål i viss motsatsställning till bl. a. tillväxtmålet. Förhållandena är desamma för kooperationen. Kooperationen har som medlemsorganisation som bygger på solidaritet starka krav på sig att ta ett stort regionalpolitiskt ansvar när det gäller att driva och upprätthålla ekonomisk verksamhet även där strikta konventionella Företagsekonomiska förhållanden talar för motsatsen. Kraven på kooperationen torde i dessa avseenden vara betydligt större än på privat verksamhet inom motsvarande sektorer. Det torde emellertid inte bara vara kraven på kooperationen som är större. Även förutsättningarna är större. Detta sammanhänger inte endast med den formella medlemsanknytningen utan framför allt med verksamhetens integrerade struktur. Det funktionella sambandet med medlemmarnas behov är en del i detta. En annan del är integrationen vertikalt och horisontellt som ger kooperationen betydande möjligheter att ersätta och förnya annars hotad verksamhet. Särskilt under senare år har kraven på mer lokalanknuten varu- och tjänsteproduktion rests. I dessa krav har ingått att initiativ, ledning och utformning av verksamheterna i högre grad borde knytas till lokala intressen. Detta för att undvika centralisering, byråkratisering, alienation, resursslöseri etc. För en utveckling i denna riktning erbjuder kooperationen en användbar företagsforrn. För viss verksamhet kan nuvarande kooperativa organisationer utgöra en lämplig bas för utveckling. För andra verksamheter behövs kanske nya kooperativa former, organisationer och initiativ. Förutsättningarna för en utveckling av kooperationen på detta område är för närvarande goda. Detta bl. a. med hänsyn till den samhällsekonomiska situationen som starkt begränsar en samhälleligt organiserad och finansierad utbyggnad av den offentliga sektorn. Men också med anledning av den ideologiska och opinionsmässiga svängning mot ett bredare och djupare individuellt engagemang för en ny livsstil som pågår. Denna ”livsstil” kännetecknas av ett direkt personligt ansvar för det egna och samhällets

och näringslivets utveckling 59 Kooperationcn

sociala och ekonomiska förhållanden. I sökandet efter lämpliga emotionella, fonnen kommit i former for denna strävan har redan den kooperativa

blickpunkten.

Socialt ansvar

Under senare år har kraven från såväl samhället som från andra att företagen Kraven har inte varit särskilt skall ta ett vidgat socialt ansvar aktualiserats. har också rests krav på ytterligare effektivisering av preciserade. Samtidigt for bättre konkurrenskraft på export- och importmarknaden. näringslivet Dessa krav innebär en målkonflikt som inte har någon självklar lösning. När

det gäller privat näringsliv kan dock hävdas att det finns en principiellt klar Företagets huvudansvar gäller det egna någorlunda gränsdragning. resultat. Ansvaret för den sociala välfärden åvilar i företagets ekonomiska

princip andra, främst samhällets myndigheter. Det som sagts om kooperationens regionalpolitiska roll gäller i lika hög grad sociala ansvar. Kooperationen skall bedriva ekonomisk kooperationens verksamhet for sina medlemmars räkning. Samtidigt skall den - enligt - verksamhet men medlemmarnas uttalade vilja genom denna ekonomiska också genom andra aktiviteter tillgodose eller främja vissa andra kollektiva inte enbart tillgodoser medlemmarnas behov som inte direkt eller åtminstone skall exempelvis även vara en allmän intressen. Konsumentkooperationen och lantbrukskooperationen har en klar konsumentpolitisk organisation, målsättning. Och som redan tidigare sagts förväntar sig både regionalpolitisk medlemmar och samhället att kooperationen skall ta ett betydande sysselsättansvar. Detta gäller också på andra områden. Kooperationen ningspolitiskt roll inom ramen for den sociala förväntas exempelvis spela en aktiv

bostadspolitiken. sådan den hittills utvecklats i Av det som sagts framgår att kooperationen haft en social inriktning som överensstämt Sverige i betydande utsträckning med samhällets egen målsättning. l vissa fall har kooperationen föregripit samhällets insatser, i andra har dock konkurrensen satt gränser för möjlighe-

terna att ta ett ytterligare socialt ansvar.

Demokratiseringen av näringslivet

demokratisering kommer säkerligen att även under 1980-talet Näringslivets vara aktuell. Med utgångspunkt i de tre ansatser som nämnts tidigare (s. 49)

nämligen

D ökat samhällsâtagande och samhällsinflytande D ökad insyn och inflytande for de anställda genom lagar och avtal El kollektivt ägarinflytande för de anställda.

att kooperationen i sin nuvarande form och funktion Det kan konstateras konkurrerar med eller ersätter andra utgör en fjärde ansats som i viss mån men också har sina begränsningar. Dessa frågor diskuteras ”lösningaf” Här skall endast konstateras att ytterligare senare i ett särskilt kapitel. är av central betydelse for kooperationen. Den for demokratiseringsfrågoma

60 Kooperationen och näringslivets utveckling

kooperationen klassiska principen en medlem -en röst ställer medlemskapets centrala betydelse under debatt vid krav på direkt inflytande från andra. dvs. främst de anställda. Bland andra specialproblem på detta område kan nämnas de av kooperationen hel- eller delägda aktiebolagen. Dessa företag saknar ofta flera kooperativa särdrag, särskilt vad gäller ledningsfunktionema.

Andra förhållanden

Även i andra avseenden har kooperationen egenskaper som måste bedömas positivt utifrån samhälleliga synpunkter.

Medlemsanknytningen innebär

bl. a. en starkare integrering med egna nationella intressen som kan fungera som en motvikt till privata multinationella företags. Detta underlättar bevarandet av ekonomisk, teknisk och industriell potential inom landet, vilket av många skäl är positivt. Ett annat resultat av medlemsanknytningen är ett fördjupat engagemang och skolning i villkoren för ekonomisk och annan samhällelig verksamhet. Som folkrörelse medverkar kooperationen till att på det ekonomiska området sammansmälta individuella behov och önskemål med näringslivets och samhällets villkor och förutsättningar. Genom internationell kooperativ samverkan kan internationell handel med varor och tjänster utvecklas som delvis bygger på andra intressen än de traditionella. Särskilt när handeln i övrigt till allt större del kontrolleras av stora multinationella företag kan en internationell kooperativ samverkan utgöra ett balanserande inslag av betydelse även utanför kooperationens egna led. Ett annat exempel på kooperationens värde är u-landspolitiken. På detta område kan kooperationens erfarenheter av lokalt anknuten ekonomisk verksamhet inom lantbruk och varudistribution vara av betydande värde i internationellt biståndsarbete.

Sammanfattande slutsatser

När det gäller kooperationen i 1980-talets svenska samhälle kan sammanfattningsvis konstateras att kooperationens och samhällets målsättning i betydande utsträckning sammanfaller eller kompletterar varandra. Detta bör utgöra en god grund för den kooperativa verksamhetsformens fortsatta bl. a. på områden där annars privat eller offentligt organiserad tillämpning verksamhet övervägs. for en volymmässig kooperativ expansion på detaljhan- Förutsättningarna delsmarknaden synes dock vara begränsad på grund av den privata konsumtionens stagnation. Även på detta område har dock kooperationen en viktig roll när det gäller att effektivisera konkurrensen samt utveckla och producera bättre produkter. Dagens diskussion om en utveckling av ett samhälle präglat av livskvalitet kan på sikt innebära nya kooperativa verksamheter av betydande omfattning. Det gäller här en samhällsform med utbyggd ”närproduktion” av både varor och tjänster som bygger på lokala behov och initiativ. För detta finns behov av olika former av konsument-, producent- och tjänstekooperativ. Utifrån de krav som ställs på det ”goda samhället” erbjuder alltså

utveckling 6l Kooperationen och näringslivets SOU l98 l :60

och funktionell fomi. Detta är dock kooperationen en lämplig organisatorisk skall komma till inte en tillräcklig förutsättning för att en sådan utveckling

stånd. Utvecklingen kan inte beslutas av samhälleliga organ, utan förutsätter

individuella och kollektiva initiativ av berörda personer. För att dessa initiativ

skall tas och kunna utvecklas fordras en för kooperationen någorlunda för närvarande inte. Den ekonogynnsam omvärldsmiljö. Denna förligger de samhälleliga och privata miska och näringspolitiska lagstiftningen, institutionerna och gällande krav vid organisationen av varu- och tjänsteproverksamhetsduktion är idag knutna till de privata och statligt/kommunala kapitalmarknaden och näringsformerna. Det gäller bl. a. associationsrätten, i överensstämmelse med samhällets politiken. En kooperativ utveckling förutsätter därför vissa reformer på behov och kooperationens möjligheter i senare bl. a. de nämnda områdena. Dessa frågor behandlas ingående

kapitel.

3.3 inom industrin Kooperationen

3.3.1 Inledning

verksamhet bedrivs inom många områden. I Sverige finns den Kooperativ verksamheten inom näringsgrenama tillverkningsindustri största kooperativa

och handel. är en relativt liten del av den totala industrin. År Den kooperativa industrin ägda industrin ca 65 000 pesonerellerknappt 1976 sysselsatte den kooperativt Även om andelen således är 7 % av den totala industrisysselsättningen. att det finns orsaker att analysera begränsad är den dock så pass omfattande den närmare. Detta även av flera andra orsaker. Dels finns den kooperativa betydelsefulla branscher, dels industrin koncentrerad till vissa för landet dels arbetar denna företagsgrupp i speciella former och under speciella villkor, innefattar den kooperativa företagsfomien vissa speciella egenskaper som kan intresse också i den omvandlingsprocess som svenskt vara av särskilt

näringsliv totalt genomgår för närvarande. En central fråga i detta sammanhang är givetvis också den kooperativa

industrins för kooperationen som sådan, dvs. de kooperativa betydelse förutsättningarna för industriell verksamhet. industrins hittillsvarande utveck- Utom en redovisning av den kooperativa både allmän näringspolitisk och kooperativ utgångsling och nuläge utifrån i stor utsträckning att inriktas på punkt kommer analyser i detta sammanhang industrins och möjligheter under 1980-talet. den kooperativa förutsättningar och diskussionen i det följande bygger i huvudsak på en Redovisningen

som låtit genomföra

specialstudie kooperationsutredningen

l Fredriksson, C och

3.3.2 verksamhetens roll i svenskt näringsliv Ljunggren, S: Koopera-

Den kooperativa tionens industrisektor i

Allmän orientering och avgränsning 1980-talets lndustri-Sve-

rige - en analys av histoindustrin 65000 Som redan nämnts sysselsatte den svenska kooperativa risk utveckling, nuläge år 1976. Dessa och framtidsutsikter, Ds personer eller knappt 7% av samtliga industrisysselsatta som kooperationsut- l l98lzl2. uppgifter bygger på en bearbetning av företagsregistret

62 Kooperationen och näringslivets utveckling

redningen tidigare redovisat Andra redovisningsprinciper - arbetsställesta-

tisik - visar ytterligare 3 000 sysselsatta inom svensk kooperativ handel. Av de 65 000 kooperativt sysselsatta var ca 61 500 eller 95 % sysselsatta vid företag anslutna till LRF-organisationer, dvs. lantbrukskooperativa företag och KF-organisationer. Resten bestod av olika konsument- och producentkooperativa organisationers industriföretag. Detta redovisas i tabell 3.1.

Tabell 3.1 sysselsatta vid kooperativ tillverkningsindustri år 1976

Källa: Centrala företagsregistret.

På grund av brister i statistiken och skillnader i definitionema överensstämmer dessa uppgifter inte helt med annan statistik. I F redriksson/Ljunggrens studie- som bygger på organisationsstatistik - har sålunda KF:s industrigrupp redovisats för 26 000 sysselsatta och LRF:s för 45 000. Vidare böri detta sammanhang påpekas att de löntagarägda företagen som 1979 sysselsatte ca 2 000 personer inte ingår i de här redovisade uppgifterna. Framställningen i fortsättningen kommer att begränsas till de två stora kooperativa företagsgruppema, dvs. den konsumentkooperativa till KF och konsumentföreningama anslutna industrin och den lantbrukskooperativa till LRF anslutna industrin. Den senare avser företag anknutna till Svenska Lantmännens Riksförbund, Sveriges Slakteriförbund och Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund. Statistiska data om de i analyser ingående företagen har i regel inte sträckt sig längre fram i tiden än t. o. m. 1978. Utvecklingen under 1979 och senare har därför endast i begränsad omfattning kunnat redovisas i siffror. Det betyder bl. a. att de stora förändringarna inom skogsägarkooperationen under 1979 och senare inte kunnat beaktas i den statistiska redovisningen. För de allmänna bedömningama om kooperationen under 1980-talet som redovisas har dock utvecklingen fram till mitten av år 1980 och de då kända förhållandena utgjort grunden.

Konsumentkooperationens industri

Historiskt kan först konstateras att konsumentkooperationens industriella verksamhet är nästan lika gammal som konsumentkooperationen som sådan. l Kooperationen i Sveri- Redan tidigt i början på detta sekel fann flera konsumentföreningar det ge, SOU 1979:62. nödvändigt för att trygga tillgången på varor att enskilt eller gemensamt

och näringslivets utveckling 63 Kooperationen

etablera och driva viss egen produktion av livsmedel på bageri- och slakteri/charkuteriområdena. l några fall etablerades också s. k. arbetarproduktionsforeningar, dvs. arbetskooperativ, med uppgift att tillverka varor för konsumentkooperationen. Det var emellertid först under 1920-talet och senare som uppbyggnaden i KF:s regi av en konsumentkooperativ industrigrupp kom till stånd. Flertalet av de företag som ingår i dagens konsumentkooperativa industrigrupp etablerades eller förvärvades under perioden 1920-1950. Även om den tidiga expansionen var stark, måste det konstateras att KFxs industrisektor år 1950 var av förhållandevis begränsad omfattning. Eftersom produktionskoncentrationen i näringslivet vid denna tidpunkt var långt mindre än idag utgjorde dock KF en av Sveriges största industrikoncemer redan år 1950. Det totala forsåljningsvärdet (egen tillverkning) uppgick till ungefär 1 040 milj. kr. Antalet sysselsatta uppgick vid samma tidpunkt till totalt ca 17 400 personer, varav 10 377 i sektorer utanför livsmedelsbran-

schenl

Av hela landets tillverkningsindustri (inkl. gruvor) svarade således KFföretag vid denna tidpunkt för 4,8 °/0 av saluvärdet och 2,2 % av sysselsättningen. KF-gruppens anmärkningsvärt högre andel av forsäljningsvärdet än av antalet sysselsatta beror på det stora inslaget av livsmedelsindustri - vilken genomgående har ett högt saluvärde per sysselsatt i KF:s egenproduktion. _ Utvecklingen under de första 50 åren innebar att vitt skilda verksamheter inlemmades i KF-gruppens led. Verksamhetsinriktningen år 1950 var som en följd härav splittrad på ett stort antal delbranscher. Lñgur 3.1 redovisas

Figur 3] KFfjremgensz

tillverkningens fördelning på tio olika branschgrupper. fördelning på olika branschgrupper år 1950 (saluvârde egen produktion). M k k . u.

Jord- o. stenvaror 5% (50 mkr) °*e?::“-*';”flâ%?25* e rom us n ° m r k) _ _

l l , Siffroma år inte helt I Bageri3l m.m. 12% exakta då uppgifter om i i - de fören ingsägda bage- Kemi 1%(10 mkrl- . Sk dd dl - . . °m de

Massa 0- papper -- j melielsalndirvsstri 33% °.ma.9°h r°..

4% (40mkr) z 33% (350 mkr) emngsagda malt- och las- Trävaror 1% (10 mkr) kedryckstillverlmingen Teko- o. läder Slakteri m.m. 20% har skattats. 6% (60 mkr) 2 Med KIT-företagen eller KF-gruppen menas här och i det följande såväl

, Övrig Skvqdad KF:s egen som konsu-

livsmedelsnnd. 1% mentföreningamas egen Kolonial m.m. 4% industriella verksamhet. Konserver m.m. 1% 3 O|jeproduktion4l 38% Uppgiñen Skattad då Konkurrensutsatt livs- å kt ff f- d 43%

?örâçfrrinäågdälbåzeâemâ

lgâöelsiådust m rl .

e) går att få. 4 Uppgiften skattad då någon exakt siffra för Karlshamns Oljefabriker inte gått att få.

64 Kooperationen och näringslivets utveckling

Elektroindustri 8% “ 4°° W553 \ Bageri” Skyddad livsme- M k d. 49 mm delsnndustri 319 O °\ 18%

(än (5500 svss.)

Jord o. 18% stenvaror - _ S| k m m _ _ (2500 syss.)

12a%ten

Övrig skyddad

».N / llvsmedelsund. Gummi o. . 1% Z plast 8% Kolonial, kon- . . (1 300 . m m . . 59 ° Figur 3.2 KF-jbretagens

sys_s1)% Oheprod 4% _Semer

Ewe/ning på bransch_

:göras/ss l/

Konkurrensutsatt grupper år l 950 (antal \ livsmedelsindustri

Massa o A_

anställda). 9% (1600 syss.) papper 0%

Trävaror I;l;60(c2›.1|ä1ger SVSS ›

(1 ggg syss _) Källa: KF. 3% (400 syss.) Anm: 1) Uppgiften skattad

Det höga försäljningvärdet per sysselsatt inom speciellt den vegetabiliska oljeproduktionen förrycker jämförelsen något. Mätt som andel av sysselsättningen blir den branschmässiga fördelningen som figur 3.2 utvisar. Av figurerna 3.1 och 3.2 framgår klart den dominans livsmedelssektom hade inom de egna tillverkningsleden i början av 1950-talet. Jämförelser med riksgenomsnittet visar att KF år l950 dels saknade produktion inom vissa branscher, såsom transportmedelsindustri och metallvaruindustri, dels hade en mycket stark ”överrepresentatiow” inom livsmedelsindustrin. Vidare hade KFen tyngre förankring inom delbranschema gummi- och plastindustri samt

i

inom jord- och stenindustri. Från l950 följde en period av stark expansion för svensk och kooperativ industri. Försäljningvärdet av KIT-gruppens industriproduktion ökade mellan åren l950 och 1975 från l miljard kronor till knappt 6 miljarder kronori löpande priser. Detta är som framgår av figur 3.3 en utveckling som varit långsammare än för tillverkningsindustrin som helhet. Föisäljningsvärdet av KF-gruppens industriproduktion ökade under perioden 5,4 gånger. Motsvarande ökning för hela tillverkningsindustrin var 8,3 gånger. Det var framför allt under 1950-talet och inledningen av 1970-talet som hela tillverkningsindustrin växte snabbare än KF-gruppen. Den totalt sett långsammare utvecklingen för KF-företagen kan förklaras med skillnader i sektortillhörighet. Huvuddelen av KF-gruppens produktion ligger inom konsumtionsvarusektorn, en sektor som expanderat långsammare än andra sektorer. Tabell 3.2 visar ökningen av forsäljningsvärdet för olika sektorer.

Trots att ökningen av försäljningsvärdet på sektomivå varit större än eller

lika stor hos KF-gruppen som för hela den svenska tillverkningsindustrin har alltså skillnaden i branschsammansättningen medfört att KF-gruppen som helhet ökat mindre än industrin som helhet.

och näringslivets utveckling 65 Kooperationen

Saluvärdeindex

1000-* Hela industrin 800_ 700- 600- 500-

400-*

300-

200-

Figur 3.3 Saluvärdets utveckling för KF-gruppen resp. hela industrin mel- 100_ lan åren 1950 och 1975 (index). Anm: Löpande priser, logaritmisk skala, index 1950:100. _ I I 1950 1960 1970 1975 År Källa: KF, SOS Industri.

Tabell 3.2 Saluvärdets ökning inom olika sektorer för KF-gmppen resp. för hela industrin mellan 1950 och 1975 (ökning antal ggr)

Verkstadsindustri

Övrig industri 10,6 10,6

Källa: KF, SOS Industri.

Sammanfattningsvis kan beträffande förändringar i KF:s industrisektor under 1950-1975 konstateras att den i huvudsak följt samma perioden som industrin som helhet. Vissa olikheter har dock noterats. Bl. a. riktlinjer har den relativa ökningstakten i saluvärde successivt minskat för KF-gruppen

i jämförelse med industrigenomsnittet. Den egna sysselsättningsutveck-

lingen - dvs. exkl. uppköp av andra företag - har varit starkare i KF än för industrin som helhet och även i förhållande till andra stora företag. Vidare har av saluvärdet per anställd varit något långsammare inom KF än för ökningen

66 Kooperationen och näringslivets rttveckling

industrin som helhet beträffande flertalet sektorer och delperioder. 1 den mån detta grova mått kan ses som ett uttryck för produktivitetsutveckling och vinstmarginaler kan således konstateras att KF:s relativa position har försämrats något under perioden. Det har även konstaterats att branschförskjutningen mot expansiva sektorer har varit mindre för KF-företagen än för industrigenomsnittet. Slutligen har noterats att ur regionalpolitisk synvinkel har KF i högre grad uppehållit sysselsättningen under perioden än industrin som helhet. Beträffande KF-gruppens struktur och omfattning år 1975 kan noteras att KF:s totala saluvärde (egen tillverkning) uppgick till 5 980 milj. kr. Antalet sysselsatta var vid samma tidpunkt 25 927, varav 16 670 i sektorer utanför livsmedelssektom. Av hela saluvärdet inom svensk industri svarade KF-företag år 1975 därmed för 3,1 %. Andelen av sysselsättningen var fortfarande lägre eller ca 2,7 %. Skillnaden mellan dessa båda andelar förklaras av att livsmedelsindustrin - som har ett högt saluvärde per sysselsatt- väger relativt sett tyngre inom den KF-anknutna industrin än inom svensk tillverkningsindustri som helhet. Väl att märka är dock att medan saluvärde-andelen har sjunkit har sysselsättningen ökat sedan år 1950. Branschstrukturen hade genomgått betydande förändringar under 1950och 1960-talen. Ännu 1975 svarade dock livsmedelssektom för mer än hälften av KF-gruppens intäkter (se figur 3.4).

Maskinind. 4% Elektrol230 mkr) lnd- 4%

33:31; gêssten_ \ (geâwkr) i i Bageri mm 11%

Sk ddad livs

(310 mkr) meâlelslndustri

37% (2190 mkr) Gummi o, plast 10% _ (580 mkr) S kte l m m -

223%

Kemi 2% (100 mkr) Massa o. _ Ö m9 DaPDer 11% z (630mkr1

älg/filed

Figur 3.4 KF-/öretagens Trävaror Kolonial m.m. fördelning på bransch- 3% (150 mkr) grupper år 1975 (saluvär- Z Konserver mm_ Konkurrensursatt Teko o. läder livsmedelsindustn de egen produlaion). . 4% (210 mkr) Olre- 22% (r 320 mkr) prod

Kärra: KF. 13%

i Som framgår vid en jämförelse mellan figur 3.4 och figur 3.1 var det enbart l teko och läder samt elektroindustri (och oljeproduktion) som relativt sett vägde lättare i KFzs produktmix år 1975 än 25 år tidigare. Gummi- och i plastindustri respektive massa- och pappersindustri väger däremot från intäktssynpunkt tyngre nu än tidigare. h Resultatet av förändringarna kan också illustreras med följande figur över sysselsättningen år 1975 (se Ågur 3.5).

och näringslivets utveckling 67 Kooperationen

Elektroind. 8% (2000 ma) . . s 12% Sk ddad r y avs- , . , ,V i i agen m.m. Maskmmd 6% medelsindustri (1500 syss.) 27% (6700 syss.) Jord- o. sten- s|akten varor 10% m.m. 12% (2 500 syss.)

Övrig skyddad 2% Kmkurrens Kolonial m.m. 2% - utsatt

3:3

__ Konserver m.m. 4% livsmedels-

(3600 syssl Oljeprod 3% ängazst

(2 500 syss.) Figur 3.5 KF-jöretagens Teko o. |äder 7% fördelning på bransch- Kemi 2% (1 700 syss.) gmpper år I 975 (antal (500 syss.) Massa o. Trävasysselsatta). papper ror 4% 12% (1100 syss.) 13100 syss.) Källa: KF.

Vid en jämförelse med industrin som helhet framgår tydligt att tekosektoms nationella inte fullt upp motsvaras av en minskning inom KF. tillbakagång Också massa och papper väger numera tyngre inom KF än inom industrin som helhet. Beträffande andra branscher är situationen år 1975 påfallande lik dock de två verkstadsbranschema maskinden år 1950. Ett viktigt undantagär och elektroindustri. Dessa delbranscher har ökat sin relativa andel av industriproduktionen i riket mycket kraftigt under 1950- och 1960-talen. Som tidigare konstaterats har KF:s elektroindustn tappat andelar medan maskinhar dock industrin ökat sin relativa vikt. 1 jämförelse med riksgenomsnittet KF:s maskinsektor utvecklats klart långsammare. Samma konstateranden kan formuleras i marknadsandelar. Därmed avses KF:s andel av landets industriproduktion. Andelsvinster har gjorts inom konsumtionsvarusektom samt skogssektom medan marknadsandelen inom verkstadssektom samt inom övriga branscher har stagnerat eller minskat sedan år 1950 (se tabell 3.3).

Tabell 3.3 KF-gruppens andel av svensk produktion år 1975 (saluvärde, milj. kr)

lndustrisektor“ KF-företagen Hela riket Marknadsandel, %

Konsumentionsvarusektom,

Malmbaserad ind.

” Enligt S1ND:s sektorsindelning. Exkl. malmbaserad industri. Källa: KF, SOS Industri.

68 Kooperationen och näringslivets utveckling

Ur regionalpolitisk synvinkel har KF:s utveckling varit positiv. Tillväxten i sysselsättning har varit kraftigast i regioner som haft stora sysselsättningsproblem under senare år. Tillväxten i Norrland och Västsverige har sålunda tillfört dessa områden ca 3 000 sysselsättningstillfillen. Även i övriga delar av landet har dock KF ökat sin sysselsättning.

Tabell 3.4 KF-löretagens regionala fördelning år 1975 sektorsvis (antal anställda)

Konsum- Skogs- Verkstads- Övriga

tionsvaror” sektorn sektornb branscher

a Exkl. bagerier. b Exkl. förmedlingverksamheten inom Bygg. o. Transport. Källa: KF.

Koncentrationen av den expansiva verkstadssektom och sektorn övriga branscher till de sydöstra delarna av Sverige består. Nya produktlinjer inom skogssektom ligger i Västsverige medan sysselsättningen i Norrland återfinns inom konsumtionsvarusektom. Lokaliseringen av Vinetta till Östersund har starkt bidragit till det senare. Ur nationell synvinkel har konsumtionsvarusektorn under 1970-talet visat (och förväntas fortsätta att visa) en klart långsammare tillväxt jämfört med exempelvis verkstadssektom. Som helhet innebär förändringarna sedan år 1950 att KF ökat sin sysselsättningsandel i samtliga riksområden (figur 3.6). Denna ur regionalpolitisk synvinkel positiva utveckling kommer givetvis att även innebära att ett ökat socialt ansvar i framtiden kan komma att utkrävas av KF. Speciellt kännbart kan detta komma att bli i tider av snabb strukturomvandling inom industrin som helhet. Det senare understryks mycket tydligt om man studerar den regionala fördelningen från ortssynpunkt. Av KF:s samtliga produktionsställen kan man finna inte mindre än ett 30-tal där KF antingen är den dominerande industrin på orten eller där orten i sig har en svag industristruktur. Mot denna bakgrund kan den konsumentkooperativa industrigruppen uppvisa en relativt positiv utveckling under de senaste åren. Denna slutsats gäller främst för åren 1975-1978, dvs. för den tid analysen omfattar. För tiden därefter har endast vissa generella data för lndustribolaget stått till förfogande. Såvitt kunnat bedömas av dessa har den positiva utvecklingen fortsatt även efter 1978. Detta gäller bl. a. investeringar och export. Det senaste året karakteriseras dock, totalt sett, försäljning och

sysselsättning av en stagnation sammanhängande med bl. a. avyttrng av flera

industrienheter.

och näringslivets utveckling 69 Kooperationen

4,0- procent

2,0 - 3,9 procent 1,0 - 1,9 procent ä 0,0 - 0,9 procent

D

Figur 3.6 KF-gruppens sysselsättningsandel inom olika riksområden år 1975 (% av totala industrisysselsättningen i resp. riksområde). Källa: KF, SOS Industri.

Den övervinstdebatt beträffande industri som snabbt blommade upp och rasade intensivt år 1975 förbyttes på några år i mycket ödesmättade profetior. Den konsumtionen sjönk mellan 1976 och 1978 med 1,6 %, privata industriinvesteringama föll tillbaka kraftigt och nådde med möda upp till 1965 års nivå, ett flertal branscher hotades av total utslagning etc. Trots detta allmänt mycket svåra läge klarade sig, som framgår av figur 3. 7, KF-gruppen igenom perioden utan drastiska peisonalminskningar. KF-företagens omsättning har -i motsatt till hela den svenska tillverknings- - ökat något under krisåren. Sysselsättningsminskningen industrins har varit mindre - 2 % för KF mot 7 °/0 för tillverkningsindustrin som helhet. betydligt har ökat med 13 %, exporten med 30 %. Förädlingsvärdet per sysselsatt andel av omsättningen (investeringskvoten) har minskat lnvesteringamas snabbare än för tillverkningsindustrin som helhet. KF-företagens investeringskvot ligger dock fortfarande över industrigenomsnittet.

70 Kooperationen och näringslivets utveckling 15° 150 a) Omsättning b) Sysselsättning

e) lnvesteringskvot % c- - - - - Tillverkningsindustrin

Figur 3. 7 a-e En jämförelse av KEs utveckling med utvecklingen inom hela tillverkningsinduslrin (1975 = 100, fasta l priser). 1975 76 77 78

och näringslivets utveckling 71 Kooperationen

mer gynnsamma omsättningsutveckling gäller också vid en KF-gruppens branschvis jämförelse för sju av de tio branscher där KF har egen tillverkning. varit Inom den skyddade livsmedelsindustrin har omsättningsutvecklingen har KF:s utveckling i förhållande till industriungefär lika. Särskilt positiv

varit inom tekoindustrin, massa- och pappersindustrin, gummi-

genomsnittet och plastindustrin samt elektroindustrin. av KF-gruppens utveckling, nuvarande En sammanfattande bedömning struktur och konkurrenskraft ger anledning till följande slutsatser:

D KF har under den senaste lågkonjunkturen ttpprätthållit sysselsättningen Det är enbart inom den skyddade bättre än övrig svensk industri. livsmedelsindustrin och elektroindustrin man redovisar sämre sysselsätt-

ningsutveckling. D KF visar trots en högre upprätthållen sysselsättning en bättre produktivitetsutveckling än övrig svensk industri (undantag massa- och pappersin-

dustri samt kemisk industri). D KF har en något sämre investeringsutveckling än övrig svensk industri utom inom den skyddade livsmedelsindustrin, tekoindustnn, gummi- och

plastindustrin samt inom maskinindustrin. verksamhet: en D KF har i allt högre utsträckning två typer av industriell industri. med detaljhandelsledet integrerad industri resp. en helt fristående med bildandet av det fristående KF Industri AB, 1978 års omorganisation som startat långt utgör enbart den logiska slutsatsen av en utveckling

tidigare. företag torde ställa stora krav på D Flera av KF:s exportorienterade för tillfredsställande produktivitets- och lönsamhetsutinvesteringsmedel Vissa sådana företag har avyttrats under senare tid. veckling. D KF:s med inriktning på konsumentvaror - den integrerade företag i stor industrin - har vad gäller den svenska marknaden mycket ”att leva med i det marknadsutrymme detaljhandelsledet utsträckning till samordning, produktbyten etc. lyckas tillskansa sig. Möjligheterna förefaller vara över gränserna mellan KF och andra detaljhandelsblock

mycket begränsade. D KF har en organisation för den industriella verksamheten som synes ha ur strikt ”affärsmässig” synvinkel. För de integrerade vissa svagheter inordningen i KF:s ekonomiska förening företagen kan den administrativa av resurser ur affärsmässig synvinkel för medföra risker för felallokering del samt en komplicerad beslutsgång. Från ”kooperaindustriföretagens ha vissa fördelar. De numera tiv” synpunkt kan dock integrationen torde i princip ha ökat icke-integrerade företagens handlingsmöjligheter efter bildandet av KF Industri AB. Ett frågetecken kan dock fortfarande

sättas för vilken roll man önskar ge styrelsen i denna grupp av företag. som tillhör KF Industri AB synes finnas D Inom den företagsgrupp olika former för att definitivt befästa betydande krav på omstruktureringi utvecklats positivt och en positiv trend. Inom gruppen finns enheter som Dessa och bildandet av KF Industri som har en stark marknadsställning. för en aktivering av hela den industriella AB kan utgöra grunden inom KF och för genomförandet av de ytterligare planeringsprocessen som behövs för att stärka industrigruppens ställning. åtgärder

72 Kooperationen och näringslivets utveckling

Lantbrukskooperationens industri

Historiskt har LRF-gruppens

utveckling varit mer splittrad än KF -gruppens Industriell verksamhet i småskalefonn förekom redan under 1800-talets senare år främst i lokala Den första mejeriforeningars regi. gemensamma branschorganisationen inom denna sektor, Svenska Lantmännens Riksförbund, bildades 1905 men det definitiva organisatoriska för en genombrottet Organisationsform bestående av lokalt eller regionalt organiserad industriell verksamhet anslutna till branschmässiga riksorganisationer kom först under l 930-talet. Den för lantbrukskooperationens industribranscher gemensamma huvudorganisationen utvecklades också under l930-talet men fick sin nuvarande form och funktion först 1970. Den industriella verksamheten inom var av lantbrukskooperationen väsentligt större omfattning år 1950 än industriproduktionen inom konsumentkooperationen. Det totala saluvärdet uppgick till 2 140 milj. kr och antalet sysselsatta var ca 23 000. l denna siffra torde dock även ett antal föreningsfunktionärer utan direkt koppling till industriverksamheten ingå. Detta motsvarade9,8 % av hela den svenska industrins saluvärde och 3,6 % av den industriella sysselsättningen. l Med LRF-gruppen el- LRF-företagen bestod l 950 till övervägande del av företag med tillverkning ler LRF-företagen avses inom den s. k. skyddade livsmedelsindustrin. Därutöver förekom enbart här de industriföretag som ägs av organisatio- produktion inom vissa delar av annan livsmedelsindustri, inom skogssektom nerna anslutna till LRF. samt inom metallvaruområdet (se figur 3.8).

Massa o. papper trävaror 9% (200 mkr)

Metallvaruind. Konkurrens- 1% (1O mkr) utsatt livs- \ medelsind. 5% \ (100 mkr)

Skyddad Iivsmedelsind. 85% (1800 mkr)

Figur 3.8 LRF företagens bransch/ördeln ing år 1950 (saluvärde).

Källa: Olika branschförbund inom LRF.

Kooperationen och näringslivets 73 utveckling

Metallvaruind. 1% (300 syss.) l Massa o papper samt trävaror 20% (4 700 syss.)

Konkurrensutsatt livs- \ medelsind. 0% Skyddad livsmedelsind. (100 syss.) 78% (18 200 syss.) Figur 3.9 LRFj/öreta_ gens branschfördelning år 1950 (antal sysselsatta).

Källa: Olika branschförbund inom LRF.

I likhet med vid redovisningen av KF kan konstateras att försäljningsvärdet per sysselsatt inom livsmedelsindustrin är högre än inom andra branscher. Mätt som andel av antalet sysselsatta blir den branschmässiga fördelningen som figur 3.9 utvisar. På grund av livsmedelssektoms mycket dominerande ställning inom producentkooperationen är några branschjämlörelser med övrig svensk industri ej meningsfulla. LRF-gruppen hade totalt sett en större andel av den svenska produktionen vid denna tidpunkt än vad KF hade. Detta gäller såväl totalt som för skogssektom och konsumentvarusektom. Mer än var femte konsumtions-

krona som ”produceras” i Sverige hamnade hos LRF-företag, och trots den

blygsamma utbyggnaden av skogssektom svarade man lör en tjugondel av den svenska produktionen. lnom sina starkaste sektorer - den skyddade livsmedelsindustrin - svarade företag inom konsumentkoopetationen tillsammans för drygt hälften av den svenska produktionen. Perioden 1950-1975 medförde även för LRF-gruppen en expansiv utveckling. Försäljningsvärdet av LRF-företagens industriproduktiomökade mellan åren 1950 och 1975 från drygt 2 miljarder kronor till knappt 17 miljarder

löpande priser. Ökningen på 7,4 ggr är något långsammare än för industrin

som helhet (8,3 ggr). Inom de två sektorer som LRF-gruppen i huvudsak arbetar- skyddad livsmedelsindustri och skogsindustn - har emellertid LRF:s ökningstakt varit högre än för hela industrin. Detta framgår av fgur 3.10 och 3.11 Som framgår av figur 3.10 hade LRF-företagen inom den skyddade livsmedelsindustrin en högre tillväxt än motsvarande delar av industrin i övrigt under 1950- och l960-talen. Under första hälften av 1970-talet låg dock tillväxten lör LRF-företagen något under branschgenomsnittet. Situationen inom skogssektom kännetecknades av att LRF -företagen hade en betydligt snabbare expansion än övrig svensk skogsindustri. Expansionen skedde såväl genom uppköp som genom investeringari nya anläggningar. Det

74 Kooperationen och näringslivets zitveckling

Saluvärde index 700-

600 LRF-gruppen 500-

/1 400- I I / Branschen 300- som helhet

200-

Figur 3.10 Saluvärdets utveckling inom skyddad livsmedelsindustri för LRF-gruppen resp. bran- 100-* schen som helhet mellan åren l 950-1975.

Anm.: Löpande priser, logaritmisk skala, index 1950 = 100. | i I 1950 1960 1970 1975 År Källa: LRF, SOS Industri.

senare gäller särskilt Södra Skogsägarna och då under den senare delen av perioden. l andra fall- främst NCB - har expansionen i huvudsak skett genom nyförvärv. Utvecklingen för LRF-gruppen under perioden 1950-1975 har i huvudsak följt samma mönster som för industrin som helhet. Vissa avvikelser kan dock noteras. Värdet av LRF-företagens industriproduktion har Ökat snabbare än for industrin som helhet. Speciellt under 1960-talet lantbruksexpanderade kooperationens industri starkt. Den skyddade livsmedelsindustrin inom lantbrukskooperationen har haft en avvikande utveckling jämfört med den övriga industrin. Sålunda stagnerade sysselsättningen inom LRF-företagen under 1960-talet och ökade under 1970-talet. För övrig svensk livsmedelsindustri var tendensen den motsatta. Lantbrukskooperationens kan skogssektor redovisa en kraftigt ökad sysselsättning under perioden som helhet eller med 15 000 personer. Sysselsättningsökningen skedde till stor del genom företagsköp. Utvecklingen avseende saluvärdet per anställd har inom LRF -löretagen varit snabbare än för riket som helhet beträffande den skyddade livsmedelssektorn. Däremot har motsvarande utveckling inom lantbmkskooperationens skogsindustri varit långsammare än inom övrig svensk skogsindustri. Detta

Kooperationen och näringslivets utveckling 75

under 1960-talet. En påtaglig branschförskjutning har skett gäller speciellt mot skogssektom. Också den konkurrensutsatta livsmedelsindustrin har ökat sin andel på den skyddade livsmedelsindustrins bekostnad. Den regionala koncentrationen har varit mindre omfattande än för svensk industri som helhet. Den inomregionala strukturomvandlingen har dock gått mycket snabbt och skett i stor omfattning inom lantbrukskooperationen under hela perioden. Nedläggningar av arbetsställen har skett i stor omfattning. Beträffande LRF-gruppens omfattning och struktur år 1975 kan noteras att företagens försäljningsvärde år 1975 uppgick till 16860 milj. kr. Antalet sysselsatta inom LRF-företag utgjorde 44 760 personer år 1975. Av hela produktionsvärdet inom svensk industri svarade LRF-företag år 1975 för 9,7 %. Andelen av industrisysselsättningen var lägre och uppgick till 4,8 °/0. Lantbrukskooperationens andel av den totala svenska industriproduktionen hade därigenom minskat något eller med en tiondels procentenhet sedan år 1950. Däremot hade andelen av sysselsättningen under samma period ökat med inte mindre än 1,2 procentenheter. Branschstrukturen inom lantbrukskooperationen hade, som framgått av tidigare avsnitt, undergått betydande förändringar sedan 1950-talet. Ännu år 1975 svarade dock den skyddade livsmedelssektom för betydligt mer än hälften av lantbrukskooperationens industriella verksamhet (se fgur 3.11 resp. 3.12). Den största förändringen sedan 1950 är den markanta ökningen av skogssektom. Mindre väl synlig i figurema är den inbrytning lantbrukskooperationen gjort inom området konkurrensutsatt livsmedelsindustri. Detta har skett genom uppköp och etablerande av nya företag. Till en del har diversiñeringen också skett genom att man inom företag tillhörande den skyddade sektorn tagit upp ”konkurrensutsatt” produktion.

Metallvaruind. 1% (70 mkr) l

M assa oc h g/lâå/erier o

Papper 23% (3800 mkr) Skyddad livso. rnedelsindustri

Trävaror Kvarn

10% bagerrer 53% 5% (9800 mkr) (1700 mkr) Figur 3.11 LRF-företagens branschjördelning . år 1975 (saluvärde).

ftgäjçzjf”

. . S lakterier d I e sm d. .. . etc- 28% Källa: Olika branschför-

än;

(1400 mkr) bund inom LRF.

76 Kooperationen och näringslivets utveckling

Metallvaruind. 1%(40O syss.)

Mejerier 24%

Trä, massa ° PePPe 44% Skyddad livs- Kvarn o medelsind. (19900 syss.) bag. 5% 54% / 1 (24 200 syss.)

Figur 3.12 LRF-företagens bransch/ördelning år 1975 (antal sysselsat- Slakterier etc. 26% Ia). Konku rrensutsatt Källa: Olika branschlörlivsmedelsind. 1% bund inom LRF. (300 syss.)

Som exempel på det senare kan mejeriemas juiceprodukter nämnas. Figurerna utgör därför en ”underskattning” av LRF-Företagens livsmedelsindustri. Totalt sett har lantbrukskooperationens andel av den totala svenska produktionen dock minskat något. Detta hänger framförallt samman med den svenska verkstadssektoms snabba utveckling under 1950- och 1960-talen. lnom såväl livsmedelsindustrin som inom skogsindustrin har LRF-Företagen stärkt sina positioner (se tabell 3.5).

Tabell 3.5 LRF-företagens andel av svensk produktion år 1975 (saluvärde)

lndustrisektor” LRF-företagen Hela industrin Marknadsmilj. kr. milj. kr. andel, %

Konsumtionsvarusektom,

a Enligt SIND:s sektorsindelning.

Slutsatsen av tabell 3.5 är att lantbrukskooperationen svarar för mer än en tredjedel av hela den svenska industrins konsumtionsvaruproduktian. lnom den skyddade livsmedelsindustrin svarade konsument- och lantbmkskoope-

Kooperationen och näringslivets utveckling 77

rationen gemensamt år 1975 för 2/3 av den svenska produktionen. Den kooperativa andelen har därmed kraftigt stärkts under eñerkrigstiden. Regioner/politiskt kan konstateras att antalet arbetsställen inom lantbrukskooperationens industri har minskat kraftigt sedan 1950. Framför allt har strukturrationaliseringama slagit hårt inom mejerisidan där 80 % av arbetsställena år 1950 föll bort under den första tjugofemårsperioden. Totalt inom LRF-företagen bedrevs industriell verksamhet år 1976 vid 614 arbetsställen i landet - hälften knappt av dessa, eller 298 arbetsställen, låg inom den skyddade livsmedelsindustrin samt fodermedelsindustrin. Fördelningen på olika riksområden var mycket jämn. Studeras den regionala sysselsättningen i sektorstermer erhålles tabell 3.6.

Tabell 3.6 LRF-löretagens regionala lördelning år 1975 sektorsvis (antal sysselsatta”

Livsmedels- Skogsindu- Verkstadsindustrin strin industrin 2 882 2 191 -

_Stockholm

a Siffrorna anger bruttosysselsättning, dvs. inklusive töreningsanställd personal i ej direkt industriell verksamhet. Bruttosysselsättningen för hela föreningrörelsen år 1975 var 60 817, medan antalet sysselsatta i tillverkningsindustriema var 44 762.

Som anges i kommentaren till tabell 3.6 utgör de redovisade siffrorna LRF:s bruttosysselsättning, dvs. inkl. viss föreningsanställd personal i ej direkt tillverkande funktioner. Totalsiffroma ligger därför 36 °/o för högt. Som en avslutande bild på LRF-företagens regionala förankring kan deras andel av sysselsättningen i olika riksområden redovisas (se figur 3.13). Därvid framgår att storstadsregionen i Stockholm är det riksområde där lantbrukskooperationen har den lägsta sysselsättningsandelen. Vad som dock ej framgår är den starka inomregionala koncentration som skett under den föregående tiugofemårsperioden. I fråga om utvecklingen under senare år kan det med utgångspunkt i lantbrukskooperationens läge 1975 konstateras att den positiva utvecklingen fortgått även efter 1975. Åtminstone är detta bilden om man ser till de två dominerande sektorerna inom lantbrukskooperationen, dvs. skyddad livsmedelsindustri och skogsindustri, och till utvecklingen 1975-1978. När det gäller den skyddade livsmedelsindustrin men också övrig livsmedelsindustri synes utvecklingen etter 1978 i stort sett ha fortgått enligt det mönster som gällde för tidigare år. Den lantbrukskooperativa skogsindustrin har däremot från kooperativ synpunkt gått en katastrofal förändring till mötes, vilken medfört att den kooperativa ägarandelen efter 1978 radikalt reducerats.

78 Kooperationen och näringslivets utveckling

procent

8,0-

- 7,9 procent % 6,0 4,0 - 5,9 procent 0,0 _ 3,9 procent E]

Figur 3.13 LRF-företagens sysselsättningsandel inom olika riksomráden år 1975 (% av totala industrisysselsättningen i respektive riksomrâde).

Anm: Observera att teckenmarkeringen “ i denna figur ej är direkt jämförbar med den i figur 3.6

F igurerna 3.14 och 3.15 visar att LRF-företagen fram t. 0. m. 1978 väl hävdat sin ställning när det gäller omsättning och sysselsättning. Inom skyddad livsmedelsindustri har LRF-företagen, i motsats till hela branschen, ökat omsättningen sedan år 1975. Särskilt tydlig var skillnaden under år 1976 och i viss mån under 1978. Antalet sysselsatta har varit i stort sett konstant för både LRF-företagen och branschen i övrigt (+ 2 resp - 1 °/0). Som en följd av den snabbare omsättningsökningen inom LRF-företagen än inom branschen i övrigt har även saluvärdet per anställd utvecklats mer positivt. LRF-företagen har vidare haft en i ston sett konstant investeringskvot,

Kooperationen och näringslivets utveckling 79

lndex lndex al Saluvärde b) Sysselsättning 150_ __ 150_

100* 1111113931112:

i r 1 I I

1975 76 77 78 1955 7% 77 78

LRF-företagen - -n-»c- - Hela branschen Figur 3.14 a-b Utvecklingen inom den skyddade Ii vsmedelsi ndustri n åren l 975-1978 (index 1975 = 100, _fasta priser). Källa: LRF, SIND.

150 8) Omsättning 150 b) Sysselsättning

100 100 a-_z-nu-_______

. F l l l. 1975 76 77 78 :zu-á: L R F -företagen _-- -- _ Hela branschen

medan den för branschen i sin helhet ökade något åren 1976 och 1977. Under Figur a-b Utveck-

3:15

ling? W Skogslndu år 1978 skedde dock en viss nedgång. Totalt sett över perioden som helhet har strin åren 1975-1978 LRF-företagens lörsteg vad avser investeringsbenägenhet krympt något. (1975 = 100, [Isla priser). Skogsägamas industrigrupp uppvisade fram t. 0. m. 1978 ur aggregerad samhällsekonomisk synvinkel - produktionstillväxt, sysselsättning, export, Källa: LRF, SIND_ investeringar- en i huvudsak mer positiv utveckling än branschen som helhet.

80 Kooperationen och näringslivets utveckling

Undantaget är den nedgång i saluvärde per anställd som - beroende på den snabba sysselsättningsökningen - skedde 1976. Försämrade konjunkturer, svag finansiell ställning och felbedömningar hade dock redan 1978 undergrävt flera av företagens ställning. Utvecklingen har senare bl. a. medfört att de två största företagen delvis förlorat sin kooperativa karaktär. Den finansiella bakgrunden beskrivs utförligare i kapitel 5. Underlaget för analysen av LRF-gruppens företag har varit mer knapphändigt än beträffande KF-gruppen. Slutsatsen blir därför också mer begränsad. En sammanfattad bedömning av LRF-företagens utveckling och läge ger dock med denna reservation anledning till följande slutsatser: D LRF-företagen (liksom KF-företagen) har under den senaste lågkonjunkturen upprätthållit en högre sysselsättningsnivå än övrig svensk industri. D LRF-företagen är med undantag för skogsindustrin utpräglat hemmamarknadsorienterade i sin försäljning. D LRF-företagen dominerar i stort sett samtliga marknadssegment inom den skyddade livsmedelsindustrin som man inriktat sig på. D Lantbrukskooperationens organisation synes, sannolikt som en följd av vissa starka företag, fungera långt flexiblare än vad man med beaktande av rådande kooperativa beslutsstruktur kan förvänta sig. Behov av organisa-

toriska förändringar förefaller dock vara stort på något längre sikt. i

D Den del av lantbrukskooperativ industri som tillhör den skyddade i

I livsmedelsindustrin är ekonomiskt stabil och lönsam. Däremot är den ekonomiska situationen inom skogsrörelsen som bekant betydligt mer ansträngd.

Sammanfattande slutsatser

Utifrån näringspolitiska och samhällsekonomiska utgångspunkter kan vissa sammanfattande slutsatser dras rörande kooperationens - konsument- och producentkooperationens - industriella verksamhet. Dessa slutsatär baseras på både utvecklingen inom kooperationen och den aktuella situationen inom de båda företagsgruppema.

Produktion och Verksamhetsinriktning

Den kooperativa andelen av den totala svenska industriproduktionen uppgick år 1978 till ca 30 miljarder kronor eller 13%. Lantbrukskooperationens industri svarade för nära tre fjärdedelar av kooperationens produktion. Volymmässigt har kooperationens industri väl följt den totala utvecklingen. År 1950 var dock den kooperativa andelen något större än 14,6 %. Nedgången ligger på den konsumentkooperativa sektorn. Den kooperativa industriella verksamheten är i hög grad inriktad på konsumtionsvarusektom och särskilt på livsmedelsindustrin. År 1975 utorde konsumtionsvaruproduktionen två tredjedelar av kooperationens industriproduktion, och kooperationens andel uppgick till närmare 47 °/0.Av den från utlandskonkurnensen skyddade livsmedelsindustrin svarade de båda kooperativa grupperna för 12 (KF) resp. 54 °/0 (LRF). Av den konkunensutsatta

Kooperationen och näringslivets utveckling 81

livsmedelsindustrin var andelama 18 resp. 20 °/0. KF-gruppen har vidare 4 % av landets teko-produktion. Utanför konsumtionsvarusektom har kooperationen en betydande verksamhet inom främst skogsindustrisektom, eller tillsammans en marknadsandel av drygt 18 %, varav LRF-gruppema ca 16 procentenheter. KF-gruppen har dessutom viss verksamhet inom andra sektorer, verkstads-, jord och sten- samt gummi- och plastindustri bl. a. Inom de två sistnämnda branschema är de kooperativa företagen landets största.

Sysselsättning

sysselsättningen vid den kooperativa industriella verksamheten uppgick 1978 till ca 71 000, dvs. 7,5 °/0 av den totala industrisysselsättningen. KF-företagen sysselsatte 25 000 och LRF-företagen 46 000 personer. Sysselsättningsökningen sedan 1950 har varit stark eller nära 80 %. KF-gruppens ökning var ca 50 % och LRF-gruppens drygt 90 %. 1 förhållande till industrigenomsnittet är den kooperativa industrisysselsättningen låg i förhållande till produktionsvärdet. Detta sammanhänger huvudsakligen med att kooperationens industrier finns inom de högproduktiva branschema. En annan slutsats som kan dras - med reservation för följderna av krisen inom skogsägarkooperationens industrigrupp - är att sysselsättningen vid de kooperativa företagen är stabilare än för branschgenomsnittet.

Regional fördelning

Gemensamt för både konsument- och lantbrukskooperationens industriella verksamhet är den relativt stora regionala spridningen. När det gäller konsumentkooperationen har den till och med ökat efter 1950. Vidare kan noteras en relativt stor interregional konoentrering av verksamheten särskilt hos lantbrukskooperationen.

Organisationsstruktur

De kooperativa industrigruppema ingår som delar i större organisatoriska system. Samtidigt som detta skapar viss trygghet kan det inte uteslutas att det även innebär viss tröghet i förhållande till marknaden. KF-gruppen har sökt lösa detta genom bildande av ett särskilt industribolag för vissa företag med egen direktkontakt med marknaden. Detta kan å andra sidan innebära en uttunning av företagens kooperativa prägel. LRF-företagen befinner sig här i en annan situation åtminstone vad gäller företagen inom den skyddade livsmedelsindustrin. Den befintliga jämförelsevis lösliga samordningen behöver här sannolikt inte vara någon avgörande nackdel för utveckling inom givna ramar.

82 Kooperationen och näringslivets utveckling

Företagsstruktur

I allmänhet synes den kooperativa industrins företagsstruktur vara gynnsammarc än respektive branschgenomsnitt. Produktionsenhetema är större och saluvärdet per anställd högre. Investeringsutvecklingen under senare år synes dock relativt sett ha minskat de kooperativa företagsgruppernas försprång.

Överlevnadsfönnåga

Överlevnadsförmågan beror av en rad olika omständigheter. Vad först gäller

branschstrukturen kan bl.a. konstateras att KF-gruppen uppvisat en stor branschspridning som försvårar koncentrerade satsningar på s. k. framtidsbranscher. LRF-gruppen är då mer koncentrerad på två sektorer, skyddad livsmedelsindustri och skogsindustri. För både KF och LRF-gruppema gäller dock att verksamheten i hög grad är inriktad på branscher med begränsade expansionsförutsättningar, dvs. på konsumtionsvarusektom och skogsindustrisektorn. När det gäller marknadssituationen och inriktningen på konsumtionsvarumarknaden, där framför allt LRF -gruppen på flera marknadssegment har en mycket dominerande ställning, innebär inriktningen en viss säkerhet för verksamheten. Risken att slås ut från marknaden är liten inom skyddad livsmedelsindustri. Å andra sidan är expansionsmöjlighetema små. Den konkurrensutsatta livsmedelsindustrin och konsumtionsvarusektom lever däremot farligare. Konsumentkooperationen har här fördelen av integratio-

i

nen med handelsledet, vilket emellertid också är en begränsning i eventuella l i strävanden att vidga produktionsföretagens marknad. l Den industriella l utvecklinspotentialen vad gäller både produkt- och l produktionsutvecklingen är begränsad för kooperationens industri. Visserligen ger integrationen framåt för KF-företagen och bakåt för LRF-företagen vissa fördelar. Marknadens begränsning, den stora branschspridningen och därmed det stora resursbehovet försvårar dock målmedvetna satsningar, särskilt om det gäller satsningar inom nya expansiva branscher. Kapizalbildningsfdrmâgan och möjligheterna att attrahera nytt kapital är vidare en betydelsefull faktor för industriföretagens överlevnadsförmåga. De kooperativa företagen befinner sig i detta sammanhang i underläge. Detta sammanhänger primärt med den grundläggande kooperativa formen och ideologin sådan den utvecklades på 1800-talet och som i allt väsentligt fortfarande gäller. En bidragande orsak är vidare samhällets legala reglering av kapital och därmed sammanhängande skattefrågor vilken missgynnat den kooperativa verksamheten.

3.3.3 Den kooperativa industrin under 1980-talet

Industrins roll för kooperationen

l kooperationens målsättning ingår inte primärt att driva industri. Det primära är att tillgodose medlemmarnas behov eller det större kollektivs vars intressen man vill värna. Konsumentkooperationen har redan inledningvis i sitt 1976 antagna handlingsprogram formulerat sin uppgift på följande sätt: Konsumentko-

och näringslivets utveckling 83 Kooperationen

med uppgift att operationen är en konsumenternas intresseorganisation och att aktivt medverka till att utveckla främja sina medlemmars hushållning samhället i sådan riktning att det som helhet är inriktat på målet att tillgodose

människans behov. I ramprogrammet anges hur detta skall gå till. Den första effektivaste sätt anskaffa och tillhandahålla varor och punkten lyder på konsumenternas behov”. tjänster, som är väl ägnade att tillgodose Ett sätt att anskaffa varor är att producera dem själv. Om detta sägs i

Den grundläggande uppgiften för den konsumentkohandlingsprogrammet: är att främja medlemmarnas intressen. Konsumenoperativa produktionen är dessutom ett viktigt alternativ till andra företagstägd industriverksamhet demokratin. fonner inte minst genom att den vidgar den ekonomiska målen for den konsumentkooperativa industriverksamheten De viktigaste

är

drift D att åstadkomma låga priser genom en rationell prissättning eller D att motverka höga priser på grund av monopolistisk

ineffektivitet D att ge kunskaper om tillverkningsvillkor och prisbildning

D att skapa möjligheter för forsknings- och utvecklingsverksamhet

D att säkra oberoende och handlingsfrihet för rörelsen.

for KF:s industriverksamhet har fore och efter handlingspro- Målsättning Vill man före programmets tillgrammet behandlats ganska pragmatiskt. komst söka efter mål för industriverksamheten får man gå till olika uttalanden

till etablering av olika industrier, ofta orda på forbundsstäm-

i anslutning

produktionsverksamhet har skiftat från

man. Motiven för KFzs upptagande av annan och från industri till industri beroende på den aktuella tid till Likaså har motiven för att driva vissa industrier skiftat över tiden situationen. förutsättningar på marknaden, inom lagstiftningen, beroende på ändrade osv. Man kan dock utläsa tre huvudlinjer. genom samhällsåtaganden

varit att åstadkomma en efekziv och rationell

I första hand har motiven produktion av varor for att tillgodose antingen vissa direkta konsumtionsbesom erfordrats i rörelsens distributions- eller hov eller behov av produkter,

produktionsverksamhet.

natur Härutöver har emellertid också motiv av mera samhällsekonomisk och karteller eller förhindra gjort sig gällande. Man har velat bryta monopol av sådana eller, genom att starta verksamhet som har varit av uppkomsten i stort, bidra till att upprätthålla och förbättra betydelse för folkhushållningen den allmänna levnadsstandarden.

Den egna produktionen har genom väsentliga bidrag till rörelsens kapitalatt rationaliseringsprooessen inom distributionsområdet bildning möjliggjort kunnat genomföras i ett snabbt tempo. är Produktionen är således inte något självändamål och en egen produktion motiverad endast om den kan bedrivas effektivt och bättre än andra åtgärder

fyller någon eller några av de ovan skisserade uppgifterna. generella målsättning är mindre klar och utveck- Lantbrukskooperationens emellertid av branschvisa målsättningar. I inledningen lad. Den kompletteras konstateras att LRF är en partipolitiskt till 1971 års allmänna program

grund uppbyggd, facklig/näringspolitisk organisa-

obunden, på demokratisk och lantbrukskooperationen”. I handlingsprotion för lantbruksbefolkningen

84 Kooperationen och näringslivets utveckling

som antogs 1979 sägs beträffande syftet att ”det övergripande målet grammet är(sâledes) att skapa bästa möjliga förutsättningar att tillförsäkra lantbrukarna en levnadsstandard som är likvärdig med andra jämförbara gruppers. Vidare sägs att ”LRF verkar för en allmän och solidarisk anslutning till lantbrukskooperationen vars uppgift är att med medlemmamas produkter som råvarubas genom förädlings- och forsäljningsverksamhet organisera en effektiv marknadsföring samt att medverka vid anskaffandet av förnödenheter och vid ordnandet av erforderliga krediter åt lantbruket. Bland programpunktema finns ytterligare vissa exempliñeringar och preciseringar. D lantbrukskooperationen skall bedriva en förädlingsverksamhet under förutsättning att den ytterligare tryggar avsättningen av medlemmarnas produkter och förbättrar medlemmarnas ekonomi. D Arbetsfördelningen inom skall av lantbrukskooperationen vägledas ambitionen att bedriva en långsiktig effektiv verksamhet med klar ansvarsfördelning och med insyn av primärmedlemmama. D ”Riksorganisationer och föreningar som startat samverkansforetag, vilka förutsätter drift i stor skala, skall solidariskt medverka till att dessa företag ges möjlighet att bedriva konkurrenskraftig verksamhet.

Inom mejeri-, slakteri- och lantmännenorganisationema har främst under 1960-talet övergripande mål-medelanalyser gjorts. I stor utsträckning har dessa varit inriktade på organisations- och föreningsstrukturen och syftat till rationellare verksamhetsstruktur. Sammanfattningsvis kan konstateras att de kooperativa organisationemas mål lämnar relativt stor frihet när det gäller att välja och ompröva primära medlen. Den industriella verksamheten är inte en gång för alla given. Och l industriell expansion är inte alltid det självklart bästa medlet. I verkligheten synes dock målsättningen fungera mindre dynamiskt. Viss industriell verksamhet är så funktionellt och processtekniskt med integrerad eller härledd från den primära målsättningen att det är svårt att ens teoretiskt tänka sig en särskiljning. Mejeribranschen kan ses som ett exempel. Insamling och försäljning av mjölk förutsätter vissa industriella processer. Vidare gör andra mål, exempelvis konsumentpolitiska, sysselsättnings- och regionalpolitiska, tillsammans med redan gjorda investeringar att det ofta saknas reella handlingsalternativ. Endast tvingande finansiella omständigheter föranleder omprövning.

Industriell omstrukturering

Den kooperativa industrin spelar en väsentlig roll för samhället och för kooperationen själv. Med utgångspunkt i såväl globala som nationella framtidsstudier och studier på såväl kort som långt sikt kan slutsatsen dras att svensk industri står inför betydande omstruktureringsproblem under 1980talet. En sannolik bedömning är att detta kommer att gälla den kooperativa industrin i minst lika hög grad som övrig svensk industri. I flera avseenden regionalt, branschmässigt etc. - kan situationen för den kooperativa industrin komma att visa sig mer besvärlig än för den övriga industrin. Och detta trots att - eller snarare på grund av att- den kooperativa industrin som sådan har en

Kooperationen och näringslivets utveckling 85

målsättning som i många väsentliga drag mer överensstämmer med samhällets egen än övrig industris. Stora ansträngningar har under den senaste tiden gjorts för att utreda Sveriges industriella framtid. Debatten har varit intensiv. Olika teoretiskekonomisk-politiska modeller för svensk industripolitik har lanserats. Trots betydande olikheter har dessa olika handlingslinjer mycket gemensamt. Det förefaller således finnas en bred politisk enighet i Sverige idag om, D att företagens investeringar måste öka kraftigt D att investeringsökningen måste ske på bekostnad av konsumtionsökningen D att exportindustrin måste stärkas D att satsningen på forskning och utbildning måste intensifieras D att svensk industri i ökad omfattning måste satsa på kunskapsintensiv produktion. Med några få undantag kan man sålunda säga att de flesta bedömare - politiska såväl som strikt ekonomiska - är överens om att det krävs en resursäverfjring till den kunskapsintensiva exportindustrin från andra sektorer av ekonomin. Däremot finns det stora skillnader i synen på hur denna resursöverföring skall ske. En sådan resursöverföring till exportindustrin ställer - oavsett vilka medel som väljs for överföringen - kooperationen i en osäker situation. Den kooperativa industrin är nämligen till övervägande del inriktad på produktion for inhemsk konsumtion. De båda kooperativa rörelserna befinner sig i stort inom samma marknadssegment, och man har en betydande andel av dessa verksamheten inom segment. För LRF ligger ungefär 70 °/0 av den industriella livsmedelsområdet och resterande 30 % inom skogsindustriområdet. För KF är motsvarande andelar ca 60 °/0 respektive 15 %. Tillsammans kontrollerar LRF (55 %) och KF (l2 °/o) mer än 2/3 av den s. k. skyddade livsmedelsproduktionen i landet. Även inom den konkurrensutsatta livsmedelssektom är kooperationens andel stor- LRF har där 20 % och KF 18 °/0 av produktionen. Ställningen inom skogssektom är svagare men uppgår ändå till knappt 20 °/0 av svensk produktion om man räknar brutto, dvs. bortser från det statliga inom NCB och Södra Skogsägarna som tillkommit under ägarengagemanget det senaste året. l Carl Fredriksson, Sten är den kooperativa industrin relativt modern och rationell men Visserligen Ljunggren: Kooperatioden har å andra sidan svag lönsamhet och liten kapitalbas. nens industrisektor i under l980-talet är stort. Det har l980-talets lndustri-Sve- Den kooperativa industrins kapitalbehov att bara för att nå normal rige. Andra beräkningar

uppskattatsl kooperationens kapitaltillskott

av kooperationens kapisoliditet kronor och att investeringsbehoven fram till uppgår till ca 3 miljarder talbehov finns redovisade mitten av 1980-talet inom nuvarande kooperativ industri uppgår till närmare senare i betänkandet (av- 12 miljarder kronor. Fördelningen på olika sektorer framgår av tabell 3.7. snitt 5.4).

86 Kooperationen och näringslivets utveckling

Tabell 3.7 Uppskattat behov av kapitaltillskott lör normal soliditet och investeringsbehov fram till mitten av 1980-talet

Kapitaltillskott för lnvesteringsbehov till normal Soliditet, mitten av 1980-talet milj. kr milj. kr KF Integrerade företag 250 700 Industribolaget 750 2 600 LRF

Struktur, lönsamhet och kapitalläge torde innebära att samtidigt som den kooperativa industrin marknadsmässigt har en relativt skyddad ställning finns det risk för att de politisk-ekonomiska medel som väljs för att främja en resursöverföring till exportindustrin kan bli besvärande för kooperationen generellt sett. Detta kan gälla oavsett om åtgärderna går ut på en ytterligare marknadsanpassning av ekonomin eller om någon form av fondlösning väljs.

Utvecklingstendenser för kooperativ industri

1980-talet har förutsättningar att bli något av ett vägskäl såväl för de kooperativa rörelserna som för industrinationen Sverige som helhet. Framtiden är samtidigt möjlig att åtminstone delvis påverka. De kooperativa rörelsemas strategival kommer att spela en väsentlig roll för både rörelserna själva och för Sverige. En viktig och grundläggande observation att göra vid utarbetandet av strategier för 1980-talet är huruvida de förutsättningar som en gång låg till grund för de beslut som lett fram till dagens situation fortfarande gäller. Det är tveksamt om så är fallet för delar av både LRF:s och KF:s industri. KF:s försörjningsmotiv och LRF:s avsättningsmotiv kan knappast anses ha samma innebörd nu som tidigare. Det varubehov som KF inte kan fylla på den inhemska marknaden kan sannolikt täckas av varor genom köp på världsmarknaden där sannolikheten för leveransvägran snarare ligger på ett utrikespolitiskt plan än på ett rent företagsmässigt. Å andra sidan hade en sådan satsning som KF:s blå-vita varor endast varit möjlig i mer begränsad omfattning utan egen industri. Skogsägarrörelsen kan sannolikt förvänta sig att råvarubrist kännetecknar marknaden även på medellång och lång sikt. Kontroll över charkuteriledet påverkar sannolikt avsättningen av slaktdjur i mindre utsträckning än vad riksdagsbeslut om prissubventioner och gränsskydd gör osv. Om vi därtill lägger antagandet att 1980-talet sannolikt inte kommer att bli ett årtionde där industriell verksamhet framstår som en expansiv och högräntabel sysselsättning ställs hela strategiformuleringen i en helt ny dager. Nyckelfrågan blir därför i vilken utsträckning och med vilken inriktning de kooperativa rörelserna skall engagera sig i induszriledet?

och näringslivets utveckling 87 Kooperationen

Att industrin även för dagens kooperation spelar en central och avgörande roll kan inte ifrågasättas. Och avgörande för detta är i och för sig inte den industrins eller lönsamhet utan de kooperativa egna expansionsmöjligheter kooperativa rörelsemas behov i ett större sammanhang av egen industriell av detta kommer givetvis de verksamhet. Vid kooperationens bedömning och marknaden bestämda villkoren att ha stor betydelyttre av samhället se. av kooperationens mål, beñntlig industri och möjliga En sammanvägning visar på olika tendenser eller utvecklingslinjer för den kooperayttre villkor tiva industrin. betecknas som marknadsanpassad industripolitik. Den En kan sc hematiskt byggeri väsentlig grad på att statsmakterna för saneringen av svensk ekonomi i för resursöverföring med utgångspunkt i huvudsak väljer en prioritering behov. Det innebär att flera väsentliga kooperativa branexportindustrins scher kommer än den dominerande delen av att få en knappare kapitaltillgång svensk industri. Det betyder sannolikt också att den skyddade industrins möjligheter att på institutionell/administrativ väg få ett större kapitalutrymme försvåras. Dessutom kan trycket att överföra delar av den gränsskyddade industrin till den konkurrensutsatta öka. industri enligt detta ekonomiska alternativ kan bli Följdema för kooperativ Den förstärkning av den kooperativa industrins eget kapital som är betydande. kan sannolikt inte komma till stånd i önskvärd omfattning eller nödvändig förutsätta att vissa väsentliga kooperativa särdrag i fråga om medlemsansvar, socialt ansvar och konsumentpolitiskt ansvar måste eftersättas. Den andra en särkooperativ lösning innebär att den utvecklinglinjen, kooperativa industrin ges möjligheter att bestå och utvecklas i kooperativ ägo

med bibehållande av nuvarande kooperativa egenskaper och målsättning. Denna förutsätter att statsmakterna på grund av kooperationens linje speciella karaktär och arbetssätt inom ramen för en med andra Företagsformer likställd behandling får särskilda möjligheter att vidga kapitalbasen. Det gäller och tillgången härvid åtgärder som löser både den interna kapitalbildningen Vad som erfordras är alltså speciallösningar för på externt riskkapital. vidtagits för eller med kooperationen på samma sätt som speciallösningar utgångspunkt i andra Företagsformer. en tudelad kooperativ industri innebär att den Den tredje utvecklingslinjen, industrin delas i en med den primära medlernsorienterade kooperativa kooperativa rörelsen integrerad grupp och en annan mot en extern marknad inriktad företagsgrupp. Den integrerade gruppen bör genom sin medlemskontakt och marknadsnärhet inom sin givna ram kunna utvecklas med bevarande och nuvarande prägel. Den externa av sin självständighet kooperativa gruppen har en relativt splittrad och delvis ogynnsam icke-integrerade branschstruktur och ett stort kapitalbehov. För att dessa företag som grupp riktning kan räknad skall kunna utvecklas i en för samhället tillfredsställande med en breddning av ägarförankringen och därmed en det vara nödvändigt Detta kan innebära en självständigare och mer viss ändrad mâlinriktning. marknadsinriktad ställning i förhållande till kooperationen. behöver inte innebära att kooperationen mister sin domine- Klyvningen Det kommer bl. a. att bero på rande ställning i den icke-integrerade gruppen. formerna för ägarbreddningen, omfattningen och valet av partner och den nya

88 Kooperationen och näringslivets utveckling

Som nya delägare kan tänkas både privata och statliga gruppens organisation. företag och institutioner men också vissa former av löntagar- eller samhällsfonder. Frågan om vilka kooperativa industrier som skall ingå i den integrerade respektive den icke-integrerade gruppen synes redan av utvecklingen under 1970-talets sista år ha fått sitt preliminära svar. På den konsumentkooperativa sidan visar utbrymingen och bildandet av KF Industri AB för en grupp företag med svag direkt konsumentpolitisk inriktning på en ”naturlig” skiljelinje mellan integrerad och icke-integrerad konsumentkooperativ industri. För den lantbrukskooperativa industrin synes det vara skogsindustrin, dvs. ett antal, främst större

skogsindustriforetag drivna i aktiebolagsforrn, som bör betraktas

som icke-integrerade företag. Visserligen forädlar företagen medlemmarnas produkter men medlemsintegreringen i form av ägar- och driftsansvar synes vara begränsad. De tre olika tendenser och utvecklingslinjer som här skisserats utesluter inte varandra men kan mer eller mindre bestämma kooperationens framtida utveckling. Det som kommer att styra utvecklingen är bl. a. statsmaktemas åtgärder eller brist på åtgärder samt kooperationens egen bedömning.

Sammanfattande slutsatser

En genomgång och analys av och engdiskussion om den kooperati va industrins

förutsättningar for överlevnad

och utveckling under 1980-talet ger anledning till följande slutsatser: D De kooperativa organisationemas målsättning lämnar relativt stor frihet i valet av strategi i industrifrâgor D En för kooperativ verksamhet självklar integration och redan befintlig kooperativ industri begränsar dock valfriheten D Svensk industri står inför betydande omstrukteringsproblem under 1980talet. Detta innefattar också den kooperativa industrin. D En ensidig satsning på resursöverföring till kunskapsintensiv exportindustri från andra sektorer försvårar den kooperativa industrins situation. D Den kooperativa industrin har ett stort kapitalbehov under 1980-talet. D Utredningen har diskuterat frågan om en ny kooperativ industristrategi. Tre altemativa eller varandra kompletterande framgångsvägar belyses marknadsanpassad industripolitik särkooperativ lösning - tudelad kooperativ industri. D Det är angeläget att statsmakterna i utarbetandet av sin industripolitik säkerställer ett samarbete med och en utveckling av de kooperativa industriema på villkor som är likvärdiga med övriga näringslivets.

3.4 Kooperationen inom handeln

3.4.1 Inledning

Bakgrund

Varuhandeln är det område som främst förknippas med kooperationen. Detta har flera orsaker. Internationellt sett - mätt efter antalet medlemmar i de

Kooperationen och näringslivets utveckling 89

organisationer som är anslutna till Internationella Kooperativa Alliansen (IKA) - är konsumentkooperationen den största grenen. Historiskt sett fick de kooperativa idéerna sin första och mer breda tillämpning inom handeln. Rochdalekooperationen var till sin väsentligaste del en konsumentkooperation. Också den kooperativa utvecklingen inom lantbruket var - åtminstone i - inriktad av Sverige ursprungligen på handeln, dvs. på inköp och distribution förnödenheter för lantbruket. Ser vi till dagsläget och Sverige har konsumentkooperationen det helt överlägset största medlemsantalet. Även omsättningsmässigt är den kooperativa handeln den största grenen. Av den totala kooperativa sysselsättningen torde dock industrin sysselsätta en något större andel än den kooperativa handeln.

Organisation

Organisationsmässigt är det främst Kooperativa förbundet och de till förbundet anslutna konsumentföreningama, KF/Konsum, samt Oljekonsumentemas förbund och OK-föreningama, OK/OK-föreningama, som svarar för den kooperativa handeln. lnom lantbrukskooperationen är det främst Svenska Lantmännens Riksförbund (SLR) och dess föreningar som har handel som en primär uppgift. Även andra kooperativa organisationer bedriver dock i växlande omfattning handelsrörelser integrerade med annan primär verksamhet.

Den kooperativa handelns mål KF/ Konsums övergripande mål är enligt 1976 års handlingsprogram att vara ”konsumentemas intresseorganisation med uppgift att främja sina medlemmars hushâllning och att aktivt medverka till att utveckla samhället i sådan riktning att det som helhet är inriktat pâ målet att tillgodose människors behov”. Därför skall man bl. a. på effektivaste sätt anskaffa och tillhandahålla varor och tjänster som är väl ägnade att tillgodose konsumenternas behov. I riktlinjerna sägs bl. a. att man skall sträva efter att öka den konsumentägda andelen av detaljhandeln så att de organiserade konsumenterna kan öva ett avgörande inflytande på varudistributionen. OK-rörelsen har inget aktuellt övergripande handlingsprogram där målen är preciserade. I förbundets stadgar sägs det i ändamålsparagrafen allmänt att ”förbundet har till uppgift att främja sina medlemmars ekonomiska intressen genom att inköpa och producera samt åt medlemmarna tillhandahålla mineraloljor och produkter därav samt andra inom olje- och motorbranschen förekommande förnödenheter och tjänster”. När det gäller lantbrukskooperationens verksamhet brukar den beskrivas som två verksamhetsgrenar, nämligen dels uppgiften att samla in, förädla och marknadsföra jord- och skogsprodukter, dels försäljning av produktionsförnödenheter och service till medlemmarna. l 1976 års handlingsprogram för lantbrukskooperationen sägs bl. a. att man skall ”ha ett betydande inflytande över handeln med förnödenheter till jordbruket. Detta innebär höga marknadsandelar för särskilt stapelvaror som handelsgödsel, fodermedel och i l kemikalier”. Allmänt kan sägas att så gott som hela lantbrukskooperationen

90 Kooperationen och näringslivets utveckling

har vissa distributiva funktioner. För flertalet branscher såsom mejeri, slakteri och skogsindustri är dock den industriella förädlingen i regel den dominerande funktionen. De kooperativa verksamhetema inom dessa områden räknas därför inte till handeln. När det däremot gäller inköp av förnödenheter för jordbruket och handeln med vissa av lantbrukets produkter, främst spannmål, dvs. de uppgifter som Lantmännen svarar för, är handelsfunktionema de dominerande. Större delen av Lantmännens verksamhet har alltså räknats in i den kooperativa handeln. Enligt stadgarna är Lantmännens uppgift bl. a. att för medlemmarnas gemensamma räkning marknadsföra produkter från växtodling och tillhandahålla förnödenheter för jordbruks- och skogsbruksdrilt samt bedriva annan därmed förenlig eller sammanhängande handelsoch förädlingsverksamhet.

Handeln och kooperationen

Kooperationsutredningens uppgift är att beskriva kooperationens roll i samhället i allmänhet. Mer specifikt är det kooperationens medverkan i näringslivets omvandling som skall analyseras. Mot denna bakgrund skall i det följande främst handelns omfattning och betydelse totalt redovisas (avsnitt 3.4.2). Därefter kommer den kooperativa handeln att behandlas organisationsvis i fem avsnitt (3.4.3-3.4.7). Ett sista avsnitt behandlar handelns

framtidsförutsättningar och kooperationens möj-

ligheter därvidlag (3.4.8).

3.4.2 Den svenska varuhandeln

Varuhandelns roll i samhället Den svenska handeln svarar för något mindre än 10 % av den totala

bruttonationalprodukten, BNP. Andelen har sedan 1965 varit i stort sett

oförändrad. Det innebär att handelns bidrag till BNP är ungefär dubbelt så stort som jordbruket, skogsbruket och fisket tillsammans, eller ungefär en tredjedel av industrins. Om man ser till utvecklingen framgår det att tillväxten av BNP totalt har avtagit under speciellt den senaste Detta också 10-årsperioden. gäller varuhandeln. Tjänsteproduktionen totalt visar dock en stabilare utveckling än enbart varuhandeln. Beträffande kan konstateras sysselsättningen att 500 000 personer, dvs. drygt 12 % av alla sysselsatta i landet, finns inom handeln. Tas hänsyn till den

inom handeln vanliga är antalet deltidsanställningen totalt engagerade

betydligt större. Utvecklingen under 1970-talet tyder på att handelns andel av den totala sysselsättningen tenderar att minska. Antalet sysselsatta motsvarar en tredjedel av alla anställda inom den offentliga sektorn. Vidare kan noteras att handelns andel av den totala sysselsättningen ligger betydligt högre än dess andel av BNP. Detta har samband med tjänstesektoms lägre produktivitet jämfört med varusektom. Utvecklingen under senare år visar dock en avsevärt snabbare produktivitetsökning for handeln än för både varu- och tjänstesektorema i sin helhet. Även för varuhandeln synes dock gälla att produktivi-

Kooperationen och näringslivets utveckling 91

tetsökningen har minskat under senare delen av 1970-talet jämfört med tidigare. Investeringstakten för ekonomin som helhet har under 1970-talet avtagit eller under nâgra år till och med varit fallande. Varuhandeln har dock kunnat upprätthålla investeringarna bättre än näringslivet i övrigt. Härigenom har dess andel nu kommit upp till ca 10 °/o, dvs. lika stor andel som av BNP. Av handelns investeringar är drygt två tredjedelar maskininvesteringar. Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att varuhandeln svarar lör ca 10 % av landets totala produktion av varor och tjänster, ger arbete åt 12 % av samtliga sysselsatta och svarar lör 10 % av samtliga investeringar.

Varuhandelns organisation och struktur Varuhandeln brukar indelas i parti- och detaljhandel. Dessutom ingår även hotell- och restaurangrörelse i handeln. Detaljhandel är försäljning till privatpersoner och hushåll. Partihandel är all annan försäljning, dvs. såväl till detaljhandeln som till andra företag. Enligt centrala företagsregistret fanns 1976 nämiare 80 000 företag med 470 000 anställda inom varuhandel inklusive hotell och restaurang. Fördelningen mellan partihandel, detaljhandel och hotell och restaurang framgår av tabell 3.8. Partihandeln svarade alltså detta år för ca 25 °/o av antalet företag och 38 °/o av de anställda. Detaljhandelns andelar var 65 respektive 52 °/o och hotell ca 10 %.

I den fortsatta framställningen kommer beskrivninmr att begränsas till

parti- och detaljhandel. Hotell- och restaurangrörelsen kommer således inte att behandlas.

Tabell 3.8 Antal företag och antal anställda inom varuhandeln 1976

Källa: Centrala företagsregistret.

Utvecklingen inom handeln har sedan länge karakteriserats av en växande integration av både horistontell och vertikal natur. Denna utveckling har berört både parti- och detaljhandeln. Konsumentkooperationen har genom KF, och delar av den privata detaljhandeln genom ICA, byggt upp rikstäckande partihandelsorganisationer. Under 1970-talet har vidare det s. k. tredje blocket med Dagab som partihandelsföretag bildats. Detta är ägarmässigt i första hand integrerat med rederi- och importörintressen och endast

delvis med detaljhandeln (NK-Åhléns). Funktionellt är Dagab utom till

Åhléns främst bundet till sådana detaljhandelskedjor som Vivo och Favör.

92 Kooperationen och näringslivets utveckling SOU [98 l :6O

Sedan 1980 pågår en omstrukturering av Dagab som bl.a. innebär en ägarmässig integrering av partihandelsrörelsen och NK-Åhléns-rörelsen inom moderbolaget J.S. Saba AB. Dessa s. k. fullsortimentsgrossister svarar for cirka 70 % av leveranserna till dagligvaruhandeln, dvs. handeln med livsmedel, tobak, tidningar, papper, kemisk-tekniska förbrukningsartiklar och blommor. Resten av leveransema sker antingen direkt från varav fabrikantema, lantbrukskooperationens direktleveranser är en stor del, eller genom ett 90-tal fristående mindre grossister. Organisationen framgår av figur 3.16. Den s. k. egentliga detaljhandeln omfattar utom dagligvarusortimentet även ett specialvarusvrtiment som omfattar tre grupper, nämligen beklädnadshandel, hemutrustningshandel och övriga fackhandelsbranscher (fritid m. m.). Inom detta område är partihandeln av mindre dominerande och betydelse med mer renodlad branschspecialisering.

Fabrikanter Lantbrukskooperation

Mejeri- och slakteri- / produkter ägg 13 mdr krbl (1977)

1-5 Riksla- (7) ger + mdr 17 reg. k, centraler 6,5 mdr kr mer 4,2 mdr kr

Detaljister

Figur 3.16 Distributio- a) Bland gruppen övriga ingår en större grossist med en omsättning nen av dagligvaror, prin- av ca 900 milj kr som har starka agarmássrga och funktionella band till DAGAB. cipskiss. Uppgifterna avser i regel 1978. b) Inkluderar leveranserna till detaljhandelsgrupperna.

Partihandel

Tidigare har partihandel deñnierats som all handel med andra än privatpersoner. Till partihandel hör således enligt denna deñnition även industriföretagens och exportföretagens försäljning. Dessa företag skall inte behandlas här.

Övrig partihandel, den institutionella partihandeln, utförs av grossister,

ekonomiskt oberoende forsäljningsbolag i industrin, haninköpscentraler, delsagenter m. fl.

Kooperationen och näringslivets utveckling 93

Enligt tabell 3.8 finns inom partihandeln omkring 20 000 företag med ungefär l80 000 anställda. Vidare kan märkas att tre fjärdedelar av företagen hade fyra eller färre anställda, många företag var enpersonersföretag. Leveransema till detaljhandeln av dagligvaror kan uppskattas ha uppgått till drygt 40 miljarder kronor år 1978. Cirka två tredjedelar eller 27 miljarder kronor gick genom den organiserade partihandeln medan resten var direktleveranser från producenter. varav lantbrukskooperationen torde ha varit den största direktleverantörsgruppen. Av partihandelns 27 miljarder kronor svarade de tre fullsortimentsgrossistema för närmare 20 miljarder eller drygt 70 %. KF :s partihandelsomsättning med dagligvaror uppgick 1978 till nära 6,5 miljarder kronor, dvs. 25 °/0 av den totala partihandelsomsättningen. Konsumentkooperationen har ( 1980) utom ett centrallager 15 regionala lagercentraler som ombesörjer leveransen av dagligvaror till de kooperativa butikerna. Cirka 55-60 % av dessa butikers varubehov levereras av lagercentralema. Ytterligare 20-25 % levereras direkt från kooperativ industri. Även lantbrukskooperationen har en betydande försäljning till detaljister inom dagligvaruhandeln. År 1977 omsatte dessa företag produkter för l3 miljarder kronor. De rörde huvudsakligen mejeri- och slakterivaror samt ägg. ICA-organisationen är en sammanslutning av detaljister i ett förbund. Det är uppdelat i tre regionföretag: ICA-Hakon, ICA-E01 och ICA-ESSve, vilka genom 21 lagercentraler levererar lCA-butikemas dagligvaror. lCA-butikerna täcker sitt varubehov med cirka 65-70 % från centralema. Dagab bildades år 1972 av ASK-bolagens ekonomiska förening. Dagab ägs numera till närmare 100 °/0 av J.S. Saba AB, vars aktier ägs av Salén- och Johnsson-gruppema. Grossistfunktionen utförs av tre helägda dotterbolag: Dagab Sydsverige AB, Dagab Västsverige AB och Dagab Mellansverige AB. De har l l distributionscentraler som år 1978 omsatte 4,2 miljarder kronor, vilket är l5 % av omsättningen med dagligvaror i partihandelsledet. Till Dagab hörde som tidigare påpekats ytterligare ett grossistföretag, Sam Hedenius, med ca 900 milj. kr i omsättning. Företaget svarade för Dagabs grossistfunktion i Norrland. Sam Hedenius är numera helägt av Saba. Hela den regionala bolagsstrukturen är under omstrukturering. Dessutom bör nämnas att samtliga partihandelsgrupper har särskilda organisationer för försäljning och leverans till storhushåll.

94 Kooperationen och näringslivets utveckling

Detaljhandel

Figur 3.17 visar den totala detaljhandelns sammansättning och storlek omsättningsmässigt.

DETALJHANDELN

l l l

°°°°'*°°t9 *mall* Offentlig detaljhandel handel 10 md k 120 mdr kr

l-_H---l

Bilhandel Bränsle och E9°l9 19 mdr kr drivmedel “WW 9 md k handel 92 mdr kr Figur 3.17 Detaljhan-

delns sammansättning ?[11

och försäljning (miljarder Dagligvaror Specialvaror 54 mdr kr 37 mdr kr kr), 1978.

I fortsättningen skall i huvudsak egentlig detaljhandel redovisas. Denna omsatte år 1978 92 miljarder kronor eller 70 % av den totala detaljhandelns omsättning. Inom den egentliga detaljhandeln svarade dagligvaror för 54 miljarder kronor och specialvaror för 37 miljarder, dvs. 59 respektive 41 %.

Tabell 3.9 Egentlig detaljhandel, fördelad på företagsformer. Försäljning och antal försäljningsställen 1978

Ovr. detaljhandel (inkl. övrig kooperativ handel) 22,6 24,6 30 312 66,0 Totalt 91,6 100,0 45 900 100,0 a Konsumentkooperationen redovisar något andra siffror, nämligen 16,9 mdr kr i total omsättning, varav livsmedel 12,9 mdr kr. Källa: HUI.

Som framgår av tabell 3. 9 sålde konsumentkooperationen år 1978 för drygt 16 miljarder kronor, vilket motsvarar nästan 18 % av försäljningen inom den egentliga detaljhandeln. Enskilda företag i frivillig ekonomisk samverkan

Kooperationen och näringslivets utveckling 95

svarar for nästan 40% av totalomsättningen. Dominerande grupper är de detaljistägda kedjorna ICA, Järnia, Färgsam och grossistanknutna detaljistgrupper som Vivo. Fabrikant- eller partihandelsägda företag, som exempelvis Pressbyrån har något över 2 % av totalomsättningen. Varuhuskedjoma, dvs. NK-Åhlén-koncemen har 9 °/0 i omsättningsandelar, medan övriga branschkedjor kommer upp i 7 °/0. Restgruppen, dvs. de företag som inte ingår i kedjebildningar har ungefär en fjärdedel av den egentliga detaljhandelns försäljning.

Dagligvaruhandeln

Dagligvaror är inget klart avgränsat begrepp, vilket också avspeglas i dagligvarustatistiken med förekomst av flera olika slags mått. Till dagligvaror brukar emellertid förutom livsmedel även hänföras kemisk-tekniska artiklar, tobak, tidningar och blommor. Den totala privata konsumtionen av dagligvaror via detaljhandeln beräknas år 1979 till kronor. Merparten eller tre fjärdedelar av 58,3 miljarder och varuhusens livsmedelsavdagligvaroma säljs genom dagligvarubutikema delningar. Genom speciallivsmedelsbutiker och kiosker distribueras ytterligare dagligvaror till 6 respektive 8 %. Resterande 8 °/0 distribueras genom fackhandeln, som färg-, tobaks-, blomsterhandeln och dylikt. Ett annat ofta använt dagligvarubegrepp är omsättning av dagligvaror i dagligvarubutiker och varuhus. I denna statistik ingår även dagligvarubutikemas försäljning av specialvaror. År 1978 var dagligvaruomsättningen i varuhus och dagligvarubutiker 43,1 miljarder kronor, varvid försäljningen av till 2,3 miljarder vilket specialvaror i dagligvarubutikema uppgick kronor, utgör 5 °/0 av totalsiffran. 1 fortsättningen används detta begrepp för att mäta dagligvaruomsättningen. Dagligvaruhandelns fördelning på olika företagsgrupper redovisas i tabell 3.10.

Tabell 3.10 Dagligvaruhandelns (dagligvaruhandel och varuhus) omsättning fördelad på företagsgrupper år 1970, 1975 och 1979

2,0 10,6 3,6 1 1,5 4,9 1 1,0

?JK-Åhléns

Ovr.dagl.-varuhandel 3,0 16,0 3,7” 1 1,8 5,0 1 1,2 Totalt 18,7 100,0 31,2 100,0 44,5 100,0 Källa: HU] och KF.

96 Kooperationen och näringslivets utveckling

Specialvaruhandeln Som framgick avgñgur 3.17 svarade specialvaroma 1978 för 37 miljarder kronor eller drygt 40 % av den egentliga detaljhandelns försäljning. Den största specialvarugruppen är beklädnadsvaroma som uppgick till drygt 10 miljarder kronor och hemartiklama (möbler, radio, hushållsmaskin etc.) som uppgick till nästan lika stor summa. I tabell 3,11 redovisas specialvaruhandelns fördelning på företagsgrupp. Konsumentkooperationen svarade således 1979 för närmare 14 % av denna handel. Den dominerande gruppen inom detta område är den specialiserade s. k. fackhandeln.

Tabell 3.11 Specialvaruhandelns omsättning 1979 (miljarder kr) och procentuell fördelning på företagsgrupp

Källa: KF:s utredningsavd.

Av den totala specialvamförsäljningen gick 30 miljarder eller 73 % genom cirka 20 000 fackhandelsbutiker. Knappt 22 °/0 eller 7,8 miljarder såldes i cirka 400 varuhus och stormarknader, resten eller cirka 5 % i dagligvarubutiker. Det finns drygt 40 frivilliga fackkedjor omfattande cirka 6 000 fackhandelsbutiker. Dessa har tillsammans med de stora ñlialföretagen (Hennes & Mauritz, Kapp-Ahl, Ikea m. fl.) kommit att spela en allt större roll på specialvarumarknaden under 1970-talet. De frivilliga fackkedjoma och mångfilialforetagen svarar för 40-50 °/0 av specialvaruförsäljningen, och ökar sin andel på bekostnad av varuhusen. Under perioden 1965-1975 nedlades årligen i genomsnitt l 008 butiker inom dagligvaruhandeln, dvs. ca 7 °/0 av beståndet. Nyetableringen samma period var endast 163 butiker eller 1,3 % av beståndet. Ser man till l970-talet och fördelningen pâ kooperativ och annan dagligvaruhandel visar det sig att kooperationen genomgående har en högre andel av nyetableringen än av nedläggningen. Tabell 3.12 visar de årliga skillnaderna och förändringarna.

och näringslivets utveckling 97 Kooperationen

Tabell 3.12 Antal nedläggningar och nyetableringar inom total och kooperativ dagligvaruhandel

a Genomsnitt.

3.4.3 Kooperativ varuhandel

Den helt dominerande delen av kooperativ vamhandel bedrivs inom KF/ kon-

OK/föreningama och SLR/Lantmännen. En viss varu-

sumentföreningama, handel faller dock även inom andra kooperativa organisationer. HSB:s Allt varor dels till nyproduktion och dels till äldre för byggfacket AB” förmedlar med fastigheter och omsatte 169,7 milj. kr år 1979. Folksam säljer i samarbete andra kooperativa organisationer t. ex. brandskydds- och tjuvlarmssystem. Fonus har en viss försäljning av kistor, dekorationer m. m. l detta sammanhang är denna varuhandel så pass obetydlig att den inte kommer att beaktas i fortsättningen. Mot bakgrund av det tidigare avsnittet om handeln i allmänhet är syftet i att beskriva och analysera den kooperativa varuhandelns följande delavsnitt struktur och utveckling främst under perioden efter andra omfattning, världskriget 1950-1979. och De organsationer som redovisas är KF, OK, lantbrukskooperationen är så olika till struktur och verksamhetsområde att SLR. Dessa organisationer det inte förefaller särskilt fruktbart att använda en mer jämförande och funktionell beskrivs de organisatoriska ramar inom ansats. Inledningsvis vilken verksamheten bedrivs, därefter följer en beskrivning av varuhandelns och struktur partihandels- och detaljhandelsnivå. Vissa omfattning på integrationsförhållanden redovisas, därefter följer ett avsnitt om investeringar och ekonomi. Sist görs vissa sammanfattande kommentarer.

3.4.4 KF/Konsumentföreningarna

Organisatoriska ramar

Det som i daglig tal kallas KF eller Konsum kan sägas bestå av två delar. Den ena är konsumentforeningama där konsumenterna är medlemmar; det är och Domusvaruhus. föreningarna som äger och driver alla Konsumbutiker Den andra är föreningarnas Centralorganisation, KF, vars uppgift bl. a. är att bedriva panihandelsverksamhet åt föreningarna. KFzs respektive konsument-

98 Kooperationen och näringslivets utveckling

föreningarnas plats i varuflödet från producent till konsument framgår av figuren nedan. Vid KFzs kongress 1960 fattades beslut om föreningsstrukturen på basis av ett betänkande med titeln Dynamisk struktur”. Detta markerade inledningen av en snabb koncentrationsprocess, vilket framgår av tabell 3.13.

Leverantörer Övriga köpare CENTRAL och export NlVÅ

z §9 å fl i i Ri F .

slager

REGlONAL NIVÅ Lager- Regional centraler prod. KF

Regional Produktions 4_ _ leverantör foremngar

FÖREN|NGSN|VÅ

FÖREN|NGQ

Figur 3.18 Varuvägar inom KF/Föreningarna. Storleksuppgifiema avser 1978. Miljarder kr.

Källa: Samverkan för framtiden, KF 1967 samt iuppgiñer från KF. Kunder och medlemmar

Kooperationen och näringslivets utveckling 99

Tabell 3.13 Föreninprnas antal och storlek 1952-1979 Förenings- Antal föreninmr Andel av medlemskåren i procent storlek

Antal medl. totalt (l OOO-tal) 1 025 l 206 1 696 1 884

Källa: SOU 1979:62 och KF.

Den första gruppen (2 90,0 tusen medlemmar) består av de tre storstadsföreningarna Stockholm, Malmö och Göteborg, och den andra gruppen (20,0-89,9 tusen medlemmar) består av Föreningar med relativt stora verksamhetsområden, regionföreningar. Områdena har i dessa närmast länsformat. Tillsammans har de 22 föreningama i dessa bägge grupper, 1979, 84 °/0 av hela medlemskåren. Den följande gruppen (3,0-19,9 tusen medlemmar) kan karaktäriseras som stadsföreningar, dvs. i stort sett har de sin verksamhet koncentrerad till en större tätort. De återstående grupperna utgöres av småföreningar med verksamheten begränsad till mindre tätorter och glesbygd.

Marknadsandel

Den kooperativa marknadsandelen är drygt 21 % för dagligvaror och knappt

14 % för specialvaror. För olika varuområden inom dagligvaru- och specialvaruavsnitten varierar marknadsandelen högst betydligt kring de ovan angivna procenttalen. Dessa variationer är oftast orsakade av en medveten planering och strategi. För dagligvaroma har således en utbyggnad av egen produktion och framtagandet av egna märken oftast varit en bidragande orsak till en stark ställning på marknaden. Det kooperativa varuhusnätet, som förmedlar specialvaroma, bestod 1979 av 195 enheter. Endast cirka 17 °/0 eller 34 varuhus var 1979 klassade som

A-varuhus med ett relativt komplett specialvarusortiment. Övriga varuhus

har oftast ett begränsat antal eller saknar helt artiklar inom något eller några varuområden av specialvarusortimentet. Således är marknadsandelen för exempelvis hushållsartiklar relativt hög medan den kooperativa försäljningen av radio- och TV-apparater utgör en relativt låg andel av totala marknaden. Ett relativt brett sortiment av hushållsartiklar finns representerat i så gott som samtliga varuhusenheter. Delar av sortimentet återfinns även i de största . . . . - 1 . . . .. Kooperationens andel Detta förhållande ar en viktig faktor som bidragit till en av ”dagligvaruhandeln”

dagligvarubutikema.

1108 marknadsandel» är ca 28 %, jfr tabell 3.10 ställer krav på stora och 3.16. Servicekrävande produkter av typen TV-apparater

100 Kooperationen och näringslivets utveckling

säljytor och branschkunnig personal vilket medfört att de mindre varuhusen har fått avstå från dessa artiklari sortimentet. Detta har i sin tur resulterat i en lägre marknadsandel. Konkurrenssituationen för de kooperativa varuhusen är olika inom de skilda specialvarubranschema. Förekomsten av starka fackhandelskedjor inom branscher med stort servrceinslag har ofta försvårat för kooperationen att uppnå en stark ställning på marknaden. Marknadsandelen för specialvarusortimentet varierar från knappt 10 % till drygt 25 %.

Partihandel Fram till tiden eñer andra världskriget uppvisade KF:s sortiment och varutillförseln till butikerna en stor splittring. Till en begränsad del gick varorna över KF:s lager, men i huvudsak gick de från leverantörerna till föreningarnas centrallager och från dessa ut till butikerna. Både transporter och lagerhantering var mycket kostnadskrävande, och efter andra världskriget framstod en förändring som nödvändig. 1949 påbörjades således uppbyggnaden av ett enhetligt system av regionala lagercentraler (LC) för distribution av dagligvaror till butikerna, och detta system vari stort sett genomfört vid slutet av 1950-talet. Lagercentralema ägs av KF men driften styrs av de till respektive LC anslutna föreningarna. Antalet lagercentraler är (1980) 15, och en fortsatt koncentration kan förväntas. Den beskrivna utvecklingen har inneburit att KF kommit att spela en allt större roll som varuanskaffare åt föreningarna. Om man tar hänsyn till den produktion av bröd och charkuterivaror, som tidigare bedrevs av lokala samorganisationer men som efterhand under 1960- och 1970-talen i flertalet fall överförts till KF och räknas in i KF:s verksamhet, finner man att KF 1950 anskaffade omkring 50 °/o av föreningarnas varubehov. 1960 hade andelen stigit till omkring 60 °/o för att under 1970-talet nå 85 %. KF:s försäljning till föreningarna och antal sysselsatta framgår av tabell 3.14.

Tabell 3.14 KF:s försäljning till föreningar och antal anställda 1950-1979

1950 1955 1960 1965 1970 1975 1979

Milj. kr 587 877 l 355 2 660 4 835 6 945 9 839 Antal anställda KF totalt - - 18 483 21 443 26 785 28 943 33 562 därav varuhandel - - 3 252 4 639 6 379 6 065 6 154

Källa: KF:s årsredovisningar.

Partihandelns struktur har genomgått en betydande koncentration. Det gäller framför allt handeln med dagligvaror. För att få en mer fullständig bild av de strukturförändringar som skett, samt KF:s roll här-i, görs här en jämförelse mellan de tre s. k. blocken med avseende på omsättningsutveckling (=utleveranser från lagercentraler), antal distributionsställen och deras genomsnittsstorlek.

Kooperationen och näringslivets utveckling 101

Tabell 3.15 Partihandelsledets utveckling inom KF, ICA och ASK åren 1951-1977

År Block Omsättning Omsättning Antal distribu- Omsättning per °/0 tionsställen distr.-ställe milj. kr milj. kr

a Som tidigare nämnts är uppgifterna för Dagab för låga då en större ansluten grossist inte ingår i dessa siffror. Källa: SOU 1968:6. Kooperatören 1977:3. Årsredovisningar.

Av tabell 3.15 framgår att KF:s partihandel nära nog trettiodubblats under den studerade tiden. Detta hänger dock till en viss del samman med den tidigare nämnda omläggningen från inköpskontor till lagercentraler. ICA:s ökning har varit l 800 °/0 och ASK:s (DAGAB:s) 610 °/0 (löpande priser). Omfattningen av den förändring som har ägt rum belyses av att antalet distributionsställen totalt minskat till drygt l/4 och att de kvarvarande enhetemas storlek ökat 55 gånger mätt i omsättning. KF ledde koncentrationen under slutet på 1950-talet och 1960-talet. Under 1970-talet har ICA delvis som ett svar på detta krañigt koncentrerat sitt distributionsnät. Kooperationens roll och betydelse i denna förändring är vansklig att med säkerhet fastställa. En utveckling av denna typ blir ett växelspel mellan de olika blocken, där de i viss mån sporrar varandra. På vissa områden kan dock kooperationen inom partihandeln ha hatt en initierande roll, det gäller t. ex. lagercentralemas uppbyggnad och vissa nya rutiner.

102 Kooperationen och näringslivets utveckling

Detaljhandel

Omsättningen i de töreningsägda butikerna och varuhusen ökade mellan åren 1955 och 1979 från 2 579 milj. kr till 18 639 milj. kr, löpande priser. Av tabell 3.16 framgår vad detta medfört i form av marknadsandelar.

Tabell 3.16 Konsumentföreningamas omsättning och marknadsandelar i °/o av total privat korsumtion, dagligvaror och specialvaror

År Oms. Marknadsandelar milj. kr Tot. priv. Daglig- Special- Eg. det.h.

a Uppgiñ saknas. Källor. Årsredovisningr, Konsumentföreningmas verksamhet 1965-1979.

Datamaterialet från 1950- och början av 1960-talet är relativt ofullständigt, men osäkerheten när det gäller vad som hänt i stort torde dock vara ganska liten. Förändringari marknadsandelar är relativt små mellan 1955 och 1979 på dagligvarusidan. Föreningarna har minskat ett par procent mellan 1955 och 1965, men sedan ökat till en någorlunda jämn nivå under 1970-talet. i andelen av specialvaror på utbyggnad av

Ökningen speglar satsningen

Domusvaruhusen under 1960-talet. Antalet anställda inom föreningarnas varuhandel har sjunkit från 39 300 år 1960 till 38 995 år 1979.

Tabell 3.17 Antalet anställda inom löreningamas varuhandel 1950-1979

1950 1960 1965 1970 1975 1979

Föreningamaa 36 300 39 400 36 614 38 949 39 063 38 995

a Antalanställda i föreningarna inkluderar, förutom vamhandelsanställda, även till viss del anställdai lokal industri, bagetier etc.

När det gäller butiksnätets struktur, framgår utvecklingen mellan 1950 och 1979 av tabell 3.18.

Kooperationen och näringslivets utveckling 103 Tabell 3.18 Föreningarnas butiksstruktur 1950-1979

10 180

_Servus

Övrigt” 749 908 819 510 257 153 93 a Främst butiksbussar, fristående restauranger och specialvarubutiker.

Strävan att begränsa kostnaderna ledde inom KF/Konsum dels till introduktionen av självbetjäningsbutikema i slutet av 1940-talet, dels till den tidigare beskrivna uppbyggnaden av ett nät av lagercentraler. Omställningen av livsmedelsbutikema till Självbetjäning gick relativt snabbt inom kooperationen, men tog ändå tid. Av de nära 5 000 livsmedelsbutikema 1962 hade 2/ 3 Självbetjäning, och efter ytterligare ett årtionde hade betjäningsbutikema praktiskt taget försvunnit. Inom övrig handel gick denna omläggning betydligt långsammare, uppskattningsvis fem år efter kooperationen. Största antalet nedläggningar skedde 1961-1966. Kooperationen minskade då sitt antal försäljningsställen från 6 330 till 3 450. När det gäller dagligvarubutiker nedlades 2 677 enheter - en minskning från 5 425 till 2 748. Den kooperativa andelen av dagligvaruhandelns försäljningsställen minskade under 1950-talet och första hälften av 1960-talet från 25 till 18 °/o. Därefter har andelen varit oförändrad eller något större och utgjorde 1979 närmare 20 °/o. Utbyggnaden av Domuskedjan startades 1956. Etableringen av varuhus var kraftigast under 1960-ta let, då 55 °/0 av nuvarande varuhus etablerades. Under detta årtionde tillkom också de första stormarknadema och köpmannavaruhusen. Det var framför allt kooperationen som svarade för den höga etableringstakten under 1960-talet. 120 av dess 182 varuhus etablerades då. Av KH/Åhléns etableringar hänför sig 39 % till tiden före 1960, medan motsvarande andel för kooperationen är knappt 10 °/o.

Konsumentkooperativ integration

Ett avgörande steg i integrationshänseende togs redan när KF bildades 1899. KF skulle främst vara en ”idécentral, vars huvudsakliga uppgift skulle vara att bedriva propaganda och utbildning riktad mot konsumenter. Redan följande år upptogs emellertid även kooperativ partihandelsverksamhet.

L

104 Kooperationen och näringslivets utveckling

Tabell 3.19 Föreningamas inköp från KF 1950-1979, milj. kr

1950 1955 1960 1965 1970 1975 1979

Köp från KF 587 887 l 355 2 660 4 835 6 945 9 839 1% av oms. 33,3 33,3 39,2 51,7 59,5“ 53,7 52,8 f Uppgiften osäker. Anm.: För köpen från KF gäller panipriser och för föreningarnas omsättning detaljhandelspriser. De sistnämnda utgjorde år 1950 ca 80 °/0 av de förra. Sedan dess har marginalerna mellan försäljningspris och partihandelspris stigit. KF:s andel av föreningarnas totala varuanskafliiing ligger alltså betydligt över dessa siffror.

Av tabellen ovan kan utläsas att en avsevärd koncentration av föreningamas inköp till KF skedde mellan 1960 och 1965. Detta hängde samman med bl. a. lagercentralemas utbyggnad och införande av rikssortiment. Föreningama hade i flera fall haft egen lokal produktion på bageri och charkuteriområdena. Under 1920- och 1930-talen förvärvade eller startade KF ett stort antal industriföretag inom olika branscher. Utbyggnaden fortsatte senare under efterkrigstiden både genom en utbyggnad av den bas man tidigare förvärvat och genom betydelsefulla nyförvärv. Flertalet av dessa investeringar var av defensiv natur. KF utkämpade flera hårda strider om leveransrättigheter etc. av vilka man drog slutsatsen att egen produktion var en direkt nödvändighet. På livsmedelssidan svarar f. n. de egna industriema för ca 50 % av föreningarnas behov av varor. Sammanfattar man de skillnader i den mer övergripande organisationen som föreligger mellan KF och övriga block så kan de sägas vara följande. KF har en mer omfattande egen- och legoproduktion. Vidare är de institutionella banden (integrationen) mellan blockens partihandelsled och egna industrier starkare inom KF. (Beslutsfattare i partihandelsled och egen industri är t. ex. inom KF förenade i samma befattning och organisatoriskt/geografiskt oftare utspridda till industriema - i övrig handel är de oftast samlade i huvudkontoret.) Integrationen mellan centralledet och de senare leden är också sådan att behovet av och möjligheterna till samplanering är större i KF.

Investeringar

KF/föreningamas investeringari fastigheter och maskiner från 1955 till 1979 framgår av tabell 3.20. Exakta och fullständiga data om investeringamas fördelning på handel och industri finns inte tillgängliga. Det kan dock konstateras att industriinvesteringarna blivit den alltmer dominerande delen av KF :s investeringar. År 1955 tog industrin över 60 °/0 av KF:s totala investeringar. 1975 var andelen 85 % och idag uppskattningsvis ca 90 0/0. Även i föreningamas investeringssiffror finns vissa

industriinvesteringar, dock mindre under senare år.

och näringslivets utveckling 105 Kooperationen

Tabell 3.20 KF/löreningamm nettoinvesteringar (milj. kr) samt investeringkvoten 1955-1979

1955 1960 1965 1970 1975 1979”

KF 55,0 104,0 190,1 319,7 493,0 467,3 därav partihandel 21,2 38,8 28,8 68,4 73,0“ industri 33,8 65,2 161,3 251,3 437,0a 35,0 44,0 106,0 311,0 165,0 258,7 Föreningarna

Totalt 90,0 148,0 396,1 630,7 658,0 726,0 i % 2,8 3,5 6,3 6,4 4,4 2,8 lnvesteringskvot

a Avser bruttoinvesteringar. b Uppgifterna har inte kunnat fördelas på industri och handel. Källa: KFs årsredovisningar.

Utveckling och ekonomi

Kooperationens ekonomiska utveckling redovisas och analyseras mer ingående i samband med kapitalfrågornas behandling. Dessa frågor diskuteras därför inte ytterligare här.

Sammanfattande kommentarer

i flera avseenden i Konsumentföreningama gick under 1950- och 1960-talen struktur. Genom sin täten när det gällde förändringi pani- och detaljhandelns kunde man med högre grad av planenlighet och med högre integrationsgiad mera lättillgängliga finansiella resurser an lägga en helhetssyn på sin strukturutveckling. Detta verkade sporrande också på de övriga blocken, framför allt som hade bättre förutsättningar än t. ex. på lCA (på dagligvarusidan) ASK/DAGAB-sektom att öka integrationen. Handelns var särskilt under 1960-talet att snabbt strukturhuvudproblem ändra butiksnätet så att man klarade de ökade varuvolymema, de stigande det till djup och bredd utökade sortimentet, den arbetskraftskostnadema, förändrade lokaliseringen av konsumenterna etc. Detta innebar ökad produktivitet och iationellare partihandelsfunktion. Fabrikantema hade per butik också i förhållanden till handeln en relativt stark ställning och man började på fabrikanthåll tillämpa modema marknadsföringsmetoder som ytterligare stärkte fabrikantemas ställning genom ökat märkesmedvetande på konsumentnivå. Den Ökade integrationen övriga tidigare beskrivna åtgärder som jämte

106 Koøperationen och näringslivets utveckling

KF/Konsumentföreningama vidtagit under 1950- och 19A60-talen kan sam-

manfattande sägas ha bidragit till att handeln D snabbt kunde strukturändra butiksnätet till en dominans för butiker av supennarket-typ, D snabbt utvecklade partihandelsledet så att detta led inom varje block svarade för en stigande andel av varutillförseln till butikerna, D kunde rationalisera partihandelsfunktionen med generellt lett sänkta partihandelsmarginaler som följd, D kunde förbättra förhandlingspositionen i förhållande till fabrikantema vilket sannolikt lett till genomsnittligt lägre inköpspriser (netto) än vid lägre integlätionsgiad, och med säkerhet till olika slag av prestationsöverföringar av ekonomiskt värde för handeln. Handelns roll i marknadsföringen av fabrikantemas produkter blev också mer betydelsefull, D utvecklade handelns personella resurser och system för företagsledning på olika nivåer genom ombildning, rådgivning, erfarenhetsutbyte, rekrytering, omplacering etc., D kunde rationalisera och tekniskt anpassa butikernas inre arbete till nya tekniska och ekonomiska krav. 1970-talet var för konsumentkooperationen liksom för handeln i övrigt en konsolideringsperiod men också en period då utvecklingsoptimismen efterträddes av eftersinnande och ifrågasättande tendenser. Detta i samverkan med allvarliga samhällsekonomiska problem ställer handeln inför en oviss framtid vid ingången av 1980-talet. För KF och konsumentföreningama innebar 1970-talet sålunda att strukturförändringar saktade av, konkurrensen hårdnade och svårigheter uppstod att behålla marknadsandelama. Samtidigt pågick sökandet efter nya rationaliseringsmöjligheter och en effektivare kooperativ profilering i marknadsföringen. Vid slutet av 1970-talet och inför 1980-talet kan konsumentkooperationens ställning sammanfattas på följande sätt: D Den konsumentkooperativa handelns strukturella och tekniska situation är god. Det försprång härvidlag som kooperationen synes ha haft torde dock i stort sett vara inhämtat av konkurrenterna. D Konkurrensen inom handeln är hårdare än tidigare. Sökandet efter konkurrensfördelar har intensilierats. D Utvecklingen av en konsumentpolitisk kooperativ profilering synes ha gett vissa positiva resultat. D Integrationen med egen produktion synes ha gett både positiva och negativa effekter, dvs. dels förutsättningar för en egen produktutveckling och produktprofil, dels en finansiell belastning som begränsar rörelsefriheten. D Även om år 1979 innebar en viss återhämtning har 1970-talet inneburit en allvarlig försämring i konsumentkooperationens finansiella ställning.

och näringslivets utveckling 107 Kooperationen

3.4.5 OK/Föreningarna

Organisatoriska ramar

Den ena är att vara central- och OK har affärsmässigt två huvuduppgifter. for OK-föreningama. Den andra är att sköta den partihandelsorganisation handeln med uppvärmningsbränslen, eldningsolja, kol och koks, kooperativa sker utan det mellanled som av tekniska skäl är där OK:s försäljning i bensindistributionen. OK är sålunda ett kombinerat grossistofrånkomligt och detaljhandelsföretag, till skillnad från t. ex. KF som har en mer renodlad

partihandelsfunktion. fanns ca 140 lC-föreningar. Under 1940- Alldeles efter andra världskriget landet för att 1960-1961 nå och 1950-talet nybildades ett 30-tal föreningari Därefter följde fusioneringens årtionde, som sitt största antal, 171 föreningar. takt. Under början av fortsatte under 1970-talet, om än i långsammare från 171 till 49. Antalet har 1960-talet minskade antalet föreningar drastiskt, senare ytterligare minskat och var 1980 nere i 28.

Verksamhetens omfattning, inriktning och struktur

1960 samordnades de kooperativa partihandelsñinktionema i en organisation

genom att Bilägamas Inköpscentral (IC) och OK-förbundet slogs samman. IC bildades 1926 och utvecklades till huvudorganisation främst för den kooperativa bensinhandeln. OK-förbundet bildades 1945 i första hand som partiför de kooperativa enhetemas behov av oljeprodukoch importorganisation ter. övertog namnet OK-

Den sammanlagda partihandelsorganisationen

förbundet. sker varuanskaffningen inom OK-rörelsen schematiskt så som Numera visas i igur 3.19. OK-förbundet sköter alltså handeln med uppvärmningsbränslen, eldningsolförsäljning främst är centrerad ja, kol och koks, medan OK-föreningamas kring motorbränslen, service etc. Med hänsyn till den nära samverkan som råder mellan Oljekonsumentemas förbund och OK-föreningama i den praktiska verksamheten är det motiverat att redovisa resultat och ställning för OK-rörelsen som en helhet. Tabellen nedan är utformad som en koncemredovisning med eliminering av den försäljning som sker mellan OK-föreningama och Oljekonsumenter-

nas förbund.

Tabell 3.21 OK:s omsättning 1960-1979, milj. kr

1960 1965 1970 1975 1977 1978 1979

411 626 1474 3408 4798 5178 6870 Totalt varav: 1 083 1 709 2 123 2 510 2940 OK-föreningar 12 57 74 84 86 Motorhotell 5 7 12 19 21 20 24 Termo-industrier AB Biva 261 361 324 220

108 Kooperationen och näringslivets utveckling

n 7 Leverantor » gavgremár_ Lâvârâmé: färdiga prod.) (råolja) (övrigt)

CENTRAL OK-FÖRBUNDET 7 NlVÅ TEXACO -_- SCANRAFF RIKSLAGER

N

mfl

EGNA INDUSTRIER _--_-› ,

L p r r (BENS|N) v W

71 LOKAL NlVÅ ELDNlNGSOLJA BENSINSTATIQNER m m SERVICEANLAGG- NINGAR m m

l V

7.

FÖRETAG, INSTITUTIONER, PRIVATA HUSHÅLL OCH PRI- KOOPERATIVA FORETAG. VATA KONSUMENTER/MEDmfl LEMMAR

Figur 3.19 Varu/Iöden inom OK-rörelsen.

Omsättningen har alltså vuxit från 400 till 6 800 milj. kr från 1960 till 1979. Om man ser utvecklingen i marknadsandelar för olika produkter har OK:s del

av den totala försäljningen (volym i °/0) utvecklats enligt tabell 3.22.

Tabell 3.22 0K:s marknadsandelar 1955-1979 (volym i %)

1955 1960 1965 1970 1975 1976 1977 1978 1979

Bensin “ 10,0 12,2 16,9 19,9 19,6 19,2 18,2 18,7 a a Dieselbrännolja 8,0 10,0 13,7 14,2 13,4 11,1 11,7 Eldningsolja 1 16,4 18,2 17,7 16,9 16,1 a Eldningsolja 2-5 15,8 18,7 13,3 12,3 12,8 15,3 14,4 12,5

Totalt 10,0 14,0 16,8 13,2 14,7 15,5 16,4 15,6 14,6

a Uppgiñ saknas.

En förskjutning av tyngdpunkten i verksamheten har skett, där eldningsoljor-

na eller ”uppvännningssektom under 1970-talet börjat svara för en huvud-

del av varuanskaffning och försäljning i både kronor och volym.

Antalet anställda inom OK-förbundet, och de därav OK-föreningama anställda inom varuhandel framgår av tabell 3.23.

Kooperationen och näringslivets utveckling 109

Tabell 3.23 Antal anställda i OK-ñrbundet och OK-föreningama 1960-1979

1960 1965 1970 1975 1979

OK-förbundet l 005 1 278 1 711 2 854 2 724 därav varuhandel 1 005 1 1934 l 302 1 375 l 223 OK-foreningama l 901 2 337 2 851 2 893 3 503

Totalt 2 906 3 6 l 5 4 562 5 747 6 227 a Borträknat hotell- och restaurangpersonal, anställda i Biva, Scanraff och Terrnoindustrier. Källa: OKzs årsredovisningar.

Antalet anställda inom OK-förbundets varuhandel har varit ganska konstant under 1970-talet. Det är framför allt Scanrafl och hotell och restauranger som svarar för ökningen i totala anställda. Föieningamas anställda är nästan uteslutande personal vid bilvårdsan läggningar, verkstäder och trafikskolor. Butiksvaromas (biltillbehör, reservdelar, bilgummi, fritidsartiklar etc.) andel av den totala försäljningen har också ökat. Andelen av total försäljning inom OK har i det närmaste fördubblats mellan 1955 och 1979, eller från 27 milj. kr och närmare 13 °/0 år 1955 till 709 milj. kr och drygt 24 °/0 år 1979.

Investeringar OK har alltsedan början av 1970-talet arbetat på att förverkliga idén om ett helintegrerat oljeföretag med intressen i råoljeprospektenng, råoljetankfart, rafñnering, produkttankfart, lagring, biltransporter och marknadsföring. Med ovan skissexade bakgrundsidé tillkom OK:s engagemang i Scanraff samt köp av tanker. De sammantagna nettoinvesteringanra (OK-förbund + OK-föreningarna) under åren 1970-1979 framgår av tabell 3.24.

Tabell 3.24 OK-rörelsemas nettoinvesteringar i milj. kr 1970-1979

1970-71 -72 -73 -74 -75 -76 -77 -78 -79 a

OK-rörelsen totalt 89 135 412 785 445 366 307 129 73h 166

a Uppgift saknas. b + OK-föreningama. sammanlagda summan stämmer inte med OK-förbundet

Föreningamas investeringar i inventarier och fastigheter avser till största delen nya och ombyggda distributionsanläggningar. Av OK-förbundets investeringar under perioden 1972-1979 utgör ca 70 °/0 investeringar i Scanraff.

l 10 Køoperationen och näringslivets utveckling

Sammanfattande kommentarer

Oljekooperationen, OK, har under efterkrigstiden byggt upp en landsomfattande, vällokaliserad, välutrustad och integrerad distributionsapparat for bensin, oljor och bilfomödenheter. Detta har gett underlag för en effektiv prisoch servicekonkurrens där OK har kunnat vara ledande. Följande insatser kan namnas: El Självbetjäning vid stationema introducerades av OK och omfattar numera huvuddelen av all bensinforsäljning i landet. El OK:s stationer har i genomsnitt varit större och mer välutrustade än andra kedjors. EI Självserviceanläggningar fortvätt och reparationer har byggts, och här har OK:s *Gör-det-själv-anläggningar” legat väl framme. E] På tillbehörssidan bröt sig OK redan på 1950-talet in på en marknad, som tidigare behärskats av den auktoriserade bilhandeln. El När det gäller bilbränslen har OK under 1960- och l970-talen i det närmaste kunnat fördubbla sin marknadsandel. E1 Förmodligen har även OK:s arbete på att förverkliga idén om ett helintegrerat oljeföretag med intressen i råoljetankfart, raffmering, produkttankfart, lagring, biltransporter och marknadsföring, under 1970talets oroliga år, spelat och kommer att spela en positiv och stabiliserande roll på den svenska oljemarknaden.

Trots skilda bakgrunder och andra omständigheter finns det vissa likheter mellan den allmänna konsumentkooperationens och oljekooperationens situation inför 1980-talet. För OK:s del kan följande poängteras:

E] Konkurrensfönnågan synes vara god E] Med hänsyn till de stora förändringar på bl. a. energiförsörjningens område som aviserats är framtidsbedömningen komplicerad när det gäller OK:s verksamhet. E] Strävandena mot en helintregrerad bensin- och oljehantering har genomförts till betydande kostnader. Ytterligare investeringar for komplettering av raffinaderiet med cracker är förestående E! Engagemanget på den industriella sidan - Scanraff- har tidigare ansträngt organisationens finansiella ställning.

3.4.6 Lantbrukskooperationen och handeln

Årligen distribueras ca 6 milj. ton produktionsmedel till och 10 milj. ton

produkter från det svenska jordbruket. Merparten av detta köps in ev. förädlas samt säljs vidare till jordbruket eller samlas in från jordbruket, forädlas och säljs vidare till parti- och detaljhandeln genom egna kooperativt ägda företag. Den samlade mängden distribuerat gods till det svenska lantbruket uppdelat på produktslag, och lantbrukskooperationens andel därav, framgår av tabell 3.25.

Kooperationen och näringslivets utveckling ll 1 Tabell 3.25 Distribuerad mängd produktiorsmedel till det svenska jordbruket 1976/77 i milj. kg

a Endast ca 50 % av foderhanteringen går via handeln. Resten sköts av lantbrukama själva. Källa: Årsredovisningr; Nya Perspektiv 1977:4.

På produktionsmedelssidan är de största posterna utsäde, driv- och smörjmedel, konstgödsel, foder och byggnadsmaterial. Dessa handhas av Lantmännen till allra största del. Produkter som distribueras/rån det svenska jordbruket och lantbrukskooperationens andel härav, kan utläsas i tabell 3.26.

Tabell 3.26 Distribuerad mängd produkter från det svenska lantbruket 1976-1977 i milj. kg och andelar

Källa: Årsredovisningar: Nya Perspektiv 1977:4.

När det gäller produkter från lantbruket; ägg, spannmål, fröer, sockerbetor, potatis etc. levereras dessa till uppsamlingsställen, förädlingsanläggningar eller packerier. I dessa förädlingsindustrier, som till större del även ägs av lantbrukarna, fortsätter hanteringen i kvamar, mejerier, slakterier etc. Ännu

112 Kooperationen och näringslivets utveckling

så länge distribuerar vanligen slakterier och mejerier själva pnoduktema ut till butikerna. De stora blocken KF, ICA och Dagab övertar emellertid en allt större del av dessa funktioner. En kämfråga inom lantbrukskooperationen är hur långt integrationen horisontellt och vertikalt skall gå. Här avses dels de olika jordbruksprodukternas väg fram till slutlig konsument (t. ex. spannmål-mjöl-bröd), dels engagemang i syfte att bredda sortimentet (t. ex. lantbruksmaskiner-skogsma-

skiner-entreprenadsmaskiner-konsumentkapitalvaror).

Lantbrukskooperationens ideologer talade på 1930-talet om att lantbrukarna genom sina föneningar skulle få största möjliga del av skillnaden mellan priset till producent och till konsument. Men var alltså ute efter vad som uppfattades som mellanvinster i transport-, förädlings- och detaljhandelsleden. Under 1930- och l940-talen byggde lantbrukskooperationen genom mejeri- och slakteriorganisationema upp en relativt stor egen detaljhandel med livsmedel. Under främst 1960-talet avvecklades huvuddelen av denna verksamhet. Lantbrukskooperationens del av konsumentvarudistributionen finns numera till övervägande del i de tidigare leden (halvfabrikat- och förädlingsindustri). Många av de lantbrukskooperativa industriföretagen fullgör också partihandelsfunktioner gentemot detaljhandeln som sortimentsammanställning, lagerhållning, förpackning, marknadsföring och transporter. Exempel är mejeriorganisationen, slakterier, ägghandel, Glace-bolaget AB, Kungsömen AB. Därutöver finns fristående försäljningsföretag som Riksost AB med en omsättning av 880 milj. kr 1977/78, Kåkå AB (grossiströrelse inom bagerioch konditoribranschen), Tre Kök (kött- och fläskkonserver) m. fl. När det gäller distributionen av produktionsmedel till det svenska jordbruket handhar, som tidigare nämndes, SLR/Lantmännenföreningama en övervägande del av dessa, t. ex. foder, gödsel, utsäde, maskiner, kemikalier m. m. Detta behandlas i följande avsnitt.

3.4.7 SLR/Lantmännenföreningarna

SLR/Lantmännen är dels en inköpsorganisation som handlar upp eller tillverkar - och till medlemmarna säljer foder, utsäde, gödsel, växtskyddsmedel, maskiner m. m. till ett årligt värde av ca 6-8 miljarder kronor, dels en jörsäljningsorganisation för lantbrukamas spannmål och andra odlingsprodukter, dels också en genom egen och dotterbolags verksamhet, producerande industriell organisation med ett årligt försäljningsvärde på 2-3 miljarder kronor. Det är den första funktionen som behandlas i det följande.

Organisatoriska ramar

Sammanlagt omkring 110000 lantbrukare äger och är medlemmar i 19 självständiga regionala Lantmännenföreningar. Inom två av dem finns mindre enheter - lokalföreningar. Föreningama samverkar på riksplanet i Svenska Lantmännens Riksförbund (SLR).

och näringslivets utveckling 113 SOU 1931:60 Kooperationen Utvecklingen av antalet medlemmar, Lantmännenföreningar och lokalföreningar framgår av tabell 3.27. Tabell 3.27 Antalet medlemmar och föreningar anslutna till SLR 1950-1978

Partihandeln med produktionsmedel till jordbruket för de fyra viktigaste produktionsmedelsgruppema (varuflöden, arbets- och ansvarsuppdelning), framgår av figur 3.20. Handeln med fömödenheter till jordbuket är uppdelad i två led: SLR och Lantmännenföreningama. Beroende på sort av produkt är distributionen något olika. Gödsel fönnedlas nästan uteslutande via SLR, medan maskiner och olja till en viss del köps in direkt av föreningarna eller bonden. Cirka 750 000 ton foderråvaror, importerade och från inhemska leverantörer, förmedlas årligen av Lantmännen liksom cirka 350 000 ton foderspannmål. Därutöver köper Lantmännenföreningarna cirka 550000 ton foderspannmål direkt från egna medlemmar. l-luvudparten härav används i de egna foderfabrikema. Den affärsmässiga verksamheten har successivt utökats till följd av förändringar i jordbruket som t. ex. ny skördeteknik och produktion i stor

Foderråvaru- Olje- Gödsel- Maskinleveramörer Ieveran- Ieveran- leverantörer törer törer

I | | SLR

i

1 ra-j L

Foder- | LANTMÄNNEN. Figur 3.20 Vamjläden, fam* I FÖRENINGAR arbets- och ansvarsuppdelning mellan SLR och L_ lantmännenjöreningarna för foderråvaror, oljegodsel “h

BÖNDER/MEDLEMMAR pmdlikw

maskiner.

114 Kooperationen och näringslivets utveckling

skala (svin, broiler, etc). Den ökade mekaniseringen av jordbruket har också, vilket kan utläsas i tabell 3.28, medfört en kraftig ökning av maskinförsäljningen.

Tabell 3.28 Omsättning i milj. kr inom Lantmännenñreningama (ej spannmålsförmedling)

1950 1960 1970 1975 1977 1980

“ Åren 1950 och 1960 finns inte maskinhandeln särredovisad.

Ser vi till marknadsandelar 1978, gäller följande:

Tabell 3.29 Marknadsandelar i % av vissa varuslag 1979 ñr SLR/Ixntmännenföreningma

Foder Olja Gödsel Maskiner

Marknadsandel 69 65a 80 35 (traktorer) 50 (övriga maski ner) a Gäller Lantmännenföreningama och OK sammantaget och avser andelen av lantbrukets förbrukning,

Varje förening har byggt upp sina säljställen för förnödenheter. För närvarande finns ca 250-300 fömödenhetsmagasin eller driftsställen. Dessa är ofta kombinerade med en spannmålssilo, och butik. maskinanläggningar

SLR/lantmännenföreningamas investeringar

Av SLR-koncemens totala investeringar 1979, 63,2 milj..kr (1978 50,9 milj. kr) gick huvuddelen till den industriella verksamheten. Investeringar_ inom Kungsömen utgjorde 39 milj. kr. Moderföretagets investeringar uppgick till 7,9 milj. kr (därav avsåg 3,1 milj. kr foderfabriken i Kimstad, 2 milj. kr patenträtt, 1,4 milj. kr försöksanläggrtingar i Svalöf). Lantmännenföreningamas investeringar har ökat kraftigt i takt med att verksamheten har vuxit i omfattning.

och näringslivets utveckling 115 Kooperationen

Tabell 3.30 lantmännenlöreningamas investeringar 1965-1977, milj. kr

1965 1970 1975 1977 1980

74 79 156 226 222 Milj. kr

Under 1960-talet avsåg investeringarna främst siloanläggningar. 1965-1975 SLR/Lantmännen upp fodertillverkningen. 1975-1980 byggde korn en andra våg av siloinvesteringar.

Sammanfattande kommentarer

Sammanfattningsvis kan sägas att Lantmännen har ett betydande inflytande över handeln med förnödenheter till lantbruket och att detta inneburit höga särskilt for vissa stapelvaror som handelsgödsel, kemikalier marknadsandelar och fodermedel. Därutöver har man en stark ställning, särskilt i de tidigare distributiva leden, när det gäller vidareforädling av brödsäd. Exempel på detta är engagemanget i svensk kvam- och bageriindustri (Kungsömen-koncemen

med 60 % av landets spannmålsfönnalning).

Vidare kan konstateras att 1970-talets utveckling for Lantmännenorganisationen, i motsats till en del andra kooperativa organisationers, synes ha inneburit inte bara en tillväxt utan även en marknadsmässig och finansiell direkta till lantbruket innebär en förstärkning. Verksamhetens anknytning men också vissa risker. Till de senare hör organisationens viss grundtrygghet stora kreditgivning till medlemmarna.

3.4.8 Handelns utveckling och kooperationens möjligheter

under 1 980- talet

Allmän bakgrund

skisserats i ett tidigare avsnitt tyder flera olika faktorer på att den Som under 1980-talet blir mer problemfylld än vad fallet ekonomiska utvecklingen l flera avseenden synes därför den varit tidigare under efterkrigstiden. kooperativa handeln ställas inför nya prövningar. Det som i första hand präglar den aktuella framtidsbilden är det samhälls- En starkt negativ bytesbalans och ett stort statligt ekonomiska perspektivet. fordrar som begränsar såväl den privata som budgetunderskott korrigeringar den offentliga konsumtionsökningen. Befolkningsutvecklingen tyder närmast konsumtion men ett ökat krav på det offentliga. Vidare på en bromsad privat även i framtiden bli hög och för såväl kooperasynes inflationsbenägenheten försvåra en långsiktig och rationell verksamtionen som for dess medlemmar hets- och resursplanering. torde under 1980-talet skapa kostnadsproblem, inte minst Energifrågoma och strukturella rationalisering. Då emellertid arbetsför handelns interna att öka är det svårt att bedöma nettoeffekterna av kostnaderna också kommer de olika faktoremas prisutveckling.

1 16 Kooperationen och näringslivets utveckling

Kooperationen och den privata konsumtionen

Den kooperativa handeln berör i hög grad den privata konsumtionen antingen direkt när det gäller konsumentkooperationen eller indirekt via livsmedelsproduktionen när det gäller lantbmkskooperationen. Tabell 3.31 visar den totala privata konsumtionens storlek och fördelning 1978.

Tabell 3.31 Privat konsumtion, storlek och fördelning 1978

Miljarder kr %

a Alkoholhaltiga drycker (sprit, vin, starköl) restaurang- och hotellbe sök, komm. tjänster (hår- och skönhetsvård, försäkringar m. m.) kulturella tjänster (film, teater, TV-lic. m. m.). Källa: SCB Nationalräkenskapema.

Värdet av den privata konsumtionen till marknadspris uppgick 1978 till 202,9 miljarder kronor. Dagligvaroma var den största posten med 54 miljarder kronor eller 27 °/0 av den totala konsumtionen. Som tidigare redovisats finns den kooperativa handeln främst inom dagligvarusektom, men också inom specialvarusektom. När det gäller bostadssektom bör givetvis bostadskooperationens inflytande räknas, men också oljekooperationen vad gäller bostädemas bränsleförsörjning. Oljekooperationen tillgodoser också delar av transportsektoms behov. Den kooperativa handeln har således ett direkt- och genom konkurrensen indirekt inflytande på en stor del av den privata konsumtionen. Å andra sidan är den privata konsumtionen underlaget för så gott som hela konsumentkooperationen.

Den privata konsumtionens utveckling under 1980-talet

Olika beräkningar har gjorts om den privata konsumtionens utveckling under 1980-talet. Under senare hälften av 1960-talet uppgick den årliga totala privata konsumtionsökningen till 2,0 % per invånare. Under första hälften av 1970-talet var ökningen 1,6 % per år och åren 1975-1979 endast 0,9 °/0 per år. 1978 års långtidsutredning räknade med en privat konsumtionsökning åren 1978-1983 om 2,1 % per år och i långtidsprojektionen 1978-1990 med 1,6 °/0 per år och invånare.

och näringslivets utveckling 117 Kooperationen

Flera av handelns remissinsatser, bl. a. KF, som var kritiska till LU:s kalkyler, förutsåg en betydligt lägre konsumtionsökning. Ett antal planerare från de största detaljhandelsforetagen i landet har inom en arbetsgrupp, Konsumtionsprognosgruppen, presenterat vissa beräkningar om den privata konsumtionens utveckling under l980-talet. Gruppens beräkningar visar som huvudaltemativ för den privata konsumtionens årliga förändringar per invånare en ökning med 0,8 °/0, dvs. obetydligt lägre än för åren 1975-1979. Om hänsyn tas till befolkningsförändringen blir den totala ökningen högre eller 1 °/o per år. Inom den angivna ramen har konsumtionen av dagligvaror och specialvaror, dvs. detaljhandelsvaroma även prognosticerats. Utfallet för åren 1965-1979 och prognosen for 1979-1990 redovisas i tabell 3.32. öka» Som framgår av tabellen väntas den totala detaljhandelskonsumtionen lika mycket som den totala privata konsumtionen, dvs. med 0,8 % per år. Dagligvamkonsumtionen är den som drar ner, och specialvarukonsumtionen den som drar upp den sammanlagda detaljhandeln. Med tanke på bostads- och kan konstateras att konsumtionen inom områdena bostäoljekooperationen der och transporter väntas öka med 1,1 respektive 0,3 °/0 per år.

Tabell 3.32 Den privata konsumtionens årliga ökning per invånare i % fast pris

Varugmpp 1965-70 1970-75 1975-79 Prognos 1979-90

Dagligvaror 2,0 0,4 0,1 0,5 Specialvaror 2,8 2,0 1,8 1,3 därav:

Målsättningar och riktlinjer

Inledningsvis kan vissa allmänna målsättningar för de kooperativa organisationerna refereras. Mer preciserade mål eller planer för verksamheten finns endast i undantagsfall tillgängliga. Vissa uttalanden om planer och förväntningar beträffande den kooperativa handeln ñnns dock. I KF:s organisationskommittés betänkande 1979 Svensk konsumentko-

operation inför l980-talet finns vissa markeringar gjorda om konsumentko-

operationens verksamhet under l980-talet. Där sägs bl. a. att: E] den hårda konkurrenssituationen inom dagligvaruhandeln kommer att bestå (s. 4). E1 endast mindre förändringar iden kooperativa butiksstrukturen kommer att äga rum fram till 1983. Det innebär inga fler varuhus, ett par nya stormarknader, tre nya möbelvaruhus, ett tiotal nya hallbutiker, ett åttiotal färre livsmedelsbutiker och ett trettiotal fler servicebutiker (s. 45).

i 1 18 Kooperationen och näringslivets utveckling

D de största investeringarna kommer att göras på specialvarusidan (s. 46). D utbyggnaden på interiörsområdet siktar på en marknadsandel på ca 20 °/o till 1985 (s. 46). D rationaliseringen kommer i hög grad att gälla den distributionstekniska hanteringen (s. 47-48). D en ytterligare koncentration av lagercentralverksamheten kommer (s. 49). D varuanskaffningen och profileringen genom egen produktion skall stärkas (s. 48). D utbyggd samverkan mellan KF och föreningarna för effektiviserad marknadsföring (s. 55). D olika vägar bör prövas för att öka det egna kapitalet och medlemsinlåningen (s. 55). D föreningarna bör öka medlemsinsatsemas storlek (s. 55). D affärsrörelsens ekonomiska resultat skall inte endast tillgodose ökad kapitalbildning utan även finansiera upplysnings- och informationsverksamhet för att stärka medlemslivet (s. 38). D rörelsens initiativkraft och inflytande över den komumentpolitiska utvecklingen bör förstärkas (s. 79).

lett annat sammanhang (”Volymen ökar med 14 miljarder- hur stor del ska vi kunna ta?, Kooperatören 1980:2) har redovisats att enligt föreningarnas planer skulle konsumentkooperationen mellan 1978 och 1990 öka sin marknadsandel inom detaljhandeln med 1,6 procentenheter till 19,4 °/0. På dagligvaruomrâdet skulle ökningen uppgå till 2,6 procentenheter, innebärande en marknadsandel av 23,5 °/0. För specialvaruområdet skulle motsvarande tal vara 1,2 procentenheter respektive 14,4 °/o. För oljekooperationen och lantmännenkooperationen finns färre programmatiska uttalanden. I ett uttalande i OK:s personaltidning OK nytt (1979:6) sägs bl. a. att: D förhandlingar pågår för att vidg samarbetet med nya förbrukargrupper och med andra oljebolag för bättre utnyttjande av OK:s depåer D det delägda Scanrafl behöver kompletteras med en cracket D att företagets soliditet behöver förbättras.

Beträffande SLR har i en artikel ”Så möter Lantmännen 1980 (Land 1980:22 s. 54) vissa uttalanden gjorts om förväntningar och planer inför 1980-talet. Där sägs bl. a. att: de stora basinvesteringama för organisationen är avklarade man skall profilera sig på samtliga verksamhetsområden

EIEJDCI

Lantmännen skall samla sig kring ett enhetligt maskinprogram totalt sett väntas jordbrukets maskininvesteringar bli mindre under 1980-ta1et än tidigare D Lantmännen skall kunna sälja hela växtodlingssysterrt, inklusive rådgivning, i stället för enskilda produktionsmedel D det är inte aktuellt att slå ihop de enskilda SLR-föreningama men väl att bygga ut samarbetet dem emellan D Lantmännen kan komma att spela en aktiv roll under l980-talet i utvecklingen av ny energiproduktion.

Utvecklingstendenser av särskild betydelse för kooperationen

Som framgår av de tidigare redovisade prognoserna väntas den privata konsumtionen öka mycket svagt under 1980-talet. Det innebär att handeln,

och näringslivets utveckling 119 Kooperationen

som under senare delen av 1970-talet hade flera magra år, måste vara beredd hos handeln som förelegat har inte på fortsatt svåra tider. Den överkapacitet snabbt kunnat fyllas genom växande efterfrågan, utan har delvis måst skrotas innan kunnat förräntas. Handeln kan därför väntas vara investeringarna mycket återhållsam med kapacitetshöjande investeringar. Det är vidare osäkert om den sedan länge pågående förskjutningen i den konsumtionen mot en större andel specialvaror och en relativ privata minskning av dagligvarukonsumtionen kommer att upphöra. I detta sammanatt de i stor utsträckning politiskt bestämda hang skall också markeras livsmedelsprisema med hänsyn till det statsfinansiella läget kan förväntas utvecklas än specialvaromas under l980-talet. En sådan ogynnsammare skulle sannolikt understryka den långsiktiga trenden. utveckling ytterligare på energiområdet med starkt ökande priser kan påverka Utvecklingen verksamheter såsom individuella handeln på flera olika sätt. Energikrävande transporter, kyl- och fryslagring kan komma att inte bara påverka försäljutan även påverka butiksstrukturen och ningen på bil- och bränsleområdena butikernas lokalisering. En annan sida av energiproblematiken som kan beröra den kooperativa sektorn är den tänkbara utvecklingen av handeln med energislag baserad på inhemska råvaror som torv, skogsavfall, odlade energiskogar samt etanol/me-

tanolproduktion. på dataområdet och annan distributionsteknisk utveckling Utvecklingen väntas allmänt medföra stora förändringar inom handeln redan under första hälften av 1980-talet. Medan den yttre strukturrationaliseringen väntas bli av relativt synes åtminstone inom handeln förväntningbegränsad omfattning, vara stora. Den s. k. EAN-koden väntas bli ama på den inre rationaliseringen relativt allmänt införd i svensk detaljhandel inom få år och avses definitivt innebära inom handeln. Härigenom kommer en datoriseringens genombrott och partihandeln att rationaliseras och rad rutiner inom både detaljhandeln Detta för sysselsättningen. Olika effektiviseras. har givetvis konsekvenser och uppskattningar har gjorts om storleken av den insparade arbetskraften siffror mellan 4 000 och 10 000 årsanställda har redovisats. På butiksdatoriseringens kostnadssida skall föras rätt betydande investeringskostnader i datorer och kringutrustning. inom handeln under När det gäller de yttre strukturförändringarna l980-talet tendenser föreligga synes som redan antytts inga mer dramatiska i tre sinsemellan rätt

eller väntas. Blockbildningen på dagligvaruområdet

Även i fortsättningen skiljaktliga grupperingar synes vara väl etablerad. kommer viss nedläggning av olönsamma enheter att göras och nyetableringar och att genomföras. Detta kommer dock inte alls vad gäller dagligvarubutiker varuhus att få samma omfattning som tidigare under 1960-talet och delar av

l970-talet. Utvecklingen på specialvaruområdet är osäkrare. Högre expansionstakt, mindre cementerad block- och kedjebildning och ett stort antal varugrupper till strukturella förändringar med och försäljningsställen ger möjligheter avsevärda effekter. skall också den beröras. Det svenska

Slutligen finansiella utvecklingen

har sedan länge brottats med lönsamhetsproblem som försvagat näringslivet soliditeten. Detta har även drabbat handeln. Det är dock ovisst om handeln

120 Kooperationen och näringslivets utveckling

därvidlag har klarat sig bättre eller sämre än annan företagsamhet. Kedjeföretag inom olika specialvaruområden har exempelvis under många år visat mycket goda resultat. De lättnader som statsmakterna synes vara beredda att ge för att främja kapitalbildningen inom näringslivet torde också komma handeln till del. På grund härav och med tanke på den flexibilitet som kännetecknar inte minst den fria kapitalmarknaden torde åtminstone den privata handeln ha väl så goda förutsättningar för finansiering av förnyelse och expansion som näringslivet i övrigt. När det gäller den lantbrukskooperativa kande/ns utveckling är den i stort bunden till lantbrukets och lantbrukskooperationens utveckling. Genom SLR:s integration framåt i bl. a. kvamrörelse och bageriverksamhet har man dock i viss mån kunnat skapa sig en egen profil och rrrarknad. Även om det fortfarande finns expansionsmöjligheter på detta område begränsas det totala

utrymmet av livsmedelskonsumtionens

stagnation. Det bör i detta sammanhang konstateras att expansionen på konsumtionsområdet legat på den industriella verksamheten och inte på handeln som sådan.

Vissa slutsatser

Konsumentkooperationens uppgift är, som konstaterades att inledningsvis, främja medlemmamas hushållning och konsumenternas intressen i allmänhet. Utredningen har i uppdrag att pröva kooperationens medverkan i näringslivets, och i detta fall, speciellt handelns, strukturomvandling. Detta är alltså de frågeställningar som här skall belysas mot bakgrund av de beskrivningar och analyser som gjorts i föregående avsnitt. Den diskussion som här redovisas är i vissa fall relativt allmän och kommer att fördjupas i senare kapitel. Detta gäller exempelvis beträffande kooperationens konsumentpolitiska betydelse, kooperationens sociala ansvar och kooperationens finansiella villkor. Den privata konsumtionens utveckling vad gäller volym och inriktning på

varugrupper berör på ett väsentligt sätt konsumentkooperationen. Koopera-

tionens styrka ligger i första hand på dagligvaruområdet där man med en marknadsandel av drygt 2l °/0, som föreningarna för övrigt planerar att öka med drygt ett par enheter, spelar en väsentlig roll. Dagligvaruhandeln är emellertid en stagnerande sektor. På den snabbare växande specialvarusektom ligger kooperationens marknadsandel något under 14 °/o. Även här planerar föreningarna en viss marknadstillväxt. För att konsumentkooperationen skall kunna bibehålla sitt inflytande på detaljhandelsområdet i dess helhet behövs kraftiga satsningar på den heterogena men expanderande specialvarusektom. Det synes ovisst om nuvarande strategi och resurser räcker för att bevara och bygga ut konsumentkooperationens ställning inom handeln.

När det gäller utvecklingen av dagligvarusektom har konsumentkoopera-

tionen sedan länge haft vad avser

strukturutvecklingen en ledande position

som med säkerhet varit värdefull för såväl kooperationens medlemmar som för landet i övrigt. Den positionen torde kooperationen ha goda förutsättningar- att bibehålla även under 1980-talet. Att erövra en liknande roll på specialvaruområdet kräver stora resurser. Den inbrytning på ett av många

Kooperationen och näringslivets utveckling 121

specialvaruområden som lnteriörsatsningama utgör ett exempel på, är sannolikt inte möjlig inom andra varugrupper. Här aktualiseras även frågor om behovet av nya intregrerade industriella satsningar. Den profilering av den kooperativa särarten som de blå-vita varoma utgör på dagligvaruområdet har till stor del baserats på förekomsten av egen industriell kapacitet på området i fråga. En intensifierad kooperativ satsning och profilering på nya områden försvåras i vissa fall av näringslivets och då främst industrins storskaleutveckling och internationalisering. Avståndet till konsumenten blir där oña stort och produktutformning och marknadsföring påverkas mer av produktionsekonomiska skäl och önskan att dominera en marknad än av konsumentbehov. Den konsumentkooperativa integrationsfilosoñn är omvänd och står ofta i motsättning till den integration som karakteriserar exempelvis de multinationella företagen. Konsumentkooperationens fortsatta utveckling synes i hög grad sammanhänga med möjligheterna att tillgodose de kapitalbehov som en fortsatt kooperativ utveckling förutsätter. Varken den nuvarande kooperationen eller samhällets kapitalinstitutioner är emellertid anpassade till att lita till respektive förmedla externt riskkapital till kooperationen. Samtidigt har kooperationen ”lyckats att på sina tidigare områden skärpa konkurrensen så hårt att genereringen av kapital för satsningar på nya områden starkt begränsats. Av vad som kan utläsas av konsumentkooperationens egna bedömningar synes investeringsbehovet under 1980-talet inom handelsledet inte vara större än att det kan tillgodoses intemt efter vissa justeringar beträffande medlemsinsatser och skatteregler. När det däremot gäller industriella utbyggnadsbehov har intresse visats - genom Industribolaget exempelvis - för öppningar som innebär samverkan med icke-kooperativa intressen. Det kan här bli fråga om en balansgång mellan önskemålen att tillgodose den kooperativa sektoms behov av nya varor och krav på insyn och inflytande på produktutformning och marknadsföring å ena sidan och ett bibehållande av traditionella principer om självfinansiering och självständighet å den andra. Denna frågeställning bör vara aktuell för både den allmänna konsumentkooperationen och oljekooperationen. När det gäller den Iantbrukskooperaziva handelns utveckling under 1980talet är den som tidigare framhållits starkt beroende av dels lantbrukets utveckling, dels dagligvarukonsumtionens utveckling. l båda fallen är expansionsförutsättningama små. Den lantbrukskooperativa handeln med dels lantbrukets förnödenheter, dels dess produkter synes emellertid kunna ge vissa samordnings- och integrationsvinster som gör kooperationens ställning på marknaden relativt stark. Avslutningsvis kan den kooperativa handelns situation inför 1980-talet preciseras i följande punkter E1 Den kooperativa handelns struktur och konkurrensförmåga är god. Konkurrensen är dock hårdare än tidigare och utrymmet för kostnadskrävande konsumentpolitiska insatser har minskat. EI Utvecklingen av marknaden under 1980-talet kan väntas ge handeln sämre utvecklingsmöjligheter än tidigare

122 Kooperationen och näringslivets utveckling

D Den konsumentkooperativa handeln är f. n. istor utsträckning inriktad på dagligvaror och på oljehandel, dvs. på stagnerande delmarknader. Ett bevarande av kooperationens konsumentpolitiska betydelse synes fordra intensifierade satsningar på specialvaruomrâdet. D Den finansiella utvecklingen inom både kooperativ och övrig handel under slutet av 1970-talet har tärt hårt på de finansiella resurserna för fortsatt strukturell och annan utveckling under 1980-talet. D För kooperationen synes främst de industriella satsningama ha ställt stora krav på ekonomin. Under 1980-talet synes handeln kräva en relativt större del av tillgängliga kapitalresurser. D Oavsett frågan om integration synes kapitalbildningen inom kooperationen och inställningen till nya former för riskkapitalbildning behöva övervägas. D Lantbrukskooperationens handel som primär funktion finns i huvudsak inom Lantmännen. Den är i allt väsentligt beroende av jordbrukets allmänna utveckling. Förutsättningarna för Lantmännens handel under 1980-talet synes vara relativt goda. Lantmännen har dels en relativt dominerande ställning på ”sin” marknad, dels en lönsam integrering med industriell verksamhet.

3.5 Kooperativ utveckling inom boendet

3.5.1 Inledning

Sedan 1975 är det i grundlagen fastställt att det åligger det allmänna att trygga rätten till bl. a. bostad samt verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö. Det råder numera i stort sett enighet om att samhällets mål för bostadsförsörjningen är att hela folket skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader. 1 utvecklingen mot denna i grundlagen fastställda syn på bostaden och levnadsmiljön har bostadskooperationen utan tvivel spelat en betydelsefull roll. I den allmänna debatten sätts ofta likhetstecken mellan bostadsrätt och bostadskooperationen. Från kooperativ synpunkt är ett sådant betraktelsesätt ingalunda invändningsfritt. Bostadsrätt är ett lagtekniskt uttryck för upplåtelse av en nyttjanderätt, medan bostadskooperationen innebär kontinuitet i byggande och förvaltning av bostäder samt medlemmarnas engagemang i hela bostadsfrågan. Bostadskooperationen räknas till våra folkrörelser. Den bedriver på central, regional och lokal nivå en landsomfattande, varaktig och omfattande verksamhet med produktion och förvaltning av bostäder företrädesvis i bostadsrättsform. Bostadskooperativa ansatser och försök förekom redan under senare hälften av 1800-talet, dvs. ungefär samtidigt som andra kooperativa ansatser gjordes. En direkt orsak var inflyttningen till tätorter som med dåtida system på bostadsmarknaden skapade slum och svåra sociala förhållanden. Först i och med att bostadskooperationen under 1920-talet i större utsträckning utvecklades till en landsomfattande folkrörelse, bl. a. genom HSB:s bildande 1923, blev bostadskooperationen inte bara en alternativ

Kooperationen och näringslivets utveckling 123

bostadsform utan också en faktor som påverkade hela det bostadspolitiska tänkandet i ekonomiska, sociala och bostads- och byggnadstekniska frågor. hade i huvudsak en konsumentpolitisk förankring till HSB-organisationen den parallellt framväxande hyresgäströrelsen. Genom Riksbyggens bildande 1940 skapades en bostadskooperativ rörelse med utgångspunkt i den fackliga arbetarrörelsens strävanden att tillgodose behovet av både arbete och goda bostäder. Efter det andra världskriget har de två bostadskooperativa organisationerna med i stort sett samma mål och medel medverkat i utvecklingen av det bostadssociala tänkandet och i bostadspolitiken. Detta har skett både med opinionsbildande medel och i den direkt bostadskooperativa affärsverksamheten och såväl i direkt konkurrens med som i samverkan med annan bostadssocial verksamhet med kommunal förankring, dvs. med den allmännyttiga bostadsformen.

3.5.2 Kooperationens roll i svensk bostadsförsörjning

Organisation Med bostadskooperation menas i allmänhet de bostadsrättsföreningar som är anslutna till av de två rikskooperativa organisationerna HSB:s någon Riksförbund och Svenska Riksbyggen. Ibland räknas även s. k. övriga bostadsrättsföreningar till bostadskooperationen. Denna senare grupp ägde 1975 ca 30 % av samtliga bostadsrättslägenheter. HSB-organisationen har ända sedan starten i mitten av 20-talet byggts upp av två kategorier av medlemmar- de som söker bostad och de som har erhållit HSB-bostad. I HSB finns f. n. 250 000 bostadsrättshavare samt 1 10 000 andra medlemmar Bostadsrättshavama är dels medlemmar i (”bostadssökande”). den bostadsrättsförening som förvaltar föreningens fastighet(er), dels i den regionala byggnadsföreningen, HSB-föreningen, som i regel haft hand om fastighetens byggande och som ofta på bostadstättsföreningens uppdrag även sköter det praktiska förvaltningsarbetet. Även de som ännu inte fått bostad är medlemmar i HSB-föreningen. HSB-föreningama är medlemmar i HSB:s riksförbund. bygger dels på individuellt medlemskap i bo- Riksbyggeorganisationen dels på regionala ideella Riksbyggejöreningar, dels stadsrättsföreningar, också på andra organisationer inom fackföreningsrörelsen och folkrörelser. Tillsammans ingår dessa som medlemmar i riksorganisationen Riksbyggen. verksamheten. I Sparandet ingår som en viktig del i den bostadskooperativa till och byggande av bostäder inom samma HSB organiseras sparandet skall sparande föregå byggandet. Det framgår av det förening. I princip namnet - sparkasse- och byggnadsförening. ursprungliga Hyresgästemas Genom medlemssparandet ökas fömtsättningama för ett kontinuerligt bygunderlättar det långsiktiga bostadssparandet för medlemmar gande. Samtidigt med begränsade ekonomiska resurser att successivt bygga upp det kapital som behövs vid förvärv av en kooperativ bostad. Även om i Riksbyggen sparkasseverksamheten inte bedrivs inom den egna organisationen, sker i samverkan med sparbankema med samma syfte som

124 Kooperationen och näringslivets utveckling

inom HSB ett systematiskt målsparande till Riksbyggens bostadsrättslägenheter. I maj 1979 framlades förslag från en av HSB och Riksbyggen gemensamt tillsatt utredning om samgående mellan de två organisationema på central och regional nivå till ”en gemensam bostadskooperativ organisation”. Då det gäller organiserandet av den egentliga bostadskooperativa verksamheten på medlemsnivå innebar förslaget att de nuvarande HSB-föreningama skulle tagas till utgångspunkt vid bildande av regionala bostadskooperativa föreningar. Förslaget mötte starkt motstånd inom både HSBzs och Riksbyggens lokala och regionala organisationer och har senare avvisats på respektive förbundsstämmor.

Målsättning

Bostadskooperationens uppgift är att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att upplåta goda bostäder. Detta kan uttryckas som bostadskooperationens tre mål: E1 kontrollerad byggnads- och boendeekonomi EI förverkliga ett bostadssocialt program El tillämpa en demokratisk arbetsfonn.

Genom planerande, projekterande, upphandlande och delvis finansierande insatser kan bostadskooperationen på självkostnadsbasis producera bostäder för medlemmarnas behov men också förvalta dem på ett rationellt sätt. I den rollen fungerar bostadskooperationen som ett konsumentpolitiskt organ. T ill icke ringa del är det bostadskooperationens förtjänst att vi i Sverige inte fått ”ett socialt byggande” i den betydelsen att därigenom uppförs bostäder av lägre kvalitet. Redan från början valde bostadskooperationen att satsa på en kvalitetslinje i byggandet och därför blev också fonnuleringen i stadgamas ändamålsparagraf inte billiga bostäder utan ”goda bostäder. Det är i kvalitetskravet man återfinner bostadskooperationens sociala program och som konkret kommer till uttryck i välutrustade bostäder, god hygienstandard, funktionella kök, maskintvättstugor, daghem, samlingslokaler, lekplatser, vilka från början ingick i programmet. Bostadskooperationen var vid den tidpunkten i stort ensam om att föra fram detta i en bred utveckling i byggandet. Den demokratiska arbetsformen är självklar för all kooperativ verksamhet. Inom bostadskooperationen har närdemokratin kunnat bibehållas och utvecklas i högre grad än kanske i någon annan kooperativ verksamhet. Bostadskooperationen består av ca 4 000 foreningsenheter som har över 40 000 förtroendevalda. Mötes- och studieaktiviteter ligger på en hög nivå.

Verksamhet och utveckling

Idag kan både HSB och Riksbyggen erbjuda en allsidig service inom byggande och förvaltning. För att rått utnyttja ett markområde krävs kännedom om hela den komplicerade process modern byggnadsprojektering innebär. Bostadskooperationens roll i produktionsprocessen omfattar i princip allt från markförvärv till färdig bostad. I uppdraget ingår även medverkan vid upphandling,

Kooperationen och näringslivets utveckling 125

och kontroll. Projekteringsinsatsema är inte finansiering, byggadministration strikt begränsade till bostäder utan avser också affárs- och servicocentra, skolor, bamstugor etc. 1 projekteringsuppdragen ingår alla typer av bostäder, såsom friliggande villor, radhus, kedjehus, terrasshus och andra slag av flerbostadshus samt även fritidshus. Alla upplåtelseformer, kommunal hyresrätt, kooperativ bostadsrätt och enskild äganderätt finns med i produktionsprogrammet for den landsomfattande verksamheten. Bostadskooperationen samordnar även inköp av olika slag av varor och tjänster för produktion och förvaltning samt bedriver även viss egen byggnadsmaterialproduktion. Av bostadsproduktionen sedan 1950 har HSB svarat for 15 °/0 och Riksbyggen för 10 % som framgår av tabell 3.33.

Tabell 3.33 Bostadsbyggandet 1950-1979 totalt och HSB:s och Riksbyggens andel. Färdigstâllda lägenheter

1950-59 1960-69 1970-79 Summa

Totalt, antal därav 480 200 887 500 798 300 2 166 000 HSB, antal 87 300 147 700 90 000 325 000 °/0 18,2 16,3 11,3 15,0 47 900 87 300 86 000 221 200 Riksbyggen, antal % 10,0 9,8 10,8 10,2

Det i tabellen redovisade byggandet av HSB och Riksbyggen under denna period 1950-1979 på tillsammans 546 000 lägenheter omfattar både produktion av bostadsrättslägenheter och andra lägenheter, dvs. främst hyreslägenheter åt allmännyttiga företag men också egna hem. Av lägenhetsproduktionen var nännare 57 °/0 bostadsrättslägenheter och 43 % andra lägenheter. Ser man till byggandet av bostadsrättslägenheter totalt uppgick detta under den här redovisade perioden till 406 500 vilket utgjorde närmare 19 °/o av allt bostadsbyggande. Av bostadsrättsbyggandet svarade HSB för ungefär 51 °/0 svarade under

och Riksbyggen for 25 °/0. Övrigt bostadsrättsbyggande

perioden sålunda för 24 %. Byggandet av bostadsrättslägenheter svarade länge under 1950- och 1960talen for över 20 °/0 av det totala bostadsbyggandet. Utvecklingen under l970-talet med starkt minskat llerbostadsbyggande drabbade det kooperativa hårt. År 1975 svarade det för mindre än 5 °/0. Därefter har en byggandet att HSB uppgång återigen skett till drygt 14 °/0 år 1980. Till bilden hör också och Riksbyggen under senare år kommit att svara för över 95 °/0 av

bostadsrättsbyggandet. ”Övrig” bostadsrätt har nästan helt försvunnit.

Av det totala bostadsbeståndet har antalet och andelen bostadsrättslägenheter ökat under hela efterkrigstiden. Som framgår av tabell 3.34 har andelen ökat från 4,3 till 14,4 °/0 enligt bostadsräkningama. Av bostadsrättslägenheterna 1975 var 47 °/o HSB-lägenheter, 22 °/0 Riksbyggelägenheter och drygt 30 % ”övriga bostadsrätter.

126 och näringslivets utveckling Kooperationen

Tabell 3.34 Antal och andel bostadsrättslägenheter enligt bostadsräkningama 1945, 1960 och 1975

1945 1960 1975

Antal bostadsrättslägenheter 90 400 299 000 505 500 °/0 av samtliga bostäder 4,3 1 1,2 14,4

bostadsräkningen 1975 var antalet bostadsrättslägenheter i småhus Enligt endast 13 150, dvs. 2,6 % av samtliga. Detta innebär att andelen bostadsrättslägenheter i flerbostadshus var 24,8 % men småhusen endast 0,9 °/0. Den låga andelen småhus med bostadsrätt bör i framtiden kunna öka. Det finns anledning antaga att nuvarande for det privata småhusägandet mycket generösa avdragsvillkoren inte länge kan bibehållas, om inte annat så av statsoch kommunalekonomiska skäl. En utjämning av formånema till olika boende torde från ekonomisk synpunkt göra småhusboendet med enskilt ägande relativt mindre attraktivt än vad nu är fallet. Möjligt är att i ett sådant till användning vid uppförande av läge bostadsrätten ånyo kan komma småhus. efter 1975 kan inte klart överblickas, dels har ett antal både Utvecklingen ombildats till bostadsrätt, dels har bostadsäldre och nyare hyresfastigheter ombildats i bostadsrättssmåhus till enskilt ägande. Någon större förändring rättens andel i förhållande till 1975 torde knappast ha inträffat.

3.5.3 resultat och samhällsekonomiska vinster

Bostadskooperativa

resultat kan bedömas utifrån den allmänna bostads- Bostadskooperationens politiska effekten av bostadskooperationens verksamhet. Denna effekt sträcksektorn och berör hela boendeområdet. Detta er sig utöver den kooperativa har berörts tidigare inledningvis. Effekten kan emellertid också avläsas på ett antal punkter specifikt för den bostadskooperativa sektorn. En sådan är boendekostnaden. I de undersökningar som Statistiska Centralbyrån gjort sedan slutet av 1960-talet är det möjligt jämföra boendemellan bostadsrätts- och hyreslägenheter 1969, 1973 kostnadsutvecklingen och 1978. Härvid framgår att den genomsnittliga skillnaden mellan de båda successivt ökat till bostadsrättens förmån. År 1969 var upplåtelsefonnema årskostnaden för en lägenhet om 3 rum och kök genomsnittligt 7 % högre vid än vid bostadsrätt. År 1973 hade skillnaden ökat till 14 % och 1978 hyresrätt till 27 °/0. Vid alla tre tillfällena var den relativa skillnaden större i det äldre beståndet än i det nyare. En annan är det större sparandet och mindre subventioner som sammanboendet. Genom kravet på insatser, hänger med det bostadskooperativa och sparande till underhâllsfonder sker inom bostadskoförhandssparande insatser från operationen ett sparande som minskar kraven på ekonomiska samhällets sida. Genom de genomsnittligt lägre boendekostnadema i bostadsrättshusen minskar också samhällets utgifter för selektivt bostadsstöd. Av som gjorts framgår att de lägre bostadskostnadema i bostadsundersökningar rättshusen medföratt till boendei lägenheter uppförda mellan bostadsbidraget 1941 och 1977 genomsnittligt var ca 1000-1 500 kr större för boende i

Kooperationen och näringslivets utveckling 127

Z-rummare i hyreshus än för boende i motsvarande lägenheteri bostadsrätts-

samt upp till l50O kr större i

hus, ca 500-2 000 kr större i 3-rumslägenheter vid i övrigt lika förhållanden beträffande inkomster och 4-rumslägenheter bamantal. En tredje punkt är bättre hushållning med kapital och energi. Erfarenheterna visar i regel mindre förslitning och bättre hushållning med fastighetskapitalet i bostadsrättshus jämfört med hyreshus. med energi synes bostadsrättsföreningenar ha ett Då det gäller hushållning bättre utgångsläge än hyreshusen. Av undersökningar som gjorts framgår att i flerbostadshus 1978 vid olika uppvännningssätt visar energiförbrukningen att bostadsrättsföreningar, särskilt de rikskooperativa föreningarna, har lägre energiförbrukning än andra fastighetsägare. Särskilt gäller det i de fall man har egen värmecentral.

3.5.4 Bostadskooperationen inför 1980-talet

Allmänna förutsättningar

Ser man till de olika förutsättningar som synes aktuella för samhälleliga bostadsbyggandet i allmänhet och det kooperativa i synnerhet under 1980talet möts man av motstridiga tendenser. Vad först gällder bostadsbehovet har vid flera tillfällen uttalats av organisationer, utredningar och myndigheter att detta snarast talar för ett årligt nybyggande av 70 000-80 000 bostäder per år i stället för de senaste årens 50 000-60 000. Det samhällsekonomiska perspektivet säger dock att en ökning till den nämnda nivån är osannolik åtminstone under de närmaste åren. Visserligen skulle en relativ ökning av den privata bostadskonsumtionen på annan konsumtions bekostnad vara gynnsam från bl. a. betalningsbalanssynpunkt, men de från flera håll uttalade investeringspreferensema för exportindustrin liksom utvecklingen av boendekostnadema gör en bostadsbyggnadsexpansion osannolik. En möjlighet är dock att inom ramen för nuvarande bostadsinvesteringsvolym öka produktionen av antalet lägenheter genom viss övergång till ökat flerbostadsbyggande.

Kooperationens möjligheter

Bostadskooperationens möjligheter till en kraftigare volymmässig expansion i anslutning till en expansion av det totala bostadsbyggandet synes alltså mot av de skisserade allmänna förutsättningarna vara relativt begränbakgrund sade. Åtminstone En sektor där eventuellt en gäller detta för nyproduktionen. kan komma till stånd gäller övertagandet och ombildkooperativ expansion till bostadsrätt. att utveckla den ningen av hyresfastigheter Möjligheterna kooperativa särarten är dock sämre i dessa fall än när bostadskooperationen även handhar planerings- och produktionsmomenten. När det emellertid gäller utvecklingen volymmässigt av det bostadskooperativa alternativet inom en relativt given totalram talar ekonomiska, sociala och demokratiska aspekter för att kooperationen har goda utvecklingsmöjligheter. dokumenterade mer ekonomiska och mer Bostadskooperationens

128 Kooperationen och näringslivets utveckling

resurshushållande produktion och förvaltning bör ge kooperationen vidgade utvecklingsmöjligheteri tider av ansträngd stats- och kommunal ekonomi. Kraven på ett bostadsbyggande som mer inriktas på att tillgodose resurshushållning och social gemenskap synes åter efter 1970-talets kraftiga dominans av ett individuellt enbostadsboende aktualiseras. Till detta bidrar säkerligen även de ekonomiska restriktioner som kan förutses för de boende under l980-talet. Intresset för nya boendefonner, nya kvalitets- och miljöegenskaper bör kunna utvecklas och prövas i bostadskooperativ regi och kanske vidga och förnya den kooperativa bostadspolitiska profilen. Det tredje området där bostadskooperationen har klara foreträden i förhållande till andra boendeforrnen är boendedemokratin. Den bostadskooperativa formen som kombinerar individuell insyn, beslutsdeltagande och ekonomiskt ansvar med en för ett större kollektiv gemensam resursuppbyggnad och erfarenhetsåtervinning har goda möjligheter att utveckla en demokratisk ekonomisk verksamhet på en för alla betydelsefull sektor. Sammanfattningsvis kan konstateras att bostadskooperationen synes ha goda möjligheter att under 1980-talet spela en aktiv roll i samhällets skyldighet att trygga rätten till bostad och god levnadsmiljö. Bostadskooperationen synes dessutom ha unika förutsättningar att utifrån ansvar for boendemiljön delta i en utveckling i kooperativa former av sociala gemenskaps- och serviceanläggningar. Denna utveckling som ännu knappast är skönjbar kan under 1980-talet innebära en förnyelse av både den kooperativa verksamheten i stort och av samhällets engagemang i dessa frågor.

Hoz och restriktioner Bland de hot som upplevs som speciellt allvarliga inom bostadskooperationen hör inflationen dvs. kostnadsutvecklingen på boendeområdet. Den lokalt mycket starka stegringen av värdena på bostadsrätter försvårar upprätthål-

landet av rörelsens sociala ambitioner. Åtgärder pågår dock för att finna

lösningar som förhindrar spekulation med bostadsrätter. En annan typ av restriktioner ligger i utformningen av det samhälleliga regelsystemet. Detta är oftast uppbyggt för att tillgodose samhällets och enskildas intressen generellt på bostadsområdet. Härigenom binds emellertid även bostadskooperationen vars målsättningi avgörande frågor överensstämmer med samhällets. Exempel på sådana regler är nuvarande regler för avdrag for gäldenärsräntor, det kommunala markvillkoret, kravet på konkurrensupphandling och kommunalt formedlingstvång. Dessa och andra regler försvårar den kooperativa verksamheten-och utvecklingen.

3.5.5 Sammanjizttande synpunkter

Sammanfattande kan följande synpunkter redovisas beträffande bostadskooperationens utveckling och roll i svensk bostadsförsörjning under efterkrigstiden och infor 1980-talet: D Bostadskooperationen har som opinionsbildare, idégivare, bostadsproducent och bostadsförvaltare haft en betydelsefull roll i bostadsförsörjningen och boendets utveckling under efterkrigstiden.

och näringslivets utveckling 129 SOU 198 l :60 Kooperationen

L] Bostadsbyggandets samhällsekonomiska förutsättningar under 1980-talet är ovissa men bristen på mark, kapital och energi kan tala för en förtätning av bebyggelsen med ett ökat inslag av flerbostadshus. E] De ekonomiska, sociala och demokratiska effekterna talar enligt kooperationsutredningens mening för ökat kooperativt byggande även inom en eventuell minskning av total bostadsbyggnadsram. och boendeom- El Det generella samhälleliga regelsystemet på finansieringsrådena verkar ofta restriktivt på en boendekooperativ utveckling.

3.6 Annan kooperation

l tidigare avsnitt av detta kapitel har den dominerande delen av svensk kooperation diskuterats. Vid sidan härav finns emellertid även annan kooperation som i vissa fall även spelar en betydelsefull näringspolitisk roll inom sina respektive områden. De områden som berörs av denna kooperation är bl. a. bank- och forsäkringsverksamheten, transportväsendet, fisket, begravningsbranschen. Vissa delar av denna kooperation omfattas av framställningen i senare kapitel. Här skall ett par av grenarna kortfattat nämnas.

Föreningsbanksrörelsen är den svenska delen av en internationellt sett

kredit- och sparkassekooperation. Föreningsbankema har mycket omfattande under 1970-talet visat en kraftig tillväxt såväl vad gäller medlemmar som omsättning. Detta har åstadkommits samtidigt som den decentraliserade strukturen kunnat bibehållas. Vid utgången av 1980 bestod rörelsen av 386 000 medlemmar i 420 föreningsbanker och 12 regionbanker. Huvudorganisation är Sveriges Föreningsbankers Förbund. Föreningsbankemas Bank fungerar som föreningsbankemas centralbank. Rörelsen driver ca 700 avdelningskontor och har en marknadsandel av 7,5 % av inlâningen och 6,5 °/0 av utlåningen.

På försäkringsområdet intar den kooperativa försäkringsrörelsen Folksam

en betydelsefull roll. Folksam är ett ömsesidigt försäkringsbolag med stark anknytning till främst konsumentkooperationen och fackförenings- och tjänstemannarörelsema. Folksam spelar en betydelsefull roll främst på personförsäkringsområdet och har där en marknadsandel av ca 25 °/0. Framför allt har Folksam spelat en central roll vid uppbyggnaden och administrationen av det kollektiva försäkringssystemet på arbetsmarknaden.

3.7 Kooperativ utveckling inom andra områden

3.7.1 Inledning

Enligt direktiven skall kooperationsutredningen även uppmärksamma möjlighetema av kooperativ nyetablering. l de senaste årens svenska diskussion om olika näringspolitiska problem har det kooperativa alternativet uppmärksammats som knappast någonsin tidi- 1 Den är ytterligare behar diskussionen aktualiserats av de kriser med hot om gare. Främst skriven i utredningens nedläggning och arbetslöshet som vissa delar av näringslivet drabbats av. En kartläggningsbetänkande, ombildning till kooperativ form har ofta i dessa fall setts som en sista utväg för SOU 1979:62.

130 Kooperationen och näringslivets utveckling

de anställda att bibehålla sysselsättningen. Diskussionen har emellertid i viss utsträckning även hañ en annan mer principiell och ideologisk bakgrund. Den kooperativa verksamhetsformen som sådan förväntas nämligen kunna tillgodose vissa kvalitativa krav som inte privat och oftast inte heller offentlig verksamhet kan. Det kan gälla sådana saker som verksamhetens upprätthållande eller nedläggn ing, lokalisering, de anställdas bestämmanderätt, produktionsinriktning, produktutveckling och avkastningens fördelning. 1 en skrift - - I morgon kooperation utgiven av kommundepartementets referensgrupp for folkrörelsefrågor har en del av denna diskussion utvecklats. l skriften ges även exempel på olika typer av kooperation. Främst har diskussionerna gällt olika former av producentkooperativ verksamhet inom tillverkningsindustrin. Kooperationsutredningen har låtit genomföra en särskild kartläggning och analys av befintlig verksamhet av

sådan karaktär. Denna har med kooperationsutredningens egna forslag

redovisats i delbetänkandet Arbetskooperation, SOU 1980:36, och föranlett proposition (1980/81:130) och riksdagsbeslut. Enligt den kartläggning som kooperationsutredningen lät göra fanns det i slutet av 1979 ett 60-tal löntagarägda företag inom svensk tillverkningsindustri. Företagen sysselsatte ca 2 000 personer och omsatte 350 milj. kr. Flertalet företag var små och bedrevs i aktiebolagsfonn. Enligt utredningens förslag, som till väsentliga delar antogs av statsmakterna, skallen femårig, hela landet innefattande försöksverksamhet for stöd till etablering och drift av arbetskoopeativa företag byggas upp. Verksamheten kunskapsuppbyggnad och information, foretagsservice och kapitalstöd - skall drivas av de regionala utvecklingsfondema och Statens industriverk under ledning av en särskild delegation under ordförandeskap av industriministem. l det följande skall frågan om kooperativ utveckling på andra områden där sådan verksamhet för närvarande inte finns i nämnvärd omfattning diskuteras från olika utgångspunkter. Först skall diskuteras inom vilka områden en sådan utveckling bör vara möjlig. Sedan skall förutsättningar och behov av åtgärder for utveckling av ny kooperation behandlas. I några sammanfattande slutsatser skall slutligen också samhällets möjligheter att genom olika åtgärder främja en utveckling på detta område utvecklas.

3.7.2 Var kan ny kooperativ verksamhet utvecklas?

Uppkomsten av kooperativ verksamhet är ideologiskt baserad på att grupper av individer genom gemensamma åtgärder på likaberättigad grund utvecklar ekonomisk verksamhet för att därigenom tillgodose gemensamma ekonomiska intressen. Detta kan historiskt verifreras av såväl konsument- som lantbrukskooperationen. Vad som fordras primärt är alltså en grupp personer som har ett gemensamt ekonomiskt behov eller intresse att tillgodose. Flera exempel visar att det dessutom ofta behövs en för flera grupper gemensam ”huvudorganisation for att den kooperativa verksamheten skall kunna utvecklas och överleva. Lantbrukskooperationen på 1930-talet är ett exempel på detta. Inom konsumentkooperationen kan man på liknande sätt se hur KF stått fadder för utvecklingen av olika kooperativa verksamheter. Folksam, OK och Fonus är helt eller delvis resultatet av sådan fadderverksamhet.

Kooperationen och näringslivets utveckling 131

Slutligen kan också noteras att kooperativ verksamhet har utvecklats genom normal ”diversifiering av befintlig kooperativ verksamhet, dvs. man förvärvar eller etablerar verksamhet som medlems- och affärsmässigt kan integreras med den ursprungliga. Utveckling av ny kooperativ verksamhet utifrån befintlig kooperativ

målsättning, organisation och praktisk erfarenhet bör ses som en naturlig

uppgift för alla kooperativa organisationer. Inom konsumentkooperationens, lantbrukskooperationens, bostadskooperationens, bil-, olje- och bankkooperationens områden finns med säkerhet utrymme för olika nya verksamheter som också kan knytas till manifesterade eller latenta medlemsintressen. På det konsumentkooperativa området finns flera varu- och tjänsteområden med ingen eller mycket svag kooperativ täckning. På OICs område transportområdet - och ifrågasätts från allt fler håll det individuella bilägandet bilåkandet. Finns det kanske på sikt underlag för en ny kooperativ verksamhetsgren? Inom boendeområdet diskuteras nya boendeforrner som innefattar servicefunktioner som nu inte alls eller på ett otillfredsställande sätt tillgodoses genom privata eller offentliga åtgärder. En vidgning av bostadskooperationens verksamhet är kanske möjlig på detta område. På lantbruksområdet med den breda bakgrund av olika resurser som landsbygden omfattar diskuteras redan kooperationens insatser på energiområdet. Andra liknande utvecklingsområden för lantbrukskooperativ verksamhet finns sannolikt. En annan utgångspunkt för övervägandet om etablering av kooperativ verksamhet är de expansiva samhällssektorerna. Främst gäller det den offentliga konsumtionen som expanderat kraftigt och 1979 utgjorde 30 % av BNP vilket motsvarar nära 60 °/o av den privata konsumtionen. Till de tyngsta posterna inom den offentliga konsumtionen hör utbildning, hälsovård och socialvård som tillsammans svarar för närmare 60 °/o (1976) av kostnaderna. Den offentliga konsumtionens storlek i förhållande till BNP är hög i Sverige. Detta beror bl. a. på att viss service som i Sverige administreras som offentlig konsumtion i andra länder är privat konsumtion. Totalt sett är tjänsteområdet inte särskilt högt i Sverige. Det kan också konstateras att såväl nuvarande bristsituation som bl. a. demografiska förhållanden talar för att det även framdeles under 1980-talet kommer att bli en ytterligare stegrad efterfrågan på flertalet av de tjänstcslag som ingår i offentlig konsumtion. Det är samtidigt klart att skatteförhållanden, prioriteringen av exportindustrin och andra politisk-ekonomiska faktorer kommer att stoppa eller kraftigt begränsa en ytterligare expansion av offentliga utgifter inom detta område. Mot den bakgrunden, men även med hänsyn till kraven på en kvalitativ förbättring av den service det här gäller, kan frågan om en kooperativ utveckling på serviceområdet aktualiseras. En diskussion pågår redan och spridda försök har inletts med kooperativt bedriven social service. Främst är John Skär. Perspektiv det på bamomsorgsområdet som frågan tagits upp men även när det gäller på kooperativ utveckling, utbildning och äldreomsorg har kooperativa former övervägts. arbetsrapport 1978, En annan ansats för att ringa in möjliga områden för ny kooperativ Lillemor Westerberg: Inverksamhet dividen och den kooperaär via en livscykelanalys, dvs. en analys av vilka behov eller tiva omvärlden ur livsaktiviteter under en individs livscykel som bör kunna tillgodoses genom ny cykelperspektiv, uppsats

kooperativ verksamhet. De överväganden av förstudiekaraktär som gjorts] i doktorandkurs, 1978.

132 Kooperationen och näringslivets utveckling

antyder att bortsett från “aktivitetsområdena äta och bo där möjligheterna till kooperativ täckning är relativt goda, finns det i övrigt, dvs. på områdena hälsa, beklädnad, kommun ikation/transport, individuell och social utveckling samt arbete och resurser för närvarande i regel små möjligheter till kooperativ behovs- eller aktivitetstäckning. Det synes tveksamt om denna analysansats tillför bedömningen särskilt mycket nytt underlagsmaterial. Den kan eventuellt vara användbar som ett hjälpmedel att systematisera bedömningen och prioriteringen av olika kooperationsprojekt. Slutligen kan man genom en kooperativ särarzsanalys skikta olika varu- och tjänsteproduktionsområden med hänsyn till hur väl de ligger till lör en kooperativ verksamhet. Vissa av den kooperativa forrnens karakteristiska särdrag bör särskilt beaktas i detta sammanhang, nämligen att den D tillgodoser presumtiva medlemsgruppers funktionella behov - verksamheten skall ha direkt anknytning till medlemmarnas ekonomiska (och sociala) intressen D förutsätter demokratisk förvaltning - verksamheten skall vara av sådan karaktär att den lämpar sig för en demokratisk förvaltning D medger självständighet inom ett federativt system - verksamheten bör kunna drivas i självständiga enheter vilka dock kan samarbeta inom federativa system D förutsätter socialt ansvar - verksamheten skall drivas på områden och i former som ansluter till övergripande sociala värderingar D innebär kapitalanskaffning genom medlemsinsatser - verksamheten bör inte vara kapitalkrävande.

Varje aktualiserad kooperativ verksamhet kan prövas mot särartslistan. Generellt kan följande allmänna slutsatser dras om vilka verksamheter som ligger bäst till utifrån kooperativa utgångspunkter. Tjänstesektom är bättre än den varuproducerande sektom, bl. a. därför att tjänsteproduktionen oftast kan drivas i mer direkt anslutning till specifika medlemsbehov, i mindre enheter, närdemokratiskt, självständigt och under socialt ansvar. Vidare bör varuproducerande verksamheter som tillverkar konsumtionsvaror och i mindre skala, dvs. för lokala eller regionala behov, passa kooperationen bättre än processoch masstillverkande industrier som tillgodoser en anonym marknad. Denna prioritering förstärks givetvis om verksamheten är baserad på råvaror som finns spridda över hela landet.

3.7.3 Den kooperativa utvecklingens inriktning - vissa slutsatser

Sammanfattningsvis kan konstateras att det finns en rad olika faktorer som påverkar en kooperativ utveckling på nya områden. Flertalet av dessa pekar dock i en viss bestämd riktning. Ytterligare kooperativ verksamhet synes sålunda kunna främst komma ifråga D på områden som ansluter till befintlig kooperativ verksamhet D inom tjänstesektom, både vad avser privat tjänstekonsumtion och sådan som för närvarande i huvudsak hör till den offentliga konsumtionen D inom service- och konsumtionsvaruproduktionen i synnerhet om den avser lokal eller regional konsumtion.

Kooperationen och näringslivets 133 utveckling

3.7.4 Vägar att främja kooperativ nybildning

Det är främst två av kooperationens egna särarter som måste övervinnas eller förändras för att en kooperativ nybildning skall komma till stånd i märkbar omfattning. Det är dels det stationära särdraget, dels den kooperativa riskkapitalbildningen. genom medlemmarnas insatsbetalning. Kooperationens stationära särdrag är grundat på dess medlemsanknytning. Kooperationen har ursprungligen bildats av grupper av personer för att lösa vissa bestämda uppgifter. Verksamheten har byggts upp med detta mål i sikte. Det är inte säkert att inom befintliga kooperativa organisationer eventuellt nya medlemsbehov finner det adekvata uttryck som behövs för att påverka och förändra den befintliga organisationen. l andra fall finns det ingen utformad medlemsgrupp utan endast ett latent behov. l båda fallen händer det ingenting utom kanske att den befintliga kooperationen mister en del av sitt medlemsstöd och enskilda företagare eller offentliga organ får ta sig an uppgiften att på egna villkor tillgodose behoven. Vad som behövs synes vara en större öppenhet och flexibilitet inom befintlig kooperation och bättre möjligheter att väcka latenta opinioner för nybildning av kooperativ verksamhet. När det gäller det finansiella särdraget måste det konstateras att det nuvarande finansiella läget inom befintlig kooperation lägger snäva gränser for möjligheterna att satsa på ny kooperativ verksamhet. För nybildningar av kooperativa företag utan stöd från äldre befintlig kooperativ organisation torde en finansiering via medlemsinsatser i regel vara helt otillräcklig. Kapitalbehoven vid nyetableringar inom praktiskt taget alla branscher är idag så stora att om de skall täckas med medlemmarnas insatser som grund måste dessa sättas så högt att endast ett fåtal personer kan tänkas vara intresserade av att gå in som medlemmar. Skall en nyutveckling av kooperationen och kooperativa företag komma till stånd måste således riskkapitalfrågan lösas både för befintlig och för nybildande kooperation. lnom den befintliga kooperationen finns en stor fond av praktiska kunskaper och erfarenheter av kooperativ verksamhet. Det är angeläget att

dessa erfarenheter tas till vara vid utveckling av ny kooperation. Åtgärder bör

därför vidtas för att främja en systematisk utvecklingsprocess inom befintlig kooperation. Inom andra sektorer, exempelvis när det gäller privat och offentlig service, bör kommuner och andra offentliga organ vidta åtgärder för att främja uppkomsten av nya kooperativer. Detta kan bl. a. göras genom att kommunen underlättar och stöder frivilliga gruppbildningar som är villiga att i kooperativa former svara för olika sociala servicefunktioner. Sådan verksamhet är oña lokalkiävande varför det bör vara lämpligt att kommunen tillhandahåller lokalerna och kooperativet svarar för driften. Även andra på frivillig basis bildade grupper med intresse för och idéer om kooperativ verksamhet bör ha möjlighet att få stöd till initiering och utveckling. Utredningen redovisar i detta betänkande, kapitel l l, förslag till åtgärder på detta område.

134 Kooperationen och näringslivets utveckling

3.7.5 Slutsatser och synpunkter på utvecklingsåtgärder

Utredningen bedömerdet från flera utgångspunkter som angeläget att åtgärder vidtas för att främja uppkomsten och tillväxten av ny kooperativ verksamhet både på områden som har direkt anknytning till befintlig kooperation och på andra områden. Särskilt vill utredningen peka på serviceområdet där såväl efterfråge- och utbudssituationen som finansieringsläget är sådant att kooperativa initiativ och verksamhetsfonner bör aktualiseras. För att en sådan utveckling skall komma till stånd måste dels flexibiliteten och initiativtagandet underlättas, dels vissa frnansieringsfrågor lösas. I detta syfte bör: D De större kooperativa organisationerna intresseras for en kontinuerlig och systematisk utveckling av ny kooperativ verksamhet. D Även statliga och kommunala organ och frivilliga grupper bör initieras medverka i utvecklingen av nya kooperativer. D För det utvecklingsarbete som nämnts i de föregående punkterna bör statligt ekonomiskt projektstöd kunna utgå. D Informationsmaterial bör utarbetas rörande möjligheterna att initiera och utveckla kooperativ verksamhet inom olika sektorer. D Kapitalbehoven för nyetablerad kooperation bör lösas.

3.8 och - slutsatser

Kooperationen näringslivets utveckling

3.8.1 Utveckling och nuvarande situation

I den analys av den svenska kooperationen som sammanfattad redovisas i detta kapitel har huvudsyftet varit att ge en beskrivning av den kooperativa industrin, handeln och bostadsproduktionen i relation till respektive samhällssektor och samhället totalt men också i förhållande till respektive grens egen kooperativa målsättning. Den kooperativa verksamhetens betydelse för samhället kan beskrivas i siffror, i kronor, i sysselsatta och i procent. Detta säger dock inte allt eller kanske ens det väsentligaste om kooperationens betydelse i dagens samhälle. Kooperationen är visserligen primärt en affärsrörelse men målet är inte att ge bästa möjliga fönåntning på ett investerat kapital. Kooperationen är i stället ett medel förmedlemmamas ekonomiska, och även i stor utsträckning sociala, självförverkligande. I denna funktion skall kooperationen också tillgodose vissa samhälleliga ekonomiska, sociala och demokratiska behov och krav. Detta kan endast delvis mätas och beskrivas med siffror. Som redovisats i de särskilda sektoravsnitten har kooperationen under

efterkrigstiden i de flesta fall vuxit i både absoluta och relativa tal. Tillväxten

har dock upphört inom de flesta sektorer under l970-talet. Den kooperativa andelen av industrin uppgår omsättningsmässigt till ca 13 %. Inom vissa delar, främst livsmedelsindustrin är dock den kooperativa industrin dominerande. Även inom skogsindustrin är den kooperativa andelen betydande. Inom handeln är den kooperativa andelen av samma storleksordning, totalt ca l 5 °/0. Också här finns det delsektorer med större kooperativ andel, exempelvis dagligvaru- och bensinhandeln. Inom boendet har den kooperativa andelen vuxit snabbast. Av nyproduktionen har kooperationen svarat for en fjärdedel

Kooperationen och näringslivets utveckling 135

under de senaste 30 åren och förvaltar nu 14-15 % av samtliga bostäder. Av näringspolitiskt intresse är vidare att notera att den kooperativa verksamheten är mer regionalt differentierad än motsvarande privata Företags verksamhet och att kooperationens industri i högre grad än övrig industri tagit ett samhälleligt ansvar för sysselsättningens upprätthållande. Den kooperativa handeln synes också under efterkrigstiden ha försvarat sina konsumentpolitiska traditioner på såväl prissidan som varusidan. Den senaste årens utveckling har avslöjat vissa svagheteri den kooperativa organisationen och verksamheten. Dessa har lett till en försvagad finansiell bas, hos vissa delar av den kooperativa skogsindustrin till den grad att en öppen kris inte har kunnat undvikas.

3.8.2 Kooperationens möjligheter under I 980-talet

Den försämrade finansiella ställningen är inte det enda näringspolitiska problemet för kooperationen. Den kooperativa verksamheten ligger till övervägande del på sektorer som är eller kan väntas bli stagnerande. Det innebär att samtidigt som kraven på ytterligare rationalisering skärps, saknas den stimulans som en växande efterfrågan skapar. Vidare kan den ekonomiska politiken väntas prioritera den högteknologiska exportindustrin. Och på detta område har kooperationen inte mycket att komma med. Den kooperativa verksamhetens näringspolitiska styrka ligger i dess integration med tillverkning och konsumenter i det ena fallet och med råvaruleverantörer i det andra. Dessutom arbetar en stor del av den kooperativa industrin på en från utlandskonkurrens skyddad marknad. Vidare bör också konstateras att den kooperativa industrin och handeln i allmänhet är väl strukturerad och tekniskt modem. För de delar av den kooperativa verksamheten som detta inte gäller för kommer 1980-talet att medföra svåra problem. Den kooperativa verksamhetens styrka inför 1980-talets synes ligga på det samhällsideologiska planet, dvs. i möjligheterna att tillgodose längre gående kvalitativa krav på näringslivets funktion i samhället. Kooperationen har hittills i inte oväsentlig utsträckning tagit ett längre gående socialt samhällsansvar än annan jämförbar ekonomisk verksamhet. Det marknadsekonomiska utrymmet för detta har minskat under senare år. Samtidigt har dock reaktionerna på längre gående marknadsberoende blivit allt häftigare och kraven på ett brett socialt ansvar i det ekonomiska livet blivit allt vanligare. I detta läge har den kooperativa modellen alltmerframträtt som den verksamhetsform som kombinerar effektiv hushållning med socialt ansvar och demokratisk funktion. Detta vidgar inte endast möjligheterna för befintlig kooperation utan ger också förutsättningar för kooperativ utveckling på nya områden.

3.8.3 Förutsättningar och villkor Om den skisserade synen på kooperationens möjligheter accepteras förutsätter detta vissa åtgärder från både samhällets och kooperationens sida. Om ingenting görs är däremot risken stor för att kooperationen tvingas att tumma på sin sociala särart och sålunda utvecklas i linje med privat näringsliv.

136 Koøperationen och näringslivets utveckling

En primär förutsättning för en positiv kooperativ utveckling synes för det första vara att samhället accepterar mångfald och aktivt underlättar utveckling av och försök med olika former för ekonomisk verksamhet, bl. a. sådana som vill tillgodose ekonomiska och sociala behov genom gemensamma initiativ och gruppaktivitet utan att därför vara hänvisade till privatekonomins, marknadskraftemas eller statens och kommunernas lösningar. Kooperationen och dess särdrag måste få möjligheter att utvecklas och tillämpas på olika områden. Den kooperativa verksamheten bygger exempelvis på frivillig samverkan mellan olika ekonomiska subjekt, inte på konkurrens, den bygger på behov som skall tillgodoses solidariskt och inte efter betalningsförmåga och den bygger på individernas beslut och inte på kapitalets storlek. Samhället måste sålunda om det kooperativa alternativet bedöms värdefullt, ta konsekvenserna och undanröja de hinder som på olika områden finns för såväl befintliga kooperativa företags utveckling i kooperativ riktning som för nyetablering av kooperativa företag. Det gäller bl. a. lagstiftningen som reglerar verksamhetsformen, ekonomisk förening, men också ekonomisk lagstiftning, skattelagstiñning och kapitalmarknadens reglering. Även kooperationen själv synes i vissa avseenden ha anledning till viss självkritisk prövning av sin nuvarande verksamhet såväl vad avser samhällsfunktion som form av inriktning. Frågan om kooperationens samhällsansvar i förhållande till medlemsansvaret kan knappast besvaras generellt. Det gäller här en komplicerad avvägning. I jämförelse med förhållandena vid kooperationens uppkomst under senare delen av 1800-talet förutsätts att dagens kooperation tar ett avsevärt större samhällsansvar. I det ingår emellertid även att pröva den egna verksamhetens förutsättningar från både samhällets och medlemmarnas utgångspunkter. Nya situationer kan kräva både avveckling och nyetablering. Även formerna kan behöva omprövas. Riskkapitalbehovet och insatskapitalets ställning är en sådan fråga. I tider då ekonomisk verksamhet kräver alltmer kapital och kollektiva och institutionella kapitalplacerare svarar för en allt större del av riskkapitalet inom övrigt näringsliv bör det finnas anledning även för kooperationen att överväga om intern och medlemsbaserad kapitalbildning ger tillräcklig bas för framtida utveckling eller externt kollektivt kapital kan och bör slussas in i de kooperativa företagen. Sammanfattningsvis kan konstateras att en gynnsam utveckling av kooperationen omfattande såväl nu befintlig verksamhet som ny kooperativ verksamhet förutsätter vissa samhälleliga reformåtgärder av i första hand följande slag:

El Åtgärder som skapar en allmänt mer öppen och positiv inställning i

samhället till försök med nya ekonomiska verksamhetsformer. EI Reformer av lagstiftningen så att kooperativ verksamhet som bygger på samverkan och socialt ansvar inte diskrimineras till förmån för konkurrens och marknadshushållning.

EI Åtgärder som underlättar befintlig och ny kooperations kapitalförsörj-

ning. Tillgången bör avgöras av social nytta och inte efter förräntningsprinciper.

Kooperationen och näringslivets utveckling 137

D Resurser för kooperativ forskning och utveckling bör tas fram och försöksverksamhet införas. Såväl den kooperativa formens egenskaper och möjligheter som praktiska utvecklingsprojekt bör initieras och stödjas. D Den allmänna infonnationen och upplysningen om den kooperativa fonnens möjligheter i ett samhälle under förändring bör byggas ut.

Dessutom måste kooperationen själv ta ansvar för D en kontinuerlig omprövning av befintlig verksamhets inriktning och fonner, D att kooperationen successivt utvecklar sin samhällsroll, D att en utveckling av ny kooperativ verksamhet kommer till stånd.

sou 1981:60 139

4 Kooperationens konsumentpolitiska betydelse

4.1 Vad är konsumentpolitik?

Konsumentpolitik är ett vidsträckt begrepp. Generellt kan begreppet anses innehålla alla frågor som rör vår roll som konsumenter. Då definitionsmässigt varje förbrukare av varor och tjänster är konsument, kommer följaktligen alla människor att vara konsumenter. Vanligtvis begränsas emellertid den ofliciel- V la konsumentpolitiken till de frågor som hör samman med konsumenternas köp och användning av varor och tjänster på den privata marknaden eller på marknader som arbetar enligt likartade principer. PIittills har således den offentliga sektom uteslutits från det konsumentpolitiska området. Konsumentpolitiken begränsas därmed till köp och användning av varor och tjänster som påverkas av marknadsmekanismema. Det är denna del av samhällssektorn som behandlas i detta kapitel. I propositionen om konsumentpolitiken (l972:33) anges att uppgiften för samhällets konsumentpolitik är att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden”. Denna uppfattning utgår från att konsumenterna är i underläge gentemot producentema. En lång rad av konsumentpolitiska organ har därför skapats för att tillvarata konsumenternas intressen. Samhällets konsumentpolitik blir därmed en politik för konsumenter. De konsumentvårdande myndigheterna uppfattas som ställföreträdare för relativt passiva konsumenter. Konsumentpolitiska åtgärder är i första hand lagstiftning, förordningar och myndigheters förhandlingar. Kooperationens konsumentpolitik skiljer sig från samhällets bl. a. genom en annan syn på konsumenten och därmed sammanhängande val av konsumentpolitiska medel. Kooperativ konsumentpolitik uppfattas som en politik av konsumenterna. Konsumentema framstår från denna utgångspunkt som aktiva individer som genom egna organisationer själva utformar och tar ansvar för en verksamhet som är konsumentpolitisk. Primära konsumentpolitiska åtgärder blir då främst de av ekonomiskt-praktiskt slag, vilket innefattar förvaltning, produktion och distribution av varor och tjänster. Kooperationens konsumentpolitiska begrepp uppfattas därmed betydligt bredare än samhällets. Genom att organisera sig i ekonomiska föreningar skall konsumenterna självständigt utforma och påverka processen från produktion till konsumtion. För att hålla denna process igång är i gengäld en omfattande information till medlemmar och konsumenter en nödvändig förutsättning Avsnitten 4.2 och 4.3 bmkriver samhällets respektive kooperationens viktigaste insatser på det konsumentpolitiska området. Redovisningen gör

140 Kooperationens konsumentpolitiska betydelse

inte anspråk på att vara fullständig. Avsikten är att ge en referensram for diskussionen om de konsumentpolitiska effekterna av kooperationens arbete i avsnitten 4.5 och 4.6.

4.2 Samhällets konsumentpolitik

Målet för såväl samhällets som kooperationens konsumentpolitik är att stödja konsumenterna så att deras ställning på marknaden förbättras. Medlen för detta är dock, som framgår ovan, olika. Inte heller har samhällets konsumentpolitik alltid hañ denna inriktning. Samhällets konsumentpolitik i organiserade fonner inleddes under 1940talet. Varuknapphet och ökade kostnader aktualiserade behovet av hushållsekonomisk information och information om metoder för att rationalisera hushållsgöromålen. Det statliga organet Aktiv Hushållning bildades år 1940 och det statligt stödda Hemmens Forskningsinstitut bildades år 1944. Under 1950-talet ökade antalet varor och företag. Behov fanns av att öka användningen av vederhäñiga varudeklarationer och att förbättra konkurrensen mellan företagen. Varudeklarationsnämnden inrättades 1957, vilket innebar en förskjutning av konsumentpolitiken från hushållsutbildning till konsumentupplysning. 1953 års lag om konkurrensbegränsningar tillkom för att förbjuda bruttopriser och anbudskarteller och motverka andra skadliga konkurrcnsbegränsningar. Näringsfrihetsrådet och näringsfrihetsombudsmannen inrättades som handläggande organ. Statens Konsumentråd tillkom 1957 för att samordna och främja konsumentvaruforskning och konsumentupplysning. Konsumentupplysningen borde vara rådgivande och vägledande och inriktas på förbrukningsvaror och vissa kapitalvaror med anknytning till hushållen. Mindre nyttobetonade produkter, som bilar och TV-apparater, skulle utelämnas såsom varande lyxprodukter. Konsumentupplysningen skulle inte heller vara opinionsbildande. År 1957 tillkom även Statens prisoch kartellnämnd (SPK) för att undersöka och bedriva upplysning om prisoch konkurrensförhållanden inom näringslivet. Under 1940- och 1950-talen präglades således konsumentpolitiken av det konkurrensekonomiska synsättet. Under 1960-talets första hälñ var tilltron fortfarande stor till detta synsätt. Konsumenterna skulle i linje med detta synsätt erhålla objektiv upplysning som stöd för sina val av produkter. Information i köpögonblicket bedömdes som viktig, varför varudeklarationssystemet expanderade. Under senare delen av 1960-talet och under 1970-talet har man blivit alltmer medveten om att konsumentupplysning m. fl. konsumentpolitiska åtgärder inte nådde ut till de mest behövande, resursfattiga hushållen. Genom bl. a. låginkomstutredningens arbete erhölls i början av 1970-talet kunskaper om att stora konsumentgrupper saknar resurser för att på ett tillfredsställande sätt kunna tillvarata sina intressen. Förutom att många grupper har svag ekonomi, saknar de kunskaper om varor och tjänster som de behöver. Många har inte heller, på grund av Skiftarbete och dylikt, tid att utnyttja tillgänglig service i form av öppethållanden, förmånserbjudanden etc. Dessa resu rssvaga konsumentgrupper borde särskilt uppmärksammas i samhällets konsumentpolitik. Denna, menade man, borde utgå från en inventering och analys av konsumenternas situation. Den nya konsumentpolitiken presenterades i

Kooperationens 141 konsumentpolitiska betydelse

konsumentutredningens betänkande - och ”Konsumentpolitik riktlinjer organisation” (SOU 1971:37). Konsumenterna är den svagare parten vars intressen måste värnas och skyddas. Uppmärksamhet måste ägnas åt deras hushållningsförmåga, köpval av större ekonomisk betydelse (t. ex. val av bostad), val av konsumtionsmönster, val av inköpsställen för de löpande inköpen, hushållens arbetsfördelning, m. m. Enligt det riksdagsbeslut som följde på utredningen skall samhällets konsumentpolitik grundas på att den skall bedrivas i ett öppet marknadsekonomiskt system. De konsumentpolitiska skall förvaltningsmyndighetema genom s. k. produktpåverkan se till att företagens produktion är i linje med konsumentintresset. Därför skall hushållen stödjas i sin strävan att utnyttja sina resurser så att de egna behoven bäst tillvaratas, heter det. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt s. k. resurssvaga konsumentgmpper som saknar ekonomiska, sociala eller att utbildningsmässiga förutsättningar tillvarata sina intressen. Samhället bör av denna anledning skärpa kraven på företagen genom dels krav på en förbättrad produktinformation, dels genom skärpt lagstiftning skydda konsumenterna mot skadliga och farliga produkter. Organisatoriskt företogs år 1973 en utbyggnad och koncentration av verksamheten till ett centralt konsumentverk. År 1973 beslöts också att lokala enheter skulle inrättas på frivillig väg i kommunerna, organiserade antingen i form av konsumentnämnder eller enbart en konsumentsekreterare, som sorterar under kommunstyrelsen. Dessa skulle liksom konsumentverket ha en vägledande och inforrnerande funktion. På regional nivå ansvarar hemkonsulentema, knutna till länsstyrelsens planeringsavdelningar, för den konsumentpolitiska verksamheten. Hemkonsulentema ger vägledning åt enskilda konsumenter och stöd åt den kommunala konsumentpolitiken. I syfte att stärka konsumentskyddet tillkom under 1970-talet en rad lagar, bl. a. marknadsföringslagen, arbetsvillkorslagen, hemförsäljningslagen, konsumentkreditlagen, livsmedelslagen, lagen om hälso- och miljöfarliga varor och konsumentköplagen. Efterlevnaden av de tre förstnämnda lagama övervakas av konsumentombudsmannen (inrättad år 1971 och sedan år 1976 verkschef för konsumentverket), och Marknadsdomstolen. Lagen om otillbörlig marknadsföring skall skydda konsumenterna mot vilseledande och annan otillbörlig marknadsföring. Sedan år 1975 kan näringsidkare åläggas att lämna information om sina produkter av särskild betydelse från konsumentsynpunkt, varor som är otjänliga eller skadliga kan förbjudas. Lagstiftningen blir ett medel för att motverka felaktig resursanvändning. Konsumenterna ges möjlighet till ett traditionellare val med ökad efterfrågan på andra eller bättre varor. Under 1970-talet har dessutom ett stort antal andra utredningar med konsumentpolitisk inriktning genomförts. Bland dessa kan nämnas den år 1970 tillsatta konsumentinriktade distributionsutredningen, Samhället och distributionen (SOU l975:69-70). 1 betänkandet konstaterades att trots de senaste decenniemas strukturella omdaning mot allt större koncentration fungerar marknaden väl, speciellt för hushåll med goda inre och yttre förutsättningar. Däremot drabbas hushåll som inte kan använda bil vid inköpen, personer (främst pensionärer och handikappade) som har svårt att gå

142 Kooperationens konsumentpolitiska betydelse

och hushåll som måste göra täta inköp. I propositionen (1977/78:8) konsta-

teras att näiservice, främst dagligvaror, måste tryggas. Särskilt utsatta fick medborgare är de som bor i glesbygden och skärgården. Konsumentverket kunde tillföras fler servicefunki uppdrag att utreda om glesbygdsbutikema penninglotter, post, systembolag och tioner. Förslag som gäller apoteksvaror, Statliga stödåtgärder, utformade som en utbyggnad tips har senare redovisats. av det nuvarande stödet till kommersiell service i glesbygd för det s. k. inre stödområdet, blev möjliga för hela landet från den 1 juli 1978. Andra som kan nämnas är de som behandlat butikernas utredningar öppethållandetider och effektivitetshämmande konkurrensbegränsningar. konsumentpolitikens område i den Vad gäller den senare tillhör lagstiftningen mån den kommer mot otillbörliga eller till stånd för att skydda konsumenten oskäliga villkor. Jordbrukspolitiken är ett annat område som har en avgörande konsumentpolitisk betydelse. Ett av jordbrukspolitikens mål, betonat i jordbruksutred-

ningen, Översyn av jordbrukspolitiken (SOU 1977:17), är att tillgodose

konsumenternas krav på säker tillgång till livsmedel av hög kvalitet till rimliga priser. I utredningen framhölls också att kostvanoma i Sverige bör förändras mot ökad konsumtion av vegetabiliska livsmedel. I linje med utredningens förslag föreslog regeringen (prop. 1977/78:19) en bibehållen mellanprislinje, kombinerad med subventioner av baslivsmedel.

4.3 konsumentpolitiska roll Kooperationens

- historisk utveckling

Konsumentkooperationen bildades för att på en rad olika områden stödja och och konsumentemas intressen. Detta kan beskrivas på främja medlemmarnas olika sätt. Här redovisas de konsumentpolitiska motiven för kooperationens tillkomst samt de viktigaste vidtagna åtgärderna. Urvalet av åtgärder har gjorts påverkat den nuvarande med hänsyn till om de initierat ny verksamhet, eller väsentligt förbättrat konsumenternas offentliga konsumentpolitiken situation. är avsikten att från tiden före sekelskiftet fram till Mera preciserat utveckling och konsument- 1970-talets slut grovt beskriva kooperationens inriktade av tidens grundsyn och problem. Konsuåtgärder mot bakgrund mentkooperationens olika verksamhetsområden behandlas inledningsvis, därefter lantbrukskooperationens.

4.3.1 KF och konsumentfdreningarna

och utveckling är nära förbunden med Konsumentkooperationens uppkomst den framväxande industrialismen och de problem och svårigheter som människorna då mötte. Industrialismen medförde en omfattande befolkningstill industriortema och en snabbt växande omflyttning från landsbygden arbetarklass. Industribefolkningens ofta svåra levnadsförhållanden gällde inte endast de direkta arbets- och bostadsförhållandena, utan också livsmedelsfötsörjningen. Tidvis och i vissa områden var arbetarna tvingade att ta ut en del av sin lön i

Kooperazionens konsumentpolitiska betydelse 143

form av varor i de av arbetsgivarna ägda butikerna. I andra fall var kredithandeln så utbredd att arbetarna nästan var livegna under fabrikseller/och butiksägaren. Andra problem var livsmedlens kvalitet, höga priser och dåligt sortiment. Dessa missförhållanden ledde till olika folkliga strävanden, däribland bildande av konsumentforeningar. Perioden fram till omkring 1920 kan betecknas som ett uppbyggnadsskede och innebar framför allt en omfättande fören ingsbildning och uppbyggnaden av den kooperativa detaljhandeln. Den konsumentpolitiska betydelsen var ännu ganska begränsad. Själv ansåg man sig snarast stå utanför det etablerade systemet. Uttalanden och programförslag gav gäma uttryck för en mer visionär framtidsbild för kooperationens del. Kooperationen skulle på sikt ersätta eller åtminstone förändra hela det kapitalistiska systemet. Man föreställde sig kooperationen som en etisk, högre företagsform med krañ att omvandla hela samhället och lösa samtidens sociala problem. Det kooperativa målet var enligt en formulering av Martin Sundell att skapa en lyckligare mänsklighet”. Av större konsumentpolitisk och praktisk betydelse var, vid sidan av butiksetableringen, de kooperativa aktiviteterna för konsumentupplysning och konsumentuppfostran som inleddes av KF, t. ex. genom utgivning av småskrifter och broschyrer med hushållsekonomiska råd. KF/konsumentföreningamas åtgärder för att befria konsumenterna från kredithandeln och en strävan efter ”rena och oförfalskade varor bör också nämnas. När första världskriget var slut och tillräckligt med egna resurser byggts upp, togs den konsumentpolitiska linje upp som prövats redan före kriget, den egna produktionens linje. Många konsumentföreningar hade redan tidigare startat produktion av färskvaror genom egna bagerier, slakterier och charkuterifabriker. Nu vidtogs åtgärder för att genom Kooperativa förbundet etablera företag som kunde tillgodose gemensamma behov på vissa områden. De områden det gällde var sådana där monopol eller kartellbundna företag kunde ta ur mer eller mindre kraftiga ”överpriser”. Genom egen produktion skulle man på bestämda områden gå till motangrepp, sänka priserna och återta förlorade marknader. Eñer en kort tids verksamhet i margarinbranschen under åren omkring 19 l 0 uppfördes år 1921 en ny och större margarinfabrik. Denna liksom den första etableringen föregicks av en dramatisk strid mellan KF och en kartell av margarinfabrikanter som vägrade leverera till KF på rimliga villkor. Följden av KF:s inträde i margarinbranschen blev att marknadspriset på margarin sjönk avsevärt. Under 1920-talet och senare etablerade man sig av liknande skäl och med liknande effekter i flera andra branscher; mjöl, skor, galoscher, gödningsmedel och glödlampor. Under 1920-talet förändrades också den vision man oña haft om att hela näringslivet skulle övergå till kooperativ företagsform. Kooperationen uppfattades nu som ett komplement och korrektiv till privatföretagen. Den egna industrietableringen, särskilt den första, hade visat att man genom att kontrollera endast en mindre del av produktionen kunde styra branschens övriga priser och utveckling. Synen på prispolitiken förändrades ungefär samtidigt. Den tidigare tanken utgick ifrån att de kooperativa butikernas priser skulle vara desamma som i privathandeln och att medlemmarnas fördelar främst skulle bestå i att de genom återbäring fick tillbaka verksamhetens överskott. Man erfor nu efter

144 Kooperationens konsumentpoliziska betydelse

hand att låga priser värderades minst lika högt av foreningsmedlemmama som återbäring. Följden av dessa omprövningar blev att kooperationen började se sin uppgift mer som att konkurrera med privatforetagen inom det rådande en samhällsekonomisk förändring. För detta systemet än att åstadkomma syfte krävdes framför allt en rationell och effektiv verksamhet. Omprövn ingen innebar också att man började värna om alla konsumenters intressen och inte endast om föreningsmedlemmamas. Bland andra åtgärder av konsumentpolitisk betydelse under 1920- och 1930-talen kan nämnas KF:s aktiva stöd till jordbruket genom inköp och medverkan i rekonstruktionen av andelsmejerier, slakterier och en superfosfatfabrik som gått omkull. Dessa återgick sedan till jordbrukama. För att handha rörelsens byggnadsverksamhet inrättades år 1924 KF:s arkitektkontor. Uppgiften vari huvudsak att utveckla nya och bättre inredda butiker. Den allmänna butiksstandarden i landet var tämligen låg. KF kom med bättre butikstyper och högre krav på hygien i matvarubutikema. Dessutom planerades butikerna så att arbetet kunde bedrivas ekonomiskt tillfredsställande. Vid IKA:s kongress år 1927 i Stockholm gav Albin Johansson en ny näringsfysiologisk tolkning av principen om oförfalskade varor, konsumentskulle sörja för att matvaruproduktionen uppfyllde moderna kooperationen krav. Medlemmama skulle också ges en grundlig infornäringsfysiologiska mation om olika matvarors näringsvärde. Inom området möbler och bosättningsartiklar skulle på analogt sätt till kvalitetskraven höra även varans estetiska utformning, och inte endast dess ändamålsenlighet och materialets beskaffenhet. Att lära medlemmarna se vilka varor som var opraktiska och smaklösa ansågs som en viktig uppgift vid denna tid.

Åtgärderna under 1940-talet gick ut på att underlätta husmödramas arbete

faktor för samhällets Vid och tjäna som pådrivande konsumentpolitik. 1938 beslöt KF att bilda en fond för lättare hemarbete, med kongressen material, maskiner och inredningsartiklar ägnade att underlätta hushållsarbetet. Hösten 1943 startade KF:s hemtjänst som 1946 blev en särskild avdelning, husmodersavdelningen. Samma år startades också KF:s provkök. 1944 bildades ett särskilt husmodersråd i syfte att vinna ökad kontakt med husmödrama och sakkunskapen på skilda områden av det husliga arbetet. 1954 bildades enligt ett kongressbeslut Föreningen Garanti vars uppgift skulle vara att garantera lån for medlemmarnas köp av varaktiga konsumentvaror (”låneköp”). Från denna tid förekommer också en mer systematiskt uppbyggd deklaration av vissa KF-varor och deras användning (”väg pris mot kvalitet”). Man tog också initiativ till samarbete, främst med fackforeningsrörelsen, stimulerade och till viss del finansierade ABF:s studieverksamhet och var pådrivande kraft när det gällde att få till stånd statlig och halvstatlig verksamhet via bl. a. Konsumentinstitutet (tidigare HFI), Varudeklarationsnämnden och Statens pris- och kartellnämnd. år 1950 började den stora strukturrationaliseringen inom handeln Omkring ta fart. Den följande tjugoårsperioden kan med goda skäl betecknas som en period vars dominerande drag var kraftiga strukturforändringar. I första hand inriktades rörelsens ansträngningar nu på att hålla tillbaka kostnadsökningama, dels genom att ställa om butikerna till Självbetjäning, dels genom att bygga upp ett nät av lagercentraler och på andra sätt genom rationaliseringar

Kooperationens konsumentpolitiska betydelse 145

förbilliga distributionen av varor till butikerna. Kooperationens betydelse som en balanserande faktori blockkonkurrensen betonades nu ytterligare. Från och med slutet av 60-talet har en fördjupad facklig och kooperativ samverkan kommit till stånd. Bakom denna utveckling låg enligt LO:s ordförande framför allt kooperationens egen allt starkare markering av sin folkrörelsekaraktär. Synpunkter från fackliga och kooperativa organisationer bidrog också till att 1967 års konsumentutredning tillsattes. Denna utredning utgjorde grunden för 1972 års riksdagsbalut om ny konsumentpolitik och många av utredningens idéer och förslag hade sina rötter hos de kooperativa och fackliga organisationerna. Under 1970-talet kom konsumentkooperationen i takt med den allmänna aktiveringen av den konsumentpolitiska debatten att skärpa sin konsumentpolitiska profil. Detta fick till följd en allt intensivare debatt om det kooperativa alternativet i vår ekonomi. Bakom denna konsumentpolitiska nytändning låg bl. a. två konsumentkongresser år 1971 och 1976, (ca 5 200 motioner ställdes till kongressen 1971), ett nytt kooperativt handlingsprogram, flera omfattande folkrörelsekampanjer, studiecirkel- och konferensverksamhet. Konkreta åtgärder som märks är de välkända blåvita varorna, baskläder, basmöbler och bastrikå. Vidare utvecklades ett nytt storlekssystem för kläder och den s. k. matpyramiden. Genom att dessutom införa begränsningar i sortiment och försöka motverka märkeshysterin, genom att säkra köptryggheten och datummärka de flesta livsmedlen har så småningom en ny konsumentkooperativ profil vuxit fram. Genom konsument- och butiksrâd har man också gjort påtagliga ansträngningar att engagera medlemmarna i produkt- och sortimentsfrâgor.

4.3.2 Bil- och oljekooperationen

Den svenska bil- och oljekooperationen har sina rötter i början av 1900-ta1et. Under perioden fram till andra världskrigets slut handlade bilkooperationen i huvudsak om yrkesbilismens behov. Under tiden efter första världskrigets slut behärskades oljehandeln av de stora amerikanska och holländska oljebolagen. Sin mycket starka ställning på den svenska marknaden grundade dessa storföretag på en nästan hundraprocentig kontroll av distributionsapparaten, omfattande importanläggningar i de stora hamnstädema med cisterner och pumpar utplacerade i olika delar av landet. Däremot hade storbolagen inte monopol på produktionen av olja. Trots möjligheter även för andra att förvärva olja från produktionsländema kunde oljekoncemema genom sin kontroll av distributionsnätet stoppa

oljeimport utöver sin egen. Återförsäljama i Sverige vari praktiken hänvisade

till att skaffa sina varor frän de bolag som ägde och kontrollerade distributionsanläggningama. Inom bil- och oljekooperationen, som fick sin första riksorganisation (IC) år 1925, kom man också fram till att om man ville få en motvikt mot de stora bolagen var man tvungen att gå in på distributionsområdet. Under slutet av 1920-talet tog kooperationen i första hand kontakt med olje- och bensinleverantörer som stod utanför de monopolitiskt inställda storbolagen. Nordiska Bensin AB bildades år 1927 av svenska intressenter och åtog sig att 1 Gunnar Nilsson i KO_ leverera bensin till bilägamas inköpsföreningar. Eñer ett kort, häftigt priskrig operatören l 1/ 1977.

146 konsumentpolitiska betydelse Kooperationens

förvärvades bolaget av de stora bolagen, som snabbt avvecklade detta. På IC att 1C borde ordna egen bensinimport. År 1928 drog man den slutsatsen yppade sig en möjlighet att importera rysk bensin, som till konkurrenskraftigt pris distribuerades till inköpsföreningama. Under en tid var inköpsprisema till och med lägre än världsmarknadsprisema. Under hösten 1932 höjdes bensinprisema med över 30 %. Den ryska oljan spelade nu inte längre rollen av prisreglerande faktor. Detta faktum, kombinerat med bojkotthot av inköpsföreningar som underskred de priser storbolagen bestämt, gjorde det nödvändigt för inköpscentralen att själv bensin. Det skedde först via tillfälliga jämvägstransporter från importera Polen, senare på 1930-talet genom ett mera etablerat samarbete med Nynäs Petroleum, som drev det enda svenska raffinaderiet inom oljebranschen. Även när det gällde bilgummi, smörjoljor, reservdelar och reparationer kunde ett liknande mönster iakttagas. Till en början hade man nöjt sig med att hos importfinnor och grossister söka att få ut bästa möjliga återförsäljningsrabatter. Snart stod det dock klart att man möttes med bojkott och uteblivna leveranser om man höll lägre priser än övrig handel. Egen import- och grossistverksamhet blev därför nödvändig om man ville pressa priserna. Från och med 1950-talet blev folkbilismen alltmer dominerande. Med växande omfattning korn IC-OK inte längre att betraktas som en ”outsider” och fribytare, utan som en rationell organisation bland andra på marknai den. Kooperationen satsade framför allt på att bygga upp en effektiv importoch grosshandelsorganisation. Som visats i kapitel 3 har OK haft ett betydande inflytande vad gäller införande av större stationer, självbetjäning, omlokaliseringar m. m. Detta har också utgjort grunden för rollen som prisledare på bensinsområdet, konstaterades i bensinhandelsutredningen (SOU 1970:24). har varit inbrytningen OK Ett annat viktigt OK-initiativ på reservdelssidan. mötte de svenska reservdelsförsäljamas vägran att sälja till OK med en egen import och lyckades på så sätt sänka priserna. Samma motstånd mötte OK då man ville sälja bilar på stomrarknad. Andra OK-initiativ har på samma sätt sparat pengar för bilkonsumentema: självbetjäningssystem, bilvårdsanläggtrafikskolor, gör-det-själv-anläggiingar, rostskyddskontroller, husningar, vagnsuthyming m. m.

Även OK:s informations- och utbildningsverksamhet byggdes ut under

slutet av l950-talet. IC-skolan organiserade ett växande antal kurser och IC-rörelsens periodiska publikationer fick i slutet av 1950-talet allt större spridning. Tidningen ”Vi bilägare” blev en av landets största tidningar.

4.3.3 Bostadskooperationen

De första bostadsföreningama uppkom under senare delen av l800-talet. Svåra problem på bostadsområdet, t. ex. bostadsbrist, höjda hyror, trångboddhet, dåliga Sanitära förhållanden, konkurser och arbetslöshet bland byggnadsarbetare under de första deoenniema av 1900-talet, medförde en ökad aktivitet. Hyresgästföreningen och kooperativa byggnadsföretag växte fram på initiativ av personer aktiva inom olika folkrörelser. HSB (Hyresgästemas Sparkasse- och Byggnadsförening) grundades 1923 på initiativ av hyresgäströrelsen, som organiserades i Stockholm 1917. Dess uppgift blev att åt sina

konsumentpolitiska betydelse 147 Kooperationens

medlemmar till självkostnad. År 1924 bildades en uppföra goda bostäder gemensam organisation för föreningarna, HSB:s Riksförbund. En central idé för HSB var kravet på ett spekulationsftitt boende och kravet på modern standard åt ”vanligt folk. Båda dessa idéer innebar något nytt och stötte på hårt motstånd. HSB:s krav på badrum i små lägenheter betraktades t. ex. som onödig lyx. När Stockholms Stads Fastighetsnämnd så sent som 1932 utlyste en tävling om förslag till billiga bostäder, ingick i tävlingsproatt bostäderna inte fick utrustas med bad- eller duschrum. HSB grammet började också med att införa modernt utrustade tvättstugor. Den yttre miljön husen fick balkonger och omgavs av planteringar. Man uppmärksammades, försökte att maximalt utnyttja solljuset. För att ge barnen bättre förhållanden startades år 1929 bamstugeverksamhet och i mitten av 1930-talet även utbildning av förskollärare, i egen regi. För detta ändamål grundades seminariet, där med HSB som huvudman under åren socialpedagogiska 1937-63 utbildades 900 förskollärare. Den uppbyggnad som HSB fick innebar flera viktiga principiella nyheter. Genom kunde erfarenheter från systemet med moder- och dotterföreningar byggnads- och förvaltningsverksamhet samlas upp och tillvaratas genom moderföreningen och föras vidare till dotterföreningama. HSB sammanförde också sparande och byggande i en förening, med påföljd att föreningarna kunde föra en mer samordnad och aktiv medlems-, bygg- och markpolitik. startade från delvis andra utgångspunkter. 1 samband med Riksbyggen krigsutbrottet 1939 gick byggnadsverksamheten ner mycket starkt. Stor arbetslöshet och låg bostadsstandard för stora arbetargrupper var bakgrunden till bildandet som skedde år 1940, på initiativ av Byggnadsträarbetareförbundet, Murareförbundet och vissa byggnadsfackföreningar. verksamhet kan sägas karakteriseras av en bred Bostadskooperationens social inriktning. Genom egna kontantinsatser som ett led i bostadsfmansiemedverka i sparande och förvaltning kunde ringen och genom att direkt medlemmarna engageras. De bostadssociala frågorna kom i förgrunden. 1930-talets kooperativa bostadsproduktion och förvaltning blev i många avseenden mönsterbildande för den senare s. k. sociala bostadspolitiken. av en stor allmännyttig bostadssektor. Detta gällde inte minst uppbyggnaden kännetecknades av olika standardtekniska förbätt- 1940-, 50- och 60-talen ringar: ny köksstandard och kylskåpskonstruktioner, olika byggnadstekniska förändringar, höjd lägenhetsstandard m. m.

4.3.4 Folksam, Reso och Fonus KF bildade 1905 ett brandförsäkringsbolag Samarbete. De dåvarande försäkringsbolagen uppfattades ha föga intresse av att försäkra de små lösören bildade sedan tillsammans med KF tätortens löntagare ägde. Arbetarrörelsen år 19 l 3 livförsälcringsanstalten Folket. Man önskade minska försäkringskostnadema och ordna försäkringsskydd efter verkligt behov. De pengar som på så sätt sparades genom små livförsäkringar kunde också återgå för uppbyggnaden av konsumentkooperationen. År 1925 fick Folket och Samarbete en gemenoch började under namnet Folksam framstå som en sam företagsledning enhet utåt. Detta blev den första försäkringskoncemen i landet. gemensam

148 Kooperationens konsumentpolitiska betydelse SOU l98l:60

Samma år introducerades den första kollektiva olycksfallsförsäkringen, som var idémässigt ny inom enskild försäkring. Perioden fram till 1939 kan sägas karakteriseras av en uppbyggnad och konsolidering av företaget. Ett nära samarbete med den fackliga rörelsen hade grundlagts. Förutsättningarna fanns för en mer expansiv konsumentpolitisk utveckling. Efterandra världskrigets slut fanns ett uppdämt behov av reformer

och innovationer på försäkringsområdet då branschen hade stagnerat. En del

nya från konsumentpolitisk synpunkt betydelsefulla åtgärder kom nu från Folksam. År 1946 lämnade man Brandbolagens cilvilrisknämnd och genomförde en radikal förändring av premieberäkningen med kraftigt sänkta premier för bostadshus och personlig lösegendom som följd. År 1946 inrättades också DO-Folksams skadeprövningsnämnd. Nämnden skulle behandla och yttra sig särskilt i svårbedömbara skade- och ersättningsärenden. Den skulle också fungera som korrektiv och motverka eventuell byråkratisering av skaderegleringen. Folksams närvaro på försäkringsmarknaden under tiden efter andra världskriget fram till slutet av 1970-talet kan också sägas ha haft en aktiv prisdämpande betydelse. Medelpremien i Sverige för vanliga försäkringar torde höra till de lägsta i Europa. Den fackliga rörelsen har i samverkan med Folksam byggt upp ett omfattande trygghetssystem för sina medlemmar. Kampanjer kring hälsa, miljö-ekologi, trafiksäkerhet, sociala frågor, arbetsmiljö m. m. har genomförts i samarbete med en rad folkrörelser. Kampen mot karteller, flerårsavtal, kombination och erbjudande av lån och försäkring är andra exempel på insatser från Folksams sida. En för bilkonsumenten betydelseñill roll har Folksams egen bilverkstad fått. Arbetsmiljöförbättringar, utvecklingen av nya reparations- och arbetsmetoder, halvering av arbetskostnadema är några av de förbättringar som åstadkommits. Fonus startade 1945 med ett 30-tal begravningsföreningar. initiativtagare var bl. a. KF och fackliga organisationer. Syftet var att få till stånd en rationalisering av begravningsbranschen och att ge ett alternativ till den privata verksamheten på området. Situationen inom begravningsområdet var också sådan att kunden ofta befann sig i ett utsatt läge och det var lätt att utnyttja dennes nöd och dåliga samvete. Föreningarna har koncentrerat sin försäljning på betydligt billigare kistor och går in för en enkel och värdig ceremoni. När det gäller grawârdar försöker man pressa priserna genom import eller genom att införa nya material. Reso bildades 1937 i syfte att skapa en meningsfylld fritid, bl. a. som följd av den utökade semestern. Reso skaffade under 1940-talet och senare en rad egna semesteranläggningar, hotell och resebyråer och blev en av de större reseorganisationema i Sverige. År 1943 började man bygga upp s. k. Resoklubbar, lokala medlemsorganisationer som skulle ha en ”semesterfostrande gäming. Reso har speciellt velat verka för en god kvalitet och trygghet på reseområdet. Kunden skall kunna lita på att en länge planerad semesternesa inte spolieras på grund av dåliga rum, obefintlig service etc. I Resos målsättningsutredning framhålls bygdesemester med självhushåll som en viktig prisbillig semesterfonn. Reso förmedlar sedan 1952 stugor och lägenheter åt ca 70 000 personer årligen, denna verksamhet är i ekonomiskt hänseende mycket blygsam, men man anser det vara viktigt utifrån sin ideologiska förankring.

konsumentpolitiska betydelse 149 Kooperationens

Vidare kan nämnas de kooperativt anlagda semesterbyama i Riva del Sole och La Serra samt de s. k. Lär-spar-res-resoma i samarbete med ABF, TBV och sparbankema.

4.3.5 Lantbrukskooperationen

Det övergripande målet för lantbrukskooperationen är enligt handlingprogrammet ”att skapa bästa möjliga förutsättningar att tillförsäkra lantbrukarna en levnadsstandard som är likvärdig med andra jämförbara gruppers. lantbrukskooperationen är en producentorganisation. Genom det regelsystem som utvecklats sedan 1930-talet inom produktionen av livsmedel har man fått en mer konsumentpolitisk roll. 1 det följande redogörs kort för hur den konsumentpolitiska rollen utvecklats genom åren. Pionjärtiden sträckte sig från år 1880 till år 1930. Under denna period var den konsumentpolitiska betydelsen begränsad. Under perioden bildades ett mycket stort antal kooperativa föreningar, framför allt inköps- och försäljningsföreningar (lantmannaforeningar), men också mejeriforeningar, slakteriföreningar, jordbrukskassor m. fl. Följande period fram till år 1950 kan betecknas som uppbyggnadsåren. Arbetet med att bygga den nya och starkare lantbrukskooperationen leddes av Lantbrukssällskap med ekonomiskt och moraliskt stöd Sveriges Allmänna från statsmakterna. Från konsumentpolitisk synpunkt bör lantbrukskooperationens betydelse för livsmedelskvaliteten och folkhälsan betonas. Sålunda infördes t. ex. löpande kvalitetskontroll av de produkter som passerade genom föreningarna, betalning efter kvalitet och rådgivning till produoentema. Koncentrationen av driften innebar en rationellare produktion. Då andra världskriget kom bidrog lantbrukskooperationen genom den starka samordningen av livsmedelsframställningen till att en effektiv livsmedelsransonering kunde genomföras. Perioden ejer 1950 kännetecknas av en utveckling mot ett alltmer mekaniserat lantbmk och en strukturrationalisering av lantbrukskooperationen. Den jordbrukspolitik som statsmakterna fastställde 1956 och 1967 avsåg att påskynda denna utveckling. Resultatet blev färre men större brukningsenheter och en rationell livsmedelsindustri. Under 1950-talet startades viss konsumentupplysningsverksamhet. Det gällde bildserier som Från gröda till föda, Det gäller dina matpengar” etc. 1965 inrätttades Lantbrukets producenttjänst med mål att förbättra och förbilliga produkterna. Speciellt på husdjurssidan har detta medfört att Sverige nu har världens mest högmjölkande kor. Jordbrukets provkök startades 1963 och Köttforslcningsinstitutet år 1968.

4.4 Internationellt konsumentpolitiskt samarbete

Det huvudsakliga internationella arbete som Sverige deltar i bedrivs inom OECD:s kommitté. Prioriterade områden, enligt ett konsumentpolitiska arbetsprogram som gäller fram till år 1982, är otillbörliga marknadsföringsmetoder, konsumentskydd på tjänsteområdet, konsumentinflytande vid framtagning av nya produkter och produktsäkerhet. Tillsammans med EG har

150 Kooperationens konsumentpolitiska betydelse

Sverige nyligen utarbetat förslag om ett regelbundet informationsutbyte om konsumentpolitiska frågor som rör produktansvar, produktsäkerhet, tillhandahållande av konsumenttjänster, kanaler för konsumentinforrnation och utbildning samt tvistlösning. Inom Europarådet bedrivs också ett konsumentpolitiskt arbete, som Sverige deltar i. Under det nordiska ministen-ådet finns sedan år 1979 en kommitté för konsumentfrågor. Produktsäkerhet och gemensamma produktprovningar är viktiga områden for samarbete. Ett Samarbetsprogram for inrapportering av olycksfall i de nordiska länderna har inrättats. Kooperationen .är en världsomspännande rörelse och bedriver som sådan också ett internationellt konsumentpolitiskt arbete genom Internationella Kooperativa Alliansen, IKA. De flesta nationella kooperativa förbunden är anslutna till IKA. Sedan år 1973 har lKA antagit ett antal grundläggande principer, de kooperativa grundsatsema. Dessa har omprövats och nu gällande grundsatser antogs år 1976. Ingen av IKA:s grundsatser har direkt konsumentpolitiskt innehåll. På en kongress i Stockholm 1957 krävde den franska konsumentkooperationen att lKA bonde vara mer aktiv i frågor som rör upplysning om och skydd mot hälsovådliga och miljöförstörande aktiviteter. En arbetsgrupp, sedermera permanterad till IKA:s konsumentkommitté, tillsattes. Den fick i uppdrag av centralstyrelsen att utarbeta en internationell deklaration om konsumenternas rättigheter. Dessa proklamerades till lKA:s 24:e kongress i Hamburg år 1969. Deklarationen antogs enhälligt på kongressen. Deklarationen, som är konkret utformad, kom att för KFzs del innebära en vidareutveckling av verksamhetsinriktningen. Från att ha begränsats till frågor om varukvalitet, stöd åt skyddslagstiftningen etc. kom den att omfatta allt som inverkar på konsumenternas hälsa och välfärd. Under kongressen betonades miljöförstöringens ekonomiska betydelse. Detta var något nytt i den allmänna debatten, som tidigare endast rört miljöförstöringens estetiska, kulturella, medicinska och humanitära aspekter. Man betonade att resurserna är begränsade, befolkningstillväxten explosionsartad och att utvecklingen av teknologi och konsumtion är sådan att miljöförstöringen skeri accelererad takt, med skrämmande global omfattning. Luft, vatten och mark förgiftas och förstörs på ett sätt som på kort sikt riskerar vår hälsa och på längre sikt utgörett allvarligt hot mot människans möjligheter att överleva. Den industriella utvecklingen och materiella standarden i vissa delar av världen måste ses i ett globalt perspektiv och sättas i samband med ökad fattigdom och svält totalt. Man betonar också hur viktigt det är att en saklig och vetenskapligt pålitlig information ges om de här frågorna. Genom den internationella deklarationen om konsumentemas rättigheter krävdes således konsumenternas rätt till en trygg och hälsosam miljö. Konsumentsynen vidgas härmed till att omfatta problem av väsentlig betydelse för mänsklig välfärd. Deklarationen indelas i fyra grupper, varav den forsta innehåller målen, medan de resterande tre kan ses som ett handlingsprogram for de kooperativa föreningarna för att nå målen. Det första och grundläggande målet är att garantera en rimlig levnadsstandard i form av de tre grundbehoven mat, kläder och bostad. Det andra målet handlar om hälsosam omgivning, fri från föroreningar, det

SOU l981:60 Kooperationens konsumentpolitiska betydelse 151

tredje om att garantera ett kvalitativt tillfredsställande varuutbud. Det fjärde målet är att konsumentkooperationen skall ge konsumenten riktig inforrnation om varuutbudet och utbildning i konsumentfrågor. I det femte målet betonas konsumenternas rättigheter att påverka och på demokratiskt sätt kontrollera den ekonomiska politiken. Den del av programmet som tar upp konsumentpolitiken handlar om hur ett tillfredsställande varuutbud skall se ut och nås. Deklarationema riktas huvudsakligen till marknadsförare och andra som ansvarar för utbudet. Kooperativa företag skall vara en förebild för andra företag vad gäller bra och billiga varor. Den tredje gruppen deklarationer framhåller att de nationella organisationerna måste tillvarata konsumentintressen på sitt eget sätt, efter rådande förhållanden och i samarbete med andra organisationer. I den sista gruppen av deklarationer ges riktlinjer för de kooperativa organisationemas samarbete med speciellt ECOSOC (FNzs råd för ekonomiska och sociala frågor), men även med andra internationella organisationer.

4.5 Dagens kooperation och konsumentpolitiken

4.5.1 Inledning

Konsumentkooperationens främsta konsumentpolitiska roll är nu liksom tidigare att den organiserar konsumenterna för att i egen regi tillhandahålla ändamåsenliga varor och tjänster på bästa möjliga villkor. Denna kommersiella roll har tidigare beskrivits i kapitel 3. Som ett komplement härtill, och delvis integrerad med den, bedriver kooperationen även en annan konsumentpolitisk verksamhet som syftar till att dels påverka den samhälleliga konsumentpolitiken, dels ge konsumenterna bättre möjligheter att tillgodose sina intressen på marknaden, dels också förbättra den egna kommersiella verksamhetens möjligheter att tillgodose konsumentemas behov. Från andra utgångspunkter och förutsättningar spelar även lantbrukskooperationen en betydelsefull roll på dessa områden. I det följande diskuteras några för den kooperativa verksamheten viktiga konsumentpolitiska aspekter, nämligen konsumentinforrnation, pris- och konsumentpolitik och produktpolitik. Lantbrukskooperationens verksamhet på dessa områden redovisas därefter i ett särskilt avsnitt.

4.5.2 Kooperativ konsumentinjbrmation

Konsumentinformationen har speciell betydelse för kooperationen som en folkrörelse. Den är en förutsättning för kooperativ verksamhet grundad på medlemmarnas behov och inflytande. Reellt konsumentinflytande blir möjligt först med medvetna konsumenter, som kan påtala problem och uppnå lösningar genom ekonomiska och/eller demokratiskt inflytande i sin kooperativa förening. Uppgifterna för kooperativ konsumentinformation kan sammanfattas i följande punkter: 1) informera konsumenterna om saluförda produkter och tjänster, 2) upplysa konsumenterna om deras rättigheter och skyldigheter i samband med köp och hjälpa dem till en bättre planering och hushållning med sina resurser,

152 Kooperationens konsumentpolitiska betydelse

3) öka konsumenternas möjligheter att påverka varu- och tjänsteutbudet och hävda sina intressen i den demokratiska processen, 4) motivera ansvarstagande för gemensamma kulturella värden och miljö-

frågor i samband med konsumtionsutvecklingen och samhällets föränd-

ring, 5) utgöra en grund för kooperationen att företräda ett allmänt konsumentintresse i statliga och kommunala organ.

Kooperativ konsumentinforrnations främsta syfte är att tillhandahålla uppgifter om varor och tjänster så att medlemmamas, men även andra konsumenters, behov av goda varor till låga priser tillgodoses (punkt l och 2). Konsumentinforrnationen skall också lämna upplysningar till hjälp för konsumenters långsiktiga planering och hushållning (punkt 2), liksom skapa förutsättningar för den demokratiska process som medger att medlemmama har inflytande över produktion, distribution och förvaltning (punkt 3). Genom en individinriktad konsumentinformation som aktiverar medlemmarna skall kooperationen garanteras en demokratisk styrning, karakteriserad av effektivitet, ansvar och inflytande på olika beslutsnivåer i samhället. På samhällsnivå får konsumentinformationen betydelse genom att bl. a. skapa mekanismer som bevakar att inte efterföljande generationers hälsa, säkerhet och ekonomi äventyras. Denna konsumentinforrnation är därför övergripande och generell och gäller t. ex. konsekvenser för miljön av olika produktutforrnningar (punkterna 4 och 5). Den vikt kooperationen faster vid konsumentinforrnation framgår också klart av de kooperativa organisationemas stadgar. Dessa understryker betydelsen av en allsidig och objektiv information som en nödvändig förutsättning för kooperationens tillväxt, som nödvändig för att kooperationen skall urskiljas i ett alltmer omfattande informationsflödessamhälle. Denna information är också viktig på grund av tillväxt av en alltmer sofistikerad reklam. Konsumentinformation behandlas i det följande under tre delrubriker. Produktinformation, Allmän konsument- och medlemsinforrnation samt Opinionsbildande verksamhet.

Produktinformation

Med produktinformation menas här den information som konsumenten behöver för att välja produkt vid eller köp- beslutstillfället. Hit hör information om produktens pris, faktiska egenskaper och användningsområden. Hit hör också upplysning om betalningsvillkor och vilka regler som skall gälla mellan säljare och köpare efter köpet, t. ex. beträffande garantivillkor. Ett önskvärt resultat av förbättrad information om varors och tjänsters egenskaper och användning är att denna på sikt skall leda till bättre produkter genom att konsumenterna väljer bort de dåliga. På samma sätt hoppas man att en utförlig prisinformation som konsekvens på längre sikt skall komma att sanera floran av pris- och rabattsystem. Att en utförlig information om efter köp är viktig måste förstås mot bakgrund av att tvister på gällande villkor detta område oña kräver en rättslig prövning. Tvisten orsakas många gånger

Kooperationens konsumentpolitiska 153 betydelse

av att informationen om villkoren är knapphändig. Denna information blir desto betydelsefullare eftersom det ñnns stora konsumentgrupper som inte vet hur de skall få rättelse eller som inte har personlig kraft att stå på sig. Dessa grupper har föga hjälp av de möjligheter som kan finnas på det rättsliga området. Konsumentkooperationens ambitioner har varit att köp av en produkt i kooperativ butik i sig skall innebära köptrygghet och garantera att produkten uppfyller vissa kvalitetskrav. Test av varusortimentet i bl. a. egna livsmedelslaboratorier garanterar att ställda krav uppfylls. Bland åtgärder som rör denna information märks införandet av jämförelsepriser på all egen produktion och öppen datummärkning på Förpackade livsmedel. Jämförprismärkningen genomfördes med stor följsamhet av de kooperativa butikerna. Beträffande den öppna datummärkningen kan sägas att kooperationen är relativt ensam om att tillhandahålla information som inte är obligatorisk. Vidare märks lanseringen av begreppet basvara vilket betyder, förutom att produkten skall hålla viss kvalitet, att den under längre tid garanteras kunna kompletteras med tillbehör oberoende av modets växlingar. Informationen om plagg i t. ex. basgarderobema är ett exempel på utvecklad kooperativ produktinfonnation. Så medföljer t. ex. en etikett varje plagg med infonnation om plaggens egenskaper, varför plaggen är skuma på ett visst sätt, Skötselråd och kombinationsfärger på kompletterande plagg. Denna information kanske inte är helt unik, men inte heller vanlig inom konfektionshandeln. Ett annat välkänt begrepp som lanserats är de blå-vita varorna, vilka står för en ständig lågprislinje. För alla livsmedel skall också införas en gemensam beteckning COOP. Innehållsdeklarationen på dessa varor, s. k. COOP-fakta, kommer att vara utförligare än vad livsmedelsverkets föreskrifter begär. Vad gäller tillsatser krävs av livsmedelsverket enbart gemensamt gruppnamn och ett nummer. Inom kooperationen skall tillsatserna anges i klartext. Vidare skall hela det egna livsmedelssortimentet näringsdeklareras, vilket är ett frivilligt åtagande. Information om varans egenskaper, funktion och Skötselråd finns även för flera andra varuområden, t. ex. skor, möbler och Sportartiklar såsom skidor, Skidbindningar, flytvästar m. m. Särskild omsorg läggs på information av betydelse för säkerheten. Den tidigare omnämnda köptryggheten innebär att sedan 60-talet generellt öppet köp tillämpas i konsumentkooperativa butiker för de flesta varor. Undantagen är realisationsvaror, livsmedel och varor som av hygienska skäl inte får bytas. Om kunden inte är nöjd får köpet återgå, dvs. pengarna betalas tillbaka eller varan bytes oavsett orsaken. Bostadskooperationen har varit vägledande för bostadsfakta. Utförliga bruksbeskrivningar brukar medfölja bostäderna, liksom uppgifter om bostadsområdets kommunala service: skolor, postkontor, butiker, kommunikationer m. m. Bland övrig särpräglad produktinformation för kooperationen kan nämnas OlQs faktaupplysning om rostfria avgassystem och den konsumentinforrnation som lämnas före köp genom Folksams Det är ett för kundtjänst. försäkringsorganisationema unikt organ, som är fristående från direktionen och underställd stämman med uppgift att handlägga klagomål. Information

154 Kooperationens konsumentpolitiska betydelse

om Folksams kundtjänst lämnas alltid i samband med annan försäkringsmfonnation. Som exempel på initiativ inom lantbrukskooperationen för bra saklig konsumentinforrnation, som går utöver vad som krävs i lag, kan nämnas ARLA:s produktfakta och Slakteriförbundets initiativ och uppgifter om magrare köttprodukter. Initiativet till bildandet av Köttforskningsinstitutet och Svensk Kötthandel har redan nämnts. Det senare är ett för kooperativ och privat handel gemensamt organ för att ge konkurrensneutral information i syfte att rätta till missuppfattningar om kött och köttberedning. Dessa och andra inte nämnda initiativ och åtgärder inom kooperationen har utan tvivel haft en sanerande effekt på den sakinformation som ges om såväl produkters egenskaper, funktion och skötsel som om de köptrygghetsgarantier som nu lämnas i större utsträckning än tidigare på marknaden. Vid flera tillfällen har samhällets konsumentpolitiska organ senare också lagfäst åtgärder som tillämpats inom koooperationen.

Allmän konsument- och medlemsinformation

Syftet med detta slag av konsumentinformation är att stärka konsumenternas planerings- och kontrollresurser. Det är fråga om generell konsumentinforrnation med utbildande innehåll. Denna infom1ation skiljer sig från den ovan behandlade genom att inte vara direkt kopplad till speciella varor. Kooperationen som helhet har i detta avseende spelat en viktig roll. I enlighet med samhällets uttalade målsättning för konsumentpolitiken har kooperationen satsat betydande resurser på studie- och utbildningsverksamhet av olika slag. Genom den målmedvetenhet och omfattning som den konsumentupplysande verksamheten har visar kooperationen sin särprägel. Möjligheterna att bedöma i vilken mån människoma blir bättre konsumenter är dock små eftersom utvärderingsinsatsema är få och svåra att utföra. Upplysningar och utbildning är emellertid också nödvändiga för den demokratiska förvaltningen; för att utbilda medlemmar till bra kooperatörer behövs information som medger deltagande i överläggningar, beslut och val av ledare för verksamheterna, för kontroll av föreningens ledning behövs kännedom om föreningens verksamhet och redovisning Upplysningsverksamhet är ett viktigt medel för att förverkliga de kooperativa idealen. Det är därför naturligt att konsumentkooperationens konsumentinfonnation har fått sin största betydelse inom detta område, som siktar till att stärka konsumentoch medlemsrollema. Allmän konsumentinforrnation ges framför allt genom foldrar, kooperativa tidningar och broschyrer, exempelvis ”Tjäna på att veta-serien, kurser och föreningarnas studiecirklar, men även genom utställningar och olika träffar. Några av kooperationens tidningar tillhör de största i landet, t. ex. Vår Bostad (HSB) och Vi bilägare (OK) med en upplaga på 700 000 respektive 500 000 exemplar. Tidningarna Land (LRF) och Vi (KF) har upplagor på drygt 400 000 respektive 280 000 exemplar. Tidningarna har ofta ett för sina respektive verksamhetsområden särpräglat innehåll. Foldrama tar ofta upp angelägna områden, som t. ex. verktyg för barn, kläder för barn, konsumentens rättigheter, konsumentguider för invandrare etc.

Kooperationens konsumentpolitiska betydelse 155

Bland kurser och studier av betydelse för konsumenten som särskilt kan nämnas, är Vi-skolans kurser i ekonomiska ämnen, OlQs bilvårdskurser med anknytning till Gör-det-självhallar samt Resos studiecirkel Lär-spar-res. Den senare avser att ge stora grupper löntagare möjlighet till resor med ett givande innehåll. HSB och Riksbyggen bedriver också inforrnationsverksamhet, exempelvis syftande till bättre energihushållning. Likaså bör Folksams utbildning av Försäkringsrådgivare omnämnas, eftersom dessa genom sin organisation når även ekonomiskt svaga konsumenter. Dessa, vilka sannolikt hör till dem som har sämst försäkringsskydd, brukar inte tillhöra försäkringsföretags målgrupp. I övrigt satsas en hel del på att aktivera medlemmar och anställda. Några av dessa aktiviteter är verksamheten på Vår Gård, försök med butiksråd (KF), rådslag (OK och HSB), mötesaktiviteter för grannsamarbete och boendetrivsel (HSB och Riksbyggen) samt inrättande av studieombudsmannatjänster.

Opinionsbildande verksamhet

Verksamhetens opinionsbildning och debatt handlar dels om att aktivt påverka samhällets konsumentpolitik genom remisyttranden, skrivelser och samverkan med statliga och kommunala konsumentorgan, dels om att intressera människorna för de estetiska, politiska och moraliska sidomas betydelse i Kooperationen har således en kulturuppgift i

konsumtionen.

vilken ligger att stimulera människoma till personlig frihet och harmoni genom kvalitet i konsumtion och kulturliv. Utöver täckande av primärbehoven ser kooperationen således också som sin uppgift att hjälpa konsumenterna till en ökad medvetenhet om kvalitetens roll för kulturell och materiell levnadsstandard. Problemen är av två slag, dels att bedöma vad som är bra kultur”, dels att en bra vara av hög kvalitet inte nödvändigtvis säljer bättre än en vara av lägre. En awägning måste göras mellan ekonomiska och kulturella intressen på kon och lång sikt. Därvid antas en effektiv ekonomi vara en nödvändig förutsättning för insatser på materiella och kulturella områden. Aktuella frågor förs ut till diskussion genom rörelsens press och skolor. Detta sker bl. a. i en strävan att förena praktisk funktion och god ekonomi med estetiska och moraliska värderingar i produktutveckling, produktion och marknadsföring. Konsumentkooperationen kan också genom sin representation i olika statliga och andra organ inom bl. a. konsumentpolitikens område medverka i en opinionsbildning som aktualiserar alternativa mål och värderingar för ekonomisk och social verksamhet. Vidare kan Kooperativa institutets verksamhet på det opinionsbildande planet nämnas. Genom stöd till kooperativ forskning, utbildning och debatt som berör såväl universiteten, högskolorna, gymnasie- och grundskolan som andra bildningsorganisationer torde institutet ha stor del i de senare årens ökade intresse för den kooperativa verksamhetsforrnen. Bostadskooperationen är också väl representerad i olika organ för byggandet. HSB och Riksbyggen har formulerat krav på bostadspolitikens utformning innehâllande bl. a. krav på jämställdhet i kostnader mellan olika upplåtelsefonner, statliga lån som täcker produktionskostnad, bostadsbidrag som är anpassade efter reella bostadskostnader, ökat bostadsbyggande av främst flerfamiljshus. Bostadskooperationen betonar den sociala betydelsen

156 Kooperationens konsumentpolitiska betydelse

av boendet och hur viktigt det är att de boende själva aktivt skall kunna påverka sin boendemiljö och att ekonomisk, fysisk och social segregering förhindras. Reso har genom sin praktiska verksamhet påverkat reseutvecklingen på ett gynnsamt sätt, bl. a. genom satsningar på sällskapsresor och semesterbyar som gjorde det möjligt för fler människor att resa. I samarbete med olika kommuner satsar Reso på att för många möjliggöra turism med annorlunda resmål. Som exempel på lantbrukskooperationens opinionsbildande påverkan kan främst framhållas åtgärder av olika slag som syñar till att informera om lantbrukets och lantbruksskooperationens samhällsekonomiska och näringspolitiska roll for en balanserad och önskvärd samhällsutveckling. Totalt distribueras per år mer än en halv miljon faktablad, foldrar och broschyrer från LRF. Deäutom arrangeras flera kurser tillsammans med Lantbruksuniversitetet, konsumentdagar på olika platser i landet, symposier m. m. LRF bedriver också samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan och lantbrukskooperativa branschföreningar i ämnen som rör jordbruks- och skogspolitik, arrendefrågor, näringspolitik, kommunal och ekonomisk planering m. m. Av verksamheten på ett annat plan kan Jordbrukets provköks verksamhet att sprida en positiv inställning till svensk mat nämnas. Denna kunskap sprids genom tidningen Land och genom distribution av material till andra tidningsredaktioner. En del av pressmaterialet har tryckts i inte mindre än 1,5 milj. tidningsexemplar. Kontaktema med läsarna är riksomfattande, studiebesök av blivande hushållslärare, närings- och kostekonomer är omfattande. Sammanfattningsvis kan sägas att kooperationen har fler kanaler och sannolikt satsar mer på långsiktig, opinionsbildande verksamhet än andra företag. En jämförande analys av kooperativ och annan företagsreklam torde ge större utslag för information i reklamen för kooperationens del.

4.5.3 Konsumentkooperationens pris- och konkurrenspolitik

Den kooperativa pris- och konkurrenspolitiken har alltsedan rörelsens begynnelse varit föremål för stor uppmärksamhet och diskussion. Man kan utan vidare påstå att det varit denna politik som gett karaktär åt den konsumentkooperativa verksamheten. Genom en uppbyggnad av kooperativ distribution, produktion och förvaltning på för konsumenterna viktiga områden fick man möjlighet att spela en stor konsumentpolitisk roll redan innan det existerade någon samhällelig konsumentpolitik. Härigenom kunde man påverka priser, marginaler och andra villkor, neutralisera priskarteller och i största allmänhet främja konkurrensen inom handeln. Denna roll kan kooperationen i allt väsentligt fortfarande anses ha.

l -

Stolpe, H. och Hjal- Kooperativ prispolitik utveckling och nuläge

marsson, H.: Konsumentkooperation förr Studerar man kooperationens historia, skall man finna att fyra typer av pris-

och nu, 1970. och återbäringspolitik tillämpats i olika länder under skilda tiden

Kooperationens konsumentpolitiska betydelse 157

a) kalkylering med starkt nedpressade priser och mycket låg återbäring (t. ex. l procents återbäring eller ingen återbäring alls, s. k. självkostnadskalkylering), b) i orten gängse priser och en högre återbäring (t. ex. ca 5 °/o), c) hög prissättning och hög återbäring (t. ex. 6-12 %, som i Storbritannien kunde utdelas t. ex. kvartalsvis). I Sverige fann man snart att självkostnadskalkylering inte var tillrådlig, då den inte gav föreningarna möjlighet att bygga upp ett betryggande eget kapital (bostadskooperationen har dock alltsedan starten använt sig av självkostnadskalkylering). [början av 1900-talet tillämpades ”i orten gängse priser, vilket till och med var angivet i mönsterstadgama. Under 1920-talet övergick man efter hand till

d) en aktiv prispolitik (konsumentföreningama höll i genomsnitt 3 % återbäring vilket ansågs vara tillräckligt högt för att medlemmens insats inbetalades i rimlig rid och för att ge ett årligt sparbelopp som uppskattades. Det var också tillräckligt lågt för att medge en aktiv prispolitik). En bakomliggande orsak härtill var att utbyggnaden av egna industrier (jfr monopol- och kaitellstridema) gav ökade möjligheteratt hålla lägre priser. De s. k. ”schlagerförsäljningama hade också en viss betydelse. Den enskilda handelns reklam och propaganda fordrade kooperativa motåtgärder. Slutligen spelade föreningarnas allmänt ökade styrka och tillförsikt en stor roll. Efter andra världskrigets slut har kooperationen fortsatt den numera traditionella aktiva prispolitiken. Så som den aktiva prispolitiken utformades i svensk kooperation innebär

den sammanfattningsvis

att kooperationen genom införande av rationella metoder i produktion och distribution försöker nedbringa kostnadema, att priserna i de kooperativa företagen i stort anpassas efter variationema i kostnaderna och att i de kooperativa priserna utöver kostnaderna ingår ett överskott, av vilket en del användes till avskrivningar och fonderingar för rörelsens fortsatta utveckling och resten återbäres till medlemmarna i förhållande till gjorda köp. Någon norm för hur stort detta överskott skall vara har aldrig fastställts i annan utsträckning än att man t. ex. inom konsumentföreningama gått in för att hålla återbäringen relativt låg, dvs. i allmänhet omkring 3 °/o i föreningarna under en lång period fram till omkring 1960. Därefter har den genomsnittliga återbäringsprocenten sjunkit till ca 0,9 % 1979.

Den kooperativa prispolitikens särdrag

Två faktorer är avgörande för hur mycket en vara kommer att kosta och dvs. den

Den

gäller

konsumenterna. första kanske viktigaste kostnaderna, i M Oba ck Olof: Koope_

tekniska effektiviteten 1 produktion, distribution och förvaltning. Den andra ,atgonen och prgsbgidgäller storleken på det överskott som ingår i priset utöver kostnaderna ningen, 1955.

158 Kooperationens konsumentpolitiska betydelse

(används till avskrivningar, fordringar, vinstutdelningar respektive återbäring m. m.). Storleken på överskottet beror i sin tur på de prisbildningsprocesser som äger rum. En stark konkurrens leder i allmänhet till att priset pressas ner mot självkostnadsgränsen, medan ökande monopolistiska tendenser innebär att ett större överskott kan tas ut. Det kooperativa företaget har inte till uppgift att skapa största möjliga vinst, utan att främja medlemmamas/konsumentemas hushållning. Den kooperativa prispolitikens särart ligger alltså primärt i dess annorlunda målsättningar. (”Låga priser; Skapa besparingar åt medlemmar/konsumenter?) Rent allmänt får då det kooperativa företagets existens på marlmaden, förutsatt att det har en viss storlek och tillämpar en aktiv prissättning, till effekt att priset korrigeras nedåt. Detta kan ske på i princip två sätt. För det första genom att kosznadssidan angrips. Strävan inom kooperationen har alltid varit att uppnå högsta möjliga effektivitet och att sänka kostnadema i produktion och distribution, ta bort onödiga mellanhänder, onödiga kostnadsposter etc. Som exempel kan nämnas KF/föreningamas rationaliseringar under 1950- och 1960-talen. Inom boendet har kooperationen genom självförvaltning kunnat sänka förvaltningskostnadema. OK introducerade Självbetjäning, större stationer, gör-det-själv-anläggningar m. m. Folksam införde kostnadsbesparande kollektiva försäkringar. Det andra sättet är att överskottet i större grad överförs till konsumenterna: t. ex. genom att marginalerna pressas nedåt och monopolistiska övervinster tas bort, via återbäring, eller användning av överskott till infonnation och andra konsumentriktiga åtgärder. Exempel är monopol- och kartellstridema under 1920- och 1930-talen, prispresskampanjen 1969, de blå-vita varorna, olika typer av konsumentinfonnation m. m. Samhällets mål kan kort uttryckt på detta område sägas vara (SOU 1966:48) El att prisutvecklingen skall bli så gynnsam som möjligt för konsumenterna. Detta uppnås främst genom El att det skall råda en effektiv konkurrens inom näringslivet. Konkurrensen ses alltså som den bästa regilatom för en gynnsam prisutveckling för konsumenterna. Endast undantagsvis, vid varubrist och som en tillfällig åtgärd i en snabb inflationsprooess i väntan på att långsiktiga åtgärder ska ge resultat, har prisregleringar vidtagits. De främsta offentliga prispolitiska medlen är prisövervakning och bekämpande av monopol och andra konkurrensbegränsande åtgärder. Vid en jämförelse kan man konstatera att samhällets och kooperationens mål på prisområdet i hög grad sammanizller. Genom kooperativa företag införs ytterligare en viktig konkurrensfaktor i ekonomin. Kooperativ verksamhet torde dock inte själv kunna garantera en gynnsam prisutveckling. Inte därför att kooperationen vill ha högre priser, utan därför att konkurrensens effektivitetsprocess varit borta. Företagen inom den privata sektorn eftersträvar en prisutveckling som är så gynnsam för lönsamheten som möjligt. I princip finns två alternativ, antingen konkurrensprissättning som kan öka försäljningen och därmed lönsamheten (i vissa fall är konkurrensprissättning

SOU 198l:60 Kooperationens konsumentpolitiska betydelse 159

det enda alternativet för att överleva) eller åtgärder som begränsar konkurrensen och som möjliggör en monopolprissättning som ökar lönsamheten. Efterkrigstidens erfarenheter visar att det senare alternativet endast i mycket begränsad omfattning varit möjligt att välja inom de områden där det funnits en aktiv kooperativ verksamhet.

Kooperativ prispolitik under 1980-talet

Den aktiva prispoli tiken förutsätter att vissa förhållanden är för handen. Det är t. ex. svårare att bedriva en aktiv prispolitik om man inte är lika tekniskt effektiv som sina konkurrenter. Vidare kompliceras prispolitiken av vissa avvägningar som måste göras mot andra viktiga kooperativa mål, t. ex. kooperationens solidariska politik internt. Man kan också tänka sig olika omfång och inriktning på den kooperativa prispolitiken, antingen så att den tillämpas generellt över hela linjen eller så att vissa grupper av varor och tjänster prioriteras. I det följande avsnittet diskuteras en del av de förutsättningar, problem och avvägningar som påverkar utformningen av kooperativ aktiv prispolitik. Detta sker i anslutning till en väntad utveckling under 1980-talet. När det gäller kostnadssidan torde konsumentkooperationen under en lång följd av år, i kraft av sin högre integrationsgrad, ha haft möjlighet att anlägga en helhetssyn på sin utveckling. Ett ökat samarbete mellan föreningarna (t. ex. i partihandel, inköp) och ökad mekanisering i varudistributionen jämte större butiker medförde en viss kostnadsfördel gentemot övrig handel. De konsumentkooperativa företagens prisledande roll under dessa år finns registrerad i flera statliga undersökningar. Under det senaste decenniet synes dock övriga block i stort ha hunnit ifatt i fråga om att utnyttja kostnadspressande rationaliseringar. För att möta den kooperativa konkurrensen har den privata sidan organiserat sig och ñisionerat företag för att skapa starkare enheter. Distributions- och butiksnät har utvecklats och en teknisk förbättring av varuhanteringen har skett. Konsumentkooperationen och den privata sidan är i dagens läge tekniskt sett varandra ganska lika. Kooperationens möjligheter till kraftigare kostnadssänkningar än övrig handel och industri under 1980-talet synes därför av flera anledningar vara begränsade. Av flera representativa uttalanden att döma har KF/ föreningarna i stort sett redan genomfört för dagen möjliga struktunationaliseringar i partioch detaljhandelsledet. De stora besparingama inom en överblickbar tid är alltså gjorda. De kostnadssänkande åtgärder som i första hand kan komma ifråga framöver gäller ett bättre utnyttjande av befintliga resurser, och det kan i första hand fås genom en volymmässig expansion. Förhållandena är numera sådana inom daglig- och specialvarumarknaden att några större ökningar i marknadsandelar knappast är möjliga att ta. Kooperationen har också kostnader som inte ett privatägt företag har. Det gäller t. ex. kostnader för sociala hänsynstaganden (se avsnittet om kooperationens sociala ansvar), kostnader för att upprätthålla en fungerande medlemsdemokrati och vissa typer av informationskostnader, som kan försvaga kooperationens ekonomiska konkurrenskraft. När det gäller bensin- och oljeområdet är förhållandena numera så föränderliga att någon säker bedömning av OK-rörelsen i detta avseende

160 Kooperationens konsumentpolitiska betydelse

knappast är möjlig att göra. Rent allmänt torde dock OK/föreningama knappast ha sämre kostnadsläge än de största konkurrenterna. Vissa mindre företag kan dock utnyttja spotmarknaden för tillfälliga köp till lägre priser. För bostadskooperationens och Fonus del är kostnadsläget jämfört med övriga företag ganska fördelaktiga. Fonus har kunnat expandera och pressa kostnaderna genom införande av stordrift och samverkan. Bostadskooperationen har när det gäller förvaltnings- och kapitalkostnader enligt flera undersökningar lägre kostnader. Det visar SCB:s undersökningar 1969, 1973 och 1978 när det gäller boendekostnadsutvecklingen i bostadsrätts- och hyresrättslägenheter. Skillnaden i boendekostnad till förmån för bostadsrätten uppgick 1973 till 14 % och ökade 1978 till 27 °/0. För HSB:s del kan även Boros nya lågprisvilla nämnas, ett hus i byggsats som anges vara 40000 kr billigare än jämförbara hus från svenska husfabrikanter. Kooperationen måste också få fram ett överskott för att kunna bibehålla sin handlingsfrihet och framtida möjligheter att arbeta. I dynamiskt perspektiv avsätts då en del av det överskott som annars skulle kunna gå ut till medlemmama/konsumenterna i fonn av lägre priser till konsolidering, fondering och utbyggnad. Detta är en avvägning mellan en kort- och mer långsiktig prispolitik som de kooperativa liksom de privata företagsledningarna måste göra. Men för konsumentkooperationens del kan denna avvägning i vissa fall bli svårare, då man t. ex. genom att man av andra skäl är tvungen att upprätthålla en storegen industrisektor eller genom att man har förväntningar på sig att vara prisledande. Kooperationen kan, vilket anges i det inledande avsnittet, i princip tillämpa olika kombinationer av pris och återbäring, antingen kalkylera med starkt nedsatta priser och mycket låg återbäring eller ”i orten gängse priser jämte en hög återbäring (om konkurrensläget tillåter detta). Hur man ställer sig till problemet är beroende på hur man uppfattar sitt syfte. Om målet är att ge alla hushåll bästa möjliga utbyte av den kooperativa verksamheten, är det riktigt att i första hand hålla låga priser och därigenom stimulera priskonkurrensen. Är syftet å andra sidan att hålla fördelarna av rörelsen begränsade till kooperationens medlemmar, kan det vara skäl att arbeta med marknadsprisema och högre återbäringar. Nu har både OK och KF så pass många medlemmar att denna skillnad blir av mindre betydelse. Konkurrensen kan också göra att utrymmet under 1980-talet inte medger återbäring i större utsträckning (Kooperatören 1980:5).

Återbäring i någon omfattning har hittills ansetts nödvändig för att bygga

upp insatskapitalet i takt med rörelsens expansion, detsamma gäller medlemmarnas sparande på medlemskonton och sparkassor. Möjlighetema för kooperationen att påverka prisbildningen är också i hög grad beroende av konsumenternas prismedvetande. Är konsumenterna prismedvetna betyder det att efterfrågan söker sig till de företag och varor, vars priser är låga. I så fall måste varje företag, som vill behålla sin plats på marknaden, hålla takten i effektivitets- och prishänseende med sina konkurrenter. Tre omständigheteri den ekonomiska utvecklingen bidrar dock till att försvaga stimulansen till en sådan tävlan. Den första av dessa omständigheter är den höjda levnadsstandarden. Med större inkomster följer ofta en benägenhet att fästa mindre avseende vid prisskillnadema. Härtill kommer att

SOU l98l:6O Kooperationens konsumentpolitiska betydelse 161

en jämförelse mellan priserna kräver tid och ansträngning, och mindre prisskillnader i de enskilda fallen, även om de sammantagna är av avsevärd betydelse, anses inte motivera detta besvär. I stället betalar man vad det kostar. Den andra omständigheten som i hög grad bidrar till att ytterligare avtrubba prismedvetandet är märkesvarusystemet. Varje innehavare av ett märke söker framställa detta som något unikt, utrustat med egenskaper som andra märken inte har. Om företaget har framgång i detta får det efter hand en monopolliknande ställning och priser kan sättas på monopolistisk grund. Märkesvarusystemet försvårar således för bl. a. kooperationen att genom priskonkurrens påverka prisbildningen. En tredje omständighet är systemet med lockpriser. Detta innebär att ett begränsat antal varor under en kort period (oftast en vecka) sätts ner så mycket i pris att de tjänar som lockvaror. Denna nedsättning sker ofta i samarbete med en fabrikant, som ger ett lägre inköpspris för detaljisten och som bär kostnaderna för reklamen. Detta är ett sätt att vara prisaktiv, som man inom kooperationen upprepade gånger vänt sig mot. Man föredrar en jämn lågprisnivå med motivering att lockpriser försvårar konsumenternas hushållning, och lockprisema finns därtill endast tillgängliga för korta perioder. Tillfälliga prisnedsättningar kan också försvåra konsumenternas planering och fördunkla deras prisbild. Inom kooperationen har man dock endast i begränsad omfattning förmått svara på medlemskravet på en avveckling av lockprissystemet. Lockprissystemet har visat sig vara så pass effektivt i konkurrensen att kooperationen inte kunnat ställa sig utanför, trots försök. Aktiv prispolitik, i meningen att hålla en jämn lågprisnivå över hela sortimentet, ”syns” inte på samma sätt som en större sänkning på ett begränsat antal varor. Dessa bägge sätt att priskonkurrera utesluter i viss mån varandra. Ett slags kompromiss kan de blâvita varorna sägas vara. Här håller kooperationen en jämn lågprisnivå på ett begränsat antal produkter. En sista faktor som påverkar den aktiva prispolitikens möjligheter är kooperationens solidariska prispolitik. Inom rörelsen betraktas föreningen i allmänhet som en ekonomisk enhet. Priskalkyleringen sker alltså med utgångspunkt i föreningens ekonomi. Föreningens totala kostnader skall täckas och ett sådant överskott skall uppstå att det räcker för betryggande avskrivningar, stadgad fondering, ränta på insatserna och återbäring. Men butikerna inom en förenings verksamhetsområde kan ha och har som regel olika kostnader. När det gäller mängd inköpta produkter skiljer sig föreningarna ganska väsentligt åt. I och med enhetliga priser tas inte hänsyn till de olikheter i kostnader som existerar. De större föreningarna, respektive de större butikerna, får under vissa förutsättningar ta på sig ett högre pris - och bära en del av de ekonomiskt svaga föreningarnas, respektive förlustbutikernas, kostnader. Vissa sifferuppgifter om detta finns redovisade i avsnitt 6.4. Totalt rör det sig för KF/ föreningarnas del om ca 300 milj. kr under den senaste femårsperioden i stöd till ekonomiskt svaga föreningar. Förlustbutikemas extra kostnader har för 1979 skattats till 95 milj. kr. Den ekonomiska subventionseffekten för konsumentföreningamas del av det statliga glesbygdsstödet år 1979 kan skattas till ca l,O-l,7 milj. kr. Förlustbutikemas högre kostnader kan på så sätt hindra föreningen från att

162 Kooperationens konsumentpolitiska betydelse

vara så aktiv i sin prispolitik, som skulle vara önskvärt och som kostnadema i de största och effektivaste butikerna skulle medge. Med det är inte bara fråga om forlust- och vinstgivande butiker, utan en fråga om val mellan medlemsnytta och möjligheter till priskonkurrens. Det finns synbarligen två vägar ut ur detta problem. Antingen får man lägga ner förlustbutikema och bara arbeta med de lönsamma eller också införa en differentierad prispolitik som innebär att priserna anpassas till butikens kostnader och inte föreningens. Kooperationen har i huvudsak gått den första vägen. Till viss del har man dock även tillämpat prisdifferentiering, främst på storrnarknademas område. För andra typer av butiker (dagligvaruhallar och liknande) har man kvar en enhetlig prissättning av kooperativt ideologiska skäl. Just solidariteten mellan medlemmar som bor på olika platser utgör en viktig del i den kooperativa åskådningen. Men detta kan negativt påverka de mer konkurrenskraftiga delarnas möjligheter att bedriva en mer aktiv prispolitik.

4.5.4 Konsumentkooperationens produktpolitik

Frågor rörande produkters egenskaper, sortiment och det sätt på vilket nya produkter utvecklas har stor betydelse för konsumenternas möjligheter att tillfredsställa sina behov och anspråk. Från konsumentsynpunkt har under senare år följande exempel på problem nämnts D Stora sortimentomfång ger valsvårigheter för konsumenterna D Stora sortimentomfång kan ge samhällsekonomisk ineffektivitet D Många produkter har en otillfredsställande kvalitet (skadliga, ohälsosamma, bristfälligt anpassade till konsumenternas behov) D Vissa produkter tillverkas och marknadsförs med extra egenskaper som en stor del av köparna inte är intresserade av eller som de inte kan tillgodogöra sig (t. ex. modedetaljer på barnkläder, stereo med ljudomfång utanför örats nonnala uppfattningsområde) D Samtidigt finns det vita fält” i produktutbudet D De rätta produktema finns men är inte tillgängliga för vissa konsument-

kategorier.

Det är på dessa områden, där marknaden inte klarat av eller snedvridit

möjligheterna att tillfredsställa önskemålen och behoven i tillrådlig omfatt-

ning, som det finns behov av en konsumentpolitik som ger konsumenterna 1 Se Wikström, s.: Ikon- stöd och skydd. Det är också här som kooperationen kan göra en speciell sumenternas intresse?, insats.- 1979 och SOU 1971:37 För kooperationen har produkternas och funktion alltsedan egenskaper - (Konsumentpolitik dess start varit av stor betydelse. I KF/Konsumentföreningamas första riktlinjer och organisaprogram fanns en programpunkt där det sades att KF/Föreningama skulle tion). syfta till rena och oförfalskade varor. En analys av dagens konsumentko- 2 Konsumentägt, 1976. mål och

operativa programz ger vid handen att det fortfarande är kvalitets- och

HSB-föreningarnas stadsäkerhetssträvanden som är det centrala i konsumentkooperativ produktpogar, 1979. Riksbyggens bostadspolitiska program, litik. För att uppnå detta påpekas att man bör vidta såväl förebyggande som 1976. OK;s stadgar, löpande kontrollåtgärder. Den förebyggande verksamheten ska främst bestå i 1979. Resos målsätt- en från konsumenterna rådgivande verksamhet och olika tester och kontrolningsutredning, 1970. ler, som vidtas innan en produkt tas in i sortimentet. Löpande kontroll skall Folksams föreningars mål, 1976. Fonus stad- ske genom kooperationens egna testlaboratorier. Livslängd och funktion gar, 1979. betonas.

Kooperationens konsumentpolitiska betydelse 163

KF/Konsumentfáreningarnas produktpolitik

De skilda kooperativa organisationemas produktpolitik är i många avseenden lika. Därför används i fortsättningen KF/ Konsumentföreningama som typexempel och behandlas mest ingående. I den mån produktpolitiken i övriga konsumentkooperativa organisationer i något väsentligt avseende avviker från KFzs, redovisas dessa särdrag i ett särskilt avsnitt. Det traditionella inköpssättet är att inköparen överlåter produktutvecklingsarbetet till fabrikerna och sedan väljer sina varor ur färdiga kollektioneren inköpspolitik som kan benämnas passiv i motsats till den aktiva inköpspolitik som KF bedriver. KF anser det vara nödvändigt att gå ut på marknaden och specificera sitt varubehov. Inom exempelvis de textila områdena kan detta innebära att man preciserar vävkonstruktion, garn, fárgämnesberedning, sömmar, sytråd, mera modebetonade egenskaper osv. Härav följer att KF inte är så beroende av fabrikantemas kollektioner. Inom KF utnyttjas också i stor utsträckning gemensamma inköp till att vara ledande både vad gäller priser och kvalitét. När det gäller laboratorie- och testverksamhet finns bl. a. livsmedelslabo-

ratoriet och provköket, vilka båda prövar produkter med hänsyn till smak,

konsistens och utseende. I provkökets arbete medverkar nära hundratalet ”vanliga konsumenter” i provsmakningar. Inga nya produkter tas in i livsmedelssortimentet utan att de godkänts av provköket. Provköket medverkar också i produktutveckling och experimentverksamhet. Livsmedelslaboratoriet kontrollerar tillsatser, pesticidrester på frukt och grönsaker och sammansättning av charkuterivaror samt ansvarar för hygienkontrollen. Som exempel på aktuellt utvecklingsarbete på livsmedelsområdet kan nämnas arbetet i en tillsatsgrupp”, som arbetar eñer riktlinjerna att på kort sikt lokalisera och minska eller eliminera sådan användning av tillsatser som kan bedömas ha ringa värde för produkten och på längre sikt helt ta bort tillsatser, som inte kan visas vara oundgängliga. På specialvaruområdet finns bl. a. laboratorier för textilier, skor, väskor och reseffekter, redskap och elektronik. Särskilt inom beklädnadsområdet använder sig laboratoriema av s. k. testpaneler, dvs. grupper av konsumenter, som provar varor i praktisk användning. Inom konsumentkooperationen är självfallet frågorna om medlemmarnas och konsumenternas inflytande på det kooperativa produktutbudet av grundläggande natur. Man kan konstatera att kontakten mellan de valda distriktsfullmäktige och de individuella medlemmarna är av ganska blygsam omfattning av olika skäl. Därför har man ansett det nödvändigt att införa olika former av mer direkt, konkret medlemsinflytande. Det kanske intressantaste inslaget i denna strävan att öppna initieringskanaler för de enskilda konsumenterna är konsumentkongressema som genomfördes 1971 och 1976. Avsikten med dessa var enligt förarbetena att tjäna som en ram för arbete i okonventionella fonner och utgöra en grund för opinionsyttringar” samt . . .ett forum för överläggningar på bred bas kring problem som är av betydelse för rörelsen och konsumentema”. I studiegruppema 197 1 behandlades, bl. a. med utgångspunkt i en del av låginkomstutredningens material, konsumenternas situation i dagens samhälle. Specialvarusektom berördes t. ex. av 15 av kongressens uttalanden, omfat- I Numera livsmedelskontande ca 100 att-satser. Konkret fick detta till följd påverkan av sortiment och troll.

164 Kooperationens konsumentpolitiska betydelse

produkter, som t. ex. nya sortiment av ”ud storlekar, lekråd och en början till KF:s basvaruutveckling genom basklädema. Andra typer av kompletterande kanaler för konsumentinflytande är konsumentråden. Önskemål om detta hade framförts av konsumentkongressen 1971 och en sortimentkommitté inom Konsum Stockholm. Tio olika konsumentråd har varit igång sedan 1972. De har halt skiftande uppgifter och sammansättning Sammanlagt har ett 60-tal medlemmar varit med, som utsetts av 18 olika föreningar runt omkringi landet. Ibland har uppgiften gällt att bearbeta en mer precis fråga, i andra fall att gå igenom ett helt sortiment eller svara för en mer allmän bevaktnings- eller informationsuppgift. I den utvärdering av prowerksamheten som KF gjort, framhölls att råden resulterat i en del konkreta förslag och idéer (bastrikå, baskläder, leksakssortiment m. m.). Råden upplevdes som en väsentlig form för konsumentinflytande, men man påpekade också att de endast kan vara en av flera kompletterande vägar för att få kunskap om konsumentbehoven. Vidare kan butiksråden nämnas. För varje försäljningsställe väljs, vid den ordinarie distriktsstämman, för en tid av ett år, ett butiksråd med tre ledamöter och lika många suppleanter. Målsättningen är att kring en butiksenhet försöka skapa samma gemenskap och samhörighet som tidigare präglade de mindre konsumentföreningama och försöka få aktiva och för de kooperativa målen engagerade medlemmar. Andra typer av åtgärder är ”Gör-Dig-Hörd-kampanjen”, medlemsenkäter, studiecirklar och debatt (V i-skolan hade under 1979 totalt ca 3 252 verksamma studiecirklar), gillesverksamheten (266 kooperativa gillen med omkring 14 100 registrerade medlemmar 1977), förtroendevaldas sortimentbedömningar, konsumentträffar och förslagslådor. De egna industrierna medför framför allt en närmare kontakt med produktionen och skapar möjligheter för en egen forsknings- och utvecklingsverksamhet och därmed en bas for en kooperativ profilering av produkterna (vilket de blåvita varorna är exempel på). KF förfogar även över vissa administrativa system, med vars hjälp man kan åstadkomma en motsvarande styrning. Det främsta exemplet är KF:s s. k. SDBK-system. Genom detta ger inköpare och sortimentskommitté rekomendationer för sortimentsbyggande till lagercentraler och butiker. Dessa rekommendationer följdes i hög grad. KF/Konsumentföreningama har därför när det gäller sortiment och produkter, jämfört med övrig handel en större ambition att medvetet styra sortimentet i alla led av distributionskedjan. KF anstränger sig också mer för att begränsa sortimentet och är mindre benägen att acceptera nya produkter och varianter. Man är också mer angelägna om att befrämja de egna distributörmärkena jämförd med övrig handel. Under 1970-talet har det pågått en omfattande verksamhet inom KF för att utveckla egna produkter. Det har gällt t. ex. baskläder, bastrikå, sportredskap, basmöbler, blåvita varor, minirisk för allergiker m. fl. När det gäller baskläder och basmöbler ställs enligt interna direktiv följande krav. Baskläder: Lättskötta och funktionella, längre hållbarhet, billiga och prisvärdiga, ej modebundna, tidlösa, ständigt finnas i sortimentet, kombinerbara och innebära en ny livsstil. Basmöbler: De skall svara mot grundbehov, fungna bra, uppfylla Möbelinstitutets baskrav, vara prisvärda, ha en enkel utformning, vara mångsidigt användbara och ingåi sortimentet i minst fem år.

Kooperationens konsumentpolitiska betydelse 165

Motsvarande krav och riktlinjer har också gällt för andra basvaror. Produkterna skall inrikta sig på de mest angelägna grundbehoven, vara enkelt utformade, funktionella, utan onödiga utsmyckningar och krusiduller och inte appellera till irrationella motiv. Sammanfattande kan sägas att i denna typ av särpräglat kooperativa produkter sätts huvudfunktioner framför bifunktioner och bruksegenskaper framför attraktivitetsegenskaper. De kan anses ha sitt främsta värde där; a) bruksegenskaper har ”drunknat” bland alla attraktivitets-, mode- och märkesegenskaper; b) priset väsentligt kan sänkas genom en enklare utfomining (och större serier); c) kompletterings- och kombinationsmöjligheter kan vara av vikt; d) större livslängd kan fås (t. ex. på bekostnad av yttre attraktivitet och m0de); e) möjligheter till kompromissvarianter” existerar.

Övrig konsumentkooperativ produktpolitik

När det gäller övriga konsumentkooperativa organisationer är likheterna betydande i fråga om typer av generella åtgärder (test- och laboratorieverksamhet, egna industrier, medlemsinllytande, aktivt inköp etc.). Redan i tidigare avsnitt har olika exempel redovisats. I det följande skall endast vissa kooperativa särdrag i produktpolitiken tonas fram. OK har gjort olika insatser på både produkt- och servicesidan. Lågblybensin och ”gör-det-själW-anläggningar kan nämnas. Bostadskooperationen har vidtagit åtgärder för att förbättra inte bara bostads- utan också boendestandarden. Stora ansträngningar har också gjorts inom HSB och Riksbyggen för att förbättra hushållning med energi, såväl inom projekteringsverksamheten som byggande och förvaltning. Även Fonus produktutveckling ligger på både produktutbudet och serviceutbudet. Resos insatser för att vidga tillgången till och fördjupa innehållet i semestertjänstema är väl kända. Folksams insatser att bl. a. utveckla adekvata försäkringsfomier för kollektiv bör särskilt nämnas liksom åtgärder föratt främja teknisk utveckling (bilneparationer) i anslutning till försäkringsverksamheten.

4.5.5 Lantbrukskooperationens produktpolitik

Lantbrukskooperationens produktpolitik bedrivs med andra utgångspunkter än konsumentkooperationens och rör främst livsmedel och förädlade produkter med livsmedel som bas. Därtill har den lantbrukskooperativa produktpolitiken sin tyngdpunkt i de tidigare uppsamlingsleden. Bland de konkreta åtgärder som vidtagits på detta område har Jordbrukets provkök, som bildades 1963, redan nämnts. Dess verksamhet skall hjälpa de lantbrukskooperativa organisationerna med en fortlöpande anpassning av produkter och sortiment till konsumenternas önskemål”. Det huvudsakliga arbetsområdet är råd och anvisningar till konsumenter, hem, storhushåll och konsumentrådgivare samt kvalitetskontroller, lagringstester, uppvärmningsoch tillagningsförsök. Köttforskningsinstitutet tillkom 1967, och ägs av jordbrukamas slakteritöreningar. Verksamhetens huvudområden rör långsiktig forskning, teknisk utveckling, kvalitetskontroll och utbildning. Man arbetar med transport av

166 betydelse Kooperationens konsumentpolitiska

och förpackning. Som ledstjärnor för

slakteridjur, slakt, styckning, förädling

verksamheten står högre kvalitet och bättre effektivitet. har bedrivit ett långsiktigt utvecklingsarbete för Slakteriorganisationema att förbättra nötköttets kvalitet med avseende på mörheten. Vakuummöming infördes i slutet av 1960-talet och 1980 introducerades det impulsmörade köttet. Genom ett systematiskt avelsarbete kombinerat med allt bättre

utfodring har den svenska grisen blivit köttigare och mindre fet. Späcktjock-

leken har minskats med ca 30 % de senaste 15 åren. Vidare har en utveckling av process- och förpackningsteknik för styckade varor och charkprodukter skett. Bland andra branschvisa åtgärder kan för SLR nämnas utvecklingen av effektiva utfodrings- och från miljösynpunkt önskvärda odlingssystem. Vidare av hela maskinsystem snarare än enskilda maskiner, t. ex. pågår en utveckling mekaniseringskedjor för vallskörd, lagring och utfodring. har satsat på hygien och kontroll av SMR och mejeriföreningarna mejeriprodukter. Mejeriema kontrollerar under hela tillverkningsprocessen att produkterna har rätt sammansättning och bra kvalitet. De färdiga produkterna kontrolleras även med hjälp av bl. a. modern datateknik. En undersökning av produktutvecklingen i ledande svenska livsmedelsföretag under 1970-talet] fann i jämförelsen mellan kooperativa och privata företag att de kooperativa varit mer framgångsrika såväl tekniskt, marknadsmässigt som kommersiellt. I jämförelsen mellan produoentkooperativa företag och konsumentkooperativa företag visade sig de förra vara tekniskt och marknadsmässigt mera framgångsrika, medan det inte fanns någon nämnvärd skillnad i kommersiell framgång. Denna undersökning är dock ännu den enda i sitt slag. Resultaten måste bedömas därefter.

4.6 Sammanfattande synpunkter

4.6.1 Betydelsen av kooperativ konsumentpolitik

1 detta kapitel beskrivs hur kooperationens konsumentpolitik utvecklats jämsides med samhällets. Stora förändringar i konsumentpolitiken har ägt rum under några decennier. En hel del av dessa kan härledas från krav som ställts inom och av kooperationen. Den medlemsdemokratiska uppbyggnaden och den kunskapsförmedlande infonnationsverksamheten utgör viktiga förutsättningar för kooperationens konsumentpolitik. Det skapar möjligheter till ett mer direkt och organiserat konsumentinflytande på produktion och distribution av varor och tjänster. Utredningsarbetet har av denna anledning inriktats på att som en viktig del av kooperativ konsumentpolitik beskriva konsumentinforrnationen, prispolitiken och produktpolitiken. Av inledningsavsnittet framgick att det är att se kooperativ konsumentpolitik i relation till samhällets 1 nödvändigt Nyström, H. och Edkonsumentpolitik. Stat och kommun har vidtagit en rad åtgärder genom vardsson, B.: Technological and Marketing Stra- lagstiftning och inrättande av specialtjänster och organ för att förbättra tegies for Product Devel- förhållandena för konsumenterna. opment - a study of 20 som saknar resurser att tillvarata sina Speciellt skall de konsumentgrupper Swedish food processing konsumentintressen uppmärksammas. Kooperationens konsumentpolitik, companies, SLU rapporter, 1980. grundad på idén om Självhjälp, inkluderar en konkurrenskraftig och effektiv

Kooperationens konsumentpolitiska betydelse 167

produktions- och distributionsapparat. Den kooperativa konsumentpolitiken har således ett annat åtgärdsregister än samhällets konsumentpolitik. Sammantaget gäller dock att samhällets och kooperationens konsumentpolitik kompletterar varandra. Med detta följer dock ett inbördes beroende vars konsekvenser måste förutses och beaktas vid förändring i någon av parternas politik eller vid förändringar i samhället i övrigt. De senare årens kärvare ekonomiska läge har påverkat såväl kooperationens som samhällets möjligheter att föra en effektiv konsumentpolitik. Samtidigt med att konsumenternas förhållanden försämras ökar dessas behov av en kraftfull konsumentpolitik. Mot denna bakgrund anser utredningen att kooperationens konsumentpolitiska roll måste tillmätas stor vikt när kooperationens förutsättningar och villkor utformas. l det följande skall vissa sammanfattande slutsatser av den föregående framställningen redovisas. I anslutning till detta ges också några preciseringar av de förutsättningar som fordras för att kooperationen skall kunna tillgodose de ökade krav på konsumentpolitiska insatser som samhällsutvecklingen medför.

4.6.2 - och

Konsumentinhrmation kooperativ samhällelig uppgift

Som tidigare konstaterades har kooperationen en viktig ñmktion i samhället som konsumentinformatör. Den gäller såväl information om produktfakta, allmän konsumentupplysning, och utbildning som debatt och opinionsbildning. En stor del av informationen sammanhänger med kooperationens folkrörelsekaraktär, dvs. som en allmän folklig och demokratisk medlemsorganisation. Den omfattar emellertid också konsumentpolitiska funktioner som samhället i princip åtagit sig men som kooperationen av historiska skäl och genom sin medlemsanknytning och affärsmässiga verksamhet har väl så goda förutsättningar för att klara. Vidare - och detta är det unika för just den konsumentkooperativa verksamheten - är den kooperativa konsumentinformationen en förutsättning för en affärsverksamhet som direkt kommer medlemmarna till godo och indirekt samtliga konsumenter. Samtidigt som infonnationsverksamheten är en förutsättning för den konsumentkooperativa verksamheten drar den kostnader som under altemativa förhållanden skulle belasta samhället. Nu får kooperationen själv svara för dessa merkostnader. Konsumentkooperationen arbetar emellertid i full utsträckning på marknadens villkor. Detta innebär att kooperationen genom de nämnda merkostnadema, som är av en storleksordning som inte motsvarar andra företags, ställs inför dilemmat att balansera behovet av konsumentinfonnation mot sådana vinstgivande dispositioner som marknaden tillåter. Omfattningen av kooperationens infonnationsverksarnhet kan inte med säkerhet beräknas. Som ett exempel på kostnader för en organisation kan nämnas att 1981 års budget för KFzs upplysningsverksamhet upptar en kostnad av närmare 30 milj. kr. Efter avdrag för vissa intäkter beräknas nettokostnaden till drygt 24 milj kr. Till detta skall också läggas de enskilda föreningarnas kostnader för upplysningsverksamheten som uppskattas belöpa sig till samma belopp som KFzs. De nämnda kostnaderna kan i allt väsentligt hänföras till KF:s egentliga folkrörelseroll. Endast i begränsad omfattning ingår kostnader för verksam-

[68 Kooperationens konsumentpolitiska betydelse

heter som finns i konkurrerande företag. De egentliga verksamhetskostnaderna för KF:s upplysningsverksamhet fördelas på följande sätt:

Tabell 4.1 KF:s upplysningverksamhet. Budget för 1981 med fördelning på programområden

Till detta kan också läggas kostnader för den kooperativa pressen. Kooperatören och Vi har sålunda under den senaste femårsperioden krävt ett tillskott på i genomsnitt 9 milj. kr per år. Andra kooperativa organisationer har även kostnader för likartad verksamhet, dessa är dock inte av samma omfattning. Även om det inte är möjligt att entydigt beräkna konsumentkooperationens kostnader för kan det fastslås att den är av

infonnationsverksamheten,

betydande omfattning. Enligt utredningens mening är det också uppenbart att kooperationens verksamhet av detta slag är avsevärt större än konkurrenternas. Vidare har det tidigare i framställningen kunnat konstateras att kooperationens målsättning och verksamhet på detta område i allt väsentligt överensstämmer med samhällets. Samhället har också, ofta efter kooperativ framställning eller med kooperationens direkta stöd, byggt upp en relativt omfattande egen konsumentpolitisk verksamhet. Som jämförelse med konsumentkooperationen kan nämnas att statens kostnader för Konsumentverket inkl. reklamationsnämnden för innevarande budgetår ärberäknad till 45 milj. kr. Dvs. sannolikt något mindre än vad KF och konsumentföreningama satsar på detta område. De ekonomiska förhållandena under 1980-talet kommer att medföra för flertalet grupper i samhället. Den privata liksom den offentliga problem konsumtionen kan förväntas bli restriktivt behandlad. Detta ställer växande krav på konsumentpolitiken i allmänhet och kanske framför allt på konsumentinforrnationen. Mot den bakgrunden och med hänsyn till vad som i

övrigt tidigare konstaterats finner kooperationsutredningen det angeläget att

förutsättningarna och möjligheterna för kooperationens insatser på detta område beaktas och tillvaratas. Ett grundvillkor för detta är att finansieringen av den allmännyttiga konsumentinforrnationen kan ske utan att kooperationens konkurrensförhållanden försämras.

Kooperationens konsumentpolitiska betydelse 169

4.6.3 Kooperativ pris- och konkurrenspolitik

Kooperationens uppgift att främja medlemmarnas hushållning innebär, utom en effektiv konsumentinfonnation, dels en strävan efter högsta möjliga effektivitet i produktion och distribution, dels en strävan efter att påverka pnsbildningen i en för konsumenterna önskvärd riktning. Kooperativ verksamhet som strävar efter att maximera medlems-/konsumentnyttan kan ur samhällets synvinkel anses ha ett speciellt värde. Den aktiva kooperativa prispolitiken stärker priskonkurrensen och tvingar konkurrerande företag att pressa sina kostnader och marginaler. Effekterna av kooperationens insatser på detta område är svåra att mäta. Utredningen har på olika sätt sökt klarlägga om kooperationens insatser på det konsumentpolitiska området kan kvantifieras och kanske ställas i relation till vad andra delar av näringslivet presterat. Av en rad skäl är detta utomordentligt svårt. När den lokala konsumentföreningen i Stockholm vid årsskiftet 1980/81 annonserar att dess kunder sparat lägst 40 milj. kr genom att köpa de s. k. blå-vita basvaroma är det en typ av bevisföring som har begränsat värde. Också enskild handel kan visa upp företag som gjort betydande prisinsatser. Man kan t. ex. nämna namnet IKEA som ett riksbekant exempel. Kooperationens historia visar i och för sig en så lång rad insatser till gagn för konsumenterna, att det är en allmänt vedertagen uppfattning att den halt utomordentlig betydelse för de svenska hushållen. Att mäta detta förutsätter omfattande forskningsinsatser om det överhuvudtaget låter sig göras. Den som vill kan ju som regel avfärda förhållandet som ett uttryck för konkurrensförmåga och marlcnadsanpassning. Utvecklingen under det senaste decenniet har förändrat kooperationens möjligheter att påverka prisutvecklingen. 1980-talet torde knappast innebära några radikala förändringar härvidlag. På vissa områden kommer man dock att ha kvar sin fulla styrka. Det gäller för KF/föreningamas del främst på dagligvarusortimentet. Bostadskooperationen respektive Fonus torde ha en stor roll att spela i boendets förvaltningskostnader respektive på begravningssidan. Oljekooperationen, OK, har under efterkrigstiden hañ en prisledande roll på marknaden. Med det nya läget på energiområdet är framtiden oviss. Generellt gäller dock att kooperationens roll som allmän konkurrensfaktor kvarstår. Det gäller då inte bara faktisk påverkan på konkurrensen utan också i stor utsträckning den potentiella konkurrensen som varje privatägt och statligt företag inom berörd sektor måste ta hänsyn till i sitt beslutsfattande och sin priskalkylering. Inom ramen för samhällets ekonomiska politik anses konkurrensen mellan olika företag vara det ekonomiska systern som ger konsumenten de största fördelarna. Utredningen vill emellertid också understryka vikten av den konkurrens som sker mellan olika Företagsformer och systemblock med olikartade mål, dvs. mellan privata, statliga och kooperativa företag. Kooperationen är på några viktiga områden den enda faktiskt avvikande företagsformen som garanterar en systemkonkurrens. I systemkonkunensen blir kooperationen ett medel för konsumentema att både korrigera och komplettera annan företagsamhet. Genom sin verksamhet, som byggts upp på demokratisk väg, har kooperationen som tidigare visats utövat ett avgörande inflytande på en rad olika områden.

170 Kooperationens konsumentpolitiska betydelse

Föratt åstadkomma en sådan priskonkurrens samarbetar olika kooperativa enheter i regel inom ramen för en två- eller tredledsorganisation, dvs. att primärföneningama för vissa gemensamma syften skapar ett branschförbund och/eller en huvudorganisation. Detta samarbete baseras också ofta på en ideologisk grund, det finns t. ex. föreskrivet i en av de kooperativa grundsatserna. Dessa kooperativa samarbetssträvanden som har ökad konkurrens och effektivisering som syfte kan komma i konflikt med den samhälleliga konkurrenspolitiken. Denna fråga aktualiserades bl. a. vid remissbehandlingen av konkurrensutredningens betänkande (SOU 1978:9). Ny konkurrensbegränsningslag. Flera av de där föreslagna skärpningama i konkurrensbegränsningslagen skulle direkt hindra en kooperativ samverkan i traditionella former. Förslaget har mött stark kritik från kooperativt håll. Mot denna bakgrund vill utredningen betona vikten av att åtgärder mot skadlig konkurrensbegränsning inte utformas så att kooperationens möjligheter att bl. a. genom konkurrens med annan företagsamhet främja ett effektivt näringsliv förhindras.

4.6.4 Kooperativ produktpolitik Kooperationens mål på produktområdet är i regel mer komplext och av en mer uttalat social karaktär än andra företags. Den har även en uppbyggnad och struktur som möjliggör ett något annat sätt att arbeta på. Dessa kooperativa särdrag när det gäller mål, konsumentanknytning och egen produktion medför bl. a. att kooperationen kan utveckla produktaltemativ (basvaror m. m.) utifrån delvis andra förutsättningar jämfört med annan företagsamhet. Vidare kan de sortimentsbegränsande åtgärderna och olika försök med mer direkt konsumentinflytande anses vara klart önskvärda från samhällets synpunkt sett. Satsningen på kvalitets- och säkerhetsaspekter utgör också ett värdefullt inslag. Från allmän konsumentsynpunkt är det önskvärt att näringslivet tar på sig ett vidgat ansvar för att de varor och tjänster som konsumenterna köper är säkra, väl fungerande och motsvarar konsumenternas önskemål och behov. Den svenska konsumentkoopexationen har i flera fall varit en föregångare härvidlag. Utredningen har funnit att samhällets möjligheter att genom egna konkreta insatser verka för att producenter och marknadsförare tar på sig ett vidgat produktansvar under 1980-talet synes bli begränsade. Här anser utredningen därför att kooperationen har en viktig uppgift att fylla i det att man kan erbjuda alternativ på olika produktområden, att man i större utsträckning betonar säkerhets- och funktionsaspekter och att det finns en sektor där ett organiserat konsumentinflytande har en möjlighet att göra sig gällande även i de tidigare produktions- och distributionsleden. Detta finner utredningen vara ytterligare ett förhållande som bör beaktas när de allmänna villkoren för kooperativ verksamhet utformas och fastställs.

5 och kapitalet Kooperationen

5.1 Allmän bakgrund

Kapitalet har en sidosatt funktion i det kooperativa företagets handlingsmâl

och i samspelet med medlemmarna. Ägamas främsta uppgift är att bidra med

leverans, köp, arbete eller genom begagnandet av föreningens tjänster. Fördelningen av överskott knyts i forsta hand till medlemmarnas praktiska i efterhand av en sådan prestation. Det aktivitet och utgör en prisjustering satsade kapitalet får på sin höjd en ersättning som motsvarar en rimlig låneränta. Det endasjälvständiga värde som knyts till kapitalet är att stimulera till medlemmarnas sparande för att främja en god hushållsekonomi. en grundläggande och Kooperationen har genom denna sin uppbyggnad svaghet i anskaflhingen av eget kapital. Ändå har förmodligen nödvändig också i kooperationen varit påfallande framgångsrik i sin kapitalanskaffning, jämförelse med aktiebolag, vars hela uppbyggnad grundas på kapitalbildning. Speciella styrkefaktorer tycks ha avbalanserat svaghetema. Av flera skäl måste dock kapitalfrågan betraktas som ett alltmer besvärande hinder för kooperativ tillväxt och utveckling. Det gäller inte minst ny fästs i samhällsdebatten uppmärksamhet vid den kooperation. Samtidigt kooperativa företagsfomiens expansionsmöjligheter. Det gäller bl. a. arbetmen också andra, för Sverige nya former. Utredningen har skooperation därför hatt speciell anledning att granska de särpräglade villkor för kapitalförsöijningen som företagsformen arbetar under. - - uppbyggnad, karaktär avkastning och tillväxtvillkor är Kapitalets tveklöst ett av de starkaste särdragen i den kooperativa företagsformen. Ändå saknas teoretiska modeller och begrepp för kapitalbildningen i kooperativa

företag.

och forskning visar att

En genomgång av svensk och utländsk litteratur mycket litet har skrivits på detta omrâde. Den ansats till analys och den diskussion som här skall föras om kooperativ finansiering och framtida kapitalbehov grundar sig därför inte på någon etablerad modell eller föreställning om kooperativa finansieringsvillkor. Som metod för att belysa kapitalfrågan hari stället valts att jämföra olika finansiella variabler mellan å ena sidan kooperativa föreningar och å den andra sidan börsnoterade aktiebolag samt att däreñer söka nyansera bilden med hjälp av de kooperativa uppfattning. 1 se John Skär, Koope_

organisationemas egen .

I den fortsatta diskuteras och kvantiñeras begrepp med framställningen rama företag_ SOU och vinst, liksom Soliditet, räntabilitet 1981:54 s. 217. kooperativ särprägel som riskkapital

172 Kooperationen och kapitalet

och likviditet. Detta sker delvis med de större aktiebolagen som jämförelse, vilket ger en finansanalytiskt vedertagen men ibland skev bild av kooperationens frnansiella villkor. Kooperationen bör kanske mätas bara efter sina egna mått. I avvaktan på sådana har dock metoden ett pedagogiskt värde i sin anknytning till gängse föreställningar och terminologi kring företaget som en ekonomisk-organisatorisk enhet. Den knyter också på ett robust sätt an till de krav som marknadsekonomin riktar mot varje företag, oavsett dess form.

5. l .l Uppdraget

Enligt utredningens huvuddirektiv (l977:28) skall arbetet med kapitalfrågorna inriktas på att jämföra insatskapitalets roll i föreningar med aktiekapitalets i aktiebolag, att pröva möjligheterna att underlätta uppbyggnaden av eget kapital i kooperativa företag, att studera försörjningen med långa krediter samt att undersöka om kooperationen i frnansieringshänseende särbehandlas genom gällande regler och etablerad praxis. I tilläggsdirektiven (l979:l4) förklaras kooperationsutredningen vidare vara oförhindrad att behandla sådana skattefrågor som sammanhänger med kooperationens kapitalförsörjning. l utredningens arbete med kapitalfrågoma har beaktats de lönsamhets- och strukturproblem som vuxit fram i det svenska näringslivet under slutet av 1970-talet. Svårighetema har självfallet berört också de kooperativa företagen. Det gäller inte minst de skogskooperativa företagen. Utredningen har dock fäst avseende vid skogskooperationen endast i den mån dess problem har bedömts vara allmänt gällande för den kooperativa företagsformen. Som en följd av den allmänna ekonomiska utvecklingen har frågan om företagens försörjning med s. k. riskkapital uppmärksammats av statsmakterna. Stimulansåtgärder i fonn av skattelättnader har genomförts för främst de börsnoterade aktiebolagen. De kooperativa huvudorganisationema KF och LRF har under utredningsarbetets gång genom särskilda skrivelser uttryckt sin oro över kooperationens kapitalförsörjning och över att allt fler stimulansåtgärder för aktiebolag inte kan tillämpas på kooperationen. Utredningens arbete med kapitalfrågoma har därför koncentrerats till försörjningen med eget kapital och möjligheterna att förhindra en ytterligare soliditetsförsvagning. Frågan om de kooperativa föreningarnas kreditupptagningsförmåga har tillmätts ett underordnat intresse. De förslag till åtgärder som utredningen lägger fram för att stärka de kooperativa föreningamas försörjning med egenkapital inriktas på såväl en stimulans av traditionell kapitalbildning som på olika möjligheter att tillföra externt kapital. Därvid har också frågan om nya kapitalmarknadsinstitutioner

tagits upp. Åtgärdemas ejfekter på kooperationens kapitalförsörjning har

bedömts främst med utgångspunkt i kravet på en tillfredsställande nivå av det egna kapitalet i ekonomiska föreningar.

principer

5.1.2 Kapitalet- och mål Obundenhet och ekonomiskt oberoende är två kooperativa principer som ingår bland kooperationens grundsatser. Oberoendeprincipens syfte är att värna om det kooperativa företagets

Kooperationen och kapitalet 173

integritet och ideologiska självständighet. l praktiska former kan oberoendeprincipen formuleras som ”betryggande kapitalbildning och ytterst som soliditet. Traditionellt har också kapitalförsörjningen och dess villkor hañ en uppmärksammad roll inom den svenska kooperationen. Kravet på en stark kapitalbas grundat på medlemmarnas egna tillskott har varit något av en kooperativ levnadsregel. Detta förhållande måste beaktas samtidigt med kapitalets ställning som en sidoordnad produktionsfaktor. Den kooperativa kapitalbildningen får därför ses i spänningsfáltet mellan å ena sidan det utåtriktade kravet på en stark finansiell ställning för att bevara oberoendet och å den andra sidan det inåtriktade kravet på kapitalets tillbakaskjutna roll som produktionsfaktor och målfunktion. Kapitalbildningen som medel för oberoende är betydelsefull för kooperationen medan kapitalbildningen som mål är underordnad. I stället för kapitalbildning har kooperationen ett annat ekonomiskt mål, nämligen att löpande tillförsäkra medlemmarna största möjliga ekonomiska utbyte av medlemskapet. Därutöver har kooperativa föreningar sociala och demokratiska mål, vilka är lika betydelsefulla som det ekonomiska målet. Inom ramen för detta breda målspektrum, inriktat på medlemmarnas nytta i skilda bemärkelser, framstår medlemmarnas suveräna beslutsrätt över föreningens inriktning och verksamhet som primär. Frågan är t. o. m. om inte medlemsmålens uppfyllande förutsätter en sådan beslutsrätt. I aktiebolaget är ägarens beslutsrätt knuten till och graderad efter kapitalet.

Ägarkapitalet är detsamma som egenkapital. I den ekonomiska föreningen är

ingen beslutsrätt knuten till något kapital, dvs. inte heller till insatskapitalet. Bara medlemskapet ger rösträtt. Man kan därför tänka sig att en kooperativ förening i framtiden kan disponera ett riskbärande egenkapital som hämtas utanför medlemskretsen så länge det- i likhet med övrigt egenkapital - inte påverkar medlemmarnas beslutsrätt. Utredningen tar upp frågan närmare i sina förslag. Externa kapitaltillskott har inte praktiserats i Sverige. Föreningslagen tillåter i princip inte att insatskapitalet hämtas utanför medlemskretsen. Kooperationen har i stället hänvisats till en kapitaluppbyggnad som i huvudsak vilar på ett sparande av kooperativets egna överskott, ett slags .själwnansieringsprincip.

Självfinansieringsprincipen

Självfr nansieringen är den grundläggande kooperativa frnansieringsprincipen. I teknisk mening innebär den en rundgång av kapital, där kooperationens överskott i huvudsak återslussas till företaget. Det sker antingen i fonn av medlemsinsatser l eller som konsolidering dvs. en kollektivisering av behållna “Självñnansieringsprinöverskottsmedel, eller i form av ett medlemssparande på visst konto. cipen är den här preliminärt nvända beteckl första hand kan självfmansieringsprincipen betraktas med utgångspunkt i ningen för rundgång

föreningarnas insatskapital. Återbäring/eñerlikvid amorteras automatiskt

av kooperativa överskott. med en stadgemässigt bestämd andel av en kollektivt fastställd insatsskyldig- Beteckningen skall inte het. Medlemmen får således en del av kooperativets men detta förväxlas med ordets snäöverskott, vare innebörd som ”tvångssparas” helt eller delvis i form av en stadgebunden insatsamortering. används vid finansiering Återstående del av överskottsfcirdelningen sparas ofta frivilligt genom insättav företagens investeringning på medlemskontot i föreningen. Föreningens överskott fördelas på ar etc.

174 Kooperationen och kapitalet SOU l98l:6O

medlemmen men utdelas, i meningen utbetalas, endast delvis. Förfarandet kan liknas vid en ständigt pågående emission. Det påminner om en nyemission i aktiebolagens mening eftersom de medel som överförs till föreningens insatser i princip är ett direkt ägartillskott. Det lånar samtidigt drag av fondemission eftersom kapitalet är helt internt genererat, ett företagssparande som partiellt binds kvar i föreningen som ett insatskapital. Den kooperativa emissionen försiggår således normalt utan egentliga krav på kontant tillskjutna insatsmedel från medlemmarna. Kapitaltillskottet synes dock bygga på vissa förutsättningar. För det första en lönsamhet som är tillräckligt hög för att medge en rimlig återbäring respektive efterlikvid. För det andra en insatsskyldighet som höjs i takt med stigande kapitalbehov - t. ex. inflationen - så att överskottsmedlen verkligen binds till insatsen och inte hamnar ovanför ett alltför lågt fastställt insatstak. En ytterligare förutsättning för att överskottens återgång också skall ge en finansiell nyemissionseffekt är att återbetalning av insatser till avgående medlemmar inte överstiger det som tillkommande medlemmar skjuter till. Insatskapitalets rörlighet följer ju medlemskårens. Självfinansieringsprincipens förutsättningar begränsar dess användbarhet. Exempelvis kan föreningens konsolidering, åtminstone kortsiktigt, leda till en kooperativ målkonflikt. Kooperativets ekonomiska syfte är att maximera inkomster/besparingar för sina medlemmar. Detta sker i huvudsak genom föreningarnas prispolitik. Höga redovisade överskott strider definitionsmässigt mot kooperativets intresse i den mån överskotten hämtas från de egna medlemmarna. En räntabilitet för överlevnad är mer ett kooperativt mål än räntabilitet för expansion. En konsolidering kan därför inte överdrivas eftersom den kan gå ut över medlemsintresset. Lönsamhetskravet måste därför knytas till en allmänt rimlig räntabilitetsnivâ, på en viss marknad eller i samhällsekonomin som helhet. En fungerande självfinansieringsprincip under inflation förutsätter också kontinuerligt höjd insatsskyldighet. Ett stadgemässigt beslut om höjd insatsskyldighet blir obligatoriskt för alla medlemmar. De kan inte som aktieägarna individuellt avstå från att teckna nytt kapital vid en nyemission. Om protesterande medlemmar utgör en minoritet kan en höjd insatsbetalning undvikas av den enskilde medlemmen bara genom utträde ur föreningen. De praktiska konsekvenserna kan därför bli att höjd insatsskyldighet ger ett bortfall av medlemmar och skrämmer bort tänkbara nya medlemmar. Nettoeffekten för föreningen av en höjd insatsskyldighet kan paradoxalt nog bli ett minskat insatskapital. Sammanfattningsvis: Självfinansieringprincipen hävdar det kooperativa oberoendet. Processen med en ständig återslussning av överskottsmedel har direkt och indirekt en avgörande betydelse för kooperationens kapitalförsörjning. Viktiga begränsningar gäller dock for processens finansiella verkningsgrad. Självfinansieringen bygger på indirekta kapitaltillskott från medlemmarna. Beroendet av medlemmarna som finansieringskälla är mycket stort. Det kan också uttryckas så att utbud och efterfrågan på kooperativt egenkapital inte söker sig till en speciell marknad utan möts i föreningen. Kooperativet har normalt tillgång endast till intemt riskkapital och inte som aktiebolagen också till en extern marknad för riskkapital.

Kooperationen och kapitalet 175

5.1.3 Egenkapizalets uppbyggnad

Särskilda karaktäristika utmärker de kooperativa föreningarnas egenkapital. Dessa särdrag är både associationsrättsliga, dvs. knutna till föreningslagens reglering av insatskapitalets ställning och funktion, och organisatoriska med anknytning till kooperativ ideologi och praxis. Särdragen i de kooperativa föreningarnas uppbyggnad av egenkapital måste vägas in i värderingen av soliditetsnivån i kooperativa företag liksom i bedömningen av eventuella skatteåtgärder beträffande nytt egenkapital i ekonomiska föreningar. I figur 5.1 görs ett försök att beskriva det s. k. riskkapitalets karaktäristika med utgångspunkt i vissa allmänna föreställningar om riskkapitalets karaktär. - - Dessa värderingar långsiktighet, uthållighet, kreditvärdighet ger en tillräckligt vid ram för att fånga in en jämförelse mellan aktiebolagets, framför allt det börsnoterade, och den kooperativa föreningens villkor. I stället för riskkapital används här tennen egenkapital som ett samlat begrepp för aktiebolaget och föreningen eftersom den har sin utgångspunkt i

gemensamma bokforingsmässiga krav. Med egenkapital menas då det kapital

som i balansräkningama rubriceras som ”eget kapital plus hamen av oueskattade reserver. För de kooperativa föreningarna tillkommer i viss mån medlemmarnas sparrnedel, medlemslånen. Egenkapitalet kan ocksâ beskrivas som ägartillskott (aktiekapital/insatskapital) plus det kapital som uppkommit genom överskott på företagets verksamhet.

F ig. 5.1 Egenkapitalets karaktäristika En jämförelse mellan tvåjörezagsørmer

Ekonomisk ñrening Aktiebolag lnsalskapital Fonder Medlemslán Aktiekapital Fonder Långsiktighet Tidsbundet Eviga

Tidsbundna Evigt _ Eviga

- en tidsfaktor = uppsägningsbart Kollektiva = uppsägnmgsbara = ej uppsägnmgs-

Partrellt

Pulserande Partiellt Pulserande bart utdelmngsbara utdelningsbara Amorteringsfria Uthållighet Resultatberoende Ej utdelning- Avtalad Utdelning_-

Resultaberoende

- en krisfaktor utdelning = grundande utdelning/ Utdelning grundande insatsräntaf låneränta Kneditgrundande lnga lnga lnga - en förtroende- säkerheter säkerheter säkerheter faktor Buffertkapital Partiellt Buffertkapital buffertkapital = konkurssignal (2/3-regeln) a Den kooperativa termen insatsränta avser en överskottsfördelning på det riskbärande insatskapitalet, och inte som termen antyder en fast räntesats for ett lånekapital. I föreningslagen används termen ”vinstutdelning”.

Tablån utgår från synen på riskkapitalet i aktiebolaget. Dessa egenskaper hos riskkapitalet blir kreditgrundande för kooperationen liksom för aktiebolagen. För den ekonomiska föreningen har tre kategorier av eget kapital medtagits. Till insatskapital och fonder har fogats medlemslån, vilka inom kooperationen ibland inräknas i soliditeten.

176 och kapitalet Kooperationen

Egenkapitalets långsiktighet

I aktiebolaget är kravet på långsiktighet fullt tillgodosett eftersom aktiekapitalet i princip är evigt. I ett aktiebolag kan återbetalning av aktiekapital endast vid nedsättning av aktiekapitalet eller vid utskiftning i ifrågakomma samband med likvidation. I börsnoterade företag kan ägaren sälja enskilda aktier utan att detta ruckar på evighetsprägeln hos aktiekapitalet i företa-

get. I den ekonomiska är det inbetalade insatskapitalet knutet till föreningen Vid dess uppsägning skall också insatskapitalet normalt medlemskapet. vilket från medlemmarnas synpunkt ger insatsen karaktär av ett återbetalas, lån till företaget. Till skillnad från normalfallet vid lån krävs av tidsbegränsat amortering utan kapitalbeloppet återbetalas föreningen ingen regelbunden klumpvis i samband med medlemmens avgång. får insatskapitalet en evighetskaraktär, dvs. Från föreningens synpunkt närmar sig traditionella krav på riskkapitalets funktion, när avgående medlemmars kapitalinsats uppvägs av tillkommande medlemmars. Gapet mellan avgående medlemmars fulla insatsbetalning och nya medlemmars just påbörjade kan dock lätt bli besvärande. Insatskapitalets evighetskaraktär förutsätter att den pulserande eller ”revolverande faktorn verkligen fungerar, dvs. att en avgående medlemsgeneraersätts av en tillkommande I tider av tions kapital medlemsgenerations. medlemstillväxt och insatskapitalet har visat utgör detta inte något problem förhållandevis väl också vid måttlig inflation. Problesig hålla ställningarna men inträder i samband med att medlemstillväxten av olika skäl upphör eller saktar av. Konsekvenserna av att den pulserande faktom avstannar är mest tydlig och besvärande i lantbrukskooperationen. Mellan 1970 och 1978 har antalet från 155 000 till 124000, eller med 20%. Det jordbruksföretag sjunkit innebär att allt större insatsbelopp per medlem också inbetalas av allt färre producenter. Också en krympande medlemspotential skärper gapet vid och ökar riskmomentet i själva flödesprocessen av inmedlemsväxlingama och utströmmande insatskapital. För föreningarna innebär detta att kapitalets evighetskaraktär tunnas ut. Risken är att insatskapitalet t. o. m. krymper som inflationen och den allmänna konkurrensmiljöns krav på samtidigt kapitaltillväxt förutsätter ett växande egenkapital. Detta är en betydande att lösas genom ekonomiskt bättre påfrestning som har små förutsättningar eftersom tendensen mot allt färre lantbrukare kan tider eller lägre inflation väntas fortsätta. har under senare hälften av 1970-talet haft Också konsumentkooperationen flöde. Genom att återbäringen inom KFproblem med insatskapitalets sektorn inställdes i stora delar av landet under 1978 (avseende köpen 1977) bröts den naturliga medlemsrekryteringen som normalt sker i samband med kvittoinlämningen. Nyrekryteringen av medlemmar avstannade och förbyttes 1979 till en minskning på nära 10000; det avgående medlemskapitalet ersattes inte. Utvecklingen är ett exempel på att den kooperativa nyemissionseffekten går om intet när lönsamheten bryts och den kooperativa

rundgången av överskott-återbäring-medlemsrekrytering-insatsbetalning

stoppas upp. Den pulserande egenheten hos insatskapitalet innebär principiellt att ju

Kooperationen och kapitalet 177

högre insatsskyldighet som åvilar varje medlem, desto mer ökar kooperativets finansiella sårbarhet. Detta ger anledning till två slutsatser. För det första att den finansiella sårbarheten hos insatskapitalet är större i den producentkooperativa sektorn än i den konsumentkooperativa. I yrkeskooperativer med en begränsad medlemspotential och där varje medlems kooperativa prestation (köp/leverans/arbete) väger tungt i föreningens ekonomi blir beroendet av en ostörd flödesprocess relativt större; varje avgående medlem avtappar kooperativet på en relativt stor andel av föreningens totala insatskapital varför kravet på ett snabbt nytillträde och snabb amorteringstakt på insatsen av annan medlem blir stort. Lantbrukskooperationens känslighet i detta avseende överträffas sannolikt bara av arbetskooperationens. För det andra ökar också kooperativets sårbarhet i flödesprocessen vid stigande insatsskyldighet, dvs. när den ekonomiska belastningen per medlem ökar. Kooperativet blir då beroende av varje medlems beredvillighet att acceptera ett stigande insatskrav - alternativet är att avgå ur föreningen. Om dessutom föreningen genom höjd insatsskyldighet ökar insatskapitalets andel av det totala egna kapitalet så vilar en större andel av Soliditeten på ett insatskapital vars hållfasthet försvagas genom tvekande medlemmar. Dessa samband medverkar otvivelaktigt till att företagsledningar i kooperativa föreningari vissa fall avstår från att höja insatsskyldigheten och föredrar andra finansieringsvägar. lnsatskapitalet har en betydelsefull tidsfaktor utöver medlemskapens längd och generationsväxlingama. Till skillnad från aktiebolagslagen kräver inte föreningslagen att kapitalinsatsen inbetalas kontant. I en nystartad förening kan det inbetalade insatskapitalet vara en mycket liten del av den i stadgarna fastställda insatsskyldigheten; den har ännu inte hunnit eller haft råd att bygga upp ett starkt och stabilt insatskapital. Ett ungt kooperativ tenderar att ha en svag bas av egenkapital medan det motsatta förhållandet gäller i ett etablerat och mångårigt kooperativ där insatskapitalet byggts upp under många år. Det kooperativa insatskapitalet bildas genom ett flöde med små, jämna och kontinuerliga kapitaltillskott till skillnad från aktiebolagens större kapitalsjok som inbetalas med vissa mellanrum. Följden blir att större investeringsprojekt eller tvära kast i den ekonomiska miljön som kräver omedelbara och större kapitalinsatser svårligen kan finansieras med egenkapital i en kooperativ organisation. Den förhållandevis unga skogskooperationens kris bör ses i ljuset av bl. a. dessa förhållanden. Det är också en förklaringsgrund till den skenbara motsättningen mellan de äldre kooperativa organisationemas relativa finansiella styrka och de yngres eller krisdrabbades ofta vacklande. Föreningslagen hindrar inte på något sätt att insatsskyldigheten fullgörs i en ekonomisk förening på samma sätt som i ett aktiebolag, dvs. genom kontanta inbetalningar i större klumpar. Att den möjligheten knappast alls utnyttjas har därför andra orsaker. I ett lantbrukskooperativt eller arbetskooperativt företag är den viktigaste medlemsprestationen en solidarisk köp-, leverans- eller arbetsinsats även vid tillfällen då den ekonomiska gottgörelsen därför är ringa och under ett marknadspris. Ett solidariskt fullgörande av en sådan medlemsprestation är i första hand en ekonomisk handling, och endast i andra hand en ideologisk, eftersom medlemmen avstår från möjligheten till bättre betalning för sin

178 Kooperationen och kapitalet

prestation genom att lämna kooperativet. Att då samtidigt avkräva medlemmen en kontant inbetald kapitalinsats innebär en kollision mellan två principer. Kravet på kapitalinsats ställs samtidigt med kravet på solidaritet. Den ekonomiska belastningen kan då upplevas som orimlig av medlemmen. Inom konsumentkooperationen har skälen för att inte avkräva medlemmen större kontanta kapitalinsatser sannolikt varit delvis andra än i några producentkooperationen. Inom den konsumentkooperativa rörelsen har det aktiva sparrnomentet traditionellt varit kopplat till inlåning i en kooperativ sparkassa snarare än i kontanta tillskott av insatskapital. En naturlig väg att bygga upp insatskapitalet för all kooperation har i stället bestått i en kontinuerlig återföring av föreningens egna överskottsmedel. Sammanfattningsvis kan insatskapitalet av flera skäl anses vara en svagare länk Soliditet än vad aktiekapitalet är i i den kooperativa föreningens aktiebolagets. Ett stabilt insatskapital och en fungerande flödesprooess förutsätter en rimlig lönsamhet i föreningen och en tillgänglig medlemspotential för kooperativets återväxt eller tillväxt. insatskapitalet är med nödvändighet också svagare i ett ungt kooperativ än i ett mångårigt, och dess sårbarhet är större i ett produoentkooperativ än i ett konsumentkooperativ.

Egenkapitalets uthållighet

Beteckningen uthållighet” eller ”stryktålighef” kan återföras till två av de främsta egenskaper som normalt kopplas till det egna kapitalet. För det första saknar företaget skyldighet att betala en avkastning på den tillskjutna kapitalinsatsen. Det innebär att stämman, dvs. delägarna, årligen

fastställer huruvida ekonomiskt utrymme finns för utdelning. Avkastningen

egenkapitalet är således -till skillnad från villkoren för lån pådet tillskjutna resultatberoende och flexibel. innebär detta ett risktagande. För företaget är det en För kapitalägarna trygghetsfaktor som underlättar planering och expansion eftersom det går att tänja på ersättningen till kapitalägama. Dessa kan tidsmässigt överbrygga sämre tider för företaget utan att detta behöver gå överstyr. För det andra saknar företaget skyldighet att till ägarna återbetala kapitalinsatsen vid en förlustsituation. Detta är ytterligare ett risktagande for delägarna och en trygghetsfaktor för företaget.

Ägarna har således i motsats till övriga intressenter - anställda, långivare,

kunder etc. -inte någon på förhand överenskommen inteckning i företagets intäkter. blir beroende av företagets överskott när andra

Ägamas avkastning

intressenter har fått sitt. Mot detta risktagande svarar traditionellt ägamas rätt

till den grundläggande kontrollen och styrningen av verksamheten. kan tillämpas och Detta grundläggande resonemang på både aktiebolaget den ekonomiska föreningen. Vad gäller föreningen måste dock resonemanget nyanseras och byggas på. - Medlemmens risktagande i föreningen är - jämfört med aktieägarens delvis lägre och delvis högre, både vad gäller avkastningsrisk och kapitalrisk. Detta sammanhänger med den dubbla intressentrollen. Medlemmen är både och leverantör (lantbrukskooperationen), kapitalägare och kund kapitalägare

Kooperationen och kapitalet 179

(konsumentkooperationen), kapitalägare och anställd (arbetskooperationen). Den kooperativa överskottsfördelningen kan göras dels som återhäring/efterlikvid, dels som insatsränta. Endast den s. k. insatsräntan är en utdelning på tillskjutet ägarkapital - i kooperativa termer ”fördelning” av årets överskott. I vissa kooperativa grenar erkänns inte kapitalets rätt till någon avkastning alls. Inom lantbrukskooperationen används endast en form av överskottsfördelning, nämligen efterlikvid/återbäring, vars storlek är fotad på medlemmens leveranser/köp med föreningen och inte på kapitalinsatsen. Efterlikviden ligger i praktiken inom stora delar av lantbrukskooperationen pâ gränsen till en i förväg avtalad varurabatt eller bonus, och måste därför bedömas som betydligt mindre flexibel och anpassad till resultatutvecklingen än en utdelning på kapitalet. För ägaren vars prestation då premieras i förhållande till leverantörsrollen i stället för till ägarrollen, tenderar överskottsfördelningen att bli fastare, dvs. mindre riskbärande än en normal utdelning. För företaget däremot minskar flexibiliteten. I tider av sämre lönsamhet och krympande överskott tenderar en alltför stor andel av överskottet att utbetalas i form av mer eller mindre förutbestämda ersättningar. Företagets konsolidering blir samtidigt otillfredsställande. Den kooperativa ägarens högre trygghet vid överskottsfördelningen återspeglas således i en lägre trygghet för företaget eller om man så vill större risk. Riskkapitalet har ju spegelvända funktioner för kapitalägaren och för företaget. Också inom konsumentkooperationen finns en praxis att skydda ägarna från en risk vid förräntningen. lnsatsräntan utbetalas ofta trots krympande överskott och utebliven återbäring. Kapitalägaren betraktas mer som sparare vilken är berättigad till en fast avtalad ersättning. Insatskapitalet uppfattas som en form av lånekapital. Leverantörsrollen i lantbrukskooperationen och spararrollen i konsumentkooperationen tenderar då bägge att begränsa företagens konsolideringar även om effekten mildras av den kooperativa rundgången med partiell återföring av ”utdelningen” som amortering på insatskapitalet. Kooperatörens speciella riskfunktion gäller också kapitalinsatsen. Andelsägaren i en ekonomisk förening är tillförsäkrad rätten att under normala omständigheter återfå sin kapitalinsats viss tid efter uppsägning av medlemskapet. Det kooperativa insatskapitalets associationsrättsliga karaktär liknar därvid lånets, och andelsägarens risk begränsas normalt till låg eller helt utebliven förräntning av insatsen, dvs. till förräntningsrisken. Vid konkursrisk eller annat hot mot kooperativets existens - en stark medlemsutströmning t. ex. -inträder en viss inlåsningseffekt av insatsen enligt föreningslagens bestämmelser. Detta för att tillförsäkra borgenärema ett visst skydd. lnträffar konkursen har insatskapitalet samma ställning som aktiekapitalet, dvs. det tas i anspråk som yttersta reserv - efter fonder etc. - för gäldtäckning till fordringsägama. lnsatskapitalets karaktär av lån gäller därför bara norrnalsituationen för medlem respektive förening. Vid tillfälle av kris blir insatskapitalet ett skyddskapital för borgenärema, och andelsägama utstår en akut risk för

180 Kooperationen och kapitalet

kapitalförlust. Insatskapitalets riskdimension i föreningen är således- jämfört med aktiekapitalets - visserligen uttunnat men klart befintligt. laktiebolaget riskerar ägarna att förlora inte bara avkastningen på (apitalet, dvs. normalt utdelningen, utan också större eller mindre delar av drt satsade kapitalet. I fåmansägda bolag krävs en extrem förlustsituation för att )ckså den ursprungligen satsade kapitaldelen skall gå förlorad - och då dráabas den enskilde aktieägaren hårt - medan det i börsnoterade företag inte är ovanligt att aktieägarna fortlöpande gör partiella förluster i enskilda aktieplacering- 31, I denna mening är uppenbarligen delägamas risktagande i den ekonomiska föreningen mer begränsat, eftersom en förlust av det satsade kapitalet under normala omständigheter inte inträffar. I sakens natur ligger då också att en aktieägare satsar riskkapital. Mot risken att förlora kapital står traditionellt chansen att göra er. vinst. I vinstchansen förväntas ligga en riskpremie, dvs. en kompensation för risktagandet. g En motsvarande möjlighet finns uppenbarligen inte hos föreningarnas medlemmar, eftersom det tillskjutna kapitalet i en kooperativ förening inte är föremål för värdestegring, utan återfås i nominellt belopp. Det bör kanske tilläggas att aktieägarna i ägarspridda företag under en fram till 1980 knappast medgivits någon riskpremie utan att tjugoårsperiod totalavkastningen före skatti stort kompenserat inflationen; under 1970-talet har inte ens detta inträffat. I en ekonomisk förening är dock riskkapitalets situation ännu mer missgynnat. Genom att kapitalet återfås endast i nominellt värde, gör kapitalägama under inflation vad man kan uttrycka som en garanterad kapitalförlust. Detta är i egentlig mening inte ett risktagande utan ett känt faktum, som möjligen kan påverka medlemmarnas villighet att tillskjuta nytt kapital. Eftersom ägamas kapitaltillskott dessutom är fullständigt illikvida, tidsmässigt bundna till medlemskapet upp till drvgt 20 år, som t. ex. i lantbrukskooperationen, och inte kan omsättas på en riskkapitalmarknad, så ger inlåsningseffekten på kapitalet en säkerställd realkapitalförlust vid inflation. Vid stora kapitalinsatser kan dessa inflationsförluster i absoluta tal bl: betydande, speciellt som kapitalutdelningen (insatsräntan) är obefintlig eller ringa. Riskfaktom i det kooperativa företaget måste ges ytterligare en aspekt, nämligen genom den finansiella solidariteten mellan föreningarna i en och samma organisation. Kooperationens federativa samverkan syftarbl. a. till att trygga medlemmarnas kapital. Denna ambition är inte alltid dekarerad, men ofta underförstådd bl. a. från kreditgivares sida. En s. k. prirrrärförening i ekonomiska svårigheter skyddas i praktiken ofta från konkurs av förbundet. Dettas är i själva verket en solidarisk handling från systerförenirgama, vilka har beslutsrätten över förbundet. Inom KF manifesterades denna filosofi genom Hushållsförcningen som verkade mellan 1923 och 1969. Dess uppgift var inte bara art starta nya föreningar utan också att indirekt skydda medlemmarnas kapitalinsatser genom ekonomisk rekonstruktion av drabbade föreningar. Samma grundfilosofi uttrycks ännu inom KF trots att irgen formell förpliktelse eller åtagande finns från KF gentemot föreningarna och trots att

Kooperationen och kapitalet 181

varje enskild förening som juridisk person ytterst måste anses svara för betalningen av uppkomna skulder. l praktiken skulle denna kooperativa praxis innebära att en enskild konsumförening inte tillåts gå i konkurs, utan att den i stället läggs ner eller under en övergångsperiod stöds av det centrala förbundet. Inom lantbrukskooperationen har aldrig den finansiella solidariteten formaliserats, men det finns genom åren exempel inom de flesta branschorganisationer på centralt stöd till krisdrabbade föreningar. Lantbrukamas Riksförbund, LRF, har på senare tid kommit att spela en allt viktigare roll i detta avseende. Den kooperativa konkurs som enligt traditionellt betraktelsesätt inte skulle kunna hända, nämligen Skåneskogs under 1978, innebär därför ett brott mot hävdvunna traditioner. Utan att gå in på någon egentlig analys av konkursens orsaker så kan ändå konstateras att skogskooperationen i praktiken saknat en central samverkansorganisation genom vilken ett stöd skulle ha varit omedelbart tillgängligt samt att storleken och kapitalintensiteten i varje skogskooperativt företag sannolikt krävt finansiella insatser utöver dem som en branschorganisation hade kunnat bidra med. En kooperativ solidaritet som i praktiken överlåter det yttersta risktagandet

på en central organisation kräver därför en centralisering av finansiella

resurser. Det solidariska risktagandet kan lätt växa till ett kooperativt dilemma eftersom varje förenings oberoende är ett kooperativt mål i sig. l kraft av den federativa samverkan förfäktas inom konsumentkooperationen mestadels åsikten att medlemmarnas riskkapital inte är riskbärande, dvs att insatskapitalet knappast kan betraktas som ett riskkapital. Riskdimensionen kunde kanske uttryckas så att varje individs risktagande inom konsumentkooperationen är högst begränsat och att i stället risktagandet är kollektiviserat och centraliserat. Det kollektiva risktagandet kan sägas innebära att insatskapitalets riskfunktion inträder först i en extrem situation. Det gäller både avkastningsrisk och kapitalrisk. Om denna extrema situation är osannolik, t. ex. inom konsumsektom, så är också den enskilde medlemmens risktagande ytterst begränsat. Å andra sidan, om betalningsinställelse verkligen inträffar i en kooperativ

förening så utfaller risken på ett mycket vidare område än bara insatskapita-

let. I ett lanbrukskooperativt företag drabbas den enskilde medlemmen ekonomiskt i tre avseenden: som leverantöri form av obetalda produktlikvider, som sparare genom bl. a. innestående efterlikvider i form av medlemslån och slutligen som tillskjutare av riskkapital i form av insatser. I ett konsumentkooperativt företag berörs medlemmen av de båda sistnämnda kapitalförlustema. Risktagandet för den kooperative medlemmen är därför större än för delägaren i ett aktiebolag beroende på att intressentrollema i ett kooperativ är andra än i ett aktiebolag. Allra störst är sannolikt medlemmens risktagande i

ett arbetskooperativ där medlemmen inte bara förlorar sitt kapital utan också

sitt arbete. Det kooperativa soliditetskravet bör därför betraktas mot bakgrund av bl. a. de vittomfattande ekonomiska konsekvenser som en kooperativ konkurs kan innebära för den enskilde.

182 Kooperationen och kapitalet

Egenkapitalets kreditgrundande funktion

Ett företags egenkapital är kreditgrundande eftersom det representerar långivarens förstahandsskydd och buffert vid ett ekonomiskt fallissemang. Företagets kreditvärdighet uttrycks schablonmässigt i termer av Soliditet, dvs. det egna kapitalets andel av totalkapitalet. I stort sett framstår egen kapitalets kreditgrundande funktion som en konsekvens av de karaktäristika som diskuteras ovan. Några faktorer bör dock tilläggas för att göra bilden mer fullständig. [aktiebolagslagen finns en spärregel, ett slags konkurssignal. Denna innebär att om 2/3 av aktiekapitalet har gått förlorat så skall företaget träda i likvidation. Lagen kräver alltså att åtminstone l/3 av aktiekapitalet skall återstå för att täcka underskott och skydda borgenärema. I föreningslagen finns ingen liknande bestämmelse för insatskapitalet, vilket försvagar insatskapitalets kreditgrundande kvalitet i föreningen jämfört med aktiebolaget. För etablerade och mångåriga kooperativer saknar en sådan spärregel sannolikt betydelse för kreditupptagningsförmågan. Den kan däremot tänkas slå hårdare mot ett nystartat eller okänt kooperativ. Det bör noteras att konsumentkooperationen på frivillig grund infört en motsvarighet till aktiebolagslagens konkurssignal i sina mönsterstadgar. Egenkapitalets fördel jämförd med lånens är inte bara dess stöne flexibilitet, utan också frånvaron av krav på säkerheter (panter). Ju större andel egenkapital, desto lättare uppbådas panter till kreditinstitutet och desto billigare kan lånet tänkas bli. I varje företag ingår s. k. automatiska lån som inte heller kräver säkerheter, såsom pensionsmedel, skattemedel etc. Idet kooperativa företaget tillkommer ytterligare en lånekategori som inte kräver fonnella säkerheter, nämligen medlemmarnas spannedel, de s. k. medlemslånen. Dessa betraktas inom kooperationen som ett ägarkapital vars egenskaper i viss mân liknar insatskapitalets. Medlemslånen räknas ofta som en form av egenkapital och på så vis också som en bas för soliditeten. För att kunna bedöma en kooperativ förenings kreditvärdighet krävs därför en analys utöver nonnala karaktäristik för ägarkapitalet bl. a. medlemslånens stabilitet i olika situationer. Begränsar man sig däremot till insatskapitalets funktion som ett traditionellt riskbärande kapital och ett aktivt buffertkapital mot långivamas förluster, så är uppenbarligen insatskapitalets stadga och uthållighet betydligt mer begränsad än i aktiebolaget. Att kreditvärdigheten i de folkrörelsekooperativa organisationerna därför ändå betraktas som förstklassig synes i stället bero på två speciella egenskaper. den kooperativa solidariteten och det kooperativa ägarkapitalets vidsträckta betydelse. Det bör då samtidigt nämnas att medlemskårens stabilitet och tillväxtmöjligheter bör utgöra en första grund vid bedömningen av insatskapitalets stadga i en ekonomisk förening. Den kooperativa solidariteten har två finansiellt betydelsefulla aspekter. Den ena avser solidariteten mellan medlem och förening och innebär att medlemmen temporärt kan avstå från en fullgod, dvs. marknadsmässig, ersättning för sin prestation. Därigenom ökas föreningens överskott och konsolideringsförmåga. För medlemmen i ett produoentkooperativ innebär detta ett risktagande för honom i hans egenskap av leverantör. Finansierings-

Kooperationen och kapitalet 183

funktionen bygger på att medlemmen trots en tillfällig avkastningsförlust solidariskt levererar och kvarstår i föreningen. Den långsiktiga fördelen uppväger en temporär betalningsminskning. Uppskjutna produktlikvider har praktiserats i stor omfattning inom lantbrukskooperationen och därmed sannolikt bidragit till kreditgivamas förtroende. Den andra finansiella och kreditgrundande aspekten utgörs av solidariteten mellan föreningarna i en och samma branschorganisation och kanske också solidariteten eller samverkan mellan olika typer av kooperativa organisationer. Inte minst den konsumentkooperativa sektorn är sammanvävd genom ägarkapital över branschgränsema, och även med ägarkapital utöver den direkt kooperativa intressesfaren. En ganska allmän uppfattning om solidaritetens finansieringsfunktion kan uttryckas genom en bankmans beskrivning av i detta fall lantbrukskooperationens kreditvärdighet: Bakom varje förening finns många välbeställda medlemmar och vid sidan av varje förening finns systerföreningar som ställer upp om det blåser.” Det finns dock inga garantier för att solidariteten verkligen finns när den skall sättas på prov. Den osäkerheten kan fä stigande betydelse när de kooperativa organisationerna framdeles behöver anskaffa ytterligare kapital. Bankmannens osäkerhet kan tänkas delad också av medlemmen som leverantör till hela det kooperativa ägarkapitalet.

Några ytterligare distinktioner

Några ytterligare distinktioner kan bidra till att urskilja det kooperativa egenkapitalets särart. Enligt den nya bokföringslagen indelas i balansräkningen företagens

egenkapital med underrubrikema bundet eget kapital och fritt eget kapital.

Denna distinktion är terrninologiskt något missvisande när den tillämpas på ekonomiska föreningar. Med bundet eget kapital avses icke utdelningsbart eget kapital, dvs. aktie- eller insatskapital och reservfond. I båda företagsförmema menas med fritt eget kapital det fritt utdelningsbara, nämligen fria fonder och då i första hand dispositionsfonden och balanserade vinstmedel. Skillnaden mellan aktiekapitalet och insatskapitalet är dock att aktiekapitalet inte kan återbetalas till ägarna (likvidation och nedsättning av aktiekapitalet är enda undantag), medan insatskapitalet däremot regelmässigt inte bara kan utan skall återbetalas till ägarna. Insatskapitalet är således icke utdelningsbart men väl återbetalningsbart. Termen ”bundet eget kapital kan därför lätt leda till missförstånd vad gäller ekonomiska föreningar. Det kollektiva egenkapizalet är en annan distinktion, som markerar en mellan aktiebolaget och den ekonomiska föreningen. Endast viktig gränslinje insatskapitalet är individuellt ägt i den ekonomiska föreningen, resten är kollektivt. Det innebär att all fönnögenhetsökning som uppstår i föreningen tillfaller kooperativet som helhet. Insatsen däremot återbetalas till ägarna i samma nominella värde som den inbetalats i. Något marknadsvärde existerar normalt inte för insatsen, eftersom denna är knuten till medlemskapet vilket i sin tur är personligt och icke överlåtelsebart. I aktiebolaget, vars andelar däremot är ställda till innehavaren och fritt

184 Kooperationen och kapitalet

överlåtelsebara, utgörs varje akties ekonomiska värde av dess andeli bolagets totala nettoförrnögenhet. Skillnaden mellan föreningen och bolaget spelar i detta avseende en icke betydelselös frnansieringsroll. När medlemmarna i en förening avstår från ägarutdelning av det kooperativa överskottet och i stället överlåter detta kapital till föreningens konsolidering, så avstår de också från att individuellt tillgodogöra sig denna värdeökning. Istället uppbyggs föeningens kollektiva kapital. Medlemmen tillgodogör sig detta i form rv högre överskottsgrad respektive ett lägre behov av ökad insatsskyldighet När aktieägama i bolaget däremot avstår från en utdelningshöjning så utgör det i bolaget kvarhållna överskottet en del av aktiens potentiellt stigande marknadsvärde. Att aktiemarknaden ofta nedvärderar denna substansökning påverkar inte resonemanget principiellt. Kvarhållna vinstmedel i akriebolaget återspeglas i den enskilde aktieägarens förrnögenhetsökning; i bolaget fungerar detta som en indirekt och dold nyemission, ett slags tvångssparande för aktieägaren. Detta tvångssparande försiggår dock ofta med aktieägarnas goda minne bl. a. därför att det traditionellt beskattats lindrigare än utdelningen efter en tvåårsperiod. Kollektiviseringen i den ekonomiska föreningen av kvarhållna Överskottsmedel uppfattas ofta som något negativt av den enskilde. Pressen blir ofta stor på företagsledningen - framför allt i de produoentkooperativa föreningarna, där efterlikviden kan ha en stor och ofta avgörande betydelse för den enskilde medlemmens ekonomi - att utbetala en mycket stor del av överskottet. Konsekvensen blir lätt en minimal konsolidering. Trycket på företagsledningen förstärks av skattereglema där eñerlikviden behandlas som en avdragsgill kostnad medan nettoöverskottet beskattas med nonnal inkomstskatt. I föreningslagen uppmärksammas risken för över-utdelning, och bl. a. med tanke på borgenärsskyddet kopplas en tvångsmässig reservfondsavsättning till storleken av återbäring/eñerlikvid. Detta hindrar inte att ”utdelningsandelen” i ekonomiska föreningar vida överstiger utdelningsandelen i börsnoterade aktiebolag. l de ekonomiska föreningarna tycks den regelmässigt ligga vid ca 65-75 °/0 av överskottet före disposition och skatter medan motsvarigheten i börsbolagen uppgår till ca 20-30 °/o. Kollektiviseringen av kapitalet är nära förbunden med den kooperativa föreningens ideologiska särart och kan ses som en konsekvens av den ekonomiska föreningens öppenhet och demokratiska uppbyggnad. Samtidigt

bör de negativa finansiella effekterna av överskottens kollektivisering upp-

märksammas. I begreppet kollektivt kapital finns också gradskillnader. 1 den mån föreningens kvarhållna vinstmedel läggs i fria fonder är visserligen vinstmedlen kollektiva men i princip också individuellt utdelningsbara. Om föreningens överskott inte räcker till en kooperativ utdelning är det fullt möjligt att individualisera detta kollektiva kapital genom att dela ut det. Av föreningens ”bundna egna kapital” är insatskapitalet om inte utdelningsbart så återbetalningsbart till ägarna. Därefter återstår i princip endast reservfonden som 1 Utdelningsandel = åter- kärnan i det kollektiva kapitalet. Det kan betraktas som kollektivt kapital av bäringens/efterlikvidens första graden”. andel av resultat före bokslutsdispositioner och Ytterligare en fonn av kollektivt kapital har införts genom 1980 års tillägg skatt. till 1951 års föreningslag avseende nya redovisningsregler (SFS 1930:1 105). I

Kooperationen och kapitalet 185

detta tillägg infördes en s. k. uppskrivningsfond av mer permanent natur(39 §) vilken inte får användas till utdelning. Bestämmelsen, som infördes efter kooperationsutredningens framställning till regeringen (1978-09-06), avsåg att ge ekonomiska föreningar möjligheter att liksom aktiebolagen binda uppskrivna anläggningstillgångar till det egna kapitalet. Förekomsten av ett kooperativt kollektivt kapital bör ses tillsammans med insatskapitalets associationsrättsligt mer ”lösliga” karaktär. Det kollektiva kapitalets bundenhet kan sägas uppväga insatskapitalets flexibilitet.

5.1.4 Svaghet och styrka i kooperationens kapitalfdrsörjning

Efter att ha granskat de allmänna principerna för de ekonomiska föreningarnas kapitaluppbyggnad finns det skäl att undersökaghur dessa praktiseras i verkligheten. Härvid diskuteras kapitalförsörjningen med utgångspunkt från anskaffningen av egenkapital. Det har länge visat sig att trots egenhetema i kapitalförsörjningen har den svenska kooperationens kapitalanskaffning i praktiken löpt smidigt. KF skaffade sig tidigt ett välgrundat rykte som en av det svenska näringslivets bästa betalare, och inom lantbrukskooperationen har en modern och praktiskt taget självfinansierad livsmedelsindustri vuxit fram och framgångsrikt konkurrerat med privata intressen. l den expertutredning om kooperationens finansiella läge (avsnitt 5.2.2)

som på utredningens uppdrag genomförts av Öhrlings Revisionsbyrå fram-

hålls att de kooperativa föreningarnas ekonomiska stabilitet tycks väl iämforbar med det privata näringslivets. Samtidigt kan konstateras att skogskooperationens ekonomiska utveckling under senare år vittnar om en svaghet hos företagsformen som sådan. l svagheten medräknas då sådana brister i ledningskompetens och finansiering som kan sammanhänga med kooperationens organisatoriska miljö. Det gäller då inte minst den starka kunskapsbristen i - eller förbiseendet av - det kooperativa företagandets speciella restriktioner vid expansion etc. Det finns således goda skäl att granska kooperationens finansiella svaghet likaväl som dess styrka. En fullständig värdering och sammanvägning av dessa faktorer till en helhetsbild är svår att göra. Kooperationens finansiella styrka synes till stora delar bygga på förutsättningar om frivillig samverkan och solidaritet, dvs. ideologiska/organisatoriska faktorer vars genomslagskraft är svår att förutse och beräkna. Den finansiella svagheten avtecknar sig tydligare.

Kooperativ svaghet

I själva verket bör kooperationen ha åtminstone tekniska problem med kapitalanskañhingen. Kapitalets anskaffning och förräntning skall, som tidigare nämnts, stå tillbaka för andra prestationer och mål. Kooperativets yttersta syfte är en medlemsnytta som definieras i andra termer än vinst och kapitaltillväxt. Den juridiska fonnen spelar också en roll. De kooperativa föreningama skall hävda sina intressen mot den dominerande företagsforrnen i svenskt näringsliv, nämligen aktiebolaget. Aktiebolaget är till hela sin konstruktion

186 Kooperationen och kapitalet

avpassad för att möjliggöra en effektiv kapitalackumulation. len marknadsekonomi borde den ekonomiska föreningen som en sammanslutning av personer ha naturliga svårigheter att hävda sig mot en sammanslutning av kapital. De särdrag som kan antas utgöra finansiella svaghetsfaktorer i en ekonomisk förening är följande:

E] Kapitalet- en sidoordnad produktionsfaktor Föreningslagen tillåter bildandet av en ekonomisk förening utan egentlig insatsbetalning. lnsatskapitalet kan uppgå till en symbolisk krona medan den stadgebundna insatsskyldigheten successivt byggs upp genom medlemskollektivets sparande. En nybildad förening tenderar att ha en bräcklig kapitalbas medan en äldre kan ha samlat ett betydande egenkapital.

El Kapitalet begränsad förräntning l 1951 års föreningslag begränsades möjligheterna till överskottsfördelning knuten till kapitalinsats. Den s. k. insatsräntans tak fastställdes till 5 °/0 och har

nu höjts till diskonto plus tre procentenhetenl Lagstiftarens avsikt var att

särskilja den personassociativa företagsforrnen från den kapitalassociativa. Den ekonomiska föreningen fördelar huvuddelen av överskottet i relation till medlemmens prestation, dvs. genom återbäring/efterlikvid som är knuten till köp-leverans-arbete. Denna lagreglerade huvudprincip för överskottets fördelning innefattar två ting: För det första betonas kooperationens begränsade intresse för kapitalackumulation som självständigt mål. Överskottet förutsätts i huvudsak bli utdelat för att stödja medlemmarnas ekonomi. Föreningens kapitalbas för konsolidering, självfrnansiering och expansion sjunker då. Lagstiftaren har förutsatt detta och stärkt borgenäremas skydd genom relativt stränga krav på avsättning till reservfond (se avsnitt 5.6.4). För det andra skapar kapitalets begränsade förräntningsmöjligheter ett ointresse hos ägarna för att tillskjuta ytterligare kapital, speciellt i kontant form. En morot” saknas för kapitaltillskott.

E] Medlemmarna begränsad kapitalkälla Den kooperativa föreningens möjligheter att anskaffa nytt egenkapital sker inom strikta ramar. Kooperationens mål är primärt att tillgodose ett gruppintresse. Detta bör vara väl avskilt från andra gruppers intressen. Det kooperativa företagets beslutsmekanism är i första hand kopplad till den egna gruppens nyttomaximering. Kommer andra gruppers behov och särintressen in i det kooperativa företaget splittras sannolikt kooperativet och styrfunktionen försvagas. För att 1 Efter kooperationsut- andra grupper skall släppas in fordras att dessa delar basgruppens värderingar redningens framställning och inte driver egna särintressen. 1979-06-05. Med en traditionell funktion syn på ägarkapitalets är den kooperativa

SOU 1981 :60 Kooperationen och kapitalet 187

föreningen hänvisad till den egna medlemskretsen som kapitalkälla. En utvidgning till kooperativt närstående intressen ligger närmast till hands. Den möjligheten har utnyttjats framför allt inom konsumentkooperationen. Medlemmen som kapitalkälla har sina egna begränsningar. Den kanske främsta är att medlemskretsen traditionellt tillhört samhällets mindre välgynnade grupper eftersom kooperationen traditionellt och i första hand avser att tjäna dessa. Medlemskårens tidigare förhållandevis svaga ekonomi har också motiverat den lägre statliga skattesats som belastat ekonomiska föreningar i

jämförelse med aktiebolagenÅ

Kooperationens finansiella svaghet kan också uttryckas som finansiella hinder. Dessa kan kategoriseras i tre former, nämligen en teknisk, en organisatorisk och en institutionell. Det tekniska hindret är svårigheten att anskaffa nytt egenkapital i större sammanhängande klumpar och som kontant tillskjutna medel. Som tidigare diskuterats har den kooperativa emissionen karaktären av ett begränsat flöde hämtat från föreningens eget överskott. Föreningen kan inte locka med hög forräntning på kapitaltillskott, insatsräntan är begränsad och insatskapitalet återfås i nominellt värde vid medlemmens utträde ur föreningen. En höjning av insatsskyldigheten försvåras av risken för medlemsutträde. Det organisatoriska hindret har anknytning till ideologisk/demokratiska

principer. En trög beslutsprocess, speciellt i en federativt uppbyggd koopera-

tion, innebär ofta en långsam anpassning vid kapitalproblem. Det ökar sårbarheten vid förändringar i den yttre miljön. Den finansiella flexibiliteten är förhållandevis låg också i andra avseenden. Kooperationen har svårare att avskilja olönsamma verksamhetsgrenar för att frigöra kapital i den mån som rörelsen definitionsmässigt är kooperativ, dvs.

behovstillfredsställande och inte vinstmaximerandez Kooperationen har

svårt att snabbt lägga ner rörelsegrenar, då det sociala ansvaret också mot de anställda ofta betraktas som ett självständigt kooperativt mål. Kooperationen kan traditionellt inte köpa andra företag genom att betala i nyemitterade egna andelar och därmed släppa in främmande ägare. Detta kan försvåra en önskvärd expansion. Det institutionella hindret är uppenbart. Kooperativa har inte föreningar tillgång till en fri marknad för egenkapital. Avsaknaden av en andelsbörs” har dubbla orsaker. Å ena sidan kan kooperationen ta emot svårligen främmande intressenter som tillskjuter rösträttsbärande kapital. Å andra sidan torde externa kapitalintressenter tveka att gå in som medlemmar i ett kollektiv l

med bara en röst att tillgå och där överskotten i princip skall slussas Se foretagsskattebered-

vidare till medlemskollektivet ningens slutbetänkande i primärföreningama. Kombinationen av SOU 1977:86 sid 428. begränsade förräntningsutsikter och visst risktagande kan förefalla mindre attraktivt. 2 Vissa kooperativa bolag Sammanfattningsvis innebär dessa finansiella hinder att kooperationen har syftar dock inte i första en längre och svårare anpassning till hand till att vara behovsförändringar i den politiska och tillfredsställande utan är ekonomiska miljön jämfört med enskilda företag. Kooperationens finansiella inställda på att generera tröghet vid förändringar minskar dess möjligheter att hävda sig mot andra vinstmedel, t. ex. KF:s företagsformer. industribolag.

188 Kooperationen och kapitalet

Kooperativ styrka

I verkligheten tycks de kooperativa styrkefaktorema ha uppvägt svaghetema. Den kooperativa föreningens överlevnadsförmåga har hittills varit stark trots att företagsfonnen vilar på andra förutsättningar än en effektiv kapitalbildning. Någon fullständig redovisning av vare sig svaghets- eller styrkefaktorer i kooperationen kan knappast göras. Några givna styrkefaktorer som skall diskuteras här är:

E] Självfrnansieringsprincipen. E] Gynnsam skattebehandling. E] Federativ samverkan; solidaritet.

Som tidigare nämnts kan själtyinansieringsprincipen anses vara ett särpräglat styrkebälte i kooperativa föreningar. Det kan antas att den bristande möjligheten till nyemissioneri aktiebolagsrättslig mening ofta uppvägs av det kontinuerliga flödet av överskottsmedel som âterbinds i rörelsen på främst insatskontot. För att söka belysa bl. a. självfinansieringsprincipen som styrkefaktor i kooperationen har bokslutspolitiken (resultatets fördelning) under 1970-talet

granskats och med börsbolagen som jämförelse. Utgångspunkten har varit att

söka kartlägga den andel av överskotten som sparas respektive delas ut från föreningarna. Med termen konsolidering avses nedan sådana vinstmedel vilka kvarstannar i företaget. I den kooperativa konsolideringen ingår här, förutom avsättning till reserver (obeskattade och beskattade), också återföring från återbäring/efterlikvid till insatskapitalet och till sparkontot. I de börsnoterade aktiebolagens konsolidering ingår endast avsättning till reserver; kapitalökning i form av nyemissioner bortses från eftersom den sker genom externt tillskott och inte internt genererat kapital. Den kooperativa bokslutspolitiken innebär att en betydande andel av redovisat resultat formellt går till ägarutdelning men att samtidigt en viss andel

l Kartläggning av Öhrlings Revisionsbyrâ grundad på den s. k. Findatamodellen, utarbetad vid Handelshögskolan i Stockholm. Kartläggningen baseras på ett urval som har bedömts vara representativt för den kooperativa sektorn. Urvalet består av nedanstående företag som också är ett genomgående underlag för tabeller, diagram etc. när inget annat sägs: Med konsumentkooperationen avses KF med föreningar, Fonus med vissa föreningar, OK med föreningar och HSB med vissa föreningar. Folksam är inte medtaget. Huvuddelen av konsumentkooperationen är därmed statistiskt kartlagd. Med Iantbrukskooperationen avses här ett urval av mejeriföreningar, slakteriföreningar, lantmännenföreningar. Urvalet innebär att 60-80 % av respektive organisationer ingår (omsättning, överskott, antal anställda etc). I den ”lantbrukskooperativa sektorn har dock inte medtagits skogskooperationen, föreningsbankema samt andra till LRF anslutna mindre branschförbund. Med börsbolagen avses här urvalet av börsbolagen enligt Findatamodellen. Den omfattar i genomsnitt 90 företag och exkluderar investmentbolag, banker och f. d. fondhandlarlistans företag. Findata är ett dataterrninalsystem för lagring, bearbetning och analys av finansiella data från svenska börsföretag, utvecklat inom ramen för ett forskningsprojekt vid sektionen för redovisning och finansiering vid Ekonomiska Forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.

Kooperationen och kapitalet 189

återförs till föreningen. Den kooperativa ”utdelningen” innebär således en _lördelning men bara delvis en utdelning i bemärkelsen utbetalning. I aktiebolaget innebär en utdelning alltid också en utbetalning även om återforing av utdelade vinstmedel i praktiken också kan ske genom nyemissioner.

Även om ”utdelningsandelen” i ekonomiska föreningar är hög, är således

utbetalningsandelen relativt låg om den kooperativa finansieringen fungerar. lnräknas medlemslikvider i föreningarnas konsolidering, blir den jämförbar med börsbolagens. Fördelningen av behållna respektive utbetalade överskottsmedel framgår av tabell 5.1. Där har utdelningsandelen minskats med den andel av resultatet som återförs till insatskapitalet.

Tabell 5.1 Kooperativ bokslutspolitik Fördelning av resultat före efterlikvider/återbäring, bokslutsdispositioner och skatt 1970-1978 (procent)

Lantbruks- Konsument- Börsbolagen kooperation kooperation

Återföring av vinstmedel (konsolidering)

Summa konsolideringsandel inklusive sparmedel 41+20=6l 20+24=44

Utbetalning av vinstmedel Återbäring/efterlikvid

Summa utdelningsandel exklusive sparmedel 59-20:39 80-24=56 -

Konsolidering + utbetalning 100 100 100 a Skattesatsen är här beräknad på resultat/öre efterlikvider/återbäring. Jfr avsnitt om skattebetalningen i föreningama (5.4.2).

Som framgår av figur 5.2 har Iantbrukskooperationens resultat fördelats så att utdelningsandelen uppgår till 65 %2 medan 29 °/0 reserverats i föreningen (obeskattade + beskattade reserver) och 6 °/0 betalats i skatt. 1 Se definition s. 184. Av efterlikvidema (65 % av resultatet) återförs netto 19 %3 (= återförings- Skulle denna räknas 2 kvoten). brutto, dvs. före avgående medlemmars Motsvaras i tabell 5.1 insatsuttag, så skulle återföringskvoten/schablonmässigt höjas till omkring av 53+12;65 procent. 3 30 %. Omkring en tredjedel av aktiva medlemmars efterlikvider förs således Återföringskvot = den automatiskt till insatskapitalet. del av återbäring/efterlikvid som återförs till insatskapitalet.

l9O Kooperationen och kapitalet

Resultat Efter_ före dis- . . 1 likvlder positioner 65%

Obeskattade reserver Fig. 5.2 ResuItatets/ör- 19%

delning 1971-1978. Lant- Beskattade reserver brukskooperazionen Skatt 6% 10% (exkl. skog).

Resultat Återbäring före dis- 72%

positioner

Obeskattade reserver 9%

Beskattade reserver Fig. 5.3 Resultatezs för- 9% delning 1971-1978. Konsumentkoøperationen skatt 10%

(här KF- verksamheten)

än i

I konsumentkooperationen är l970-talets bokslutspolitik annorlunda

En relativt stor andel av resultatet ”utde1as”.2 Det lantbrukskooperationen. innebär att 72 °/0 av resultatet fördelas som återbäring och/eller insatsränta.

är återföringskvoten ganska låg, eller 3 % av sammantagen återbä- Samtidigt En förhållandevis stor andel av utdelningen har således ring och msatsranta. I I betecknin en mer- g . . . också utbetalats. likvid ingår också en _ _ , _ _ har vant svag 1 under gransk-

mindre ande] som åter_ .Sjalvñnansienngen konsumentkooperationen

Det sammanhänger bl. a. med resultatutvecklmgen. I resultabäring från lantmännen- nmgspenoden. förfninêâima- vilket medför att avsättningen till obeskattade reserver tet ingår vissa förlustår,

2 under blivit ononnalt låg. Det begränsade överskottet innebär Inom konsumentko_ perioden Operationen 86- samtidigt att utdelningen tagit en stor del av resultatet i anspråk, vilket antyder

används_

= en relativt Lutdelningspolitiken.

°lf*$i°“,3°td“lr4°3,"%

låg flexibilitet m e u e av hañ en ?C mp5 Sammantaget visar 1970-talets bokslutspolitik att kooperationen overskott. I det följande _ _ __ __ , an borsbolagen. I lantbrukskooperationen har 41 % av används termen ”fördel- svagare konsolrdermg _ resultatet återförts mot 20 °/0 i konsumentkooperationen och 53 % i börsboning där så är lämpligt.

Kooperationen och kapitalet l9l

Utdelning 18%

Resultat före dispositioner Obeskattade reserver 35%

reserver

*Beskattade 18%

Fig. 5.4 Resultaten/ördelning 1970-1978. Börs- |Skatt 29% bolagen.

lagen. Självfmansieringen som kooperativ styrkefaktor har haft relativt svag bärkraft, åtminstone i den konsumentkooperativa sektorn. Den kooperativa finansieringsbilden ljusnar om sparmedlen medtages. En grov skattning visar att 20 till 24 % av den kooperativa utdelningen kvarstannat i företagen på medlemmarnas sparkonto. Dessa är traditionellt stabila lånemedel i föreningen och inräknas ofta i den ”kooperativa soliditeten. Också skatternas roll iden kooperativa ñnansieringsbilden kan avläsas ur den redovisade bokslutspolitiken. De kooperativa föreningarna har i två avseenden en lindrigare skattebelastning än aktiebolagen. Dels är överskottsfördelningen skattemässigt avdragsgill när den utgår i fonn av återbäring/eñerlikvid och dels är skattesatsen vid beräkning av statlig inkomstskatt endast 32 °/o i ekonomiska föreningar mot 40 °/0 i aktiebolag. Den verkliga skattebelastningen i ekonomiska föreningar har också utfallit - åtminstone inte lindrigare än i börsbolagen. Men detta förhållande tycks inte direkt- ha främjat konsolidenngen i föreningarna. I stort sett synes den lägre skattebelastningen i stället ha kommit de kooperativa medlemmarna till godo i form av återbäring/efterlikvid och insatsränta. Slutsatsema av bokslutsanalysen bör dras med stor försiktighet eftersom den bygger på en mycket begränsad tidsperiod som dessutom innefattat en extremt låg lönsamhet för hela näringslivet. Så t. ex. har börsbolagens utdelningsandel tidigare legat betydligt högre, schablonmässigt 30 °/0 mot här redovisade 18 °/0. - Antagandet om att den kooperativa nyemissionstekniken självfinansieringsprocessen - förutsätter en rimlig lönsamhetsnivå tycks dock bekräftat av dessa siffor. Vid låg lönsamhet tenderar kooperationen att utbetala en alltför stor andel av resultatet till medlemmarna, i vart fall på kort sikt. Det sammanhänger i sin tur troligtvis mindre med en allmän utdelningsbenägenhet än med hela uppbyggnaden av den kooperativa överskottsfördelningen. Se vidare diskussionen om insatskapitalets utveckling och villkor, avsnitt 5.3.2.

192 Kooperationen och kapitalet

Solidaritet- samverkan

Bland Styrkefaktorema bör också nämnas den fnansiella .s0lidariteten.

Förutsättningen för att medlemmars solidaritet skall kunna omsättas i praktisk-ekonomisk handling är att den kooperativa organisationen förmår skapa och upprätthålla ett medlemsengagemang. Medlemmens solidaritet med föreningen är frivillig. Företagsledningen kan inte betrakta den som given. Den kan därför knappast ingå i ett finansiellt planeringsunderlag. Som styrkefaktor kan den ändå vara mycket betydelsefull i situationer av överlevnad eller expansion för kooperativet. Under skogskooperationens uppbyggnadstid visade sig den finansiella solidariteten genom att medlemmarna tecknade s. k. industribevis m. m. Liknande typer av projektinriktad kapitalackvisition med solidariska motiv har förekommit inom konsumentkooperationen. Där har också de anställdas pensionsmedel, tillskjutna mot bakgrund av en ideologisk samhörighet, varit en betydelsefull finansieringsfaktor bakom efterkrigstidens tillväxt. Det kan tilläggas att medlemmars och närståendes bidrag dock mer haft karaktär av lån än av eget kapital.

Kooperationens federativa samverkan är en finansiell styrkefaktor vars

effekter mest tydligt har påvisats inom konsumentkooperationen. För en enskild kooperativ förening är samverkan dock varken given eller ens alltid möjlig. Den kan därför bara i vissa fall medräknas som en generell styrkefaktor. Sammanfattningsvis: kooperationens finansiella svaghetsfaktorer är lätt påvisbara. Styrkefaktorema tycks vid en närmare granskning mer svårbedömda. Mycket talar for att kooperationen föder sin egen tillväxt och framgång, dvs. att spiraleffektema i uppåt- eller nedåtgående riktning kan vara starka i en företagsfonn som är hänvisad till egenlinansiering.

5.2 Kartläggning av kapitalproblemen Vissa undersökningar och externa bedömningar

5.2.1 Inledning

De kooperativa föreningarnas ekonomiska utveckling under det senaste decenniet kan ge upphov till skilda tolkningar. För att söka ge en så allsidig bild som möjligt av kooperationens ekonomiska situation kan det därför vara lämpligt att här redovisa också självständiga och externa bedömningar. [detta sammanhang redovisas även de kooperativa organisationemas egna synpunkter och önskemål. Dessutom refereras en fristående bedömning utarbetad på

utredningens uppdrag inom Öhrlings Revisionsbyrå angående kooperatio-

nens finansiella utveckling.

Det begränsade finansanalytiska underlagsmaterialetl -i bästa fall omfat-

tande en tioårsperiod - har gjort det önskvärt att komplettera finansanalysen genom att låta de kooperativa organisationerna ge sin egen syn på förhållanden och problem. En allmän synpunkt är att finansanalysen kompliceras av svårigheten att Officiell finansstatistik söka skilja konjunkturella och branschmässiga tendenser från sådana faktorer på detaljerad nivå saknas för den kooperativa sek- som sammanhänger med företagsfonnens egna villkor. Endast de senare kan tom. bilda underlag för eventuella särlösningar.

Kooperationen och kapitalet 193

5.2.2 Finansiell kartläggning

Kartläggningen av kooperationens finansiella utveckling utgår från en detaljgranskning av kooperativa föreningar. Dessa täcker huvuddelen av de s. k. folkrörelsekooperativa företagen och kan anses ge en representativ bild av

hela sektorns utveckling

Syftet med studien har varit att söka insamla finansiella data i tillräcklig omfattning för att kunna urskilja speciellt kooperativa finansieringsmönster. Studien har i första hand gjorts på företags- och branschnivå. Detta har i viss mån medfört att branschspecifrka drag kommit att dominera framför särdrag som sammanhänger med företagsfonnen. Det konstateras i studien att relativt stora skillnader föreligger mellan olika kooperativa branscher. Skillnaden ligger i första hand mellan lantbruksrespektive konsumentkooperationen. Viktiga olikheter återfinns dock även inom de båda huvudgrenama av kooperationema. Det kan gälla marknadsförutsättningar och konkurrens, konsolideringspolitik, tillgångsstrukturer och frnansieringspolitik. Under avsnittet ”allmänna utvecklingsdrag” refereras ett sammandrag av de slutsatser som studien utmynnar i. Under avsnittet finansiella särdrag” kompletteras de med punktvisa illustrationer av speciellt kooperativa finansieringsstrukturer.

Allmänna utvecklingsdrag

Kooperationens tillväxt i termer av omsättning och totalt kapital har överlag varit jämn och kontrollerad även om konjunkturläget återspeglas i enskilda års värden. Utvecklingen har inneburit nâgra procentenheters årlig real expansion, och merparten av den finansiella expansionen är en effekt av inflationen och prisstegringar på enskilda produkter. Undantaget är skogsägarrörelsen där omsättningsökningen för enskilda år varierar mellan 1 och 44 °/0 samt totalkapitalet vuxit med i genomsnitt över 20 % årligen i samband med genomförda investeringar, företagsförvärv och integration mot efterföljande förädlingsled. Mätt i antal medlemmar har konsumentkooperationen fram till slutet av 1970-talet kontinuerligt ökat medan producentkooperationen visat sjunkande siffror.

Soliditetenz har för samtliga kooperativa branscher med undantag av

lantmännen visat en klart fallande utveckling. Variationer mellan enskilda föreningar är dock stora.

lnsatskapitalet har inte ökats i takt med verksamhetens finansiella expansion. Övriga komponenter, dvs. fonderade vinstmedel samt obeskattade

reserver, visar en högre tillväxttakt men inte i takt med totalkapitalet. I OK se *mmärknmâ Sid- Soliditetsutvecklingen för KF och konsumentföreningama respektive 188 och dess föreningar kan egentligen inte tolkas separat. För KF-gruppen måste beaktas att samtliga likvida medel och merparten av lagerhållningen redovisas 2 geiiditeten ä, här och skulle ha en beräknad i KF. En fördelning av dessa poster mellan förbund och föreningar fortsättningsvis 5133* ”d”

utjämnande effekt på Soliditeten dem emellan. För OK-rörelsen noteras att e?” ,mått

ägsfêeâgâtvkâgâsâgâlâ:

senare års försämrade resultat helt belastat förbundet. Soliditetsutvecklingen för skogsägarföretagen speglar de välkända krisema reserver i pmeem av för NCB, Södra Skogsägarna m. fl. Noteras kan dock att föreningar som inte arbetande totalkapital.

194 Kooperationen och kapitalet

tagit steget till vidareförädling av råvaran tycks kunna upprätthålla en god finansiell ställning, exempelvis Norrskog. Lantmännenföreningama har till skillnad från övriga kunnat bibehålla insatskapitalets relativa storlek i det närmaste oförändrat. SLR uppger att förståelse för behovet av oförändrad konsolideringsnivå förelegat hos medlemmama. Samtliga branschförbund markerar en klar medvetenhet om den negativa soliditetsutvecklingen och förklarar att ytterligare försämringar inte kan

accepteras eller att en bättre Soliditet erfordras. Kvarhållande av en större

andel överskottsmedel i föreningarna anses vara en utväg. Detta förutsätter i sin tur lönsamhetsförbättringar i flera branscher alternativt medlemmarnas förståelse för lägre återbäring/eñerlikvid. Samtidigt markeras behovet att genom ändrade skattebestämmelser och räntevillkor underlätta en större tillväxt i insatskapitalet, även om detta bara kan utgöra en mindre del av de

_ nödvändiga åtgärderna.

Konsolideringspolitiken framstår därför som central. Denna uppvisar dock relativt stora variationer mellan branscher respektive enskilda föreningar och i viss mån över tiden. Också bedömningar av i vilken grad det hittillsvarande konsolideringsmönstret kan förändras skiftar starkt. Även om Soliditeten försämrats överlag bör framhållas att kooperationens ekonomiska ställning - frånrälmat skogsföretagens - mot bakgrund av en samlad bedömning av marknad, produkter, konkunenter, anläggningar och ekonomi inte kan betraktas som svagare än näringslivets i övrigt. Snarare tycks merparten av kooperationen alltjämt uppvisa en relativt stark ställning. Den finansiella styrkan kommer till uttryck bl. a. genom att föreningama överlag uppvisar en god likviditet och att några väsentliga problem att låna på kapital- och kreditmarknadema inte rapporteras föreligga i något fall. Snarare torde ett icke oväsentligt tillkommande låneutrymme ñnnas Man kan också notera att de redovisade överskotten - beräknade före eller efter efterlikvider - varit förhållandevis stabila om hänsyn tas till normala konjunkturvariationer och skogskooperationens kris. Detta även om överskotten inte varit tillräckliga från intemfrnansieringssynpunkt. Problem finns visserligen inom exempelvis KF:s industrisektor och inom OK-förbundet genom rådande prisreglering på oljeprodukter, men totalt sett har inget framkommit som framöver kan antas leda till tvära kast i negativ riktning vad gäller lönsamheten. En genomgång av de kooperativa företagens lånefinansiering visar en mellan branscherna varierande bild. Lån från medlemmar svarar för följande ungefärliga andelar av de totala skulderna, om leverantörskreditema medräknas respektive frånräknas:

Kooperationen och kapitalet 195 Tabell 5.2 Medlemslånens andel av totala skulderna (procent)

Medlemslânens relativa andel har i stort varit oförändrad under den senaste

femårsperioden. Återbäring och eñerlikvider har stor betydelse för tillväxten i

medlemsinlåning. Utebliven återbäring medför utebliven ökning av medlemslånen. Motsvarande beroendeförhâllande gäller tillväxten i insatskapitalet då tecknade insatser amorteras i huvudsak med återbäring/etterlikvid. Under senare år har även en ökning i utlåning mellan olika närstående företag skett. l stor utsträckning avser detta lån som upptas av de centrala förbunden och sedan vidareutlånas till föreningarna. Det föreligger också andra etablerade ñnansieringsförhållanden som exempelvis KF:s inlåning från Kooperationens pensionsanstalt, som svarar för ca 25 °/o av KF:s totala skulder. En annan typ av samband illustreras av LRFzs nyligen utvidgade engagemang i OK-forbundet med låne- och insatskapital. Denna typ av finansiering är en möjlig kooperativ finansiell tillgång som om den kan utnyttjas i högre grad än hittills kan bli en betydande styrkefaktor. Även om således den kooperativa inlåningen utgör ett betydande inslag i ñnansieringsbilden så tycks beroendet av extern inlåning i nuvarande omfattning inte upplevas som något problem i vare sig producent- eller konsumentkooperationen. Föreningarna har vidare kunnat avsätta till obeskattade reserver i önskvärd utsträckning. Följaktligen har de faktiska skattebetalningama varit negligerbara. För vissa föreningar kan en ökad strävan mot konsolidering medföra skattekon sekvenser då utrymmet för bokslutsdispositioner är begränsat. Detta gäller bl. a. slakteri- och mejeriföreningama där en väsentlig del av lagerbyggnaden skett i branschförbundet, medan konsolideringen eftersträvas i löreningama.

Finansiella särdrag

Kartläggningens analysmodell utgår från den gängse for aktiebolagen och fokuserar företagets tillväxt, kapitalstruktur och räntabilitet. Detta angreppssätt strider på flera punkter mot vad som kunde anses vara en kooperativ analysmodell. Den främsta stötestenen har varit det särpräglade kooperativa vinstbegrep-

196 Kooperationen och kapitalet

pet, vilket i föista hand påverkar räntabilitetsmåttet. Diskuteras kan också deñnitionema av kooperationens eget kapital, vilket påverkar soliditetsmåttet. För att i viss mån nyansera bilden har t. ex. de lantbrukskooperativa föietagens iäntabilitet fortlöpande angivits med dubbla resultatmått (ett innefattande och ett uteslutande efterlikvider/återbäring). Viktigt är att iäntabiliteten lika litet som vinsten behandlas som ett koopeiativt efektivitetsmått. Räntabiliteten som mått på önskvärd internfnansiering är däremot lika betydelsefull i en ekonomisk förening som i ett aktiebolag. Skillnaden i olika beräkningsgrunder ger inom lantbrukskooperationen tydligast utslag i slakteriorganisationen. Fig. 5.5 Räntabilizeten på totalt kapital efter skatt i fyra sIakteri/dreningar. Resultatmåttet räknat efier resp. före avdrag för efterlikvid/återbäring.

Räntabilitet efter efterlikvider Räntabilitet före efterllkvider Procent Procent Alt. 1 Alt. 2 3-2151 _._.._. S2

20- ?S4

7 i i i I I I I F I I l T 1970 71 72 73 74 75 76

77 78 År 1970 71 72 713 74 715 716 717 7I8wÅr

De lânemedel som medlemmama ställer till föreningens förfogande är en betydelsefull kreditkälla för kooperationen. Delvis inräknas medlemslånen traditionellt i den kooperativa soliditeten. Vissa likheter finns också mellan insatskapitalet och medlemslånen.

Kooperationen och kapitalet 197

= Medlemsinlånlng

l\\\\

= Lån från närstående

I

= Pensionsmedel

= ÖVViW

a Fig. 5.6 Skuldernasjör-

delning i ett skogskooperati vt företag (19611 978)

Av totala skulderna utgör medlemsinlåningen endast en mindre andel. Räknat i absoluta belopp uppges skogslöreningama ha engagerat medlemmarna i störst utsträckning jämfört med övrig lantbrukskooperation.

Samtliga konsumentföreningar

å = Medlemsinläning = Lån från närstående . = Pemkmsmede

E Fig. 5.7 Skuldernas jör- D = Övriga skmder delning i konsument/Eir-

eningar anslutna till KF (1969-1978). l Genomgående bör beaktas att uppgiften om Pensionsmedlen har i konsumentkooperationen, framför allt vad gäller lån från närstående kan inlåningen från Kooperationens Pensionsanstalt, karaktär av lån från närstå- vara behäñad med Hund_ ende. 1 re felaktigheter.

OK-förbundet (exkl. föreningar)

= Medlemsinlåning

m

= Lån från närstående

I

= Pensionsmedel Fig. 5.8 SkuIdernas/ör-

D = Övriga skulder delning i OK-/örbundet

exkl. föremngama (1969-1978).

198 Kooperationen och kapitalet

För OK-förbundet med dotterbolag vilka belastas med ett tungt investeringsengagemang for bl. a. Scanraffanläggningar ser skuldsidan mer konventionell ut. Krediter från närstående upptar en mycket begränsad del av totala skuldkakan. Trots en soliditetsnivå på låga 12 °/0 under 1978 bedöms OK-förbundets möjligheter att uppta lån på den extema marknaden alltjämt som goda. Förbundet lånar inte bara upp kapital För egen verksamhet, utan också för föreningarna. Förbundets och föreningarnas Soliditet bör därför ses sammantagna.

45 °- OK f; 40

30 _ §°§ OK f1 25 OK-föreningarna totalt 20

Fig. 5.9 Soliditeten i 151 OK- rörelsen. Avser ett OK-förbundet urval av två föreningar, 10 ett genomsnitt för samtliga OK-/öreningar samt förbundet med dotterbo- _Q_J..J.__I_.1__1_._L_L J__L_ _ lag. 1969 70 71 72 73 74 75 76 77 78 År

och kapitalet 199 Kooperationen

En motsvarande bild för KF -gruppen speglar pâ samma sätt den koopera-

tiva federationens speciella kapitalstruktur. Förbundets uppgift som finansiell

avspeglas i en lägre soliditetsnivå än för föreningama. stöttepelare

o: kf1

hm*- Konsument- .__ \ föreningarna totalt

_kf4

x kf

\ 3 \

k kfs

F ig. 5.10 Soliditeten i \kf5 KF-rörelsen.

Avser ett urval av sex konsumföreningar, ett KF genomsnitt för samtliga konsumjöreningar samt T l l l l l I l I l 71 72 73 74 75 76 77 78 År KF. 1969 70

200 Kooperationen och kapitalet

Den ekonomiska stabiliteten inom de pnsreglerade Iantbrukskooperativa branschema (mejerier, slakterier, lantmännenföreningar) är relativt stark, mätt i genomsnittliga värden. Spridningen mellan olika föreningar i samma bransch är dock påfallande stor trots den gemensamma prispolitiska ramen och samverkan inom federationen.

- L1

15 L3 Fig. 5.11 Soliditeteni bra lantmännenjörening- Ä I I l I , I 1 , T , ar och genomsnittligtfdr 1969 70 71 72 73 74 75 76 77 7a År branschens samtliga färeningar. j?- Samtliga Iantmännenföreningar

SOU 198 l 260 Kooperationen och kapitalet 201

Mejeriföreningarnas andel av eget kapital ligger högst bland de lantbrukskooperativa föreningarna. Totalt har mejeriföreningamas soliditet sjunkit med 5 procentenheter den senaste tioårsperioden. Det förklaras med inflationsutvecklingen och en stark minskning av medlemsutvecklingen.

Procent # 40-

k” l I l 1 I r I I I I Fig. 5.12 Soliditeten i

1969 70 71 72 73 74 75 76 77 78 År fyra mejerifdreningar och genomsnittligt för bran- Samtliga mejeriföreningar schen.

5.2.3 Kooperativa kapitalproblem, kartläggande enkät

Kooperativa kapitalproblem skiftar starkt bl. a. beroende på branschtillhörighet. För att söka kartlägga de kooperativa föreningarnas egen uppfattning om kapitaltörsörjningens villkor sände utredningen en rundfråga till samtliga folkrörelsekooperativa branschförbundÅ lnventeringen syftade till att ringa in speciellt kooperativa kapital- och finansieringsproblem. Även uppfattningen om mer allmänna trösklar i finansieringen har dock bedömts som viktig eftersom lösningar på dessa mestadels måste ske på ett speciellt kooperativt sätt. 1 Enkäten utfördes hös- Enkätsvaren ten l977. Problembe-

visar att bristen på eget kapital och svårigheterna med att häva

skrivningen påverkas nadenna brist uppfattas som det mest besvärande. De kooperativa organisatioturligtvis av den då rånemas synpunkter kan sägas markera både problemets styrka och dess dande ekonomiska/tinaspridning bland olika kooperativa branschforbund. siella situationen.

202 Kooperationen och kapitalet SOU l98l:60

Eget kapital

En låg och sjunkande soliditet är ett allmänt problem i näringslivet. Kombinationen av stark inflation, bristande lönsamhet och ansvällning av lånat kapital har skapat obalans mellan eget och lånat kapital i kooperativa föreningar såväl som i andra företag. Detta problem tycks dock ha speciellt skarpa konturer i det kooperativa företaget. Detta beror huvudsakligan på att ägartillskott, i första hand insatser, sannolikt kan komma endast från medlemmar. Medlemskretsen begränsar möjligheten att öka kapitalet. Också inom ramen for medlemskretsen finns hinder för ägaitillskott. KF nämner LRF slopad återbäring, anger höga marginalskatter hos medlemmarna. Ett slags tekniskt hinder uppges vara att fondemissioner inte är möjliga att genomföra i ekonomiska föreningar. Detta beror på att den formella bindningen till det egna kapitalet av uppskrivna reserver i anläggningstill-

gånger inte kan göras

På grundval av enkäten kan kooperationens problem med anskaffn ingen av eget kapital sammanfattas i följande punkter:

Insatsbetalning och medlemmens ekonomi. Insatser och räntetakets höjd.

ElElElü

Möjligheter till fondemissioner. Kapitalöverföring mellan kooperativa företag, koncembidiag inom ”kooperativa koncemen. Företagsköp genom emissioner.

DE] Finansieringssamverkan.

Lånekapital

Vissa svårigheter för det kooperativa företaget att låna på samma villkor som enskilda företag redovisas. I vissa fall tycks den kooperativa företagsformen vara ett hinder for kreditvärdigheten och/eller vara fordyrande genom krav på stödsäkerheter etc. HSB vittnar om detta, KF och SMR nämner bankernas rating-system. I andra fall påpekas uttryckligen att den kooperativa företagsformen inte särbehandlas (lantmännen, slakteriföreningama.) Dessa skilda erfarenheter kan tolkas så att det kooperativa företaget normalt inte missgynnas på kreditmarknaden. Detta gäller speciellt vid god lönsamhet i branschen, då ju bankernas kreditrisk också är mindre. När bankernas kreditrisk höjs eller tillgången på kapital sänks - vid strukturproblem för kundema/foretagen eller penningpolitisk åtstramning etc. - kan osäkerheten Efter hemställan av om den kooperativa företagsekonomins uppbyggnad bli en ytterligare riskkooperationsutredningen 1979-11-06 hari för- faktor for banken. eningslagen intagits en Att göra en balansteknisk analys av ett folkrörelsekoopeiativt företag kräver möjlighet att binda värbedömningar av t. ex. insatskapitalets stabilitet, solidaritetens betydelse, det av en uppskriven medlemslånens ställning. Den kooperativa företagsformens är anläggningstillgáng till kapitalstruktur en s. k. permanent upp- från kreditsynpunkt mindre känd, analyserad och utvärderad. Detta ger skrivningfond. utrymme för osäkerhet bland kreditgivama.

Kooperationen och kapitalet 203

Tekniska problem

Till tekniska problem kan räknas svårigheter att erhålla riksomfattande

företagsinteckningar, något som praktiskt taget alla organisationer påvisat som en fördyrande och försvårande faktor vid upplåning. Problemet sammanmed den länsvisa registreringen - till skillnad från aktiebolagens hänger centrala - av ekonomiska föreningar.

Några enkätsvar Som underlag för en mer detaljerad bedömning av de kooperativa organisationemas uppfatnting om kapitalproblemen redovisar här ett urval av svaren. D ”Den konsumentkooperativa sidan kännetecknades under hela 60-talet av stark expansion. Den mycket omfattande investeringsverksamheten finansierades till större delen lånevägen, vilket orsakat en successiv nedgång i KF:s nuvarande finansiella ställning medför att utrymmet för en framtida expansiv utveckling är starkt begränsat. (KF) D ”Insatsernas andel av det egna kapitalet har successivt minskat, under tioårsperioden 1966-1976 från 71 °/o till 55 °/0. Det egna kapitalets minskade köpkrañ har ställt ökade krav på andra finansieringskällor. (Mejeriema, SMR) D En markerad investeringsvilja inom lantbruket har under de två-tre senaste åren medfört starkt ökade krav (plus 50 °/o 1974-76) på lantmännenföreningamas kreditgivning till jordbruket.” (Lantmännen, SLR) D Inflationen gör att värdet på lager och kundkrediter stiger. Detta får som konsekvens ett utökat behov av rörelsekapital. För OK:s del kan kravet på ökat rörelsekapital vid en inflationstakt om 10 °/o per år betyda 600 milj. kr på en femårsperiod.” (OK) D Genom den stora inlåningen under den senaste tioåxsperioden har KF av tidigare reserv av lånesäkerheter. Detta är tagit i anspråk huvudparten en starkt hämmande faktor när det gäller fortsatt lånefinansiering. (KF) D Ett grundläggande problem, vilket ökat kraftigit under senare år, är att insatskapitalet är beskattat hos lantbrukaren. Om Soliditeten inom föreningarna skall hållas oförändrad måste vid dagen ssnabba inflationstakt insatskapitalet ökas med 10-15 °/o per år. Vid dagens höga marginalskatter innebär detta att de flesta lantbrukare behöver avsätta en allt större del av sina inkomster till insatser i de ekonomiska föreningama.” (Slakteriförbundet, SS). D Det är av största vikt att förbättrade långfristiga finansieringsmöjligheter tillskapas för jordbrukama i form av både statliga lån och bidrag och ökade möjligheter att få lån i hypoteksföreningar och andra låneinstitut. Det kan inte vara en rimlig situation att branscherna både skall svara för en stor del av kreditema för löpande leveranser av bondens förnödenheter m. m. och vara med om att finansiera investeringama genom långa öppna krediter. (Lantmännen, SLR) D ”Problemet är att det långa kapitalet har blivit kortare, dvs. svårigheter

finns att upplåna långt kapital på längre tid än 15 år.” (Ägghandelsför-

bundet)

204 Kooperationen och kapitalet sou 1931;50

D Ett allmänt intryck är att kreditinstitutet vid bedömning av säkerhet ger den privata äganderätten en högre status än den gemensamma kooperativa äganderätten. lnflationsuppräkning av säkerhet sker till högre nivå vid privat ägande än vid koopeiativt ägande, där stödsäkerhet således krävs. Även i förhållande till kommunägda allmännyttiga bostadsföretag har de kooperativa företagen i vissa avseenden en sämre ställning. Allmännyttiga företag kan t. ex. erhålla kommunal borgen för bostadslån vilket inte de kooperativa kan.” (HSB) D ”Under de senaste tio åren har branschen genomgått en omfattande strukturanpassning. Den tidigare ibland negativa bedömningen av föreningarna från kreditinstitutens sida jämfört med t. ex. aktiebolag synes inte föreligga. Den kooperativa företagsformen bestraffas dock vid emission av obligationslån med 0,25 °/0 högre ränta än vad som gäller för aktiebolag.” (Mejeriema, SMR) D ”Några speciella problem torde inte föreligga avseende den kooperativa företagsforrnen. Låga soliditetstal kan dock medföra svårigheter. I gengäld torde föreningsföretagen i de kreditinstitut där de är välkända ha vissa fördelar genom att företagsforrnen i sig är stabil. Bakom företagen står ju en mängd lantbrukare som de senaste åren klart markerat viljan till solidariska insatser även inom branschen och därvid mellan olika föreningsföretag. (Slakteiiförbundet, SS) D ”Den billigaste formen vid företagsförvärv är att byta aktier. Kooperationen har hittills fått finna sig i att betala förvärvade företag kontant. Detta kan bli ett hinder för kooperationens utveckling. (Skogsägarföreningarna, SRR) D Ett problem vid utlandsupplåning är att de ekonomiska föreningama har större svårigheter än t. ex. börsnoterade exportföretag att låna på t. ex. eurobondmarknaden. Den kooperativa företagsfonnen är ju betydligt mindre känd i övriga världen och därför är svårigheterna att planera t. ex. obligationer på marknaden betydligt större. Arbetet med att sälja” föreningen på lånemarknaden är därför avsevärt större än för andra företagsformer.” (Slakteriförbundet, SS)

5.2.4 Framställningar av KF/LRF

De kooperativa huvudorganisationema KF och LRF har under utredningens arbete presenterat fyra promemorior avseende kooperationens kapitalproblem. Två av dem har haft formen av framställningar till regeringen. Den första framställningen (1978-11-23) avsåg direktiven, vilka begärdes omfatta också skattereglema för ekonomiska föreningar. Den andra framställningen (1980-01-31) avsåg kravet på att aktuella provisoriska lättnader i dubbelbeskattningen av börsnoterade företag även skulle innefatta kooperativa föreningar. KF:s och LRF:s synpunkter tecknar en betydelsefull bakgrund till utredningens arbete med kapitalfrågoma. En sammanfattande beskrivning kan därför anses befogad. De kooperativa företagens kapitalförsöijning bedöms av de kooperativa organisationema vara ett huvudproblem för företagsformens utveckling.

Kooperationen och kapitalet 205

Samtidigt pekar organisationerna på att vissa lättnader för aktiebolagen vad gäller anskafffning av eget kapital inte kommit de ekonomiska föreningarna till del: El Förändring av Annell-lagstiftningen. E] Förändring av försäkringsbolagens placeringsregler. El Ökade resurser för fjärde AP-fonden. E] Främjande av aktiesparande genom skattefondssparandet. Därutöver har en lättnad i dubbelbeskattningen av börsbolagens utdelningar genomförts. KF har mot bakgrund av de försämrade relativa villkoren för de kooperativa föreningarna hemställt till kooperationsutredningen (pm 1979-02-20) att följande förslag till åtgärder prövas: ” l . Ingivande till regeringen av en skrivelse med förslag om att bestämmelsen i gällande lag om ekonomiska föreningar beträffande maximering av insatsräntan till högst fem procent ersättas med en generell formulering av innebörd att den ej må sättas högre än den långa statslåneräntan. 2. Utarbetande av kompletterande, respektive alternativa förslag med syfte att bereda lämpliga skattelättnader för tecknande av riskkapital i konsumentkooperativa föreningar utfonnade så att nuvarande, i jämförelse med aktiebolag, ogynnsamma behandling av ekonomiska föreningar undanröjes; där bör, såsom varandra kompletterande respektive alternativa åtgärder övervägas, dels en sådan teknisk anpassning av den gällande s. k. Annell-lagens bestämmelser att dessa blir tillämpliga inte blott för börsnoterade aktiebolag utan även för ekonomiska föreningar; dels en sådan ändring i lagstiftningen beträffande ekonomiska föreningars beskattning att dubbelbeskattningen av räntan på insatskapitalet avskaffas genom att räntan göres avdragsgill för föreningen och att densamma, i varje fall upp till en rimlig gräns, befrias från skatt även hos medlemmen mottagaren. 3. Utarbetande av förslag, avsedda att bereda konsumentkooperationens medlemmar möjlighet att vid inbetalning av riskkapital i form av insatseri lämplig utsträckning komma i åtnjutande av skattebefrielse i jämförliga former med det för aktiebolagen gällande s. k. skattefondssparandet; Ett minimikrav vore att en sådan stimulans avsåge att främja en förhöjning av insatskapitalet i föreningarna upp till en nivå, som kompenserade för den under 1960- och l970-talen inträdda alltjämt fortskridande penningvärdeförsämringen. 4. Utarbetande av förslag till åtgärder för att främja kooperationens tillgång till långfristiga lånemedel från olika institutioner, främst i form av s. k. kollektivt kapital, bör slutligen ingå som ett komplement till kooperationsutredningens här förordade, samordnade aktionsprogram för att förstärka kooperationens eget kapital. LRF har i en motsvarande skrivning 1979- l 1-12 tillstyrkt de av KF framförda förslagen. Som en komplettering anför LRF ett förslag om uppskjuten beskattning av insatser. Det framhålls att lantbrukskoopperationen i olika sammanhang framfört önskemål om att beskattning av insatser skall ske först då de återbetalas till medlemmarna.

206 Kooperazionen och kapitalet

Medlemmarna binder betydande belopp i sina föreningar. En lantbrukarens verksamma tid överstiger i regel 20 år, varför de successivt inbetalade insatserna är långfristigt bundna. lnsatsuppbyggnaden med beskattade medel upplevs som betungande. En rimlig ökning av det egna kapitalet måste dock ske även om fonderingar i föreningen kan vara att föredra från ekonomisk synpunkt. Det individuella ägarintresset måste för föreningens fortlevnad och demokratiska förvaltning vara starkt markerat.

5.3 Problembeskrivning

5.3.1 Kooperationen och soliditeten m. m. Ett rimligt mål för kooperationens kapitalanskaffning kan sägas vara att uppnå trygghet och utveckling på den svenska marknadsekonomins allmänna villkor och under beaktande av de kooperativa målen. Marknadsekonomins konkurrensvillkor, den ekonomiska utvecklingen och den politisk/sociala miljön ställer krav på en viss kapitaltillväxt i alla företag oberoende av Företagets inriktning och målsättning. Kraven på senare år har knutits framför allt till de större företagen. Dit kan också huvuddelen av de kooperativa föreningarna räknas. Därutöver kan man sannolikt hävda att den kooperativa särarten i sig innebär ytterligare krav på kapitaltillföxsel. Detta i den mån föreningama utvecklar de kvalitativa delmål som sammanhänger med kooperativa principer såsom t. ex. demokratisk organisation, social hänsyn, medlemmamas utbildning och sociala utveckling. Kapitalbehovet kan på så vis uttryckas i allmänna termer med anknytning till företagens miljö, storlek och målstruktur. Samtidigt kan kapitalbehovet formuleras iñnansiella termer. Det är då naturligt att utgå från en viss tillväxt i - mätt som omsättning eller balansomslutning - och förutsätta att företagen denna kapitaltillväxt skall kunna fortgå under bibehållen ekonomisk trygghet. Därmed förstås i princip att tillväxten kan ske utan att andelen eget kapital i förhållande till det lånade kapitalet sjunker alltför lågt. Med sjunkande soliditetstal ökar företagens finansiella risktagande. Om samtidigt det nomiala risktagandet knutet till rörelsen behålls på oförändrad nivå hotar ett ökat finansiellt risktagande den önskvärda stabiliteten och tryggheten. Ett minimikrav på föreningarnas kapitaltillförsel blir därmed att den skall kunna finansiera en branschmässigt normal tillväxt under bibehållen soliditet. Den soliditetsförsvagning som inträffat i det svenska näringslivet (tig. 5.13) hari viss mån varit självvald. Så länge företagens genomsnittliga skuldränta understigit räntan på det totala kapitalet har det varit förmånligare att finansiera expansion med främmande kapital än med eget. I detta avseende har förhållandena inte varit annorlunda för kooperativa företag än för andra, även om gränsen för finansiellt oberoende visavi kreditgivare sannolikt ställs högre i kooperation än i andra företagsformer. Det är självklart att tendensen mot fallande soliditet måste stoppas någonstans på vägen ner mot noll. Det gäller alla företag. Utan att här ange någon speciell nivå för soliditetens lägsta gräns- den optimala soliditeten är ju aldrig absolut och entydig utan beroende av lönsamhetsnivå, önskvärd expan-

Kooperationen och kapitalet 207

sionstakt, verksamhetens målsättning, branschtillhörighet etc. - så tycks på senare år ett allt tydligare önskemål i samhället vara att på nytt stärka företagens balansräkningar med eget kapital. Statsmaktemas uttalade syfte har bl. a. varit att höja företagens investeringsnivå och att trygga sysselsättningen. Om enskilt näringsliv svänger så måste kooperationen svänga med. En omställning enbart från fallande soliditet till en stabilisering av det egna kapitalets relation till skuldema innebär dock sannolikt en större påfrestning och en starkare omställning för de kooperativa företagen än för övriga. Företagen, de kooperativa likaväl som de enskilda, har i princip haft två möjligheter att höja soliditeten. Den ena vägen går genom ett sparande inom företagen, dvs. via konsolidering, den andra vägen är att nytt sparande tillförs företagen som riskbärande kapital. Frånvaron av en kooperativ aktiemarknad, den ideologiska spärren mot att inbjuda främmande kapital med rösträtt, det egna kapitalets begränsade förräntningsmöjligheter, allt detta hindrar de kooperativa organisationerna från att snabbt kanalisera in nytt egenkapital i föreningarna. Företagens självfinansieringsförmåga har samtidigt krympt. Detta har försatt de kooperativa föreningarna till stora delar i en ny och främmande kapitalanskaffningssituation.

Soliditetens utveckling

De kooperativa föreningarnas soliditet kan diskuteras från två utgångspunkter. Den ena gäller soliditetens zizveckling, den andra gäller frågan huruvida den önskvärda nivån på soliditeten är annorlunda i ett kooperativt företag än i ett enskilt. Det torde vara klart att oavsett den önskvärda soliditetsnivån måste utvecklingen av de kooperativa företagens soliditet följa det övriga näringslivets. Att avstå från en sådan följsamhet skulle försämra de kooperativa företagens relativa konkurrenssituation, bl. a. på kreditmarknaden. Av kooperationsutredningens kartläggning av de kooperativa företagens soliditet framgår dels att nivåskillnaden mellan de kooperativa företagen och de börsnoterade är relativt stor, dels att soliditetsfallet i den kooperativa sektorn varit kraftigare än bland de börsnoterade företagen. Som tidigare påpekats är det svårt att göra exakta soliditetsjämforelser mellan olika typer av företag. Skillnaden i soliditetsnivå på genomsnittligt 9 l Efter hemstänan av procentenheter mellan kooperationen och börsbolagen är dock av en kooperationsutredningen

anmärkningsvärd storlek. Fallet i soliditet under 1970-talet tycks också l.979_-I0-_17 haritillässet

sektorn än bland

:lelåiäâmsçâçtgâlâgâå

ha varit betydligt större i den kooperativa

i?

genomgående Gapet mellan Soliditeten i kooperationen och börsbolagen har ta taket för insatsräntans börsbolagen. således vidgats under l970-talet. höjd (SFS 1980:1105).

208 Kooperationen och kapitalet

Soliditet procent 31- 30-4 29-

27- Börsnoterade företag 26- 2s- 24-« \ 23-1 \ 22-« \ 21-4 \ 20- “ \ 19- \ 18- \ Fig. 5.13 Soliditetens ut- 5 17 \ø veckling för kooperatio- Kooperationen nen och börsbolagen (1970-1979) enl. urval sid T l l l l l l I T I 188. 1970 71 72 73 74 75 76 77 78 79 År

Tabell 5.3 Jämförande soliditelsutveckling 1970-1978

År Kooperationen” Börsbolagen Nivåskillnad kooperationen/ börsbolag

1970-1978 Fall -7,0 (= 29,4 %) - 3,7 (l 1,9 °/0) a Vid beräkning av Soliditet och räntabilitet för den kooperativa sektorn har de skogskooperativa företagen redovisats endast undantagsvis p. g. a. den snedbelastning på medelvärden detta annars skulle medföra. Soliditeten här exkl. skogen. Eget kapital i soliditetsberäkningama inkluderar halva obeskattade reserven. Variationerna mellan olika kooperativa organisationer är dock stora. Huvuddelen av den negativa utvecklingen är knuten till den konsumentkooperativa sektom, medan den lantbrukskooperativa uppvisar en starkare soliditetsut-

Kooperationen och kapitalet 209

veckling också vid medräknande av skogskooperationen. Det hindrar inte att också de övriga lantbrukskooperativa företagens soliditetsfall varit något kraftigare än böisbolagsgruppens. Skillnaden mellan lantbruks- respektive konsumentkoopeiationen framgår av tabell 5.4.

Tabell 5.4 Soliditetens utveckling i kooperationen

1970-1978 Fall -7,0 -4,6 -4,5 -8,1 -3,7 Uppgång 1979 +0,3 +0,6 +0,2 +0,2 +0,7

Både i kooperationen och i börsbolagen inträffade den viktigaste förändringen under åren 1974-1976. Brottet på kurvan tycks ha blivit kraftigare i de Detta kan delvis tillskrivas den kooperativa företagen än bland börsbolagen. kooperativa sektorns starkare branschbundenhet, exempelvis anknytningen

till detaljhandeln. Bland börsbolagen är branschspridningen givetvis större

och speciella branschproblem fäller inte stora utslag. Det finns anledning att även fästa uppmärksamheten vid 1979 års utveckling, ett år då Soliditeten stabiliserades i näringslivet som helhet. Bland börsbolagen steg andelen egenkapital från 27,4 °/0 1978 till 28,1 °/0 1979 (+0,7 procentenheter). Detta innebär en starkare förbättring än for de kooperativa företagen. Förbättringstakten inom lantbrukskooperationen tycks ha gått väl i takt med börsbolagen medan konsumentkooperationens tidigare eftersläpning har förstärkts.

Soliditetens nivå I diskussionen om den kooperativa företagsformens villkor för kapitalanskaffning har börsbolagen genomgående använts som jämforelsegrupp. Man kan då uppmärksamma att börsbolagens genomsnittliga soliditet under 1970-talet

ligger på 28,1 % mot hela näringslivets 19,5 °/0.

Kooperationens soliditet är således mer jämförbar med nivån för hela näringslivet, dvs. innefattande också de mindre företagen. Är då jämförelser av soliditetsnivån med enskilda företag alls ändamålsenlig? Svaret är förmodligen att kooperationens soliditetsnivå och kapitalbehov måste prövas i första hand på självständiga grunder. Egenkapitalet i kooperationen kan anses vara ett buffertkapital for koope- i Samtliga näringar och rativ trygghet och oberoende och en försäkring om rimliga marknadsvillkor företagsstorlekar enligt for medlemmarnas ekonomiska prestationer (köp - leverans etc.). Buffertka- Statistiska Centralbyrån.

210 Kooperalionen och kapitalet

Soliditet procent .

T l I I I l r r I I 1970 71 72 73 74 75 76 77 78

ugn-n- Börsbolagen inkl. överavskrivningar (Findata) Börsbolagen exkl. överavskrivningar (Aktiv Placering) Fig. 5.14 Soliditetens ut- ------ -- Lantbrukskooperationen exkl. skogen veckling inøm koopera- -0-0-0- Lantbrukskooperationen inkl. skogen tionen 1969-1979, enligt _ 00 0 0 0 0 0 0 00 Konsumentkooperationen urval sid 188. un--- Kooperationen totalt (exkl. skogen)

pitalets mer passiva roll i kooperationen skulle svara mot riskkapitalets mer aktiva funktion i aktiebolaget, där risktagandet kopplas till Förväntningar om växande kapitalförräntning och marknadsexpansion. En sådan grov beskrivning hindrar självfallet inte att också ett aktiebolag kan betrakta sitt riskkapital som buffertkapital likaväl som kooperationen i hög grad behöver utnyttja egenkapitalets riskbärande funktion; satsningama inom skogsägarrörelsens forädlingsdel är ett sådant exempel, OK:s investeringar i raffinaderiverksamheten är ett annat. 1 Även om verksamheten En kooperativ integration framåt eller bakåt i produktionskedjan kan vara drivs i aktiebolagsform, t. ex. skogskooperatio- vansklig och medföra en stark risk även om verksamhetens yttersta syfte är att nens förädlingsindustrier, trygga medlemmarnas marknadsvillkor. När integrationen dessutom är måste den anses vara kan det samlade - det kommersiella och det kapitalintensiv risktagandet kooperativ. Verksamhefinansiella - bli såpass stort att det kan ifrågasättas om en sådan riskgrad ten skall betjäna ett med-

lemsintresse och ytterst lämpar sig för den kooperativa jöretagsformenl Risktagande vid en koope-

finansieras av primär- rativ integration kan också betraktas som en balansgång mellan medlemsinmedlemmama. tresset pâ kort och lång sikt. För bostadskooperationen t. ex. kan en

Kooperationen och kapitalet 2ll

integration bakåt och framåt, från markinnehav till bostadsfördelning vara av stor betydelse för att trygga medlemmarnas krav och rätt till bostäder. Den grundläggande principiella skillnaden i synen på egenkapitalets riskbärande roll mellan den kooperativa föreningen och det enskilda aktiebolaget hindrar dock inte att behovet av egenkapital i den kooperativa företagsformen kan vara lika stort som i den enskilda sektom. Traditionen inom framför allt KF hävdar att det kooperativa soliditetsbehovet i själva verket kan bedömas som större än i den enskilda sektorn. Det kan vara för att säkerställa en kooperativ tillväxt under oberoende. I samma riktning verkar frånvaron av en öppen kooperativ egenkapitalmarknad, som understryker behovet av ett väl tilltaget buffertkapital. Kapitalförsörjningen måste vara i förväg tillgodosedd med interna medel eftersom ingen given extern kapitalkälla finns. Liksom börsbolagen har den etablerade kooperationen i stor utsträckning karaktär av storföretag vilket stärker kapitalbehovet. Kapitalbehovet ökas

genom medlemmamas förväntan om överskottsfördelningz Det stegras också

av kostnader knutna till ett av samhället påfordrat socialt ansvar för större företag. Storföretagsfaktom höjer också det kooperativa soliditetskravet. - Kooperationens egna kvalitativa mål gentemot främst sina medlemmar social hänsyn, demokratisk organisation, utbildning etc. - är samtidigt den kanske mest speciella bland de kapitalhöjande faktorerna. Också denna bidrar till att försvåra kooperationens möjligheter att uppnå en godtagbar soliditetsnivå. Samtidigt verkar flera andra faktorer i den andra riktningen, nämligen mot ett lägre behov av egenkapital i kooperationen. Liksom i andra företag styrs det kooperativa riskelementet i första hand av den ekonomiska miljön, dvs. graden av konkurrens och konjunkturvariabilitet. Branschtillhörigheten är sannolikt minst lika viktig för soliditetsnivån som företagsformens krav och institutionella villkor. Den kooperativa branschen är traditionellt liktydigt med människors basbehov - livsmedel, bostäder etc. - där en stabil efterfrågan normalt gör risktagandet förhållandevis lågt. Den etablerade kooperationens inriktning på basbehov är inte slumpmässigt tillkommen i syfte att finna en nisch för kapitalets förräntning, utan är fast förankrad i kooperationens grundläggande mål och inriktning. Därför är den också långsiktig. Livsmedelssektom är gemensam för KF- och LRF-verksamhetema. Den kännetecknas av en långsiktig stabil efterfrågan, förhållandevis små konjunktursvängningar och begränsad importkonkurrens. Normalt leder detta till en 1 låg rörelserisk och en stabil lönsamhet som kräver ett begränsat buffertkapital. Se Kooperationen i Inom den lantbrukskooperativa sektorn verkar jordbruksavtalet - som Sverige, SOU 1979:62. 2 påverkar mejeri-, slakteri- och lantmännenföreningama - för en begränsad Kooperationen är likföretagsrisk - både den kommersiella och den finansiella risken dämpas som börsbolagen utdelande företag till skillgenom marknadskompensationer vid de regelbundet återkommande förhandnad från fåmansägda fölingama med staten - likaväl som branschmässiga lönsamhetstoppar där retag där utdelningen kapas i den mån de uppstår. antar speciella former. livsmedelssubventio- Utdelningskravet i storfö- Samtidigt tycks den politiska risken, t. ex. prisstopp, retagen kan här betraktas nemas utveckling, ha blivit en allt viktigare faktori den ekonomiska miljö som som en finansiell belastkooperationen omges av. ning som höjer soliditets- Traditionellt har därför branschtillhörigheten - stödd av en väl hanterad kravet.

212 Kooperationen och kapitalet sou 193150

medlemstillväxt skapat ett relativt lugnt och jämnt kapitalflöde i de kooperativa föreningarna. Det gäller såväl konsument- som lantbrukskooperationen. Samtidigt har förhållandet sannolikt bidragit till en känsla av osårbarhet hos kooperatörema. Detta kan ha påverkat vakthållningen kring det egna kapitalet. Hotbilden har varit svag, kanske närmast obeñntlig. Kooperationens starka soliditetsfall under slutet av 1970-talet kan sammanhänga med denna upplevelse av stabilitet. Möjligheterna att stoppa nedgången i Soliditeten tycks inte alltid ha utnyttjats. Samtidigt skall kooperationens tröghet till anpassning vid Förändringar betraktas som bidragande orsak till det starka soliditetsfallet. Ytterligare en faktor bör nämnas för att göra soliditetsbilden mer fullständig, nämligen de kooperativa organisationemas bankverksamhet Variationema mellan olika organisationer och branscher är stor, men den kooperativa traditionen att motta sparmedel från och ge kredit till medlemmarna har genom balansomslutningens ökning en automatisk soliditetssänkande effekt. Inom KF-verksamheten där Förhållandet är starkt etablerat kan soliditetseffekten beräknas uppgå till 2 å 3 procentenheter. Sammanfattningsvis: Kooperationens Soliditet har utvecklats mer oförmånligt än börsbolagens. ”Gapet” har vidgats på ett sätt som inger en viss oro. Kooperationen är till sin konstruktion mindre inriktad på risktagande än många börsnoterade företag. Bl. a. detta kan motivera en lägre soliditetsnivå än börsbolagens. Skillnaden i risktagande motiverar dock knappast den nuvarande skillnaden i soliditetsnivå, speciellt inte om den politiska risken ökar och kooperationens bristande finansiella flexibilitet beaktas. Slutsatsen synes bli att kooperationen är underförsörjd med eget kapital. Detta kan ge företagsformen ett handikapp i dess utveckling.

Kapitalets tillväxttakt

För att komplettera bilden av soliditetens utveckling skall här kortfattat diskuteras några ytterligare finansiella variabler. Samtidigt med ett starkare soliditetsfall har kooperationens expansionslakt

Mjad° k Totalt kapital . f . f f 15h av f; o . f ° ° . o .. . 0 Skulder . f . o . . . o . z o f g s 10- z . -° a . ° . f j ° .

.fgJ . o

U . . . . oo0.. *o 00 5.- -Ä 59°* “*°“a Fig. 5.150 Kapitaltilli konsumentkoope- _L_ J_ L l l L J_ L 1 _

växt

ratzonen (miljarder kr). 1970 71 72 73 74 75 76 77 78 År

Kooperationen och kapitalet 213

Miljarder kr Totalt kapital

Skulder -4 / o”

Egetkapital

-nnnn-W

IAII Fig. 5.15 b Kapitaltill-

växt i börsbolagen (mil-

_v m1 \l _ \J N NJ (a) NI å all* NI NI GJ ul- \l \l W 1=- 1 jarder kr).

varit svagare än börsbolagens. Detta gäller framför allt konsumentkooperationen och har delvis en direkt branschmässig anledning. Som framgår av figur 5. l 5 a har konsu;nentkooperationens totala kapitalav 8,9 %. Det är betydligt långsammare än stock vuxit med ett årsgenomsnitt börsbolagsgruppens 14 %. Huvuddelen av expansionen inom konsumentkooperationen har finansierats genom en låneökning på 10,3 °/0 (delvis medlemslån). Det egna kapitalets dock direkta reservupplösningar och blygsamma uppgång på 3,3 % innefattar en överdrivet av eget kapital i ger därför svag bild av det årliga inflödet konsumentkooperationen.

Tabell 5.5 Kapitalets tillväxt i kooperationen Genomsnittlig årlig tillväxttakt 1969-1978 (procent)

Totalt Eget lnsats- Skulder

kapitalb kapital” kapital

Konsument- 8,9 3,3 6,1 10,3 kooperationen Lantbruks- 14,0 12,0 13,1 14,7 kooperationen Börsbolagen 14,0 l 1,8 8,8 15,0

a Avser kooperationen enligt anmärkning sid 188. _Avser balansomslutning. “ Inklusive halva obeskattade reserver.

214 Kooperationen och kapitalet

Miljarder kr 15t- 14t- 13t- Totalt 12»- - 11t- 10-j 9% 8h 74 6h 5b- 4t- ø___

r----I"-

3t- Eget n 00009 00000000 kapital 2_ __,..coo0 1» Fig. 5.15 c Kapitaltillväxt i lantbrukskooperarionen, l l I l l l I l l exkl. skog (miljarder kr). 1_969 70 71 72 73 74 75 76 77 78 År

Inom de tre lantbrukskooperativa basrörelsema ligger den årliga tillväxttakten under 1970-talet i nivå med börsbolagsgruppens med en ökning på 14 °/o. (Fig. 5. l 5 c). Lantbrukskooperationens expansion under 1970-talet torde ligga över en för näringen normal tillväxttakt. En jämfört med 1960-talet generösare syn på jordbrukets näringspolitiska ställning medgav relativt gynnsamma jordbruksavtal. Detta förhållande bidrog till att finansiera en starkt rationalisering och mekanisering av jordbruksdriften. Det bar också upp en ökad efterfrågan respektive leveransvolym riktad mot de lantbrukskooperativa föreningarna. Det finns ingen större anledning att tro att 1970-talets expansion upprepas under 1980-talet. Lantbrukskooprationens relativt goda år till trots når expansionstakten ändå inte riktigt upp till börsgruppens nivå. Samtidigt har tillväxttakten av eget kapital löpt förhållandevis smidigt.

Investeringarna Till bilden av expansionstakten och dess finansiering hör också kooperationens benägenhet att investera. Som framgår av tabell 5.6 ligger börsgruppen avsevärt högre än de kooperativa föreningarna.

och kapitalet 215 Kooperationen Tabell 5.6 Kooperationens investeringskvot” 1969-1978. Konsument- Lantbruks- Börsbolag kooperatio- kooperationen

Genomsnitt 1969-1978 6,2 2,6 5,1 8,8

a lnvesteringskvoten är beräknad som investeringar i anläggningstillgångar i procent av omsättningen.

Lantbrukskooperationen frånräknat skogen har en låg men jämn investe- Om skogskooperationen lyfts in i statistiken fördubblas investeringstakt. ringskvoten genomsnittligt men ligger fortfarande lägre än börsbolagsgruppens.

Mkr Procent

1__- 4

.r I nveste rings-

13---

Z kvot

2.4 2 Fig. 5.16a Lantbrukskom9 - operationen (exkl. skog). -1 Investeringar (mkr) resp. investeringskvøt (70) 74 75 7a 77 78 År 1969-1978. 1969 70 71 72 73

Den förhållandevis i lantbrukskooperationen rimlåga investeringstakten mar illa med tillväxttakten i balansomslutningen som ju varit nästan i nivå med börsgruppens. Förklaringen kan ligga i kraftiga och inflationsbetingade av lagervärden som blåser upp balansomslutningen. Det kan också höjningar förklaras med att många anläggningsinvesteringar görs fortlöpande i form av successiva modemiseringar inom de gamla murama. Sådana kontinuerliga vardagsinvesteringar med snabb avskrivningstid faller delvis utanför inveshar föreningarnas relativt kraftiga av

teringsstatistiken. Slutligen ökningar

medlemsfordringar under 1970-talet- en spegling av föreningarnas bankfunktion gentemot medlemmarna - påverkat balansomslutningama relativt

starkt.

216 Kooperationen och kapitalet SOU 1981 :60

Konsumentkooperationen har en stark topp i investeringskvoten 1972/ 1973. Förklaringen ligger praktiskt taget uteslutande på OK-rörelmn och dess satsningar på ScanrafT-anläggningen. Från toppåret 1973 uppvisar konsumentkooperationen en oavbrutet och starkt fallande investeringskvot, huvudsakligen beroende på KF:s detaljhandelsrörelse.

hnkr Procent

I; o lo J ak) A

=.

slå l

18 9 I .I

.O1 Investeringsn kvot \/ Fig. 5.16b Konsumentä lo 1 kooperationen. Investeringar (mkr) resp. investeringskvot (%)

1969-1978. 1969 70771 72 73 74 75 76 77 7a

Å,

Miljarder kr Procent

20-

4 15n

. \ _, Investeringskvot

Fig. 5.160 Börsbolagen. Investeringar (miljarder kr) och investeringskvot ._.

(%) 1970-1978. 1970 71 72 73 74 75 76 77 78 Å “4

Kooperationen och kapitalet 217

Räntabilitet Begrepp som räntabilitet och lönsamhet] används praktiskt taget aldrig i de kooperativa rörelsema. Förklaringen liggeri att resultatmåttet, det kooperativa överskottet, inte kan anses uttrycka en företagsekonomisk effektivitet på samma sätt som aktiebolagens vinst. l utredningens arbete har räntabilitetsoch resultatmåtten använts för att påvisa föreningarnas uppbyggnad av egenkapital. En kort belysning av det kooperativa överskottsbegreppet kan därför vara motiverad. Efter att ha tryggat sin egen överlevnad strävar den kooperativa föreningen efter att fördela en så stor del som möjligt av överskottet till medlemmarna. Eftersom medlemmarna förutom ägare också är köpare eller leverantörer (producenter) kan överskotten genom främst prispolitiken fördelas före bokslutsårets slut och därmed sänka det redovisade överskottet. l Räntabilitet och lön- På motsvarande sätt kan en del av medlemmarnas ersättning för köp eller samhet behandlas här bokslutsårets som synonyma begrepp.

leverans (produktion) sparas i föreningen och fördelas först efter

De avser att mäta den slut. Därmed höjs det redovisade överskottet. fönäntning som årets Genom prispolitiken - och medlemmarnas dubbla intressentroll - förskjuts överskott ger på det i fööverskottet enligt årsbokslutet i den ena eller den andra riktningen. Årets retaget arbetande kapitalet. överskott blir en osäker faktor ännu mer än i aktiebolaget och lämpar sig mindre väl som mätare av ett ”verkligt” resultat. Fig. 5.17a Räntabilitet på totalt kapital (före skatt) 1969-1978.

Fig. 5.l7b Räntabilitet Rges% på eget kapital (efter skatt) 1969-1978.

:u -l a?

o

_._. C163

då

...a NKJ

d_ O..

...Muxacnmxiooco

| I l I I I | 1 | 1970 71 72 73 74 75 7G 77 78 År

Lantbrukskooperationen: den övre kurvan W anger räntabilitet före efterlikvider och den undre kurvan efter efterlikvider Konsumentkooperationen I I l l I l l I I I Börsbolagen 1970 7fl 72 73 74 75 76 77 78 År

218 Kooperationen och kapitalet sou 193150

Prispolitiken ger föreningarna den tekniska möjligheten att praktisera kooperativ resultatutjämning. Marknadssituationen avgör emellertid i vilken utsträckning som resultatutjämningen är möjlig. Vid en prisnivå som etableras på en viss marknad under stark konkurrens är utrymmet mindre för en självständig och kooperativt långsiktig prispolitik. Den konsumentkooperativa sektorn arbetari en sådan marknad. På den lantbrukskooperativa sidan föreligger däremot ofta marknadsdominans, och företagens pnspolitik fungerar här inte sällan som en betydelsefull resultatutjämnande faktor. Förhållandet kan avläsas i nedan redovisade räntabilitetstal för lantbmkskooperationen (fig. 5.17a och b). Vid utvecklingen av senare års praxis inom lantbrukskooperationen har efterlikvid/återbäring alltmer kommit att redovisas som en kostnad och inte som en bokslutsdisposition trots att den ofta fördelas först efter bokslutsårets slut. För att söka belysa den lantbrukskooperativa resultatutjämningen har räntabiliteten angivits på två nivåer. Det förefaller av olika skäl sannolikt att en stor del av nu redovisade efterlikvider är att betrakta som en fördelning i efterhand av ett marknadspris till medlemmen. I spannet mellan den högre och den lägre räntabilitetsnivån tenderar den ”verkliga” nivån sannolikt att ligga kring det lägre gränsvärdet. I nedanstående tabeller för räntabilitet (tabell 5.7 och 5.8) på totalt och eget kapital har de båda gränsvärdenas genomsnitt angivits för lantbrukskooperationen. Med medelvärdet som utgångspunkt är lantbrukskooperationens räntabilitet på totalt kapital (före skatt) 8,3 % i genomsnitt under en tioårsperiod. Det är lägre än börsbolagens genomsnittsnivå på 9,5 % men högre än konsumentkooperationens 7,1 °/0. Räntabilitetsnivån på eget kapital (efter skatt) visar att konsumentkooperationens l 1,6 °/0 överstiger både lantbrukskooperationen och börsbolagens nivåer. Förklaringen ligger bl. a. i konsumentkooperationens låga och starkt fallande soliditet under perioden.

Tabell 5.7 Räntabilitet på eget kapital efter skatt 1969-1978 (procent)

1969-1978 (14,7) Medelvärde = 9,9 a Avser lantbmkskooperationen exklusive skogen. Siffror inom parentes anger räntabilitetsnivån när efterlikviden betraktats som en bokslutsdisposition (= resultatet före efterlikvider). Made/värdet för perioden av räntabilitetsnivåema (resultatmåttet beräknat före respektive efter efterlikvid) framgår sist i tabellen.

och kapitalet 219 sou 1981150 Kooperationen Tabell 5.8 Räntabilitet på totalt kapital före skatt 1969-1978 (procent)

Medelvärde = 8,3 a Se kommentar tabell 5.7.

För den kooperativa sektorn har räntabilitetens utveckling ett större värde att redovisa än dess nivå. Både konsument- och lantbrukskooperationen visar här en mindre variationsgiad än börsbolagen. Det sammanhänger bl. a. med den branschstabilitet som den etablerade kooperationen haft att arbeta inom. I lantbrukskooperationen har iäntabiliteten under senare delen av 1970talet överträfTat övrigt näringslivs, inte minst vad gäller stabilitet och uthållighet. Med ett sådant bidrag till den relativt starka volymexpansionen under 1970-talet har några egentliga linansieringsproblem knappast existerat inom den lantbrukskoopeiativa bassektom som helhet. Av flera skäl kan man fönnoda att en upprepning av denna förhållandevis gynnsamma situation knappast inträffar under l980-talet, åtminstone inte under dess första hälft. Vad gäller räntabilitetsutvecklingen i den konsumentkooperativa sektom tycks denna mer följa övrigt näringslivs. Den kan därför inte heller under branschbundenheten l980-talet förväntas bli en - utanför särpräglad finansieringfaktor.

5.3.2 Insatskapitalets utveckling och villkor

De gemensamma principema för kooperativ kapitalanskaffning hindrar inte att finansieringsfrågan kan skilja sig avsevärt även mellan strikt kooperativa föreningar. Grunden för skiljaktighetema är medlemmarna. Anknytningen mellan medlem och förening kan vara olika beroende på medlemmarnas ekonomiska ställning, deras ekonomiska bindningsgraa till föreningen och karaktären av det medlemsbehov föreningen skall tillfredsställa. Skiljaktligheterna kommer finansiellt till uttryck främst genom insatskapitalets uppbyggnad. Den medlemsstyrda skillnaden i kooperativ finansiering bedömer vissa forskare som så pass signifikant att den kan utgöra grunden för två helt skilda kooperativa teorier. Gränsen kan schablonmässigt dras mellan konsumentrespektive producentkooperationen. Skillnaden kan grovt beskrivas som att producentkooperationen normalt har tätare ekonomisk bindning till sina medlemmar och färre möjliga medlemmar än konsumentkooperationen.

220 Kooperationen och kapitalet SOU 198 l :60

För att söka belysa finansieringsproblemen från producent- respektive konsumentkooperativ synvinkel exempliñeras här producentkooperationen med lantbrukskooperativa föreningar och konsumentkooperationen med konsumentföreningar. Det kunde finnas anledning att speciellt avskilja sådana producentkooperativa föreningar där medlemmarna tillskjuter sin egen arbetsinsats (arbetskooperativ). Delvis liknar deras problem med

kapitalanskaffningen dock de lantbrukskooperativa föreningarnas

Som tidigare diskuterats kan det egna kapitalet i en kooperativ förening uppdelas i ett individuellt ägt medlemskapital, dvs. insatser, och ett kollektivt ägt medlemskapital med fonder av olika slag (reservfond, dispositionsfond, balanserade vinstmedel). Distinktionen mellan individuellt och kollektivt ägt medlemskapital är finansiellt viktig. Det beror på att insatskapitalet är rörligt och kan avtappas ur föreningen genom medlemmars utträde. Det utgör därför en mer instabil komponent i kooperativets kapitaluppbyggnad än det kollektiva kapitalet. Men det beror också på att dessa bägge typer av medlemskapital representerar olika ideologiska profiler. lnsatskapitalet markerar den konkreta ekonomiska anknytningen mellan medlemmen och hans förening. Ett visst mått av insatskapital är därför viktigt för att stärka medlemmens ekonomiska solidaritet (köp- eller leveranstrohet) med föreningen. lnsatskapitalet markerar också medlemmens ideologiska band till föreningen som medlemsstyrd självhjälpsorganisation. Det kollektiva kapitalet däremot är mer anonymt för den enskilde medlemmen. Från ideologisk synpunkt representerar det samverkansidén men också kapitalets underordnade rätt för individen. Förmögenhetstillväxten ackumuleras kollektivt i föreningen och inte individuellt hos medlemmen. Balansen mellan individuellt och kollektivt medlemskapital skiljer sig åt l Se vidare Arbetskoope- mellan olika kooperativa organisationer. Denna ”komponentmix” av eget ration, SOU 1980:36. kapital kan betraktas som huvudsakligen medlemsstyrd. Att vidmakthålla

Insatskapital, beskattade reserver och obeskattade reserver (här hälften av redovisade obeskattade reserver enligt balansräkningen) i förhållande till eget kapital i genomsnitt under perioden 1969-1978.

insatskapital 49,9% Beskattade reserver

E] 30.5 %

Fig. 5.18a Eget kapital ä Obeskattade reserver i lantbrukskoøperationen 19 6% z (exkl. skogen).

och kapitalet 221 Kooperationen

Eget kapita/i Konsu- Eget kapital i börsbolagen mentkooperationen l FINDA TA) Aktiekapital, beskattade reserver lnsatskapital, beskattade reserver och obeskattade reserver i för- och obeskattade reserver i förhållande till eget kapital. I genom- hållande till eget kapital. I genomsnitt under perioden 1969-1978. snitt under perioden 1970-1978.

\

IT ç l \\n\\

r_\\l,:(i\/|/ _ l/x /lr\I 4 \\\/_, l/ \ /|/|,\/\/

-u \|,\,I- \,\/r ,\,\/ l/\\_/_/\ ,\\l ,/\/\\\/ l \ \\/ x/_uxu- ,u /x 3\,\|/_/,\/\/ \ ,_\u\\ z, ,\\/, \-\/\_\/ /,\l, Fig. 5.18b Eget kapital i konsumentkooperatio- / Aktieka ital32,1% nen. \: lnsatska ita|17,0% II x Beskattade reserver 50,3 % Beskattade reserver 35,7 % E] Fig. 5.180 Eget kapital! Obeskattade reserver 32,2 % börsbolagen. Z Obeskattade reserver 32,7 % á

eller återställa en sådan balans styr också metod och inriktning för kapital-

frågomas lösning inom kooperationsutredningen. genomsnittligt om- Som framgår av figur 5. 18a så utgör insatskapitalet kring hälften av totalt eget kapital i lantbrukskooperationen. 1 börsbolagen

till en tredjedel av aktiekapital. Däremot begränbestår det egna kapitalet sas insatskapitalets andel i konsumentkooperationen till 17 °/0 dvs. ungefär

en femtedel av det egna kapitalet. Man kan påstå att i de lantbrukskooperati va föreni ngarna uttrycks den täta

ekonomiska bindningen mellan medlem och förening genom att insatserna,

dvs. det individuellt ägda medlemskapitalet, intar en dominerande plats i det

egna kapitalets struktur. Det kollektiva medlemskapitalet utgör en mindre andel I de konsumentkooperativa är av kapitalbildningen. föreningarna

förhållandet det motsatta.

5.3.2.1 Lantbrukskooperationen

I är medlemmens beroende av föreningens betal-

lantbrukskooperationen

ningsförmåga stor eftersom föreningarnas sammanslagna utbetalningar utgör i l Lantbrukskooperatiodet närmaste hela hans inkomst. nen diskuteras här i för- ”Utdelningsandelen” är, som tidigare påvisats, hög i de lantbrukskooperasta hand med utgångstiva föreningarna. Den uppgår i genomsnitt till 2/3 av det totala överskottet. punkt i branscherna me- Tendensen förstärks av flera faktorer. Dit hör medlemmarnas förmåga att på jerier, slakterier och lantoch kretsmöten formulera krav som riktar ett förhållandevis starkt männenföreningar. stämmor

222 Kooperationen och kapitalet

effektivitetstryck på företagsledningama. En konsekvens blir styrelsemas vilja att redovisa en hög betalningsförrnåga. Den kooperativa konkurrensen, dvs. medlemmarnas jämförelser med andra föreningars betalningsfönnåga, accentuerar ytterligare betalningspressen på företagsledningama. Trots den höga utdelningsandelen har de lantbrukskooperativa föreningarna byggt upp ett starkt insatskapital. Det uppgick under 1970-talet i genomsnitt till 49 °/0 av totalt eget kapital. Det är en högre andel jämfört med börsbolagen (32 %) och konsumentkooperationen (17 °/0). Förklaringen ligger i den förhållandevis höga återgången av medlemmarnas efterlikvider till insatskapitalet. Brutto återförs genomsnittligt 1/3 av medlemmamas efterlikvider till insatskapitalet. Genom att samtidigt medlemmar utträder avtappas insatskapitalet. Nettoejfekten av efterlikvidemas återgång till insatsen reduceras därför från ca 30 °/0 till ca 19 °/0 (1970-ta1et). Man kan således påstå att medlemmarnas krav på företagsledningama att redovisa en hög betalningsförmåga finansiellt kompenseras genom den förhållandevis höga återgången av medlemslikvidema till insatskapital. Den integrerade ekonomin mellan bonden och föreningen innebär därför att en hög betalningsförrnåga långsiktigt gynnar också föreningens ekonomiska intressen. Denna ordning har lett till att insatskapitalets uppbyggnad i långa stycken kunnat försiggå i betryggande former. Andelen insatser av totalt eget kapital under en tioårsperiod har visserligen sjunkit från 50,0 % till 44,7 °/0 (tabell 5.9). Samtidigt har dock den genomsnittliga årsökningstakten av inbetalade insatser i lantbrukskooperationen uppgått till 13,1 %.l Detta är betydligt högre än inflationens ökningstakt (9 °/0). Eftersom tillväxten av totalt kapital samtidigt har uppgått till 14 % har insatsbetalningama trots den avsevärda ökningen inte kunnat hålla samma ökningstakt. Soliditetens försvagning är därfori första hand knuten till insatskapitalet.

Tabell 5.9 Egenkapitalets fördelning 1969-1978 i lantbrukskooperationen (procent)

Figur 5.19 illustrerar insatskapitalets starkt sjunkande andel av det egna kapitalet. Sambandet med inflationsutvecklingen syns viktig liksom den volymökning som tog fart i mitten av 1970-talet inom lantbrukskooperationen. Den accentuerade insatsproblemet. Expansionen finansierades i huvudsak med en ökning av skulderna. Den relativa krympningen av insatskapitalet l inom det egna kapitalet har försiggått jämsides med egenkapitalets minskning Uppgiften grundas på

ett representativt urval av totalkapitalet.

av större lantbrukskoope- Trots den inflationsanpassning (indexering) av insatsskyldigheten som rativa föreningar. Ök- gäller inom stora delar av föreningsrörelsen har således insatsemas andel av ningstakten är lägre om totalt eget kapital inte kunnat hållas intakt. Detta framstår i och för sig som även mindre föreningar medtages och fusionseff- relativt självklart eftersom den allmänna expansionstakten i lantbrukskoopeekter beaktas. rationen avsevärt överstigit inflationen.

Kooperationen och kapitalet 223

Procent -1 -4 50- 4

45-

*lnsatskapital

Obeskattade fonder CO... . . ...Ö \ c0°°° Ö 30 _, d, Beskattade fonder

?o“.§cø*

Fig. 5.19 Utvecklingen av egenkapitalets komponenter i % av eget kapital. Lantbrukskooperationen.

Inflationen ger dock en speciell konsekvens. Den yttrar sig i att medlemmarna av olika skäl fullgör en allt mindre del av insatsskyldigheten. En insatsskyldighet som höjs i takt med inflationen räcker således inte till för att kompensera ens inflationsutvecklingen. Som exempel kan nämnas att andelen inbetalade insatser i förhållande till insatsskyldigheten inom mejeriföreningen Arla minskat från 65 till 57 % från 1977 till 1979. Inom slakteriföreningen Farrnek har motsvarande andel minskat från 60 % 1976 till 50 °/0 1979. Andelen inbetalade insatser i förhållande till insatsskyldigheten uppvisar följande bild för år 1979:

Som exempel från skogsägarorganisationen anges att andelen inbetalda insatser för Södra Skogsägarna är 36 °/0 och för Mälaxskog 39 %.

224 Kooperazionen och kapitalet

Orsakerna till den låga inbetalningsandelen av insatserna ligger i kombinationen av inflation och en utdragen amorteringstid. Även om insatsskyldigheten indexanpassas ger den långa amorteringstiden en automatisk eftersläpning av insatsbetalningama. Inflationen springer så att säga alltid en bit före amorteringama. Ett räkneexempel kan belysa frågeställningen: En förening har en balansomslutning av 100 och ett insatskapital av 30 under år 0. Inflationen antas vara 100 under kommande IO-årsperiod. Balansomslutningen bör då vid periodens slut uppgå till 200 och det teoretiska insatskapitalet till 60 för att Soliditeten skall vara oförändrad. Om föreningen antas ha en amortering av varje års insatsökning med l0, ger detta effekten att det verkliga insatskapitalet vid det tionde årets slut kommer att uppgå till mellan 45 och 50 i stället för målsättningen på 60. Soliditeten sjunker således från 30 till 23 trots att insatsskyldigheten ökas i takt med inflationen.

l praktiken ger detta förhållanden som konsekvens att insatsskyldigheten varje år måste stiga mer än balansomslutningen för att insatskapitalets andel av balansomslutningen skall hållas intakt. Förutom av inflationen berörs insatskapitalet av lantbrukets starka strukturomvandling (se fig. 5.20). Denna har flera besvärande konsekvenser för insatskapitalets uppbyggnad. En sådan gäller medlemmarnas åldersstruktur. Man finner ofta en väsentlig del av insatskapitalet i en förening hos medlemmar t. o. m. över 60 år. Det är inte ovanligt att medlemmar över 50 år

svarar för 2/3 av inbetalt insatskapital Ett större antal medlemmar inom

lantbrukskooperationen kommer att säga upp sitt medlemskap under 1980talet. Jordbrukets allmänna strukturförändring innebär att fler äldre medlemmar ersätts av färre yngre medlemmar. Med medlemskårens föryngring följer två förhållanden som påverkar föreningens finansieringsstruktur negativt. Dels att de äldres fullbetalade insatskapital ersätts med de yngres nyss påbörjade insatsskyldighet, dels att den yngres normalt större rörelsevolym och ökad leveranskapacitet ger proportionellt mindre insatskapital till föreningen; ett färre antal medlemmar med större genomsnittlig produktion medför att avtrappnings- och takregler i insatssystemen får genomslag. Av varje omsättningskrona får föreningen in allt mindre i insatsamortering. Som exempel på olika ålderskategoriers inbetalning av insatskapital återges i tabell 5.10 förhållandet inom Fannek.

l Att söka ge en tillfredsställande bild av insatsskyldigheten respektive inbetalda insatser för en genomsnittlig medlem i lantbrukskooperationen är förenat med stora svårigheter. Variationsmöjlighetema är mycket stora med hänsyn till bl. a.: skiftande insatsbestämmelser i olika föreningar; skiñande kombinationer av produkzionsinriktning(det finns t. ex. ingen statistisk koppling mellan modlemskapi mejeri-, slakteri- och lantmännenföreningar för en mjölkprodu0ent); medlemskapels längd och leveransaktivitet. Ett stort antal föreningr hanterar fortfarande sina medlems- och insatsregister manuellt. För dessa föreningar saknas oña uppgifter om total insatsskyldighet. LRF:s föreningsstatistik sammanställs ej centralt. Detta medför att årlig insatsbetalning för genomsnittsmedlemmen inte finns framräknad. Denna fråga sammanhänger även med hur ofta en förening gör rensningar i register över medlemmarna och därmed i vilken utsträckning äldre passiva medlemmar finns i föreningen.

Kooperationen och kapitalet 225 Tabell 5.10 Olika medlemsgruppers insatsbetalningar i Farmek 1979 (procent)

Andel av insats-

kapitalet 10,7 17,9 32,6 21,4 14,0 96,617

a Medlemmar som ej levererat under de senaste tre åren registreras som passiva. De passiva utgör ca 15 °/0 av totala medlemsantalet. h Tillkommer 3,4 % av insatskapitalet som inbetalats av juridiska personer.

En annan konsekvens av strukturomvandlingen är att den stigande andelen storproducenter i föreningsrörelsen ökar svårigheterna att höja insatsskyldig- heten. Risken är stor för att denna medlemskategori då avgår ur föreningen tillfälligt eller pennanent - i ett strikt marginalinkomstresonemang. I stället levererar de till enskilt ägda företag utan insatskrav. Insatsskyldigheten tenderar därigenom att bli en konkurrensbelastning för den kooperativa företagsfonnen. Med en ökad andel större producenter i föreningsrörelsen blir den psykologiska spärren i föreningsledningen mot en höjning av insatsskyldigheten allt större. Den kan liknas vid en ovilja till nyemission i ett börsbolag. 1-lela det beskrivna förhållandet skärps om takten i insatsamorteringama är så pass stor att den inte bara skall stiga med inflationen utan dessutom finansiera en eventuell volymökning i föreningsrörelsen. har således medfört en snabb ökningstakt av insats- Strukturutvecklingen belastningen per medlem i lantbrukskooperationen. Tabell 5. l 1 ger en bild av insatsbetalningamas ökningstakt, mätt per medlem. På tio år har insatsbetalningen mer än fördubblats. Ändå släpar således betalningarna efter den höjda insatsskyldigheten. De genomsnittsvärden som anges i tabell 5. 1 l avser både aktiva och passiva medlemmar. En genomsnittsberäkning som enbart tar sikte på aktiva medlemmar bör ge högre värden. Tilläggas kan att tabellen inte utan vidare kan användas för att fastställa genomsnittsvärden för en jordbmkares inbetalade insatser eftersom många jordbrukare har insatser i bara en eller ett mindre antal föreningar.

Tabell 5.11 Inbetald insats per medlem (kr) År Slakteri Lantmän Skog I Deklarationsundersök- Mejeri ningen avser ett begrän-

lantbrukare med enfamiljejordbruk med ungefär I syfte att få en uppfattning om de totala insatsbeloppen har uppgifter om 30-50 hektar åker. Se inbetalade insatser för normalstora lantbruk i Kalmar län. vidare avsnitt 5.4.3 tagits fram

226 Kooperationen och kapitalet sou 198150

Antal medlemskap” Insats/medlem Tkr tusental

12 0001- -750 1 1 0001- _700 , I 100001- -650 / 9000-

nre/dlem

_600 Insats/ Antal medlemskap 8 000% l-SSO

7 0001- *500

6000l- -450

5 OOOl-

T400

4 OOOl- #350 3 0001 _300 20001- --250

1 0001-

I i I i V I 1 I I I I I r 1 1 l I i-ZOO | i

I I 1960 1970 1980

WMejerier, slakterier, Lantmän

Fig. 5.20 Utvecklingen Undersökningen gav genomsnittssiffror på 15 000-20 000 kr för år l978. al och in

medlmfskap Genomsnittet för hela landet år 1981 för denna kategori av lantbruk kan med

satsbetalntngar per med-

utgångspunkt i Kalmar-undersökningen uppskattas till drygt 20 000 kr.

,em i tre lantbmkskøope_ ,an-va bransch” Det kan förväntas att den beskrivna utvecklingen fortsätter under 1980- 1960-1980. talet. Inflationen visar inga tecken till avmattning. Takten i jordbrukets omstrukturering avtar kanske något, men tendensen mot färre heltidssysselsatta lantbrukare skärper omställningen för föreningarna vid varje generationsväxling. Cirkulationsprocessen medför att avgående medlemmars fullbetalade insatser byts mot tillkommande medlemmars nyss påbörjade insatsamorteringar. Detta medför ett allt större finansiellt risktagande for föreningen. 1980-talets lantbrukskonjunktur kan väntas bli sämre än 1970-talets. Med hjälp av den tillfredsställande lönsamheten i föreningsrörelsen under 1970talet parerades ett visst motstånd mot insatsbetalningar med föreningens eget sparande. Med sjunkande räntabilitet försvåras en sådan kompensation och trycket på medlemmarnas insatsbetalningar ökar sannolikt. Det vore i och för sig inte orimligt att de lantbrukskooperativa föreningarna i större utsträckning byggde upp det egna kapitalet som kollektivt medlemskapital. Balanspunkten mellan insatskapital och övrigt eget kapital kunde med fördel förskjutas mot en större andel kollektivt kapital. Detta skulle kompensera det ökade finansiella risktagande som följer av medlemskårens koncentration. LRF stödjer också en sådan utveckling genom att rekommendera att tyngdpunkten i uppbyggnaden av eget kapital bör läggas mer på

Kooperationen och kapitalet 227

fonderade överskottsmedel och mindre på insatskapitalet Rekommendatio-

nen innebär att i den fortsatta kapitaluppbyggnaden skall förhållandet mellan ökade insatser och ökade beskattade reserver vara en på tre. Ändå framstår tendensen mot en nära nog automatisk sänkning av insatskapitalets andel som oroande. Inflationen underminerar som synes på ett speciellt sätt de kooperativa insatsbetalningama. lnsatsemas betydelse för det kooperativa medlemskapet kan då behöva uppmärksammas. LRF gör det i följande skrivning: Med sjunkande medlemsantal i flertalet föreningar uppstår svårigheter att behålla realvärdet av insatskapitalet. Som allmän regel för ökning av insatserna måste gälla att de skall anpassas så att medlemmarnas ägande av föreningen aldrig kan ifrågasättas. lnsatskapitalet skall också bidra till ett ökat ägarengagemang i Föreningama.

5.3.2.2 Konsumentkooperationen

Inledning

Kapitalfrâgan grundar sig på skilda problem för konsument- respektive lantbrukskooperationen. Detta gäller inte bara strukturellt utan också sett i perspektivet av ett l970-tal som utvecklats på helt olika sätt för de båda kooperativa huvudgrenama. I konsumentkooperationen har en allmänt ogynnsam ekonomisk utveckling under 1970-talets senare del med låg räntabilitet och soliditet, låg tillväxttakt och fallande investeringskvot, brutit en traditionell kooperativ finansieringsteknik. Problemen har varit starkt branschorienterade. I första hand speglas svårigheterna som en inställd återbäring. De gamla formerna för egenkapitalets uppbyggnad har ännu inte ersatts med nya. Gemensamt för utvecklingen i konsumentkooperationen och lantbrukskooperationen är att företagsformens speciella hinder i kapitalförsörjningen förstärkts av in/Iazionen. Inflationen kräver en ökningstakt av det egna kapitalet som är besvärande för alla företag, men som tycks belasta kooperationen på ett speciellt sätt. lnsatskapitalets betydelse för kapitalanskaffningen är av hävd betydligt

mindre i konsumentkooperationen än i lantbrukskooperationen.Det uppgår

till omkring 20 % av eget kapital i konsumentkooperationen mot cirka 50 % i lantbrukskooperationen.

Tabell 5.12 Utvecklingen av delar av eget kapital i procent av totalt eget kapital i konsumentkooperationen (KF, OK, HSB)

1 LRES ñnansumdning, I uppbyggnaden av eget kapital i konsumentkooperationen har i stället det kollektiva kapitalet, och i första hand reservfondsavsättningen, spelat en mars 1980.

228 Kooperationen och kapitalet

viktig roll. Enligt KFzs stadgar sker en avsättning till reserv- eller dispositionsfond på 1 5 °/0 av överskottet, dvs. betydligt högre än föreningslagens krav på en reservfondsavsättning med 5 °/0. För konsumentföreningama stadgas att utöver lagstadgad avsättning till reservfonden skall avsättas ett så stort belopp att den sammanlagda fonderingen minst motsvarar ökningen av Föreningens insatser i KF. 1 genomsnitt har inom hela konsumentkooperationen en tredjedel av det egna kapitalet bundits i reservfonden. 1 kronor räknat är reservfondskapitalet genomsnittligt (1969-1978) ungefär dubbelt så stort som insatskapitalet.

Tabell 5.13 konsumentkooperationen. Fördelningen av eget kapital (procent)

därav

medel m. m. årets resultat 13,8 11,5 7,7 11,0

Reservfonden har en självständig ideologisk och finansiell betydelse i kooperationen som ett kollektivt bundet kapital och som kooperationens kanske enda egentliga riskkapital. Proportionema mellan kollektivt och individuellt ägt egenkapital i konsumentkooperationen har dock rubbats på ett otillfredsställande sätt under senare år. Som framgår av tabell 5.13 har insatskapitalet haft en stigande relativ betydelse som komponent i eget kapital i konsumentkooperationen. Detta ger en delvis skev bild av insatskapitalets verkliga utveckling. Speciellt gäller detta KF-rörelsen. Soliditeten i KF-rörelsen har fallit med cirka 10 procentenheter under tioårsperioden. Vidare har direkta reservupplösningar skett efter förlustår (1977-1978). insatskapitalets relativa betydelse av eget kapital har därför stigit automatiskt sedan 1976. Ser man i stället insatskapitalets relativa betydelse som komponent i anskaffningen av totalt kapital framgår dess kontinuerligt sjunkande vikt.

Tabell 5.14. Kapitalet i komumlbreningama (milj. kr)

1959 1965 1970 1975 1977 1979 Totalt kapital 1 373 2 259 3 054 3 698 4 376 4 857 Eget kapital 597 800 997 l ll4 l 079 1 095 härav insatser 189 206 228 269 284 277 Insatsemas pmcentandel 13,8 9,1 7,5 7,3 6,5 5,7 av totalt kapital

Kooperationen och kapitalet 229

Procent

_. n z - Qâ 5 - Beskattade fonder KF _o--s 60 \ ,o -§5 \ I \:ø: c d. 3 - : _ §\\\ \___-§ 55* Beskattade fonder K K i ““\ d \ \ - \ / -

\\ l/

35% . .

Obeskattade fonder KK

- ..c 7-.. /

o,

30:

.-- Obeskattade fonder KF 25 _ 0000000000 00:0... 00°.

20: Insatskapital KK

-J

15 Insatskapital KF -

.L 1 J_ 1 .L L r J_ .L 1970 71 72 73 74 75 76 77 78 År Fig. 5.21 Utvecklingen KK = Konsumentkooperationen totalt (KF, OK, HSB) av eget kapital. Konsu- KF = KF-verksamheten mentkooperationen.

Insatskapitalets allt svagare bidrag till konsumentforeningamas totala kapitalförsörjning illustreras på ett dramatiskt sätt under 1979. Då inträfTade

för Forsta gången en direkt sänkning av föreningarnas insatskapital (tabell 5.14). Under 1979 hade 73 av de l57 konsumentiöreningama inställt åtetbäringen. Det innebär att 70% av den kooperativa försäljningen inte

berättigar till återbäring. Sambandet är tydligt mellan ett läge av noll-återbäring och av ökad utströmn ing av medlemmar respektive minskad tillströmning av medlemmar. Den årliga norrnalökningen av medlemsantalet låg i början av 1970-talet kring 2 % Fr. o. m. 1977 och i samband med återbäringspausen har medlemsstock-

en stagnerat.

230 Kooperationen och kapitalet sou 198150 Medlemsantalets utveckling och genomsnittligt inbetalt insatskapital per medlem framgår av tabell 5.15. Tabell 5.15 Medlemsantal och insatser i konsumföreningama 1959-1979

Insatskapitalets ökning 1959-1977 representeras enbart av nettoökningen i medlemsantalet. Däremot har insatskapitalet per medlem stagnerat i nominella tal kring 150-160 kr. Korrigerat för inflationen (höger kolumn, tabell 5.15) motsvaras den nominella stagnationen av en realminskning från ca 550 kr/medlem till cirka 150 kr per medlem. Det innebär att 1959 års medlemsinsats på 20 år har urholkats av inflationen med tre fjärdedelar. År 1961 höjdes insatsskyldigheten i KF-rörelsen och beloppet ändrades i mönsterstadgama från 150 kr till 200 kr. Ingen ytterligare höjning har därefter skett. Man måste således konstatera att 1960-1965, då den höjda insatsskyldigheten bör ha haft sin starkaste finansiella effekt, sjönk insatskapitalet per medlem. Inte ens det faktum att hela medlemskåren de första åren bidrog med höjt insatskapital - få hade hunnit nå insatstaket - kunde motverka en direkt minskning av det genomsnittliga insatskapitalet. Mot denna bakgrund kan det förefalla naturligt att en ytterligare höjning av

insatsskyldigheten inte tillgripits för att höja insatskapitalet. Medlemsantalets

ökning har varit en effektivare väg mot höjt insatskapital än en höjd

insatsskyldighet. l den stund som medlemsantalet inte ökar blir en höjning av insatsskyldigheten däremot nödvändig som enda alternativ och återstående

metod. Detta speciellt i ett läge då ett mycket ston antal medlemmar nått insatstaket. Det finns dock anledning att granska orsaken till den låga påfyllnadsgraden av insatskapitalet per medlem också i en situation när återbäring utgått, dvs. före år 1977. Parallellen till lantbrukskooperationens problem är slående:

även om insatsskyldigheten höjs stiger inte insatsamorteringama per medlem.

Nyemissionseffekten av höjd insatsskyldighet uteblir. Liksom i lantbrukskooperationen kan for konsumentkooperationen fenomenet förklaras av en oförmånlig förändring av medlemsstocken. Alltför många 200-kronorsmedlemmar avgår och alltför få” IO-kronorsmedlemmar tillkommer. Men också på andra sätt har finansieringsflödet varit oförmånligt. Mellan 1971 och 1978 hari konsumentkooperationen som helhet utdelats 72 °/0 av överskottet. I KF-rörelsen uppgår siffran till drygt 80 %. Överskottsfördel-

Kooperationen och kapitalet 231

ningen har skett i två former, nämligen som återbäring och som insatsränta. Endast tre procent av denna höga utdelningsandel har återförts netto till insatskapitalet. Det innebär att nyemissionseffekten av överskottsfördelningen varit praktiskt taget obefintlig. Tre orsaker kan finnas till detta förhållande. Till en första del beror det på en ofördelaktigt stor utströmning av fullbetalda medlemmar, till en andra del på att en betydande del av medlemskåren nått insatstaket och till en tredje del av återbäring/insatsränta varit alltför på att den stadgade återföringsandelen låg. En finansiell målsättning kunde då vara att höja nyemissionseffekten av utdelade överskott. Att omkring en fjärdedel (cirka 24 %) av överskottsförändå kvarstannar i föreningarna i fonn av medlemslån är fördeldelningen aktigt men inte tillräckligt om målet är att stärka soliditeten. Men inte bara nyemissionseffekten av överskottsfördelningen utan också utdelningsandelens storlek kan diskuteras från finansiella utgångspunkter. Att utdelningsandelen traditionellt och även vid normal lönsamhet ligger på en hög nivå i kooperationen är delvis en rent teknisk konsekvens av att överskottsfördelningen sker i förhållande till medlemmarnas gjorda köp. l är försäljningssumman basen för överskottsfördelningen. I ett föreningen motsvarande bas. I en inflationsekonomi blir aktiebolag utgör aktiekapitalet

alltid uppblåst” med inflationstakten. Återbäringen blir

försäljningssumman -till skillnad från en aktieutdelning - på så vis automatiskt inflationsbunden. Enda sättet för företaget att inte låta överskottsfördelningen följa inflationen är att sänka utdelningsprocenten. Men av tekniska och även psykologiska skäl blir en återbäring under en (l) procent så förkrympt att goda skäl kan finnas för att helt avstå från den. Förhållandet skulle inte utgöra något problem om föreningarnas nettoeller överskottsprocent (resultatet före dispositioner och skatter i marginal procent av Forsäljningssumman exkl. moms) kunde upprätthållas på en ”återbäringsvänlig” nivå, dvs. kring den traditionella nivån på 3 °/0. Under 1978 redovisade konsumföreningama en nettomarginal på 1,1 0/0, en siffra som ligger i höjd med motsvarande lönsamhet under 1970-talet i övrig tung detaljhandel (varuhuskedjor etc. med förhållandevis hög kapitalintensitet). Det säger sig självt att vid en nettomarginal av en (l) procent före skatt måste konsumentkooperationens återbäring understiga en procent eftersom obligatorisk reservfondsavsättning skall fullgöras och vissa skatter måste betalas. Även vid en så pass låg återbäring som 0,5 °/0 torde en otillräcklig konsolidering ske i föreningen. Möjligheten att bibehålla en hög kooperativ utdelningsandel vid pressad lönsamhet föreligger fönnodligen bara om nämiare 100 °/0 av utdelningen På så vis ökas nyemissionseñekten av återplöjs och läggs till insatskapitalet. utdelningen så långt att den övergår till att bli en ren nyemission. Den viktiga accepterar en obligatorisk nyemission av den frågan är då om medlemmen graden. Inflationen i kombination med en pressad lönsamhet tenderar således att tekniskt ur sätta principerna för den kooperativa överskottsfördelningen spel. Också andra skäl bidrar till att återbäringspausen i traditionell mening kan bli mycket lång. Om återbäringen skall utgå med delar av procent krävs

232 Kooperatiønen och kapitalet

sannolikt en datoriserad registrering av gjorda köp. Kostnaden för en sådan automatisering är dock hög och ett genomförande är knappast aktuellt det närmaste decenniet. Ett annat tekniskt villkor för ett återupptagande av en återbäring ligger i att återbäringsbeslut måste fattas ett år i förväg; föreningen kan inte uppmana medlemmarna att börja räkna kvitton på årets då ännu okända överskott. En stabiliserad lönsamhet kan därför räknas som en förutsättning för att återuppta återbäringen. lnom KF gäller dessutom rekommendationen att innan återbäringskapital reserveras skall föreningen först fylla igen de senaste årens brister i balansräkningama. Den genomsnittliga årliga inflationen under 1970-talet var cirka 9 °/0 (8,9 % enligt konsumentprisindex). Det finns f n. inte anledning att vänta sig en lägre inflationstakt i framtiden. Med inflationen följer ofta statliga prisregleringar framför allt på basinriktade konsumentvaror, dvs. just de typer av behov som konsumentkooperationen avser att betjäna. Prisregleringama tenderar att pressa detaljhandelns marginaler. Någon anledning att de nännaste åren förvänta sig ett bättre återbäringsklimat for konsumentkooperationen finns knappast.

Återbäringen har således blivit en dyrbar och ”opraktisk” form för

kooperativ överskottsfördelning. Samtidigt visar utvecklingen att medlems- - och därmed insatskapitalet ökningen - eller minskar utan stagnerar återbäring eller åtminstone utan någon typ av prestationsanknuten överskottsfördelning. Det kooperativa dilemmat är uppenbart, även om det också bör stå klart att variationema mellan föreningarna är så stora att problemet inte kan formuleras entydigt. Krympningen av insatskapitalets betydelse lär fortsätta om inga speciella åtgärder vidtas och om inte en markerad omsvängning av lönsamheten sker. En insatsandel i KF-rörelsen på nivån 2-3 % av totalt kapital om ytterligare tio år förefaller i så fall inte orealistisk. Det finns anledning att ifrågasätta om insatskapitalets andel från 1960-talet på 10-15 % av totalkapitalet borde återställas. Utgår man från en tioprocentig andel av totalkapitlet motsvarar detta cirka 40-45 % av eget kapital. Därmed skulle KF-rörelsen närma sig motsvarande genomsnitt på 49 °/o i lantbrukskooperationen. Oavsett den finansieringsroll som insatserna skall tillåtas spela i framtiden torde den nuvarande andelen insatskapital uppfattas som alltför låg. Insatskapitalets finansiella funktion är dock lika mycket indirekt som direkt i kooperationen. Så länge som insatsamorteringen hämtas från föreningens överskott kan insatserna lika gärna, eller snarare hellre, läggas till den fast bundna reservfonden än till det rörliga insatskapitalet. Insatskapitalet som byggs upp via återbäring fungerar dock som drivkraft till köptrohet och som lockmedel för nya medlemmar. Ytterst blir insatsuppbyggnaden en motor för kooperativ tillväxt och för medlemmens känsla av samhörighet med föreningen. I interna överväganden inom KF -rörelsen avseende framtida kapitalförsörjning konstateras också att Konsumentkooperationen är både i sin egenskap av ekonomisk företagsforrn och såsom en konsumentägd självhjälpsorganisation på sikt helt beroende av att alla medlemmarna, såväl genom individuellt ägda insatser som genom det av deras samverkan skapade gemensamt ägda kollektiva kapitalet, sörjer för en tillfredsställande finansiering av verksamheten”.

Kooperationen och kapitalet 233

5.4 Kooperationen och skatterna

5.4.1 Nuvarande Skatteregler

Inledning

Utgångspunkten för beskattning av de ekonomiska föreningarna är densamma som för aktiebolag. Båda associationsformema utgör särskilda skattesubjekt, med vilket menas att de i beskattningshänseende har en självständig ställning i förhållande till sina delägare. 1 princip beskattas verksamhetens överskott först hos den juridiska personen och sedan, i den mån utdelning sker, hos delägarna. Denna s. k. dubbelbeskattning av aktiebolag och ekonomiska föreningar har gällt sedan början av 1900-talet För kooperativa ekonomiska föreningar gäller regler som gör att dubbelbeskattning regelmässigt undviks. Ett förtydligande är här på sin plats. Med ekonomisk förening avses sådan Förening som uppfyller kraven enligt l §föreningslagen. En sådan förening är enligt lagens förarbeten att anse som kooperativ. Med kooperativ förening avses dock i skattesammanhang sådan ekonomisk förening som enligt reglerna i punkt 12 av anvisningarna till 29§ KL är att anse som kooperativ. Kommunalskattelagens regler uppställer på vissa punkter strängare krav på föreningarnas kooperativa karaktär än vad föreningslagens regler gör. Den kooperativa föreningen skall således vara öppen i sina angelägenheter och tillämpa lika rösträtt. Vad gäller skattesatsen för ekonomiska föreningar uppgår denna vid statlig taxering till 32 % mot aktiebolagens 40 %. Det kan dock nämnas att företagsskatteberedningen i sitt slutbetänkande (SOU 1977:86) föreslagit en enhetlig statlig skattesats för bl. a. ekonomiska föreningar och aktiebolag.

Historik Före år 1910 fanns inga speciella regler om beskattning av ekonomiska föreningar och dess medlemmar. Allt överskott av den kooperativa verksamheten torde ha beskattats hos den ekonomiska föreningen. Enligt den praxis

som utbildats i början av 1900-talet beskattades emellertid sådan vinst som

fonderades eller utdelades i förhållande till kapitalinsatsema hos föreningen, medan vinst som utdelades i fonn av rabatter och dylikt gick fri från skatt, dock under förutsättning att föreningen handlade endast med medlemmar. Från det nybildade Kooperativa förbundet framfördes vid denna tid önskemål om att de kooperativa föreningarna helt skulle befrias från beskattning av sitt rörelseöverskott, medan företrädare för de privata företagen yrkade på en utökad skatteskyldighet för dessa. 1910 års förordning av statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt innebar i att allt överskott kom att beskattas hos den ekonomiska l I lagtexter betecknas praktiken föreningen. Avdragsrätten för återbäring, efterlikvid och liknande gottgörelse till kunder det kooperativa “övervar synnerligen begränsad. I ston sett medgavs avdrag endast för rent skottet” normalt som vinst. Termen “vinst” affärsmässiga rabatter, dvs. för rabatter som utgick redan vid köpet eller används här tills vidare försäljningen. i framställningar som bel en proposition år 1919 föreslogs att kooperativ förening skulle medges rör lagreglenng av kooavdrag för pristillägg, rabatt eller sådan utdelning i förhållande till gjorda köp perativa föreningar.

234 Kooperationen och kapitalet sou 193150

eller försäljningar, som föreningen lämnat sina kunder, vare sig de varit medlemmar i Föreningen eller ej. Däremot skulle i beskattningshänseende till inkomst av kapital räknas ”vinstutdelning å insatser i föreningar för ekonomisk verksamhet”. Departementschefen anmärkte att det till grund för propositionen låg en framställning från KF. KF hade i framställningen åberopat kooperationens stora betydelse för åstadkommandet av individuella och kollektiva besparingar och anfört bl. a. följande:

”Med beskattning av de kooperativa föreningarnas överskott efter samma grunder som vinsten i enskilda företag vågade föreningarna inte föra den socialt gynnsamma prispolitiken, utan inskränkte sig till att lämna medlemmarna fördelar för ögonblicket, vilka snart glömdes eller spårlöst försvunne.”

Departmentschefen framhöll att i det föreliggande lagförslaget någon ny princip inte avsågs införas i skattelagstiftningen utan endast att ge ett mera otvetydigt och bestämt fixerat uttryck åt den grundsats som statsmakterna genom 1910 års skattelagar gillat, att gällande bestämmelser uppenbarligen var avsedda för endast kooperativa föreningar och att avdragsrätten därför uttryckligen borde begränsas till de kooperativa företagen. Vad gäller skattelagstiftningens inställning till föreningsmedlemmamas beskattning utgick departementschefen ifrån att i en eller annan form återburen vinst, vilken innebar verklig inkomst för medlemmar, borde betraktas som beskattningsbar enligt gällande Skatteregler och att något förtydligande i detta hänseende ej var erforderligt. Han anförde:

”Rättelse borde ske i den opâkallade skattefrihet som förefunnes i avseende å utdelad vinst å insatser i förening för ekonomisk verksamhet (insatsränta). Det kunde inte anses vara någon obillighet att låta den enskilde erlägga skatt för sin faktiska inkomst, evad den erhållits som insats i ekonomisk förening eller t. ex. som utdelning å aktie.

Riksdagen avslog propositionen, men i en ny proposition till [920 års riksdag upprepade departementschefen de tidigare förslagen om ändring av beskattningen av kooperationen. Han anförde bl. a.:

”Jag kan ingalunda dela . . . bevillningsutskottets mening, att någon skillnad icke är att göra mellan vinst å ett kooperativt företag och vinsten av enskilda näringsidkares rörelse. Enligt min mening är det ofrânkomligt att sådan vinst i ett kooperativt företag, som återbäres till medlemmarna i förhållande till gjorda köp eller försäljningar, icke kan i företagets hand betraktas som beskattningsbar inkomst. l fråga om vanliga konsumtionsföreningar synes riktigheten av denna grundsats vara mer påtaglig. En beskattning hos dessa föreningar av dylika vinster innebure obestridligen en beskattning å utgiftsbesparing. Bortsett från de anmärkningar, en dylik skatteläggning i övrigt skulle kunna på goda grunder ådraga sig, kan den i varje fall icke anses höra hemma i en rationellt ordnad beskattning av behållen inkomst. Fullt likartad är visserligen icke återburen vinst i ett kooperativt produktionsföretag. Därvid har man nämligen att göra med en verklig inkomstökning för medlemmarna. Medan utgiñsbesparing icke rimligen bör göras till föremål för beskattning, vare sig hos medlemmar eller förening, är det givetvis i full överensstämmelse med inkomstbeskattningens allmänna grunder, att därest återbärande till medlemmarna av i föreningen uppsamlad vinst ger medlem en ökad inkomst, denna bör hos medlemmen vara beskattningsbar. Men för en beskattning därjämte i föreningens hand av denna inkomst finns inga giltiga skäl.

Kooperationen och kapitalet 235

Departementschefen avslutade sin framställning med att påstå att den sålunda föreslagna skattefriheten för återbäring och efterlikvid bör vara principiellt riktig. 1920 års riksdag biföll förslaget.

De kooperativa företagens beskattning

Beskattningen av de kooperativa företagen överensstämmer i stort med vad som gäller för andra företagsformer. Företaget skall beskattas för vad som återstår av dess intäkter sedan därifrån dragits allt som är att anse som driftkostnader. De skillnader i Skatteregler som finns är föranledda av de speciella förhållanden som är förknippade med den kooperativa företagsförmen. Den särbehandling som gäller skattebehandlingen av den kooperativa överskottsfördelningen är en följd av att föreningens delägare samtidigt utgör dess leverantörer, arbetskraft eller konsumenter (avnämare). Särreglema är i allmänhet kopplade till den ekonomiska föreningsformen men några regler gäller oavsett om kooperativet valt aktiebolags- eller ekonomiska föreningsformen.

Skattepliktiga intäkter

Till intäkt för det kooperativa företaget räknas enligt 28 § KL allt som influtit i rörelsen i fonn av pengar och varor, dessutom räntor och utdelningar på aktier och andelar i ekonomiska föreningar. För utdelning på aktier och föreningsandelar gäller ett undantag för skattskyldighetcn. Med stöd av de s. k. kedjebeskattningsreglema (54 §första stycket a) och punkt l anvisningarna till 54 § KL) är en ekonomisk förening skattebefriad för utdelningar inte bara från helägda dotterföretag utan även för insatsräntor som den erhåller från sin sekundärförening, dvs. från central- och distriktsförbund och liknande organisationer. Däremot beskattas föreningen för efterlikvider/återbäringar och liknande. Skattefriheten för utdelningar är nämligen beroende av att densamma inte varit avdragsgill hos det utdelande företaget enligt reglerna (29 §2 mom. KL) om avdragsrätt för viss utdelning från kooperativ ekonomisk förening.

Skattemässigt avdragsgilla kostnader

Det kooperativa företaget får liksom andra företagsformcr göra avdrag for allt som är att anse som driftkostnader, vari inräknas också t. ex. löner och räntor till medlemmar. Enligt 29 § 2 mom. KL medges ekonomisk förening, som i beskattningshänseende är att anse som kooperativ, avdrag för vinstutdelning som föreningen utger till sina kunder, vare sig de är medlemmar eller ej, i förhållande till den omfattning de deltagit i föreningens verksamhet (dvs. i förhållande till köp, försäljning eller arbetsinsats). För avdragsgillhet krävs att utdelningen härrör från vinst av kooperativ verksamhet. Vad som närmare förstås härmed klargörs inte i lagenfVissa rättsfall finns dock på området.

236 Kooperationen och kapitalet

Medlemmarnas beskattning

Medlemmen beskattas för mottagen insatsränta. Är medlemskapet föranlett av medlemmens rörelse, räknas insatsräntan som intäkt av rörelse. l annat fall beskattas insatsräntan däremot som intäkt av kapital. All insatsränta skall beskattas hos medlemmen även om den innehålls av föreningen för avbetalning av dennes insatsskyldighet i föreningen. När det gäller återbäring respektive efterlikvid skall denna beskattas hos medlemmen i den förvärvskälla som den p. g. a. sin beskaffenhet är att hänföra till. Har t. ex. en lantbrukare sålt varor till föreningen från sitt jordbruk skall den efterlikvid han erhåller i förhållande till denna försäljning beskattas som intäkt av jordbruk. Samma gäller här som beträffande insatsränta, nämligen att återbäring respektive efterlikvid är skattepliktig hos medlemmama även om den inte utbetalas till honom utan innehålls av föreningen för insatsamortering. I ett fall är emellertid återbäring och efterlikvid skattefri för medlemmen. Innebär dessa gottgörelser endast en minskning i medlemmens levnadskostnader är den ju inte hänförlig till någon förvärvskälla och undgår dämied beskattning. Sålunda utgör en medlems inköp från en konsumentförening del av hans kostnader för livsuppehället. Den återbäring han erhåller på dessa köp är därför skattefri.

Utländsk rätt Detta avsnitt utgör en kortfattad översikt över skatteregler för kooperationen i ett antal länder.

Danmark Den danska skattelagen talar om tre slag av kooperativa föreningar, med olika beskattning E1 Brugsforeningar 1] lnköpsföreningar E1 Produktions- och salgföreningar (det senare närmast konsumentföreningar). Brugs/öreningar beskattas på motsvarande sätt som i Sverige. Avdrag för återbäring/efterlikvid får emellertid endast göras om densamma är slutligt fastställd redan under de sex första månadema av ifrågavarande räkenskapsår. lnsatsräntan är inte avdragsgill för föreningen. Brugsföreningar omfattas inte heller av det avräkningssystem som gäller för aktieselskaber. Brugsföreningar och aktieselskaber beskattas efter samma skattesats (40 °/0). Inköps-, produktions- och salg/äreningar beskattas däremot enligt ett schablonsystem. Den skattepliktiga inkomsten av dessa föreningars verksamhet beräknas till 4 °/0 av den behållna förrnögenheten, dvs. eget kapital. Till den del handlat med icke beräknas emellertid

föreningen medlemmar

inkomsten till 6 %. Bedriver produktions- eller salgföreningen detaljförsäljning från butik eller dylikt skall inkomsten av försäljningen beräknas på vanligt sätt. På den sålunda beräknade inkomsten utgår skatt med 16 °/0.

SOU l98l:60 Kooperationen och kapitalet 237

Finland Beskattningen av de kooperativa företagen eller andelslagen som den finlandssvenska beteckningen är motsvarari stort den svenska. För lindring av dubbelbeskattning av vinst i aktiebolag och andelslag stadgas i den finska lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet att dessa i statsbeskattningen får göra avdrag med 60 °/0 av det belopp som utdelats i dividend (aktieutdelning) och insatsränta. För nytt aktie- eller andelskapital medges avdrag med 100 % av utdelat belopp dels det år under vilket kapitalet influtit och dels under de fem därpå följande åren.

Island Vid beräkning av sin inkomst i skattehänseende är den kooperativa Föreningen medgiven avdrag för a. nettovinst som härrör från föreningens förädling och försäljning av medlemmars produkter, och som betalas ut eller på annat sätt överförs till medlemmarna i proportion till dessas handel med föreningen. Vad medlemmarna erhåller på detta sätt skall tas upp till beskattning hos dem, b. återbäring/efterlikvid som betalats ut till medlemmarna eller överförs till deras insatskapital upp till ett belopp av två tredjedelar av föreningens nettoinkomst eller sex procent av medlemmarnas detaljhandel med föreningen. Sådan utdelning är skattepliktig hos mottagarna, c. insatsränta upp till ett maximum av en och en halv procent över gällande lägsta bankinlåningsränta. Medlemmen är inte skattepliktig för mottagen insatsränta, En begränsad insatsränta är alltså helt undantagen från beskattning enligt isländsk rätt.

Norge Den statliga bolagsskatten är 27,8 %, medan de kooperativa föreningarna betalar skatt enligt en progressiv skala från l l °/0 (inkomster upp till lO 000 norska kr) till 41 % (på inkomster över 160 000 norska kr). Utdelning från norska aktiebolag och kooperativa föreningar är avdragsgill vid den statliga taxeringen. Mottagarens utdelning är skattepliktig endast vid den statliga taxeringen.

Storbritannien Kooperativa föreningar betalar inkomstskatt med 40 °/0 mot 52 °/0 för flertalet andra associationsformer (skattesatserna bestäms för ett år i taget). Den lägre skattesatsen för bl. a. kooperativa föreningar har sin grund i att aktiebolagens dubbelbeskattning lindrades genom det avräkningssystem som infördes 1972. Registrerade föreningar får göra avdrag för insatsräntor och dylika utdelningari förhållande till medlemmarnas kapitalinsatseri föreningen. Anled-

238 Kooperationen och kapitalet

ningen till avdragsrätten är att medlemmarnas insatskapital enligt sin natur anses stå lånekapitalet närmare än riskkapitalet eftersom endast en fixerad och modest ränta betalas ut, insatskapitalet kan tas ut av medlemmen när som helst och medlemmen endast kan ha ett begränsat antal insatser i föreningen.

Återbäring och efterlikvid skattebehandlas på samma sätt som i svensk

rätt.

Irland En registrerad kooperativ förening betalar inkomstskatt som andra juridiska personer, men får vid inkomstberäkningen göra avdrag for utdelad insatsränta. Liksom i Storbritannien omfattas således inte kooperativa föreningar av det avräkningssystem som gäller för aktiebolagen. Dessutom gäller att jordbruks- och fiskerikooperativa föreningar är undantagna från beskattning av vissa inkomster.

Kanada Det finns i skattehänseende huvudsakligen två slags kooperation.

a. cooperative corporations, b. credit unions. Cooperative corporations beskattas som andra privata associationer. Återhäring/efterlikvid beskattas i allmänhet som i svensk rätt. Annan utdelning är inte avdragsgill för föreningen. Om mottagaren är en fysisk person har han emellertid rätt till avdrag för en del av den skatt föreningen betalat på den utdelade vinsten (avräkningsmetod). Reglerna på denna punkt är desamma som de som gäller för aktiebolag. Credit unions (financial cooperative corporations) får också göra avdrag för återbäring/efterlikvid (rebates of interest). Mottagaren skattar emellertid för vad han mottagit endast om han tidigare fått göra avdrag för motsvarande räntor han betalt till föreningen. Även andra utdelningar, dvs. insatsräntor, är avdragsgilla hos föreningen och skattepliktiga hos mottagaren. Anledningen till denna avdragsrätt för credit unions är att dessas förhållande till sina medlemmar/delägare är mer likt det en bank har till sina lånekunder än en juridisk person till sina delägare.

Frankrike En kooperativ förening har rätt till avdrag för återbäring/eñerlikvid endast under förutsättning att den enbart handlat med sina medlemmar. Lantbrukskooperativa föreningar är emellertid helt befriade från beskattning av sitt överskott, även om det inte delas ut till medlemmarna. Förutsättning för skattefriheten är emellertid dels att den endast handlar med sina medlemmar och dels att de i den mån de delar ut sitt överskott gör det i form av eñerlikvider/återbäring.

och kapitalet 239 Kooperationen

Belgien

De kooperativa Föreningarna betalar inkomstskatt som andra juridiska personer. Under vissa förutsättningar (antalet delägare ej överstigande 15, insatskapital ej över 500 milj. belgiska francs, enhällighet bland medlemmarna, att alla delägare är fysiska personer m. m.) kan överskottet i stället beskattas hos delägarna.

Återbäring/efterlikvid är i allmänhet avdragsgill för föreningen. Återbäring

är emellertid inte avdragsgill för konsumtionsföreningen bl. a. i det fall att återbänngen utgår till icke medlemmar.

Tyskland

Jordbruks- och skogskooperationen är under vissa förutsättningar skattefri.

Övrig koope ration ärdäremot skattepliktig för sitt överskott. Vid beräkning av

detta överskott får avdrag göras för återbäring/eñerlikvid som utgått till medlemmar, dock endast i den mån gottgörelsen härrör från handel med medlemmar. Det tyska systemet för att eliminera dubbelbeskattningen av utdelade vinster (lägre skattesats på utdelad än på kvarhâllen vinst samt skatteavräkning hos delägaren) gäller också de kooperativa föreningarna.

Sammanfattning av utländsk rätt

Beskattningen av kooperationen i de refererade länderna kan synas vara ganska olikartad. Vissa linjer kan dock skönjas. Ett återkommande drag är således att återbäring och eñerlikvid är avdragsgill. I vissa länder (Storbritannien, Irland) behandlas insatsräntan skattemässigt som ränta och inte som utdelning. Avdragsrätt föreligger således. [andra länder omfattarde regler som införts för att eliminera eller lindra dubbelbeskattningen av utdelade vinster också de kooperativa föreningarna.

5.4.2 Skaztebetalningen i föreningarna

Bakgrund l diskussionen om införande av vissa skattelättnader i syfte att underlätta tillväxten av eget kapital i kooperativa föreningar är frågan om föreningarnas och deras medlemmars nuvarande skattesituation av väsentligt intresse. En förutsättning för att de skattereducerande åtgärderna skall få önskad effekt är givetvis att skattesituationen är eller förväntas bli sådan, att det föreligger ett behov av nya avdragsmöjligheter. Den faktiska skattebelastningen har därför studerats dels för ett urval av lantbrukskooperativa föreningar och konsumentföreningar samt ett urval av jordbrukare såsom representanter för medlemmar i de lantbrukskooperativa företagen dels på basis av aggregerade data för konsumentföreningar, OK-föreningar och lantbrukskooperationen.

240 Kooperationen och kapitalet

Konsumentkooperationen

Studie av några konsumentföreningar

Fyra föreningars bokslut och skatteförhållanden inkomståret 1979 har studerats. Föreningarna, som alla är relativt stora, har utvalts i samråd med KF och kan anses representera föreningar med stor variation vad gäller lönsamhet och förmåga att lämna återbäring. Studien av de fyra föreningarnas skattesituation kan sammanfattas enligt följande.

I] Skattens andel av resultatet Den effektiva skattesatsen på redovisat resultat före skatt eñer avdrag för återbäring är lägre än den teoretiska skatten, som är ca 50 % i tre av de fyra föreningarna (20, 33 respektive 43 °/0). Sammanlagt för de fyra föreningarna uppgår resultat och skatt till följande belopp:

Milj. kr

För att få en bättre jämförelse mellan teoretisk och verklig skatt har för de fyra föreningarna inhämtats uppgifter för nedanstående skattekalkyl.

Milj. kr Resultat före skatt minus återbäring enligt ovan 4,3 - För mycket avsatt återbäring föregående år 2,0

(= ej uttagen återbäring) - insatsränta från KF Ej skattepliktig -2,6 + Ej avdragsgill aktienedskrivning 1,0 5

Beräknad skattepliktig inkomst 4,7 Schablonskatt 50 % 2,35 Verklig redovisad skatt 1,7 (36 %)

Den låga beskattningen torde främst bero på att föreningarna hatt möjligheter att utnyttja investeringavdrag vid den statliga taxeringen.

l Det bör påpekas att den redovisade skatten El Garantiskattens andel av den totala skatten. för ett enstaka år kan ha påverkats av tidigare års Av de fyra föreningama har tvâ enbart belastats med den kommunala skattereserveringar, dvs. garantiskatten, medan för en förening garantiskatten utgör 90 °/0 av totalskatden kan på gnmd av felten. I det senare fallet kan det antagas att föreningen visat en högre kommunalt periodiseringar vara högre eller lägre än årets taxerad inkomst än garantibeloppet för att kunna utnyttja statliga investeverkliga skattekostnad. ringsavdrag till fullo. Den alternativa tolkningen - att skatt utöver garantiskatt

Kooperatiønen och kapitalet 241

är statlig skatt - är inte trolig, eftersom föreningen har stora statliga förlustavdrag. Tre av de fyra föreningarna tycks således ha erlagt enbart kommunal skatt. Den statliga skatten har kunnat elimineras genom investeringavdrag m. m. Iden fjärde föreningen uppgår garantiskatten till 2/ 3 av den totala skatten. Resterande tredjedel kan förmodas i varje fall delvis bestå av statlig skatt.

D Outnyttjade förlustavdrag. Tre av föreningarna har Outnyttjade statliga förlustavdrag, som är mer än dubbelt så stora som resultatet före skatt minus återbäring. Den förening som enligt ovan förmodats erlägga även statlig skatt har däremot ett endast obetydligt outnyttjat förlustavdrag. Tre av de fyra föreningama har även kommunala förlustavdrag, vilka dock är lägre än de statliga.

EI Fondavsättningamas storlek. I de två föreningar som har lämnat återbäring 1979 uppgår avsättningen till reservfond och dispositionsfond till 5 respektive l l % av avsättningsunderlaget, dvs. redovisat resultat + återbäring. I de två andra föreningarna har fondavsättningama styrts av stadgebestämmelsen att de minst skall motsvara ökningen av föreningens andel av insatskapitalet i KF, dvs. i regel detsamma som årets insatsránta från KF. Då de inte har lämnat återbäring är avsättningen i procent av avsättningsunderlaget hög, över 50 %. Endast en av föreningarna skulle ha kunnat reducera sin skatt om insatsräntan och/eller (del av) reservfondsavsättningen hade varit avdragsgilla. Den möjliga skattereduceringen hade dock troligen begränsats till ett belopp motsvarande den statliga skattesatsen gånger endera insatsräntan eller halva reservfondsavsättningen.

Konsumentföreningarna totalt

Ur sammandraget av konsumföreningamas resultaträkningar 1977-1979 kan följande utläsas:

242 Kooperationen och kapitalet Tabell 5.16 Konsumföreningarnas resultaträkningar 1977-1979 (milj. kr)

f Posten Kvarstående överskott enligt konsumentföreningamas överskottsdisposition består huvudsakligen av återföring av ej uttagen återbäring föregående år. Här antages hela posten avse sådan återföring. Skatten utgör ca 30 % av resultatet minskat med nettoåterbäring. Den låga skattesatsen berori första hand på att insatsiäntor från KF ej är skattepliktiga. Uppgift om totala taxeringsvärden - som erfordras för att beräkna hur stor del av skatten som avser garantiskatt - ñnns endast för 1977. Enligt en sammanställning utförd inom KFzs avdelning för föreningsstatistik uppgick summan av samtliga föreningars taxeringsvärden då till ca 2 100 milj. kr. Vid en beräknad genomsnittlig kommunal 28-29 kr utdebitering på utgör garantiskatten 1 1,8-12,2 milj. kr. Den skatt som erlagts utöver garantiskatten kan på basis härav beräknas uppgå till 3,5-4,0 milj. kr per år under de tre åren (förutsatt att någon väsentlig förändring ay samma taxeringsvärde ej skett efter 1977). Denna skatt utgöres dels av kommunal skatt i sådana föreningar som visar en högre kommunal inkomst än garantibeloppet, dels av statlig skatt.

OK-föreningarna totalt

Ur sammandraget för OK-föreningamas resultaträkningar 1977-1979 kan följande utläsas:

Kooperationen och kapitalet 243 Tabell 5.17 OK-föreningamas resultaträkningar 1977-1979 (milj. kr)

Skatt utöver garantiskatt äri genomsnitt knappt 0,5 milj. kr per år eller något över 20 °/0 av den totala skatten. Av denna skatt torde en del bestå av kommunal skatt i föreningar som visar högre kommunal taxering än garantibeloppet för att kunna utnyttja statliga investeringsavdrag. Den statliga skatten kan alltså förmodas vara relativt obetydlig.

Slutsatser, konsumentkooperationen Slutsatema vad gäller skattebelastningen i de konsumentkooperativa föreningarna under de senaste åren är följande:

I] Skatten i relation till redovisad vinst före skatt efter avdrag för återbäring är lägre än den teoretiska skatten på ca 50 °/o. Detta beror främst på att föreningarnas insatsränta från förbunden (KF, OK) ej är skattepliktig. E] Föreningmas skatter består till väsentlig del av garantiskatt p. g. a. I såväl konsumentföreningar som OK-föreningar har fastighetsinnehav. den utgjort 70-80 % av den totala skatten. Då även en del av de återstående 20-»30 °/0 är kommunal skatt är den statliga skatten relativt obetydlig. E1 I regel har de överskott som krävts för att täcka insatsränta och stadgeenlig reservfonds- och dispositionsavsättning kunnat redovisas utan skattekonsekvenser, trots att dessa poster inte är avdragsgilla. Vad gäller fondavsättningama så täcks dessa av den icke skattepliktiga insatsräntan från förbunden (KF, OK). Den av föreningarna lämnade insatsräntan faller normalt inom ramen för garantibeloppet, varför kommunalskatten inte påverkas, samtidigt som den statliga skatten under de senaste åren till stor del kunnat elimineras genom utnyttjande av investeringsavdrag. _ D Många föreningar har outnyttjade förlustavdrag, i första hand vid den statliga taxeringen. De har således inte kunnat utnyttja samtliga avdragsmöjligheter.

244 Kooperationen och kapitalet

E] Avsättningar till reservfond och dispositionsfond har i konsumentföreningama skett med 15-20 % och i OK-föreningama med 5-7 % av resultat + återbäring Till detta kan läggas att i KF- och OK-förbunden under de studerade åren har garantiskatten utgjort en betydande del av erlagd inkomstskatt. I KF har garantiskatten utgjort huvuddelen av skattebetalningama.

Lantbrukskooperationen

Studie av några lantbrukskooperativa föreningar

Uppgifter har inhämtats från tio föreningar beträffande taxerad inkomst enligt deklarationen 1980 (inkomståret 1979 eller 1978/79), outnyttjade förlustavdrag samt skattekalkyler. Föreningama har utvalts i samråd med LRF. De kriterier som styrt urvalet har främst varit att få en spridning på olika branscher samt inom respektive bransch få variation vad gäller lönsamhet och relativ storlek på lämnade efterlikvider. Urvalet består av tre mejeriföreningar, tre slakteriföreningar och fyra lantmännenföreningar. Den på ovannämnda uppgifter samt årsredovisningarna för 1979 respektive 1978/79 utförda studien kan sammanfattas enligt följande:

El Skattens andel av resultatet Vid beräkningarna av skattens andel av resultatet har här från resultatmåttet frånräknats efterlikvider och återbäring. Denna metod skiljer sig från den som använts i diskussionen om svaghet och styrka i kooperationens kapitalförsörjning (avsnitt 5.1.4.) där efterlikvider/återbäring ingår i resultatet, varvid den

framräknade skattesatsen blir avsevärt lägre!

I sju av de tio föreningarna är skattens andel av resultatet lägre än 50 °/o och ligger för de flesta av dessa föreningar på nivån 30-35 °/o. Beträffande de tre föreningarna med högre skatt synes det i två fall vara fråga om felperiodiseringar av skattekostnaden. I det tredje fallet uppgår den redovisade vinsten endast till ca hälften av garantibeloppets storlek, vilket innebär att garantiskatten blir mer än hälften av den redovisade vinsten. Totalt för de tio föreningama uppgår resultat och skatt till följande belopp:

Resultat före skatt 59,6 milj. kr Skatt 21,5 milj. kr Skattens andel av resultatet 36 °/o

Sju av de tio föreningarna deklarerar ingen statligt taxerad inkomst och ytterligare en förening endast ett obetydligt belopp. Även de två övriga föreningarna deklarerar en statlig taxerad inkomst som är mindre än l/3 av den till kommunal taxering deklarerade inkomsten. Hos tre föreningar överensstämmer den kommunalt deklarerade inkomsten

med garantibeloppet. Övriga visar kommunalt än

l Se också s. 246 Lantföreningar högre inkomst to- garantibeloppet, i de flesta fall för att kunna utnyttja statliga investeringsavbrukskooperationen tält. drag.

Koøperationen och kapitalet 245

Totalbeloppen för de tio föreningarna är enligt deklarationema följande:

Statligt taxerad inkomst 2,7 milj. kr Kommunalt taxerad inkomst 57,5 milj. kr Garantibelopp 23,6 milj. kr

D Outnyttjade förlustavdrag Uppgift om förlustavdrag har inkommit från åtta av de tio föreningarna. Av dessa har sex föreningar outnyttjade statliga förlustavdrag. Storleken varierar kraftigt mellan olika föreningar. I relation till redovisat resultat före skatt 1979 varierar de mellan 10 och 0,5 gånger detta resultat. De totala outnyttjade förlustavdragen för de åtta föreningarna uppgår till 3 5 milj. kr, medan deras resultat före skatt 1979 var 45 milj. kr.

E] Utrymme för lagemedskrivning m. m. Den outnyttjade delen av det totala utrymmet för lagemedskrivning och avsättning till resultatutjämningsfond är i de tre slakteriföreningama över 70 °/0, i en av lantmännenföreningama under 10 °/0, medan andelen hos övriga föreningar varierar mellan 30 och 50 °/0.

1:1 Reservfondsavsättningamas storlek

Avsättningens storlek i relation till resultat + efterlikvider varierar enligt

följande:

Avsättning Antal Procent föreningar ca 5 4 7,5 l ca 10 l 2 5-30 3 100 1“ a Hela vinsten har förts till reservfon- Föreningen har ej lämnat några efterlikvider. den. Fem av föreningarna har fört hela den redovisade vinsten till reservfonden. Fyra av dessa är de med den högsta avsättningen i relation till det lagenliga avsättningskravet. Endast en av de tio föreningarna har behövt avsätta hela vinsten för att täcka den lagstadgade reservfondsavsättningen. Inte heller i detta fall har dock avsättningskravet inneburit någon belastning eftersom föreningen i fråga endast skattar för garantibeloppet. Totalbeloppen för de tio föreningama är följande:

246 Kooperationen och kapitalet

Redovisat resultat 38 milj. kr Efterlikvider 106 milj. kr 144 milj. kr Avsättning till reservfond 16,7 milj. kr (l 1,6 %)

Avsättningama har således i regel varit större än lagstadgade 5 % men har trots detta ianspråktagit mindre än hälften av redovisat resultat. Det bör påpekas att större delen av skillnaden mellan redovisat resultat och fondavsättningar hänför sig till två föreningar, vilka båda avsatt endast ca 5 °/0.

Lantbrukskooperationen totalt

Enligt de sammanställningar över lantbrukets ekonomiska föreningsrörelse

som görs av LRF:s föreningsstatistik har resultat och skatter uppgått till

följande belopp 1977-1979.

Resultatmåttet är här genomgående beräknat efter avdrag för årets eñerlik-

vid/återbäring. Tabell 5.18 Resultat och skatter i lantbrukskooperationen (milj. kr)

1977 1978 1979 Inkl. skogsägarorganisatiønen (milj. kr)

Exkl. skogsägarorganisationen (milj. kr)

Summan av fastighetemas taxeringsvärden uppgick 1979 till 4 225 milj. kr för hela lantbrukskooperationen, varav skogsägarrörelsen l 8 l 0 milj. kr. Skatt på garantibeloppet kan på grundval härav beräknas till ca 25 milj. kr om skogsägarrörelsen inkluderas och ca 14 milj. kr om den exkluderas. Garantiskatten utgör alltså endast en mindre del av den totala skatten. På basis av analysen av tio föreningar i föregående avsnitt kan det antas att även en väsentlig del av skatten utöver garantiskatten är kommunal skatt. Skattens andel av resultatet ligger enligt ovanstående beräkningar mellan 30 och 40%. Om efterlikvid och åtrbäring i stället inräknas i resultatmåttet sjunker skattesatsen. Enligt beräkningarna i avsnitt 5.1.4 skulle skattens andel av 1978 års resultat i vissa lantbrukskooperativa Föreningar uppgå till 6 °/0. En avsevärd skillnad i skattesatsens storlek uppstår därför beroende på om 1 Inlduderar också för- eñerlikvid/återbäring vid resultatberäkningama behandlas som en kostnad bunden. eller en bokslutsdisposition.

Kooperationen och kapitalet 247

Slutsatser, lantbrukskooperationen

Slutsatsema vad gäller skattebelastn ingen i lantbrukskooperativa föreningar under de senaste åren är följande: E] Skatten i relation till redovisad vinst före skatt är lägre än den teoretiska skatten på 50 %. För de lantbrukskooperativa föreningarna utanför skogsägarrörelsen synes skattesatsen vara mellan 30 och 40 % räknat på

resultat efter efterlikvider/återbäring.

D Föreningamas skattebetalningar har under de senaste åren huvudsakligen bestått av kommunal skatt. Den kommunalt taxerade inkomsten har i många föreningar väsentligt överstigit garantibeloppet samtidigt som den statliga taxerade inkomsten varit noll. Detta beror på att man velat utnyttja de avdrag som varit tillgängliga vid den statliga taxeringen, framför allt investeringsavdrag. E] De överskott som krävts för lagstadgade reservfondsavsättningar har iregel kunnat ske utan skattebelastning. Många föreningar har gjort betydligt större avsättningar än föreningslagen kräver. EI Många föreningar har outnyttjade förlustavdrag vid den statliga taxeringen. El Utrymmet för ytterligare lagemedskrivningar och/eller avsättningar till resultatutjämningsfond varierar starkt. Endast vissa lönsamma lantmännenföreningar torde ligga i närheten av taket för avsättningsutrymmet.

5.4.3 Medlemmars skattebetalningar

Deklarationsundersökningar avseende jordbrukare

För att få en bild av i vilken utsträckning de lantbrukskooperativa föreningarnas medlemmar utnyttjar de konsolideringsmöjligheter som skattelagstiftningen erbjuder har två deklarationsundersökningar avseende jordbrukare gjorts. Syftet har varit att få ett bättre underlag för att kunna bedöma behovet av ytterligare avdragsmöjligheter. De genomförda undersökningarna avser dels en som baseras på material från SCB:s årliga deklarationsundersökningar för jordbrukare, dels en stickprovsundersölcning avseende enfamiljsjordbruk i Kalmar län. De två urvalen benämns i det följande ”SCB-undersökningen” respektive ”Kalmar-undersökningen”.

SCB- undersökningen För kooperationsutredningens räkning har SCB:s deklarationsundersökning för inkomståret 1977 studerats närmare vad gälleri första hand nedskrivning av varulager. Det ursprungliga urvalet på 10 259 jordbruksföretag (knappt 10 °/0 av landets jordbruksföretag) har beskurits till 8 326 enheter. De borttagna enheterna är t. ex. flerfamiljsjordbrukare, jordbruk som bedrivs i bolagsfonn och företag med extremt höga taxerade inkomster. Det bör noteras att i urvalet ingår jordbrukare vilkas inkomster redovisas enligt kontantmetoden och alltså inte redovisar några lagertillgångar. Dessa utgör ca 35 °/0 av antalet enheter, varav den helt övervägande delen ingår i storleksgruppen under 10 hektar.

248 Kooperationen och kapitalet

Jordbrukamas nedskrivning av lager framgår av följande tabell: Tabell 5.19 Jordbrukare fördelade efter storleken av lagemedskrivning Lagemedskrivning i Totalt 2-10 ha 10-30 ha 30-50 ha 50-100 ha 100 ha procent av inventerat värde efter inkurans

a Med hänsyn till förekomsten av kontantredovisade jordbruk är första hand siffroma för jordbruk över 10 ha av intresse.

Av materialet framgår att i storleksgruppema över 10 ha har mellan 15 och 23 % av jordbrukama skrivit ned lagret med mer än 56 %, dvs. i stort sett

maximalt

Kalmar-undersökningen

d Utifrån ett urval av ursprungligen 150 jordbruksföretag, samtliga med bokforingsmässig redovisning, har elimineringar skett med 62 så att undersökningen omfattar 88 enheter med i de allra flesta fall 30-50 hektar åker. Elimineringama avser sådana företag, som inte bedömts vara familjejordbruk med jordbruket som den huvudsakliga inkomstkällan. Således har t. ex. företag med en skogsareal övestigande 20 hektar uteslutits, liksom sådana fall där det av deklarationen framgått att jordbruksinkomsten haft underordnad betydelse jämfört med inkomst av tjänst. Vidare har företag med räkenskapsår som avvikit från 12 månader samt jordbruk med mer än en brukarfamilj uteslutits. Vad gäller nedskrivning av varulager fördelar sig företagen inkomståren 1977 och 1978 enligt följande:

Tabell 5.20 Jordbrukare fördelade efter storleken av lagemedskrivning

Lagemedskrivning i 1977 1978 procent av inventerat värde efter inkurans

1 Det bör observeras att 56- 10 15 jordbrukama i samband med övergång till redo- Summa 100 100 visning enligt bokföringsmässiga grunder dels hade möjlighet att göra Den andel som skrivit ned lagret i det nännaste maximalt är således något större lagemedskrivning lägre än i motsvarande stor1eksklasser(30-50) i SCB-undersökningen. Till de än huvudregelns 60 %, outnyttjade nedskrivningsmöjlighetema kommer till dels möjlighet att göra outnyttjade möjligheter stora avskrivningar på avskrivning på inventarier. inventarier. Av undersökningen framgår vidare

Kooperazionen och kapitalet 249

att 26 av de 88 jordbrukama (dvs. ca 30%) hade outnyttjade av- och nedskrivningsmöjligheter, som var lägre än 20 000 kr något av de två åren, eller hade skrivit ned lagret med antingen minst 40 % båda åren eller med minst 50 % något av åren i absoluta tal räknat var störst hos att outnyttjat nedskrivningsutrymme mjölkproducenter, lägre hos djurproducenter och lägst hos växtproducenter att medelåldern var något högre hos jordbrukare med små outnyttjade nedskrivningsmöjligheter i 18 av de 26 fallen fordelats mellan man och att jordbruksinkomsten hustru att bland de 26 jordbruken var medianvärdet for mannens nettointäkt av inkomståret 1977 ca 35000 kr vid den statliga jordbruksfastighet taxeringen och ca 45 000-50 000 kr vid den kommunala taxeringen.

Slutsatser, deklarationsundersökningar avseende jordbrukare

Vid bedömningen av undersökningsresultaten bör beaktas att endast ett respektive två år har undersökts och att det är osäkert om uppgifterna speglar lantbrukamas konsolideringssituation i ett mer långsiktigt perspektiv att övergången från kontantmässig till bokföringsmässig redovisning under perioden kan ha påverkat nedskrivningsbehovet att det under de undersökta åren funnits möjligheter till investeringsavdrag vilket minskat behovet av nedskrivningar. Trots ovanstående begränsningar torde den slutsatsen kunna dras att större delen av jordbrukama har ett relativt stort outnyttjat konsolideringsutrymme. . Det bör emellertid även betonas att jordbrukama på grund av svängningari inkomstema mellan åren har behov av ett visst outnyttjat reserveringsutrymme. Mot den bakgrunden kan man utifrån materialet möjligen grovt uppskatta andelen ”aktiva” jordbrukare som är i ett sådant läge vad gäller nedskrivningsutrymme m. m. att ytterligare avdragsmöjligheter kan vara av intresse till ca 30 %. I en framtida situation med högre lönsamhet för jordbrukama kan givetvis konsolideringsbehovet öka. Tilläggas bör också att vissa ytterligare konsolideringsmöjligheter har tillkommit under senare år (allmän investeringsreserv, resultatutjämningsfond, ändrade regler för värdering av djur).

5.5 Kapitalbehovet, en prognos

5.5.1 Förutsättningar I detta avsnitt skall vissa sifferberäkningar av kooperationens framtida kapitalbehov diskuteras. Beräkningarna bör ses mot bakgrund av att kooperationsutredningens förslag till åtgärder skall vara hållbara i ett längre tidsperspektiv. Att göra en prognos, allra minst i preciserad fonn, för en

250 Kooperationen och kapitalet sou 198150

tidsrymd som spänner över många år förefaller orealistiskt. Med det relativt korta tidsperspektiv som här läggs (1979-1985) kan dock storleken på framtida kapitalbehov indikeras. Det bör betonas att beräkningar av den typ som här görs blir ett slags

sifTerlekar, vars utfall i hög grad beror på de förutsättningar som väljs för

framtiden. Som sådana kan de ändå vara till nytta i en diskussion om omfattning och altemativa vägar för kooperativ finansiering. Gemensamt för beräkningarna av konsument- och lantbrukskooperationemas kapitalbehov är följande:

El De sifferberäkningar som här skall göras utgår från KF och OK i konsumentkooperationen och de tre branscherna mejerier, slakterier och lantmän i Iantbrukskooperationen. Prognosen för konsumentkooperationen innefattar ett antagande om successivt höjd insatsskyldighet, vilket torde förutsätta en skattemässigt avdragsgill insatsränta. El Prognoserna avser tiden 1979-1985. De omfattar således sju år. De utgår från de kooperativa organisationemas finansiella utveckling under femårsperioden l974-l978. Förutsättningarna varieras sedan med utgångspunkt därifrån. El Kapitalbehovet sökes med utgångspunkt i olika soliditetskrav. Undersökningen motsvarar kapitalvinstkommitténs beräkningar av börsföretagens nyemissionsbehov. Den innebär ett försök att fixera det behov av eget kapital som tillkommer utöver den konsolidering och den ökning av insatskapitalet som kan tänkas med utgångspunkt i utvecklingen 1974-1978. Det tillkommande kapitalbehovet uttrycker då vid oförändrad soliditet (1978 års) vad som krävs bara för att kompensera inflationen plus eventuell volymtillväxt. Saken kan också uttryckas så att om detta tillkommande kapitalbehov inte tillgodoses, så sjunker Soliditeten ytterligare. Att tillfredsställa kapitalbehovet på denna nivå är också utredningensjörsra ambitionsnivå i det åtgärdspaket som nu läggs fram. Den andra ambitionsnivân, nämligen att höja de kooperativa föreningarnas soliditet till en ”tillfredsställande nivå respektive att ge kooperationen möjligheter att höja soliditeten i takt med övrigt näringslivs förväntade soliditetsförstärkning, kräver ytterligare kapital. För konsumentkooperationen testas kapitalbehovet vid en soliditetshöjning från 15 % (1978) till 20 respektive 25 °/0. För lantbrukskooperationen utgår testen från 22 °/0 soliditet (1978). Steget tas sedan till 25 respektive 30 %. Börsbolagens soliditet 1978 uppgick till 27 % (Findata). El Mot dessa olika soliditetskrav ställs två variabler. Valet av dessa påverkari hög grad det framräknade kapitalbehovet. Variablema är rillväxztakten (inflation + volymökning) och räntabi/iteten.

Tillväxten Tillväxten i konsumentkooperationen var under åren 1974-1978 endast 8,4 % per år. l KF med föreningar begränsades den till 7,5 °/0. Under l970-talet uppfrck inflationen genomsnittligt till 8,9% per år. För den nämnda

Kooperationen och kapitalet 251

tidsperioden var den 10,0 % årligen. Detta innebär att konsumentkooperationens volym tycks ha minskat i gemen, vilket också sänkt kapitalbehovet. Trots detta har soliditeten samtidigt sjunkit från 20 % till 15 °/0. Räntabiliteten

har varit otillräcklig t. o. m. vid denna låga tillväxttakt.

Tillväxttakten i lantbrukskooperationen har i stället överskridit inflationen. Den uppgår till 14,8% årligen (1974-1978), vilket schablonmässigt skulle innebära en volymökning på omkring 5 % per år (14,8 °/0 - 10%). Räntabiliteten har varit otillräcklig för att täcka denna tillväxttakt och Soliditeten sjönk från 25 % till 22 %. - Den tänkta förutsättningen för perioden fram till 1985 är att konsumentkooperationens tillväxttakt blir 10% och lantbrukskooperationens 11%. Samtidigt antas att inflationstakten för perioden (1978-1985) blir genomsnittligt 9 %, dvs. i 1970-talstakt. Detta innebär en förväntad volymökning för konsumentkooperationen på en procent, vilket förefaller möjligt och för lantbrukskooperationen på två procent, vilket däremot är mer diskutabelt. Det sena 1970-talets starka volymökning inom lantbrukskooperationen förbyts sannolikt till direkta volymminskningar under 1980-talet.

Räntabiliteten Räntabiliteten är ett ideologiskt tvivelaktigt begrepp i kooperativa sammanhang, speciellt räntabiliteten på eget kapital som här används. För att påvisa överskottens linansieringsfunktion fyller _det dock ett syfte. Räntabilitetstalen är beräknade enligt Findatametoden. Den ger förhållandevis höga värden eftersom resultaten belastas med planmässiga och inte med kalkylmässiga avskrivningar, vilka normalt är högre. Konsumentkooperationens räntabilitet (på eget kapital efter skatt) uppgick 1974-1978 till 10,5 %. Börsbolagens genomsnitt för perioden låg på 1 1,1 %. l siffrorna ingår ”övervinståref” 1974, vilket höjer genomsnittet för huvuddelen av de svenska företagen. Konsumentkooperationens räntabilitet har fallit starkare och djupare än börsbolagens efter toppåret 1974. Lantbrukskooperationens räntabilitet redovisas här till genomsnittligt 8,9 %, dvs. lägre än konsumentkooperationens nivå. Denna siffra innebär att efterlikviden i lantbrukskooperationen betraktas som en kostgenomgående nad, vilken belastar resultatet. En altemativ metod är att se efterlikvider som en del av vinsten, vilken sedan fördelas till medlemmarna som en Överskottsutdelning. Att den lägre nivån har valts (kostnadsvarianten) beror på att denna sannolikt ligger nära en ”verklig” räntabilitet Den lagda förutsättningen för kapitalbehovet 1979-1985 är en tänkt räntabilitetsnivå för konsumentkooperationen på 10 %, vilket bör innebära en något förbättrad räntabilitetssituation jämfört med 1974-1978. För lantbrukl Jämförelse kan exemskooperationen läggs grundprognosen för räntabiliteten på 7,5 °/0, dvs. lägre än pelvis göras med de lägre de gångna årens genomsnitt. Förväntningarna om ”magra” jordbruksavtal värden som beräknas enkan motivera ett sådant val. ligt Aktiv Placering (S-E-Banken).

252 Kooperationen och kapitalet

5.5.2 Konsumentkooperationens kapitalbehov

Inom ramen för en tillväxt 10% och en räntabilitet på 10% förutsätts att konsumentkooperationen också successivt höjer sin insatsskyldighet, och att reservema byggs på i 1970-talstakt. Den tänkta förbättringen av kapitalförsörjningen i form av höjd insatsskyl-

dighet kan närmast avläsas som en stark höjning av återföringskvoten Under

perioden 1974-1978 har återgången av återbäring och insatsränta netto, dvs. minus återbetalning av insatser, varit så låg som 10 %. Med ett höjt tak på insatsskyldigheten fylls utdelade överskott på för fler medlemmar och återgången från överskotten höjs därför i prognosen till 40 °/0. En höjd och avdragsgill insatsränta är en förutsättning för att konsumentkooperationen skall kunna få en effekt av höjd insatsskyldighet. Den höjda insatsskyldigheten enligt mönsterstadgama i KF med föreningar- från 200 kr till 500 kr- skulle dock innebära att en stor del av medlemmarna stött i taket efter fem år. Skulle taket därför inte höjas successivt blir återföringskvoten således successivt allt lägre. Detta kompenseras i viss mån av den nya regeln att hela, i stället för som tidigare halva, insatsräntan läggs till kapitalet. Trots de inbyggda stimulanseffektema ”saknas” i konsumentkooperationen 1,2 miljarder kr år 1985 för att bibehålla Soliditeten vid 15 °/0. Skulle soliditetskravet höjas till 20 % fattas mer än dubbelt så mycket, nämligen 2,7 miljarder. Vid ett soliditetskrav på 25 °/0 höjs det resterande beloppet till 4,2 miljarder kronor. Det tillkommande kapitalbehovet kan slås ut per medlem. Eftersom en täckning av kapitalbehovet kan tänkas ligga i fomt av sparinsatser och/eller tilläggsinsatser bör enbart en tänkt ”käma av aktiva kooperatörer medräknas. Dessa har här schablonmässigt beräknats till halva medlemskåren, dvs. 1,4 miljoner medlemmar? Om Soliditeten skall enbart bibehållas krävs ytterligare knappt l 000 kr per aktiv medlem (1,2 miljarder fördelat på 1,4 miljoner medlemmar). Skall Soliditeten höjas till en mer rimlig nivå på 20 % krävs ungefär det dubbla, dvs. omkring 2 000 kr per aktiv medlem vid år 1985. Utslaget per år (sju år) skulle 1 Jfr återföringkvoten, det tillkommande kapitaltillskottet per medlem då bli 200-300 kr (285 avsnitt 5.1.4. kr). 2 KF + föreningar = 1,9 Slutsatsen av beräkningarna blir att också med en höjd insatsskyldighet blir miljoner medlemmar; kapitaltillförseln otillräcklig t. o. m. för att klara en oförändrad soliditet under OK + föreningar = 0,9 Någon typ av tilläggsinsats förefaller nödvändig för att täcka in hög inflation. miljoner medlemmar. konsumentkooperationens kapitalbehov under 1980-talet. Ger summa 2,8 miljoner medlemmar. 3 Insatskapitalets ökning 5.5.3

Lantbrukskooperationens kapitalbehov

=-nettosumman av amorter-ingar minus återbetal- Inom ramen för en tänkt tillväxt av ll % och en räntabilitet på ca 7,5 °/0 ningr. Takten i insatskaförutsätts att lantbrukskooperationen dessutom höjer reservema i samma takt pitalets ökning antas utsom 1974 -1978 samt att också insatskapitalet fylls på i samma takt som på göra samma procentuella

andel av efterlikvider i 1970-talet?

återbäring som i genom- Det bör då noteras att insatsbetalningama i absoluta tal stigit mycket snitt 1974-1978 (18 °/o) i kraftigt i de lantbrukskooperativa föreningarna under 1970-talet, nämligen samtidigt som dessa antas öka i takt med omsätt- en årstakt av 13,1 % under tio år. När tillväxttakten i totalt kapital nu dras ned ningen. -enligt förutsättningarna- sänks också det relativa behovet av insatskapitalets

Kooperationen och kapitalet 253

ökning. Det årliga ökningskravet på insatserna blir drygt 9 % om Soliditeten skall bibehållas. Vid kravet på en bibehållen soliditet av 22 °/0 räcker påfyllnaden av eget kapital enligt nämnda förutsättningarna inte till. Ett kapitaltillskott på ca 0,2 miljarder kronor är nödvändigt. Vid en tänkt soliditetshöjning till 25 % - ett uttalat mål för de lantbrukskooperativa Föreningarna - stiger det tillkommande kapitalbehovebmycket starkt eller till 0,8 miljarder kronor till 1985. Utslaget på en aktiv medlemskår av beräknade 60 000 lantbrukare (av totalt 125 000) motsvarar ett soliditetskrav på 25 % vid 1985 års utgång ett kapitaltillskott på drygt 13 000 kr per aktiv medlem. Senare års utveckling innebär att direkta och indirekta protester hos lantbrukarna mot stigande insatsbelastningar gjort det allt svårare för föreningarna att fortsätta med den tidigare höjningen av insatsskyldigheten. Medlemmarnas protester tar formen av utträde ur föreningarna i byte mot leverans till privata företag. De uttrycks också som bristande solidaritet i köp eller leveranser och som stigande krav på större efterlikvider för att finansiera en höjd insatsskyldighet. Med högre efterlikvider sänks dock föreningarnas konsolidering och nettoeffekten blir en försämrad ñnansieringssituation för föreningen. Kraven på höjda efterlikvider skärps vid en situation av pressad lönsamhet i medlemmarnas lantbruksföretag.

5.6 Förslag till skattestimulanser m. m. för kooperationen

Utredningens förslag för att med bl. a. skattestimulanser underlätta de kooperativa föreningarnas uppbyggnad av traditionellt egenkapital kan sammanfattas i tre punkter. El En enkelbeskattning av insatsräntan. E! En uppskjuten skatt för tillskott av insatskapital i lantbrukskooperativa föreningar m. m. E] En höjd obligatorisk avsättning till reservfond och en skattemässig avdragsrätt för viss avsättning till kooperativ kapitalfond. Ovanstående förslag kompletteras med vissa åtgärder som berör kooperationen och kapitalmarknaden. Dessa beskrivs i avsnitt 5.7. Däri ingår också åtgärder angående kooperationens möjligheter till skattefondsparande.

5.6.1 Inledning

Ett rimligt mål för kooperationens kapitalanskafining är att uppnå trygghet för fortsatt existens och utveckling på den svenska marknadsekonomins allmänna villkor och under beaktande av de kooperativa principerna. I syfte att nå denna trygghet bedömer utredningen att en första ambitionsnivå för kooperationens kapitalförsörjning är att stabilisera det egna kapitalets andel av totalkapitalet. En betydande del av de kooperativa organisationerna ligger för närvarande vid eller under en soliditet på 20 °/0. Därmed synes en nedre gräns för Soliditeten tangerad och i vissa fall klart underskriden. Enbart

254 Kooperationen och kapitalet sou 198150

en frysning av nuvarande soliditetsnivå kräver betydande kapitaltillförsel vid fortsatt stark inflation. En andra CIMÖiIlOVISHiVå är att höja soliditeten. Två skäl motiverar en sådan inriktning. Det ena skälet är att viktiga delar av kooperationen idag kan betraktas som underkapitaliserad, dvs. har nått en punkt där trygghetskravet inte kan anses uppfyllt. Utredningens andra skäl utgår från att en allmän höjning av de svenska Företagens Soliditet är önskvärd att uppnå under l980-talet. En sådan förstärkning av Företagens kapitalbas kan grundas pâ olika typer av politiska beslut. Det kan gälla kapitaltillförsel med obligatorisk och kollektiv inriktning, t. ex. löntagarfonder av ursprunglig modell. Det kan också gälla åtgärder som på frivillig och marknadsinriktad väg - t. ex. med hjälp av skattelättnader tillgodoser samma syften. Målet för statsmakterna torde oavsett metod vara ett och detsamma, nämligen att stärka det svenska näringslivets konkurrenskraft, trygga sysselsättningen och uppnå balans i betalningarna med utlandet. Det säger sig självt att i en sådan situation kan de kooperativa företagen inte lämnas utan möjlighetertill finansiell följsamhet med det enskilda respektive samhällsägda näringslivet. Med en höjd soliditet är inte bara ett lägsta trygghetskrav uppfyllt. Det medger också en kooperativ utveckling. Till dessa ambitioner för de kooperativa föreningarnas kapitaltillförsel bör fogas en annan med delvis parallell inriktning. Därmed avses att låta de kooperativa föreningama få motsvarande del av de stimulansåtgärder som statsmakterna på senare år beslutat för enskilt näringsliv, i första hand de börsnoterade företagen. Sådana stimulansåtgärder för börsbolagen är. D Annell-lagstiftningen Avser att stimulera nyemissioner. Innebär en avdragsrätt för utdelning på nyemittetat kapital. Infördes i början av l960-talet. Avdragsrätten utvidgades väsentligt fr. o. m. 1979. D Fjärde AP-_øndens kapital Avser att stimulera till nyemissioner i börsbolag. Fondkapitalet utvidgas nu under en femårsperiod med 600 milj. kr till l 850 milj. kr. D Värdesäkert lönsparande (skattefondsparande) Avser att bl. a. stimulera till nyemissioner genom att locka löntagarnas sparande till placering i aktiefonder. Spararen tillåts få en kapitalförräntning över inflationens nivå men avkrävs i gengäld att kapitalet binds i fem år. Värdesäkert lönsparande infördes hösten 1978 och har utvidgats successivt. Reglerna innebär ett högsta årligt sparbelopp på 7 200 kr (600 kr/månad), och en skattereduktion med 30 % på sparbeloppet. Eventuell värdestegring är obeskattad hos spararen. Reglerna för värdesäkert lönsparande utvidgades fr. o. m. l98l till att omfatta även fondsparande knutet till det egna företaget och dess anställda. D Lindrigare dubbelbeskattning av utdelningar m. m. Fr. o. m. 198 l gäller att en skattereduktion utgår för utdelningar på aktier med 30 % av utdelningsbeloppet upp till 7 500 kr (15 000 kr för makar). Dessutom har schablonavdraget på realisationsvinsten vid försäljning av aktier äldre än två år höjts från l 000 kr till 3 000 kr.

SOU l98l:60 Kooperationen och kapitalet 255

Möjligheterna att ansluta kooperativa föreningar till de bestämmelser som i varje enskilt fall utfomiats för bolagen tycks i vissa fall ha prövats av statsmaktema. l en del fall hänvisas också till kooperationsutredningens arbete. De kooperativa företagens kapitaluppbyggnad har dock genomgående ansetts innefatta tekniska/ideologiska spärrar vilka förhindrat en omedelbar anpassning till reglerna. Den kooperativa företagssektom har därför lämnats utan möjlighet till följsamhet i stimulansen av egenkapitalets uppbyggnad. Utredningen har i sin granskning av nämnda regler för enskilda Företag i första hand sökt finna tekniskt närliggande lösningar för kooperationen. Detta har dock undantagslöst visat sig svårförenligt med gängse kooperativa frnansieringsprinciper. l stället har utredningen inriktat de tekniska lösningarna på att söka ge kooperationen stimulanser som kan tillgodose en uppbyggnad av eget kapital i en takt som motsvarar övrigt näringslivs. Önskemålet om neutralitet mellan företagsformema får dänned anses vara tillgodosett även om direkta jämförelser inte kan göras. Förslagen inriktas på att stödja och utveckla de särpräglade kooperativa frnansieringsformema. Utredningen har i möjligaste mån därför sökt finna allkooperativa lösningar trots att betydande olikheter i kapitalbehov och frnansieringsteknik föreligger mellan konsumentkooperativa och producentkooperativa föreningar. Utredningen har vidare i enlighet med sina direktiv inriktat sig på kooperativa ekonomiska föreningar som uppfyller strikt kooperativa krav. Utredningen har knutit an till den definition som finns i

kommunalskattelagen Kapitalfrâgan har därvid prövats i huvudsak för de

större kooperativ som samverkar i federationer och som är anslutna till Intemationella Kooperativa Alliansen (lKA). Det hindrar självfallet inte att också enskilda ekonomiska föreningar, existerande eller tillkommande, kan uppfylla rimliga kooperativa villkor. De ekonomiska föreningar som idag betraktas som kooperativa i kommunalskattelagens mening kan utan vidare anses höra till denna kategori.

Kooperativ jinansieringsteknik

l det kooperativa företaget intar kapitalet en särpräglad ställning. Som medel för kooperativt oberoende och utveckling är kapitalbildningen betydelsefullsom mål är den underordnad. Kooperationens försörjning av egenkapital har vissa svagheter. beroendet av medlemmarna som kapitalkälla, kapitalets begränsade förräntning, insatskapitalets förhållandevis bräckliga karaktär. I praktiken har dessa brister regelmässigt uppvägts av speciella styrkefaktorer som federativ samverkan, medlemmarnas l Utöver de kooperativa solidaritet, den successiva uppbyggnaden av ett kollektivt krav som uppställs för kapital och en varsam hantering av företagens tillväxt. Dock har skogskoregistrering av ekonomisk operationens utveckling tydligt illustrerat svaghetemas yttersta konsekvenförening enligt föreningsser. lagen tillkommer i kom- Traditionellt har kooperationen byggt upp det egna kapitalet genom att munalskattelagen strikta krav på öppenhet och överskottsmedel på olika sätt kvarhållits i föreningen. Medlemmarnas insatser demokratisk beslutsrätt har stegvis byggts upp via återbäring/efterlikvid. Genom föreningens fonde- (en medlem - en röst). ringar har medlemmarna bidragit med ett kollektivt sparande som i princip Se vidare avsnitt 5.5.1.

256 Kooperationen och kapitalet sou 193150

Genom innestående sparmedel har medlemmarna aldrig lämnar föreningen. dessutom tillskjutit lån. Ett målmedvetet sparande i olika former har inneburit att den etablerade kooperationen byggt upp en stark finansiell ställning. Förutsättningarna för denna traditionella kooperativa frnansieringsteknik synes på ett avgörande sätt ha brustit under l970-talet. Den höga inflationsfrån medlemmarna i takten har av olika skäl försvagat inflödet av insatskapital såväl konsument- som lantbrukskooperationen. Därutöver har den i svenskt näringsliv allmänt låga lönsamheten stört den kooperativa finansieringsprocessen på ett speciellt sätt. Kooperativ självfrnansiering förutsätter en rimlig och stabil lönsamhetsnivå. I situationer där den normala spartekniken är otillräcklig eller i speciellt utsatta lägen saknar den kooperativa föreningen den finansiella flexibilitet som ger tillfredsställande möjligheter till överlevnad, utveckling, etablering eller krislösning. Den kooperativa speciella svårigheter bekräftas av kapitalförsörjningens soliditetens I hela det svenska näringslivet har soliditeten visserutveckling. fallande under 1970-talet. Fallet har dock varit djupare i den ligen varit kooperativa sektorn. Dessutom har det utgått från en lägre nivå än i börsbolagen.

Tabell 5.21 Konsumentkooperationen. Avser KF-verksamheten, OK-verksamheten samt HSB (procent)

1969 1973 1978 Ärligt genomsnitt 1969-1978

Tabell 5.22 Lantbrukskooperationen. Avser mejerier, slakterier, lantmän samt skog (procent)

1969 1973 1978 Årligt genomsnitt 1969-1978

Soliditet ra 27,1 28,8 23,2 26,3 rr 19,5 19,3 14,8 18,6

Tillväxt eget r 12,71* 6,9 10,4 11,2 kapital rr 16,117 15,6 -21,7 11,0

Tillväxt totalt r 21,5 5,2 13,6 14,0 kapital rr 18,0 6,0 -12,0 14,7

a I exkl. skogen ll inkl. skogen b 1970

Kooperationen och kapitalet 257

Soliditeten är inte bara en finansiell schablon. Egenkapitalet utgör på flera sätt ett buffertkapital; dess andel av totala kapitalet påverkar företagens oberoende, stabilitet och utveckling. Ofta åberopas soliditetens betydelse för förmågan att ta upp krediter på tillfredsställande villkor. Åtminstone i den etablerade kooperationen, uppbyggd i federationer, tycks dock lånekapaciteten fullt tillfredsställande trots det rubbade förtroende mot företagsformen som skogskooperationens utveckling föranlett på sina håll. Utredningen har därför inte funnit det angeläget att närmare ta upp frågan om kooperationens möjligheter att uppta lån. Soliditeten, både dess nivå och utveckling, har i stället en annan och kanske mer fundamental betydelse för kooperationen. Skuldema belastar varje års överskott med en given räntekostnad, i förväg avtalad. Det förhållandet gäller självfallet alla lån, oavsett om de lämnats av medlemmar eller andra. Vid sjunkande soliditet upptar de finansiella kostnaderna en allt större del av

överskotten, och den s. k. räntetäckningsgraden sjunker. Därmed sänks också

”utdelningskapaciteten”, dvs. kooperationens förmåga till överskottsfördelning. Om underlaget krymper för en rimlig återbäring/efterlikvid försvagas föreningarnas naturliga bas för leverans- och köptrohet samt till medlemsvärvning. Kooperativens utvecklingsfönnåga försvagas. Det tycks som om kooperationens handlingsberedskap och omsorg om det egna kapitalet ibland varit svag. Detta förhållande bör bedömas mot bakgrund l av kooperativ praxis. Den önskvärda soliditetsnivån kan nämligen skilja sig Räntetäckningsgraden diskuteras i t. ex. KF och dess förväsentligt beroende på om soliditetsmåttet i gängse termer eller i eningar är genomsnittligt kooperativa termer? Med hänvisning till det kooperativa ägarkapitalets 1975-1979 1,43 beräknat speciella karaktär har kapital i vissa fall mottagits från medlemmar eller som kvoten mellan resul-

närstående som en fonn av egenkapital3 trots att dess fomiella karaktär varit tat före bokslutsdisposi-

tioner + räntekostnader länets. Ett sådant medlemskapital sänker den synliga soliditeten. Samtidigt genom räntekostnaden. har det för föreningen fördelen av att vara relativt långsiktigt, amorteringsfritt Motsvarande tal för börsoch utan krav på säkerheter. I vissa fall har också en rätt att omvandla bolagen (Findata) är 2,68 medlemslån till insatskapital ytterligare minskat avståndet till det riskbärande (medianvärdet). Medkapitalet. Som framgår av bl. a. de skogskooperativa företagens utveckling lemslånen utgör en viktig vid starka ekonomiska del av kooperationens saknar dock ett sådant kapital den motståndskraft räntebörda. belastningar som kan trygga kooperativets fortsatta existens och oberoende. 2 Se också avsnitt 5.1.3, Det avgörande är att sådant kapital förstärker räntebördan i stället for att lätta det kooperativa ägarkapiden. Endast egenkapital i strikt bemärkelse kan fungera krisdämpande och talet. 3 Jämför skogskooperasoliditetshöjande. Mot denna bakgrund finner utredningen att stora delar av den kooperativa tionens industribevis, sektorn är underkapitaliserad i en utsträckning som inte medger önskvärd KF:s garantikapital etc. bero på trygghet och utveckling. Svårighetema synes i betydande utsträckning 4 Se avsnitt 5.5. Skogsatt företagsforrnens traditionella vägar för kapitalanskaffning är otillräckliga kooperationens kapitaloch att kooperativa föreningar inte kunnat tillgodogöra sig den uppbyggnad av behov är på grund av sin som statsmakterna fram i enskilda speciella natur uteslutna egenkapital på olika sätt sökt stimulera ur materialet. Enbart för företag. att höja hela skogskoopefinner också att de ekonomiska föreningarnas särproblem i rationens soliditet till Utredningen kapitalanskaffningen kan utgöra ett allvarligt hinder vid nyetablering av lantbrukskooperationens medelnivå (22 %) skulle kooperation. ett ytterligare egenkapital

En beräkning av framtida kapitalbehov4 visar att det vid fortsatt stark

på ca 1,7 miljarder ha inflation krävs betydande kapitalinsatser enbart för att långsiktigt hindra ett krävts i slutet av 1970fortsatt soliditetsfall. En höjning av soliditeten förutsätter självfallet ytterligare talet.

258 Kooperationen och kapitalet sou 1931;60

åtgärder för att öka egenkapitalet. Om t. ex. konsumentkooperationen skulle höja sin Soliditet under en sjuårsperiod från nuvarande nivå på l5 °/0 till ca 20 0/0, krävs ett årligt kapitaltillskott på ca 385 milj. kr utöver nuvarande normala injläde av kapital. Om Soliditeten i lantbrukskooperationen skulle höjas från nuvarande 22 % till 25 % krävs ett motsvarande ytterligare kapitaltillskott på l 15 milj. kr per år. Sammanlagt skulle för den utvalda kooperativa sektom ett beräknat årligt kapitaltillskott uppgå till en halv miljard kr (385+l l5 milj. kr). Relativt sett förefaller därmed kooperationens behov av kapitaltillskott jämförbart med börsbolagens. Samtidigt är kooperationens kapitalkällor mer begränsade. Kapitalproblemets art synes inte annorlunda i den kooperativa sektom än i den enskilda. Graden av problemet tycks dock allvarligare i kooperationen, åtminstone i rådande allmänekonomiska situation. Problemets lösningar, slutligen, är av tekniskt komplicerad natur i kooperationen genom de hinder och speciella villkor som företagsformen uppställer i kraft av sin egenart.

Mål och inriktning

Det finns i princip tre balanstekniska fonner för att tillföra de kooperativa föreningarna ytterligare eget kapital. Det kan ske genom en höjning av medlemmarnas traditionella insatskapital. genom en förstärkning av det kollektiva kapitalet (fonderingar) eller genom införande av nya former för kapitaltillskott. Samtliga tre altemativ har övervägts av utredningen. l den slutliga avstämningen av det åtgärdspaket som framläggs har utredningen uppställt följande delmål: att söka lösningar som i första hand bevarar och stimulerar traditionella former för kooperativ kapitalanskaffning. att söka nå lämpliga proportioner vid uppbyggnaden av å ena sidan medlemmarnas insatskapital och det kollektiva kapitalet och å den andra sidan mellan traditionella obligatoriska medlemsinsatser och eventuella tilläggsinsatser. att utöka de kooperativa föreningarnas tillgång av finansiella instrument, som vidgar företagens flexibilitet vid omställningar, nyetablering, speciella expansionsskeden etc. En gemensam restriktion vid utformningen av samtliga kapitallösningar har varit kravet på ett strikt beaktande av de kooperativa föreningarnas speciella principer och mål. Utredningen har vidare utgått från att företagens soliditet kan stärkas genom höjd lönsamhet, genom tillförsel av externt kapital, genom ändrade skatteregler och genom omfördelning av redan tillgängligt kapital i företagen. Utredningen har funnit att de för kooperativa föreningar möjliga åtgärderna i första hand måste inriktas på de två sistnämnda alternativen. Det skall här återigen konstateras att lönsamhetsnivån - som självfallet ligger utanför utredningens möjligheter att påverka - har en större betydelse för kooperativa än för enskilda företag. En låg lönsamhet som minskar företagssparandet (konsolideringen) kan nonnalt inte uppvägas av att kapital från andra sparkällor tillförs de kooperativa föreningarna. Kapitalförsörjningen i koope-

Kooperationen och kapitalet 259

rationen är i denna mening mer hämmad än enskilda företags. Utredningen har därvid ansett sig behöva speciellt uppmärksamma problematiken med tillförseln av externt kapital till kooperationen. Frågeställningen utvecklas i avsnittet om kooperationen och kapitalmarknaden (5.7). Att skattevägen stimulera uppbyggnaden av eget kapital i företagen är en av statsmaktema väl beprövad väg, i Sverige liksom i utlandet. När företagens riskkapital inte kan byggas upp genom tillfredsställande lönsamhet återstår att höja ägarkapitalets förräntning genom skattelättnader. Även denna väg innebär emellertid begränsad framkomlighet för kooperativa företag. Som framgått av tidigare avsnitt är de kooperativa företagens skattebelastning låg. Detta gäller av hävd i Sverige och ansluter sig till internationell praxis. Det förefaller dock som om kooperationens lägre skattebelastning framför allt tillförts föreningarnas medlemmar och i mindre grad bidragit till de kooperativa företagens konsolidering. En sådan ordning står klart i överensstämmelse med de kooperativa föreningarnas syfte att främja medlemmamas ekonomi efter att kooperativets överlevnad tillgodosetts. Det hindrar dock inte att kooperativets långsiktiga utveckling ibland eftersätts. Utredningen finner därför att en skattemässig stimulans av egenkapitalet bör inriktas på att främja sådan kapitalbildning som i möjligaste mån verkligen .säkerställer en uppbyggnad av insatskapitalet eller bundna fonderingar. Därmed avses åtgärder som i minsta möjliga utsträckning ”spiller över till andra former av medlemskapital (lån), eller kontant utbetalning. Endast på så vis kan syftet med en Stabilisering respektive höjning av de kooperativa föreningamas soliditet tillgodoses. Kooperationens låga skattebelastning medför att en skattestimulans ger en relativt begränsad direkt effekt på kapitalförsörjningen. Utredningen bedömer det dock som troligt att den indirekta effekten kan bli betydande genom dels en soliditetshöjande omfördelning av kapitalet och dels en ökad villighet hos medlemmama att acceptera en stigande obligatorisk insatsskyldighet. l utredningens överväganden för att höja kapitaltillförseln har de kooperativa organisationemas synpunkter till utredningen haft betydelse. Dessa har framhållit vikten av att underlätta insatskapitalets uppbyggnad. Både i lantbrukskooperationen och i konsumentkooperationen har insatskapitalets utveckling ingett oro. En speciell stimulans av insatskapitalet är inte självklar. Insatskapitalets bidrag till den balansmässiga Soliditeten kan anses vara svagare än för övrigt egenkapital. Föreningens egna fonder och reserver tillhör medlemskollektivet i dess helhet och är fastare bundna i föreningen. Utredningen finner det betydelsefullt att skapa en långsiktig balans mellan det individuellt ägda och det kollektivt ägda egenkapitalet. I de förslag som omfattar stimulans av traditionell kooperativ finansieringsteknik berörs därför dels insatskapitalets 1 1 vissa fall inräknas allt

uppbyggnad och dels det kollektiva kapitalets

eget kapital utom insats- Utredningen finner dock två skäl till att speciellt uppmärksamma insatskakapitalet i föreningens pitalets utveckling. kollektiva kapital. Här används en striktare defi- För det första har medlemmarnas insatsbetalningar på senare år utgjort ett nition: icke utdelningsbastigande problem. Det gäller för både konsument- och lantbrukskooperatiora fonder, dvs. reservfond nen. Inflationen har bidragit till att insatsskyldigheten ter sig alltmer och uppskrivningsfond. betungande för det kooperativa medlemskapet. En rimlig balans mellan Se också avsnitt 5.1.3.

260 Kooperationen och kapitalet

medlemmamas individuella och kollektiva egenkapital är också av ideologiska skäl betydelsefull for kooperationens utveckling. För det andra kan en fortsatt låg lönsamhet under 1980-talet sätta begränsningar för framför allt kollektiv kapitalbildning. Den uppenbara eftersträvade stabiliseringen/höjningen av soliditeten torde i praktiken behöva hämtas huvudsakligen från insatskapitalets ökning och detta i sin tur från återbäring/efterlikvid. Några ”övervinster” att förstärka företagens eget sparande med torde generellt sett inte finnas. Medlemmarnas insatsbetalningar i olika former blir därför den främsta källan till en soliditetsförstärkning. En skattemässig stimulans av insatskapitalet kan förväntas ha ett påfallande starkt psykologiskt inslag. En åtgärd av detta slag underlättar samspelet mellan medlem och förening så att föreningen förmår genomföra en höjning av den obligatoriska insatsskyldigheten utan att medlemmen uppfattar detta som en belastning på medlemskapet. En sådan påfrestning är ytterst väsentlig att undvika eftersom den berör den kooperativa föreningen på ett centralt sätt, nämligen dess medlemsutveckling och därmed omsättnings- och Överskottspotential. En stimulans av insatsemas uppbyggnad kan därmed på lång sikt ha en relativt betydande soliditetseffekt, även om dess storlek är svår att förutsäga.

Tabell 5.23 Kooperationens kapital 1979 (milj. kr)

Totalt Eget Insatser Beskattade varav Obeskattade kapital kapital” reserver reservfond reserver (100 %) 18 562 2 783 510 l 344 833 l 853 Konsumentkooperationen

Mejeriföreningama 1 644 357 221 114 93 43 Slakteriföreningama 2 322 554 184 142 81 455 Lantmännenföreningama 8 131 717 28817 302 353 255 Skogskooperationen

a Obeskattade reserver ingår här till 50 °/0. b Inklusive aktiekapital för NCB (132).

Tabell 5.24 Genomsnittlig tillväxta av kooperationens kapital 1969-1979 (procent)

Konsument- Lantbruket lantbruket

kooperation exkl. skogen inkl. skogen

a Tillväxtmåtten bör användas med restriktivitet med hänsyn till att antalet föreningar mellan åren varierar, speciellt bland slakteriföreningar och skogen.

SOU 1981160 Kooperationen och kapitalet 261

Skälen för att stärka det kollektiva kapitalets ställning är delvis andra än de som gäller för insatskapitalet. Som framgår av tabell 5.24 har utvecklingen av bundet eget kapital inte varit väsentligt sämre än för övrigt egenkapital. Att därför stimulera uppbyggnaden av bundet kollektivt kapital kan knappast motiveras av enbart soliditetsskäl. Det finns dock även mer långsiktiga och principiella motiv för en sådan åtgärd. Dessa motiv anknyter främst tru töretagsformens karaktär. En skattestimulans knuten till det kollektiva kapitalet innebär att ingen enskild person kan tillgodogöra sig den förmögenhetsökning som detta medger. Det kollektiva kapitalets speciella identitet markeras av konsumentföreningamas mönsterstadgar som föreskriver (§3) att om en förening upplöses skall ”befintliga fonder anslås till allmännyttiga ändamål som av Kooperativa förbundets styrelse godkännes”. Detta kapital som inte är ett ägartillskott i vanlig mening kan sägas vara det mest artskiljande inslaget i gránslinjen mellan en personsammanslutning och en kapitalsammanslutning. För att markera denna gränslinje finner utredningen det skäligt att skärpa kraven på föreningarnas obligatoriska avsättning till kollektivt kapital och samtidigt genom en skattelättnad stimulera en ytterligare uppbyggnad av de kooperativa föreningarnas bundna fonder. Diskussionen om stimulansåtgärder för insatskapitalet respektive det kollektiva kapitalet förs till en början från mer allmänna synpunkter och avser då förslagens inriktning. Därefter beskrivs respektive förslag i separata avsnitt.

Stimulans av insatskapitalet

En ekonomisk förening kan öka sitt insatskapital genom att höja insatsskyldighetens övre gräns (taket) och/eller genom att öka amorteringstakten vid inbetalningen av insatserna. lnsatsamorteringen sker huvudsakligen genom att medlemsbetalningen i form av återbäring/efterlikvid eller insatsränta helt eller delvis innehålls av föreningen och läggs till insatskapitalet. Medlemmen å sin sida måste i praktiken acceptera en skärpning av insatskraven såvida han inte vill avgå ur föreningen; tänkbara nya medlemmar kan avstå från inträde. Den obligatoriska karaktären på kooperationens insatser gör en insatshöjning till en betydligt vanskligare åtgärd i en förening än en nyemission är i ett bolag. Den traditionella och smidigaste vägen för föreningen är att höja medlemsbetalningen och därmed grunden för insatsamorteringen. Vid svag lönsamhet är denna utväg dock av begränsad framkomlighet. Utredningen har därför bedömt att det lämpligaste sättet att stimulera till ökat insatsflöde är att genom skattelindringar underlätta medlemmarnas obligatoriska insatsbetalningar. Därmed möjliggörs en höjd insatsbetalning utan ytterligare ekonomisk eller psykologisk belastning på det kooperativa medlemskapet. Vidare har utredningen utgått ifrån att kooperationen liksom börsbolagen bör ges en skattelindring som är knuten till överskottsfördelningens (utdelningens) beskattning. Vid utredningens bedömning av de skattestimulanser som kan knytas till det kooperativa insatskapitalet har också beaktats den lägre beskattning som

262 Kooperationen och kapitalet

gäller vid realisationsvinst på aktier äldre än två år. Denna har väsentlig betydelse för aktieägamas förräntning efter skatt på långsiktigt bundna innehav. Någon direkt anknytning till principema för realisationsvinstbeskattning kan dock inte göras eftersom insatskapitalet, trots sin långsiktiga bundenhet, återfås enbart i nominellt värde. Som framgått av tidigare avsnitt har finansieringsproblemen delvis olikartad karaktär för lantbruks- och konsumentkooperationen. Dessutom skiljer sig tekniken för överskottens fördelning. l konsumentkooperationen utgår i princip såväl återbäring som insatsränta. l lantbmkskooperationen används enbart efterlikvid/återbäring. lnsatsräntan är liksom aktieutdelningen i princip beskattad både hos företag och kapitalägare (dubbelbeskattning). Efterlikvid och återbäring är inte beskattad i föreningen, men i producentkooperationen däremot hos medlemmarna (enkelbeskattning). Skillnader i finansieringsproblem, i teknik för överskottsfördelning och i skattesituation motiverar således olika inriktning på insatsstimulansema för konsument- respektive producentkooperation. l konsumentkooperationen är en skattelättnad av återbäringen inte aktuell eftersom denna är obeskattad hos både medlem och förening. Dessutom är stora delar av konsumentkooperationen i en lönsamhetssituation som för närvarande inte tillåter återbäring. I stället finns skäl att fasta uppmärksamheten vid insatsräntans beskattning. Den skattelättnad som aktiebolagen åtnjutit sedan början av 1960-talet vid utdelning på nyemitterat aktiekapital (Annell-reglema) har av tekniska/principiella skäl inte kunnat tillämpas på insatsräntan. Ekonomiska föreningar har heller inte berörts av den skattelättnad som aktieägarna i börsbolagen medgivits för sina utdelningar fr. o. m. 1981 (SFS 1980:1047). Dubbelbeskattningen av aktieutdelningar har därigenom lindrats ytterligare. Utredningen finner det därför naturligt att en lättnad införs av insatsrántans dubbelbeskattning. En enkelbeskattad insatsränta gör det ekonomiskt möjligt för företaget att utnyttja insatsräntans höjda tak och att därmed erbjuda medlemmarna minst likvärdiga förräntningsvillkor mellan lånekapital och insatskapital. Föreningarna kan förmås att höja insatsskyldigheten även i de fall då återbäring inte utgår. Medlemmarna stimuleras via föreningen att acceptera höjd insatsskyldighet. Som utredningen utvecklar närmare i avsnitt 5.6.2 synes det lämpligast att skattelindringen läggs på företagsniifâ. l lanzbrukskooperationen, där varje medlems insatsbetalningar är väsentligt högre, förefaller det lämpligast att lägga skattestimulansen på medlemsnivå. Denna inriktning är given också eftersom utdelningen träffas av skatt endast hos medlemmen och inte hos föreningen. De lantbrukskooperativa föreningarnas insatser har en speciell karaktär. lnsatsamorteringama - som ofta görs i 4 á 5 olika föreningar - är för medlemmen varken en renodlad driftskostnad eller en investering utan ett slags deposition i yrkesverksamheten med en genomsnittlig bundenhet under ett tjugotal år. En skattekredit (uppskjuten skatt) hos medlemmen skulle främja insatsuppbyggnaden i producentkooperativa företag. En enkelbeskattad insatsränta och en uppskjuten skatt har således samma effekt, nämligen att genom skattestimulanser underlätta en höjd insatsskyldighet i föreningen på för medlemmen acceptabla villkor. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att uppbyggnaden av koopera-

Kooperationen och kapitalet 263

tionens insatskapital underlättas genom åtgärder av följande principiella innebörd: - En enkelbeskattning av insatsräntan. - under medlemstiden för stadgebundna En uppskjuten skatt (skattekredit) insatsbetalningar i vissa producentkooperativa föreningar.

Utredningen har därefter prövat olika vägar för att söka säkerställa att stimulanseffekten i så stor utsträckning som möjligt verkligen binds till föreningens eget kapital varigenom den eftersträvade soliditetsförstärkningen uppnås. Både i konsument- och lantbrukskooperationen har nyemissionseffekten av överskottsfördelningen, tendexat att under 1970-talet bli allt svagare. lnom konsumentkooperationen har tre fjärdedelar av överskotten fördelats men endast en mindre del (2 %) av dessa återförts till insatskapitalet. Orsaken ligger i att många medlemmar sedan länge nått insatstaket samt att den stadgade återföringsandelen av återbäring/insatsränta varit förhållandevis låg. Det har därför funnits anledning att överväga om utredningen speciellt bör gynna sådan utdelning som återförs till insatskapitalet och därmed har en soliditetshöjande effekt. lnom KF har den låga återföringsgraden av överskottsfördelningen upp-

märksammats i de nya mönsterstadgama för föreningamal Från att tidigare

ha gällt halva insatsräntan förespråkas att hela insatsräntan âterförs till insatskapitalet. Utredningen kan dock konstatera att centrala rekommendationedmönsterstadgar etc.) inte alltid följs av de enskilda föreningarna. Vården om kapitalbildningen tycks ibland uppfattas som mindre betydelsefull i de lokala föreningarna. En skattestimulans knuten enbart till insatskapitalets ökning kan därför innebära ett viktigt motiv för enskilda föreningar för att vidta åtgärder som ökar insatskapitalet. lnom Iantbrukskooperationen uppräknas ofta insatsskyldigheten med ett inflationsanknutet indextal. Vid stark inflation tenderar dock gapet att vidgas mellan fastställd insatsskyldighet och faktiskt inbetalda insatser. Amorteringen, dvs. den återförda andelen av medlemslikvidema, framstår därför som 1 exempelvis mejeriföreningen Arla har den inbetalda andelen av otillräcklig. insatsskyldigheten sjunkit från 65 °/0 1977 till 59 % 1979. l slakteriföreningen Farmek sjönk andelen från 60 °/0 1976 till 50 % 1979. 1 Av dessa skäl anser utredningen att en skattelättnad för kooperativa Antagna vid 1981 års stämma. Förslaget att utdelningar i princip endast bör utgå i den mån dessa återförs till insatskapiknyta hela (tidigare haltalet. Detta gäller såväl förslaget om insatsränta (insatsränta som läggs till va) överskottsandelen till insatskapitalet) som förslaget om uppskjuten skatt (skattestimulans för insatskapitalet har föreefterlikvid/återbäring som läggs till insatskapitalet). kommit tidigare i KFav insatsräntan är förhållandevis allko- verksamheten. 1981 års Förslaget om en enkelbeskattning mönsterstadgar innebär operativt. Det finns inga tekniska hinder för någon ekonomisk förening att att hela insatsräntan tillämpa en överskottsfördelning i form av insatsränta. I praktiken har dock (men halva återbäringen) insatsräntan kommit till begränsad användning inom kooperationen. De återknyts till insatskapitalet, att insatsskyldighelantbrukskooperativa föreningarna tillämpar enbart en överskottsfördelning ten höjs från 200 till 500 grundad på medlemmamas leveranser (köp) till föreningarna. Två skäl kr samt att den inbetalda föreligger för detta. För det första att insatsräntan av skatteskäl varit en dyrare insatsdelen vid inträdet utdelningsfonn jämfört med efterlikvid/återbäring. För det andra att den för höjs från 10 till 50 kr.

264 Kooperationen och kapitalet sou 193|;60

lantbrukskooperationen så betydelsefulla leverans (köp) troheten gynnas av efterlikvidcma. Dessa är till skillnad från insatsräntan knutna till en aktiv medlemsprestation. Ett slopande av det ena beskattningsledet för insatsräntan jämställer för lantbrukskooperationens del den skattemässiga behandlingen av insatsräntan med efterlikvid/âterbäring. Därmed torde också de lantbrukskooperativa föreningarna på ett nytt sätt kunna överväga möjligheten att använda också insatsräntan som överskottsfördelning. Som utdelningsinstrument används insatsräntan, förutom i den etablerade konsumentkooperationen, inom andra ekonomiska föreningar av kooperativ karaktär. En lättnad av dubbelbeskattningen för insatsräntan kan därför betraktas som en för företagsformen generell anpassning till de lättnader som genomförts i dubbelbeskattningen av vissa aktieutdelningar. En enkelbeskattning av insatsräntan får också en vidare betydelse genom den beslutade höjningen av taket för insatsräntan och utredningens förslag om s. k. B-insatser. Tillämpningen av insatsränta kan därför förväntas bli avsevärt större än tidigare. Som tidigare nämnts motiverar skillnaden i finansieringsproblem m. m. olika inriktningar av stimulanser för konsument- respektive producentkooperationen. Förslaget om uppskjuten skatt är således inriktat på den producentkooperativa sektom. Utredningen har funnit det angeläget att speciellt uppmärksamma insatsuppbyggnaden i sådana föreningar som normalt inte använder insatsränta utan vars insatser huvudsakligen eller enbart byggs upp genom innehållande av medlemslikvider och där insatsen genom sin beloppsmässiga storlek utgör ett speciellt problem. Utredningen har därför granskat olika möjligheter att främja insatsbetalningar i den producentkooperativa sektom. Därmed avses främst de lantbrukskooperativa och arbetskooperativa föreningarna. I första hand har också en skattestimulans som inriktas på hela den producentkooperativa sektom prövats. Det finns tecken på att insatsskyldigheten inom de lantbrukskooperativa föreningarna utvecklats till en konkurrensbelastning för den kooperativa företagsforrnen. Utredningen finner det angeläget att lindra en sådan påfrestning. Genom den ringa omfattning och erfarenhet av de arbetskooperativa företagen som ännu föreligger har utredningen i sin prövning av en producentkooperativ stimulansmodell inte kunnat överblicka risken för missbruk. Utredningen förordar därför en lösning vilken i första hand kan betraktas som mest ändamålsenlig för de lantbrukskooperativa företagen. Detta bör dock inte hindra en fortsatt prövning av lösningar som kan knytas till hela den producentkooperativa sektom.

Stimulans av kollektivt egenkapital

Det finns flera skäl för att stimulera en uppbyggnad av de kooperativa föreningamas kollektiva egenkapital. Ett skäl är att balansen mellan individuellt och kollektivt egenkapital har ett självständigt finansiellt värde, ett annat att en skattemässig stimulans kan ha en soliditetshöjande effekt och ett tredje att en förstärkning av det kollektiva kapitalet kan bidra till att profilera den kooperativa företagsformens speciella kapitaluppbyggnad.

Kooperationen och kapitalet 265

Utrednimgens utgångspunkt är att med kollektivt kapital avses den delen av de ekonomiska föreningarnas egenkapital som är icke utdelningsbar. Detta gäller i första hand de ekonomiska föreningarnas resenfond. Det kolllektiva kapitalet har en stabliserande funktion i den kooperativa föreningen. Som närmare utvecklas i avsnitt 5.2.3 utgör insatskapitalets pulserande karaktär att dess bundenhet inte kan jämföras med t. ex. aktiekapitalets. Insatskapitalets tidsbegränsning och dess beroende av medlemsutveclklingen gör att det för föreningen ständigt är förknippat med en finansiell risk. Det gäller inte bara vid en ökning utan också vid ett upprätthållande av det en gång tillskjutna insatskapitalet. En stimulans av det kollektiva kapitalet kan därför uppväga den lägre stabilitet som är knuten till insatskapitalet. Insatskapitalets rörlighet behöver balanseras av det kollektiva kapitalets bundenhet för att företagsfonnens samlade egenkapital skall nå en fasthet som är jämförbar med andra företagsformers. Med en lämplig andel av kollektivt kapital ökar också föreningens möjligheter till en långsiktig medlems- och investeringspolitik; beroendet minskar av tillfälliga Förändringar i medlemskårens sammansättning, deras ekonomiska förväntningar etc. Den lämpliga jämviktsnivån mellan individuellt och kollektivt kapital kan visserligen skilja sig väsentligt mellan olika kooperativa organisationer. Skiljaktighetema beror främst på medlemskårens art och funktion. Det betydelsfulla är dock att den eftersträvade balansen kan uppnås eller bibehållas. Inom konsttmenzkooperaliønen, och i första hand hos KF och HSB med föreningar, har det kollektiva kapitalet traditionellt stor betydelse. De bundna fondemas genomsnittliga andel av egenkapitalet uppgår till ca 30 %. Reservfonderna är beloppsmässigt ungefär dubbelt så stora som insatskapitalet. Reservfondemas andel av egenkapitalet har dock sjunkit på senare år. Den årliga ökningen av reservfondskapitalet (1969-1979) har uppgått till 3,7 % mot insatskapitalets höjning på 5,9 % (se tabell 5.24). Visserligen har de

obeskattade reservemas genomsnittliga ökning inte varit högre än reservfon-

dens, men detta torde huvudsakligen förklaras med upplösning av obeskattade reserver i samband med förlust. Vid en höjd lönsamhet kan antas att en konsolidering i första hand sker genom påfyllnad av obeskattade reserver. KF har också i sina rekommendationer till föreningama förespråkat att återbäring bör upptas först när de obeskattade reservema uppgår till samma storlek som vid tidpunkten för återbäringens upphörande. Inom OK avsätts traditionellt inte mer än lagstadgade 5 % av reservfonden. Huvuddelen av konsolideringen sker i form av obeskattade reserver. HSBföreningarna slutligen har ofta konsoliderat sig genom avsättning till reservfond utöver lagstadgad nivå. Huvuddelen av HSB:s totala konsolidering sker dock genom andra avsättningar än till reservfonder, huvudsakligen till underhållsfonder. lnom lanzbrukskooperationen har insatskapitalets ställning mestadels varit starkare än de beskattade fondemas. Reservfondemas andel av det egna har under 1970-talet till genomsnittligt 21 °/o. Det är inte kapitalet uppgått 1 obeskattade reserver mycket högre än börsbolagens andel på 18 °/0. Tendensen under senare år har består i föma hand nor_ dock gått mot ökade avsättningar till reservfondema. Beloppsmässigt uppgår malt av varulagerreserv.

266 Kooperazionen och kapitalet SOL 1981:60

reservfondskapitalet i lantsbrukskooperationen (exklusive skog) till knappt hälften av insatskapitalet (tabell 5.23). Den starkaste ställningen har reservfonden i mejeriföreningama. Skillnaden i reservfondens betydelse i konsument- respektive producentkooperationen är således relativt stor. I den mån en avsättning kan ske till obeskattade reserver så synes detta vara föreningarnas mest attraktiva alternativ. Även från allmän synpunkt förefaller det lämpligt att de obeskattade reservema fortsättningsvis ingår som en betydelsfull del i föreningens bokslutspolitik. De obeskattade reservema möjliggör en finansiell flexibilitet i högre grad än rescrvfondskapitalet. De är i praktiken de som först upplöses vid rörelseförluster och som därutöver variationeri resultaten utjämnar så att en jämn återbärings-/efterlikvidspolitik kan föras. De kooperativa föreningarnas återstående avsättningsmöjligheter till obeskattade reserver är beroende av lönsamhetssitutionen. I KF där, som nämnts, reserver har upplösts under 1970-talet, är f. n. endast 55 % av möjliga avsättningsutrymmen utnyttjade medan inom t. ex. OK 80 % har utnyttjats. Vid stigande lönsamhet kan de återstående reserveringsmöjlighetema fyllas relativt snabbt. Inom stora delar av de lantbrukskooperativa företagen tycks avsättningama till obeskattade reserver relativt väl utnyttjade. Det gäller främst inom vissa mejeri- och lantmännenföreningama där 80 respektive 70% av befintliga avsättningsmöjligheter har tagits i bruk. Inom slakteriorganisationen där lagerhållningen sker centralt är formellt endast 20 °/0 av avsättningsmöjlighetema utnyttjade. I praktiken är dock utnyttjandegraden betydligt större genom lagerhållningens fördelning. Avsättningsmöjlighetema till obeskattade reserver har dock utvidgats något på senare år genom införandet av resultatutjämningsfond. Utredningen finner det dock angeläget att bundna fonderingar kan uppfattas som ett attraktivt konsolideringsaltemativ oavsett avsättningsmöjligheterna till obeskattade reserver. Föreningarna skall kunna välja en fondering med större bundenhet än den som gäller för vanliga obeskattade reserver utan väsentligt större skattebelastning. Utredningen finner det också rimligt att föreningarna vid uttömda avsättningsmöjligheter till obeskattade reserver har att tillgå ett konsolideringsaltemativ som inte framstår som kostsamt. Risken är annars att de kooperativa föreningarnas naturliga benägenhet att fördela överskotten till medlemmarna tar överhanden och onödigtvis sänker föreningarnas eget sparande. Bortsett från utdelning i form av insatsränta är avsättningen till beskattade fonder den enda disposition som är förenad med skattebelastning i kooperativa föreningar. Överskottens fördelning är genom återbäring/eferlikvid skattemässigt avdragsgill. Normalt finns också vissa avsättningsmöjligheter till obeskattade reserver. Därmed framstår altemativet med en avsättning till bunda reserver som kostsamt och mindre försvarbart inför medlemmarna. Genom utredningens av insatsräntan accenförslag om en enkelbeskattning tueras kostnaden för fonderingar ännu mer. Utredningen finner därför att den skattebelastning som läggs på de ekonomiska föreningarna vid avsättning till kollektivt bundet eget kapital indirekt missgynnar en önskvärd konsolidering. Den kan vidare anses

SOU 198|:6O Kooperationen och kapitalet 267

uppmuntra en mindre lämplig avvägning mellan olika konsolideringsaltemativ i de kooperativa föreningarna. Det finns dessutom skäl att speciellt uppmärksamma frågan genom förslaget till höjning av de kooperativa

föreningarnas skattesats varigenom den relativa kostnaden för avsättning till

kollektivt bundet kapital kan komma att öka ytterligare. Utredningens överväganden om att förstärka det kollektiva kapitalets har innefattat såväl ett ökat obligatoriskt avsättningskrav som en ställning skattestimulans. Förutom att ett ökat avsättningskrav har en finansiell betydelse för etablerad kooperation kan åtgärden också mer allmänt förstärka de kooperativa företagens ställning. Det kollektiva kapitalet som ett evigt och i bästa mening allmänt kapital stabiliserar inte bara medlemmarnas ställning utan också andra intressegruppers, t. ex. de anställda och borgenärema. finner det därför motiverat att föreslå en utvidgning av den Utredningen avsättningen till reservfonden. En ytterligare avsättning bör obligatoriska därefter lämpligen stimuleras fram genom skattelindring. Det vidgade obligatoriet kan vara speciellt betydelsfullt som skydd för tredje man. Inom större delen av den etablerade kooperationen sker visserligen redan nu en avsättning som överstiger de lagstadgade kraven. Detta förhållande gäller i KF, i HSB och inom en stor del av de lantbrukskooperativa Det kan dock samtidigt innebära ökade avsättningskrav för föreningarna. föreningar vilka idag inte ingår i de federativt uppbyggda kooperativa organisationerna. Medan förslaget om ett höjt avsättningskrav är avsett att beröra samtliga ekonomiska föreningar är skattelättnader för ytterligare avsättning till bundna reserver enbart avsedda för kooperativa föreningar i kommunalskattelagens mening. Gränslinjen mellan kooperativa föreningar och ekonomiska föreningar blir därigenom skarpare. En ökad avsättningsskyldighet och bättre avsättningsvillkor kan stärka förtroendet för den kooperativa företagsformen från kreditgivares sida. Detta för nystartade kooperativa föreningar, vilka ofta saknar gäller speciellt möjligheter till en snabb uppbyggnad av insatskapitalet. reservfond återfinns också hos aktiebolagen. l värdet av aktie- Begreppet ägamas andelar ingår reservfonden liksom aktiebolagets övriga egenkapital. anserdet därför finnas skäl att överväga en speciell benämning av Utredningen i de ekonomiska och icke utdelningsbart kollektivt kapital föreningarna, förslår ”kooperativ kapitalfond. l sammanhanget kan då uppmärksammas att den s. k. uppsknvningsfonden genom l980 års tillägg till föreningslagen tillfön föreningama ytterligare en form av strikt bundet kollektivt kapital.

5.6.2 Insatsräntans beskattning

Medlemsinsatser Insatsränta är den av kooperationen använda beteckningen för utdelning på lnom konsumentkooperationen förekommerbåde insatsränta insatskapitalet. och återbäring. lnom lantbrukskooperationen sker däremot f. n. Överskottsfördelningen i form av återbäring eller efterlikvid. Kooperationsutredningens om lindringi av är inriktad på 1

förslag beskattningen insatsräntan ilörsta hand Enligt företagsskanebe_

att losa konsumentkooperationens kaprtalproblem. Förslaget galler dock alla mdningens slutbetänkan_ ekonomiska föreningar som i skattehänseende anses som kooperativa. de (SOU 1977:86).

268 Kooperationen och kapitalet SOL 1981:60

lnsatsräntan har tidigare enligt föreningslagen varit begränsad till 5 % av medlemmarnas inbetalda insatser. Då dessutom insatserna i de föreningar som ger insatsränta uppgår till endast 200 kr betalas insatsränta f. n. ut med högst lO kr per medlem och år. Insatsräntans betydelse för föreningarnas kapitalbildning har således varit mycket liten. Den högsta tillåtna insatsräntan har nu höjts med verkan fr. 0. m. den l juli 1981. Insatsräntan får numera utgå efter en procentsats som motsvarar riksbankens diskonto med tillägg av tre procentenheter. Med en förväntad höjning av medlemsinsatsema i konsumentföreningama till 500 kr kommer insatsräntor på upp till kanske 50-75 kr att betalas. Därigenom kommer insatsräntans betydelse som källa för kapitalbildningen i föreningarna att öka avsevärt. Enligt gällande Skatteregler är insatsränta -till skillnad mot återbäring och efterlikvid - inte avdragsgill för föreningen. l princip betalar föreningen insatsränta med beskattade medel samtidigt som medlemmen beskattas för den mottagna insatsräntan. Nu aktualiseras emellertid denna dubbelbeskattning sällan. Som tidigare visats har konsumentföreningama i flertalet fall kunnat betala ut insatsränta utan att träffas av någon merbeskattning. Någon beskattning hos medlemmarna torde regelmässigt inte förekomma. Med på sikt väsentligt ökade insatsräntor kommer läget att ändras. Den dubbelbeskattning som tidigare i stort sett berört bara aktiebolagen kommer att bli aktuell också för de ekonomiska föreningama. l fråga om de börsnoterade aktiebolagen har provisoriska åtgärder vidtagits i syfte att lindra dubbelbeskattningen. lnom kapitalvinstkommittén (B 1979:05) pågår ett utredningsarbete som är avsett att så småningom kunna mynna ut i ett permanent system för lindring i dubbelbeskattningen. Det är naturligt att mot denna bakgrund ta upp frågan om en lättnad i beskattningen av den kooperativa insatsräntan. Kapitalvinstkommittén skall i sitt arbete med de pennanenta reglema utreda två olika huvudmetoder för att eliminera eller lindra dubbelbeskattningen av aktiebolagens utdelade vinster. Båda metodema syftar till att göra kostnaden för finansiering med eget kapital mer jämställd med kostnaden för lånefrnansiering. Enligt den ena metoden läggs lättnaden i beskattningen på bolagsnivå, t. ex. iden formen att bolaget får avdrag för lämnad utdelning. Den andra metoden innebär att aktieägarna får tillgodoräkna sig bolagsskatt som belöper på utdelningen (skatteavräkning). Kapitalvinstkommittén fick uppdraget att utreda frågan om aktiebolagens dubbelbeskattning genom tilläggsdirektiv förra året (Dir 1980:10). I tilläggsdirektiven anförde budgetministem bl. a.

”Även for kooperationen. som utnyttjar den ekonomiska föreningen som associationsform, spelar kapitalförsörjningsfrågoma en central roll. De kooperativa företagen hari likhet med aktiebolagen upplevt en fortgående försvagning av soliditeten. Det är angeläget att även dessa företag får ökade möjligheter att förstärka det egna kapitalet. Fonnema och förutsättningarna för de kooperativa företagens kapitalanskaffning samt de beskattningsproblem som blir aktuella i denna företagssektor skiljer sig dock i olika avseenden från vad som gäller beträffande aktiebolagen. Frågan om de kooperativa företagens försörjning med riskkapital och de ändringar i skattereglema som kan behövas för att underlätta kapitalförsörjningen utreds f. n. av kooperationsutredningen (l l977:0l) och bör därför inte omfattas av det nu aktuella utredningsuppdraget. Det

Kooperationen och kapitalet 269

säger dock sig självt att de båda kommittéema bör ha nära samråd och kontakter i de här berörda frågoma. När resultatet av utredningsarbetet föreligger, får bedömas om det är möjligt att även i fortsättningen ha ett i huvudsak gemensamt system för beskattningen av aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas vinster eller om olika regler behövs för de båda företagsformema.

Rent allmänt framstår avräkningsmetoden som mer komplicerad än metoden med utdelningsavdrag. I avräkningsmetoden har den bolagsskatt (föreningsskatt) som belöper på utdelad vinst karaktär av en källskatt som bolaget (föreningen) erlägger för delägarens räkning. I linje med detta beskattas delägaren inte bara för den utdelning som erhållits i pengar utan också för ”källskattebeloppet”. Detta belopp läggs alltså till delägarens inkomst. Därefter dras ”källskattebeloppet” från delägarens skatt. Det är uppenbart att det skulle leda till en omfattande administrativ apparat om en sådan metod skulle tillämpas på alla de insatsräntor som lämnas av de konsumentkooperativa föreningarna. Även andra skäl talar mot att använda en avräkningsmetod på insatsräntan. Redan beteckningen ”insatsränta” antyder att utdelning efter kapitalinsatsen uppfattas på ett annat sätt inom kooperationen än inom bolagssektom. Inom konsumentkooperationen har insatsräntan åtminstone delvis syftat till att ge en säker- om än låg - avkastning på medlemskapitalet. Ett tecken på detta är att insatsräntan har upprätthållits även i tider med utebliven återbäring. Föreningsledningar och medlemmar har nonnalt inte betraktat insatsräntan som en utdelning vars storlek är beroende av verksamhetens resultat. Även om insatskapitaler måste betraktas som ett riskbärande kapital står det vad gäller bundenhet m.*m. ganska nära lånekapitalet. Enhetliga Skatteregler ter sig därför naturliga. Av betydelse för valet av metod är naturligtvis den finansiella effekten. Även efter en höjning av insatsräntan och insatsbeloppen i de konsument-

kooperati-va föreningarna kommer medlemmarinte att träffas av mer än på sin

höjd en blygsam beskattning. Enligt utredningens bedömning är en lättnad på föreningsnivå i högre grad än en lättnad på medlemsnivå ägnad att skapa förutsättningar för en ökning av de konsumentkooperativa föreningarnas insatskapital. Från denna utgångspunkt är metoden med avdrag för insatsränta att föredra. I sammanhanget kan nämnas att metoden med utdelningsavdrag kan medföra särskilda problem i fråga om utdelning till utländska delägare. Så kan t. ex. ett aktiebolag som ägs av ett utländskt moderbolag få en gynnad ställning om utdelningen till moderbolaget inte träffas av annan svensk skatt än en Problem av liknande slag uppkommer knappast i ganska låg kupongskatt. från ekonomiska föreningar, bl. a. eftersom utländska fråga om utdelning delägare här förekommer bara i undantagsfall. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att lättnaden i dubbelbeskattningen av ekonomiska föreningar ges i fonn av avdrag för insatsränta. Utredningen har utgått från att avdrag skall medges med ett belopp motsvarande hela insatsräntan. Utredningen går nu över till att behandla den närmare utformningen av förslaget. I fråga om återbäring och efterlikvid medges avdrag bara för övetskottsfördelning som utgår ”av vinsten å sin kooperativa verksamhet. Bl. a. praktiska

270 Kooperationen och kapitalet SOU l98lI60

skäl talar för att någon motsvarande begränsning inte bör uppställas i fråga om insatsräntan. I ett annat avseende bör dock en begränsning gälla. Syftet med en avdragsrätt för insatsränta är att stimulera kapitalbildningen i de ekonomiska föreningarna. Avdragsrätten skall ge Föreningarna möjlighet att höja insatsräntan och dänned öka medlemmarnas intresse av att bidra med insatskapital. Det säkraste sättet att få till stånd en kontinuerlig höjning av insatskapitalet är att återföra det utdelade överskottet till insatskapitalet. Utredningen föreslår därför att avdragsrätten görs beroende av att insatskapitalet ökar åtminstone i takt med utbetalade insatsräntor (utredningen återkommer till frågan vid behandlingen av lagtextförslaget). En föreskrift med denna innebörd bör underlätta för föreningarna att inför sina medlemmar motivera varför insatsräntan inte betalas ut kontant. Även i fortsättningen bör dock insatsräntan i princip beskattas hos medlemmen. Det hittills förda resonemanget har tagit sikte på insatsräntor som pri märföreningar lämnat till sina medlemmar (med en primärlörening förstås här en förening vars medlemmar typiskt sett utgörs av fysiska personer). Det är i princip bara i förhållandet mellan primärförening och medlem som det i dag förekommer någon dubbelbeskattning. lnsatsränta från en sekundärförening är nämligen regelmässigt skattefri hos medlemsföreningen. Om nu en avdragsrätt skulle införas för insatsränta från en sekundärförening förutsätter detta att kedjebeskattningsreglema ändras så att insatsräntan blir skattepliktig hos den mottagande primärföreningen. En generell rätt till avdrag för insatsränta - oavsett om denna lämnas av en primärförening eller en sekundärförening - kan i och för sig ha systematiska fördelar. Avdragsrätten skulle knytas till föreningens kooperativa karaktär och inte till att föreningen är att betrakta som en primärförening eller en sekundärförening. Några andra skäl för en sådan omläggning av beskattningen inom de kooperativa organisationema finns emellertid knappast. l vissa fall skulle en omläggningt. o. m. kunna få inte avsedda konsekvenser. Bl. a. skulle sannolikt intresset för en kooperativ organisation att skjuta till insatser i en annan kooperativ verksamhet minska om förhållandena är sådana att insatsräntan i dag är skattefri hos mottagaren men fortsättningsvis skulle komma att beskattas. Mot den bakgrund som har angetts här föreslår utredningen att avdragsrätten för insatsränta på medlemsinsatser förbehålls primärföreningar.

B- insatser I det följande (avsnitt 5.7.4) redogörs närmare för utredningens förslag om ett nytt slag av insatser (B-insatser). Denna form av insatser står lånekapitalet ännu närmare än de vanliga medlemsinsatsema. Redan av det skälet bör rätten till avdrag för insatsränta gälla även insatsränta på B-insatser. Något skäl att här koppla avdragsrätten till att räntan återförs till B-insatskapitalet föreligger inte. Avdragsrätten bör gälla både primärföreningar och sekundärföreningar. En begränsning av avdragsrättens omfattning har också diskuterats. Vad gäller vanliga medlemsinsatser finns en begränsning redan genom att insatsräntan tillåts utgå efter en procentsats som motsvarar högst riksbankens diskonto med tillägg av tre procentenheter. För B-insatsema har en sådan

Kooperationen och kapitalet 271

strikt gräns inte ansetts lämplig eftersom den allvarligt skulle hindra anskaffningen av B-kapitalet. Någon särskild begränsning i skattehänseende bör inte heller gälla. Utredningen finner det nämligen angeläget att Binsatsemas villkor blir sådana att de smidigt kan anpassas till de förutsättningar som gäller på kapitalmarknaden. En begränsning av räntan på B-insatser kan dock ske frivilligt. Framför allt vill utredningen peka på att en begränsad insatsränta bedöms som principiellt betydelsefull inom de kooperativa organisationema. Utredningen förutsätter därför att ett sådant riktmärke kommer att gälla också för B-kapitalets förräntning, även om en större flexibilitet och marknadsanpassning måste gälla för B-insatserjämfört med vanliga medlemsinsatser. Möjligheten att ge B-insatser förtursrätt till utdelning ger dem en ställning närmare länets och talar därmed för en naturlig och marknadsanpassad begränsning av kapitalräntan. En annan begränsning av insatsräntan ligger i föreningens utdelningskostnad för B-kapitalet. Även om insatsräntan är helt avdragsgill för föreningen blir utdelningskostnaden nomialt ändå högre för ett B-kapital i en ekonomisk förening än för ett aktiekapital i ett utdelande bolag. I aktiebolaget utgör utdelningen, dvs. aktieägarens direktförräntning, oftast endast en mindre andel av totala förräntningen. Till direktförrántningen förväntas normalt också en värdestegring på aktien. Aktiekapitalets värdestegring på en marknad har ingen motsvarighet för B-kapitalet som endast återfås i nominellt värde. Flera skäl talar för att en lagreglering av insatsräntans storlek därför inte är nödvändig. Skulle erfarenheten dock visa att kooperativa föreningarnas utdelning på B-kapitalet uppenbart avviker från principen om en begränsad kapitalrånta bör frågan övervägas på nytt. Mot denna bakgrund avstår utredningen för sin del från att föreslå en lagstadgad begränsning av B-insatsemas förräntning.

Finansiella effekter

Utredningen anser att förslaget om insatsräntans avdragsgillhet stimulerar primärföreningamas insatsuppbyggnad på flera sätt. Det underlättar ett beslut om höjd insatsskyldighez genom att föreningarna kan erbjuda medlemmama rimlig förräntning på insatskapitalet. Det möjliggör också en höjd nivå på insatsräntan vilket ökar amorteringstakten av fastställd insatsskyldighet. Vidare kan det anses vidga den finansiella yllexibilileten, också för sådana ekonomiska föreningar som traditionellt inte använder insatsräntan som överskottsfördelning. Till dessa tre effekter knutna till den obligatoriska insatsuppbyggnaden bör fogas en fjärde: underlättandet av frivilliga B-insatser i kontant inbetald form. Sådana insatsbetalningar kan väntas få en speciell betydelse för kooperationens framtida kapitalförsörjning. De finansiella effekterna av förslaget är svårmätbara eftersom de mestadels uppnås indirekt via föreningarnas interna reaktioner och beslut att utnyttja de olika förslagen om insatsräntans höjd, nya insatstak etc. Ett par aspekter skall dock kortfattat beröras här. De gäller i första hand konsumentkooperationen och endast de obligatoriska insatserna.

272 Kooperationen och kapitalet

Som tidigare nämnts har sparmomentet traditionellt gällt vid konsumentföreningarnas uppbyggnad av insatskapitalet. Föreningarna har i praktiken åtagit sig att gottgöra medlemmarnas insatssparande med en normal bankrånta, vanligen den s. k. sparkasseräntan. Genom att bankernas inlåningsränta på senare år stigit betydligt så har konsumentkooperationen av dubbla skäl hindrats från att föreslå medlemmen en höjd insatsskyldighet. Det ena hindret har bestått av föreningslagens tidigare fastställda insatsräntetak på fem procent. Det andra hindret har varit insatsräntans dubbelbeskattning. Dubbelbeskattningen har gjort finansiering med insatskapital förhållandevis kostsam. Konsumentkooperationen har av dessa skäl inte ansett sig kunna erbjuda medlemmarna en godtagbar förräntningsnivå i samband med ett förslag om höjd insatsskyldighet. Denna blockering kan anses hävd i den mån utredningens förslag om avdragsrätt för insatsräntan genomföres. På grundval av vissa antaganden om konsumentföreningamas reaktion på förslaget menar utredningen att det kan ge ett gott bidrag till att stabilisera soliditetsnivån under 1980-talet. Den finansiella effekten av små kapitaltillskott från varje medlem kan nämligen ge en kraftig verkan genom medlemsantalets storlek. Som framgår av tidigare beräkningar skulle således en höjd - i kombination och avdragsgill insatsränta med höjd insatsskyldighet avsevärt öka den andel av överskotten som återförs till insatskapitalet. Under vissa förutsättningar kan effekten uttryckas så att vid oförändrad soliditet på 15 % skulle under en sjuårsperiod (1979-1985) det ackumulerade behovet av ytterligare insatskapital (i löpande priser) uppgå till l 800 milj. kr utan avdragsrätt och utan högre insatsskyldighet mot endast l 200 milj. kr med dessa åtgärder. Omkring 1/3 av en nödvändig ökning av insatskapitalet kan i detta exempel täckas genom en skattemässig stimulans av insatsräntan. En snäv beräkning av förslagets effekter kan göras också med anknytning till

dess statsfinansiella belastning. Utgångspunkten är en tänkt avdragsrätt för

den insatsränta som utgått i konsumentkooperationen under senare delen av 1970-talet. Den uppgick då genomsnittligt till ca 18 milj. kr (1976-1979). Under vissa förutsättningar och med en teoretisk skattesats på 52 % skulle skattebortfallet vid en avdragsrätt för insatsräntan uppgå till samma belopp. Den faktiska skattesatsen är dock av flera skäl betydligt lägre än 52 %. Beräkningen visar att huvuddelen eller 70-90 °/0 av total skatt i konsumentkooperationen under de studerade åren utgjorts av kommunal garantiskatt. Den verkliga skattebetalningen utöver garantiskatten har genomsnittligt uppgått till 4 å 5 milj. kr. Det finns dock flera skäl för att anta att totala skattebortfallet inom konsument- och OK-föreningama understiger 4 milj. kr. Med hänsyn till att också vissa andra kooperativa föreningar utdelar insatsränta kan det sammanlagda skattebortfallet vid en avdragsrätt beräknas bli något högre, dock sannolikt maximalt 5 milj. kr. Det bör då uppmärksammas att det föreligger viss utbytbarhet mellan ökade insatser och behov av lånekrediter med åtföljande avdragsrätt för låneräntan. De statsfmansiella beräkningarna är från den insatsränta som genomsnittligt betalats av 1 Se bilaga 2.2 Statsfrgjorda med utgångspunkt nansiella effekter av skat- föreningarna i slutet av l970-talet. Det bör dock beaktas att de utbetalade testimulanser. insatsräntebeloppen kan förväntas stiga avsevärt genom utredningens förslag

Kooperationen och kapitalet 273

om insatsräntans avdragsgillhet och om B-insatser samt genom den redan beslutade av insatsräntans tak. Det totala skattebortfallet ökar höjningen dänned.

5.6.3 Uppskjuten skatt

Medlemsinsatsema utgör en viktig del av de ekonomiska föreningarnas

lnom producentkooperationen, dvs. i dagens läge i huvudsak

egenkapital. lantbrukskooperationen, utgår insatserna per medlem till relativt höga belopp. Det är inte ovanligt att en lantbrukare är medlem i 4 å 5 kooperativa samtidigt. Den sammantagna insatsbördan är ofta stor. De föreningar

undersökningar som utredningen har gjort visar att en medelstor familjejord-

brukare i allmänhet har mer än 20 000 kri inbetalda insatser. Därtill kommer i genomsnitt så stor som det att insatsskyldigheten tycks vara minst dubbelt inbetalade beloppet. Den kooperativa insatsskyldigheten uppfattas inte sällan som en betungande kostnad för den enskilda lantbrukaren. Detta förhållande tycks ha skärpts väsentligt på senare år, bl. a. på grund av inflationsutveck- .

lingen.

lnsatserna kan variera avsevärt beroende på gårdsstorlek, produktionsinriktning m. m. Som belysning av insatsbetalningama för en medelstor familjejordbmkare med skog kan nedanstående exempel från södra Sverige eller med ca tjäna. Det visar bl. a. att insatserna ökats med l 1 å 13 °/0 årligen 6 000 kr per år.

Exempel på ökning av inbetalade insatser hos familjelantbrukare.

Areal: åker 37 ha, bete 5 ha, skogsmark 125 ha. Brukas av ägaren, 48 år och hans hustru samt en halv årsanställd. Djurbesättning: 40 kor, 40 ungnöt. Andelar i ek föreningar (kr) 31/8-78 31/8-79 31/8-80 12 581 14 159 16 616 Mejeriforening 5 242 6 020 7 242 Slakteriförening lantmännenförening 12 276 14 979 15 980 14 010 15 100 15 100 Skogsägarförening 1 730 1 730 2 920 Seminförening

45 839 51 988 57 888

Totalt

- + 6 149 + 5 900 Okning a Insatstaket nått.

De svårigheter som är knutna till lantbrukskooperationens insatsñnansieframöver. Även om inflationen skulle dämpas så ring minskar knappast som förstärks av en fortsatt omstrukturering av kvarstår generationsproblemet det svenska lantbruket. Mer än 2/ 3 av inbetalat insatskapital ligger hos medlemmar över 50 år. Allt fler äldre medlemmar med fullbetald insatsskyldighet skall efterträdas av allt färre yngre med en just påbörjad insatsbetalning. . Medlemsväxlingen tynger alltmer den fortsatta insatsfinansieringen. av insatser sker i princip med beskattade medel, dvs. av 1 Betalningen Bearbetning av deklarainkomster som har varit föremål För beskattning. Oftast innehålls en del av tionsmaterial (jfr avsnitt efterlikvidema av föreningen för amortering på insatsskyldigheten. Medlem- j 5.6.1).

274 Kooperationen och kapitalet sou |931-_50

mama får därigenom skatta för pengar de inte får i sin hand. Skatten får tas av andra medel. Som utredningen tidigare konstaterat är det av största vikt för de kooperativa företagen att de får möjlighet att öka sitt egenkapital. Detta bör bl. a. ske genom en höjning av medlemsinsatsema. De lantbrukskooperativa föreningarna har dock svårt att föreslå höjningar av insatsskyldigheten och insatsamorteringama utan att riskera ett väsentligt medlemsbortfall. Utredningen har därför kommit fram till att medlemmarnas förmåga att betala insatserna bör förbättras. Detta kan åstadkommas genom att beskattningen av de inkomster som används för inbetalningen senareläggs, dvs. genom en uppskjuten beskattning. _ Någon förebild till en sådan skattelindring av företagens ägartillskott föreligger inte. Utredningen menar dock att de producentkooperativa ñiretagens insatskapital har en så speciell karaktär att också en speciell lösning kan motiveras. lnsatsbetalningama i de producentkooperativa föreningarna kan med visst fog ses som en nödvändig utgift i näringsverksamheten om medlemmen väljer att låta denna försiggå i kooperativ form. Parallellen är emellertid inte självklar eftersom insatsbeloppet återfås vid medlemskapets upphörande.

Insatsen kan heller inte utan vidare betraktas som en investering eftersom den

inte blir föremål för någon värdeökning trots dess långsiktiga bindningstid. I första hand tycks i stället insatsbetalningama kunna beskrivas som en likviditetsmässig belastning. En sådan kan lämpligen ,överbryggas med hjälp av en kredit. Beskattningen träffar då insatsema först vid den tidpunkt de blir tillgängliga för medlemmen. Samtidigt kan det finnas skäl att påvisa att en skattereduktion (investeringsrabatt) är mindre lämplig att knyta till det kooperativa insatskapitalet. I avsaknad av en kapitalmarknad mellan medlem och företag får en direkt skatteminskning karaktär av statlig subvention. Detta torde knappast vara önskvärt. -

Utredningen har diskuterat två modeller för en uppskjuten skatt, nedskriv-

ningsmodellen och konverteringsmodellen. Båda modellerna är ägnade att ” öka medlemmarnas förmåga att betala insatser. Avsikten är att föreningarna skall kunna åberopa denna ökade betalningsförrnåga hos medlemmarna som skäl för att höja insatsskyldigheten eller att kräva en snabbare amortering av insatsema.

Nedskri vn ingsmodellen Enligt nedskrivningsmodellen får medlemmarna skriva ned sina insatser i föreningen inom ramen för ett belopp som motsvarar 60 % av det inbetalda insatskapitalet. Skattemässigt innebär detta att ökningen i nedskrivning från

ett år till ett annat kommer fram som en avdragsgill post vid taxeringemDet

ackumulerade nedskrivningsbeloppet bildar en obeskattad insatsreserv som i .likhet med t. ex. en lagerreserv så småningom skall återföras till beskattning. - Nedskrivningsmodellen berör enbart medlemmens skattesituation. Föreningen fördelar efterlikvid/återbäring (och eventuell insatsränta) enligt vanliga regler till medlemmama och tar emot insatsbetalningar från dessa.

SOU l98l:60 Kooperationen och kapitalet 275 g

Efterlikvid/återbäring beskattas som vanligt hos medlemmen. Beskattningen sker även i det fall att beloppet läggs till insatskapitalet. Medlemmen har frihet att utnyttja möjligheten till nedskrivning inom begränsningen 60 % av de inbetalda insatserna. Detta ger honom stor flexibilitet då det gäller att använda nedskrivningen för reglering av verksamhetens resultat. Nedskrivning av insatser skall dock inte få utnyttjas som ett rent resultatregleringsinstrument på samma sätt som nedskrivning av lager. Nedskrivningsbeloppet (insatsreserven) skall därför i princip inte få återföras till beskattning i annat fall än då medlemskapet i föreningen har upphört. Den tekniska lösningen påminner därför mer om reglema för avdrag för värdeminskning av anläggningstillgångar än nedskrivning av omsättningstillgångar (lager). Ett alternativ som har diskuterats inom utredningen är att lägga rätten till nedskrivning av insatskapitalet inom ramen för resultatutjämningsfonden (41 d§ KL). Reglema skulle exempelvis kunna utformas så att nedskrivning fick ske med upp till 60% av inbetalat insatskapital men endast som ett altemativ till den inkomstbaserade avsättningen till denna fond om 15 %. Den inkomstbaserade avsättningen - som för övrigt bara kan utnyttjas av egenföretagare - skulle således bytas ut mot en insatsbaserad avsättning. En anknytning till resultatutjämningsfonden har enligt utredningens mening den fördelen att särskilda övergångsregler sannolikt kan undvaras. Nedskrivningsrätten skulle alltså omfatta även äldre insatsbelopp. l den ”rena” nedskrivningsmodellen är det knappast tänkbart att ge de skattskyldiga en engångsfavör i form av en rätt till nedskrivning på det insatskapital som finns inbetalat vid tidpunkten för ikraftträdandet av de nya reglerna. Även om således en anknytning till resultatutjämningsfonden har vissa administrativa fördelar anser utredningen att den tidigare skisserade nedskrivningsmodellen är att föredra. Modellen utvecklas längre fram i anslutning till genomgången av det upprättade lagförslaget (avsnitt 5.8). Enligt utredningens uppfattning bör rätten till nedskrivning på insatskapitalet begränsas till insatser nedlagda i jordbruk (och viss näraliggande verksamhet) eftersom insatsbördan där är särskilt betungande.

Konverteringsmodellen

Konverteringsmodellen innebär att föreningen får avdrag för vad den av sitt

överskott överför till insatskapitalet. Överföringen har således för föreningen

karaktär av avdragsgill vinstdisposition. För medlemmen föranleder överföringen till hans insatskapital i sig ingen beskattning. Beskattningen av de överförda vinstmedlen uppskjuts till tiden för utträdet ur föreningen. I detta ligger modellens likhet med nedskrivningsmodellen. Vid en vidareutveckling av konverteringsmodellen måste man ta ställning till flera frågor. En första fråga får betydelse i det fall att inte all insatsamortering fullgörs genom en ”skattemässigt accepterad” konvertering av överskottsmedel. Antag t. ex. att rätten att konvertera begränsas till 60 % av årets insatsökning och att medlemmarna således skall beskattas för återstående 40% av de efterlikvider o. d. som förs till insatskapitalet (här förutsätts att all insatsamortering fullgörs genom att överskottsmedel förs till insatskapitalet). Frågan är då hur det sammanlagda konverteringsbeloppet skall fördelas mellan med-

276 Kooperationen och kapitalet

lemmama. Närmast till hands ligger att varje medlems insatsamortering till 60 °/0 skall få fullgöras med obeskattade medel. Andra lösningar kan också tänkas, t. ex. att använda det redan inbetalade insatskapitalet som grund för hur konverteringsbeloppet skall fördelas mellan medlemmama. En annan viktig fråga är om föreningens beslut att konvertera skall bli

bindande för medlemmarna eller ej. För medlemmen innebär en konvertering

att han uppskjuter beskattningen av det konverterade beloppet till ett senare tillfälle. För en medlem som vid konverteringstillfället befinner sig i en underskottssituation är i det ögonblicket en skattefrihet för det konverterade beloppet av tvivelaktigt värde. Detta talar för att medlem skulle ges möjlighet att hos föreningen anmäla att han inte önskar deltaga i konverteringen. Från finansiell synpunkt skulle ett moment av frivillighet skapa förutsättningar för att differentiera insatsamorteringar mellan dem som utnyttjar konverterings-

möjligheten och dem som ställer sig utanför. Det ökade insatskiavet skulle

alltså kunna riktas särskilt mot de medlemmar som har intresse av en uppskjuten beskattning. Det bör emellertid understrykas att en frivillighet av det antydda slaget i väsentlig grad skulle öka problemen för medlemmarna, föreningarna och skattemyndighetema att hantera modellen.

Utredningens ställningstagande

Utredningen hari valet mellan nedskrivningsmodellen och konverteringsmo-

idellen slutligen stannat för nedskrivningsmodellen. Skälen till detta är i första hand att nedskrivningsmodellen synes bäst ägnad att stimulera de lantbruks-

kooperativa föreningarnas uppbyggnad av insatskapital. Utredningens beräkningar tyder visserligen på att den finansiella effekten på

föreningsnivå av de båda modellema kan utfalla relativt lika. I nedskrivnings-

modellen utgår dock initiativet till att utnyttja skatteförrnånen från medlemmarna själva. Dessa kan fritt välja tidpunkt och omfattning för nedskrivningen. I konveneringsmodellen är det naturliga att föreningen för hela medlemskollektivets räkning väljer tidpunkt. Detta kan för en hel del medlemmar medföra olägenheter genom att förmånen inte kan utnyttjas samtidigt som den åberopas som motiv för en höjd insatsskyldighet. Nedskrivningsmodellens karaktär av frivillighet torde uppfattas som mer förmånlig av medlemmarna och ökar därmed viljan att acceptera en höjd insatsskyldighet. Utredningen vill peka på att konverteringsmodellens fördel är att vara principiellt tillämpbar på hela den kooperativa sektorn med särskilt stor stimulanseffekt i de producentkooperativa föreningarna. Samtidigt innefattar modellen åtskilliga komplicerade problem, bl. a. svårbedömda missbruksmöjligheter. Därför krävs ett omfattande utredningsarbete för att förslaget skall kunna bedömas i sin helhet; ett sådant arbete har utredningen i inte haft

möjlighet att utföra. _

Mot denna bakgrund förordar kooperationsutredningen nedskrivningsmodellen.

i SOU 1981160 och kapitalet 277 _ _ Kooperationen

Finansiella effekter

Bedömningen av förslagets finansiella effekter bör utgå från att den skatteá mässiga stimulansen läggs på medlemsnivå. Förslaget avser att höja medlemmarnas villighet och förmåga att acceptera en höjd insatsskyldighet. Utredningen finner att stimulansmetoden på så vis är jämförbar med den utdelningslättnad som för 1981 lagts på aktieägamivå i börsbolagen med avsikt att underlätta nyemissioner. Jämförelsen har dock vissa begränsningar. l kooperationen får föreningamas beslut om höjd insatsskyldighet en direkt och obligatorisk konsekvens för medlemmarna och deras insatsbetalningar. För börsbolagen blir effekten indirekt, via aktiemarknaden, och frivillig för ägarna. Även om effekten synes mer säkrad i föreningarna än i aktiebolagen är de finansiella konsekvenserna av en stimulansåtgärd på ägamivå generellt svårbedömd. I förslaget om uppskjuten skatt grundas bedömningen på två faktorer. Den ena avser den verkliga likviditetshöjning, dvs. omedelbara skattelindring som förslaget medger för medlemmama. Denna effekt bedöms av utredningen som relativt begränsad. Den andra faktorn väger sannolikt tyngre och är psykologisk: i dialogen med medlemmama kan föreningama påvisa att en högre insatsbetalning fullgörs med principiellt lindrigare beskattning. Den gälleralla medlemmar även om bara vissa kan utnyttja den. En viktig fråga är således hur föreningarnas styrelser uppfattar den totala

stimulanseffekten i medlemsledet. Avgörande blir då bl. a. med_lemskårens

sammansättning. Frågan om höjd insatsskyldighet måste därför avgöras inom varje enskild förening. Det förutsätter samtidigt en omfattande översyn av insatsskyldigheter, amorteringstakt, insatstak etc. inom de olika producent- i kooperativa branscherna. _ För att kunna bedöma förslagets likviditetsmässiga effekt har utredningen gjort vissa undersökningar om de lantbrukskooperativa medlemmarnas skattesituation. Dessa visar att större delen av jordbrukama har ett relativt stort ounyttjat konsolideringsutrymme. En ytterligare nedskrivningsmöjlighet knuten till insatsbetalningama har därför i nuvarande skattesituation en begränsad ekonomisk betydelse för att öka medlemmens förmåga att betala stigande insatser. 4 Detta belyses också av utredningens kalkyler av förslagets státsânansiella kostnader. Vid beräkningar som utgår från att l/ 3 av lantbrukarna och övriga berörda skulle ha en likviditetsmässig nytta av uppskjuten skatt kan nuvärdet

av en skattekredit uppgående till 60 °/0 av insatsamorteringama beräknas till

ca 6 milj. kr. Som ett tänkbart finansiellt tillskott på ett sammanlagt inbetalat insatskapital i hela lantbrukskooperationen av ca 1,2 miljarder kr är summan mindre betydelsefull. Samtidigt bör hänsyn tas till att den obligatoriska nyemission som de lantbrukskooperativa medlemmarna i praktiken fullgör genom

insatsskyldighetens indexering har inneburit en betydande årlig höjning av

insatsbetalningama. Medlemmarna synes därigenom i stigande utsträckning

ha avstått från det kooperativa medlemskapet. Förslaget om uppskjuten skatt

torde avsevärt underlätta dessa starka och inflationsmässigt betingade höjningar av insatsbetalningama. Det kan således förväntas ha en stabiliserande

-278 Kooperationen och kapitalet

effekt på soliditeten. Utredningen finner det samtidigt troligt att förslaget har

en inte oviktig betydelse för hela den lantbrukskooperativa sektom genom att insatsskyldigheten som en konkurrensbelastning för företagsformen kan reduceras. Förslaget om uppskjuten skatt behandlas närmare i avsnitt 5.8 under rubriken ”Förslag till lag om insatsreserv.

5.6.4 Avsättningar till bundna fonder

Inledning

Först i och med 1951 års föreningslag infördes bestämmelser om obligatorisk avsättning av föreningarnas överskott till en reservfond. Tidigare hade inte funnits några bestämmelser om att ekonomiska föreningar skulle ha en reservfond eller över huvud taget något eget kapital. De stora kooperativa föreningarna hade visserligen, konstaterades det i förarbetena till lagen, frivilligt enligt sina stadgar avsatt stora belopp av överskotten till sina reservfonder. Många av dem hade ett egenkapital (insatser, reservfond och övriga fonder) som översteg skulderna. Även om man räknade bort de s. k. fria fonderna var de flesta föreningarnas soliditet betryggande. . Departementschefen ansåg emellertid trots detta att det var av största vikt att ökad säkerhet skapades för att föreningama byggde upp ett eget kapital av tillräcklig storlek. Även om han ansåg att det främst ankom på föreningama själva att genom ändamålsenliga föreskrifter i stadgama och en klok finansierings- och utdelningspolitik sörja for en önskvärd konsolidering, fann han det inte lämpligt att lämna denna fråga oreglerad i lagstiftningen.

Regler om obligatorisk avsättning till reservfond föreslogs därför. Det

ursprungliga förslaget hade i vissa hänseenden gått längre än de regler som slutligen kom att antas. Bl. a. föreslogs att l0 °/0 av årsvinsten med tillägg för återbäring och eñerlikvid skulle avsättas till reservfond. Senare sänktes avsättningskravet till 5 %. De bestämmelser som infördes 1951 om minsta avsättning till reservfond gäller alltjämt liksom övriga bestämmelser som reglerar avsättningsskyldigheten. Dessa innebär att avsättning inte längre behöver ske då reservfonden jämte inbetalat insatskapital uppgår till 40 °/0 av tillgångarna eller motsvarar skulderna. Insatskapitalet får därvid inte tillgodoräknas med högre belopp än tio gånger reservfondsbeloppet.

Gällande förhållanden Bestämmelserna om reservfonden är en väsentlig komponent i skyddet för föreningens kapital. De övriga skyddsreglema omfattar bestämmelser om likvidation då föreningen gjort förluster samt restriktioner för utbetalning till medlemmarna. Allmänt kan sägas att lagstiftaren utgått från att incitamenten att konsolidera är svagare i ekonomiska föreningar än i aktiebolag. Huvudsyftet med verksamheten är ju inte kapitaluppbyggnad, utan att medlemmarna skall få största ekonomiska fördel genom tjänsteutbytet med föreningen. Det är mot denna bakgrund naturligt att merparten av överskotten disponeras

SOU l98l:60 Kooperationen och kapitalet 279

i form av âterbäring eller efterlikvider. Den enda egentliga tvingande

konsolideiingsätgärden i en ekonomisk förening är avsättningen till reservfond. Vid jämförelse med konsolideringsreglema i aktiebolag framstår föreningslagens regler om avsättning till reservfond som förhållandevis långtgående. Reservfonden är också hårdare bunden än insatskapitalet, vilket vid jämförelse med aktiebolagen kan finna sin förklaring i att insatskapitalet i sig inte är lika bundet som aktiekapitalet. Reservfondens starka karaktär understryks av att förverkade insatser tillfaller reservfonden. Vidare gäller att reservfonden inte får tas i anspråk för andra ändamål än täckande av förlust. Inom KF-verksamhetenhar man skärpt kraven på avsättning till beskattat eget kapital i förhållande till föreningslagens regler. För KF gäller att utöver lagstadgad avsättning av 5 % till reservfonden kräver stadgarna ytterligare 10 % avsättning av överskottet till reserv- eller dispositionsfonden. För konsumentföreningama gäller enligt mönsteistadgama att förutom avsättning av minst 5 °/0 av överskottet till reservfonden skall därutöver avsättning till reservfond eller dispositionsfond ske med ett så stort belopp att den sammanlagda fonderingen minst motsvarar ökningen av föreningens insatseri KF. Även i fråga om kan konstateras att frivilliga extra

lantbrukskooperationen

avsättningar görs till reservfonden. Detta tycks gälla i ungefär hälften av de lantbrukskooperativa föreningarna. Såväl i lagstiftningen som i utvecklingen av praxis har således reservfonden getts stor vikt vad gäller uppbyggnaden av eget kapital

Reserilondens utveckling

Vid ett studium av det egna kapitalets utveckling framgår att reservfondens andel under 1970-talet varit i stort sett konstant i både de konsument- och lantbrukskooperativa föreningarna. Samtidigt har det egna kapitalet sjunkit i förhållande till totalkapitalet. Reservfonden har således relativt sett urholkats och lagstiftarens konsolideringssträvanden har inte kunnat nås. Med tanke på att det helt övervägande antalet föreningar inte på långt när nått upp till det tak då den obligatoriska reservfondsavsättningen får upphöra, synes det naturligt att pröva möjligheterna till ytterligare reservfondsavsättningar. r

Bokslutspolitik och skattekonsekvenser

En utökad avsättning till reservfond blir ett inslag i företagets totala bokslutspolitik och ett alternativ till övriga dispositioner såsom återbäring, efterlikvid och avsättning till obeskattade reserver. Vid en jämförelse mellan alternativet framstår reservfondsavsättningen som ogynnsam eftersom den -i likhet med avsättning till andra beskattade reserver - inte är avdragsgill vid taxeringen. Teoretiskt innebär detta att avsättningen ger en skattekostnad som är ungegär lika stor som avsättningsbeloppet. Den verkliga bilden är något annorlunda. För konsumentföreningama kan konstateras att den effektiva skattesatsen på redovisat resultat efter avdrag för återbäring är väsentligt lägre än

280 Kooperationen och kapitalet sou 193150

schablonskattesatsen 52%. Föreningamas skatt utgörs överlag endast av kommunal garantiskatt på fastighetsinnehav. Någon statlig skatt erläggs normalt inte. Detta innebär att det för konsumentföreningama varit möjligt att lämna såväl insatsränta som göra avsättningar till reserv- och

att

dispositionsfonder utan att någon skattebelastning uppkommit och detta trots att avsättningama inte är avdragsgilla. En anledning är att föreningarna bland intäkterna redovisar erhållen insatsränta från KF. Insatsrántan beskattas inte hos föreningen och föreningen kan därför utan skatteeffekt avsätta motsvarande belopp till reserv- och dispositionsfonder. Även i fråga om lantbrukskooperationen kan konstateras att den effektiva skattesatsen på redovisat resultat f. n. är lägre än 52 °/o och att föreningarna de senaste åren endast i undantagsfall betalat statlig skatt. I många fall har de lantbrukskooperativa föreningama haft möjlighet att göra avsättning till både reserv- och dispositionsfonder utan att detta föranlett någon skattebelastning. Ett flertal föreningar har dessutom avsatt ett större belopp till reservfonden än vad som krävs enligt föreningslagen. För en del föreningar avser den kommunala debiteringen enbart garantiskatt på fastighetsinnehav. Där så inte är fallet beror detta oftast på att föreningarna ansett det fördelaktigt att redovisa ett bättre resultat - och därmed också en högre beskattningsbar inkomst vid den kommunala taxeringen - för att kunna utnyttja investeringsavdrag vid den statliga taxeringen. Med nuvarande omfattning på reservfondsavsättningama utgör således inte

frånvaron av avdragsrätt något egentligt problem.

Ökning av kravet på avsättning till reservfond

Om utrymme skall skapas för en ytterligare reservfondsavsättning måste den redovisade vinsten i vissa fall ökas. Följden kan bli att föreningen träffas av en extra skattebelastning. Den skatteeffekt som uppkommer då den redovisade vinsten ökas bör lämpligen beräknas med utgångspunkt från den teoretiska skattesatsen för ekonomiska föreningar. man antar att existerande avdragsmöjligheter

Olm

redan då har utnyttjats är det i princip endast den i utgångsläget redovisade vinsten som beskattas med en förhållandevis låg effektiv skattesats. Skulle en tillkommande redovisad vinst skapas -genom att exempelvis avsättningen till obeskattade reserver minskas för att möjliggöra ökad reservfondsavsättning blir denna vinst föremål för beskattning till normal skattesats. En sådan ökad reservfondsavsättning medför en skattebelastning som ungefärligen motsvarar det tillkommande avsättningsbeloppet. Till detta skall läggas att möjligheten att utan skatteeffekt göra förhållandevis stora avsättningar till reservfond åtminstone delvis är beroende av förekomsten av investeringsavdrag. Skulle konjunkturpolitiken i framtiden komma att bedrivas efter andra linjer ändras skatteutfallet. En slutsats av det sagda är att en begränsad av kravet höjning på reservfondsavsättning över nuvarande lagfästa nivå under vissa omständigheter kan medföra en ökad skattebelastning. Om det nya avsättningskravet skulle gå utöver den praxis som gälleri stora delar av kooperationen (10-1 5 °/o) kan detta mer regelmässigt innebära en försämring av föreningens ekonomiska situation på grund av ökade skattekostnader.

fooperazionen och kapitalet 281

Förslag

Reservfonden har i de kooperativa föreningarna en särställning genom sin kollektiva karaktär och sin bundenhet. Utredningen har funnit det angeläget att värna om den praxis att avsätta mer än lagstadgade 5 °/o till reservfond, som utvecklats hos ett stort antal av de kooperativa föreningama. Den obligatoriska avsättningen till reservfond bör därför höjas till 10% av årsvinsten inklusive återbäring och efterlikvider. Det återstår att ta ställning till om denna förhöjda obligatoriska avsättning bör göras avdragsgill. Ett bibehållande av nuvarande avdragsförbud kan motiveras av att till en obligatorisk åtgärd inte behöver kopplas en särskild stimulans. Visserligen kan i vissa fall en ökad skattebelastning uppstå om

avdragsförbudet kvarstår. Åtskilliga OK-föreningar och vissa lantbruksko-

operativa föreningar kan således komma att träffas av en något högre skatt. Det gäller också bland ekonomiska föreningar utanför den etablerade dock

kooperationen. Utredningens övriga forslag på skatteområdet lindrar

den totala skattebelastningen vilket måste beaktas i sammanhanget. Utredningen anser att den allmänna principen att reservfonden skall byggas upp med beskattade medel skall gälla även fortsättningsvis. Förslaget om en höjd avsättningsskyldighet till reservfond är ägnat att säkerställa en viss konsolidering i föreningarna. Vissa föreningar eftersträvar emellertid en högre grad av konsolidering i form av kollektivt kapital. Med hänsyn till detta kapitals syfte finns det skäl att underlätta en sådan strävan. Utredningen föreslår därför att kooperativa föreningar ges möjlighet att med obeskattade medel avsätta medel till en särskild fond, kooperativ kapitalfond. Den kooperativa kapitalfonden har reservfondens karaktäristika genom att den kan nedsättas endast för förlusttäckning. Vidare får kapitalfonden i likhet med reservfonden tas i anspråk först efter övrigt beskattat kapital. Den kooperativa kapitalfonden skiljer sig från reservfonden i det att den helt byggs upp med obeskattade medel. Om avdragsrätten gjordes endast partiell skulle nämligen avsättningar till obeskattade reserver sannolikt komma att föredras i de fall sådana är möjliga. Med en fullständig avdragsrätt kan föreningarna stimuleras i att avsätta en större del av årsöverskottet till kollektivt kapital stället för att dela ut det till medlemmarna. Utredningens förslag om hel avdragsrätt för avsättningar till kooperativ kapitalfond över 10 % av årsvinsten förutsätter någon form av begränsning. Utredningen finner det lämpligt att avdragsrätten får gälla den avsättning som ligger i intervallet mellan den obligatoriska avsättningen till reservfond på 10% och 20 °/o av den redovisade årsvinsten inklusive återbäring och efterlikvider. Ytterligare begränsningregler skulle kunna diskuteras. Utredningen har således övervägt om det finns skäl att vägra avdrag i det fall att reservfonden har nått upp till sådan storlek att avsättning inte längre behöver göras enligt

bestämmelserna i l7§ l mom. andra stycket föreningslagen (”takregeln”).

Detta förutsätter emellertid att takregeln ges en mer hanterlig utformning. Den nuvarande takregeln är synnerligen komplicerad, och en förenkling framstår - även bortsett från skatteaspektema - som önskvärd. Visserligen är men det f. n. bara i undantagsfall som takregeln kan bli aktuell att tillämpa,

282 Kooperationen och kapitalet sou 1931450

med de ökade avsättningar som utredningens förslag kan leda till kan förhållandena på sikt komma att ändras. Möjligheten att skapa en mer ändamålsenlig takregel får prövas i utredningens fortsatta arbete med en ny föreningslag. Soliditetse/jêkten av den ökande obligatoriska avsättningen blir kortsiktigt relativt begränsad. En stor del av de kooperativa föreningarna avsätter redan nu 10 % och mer till reservfonden eller till reservfonden och övrigt beskattat kapital. Avdragsrätten för avsättningar utöver lO °/0 upp till 20 0/0 ger en soliditetshöjande effekt. Detta sker dels genom de skattereducenngar som varaktigt kan komma föreningarna till del i den mån skatt nu erläggs utöver garantiskatten, dels genom att avdragsrätten möjliggör for föreningarna att omvandla obeskattade reserver till beskattat eget kapital utan skattekonsekvenser. Skulle man utgå från de senaste årens situation skulle soliditetshöjningen begränsas till en eller ett par procentenheter undre en tioårsperiod. Skulle lönsamheten höjas förstärks också soliditetseffekten. Därtill kommer den indirekta stimulans som förslaget innebär: föreningarna kan i sin dialog med medlemmarna lättare motivera en generell höjning av konsolideringsandelen även då detta belastar återbäringar och efterlikvider.

Förslagets szatsfnansiella kostnader har - grundat på föreningarnas

skattebelastning de senaste åren - beräknats ligga i intervallet 6-10 milj. kr. Beträffande de senaste årens situation kan då noteras att föreningarna bl. a. genom investeringsavdragen i regel inte betalat någon statlig skatt samt att investeringsavdragen å andra sidan i. vissa fall kan ha motiverat att man erlagt högre kommunalskatt än garantiskatt.

Sammanfattning

Utredningen föreslår som ett medel att öka de ekonomiska föreningarnas konsolidering dels att den obligatoriska avsättningen av årsöverskotten höjs till 10 %, dels att avsättningen därutöver och upp till 20 °/0 görs avdragsgill vid taxeringen. En speciell fond, kooperativ kapital/ond, bildas för den frivilliga fonderingen. Den kooperativa kapitalfonden kan upplösas endast för täckani de av förlust. Utredningens forslag innebär att samtliga ekonomiska föreningar berörs av den höjda obligatoriska avsättningsskyldigheten till ,reservfond Möjlighetema att med skattelindring avsätta medel till kooperativ kapitalfond gäller däremot endast ekonomiska föreningar som är kooperativa enligt kommunalskattelagens mening. De förslag som utredningen här lagt fram behandlas vidare i avsnitt 5.8.

5.7 Förslag omikooperationen och kapitalmarknaden

h

5.7.1 Inledning

Som konstaterats tidigare har kooperationen mycket betydande behov av ytterligare egenkapital. Utredningen har i föregående avsnitt (5.6) genom förslag till olika åtgärder på skattesidan sökt göra de kooperativa företagen likställda med privata företag när det gäller den kooperativa rörelsens interna

Kooperationen och kapitalet 283

kapitalbildning. Det är inte möjligt att mer exakt beräkna effekterna av de föreslagna åtgärdema för kooperationens kapitalförsörjning. Det synes dock _ sannolikt att åtgärderna kan tillgodose befintlig verksamhets väsentligaste kapitalbehov. Inom vissa delar av kooperationens befintliga verksamhet finns dock mycket stora omstruktureringsbehov. lnom kooperationen finns också en potential för expansion av såväl importkonkurrerande verksamhet

betydande

som exportindustri. Även möjligheterna att etablera ny kooperativ verksamhet vid sidan av befintliga kooperativa organisationer bör observeras i detta sammanhang. En starkt begränsande faktori samtliga dessa fall är kapitaltillgången. Möjligheterna att internt inom kooperationen eller för kooperativ verksamhet intresserade kretsar ställa upp med det nya egenkapital som erfordras är begränsade.

Detta att företagens internt genererade kapital är otillräckligt för större

strukturomvandlingar och nysatsningar för expansion är inte unikt för kooperationen. Samma är oftast förhållandet inom den privata företagssektom. Därför har bl. a. från statsmaktemas sida en rad åtgärder vidtagits för att ställa riskkapital till företagandets förfogande. Dels har vissa åtgärder vidtagits för att skattemässigt premiera placeringar

och sparande i aktier, genom det s. k. skattefondsparandet samt genom att

vissa lindringar i beskattningen av aktieutdelningar och realisationsvinstbeskattningen genomförts. Dels har ett antal särskilda kapitalinstitut inrättats i syfte att bistå med riskkapital. Bland dessa kan nämnas lnvesteringsbanken, Företagskapital AB, Hårde AP-fonden och utvecklingshnderna. Olika ytterligare åtgärder är under diskussion. Kapitalvinstkommittén skall 4

således utreda genomförandet av generell lindring i dubbelbeskattningen av

utdelade vinster för att öka aktiebolagens möjligheter att attrahera riskvilligt kapital. Även aktiefondemas och investmentbolagens roll i detta sammanhanget skall beaktas. Även löntagarjbndsutredningen har arbetat med frågan om åtgärder för att öka näringslivets tillgång på riskbärande kapital. Under

senare tid har även diskuterats inrättande av en femte AP-fmd och/eller ett

särskilt investmentbolag för att främja de mindre företagens försörjning med

riskkapital. Utredningen om de små och medelstora företagens fnansiella

situation behandlar en del av dessa frågor. Sammantaget kan konstateras att jämsides med åtgärder som främjar individuellt sparande för satsningar på fortsätter den sedan

aktiemarknaden

länge pågående utvecklingen av det institutionella sparandets växande betydelse för näringslivets försörjning med riskbärande kapital. Det privata näringslivet skulle i dagens samhälle inte kunna fungera utan tillgång till detta genom olika fonder, banker och försäkringsinstitutioner tillgängliga kollektiva kapital. De här nämnda genomförda eller diskuterade åtgärderna gäller i regel enbart företag inom den privata företagssektom och i första hand börsnoterade företag. Kooperationen kan endast i undantagsfall tillgodogöra sig detta kapital. Det gäller även Företagskapital trots att detta institut enligt beslut skall kunna gå in med delägarkapital även i kooperativa företag. Orsaken är bl. a. att tekniska lösningar f. n. saknas för sådana insatser i ekonomiska föreningar. Även andra hinder finns dock. I direktiven till kapitalvinstkommittén sägs uttryckligen-att arbetet skall inriktas på aktiebolagen.

i 284 Kooperationen och kapitalet

Mot den här skisserade bakgrunden finner kooperationsutredningen det nödvändigt att aktualisera frågan om ytterligare åtgärder utöver dem som förordats i avsnitt för att tillgodose kooperationens behov av ökat

föregående

egenkapital. Skall kooperationens inneboende utvecklingspotential inom svenskt näringsliv kunna komma till sin rätt på med övrigt näringsliv likvärdiga villkor, bör åtgärder vidtas som underlättar för det individuella kapitalet och möjliggör för det kollektiva kapitalet att fungera som ett riskbärande egenkapital i de kooperativa företagen.

5.7.2 Behov, möjligheter och restriktioner

Behov Det allmänna behovet av en förstärkning av kooperationens egenkapital har belysts tidigare. Här skall behovet kortfattat specificeras i sina huvudkomponenter. En del av behovet härstammar från önskemålen att undvika krav på alltför stora obligatoriska medlenzsinsatser. Både inom lantbruks- och konsumentkooperationen visar erfarenheter på svårigheten att höja insatsskyldigheten i tillräckligt snabb takt. Inom konsumentkooperationen spelar den uteblivna återbäringen en viktig roll och inom lantbrukskooperationen är vid starkt

stigande insatsskyldighet risken för medlemstapp stor och ekonomiskt

besvärande. En annan del kan betecknas som en trygghetshnansiering. l den mån som det enskilda näringslivet av olika skäl höjer sin soliditet torde detta till stor del ske med hjälp av utifrån kommande kapital. Även med en god lönsamhet kan en allmän nivåhöjning av soliditeten knappast finansieras enbart med internt genererade vinstmedel i företagen. En tredje del är projektjinansiering. Både inom konsument- och lantbrukskooperationen är projektfinansiering en välkänd och traditionell form av kapitalackvisition. Man kan för konsumentkooperationen peka på ”kvävelånet och ”margarinlånet” och inom lantbrukskooperationenpâ de industrilån av olika slag som bidragit till uppbyggnaden av skogskooperationens industrianläggningar. Den finansiella belastningen på medlemmarna är genom inflationen redan stor inom ramen för insatsskyldigheten. Nya industriprojekt kan bli en belastning som solidariteten och medlemsekonomin inte längre tål. Än viktigare är förmodligen att projektanknutet kapital knappast längre kan tas emot som lånekapital, vilket hittills varit fallet. När Soliditeten är bräcklig i de ekonomiska föreningarna belastas den ytterligare. De skogskooperativa industribevis, garantilån etc. vilka formellt nännast haft karaktär av förlagslån har dessutom visat sig vara lika oskyddade vid konkurs som någonsin insatskapitalet. Projektanknutet kapital måste därför i större utsträckning än tidigare ha karaktär av riskbärande kapital. En fjärde komponent i kooperationens behov av ökat egenkapital kan betecknas som krisjinansiering. Det finns idag inte någon smidig och till, företagskaraktären välanpassad form för inslussning av stödkapital till kooperativa föreningar. Moder- eller systerföreningar inom en kooperativ organisation kan i princip inte bidra med ett ”rakt ägartillskott till en

Kooperationen och kapitalet 285

systerförening i kris. Den ena möjligheten är att stödja via prismekanismen

(varurabatter inom konsumentkooperationen, pristillägg inom lantbrukskooperationen) vilket ofta är osmidigt, tidsfördröjande och därtill inte ägnat att underlätta förståelse och information till medlemmar eller andra om det verkliga ekonomiska läget. Den andra möjligheten är att stödja via lån, vilket heller inte kan betecknas som tillfredsställande vare sig för låntagande förening, långivande medlemmar eller kreditgivande bank.

En femte komponent är behovet av starmnansiering_ Nyetableringstakten

av ekonomiska Föreningar är idag låg och försiggår huvudsakligen inom ramen

för etablerade kooperativa organisationer. Att underlätta en ökad nyetable-

ring av kooperativa föreningar är ett av kooperationsutredningens mål. Som framgått av bl. a. kooperationsutredningens studie om arbetskooperativa

företag är svårigheten betydande att för nystartade kooperativ utan naturliga

kooperativa faddrar finansiera startkapitalet i fonn av insatser. I producent-

kooperativ kan behovet av startkapital vara betydande och betungande för

enskilda medlemmar vilkas ägarskap inte motiveras av en kapitalförräntning. Det torde i många fall vara ändamålsenligt att vid kooperativ nyetablering ge starthjälp i form av ett temporärt grundkapital i insatsfomi som efter viss tid kan återinlösas av medlemmarna.

Möjligheter

Möjligheterna att tillgodose kooperationens ökade egenkapitalbehov inom nuvarande institutionella ramar är mycket begränsade. De skattestimulanser

som .föreslagits i föregående avsnitt förbättrar visserligen de ekonomiska

föreningarnas incitament till ökad intern kapitalbildning och till en höjning av de obligatoriska medlemsinsatsema. Konkurrensen om medlemmarnas övriga sparande är dock så hård att några extrainsatser av betydelse inte med nuvarande villkor kan väntas från medlemmarnas sida. För ren inlåning kan emellertid kooperationens sparkassor erbjuda konkurrenskraftiga villkor. Detta medlemssparande som i och för sig är av stor betydelse för kooperationen ökar dock inte formellt soliditeten. Möjligheterna för kooperationen att dra till sig riskbärande kapital från personer utanför medlemskretsen och från det institutionella sparandet, dvs. kapitalmarknaden, är stängda. Detta sammanhänger med dels att kooperationen ideologiskt och historiskt baserat sin egenkapitalförsörjning på medlemsinsatser och intern kapitalbildning, dels att kapitalmarknaden, bl. a.

med samhälleligt stöd, är inriktad på kapitaltillskott via aktiehantering.

Kooperationens möjligheter att dra till sig egenkapital från grupper och institutioner utanför den egna medlemskretsen är således beroende av en principiell omorientering inom kooperationen och/eller kapitalmarknaden, En ytterligare förutsättning är att statsmaktemas stöd till egenkapitalbildningen får sådana fomier att även kooperationen kan dra nytta därav.

Restrikzioner I den kooperativa säratten ligger vissa restriktioner i villkoren för egenkapitalinsatser utöver de obligatoriska medlemsinsatsema. Dessa gäller oavsett l Arbetskooperation, om insatserna kommer från medlemmar och anställda eller från helt extema SOU 1980:36.

286 Kooperazionen och kapitalet

kapitalinstitutioner. En grundrestriktion är att bestämmanderätten ligger i medlemskapet, en medlem en röst, och inte i kapitalinsatsen. En annan restiiktion ligger i insatsemas bindning till det nominella värdet utan möjlighet till värdestegring och avsaknaden av handel med kooperativa andelar. Vidare skall den kooperativa föreningen inte erbjuda särskilt hög förräntning av insatt kapital. Kooperativets ekonomiska effektivitet skall i första hand tjäna medlemmen såsom leverantör eller konsument och inte kapitalets direkta förräntning. För att fullgöra huvuduppgiften krävs dock en ekonomisk effektivitet som tryggar överlevnad och underlättar expansion. Dessa restriktioner för det kooperativa egenkapitalet står i motsättning till kapitalplaceramas och kapitalmarknadens traditionella krav och funktion, som bestäms av krav på förräntning, säkerhet och realiserbarhet. De restriktioner som den kooperativa alltså innebär har hittills hindrat

särarten

kooperationen och riskkapitalmarknaden att mötas. lnte ens “tekniska lösningar har hittills diskuterats.

5.7.3 överväganden om lösningar och åtgärder

Av vad som tidigare sagts kan sammanfattningsvis konstateras att möjligheterna att bereda kooperationen tillgång till nytt egenkapital för närvarande främst sammanhänger med möjligheterna att finna lösningar på inflytandefrågan och _förräntningsfrâgan som kan tillfredsställa såväl kooperationen, som de spar- och investerarkategorier, dvs. kapitalmarknaden som kan komma i fråga i detta sammanhang. Även vissa andra frågor såsom det kooperativa egenkapitalets realiserbarhet eller rörlighet och vilken reell karaktär av riskbärande egenkapital som nytt kapital i företagen kan ges är av betydelse härvidlag. De nämnda frågorna kan i regel inte ges generella lösningar eller svar. Det rör sig här i flera fall om problem som hittills inte prövats i praktisk verksamhet. Dessutom påverkar exempelvis de kooperativa restriktionema de olika tänkbara spar- och investerarkategoriema på skilda sätt. Medlemmar, anställda och andra som positivt värderar den kooperativa verksamheten som sådan ser sannolikt inte förräntningsrestriktionen och kapitalets låsning som avgörande nackdelar. Även de kategorier som annars prioriterar obligationsmarknaden bör kunna finna ett kooperativt alternativ gynnsamt. Vad slutligen gäller de kapitalinstitutioner som enligt sina syften har att prioritera - är ett exempel - är det tveksamt om förräntningskravet fjärde AP-fonden kooperationen kan erbjuda sådana villkor att den blir ett reellt altemativ till aktiemarknaden. Lösningar betäffande kooperationens egenkapitalförsörjning måste alltså i möjligaste mån anknyta till såväl kooperativa traditioner och strukturer som till kapitalmarknadens struktur och funktionssätt. Därtill måste givetvis också beaktas den uppbyggnad som det statliga stödsystemet för ökningen av näringslivets riskkapitaltillgång fått. . Dessa utgångspunkter talar för att en lösning av kooperationen-s ökade egenkapitalbehov måste sökas efter flera vägar. Två skilda dellösningar är i första hand aktuella; en som syftar till att öka egenkapitaltillgångeni genom individuellt nysparande och en som syftar till att överföra kollektiva sparmedel till kooperativt egenkapital.

SOU l98l:60 Kooperationen och kapitalet

Individuellt n ysparande Statsmaktema har på olika sätt medvetet satsat på att en ökad del av sparandet skall föras över till näringslivets riskkapital. När det gäller det individuella nysparandet har detta, bl. a. inom ramen för det värdesäkra lönsparandets skattefondsaltemativ, skett genom betydande skatteförmåner. Tekniska möjligheter att tillämpa detta för att öka kooperationens egenkapital saknas för närvarande. Kooperationsutredningen har övervägt denna fråga bl. a. utifrån olika administrativa modeller. En sparforrn för s. k. Garanti/capital har utarbetats inom Kooperativa förbundet och presenterats för utredningen. En idé till En kooperativ!Aøndsystem har utarbetats inom utredningens sekretariat. Modellerna föreligger som principskisser och bifogas som bilaga 3.1 och 3.2. Garantikapizal/örslagez går ut på att medlemmarna skall erbjudas teckna s. k. garantikapital isin konsumentförening. Pengama är bundnai 10 år. Ingen särskild säkerhet lämnas. Skattevillkoren för inbetalat kapital och gottskriven ränta skall motsvara aktiefondsparandet. Även andra villkor anknyter till skattesparandet. Detta kapital betecknas av KF som en mellanfonn mellan eget kapital och övrig medlemsinlåning och bedöms bli accepterat som en förstärkning av föreningens eget kapital av externa kreditgivare och alltså inräknas i soliditetstalen. Förslaget är utfonnat utifrån konsumentkooperationens förutsättningar. Det framhålls dock att systemet utan nämnvärda förändringar kan tillämpas även inom t. ex. OK-rörelsen och efter vissa anpassningar även inom lantbrukskooperationen. Den inom sekretariatet utarbetade idéskissen till ett kooperativtfondsystem utgör ett mycket bredare och mer mångfasetterat system än garantikapitalsystemet för uppsamling av sparande och andra kapitalresurser och distribution till kooperationen i viss form av egenkapital. Fondsystemet bygger på att ett antal allkooperativa regionala fonder bildas i vilka i första hand kooperationens medlemmar sparar mot erhållandet av räntebärande fondandelar. De kooperativa föreningama erhåller s. k. dragningsrätt i fonden i proportion till det sparande som respektive förenings medlemmar presterat. Kooperativ förening som behöver kapitaltillskott kan inom dragningsrättens ram få detta i fomi av s. k. B-insatser. dvs. ickemedlemsrelaterade insatser utan rösträtt men med viss prioriterad förräntning. Systemet förutsätter att primärinlånama, dvs. de kooperativa medlemmarna, erhåller de skattesubventioner som f. n. utgår inom aktiefondsparandet. Systemets konstruktion är ”öppen” i den bemärkelsen att den kan byggas ut i olika riktningar. Utom de kooperativa medlemmarna kan också de anställda vid de kooperativa företagen tänkas delta i det primära sparandet. Det är också tänkbart att fondsystemet får en funktion som mellanhandsinstitut mellan de kooperativa företagen och kollektiva kapitalinstitutioner som AP-fonden eller eventuella löntagarfonder.

288 Kooperationen och kapitalet sou 1981:60

Kollektivt kapital till kooperationen

Som tidigare nämnts har olika åtgärder vidtagits för att kanalisera kollektivt kapital, dvs. pensionsfonders, försäkringsbolags och andra institutioners sparande till näringslivet som riskbärande egenkapital. Ytterligare åtgärder är

under utredning. Åtgärderna har inriktats på den privata delen av näringslivet,

dvs. aktiebolagen. Kooperationen har inte kunnat dra nytta av dessa finansieringskällor för att tillgodose behovet av ytterligare egenkapital. Kooperationsutredningen har därför övervägt olika åtgärder för att även kooperationen skall få tillgång till detta kapital. l första hand har prövats om något befintligt organ kan fungera som förmedlare av detta kapital. Aktuella är därvid främstn/järde AP-fonden och Företagskapital AB. AP-fondens huvudregel för placering av fondmedel är att den skall ske så att kraven på betryggande säkerhet, god avkastning och tillfredsställande betaltillgodoses. Beträffande _âärde AP-fonden avvisade redan ningsberedskap kapitalmarknadsutredningen i sitt förslag till inrättande av en sådan fond

(SOU 1972:63, s. 86) tanken på att fonden skulle engagera sig i företagumed

annan än aktiebolag. Det framhölls att köp av andelar i bolagsfonn ekonomiska föreningar inte kunde komma i fråga eftersom sådana föreningar har till syfte att bereda medlemmarna fördelar som kommer till uttryck på annat sätt än som vinst på tillskjutet kapital. Det sägs emellertid att kapital kan ställas till föreningarnas förfogande genom aktieteckning i bolag ”anknutna” till föreningar. Även om statsmakterna inte direkt uttalat sig i denna fråga kan det

_ konstateras att fjärde AP-fonden inte anser sig med nuvarande regler och

praxis kunna gå in med egenkapital i kooperationen. Detta synes gälla även dotterföretag i aktiebolagsfonn. Med hänsyn till den sålunda etablerade ordningen men också till de principiellt nya värderings- och bedömningsgrunder som en vidgning av fjärde AP-fondens placeringar till kooperativa företag skulle aktualisera synes en sådan inte vara lämplig. De principiella och praktiska svårigheterna att inom samma administrativa ramar handlägga både privata aktiebolags och kooperativa föreningars egenkapitaltillskott överväger de samordningsvinster som eventuellt kan finnas. . När det gäller Företagskapital AB är läget delvis annorlunda Företaget startades 1973 av affärsbankema och staten med uppgift att förbättra tillgången på riskvilligt kapital för mindre och medelstora företag med goda Företaget skall kunna förvärva både aktier och utvecklingsmöjligheter. andelar i ekonomiska föreningar. Bl. a. på grund av olösta problem beträffande formerna för kanaliseringen av externt kapital till kooperativa företag har något sådant fall ännu inte aktualiserats. Företagskapital är ett kreditaktiebolag med ett aktiekapital av 20 milj. kr, med hälften var av staten och affársbankema. är

tillskjutet Upplåningsrätten

60 milj. kr. Vid utgången av 1980 var ca 28 milj. kr placerade i aktier, konvertibla företagslån och andra lån. Företaget omfattas av den pågående (E 1980:5) om de små och medelstora företagens finansiella utredningen situation. Kooperationsutredningen kommer senare i detta avsnitt att föreslå att ett icke knutna till medlemskapet, B-insatser, införs i nytt slags insatser,

Kooperationen och kapitalet 289

kooperationen. Detta torde ge formella möjligheter för bl. a. Företagskapital att engagera sig med egenkapital inom kooperationen. Vissa begränsningar kvarstår dock. Företagskapitals inriktning på ”mindre och medelstora företag liksom upplåningstaket 60 milj. kr (= aktieägamas ställda garantiförbindelser) utesluter större projekt och gör att Företagskapital endast kan spela en liten roll för kooperationens egenkapitalförsörjning.

Övervägandena har således inte gett vid handen att något befintligt organ

invändningsfritt kan fungera som finansiär eller förmedlare av egenkapital till kooperationen. Därför har prövats om ett nytt specialorgan kan inrättas för detta ändamål och hur detta i så fall bör konstrueras och byggas upp. Tre olika alternativ har övervägts, nämligen av ny AP-fmd, ett mellanhandsinstitut (kreditaktiebolag) och ett statligt specialinstitut. Beträffande ny AP-fond kan konstateras att den ursprungliga AP-fonden främst motiverades av samhällsekonomiska skäl när den allmänna tilläggsinfördes. Trots detta har försäkringsmässiga faktorer som pensioneringen säkerhet, avkastning och betalningsberedskap varit avgörande för såväl den ursprungliga AP-fonden som fjärde AP-fondens placeringar. För fjärde AP-fonden gäller som vägledande uttalande att placeringarna huvudsakligen skall avse börsnoterade företag och insatserna koncentreras på främjande av

och investeringar i väletablerade företag. Formuleringen av

produktion säkerhetskravet har nyligen ändrats från krav på betryggande säkerhet” till krav på riskbegränsningi När det gäller frågan om en ny AP-fond kan först konstateras att de tidigare nämnda diskussionerna om ytterligare fonder, en parallellfond till fjärde AP-fonden, eller/och därutöver ytterligare en fond för de små och medelstora företagen, hittills inte varit så konkreta att grundläggande principer, riktlinjer

och konstruktion preciserats. Även frågan om ytterligare delfond för de

mindre och medelstora företagen handläggs av den tidigare nämnda utredningen om de små och medelstora företagens finansiella situation. En fond för kooperationen inom AP-systemets ram synes väl förenlig med såväl det ursprungliga syftet med AP-fonden som de olika former och inriktningar som placeringsverksamheten getts. Huvuddelen av AP-fondkapitalet förvaltas gemensamt för första -tredje AP-fondsstyrelsema. Placeringarna sker i obligationer och reverser utgivna av staten, kommunerna och näringslivet. Fjärde AP-fonden har en egen förvaltning med styrelse sammansatt av företrädare för staten, kommuner, arbetsgivare- och arbetstagarorganisationer. Beslut har nyligen fattats att successivt höja rambeloppet för fjärde fondens placeringar från l 250 milj. kr till 1 850 milj. kr år 1985. av B-insatser finns tekniskalmöjligheter för bl. a. en Med tillämpning delfondsstyrelse inom AP-systemet att förvärva andelar i kooperativa företag. Avkastningsmässigt bör ungefär lika goda villkor som obligationsräntan med viss riskpremie kunna förväntas. Säkerhetsmässigt synes flertalet större kooperativa organisationer kunna jämställas med de börsnoterade företagen. Beträffande betalningsberedskapen synes dock särskilda problem föreligga. Avsaknaden av handel med andelar i ekonomiska föreningar gör att fonden kan lösgöra bundet kapital endast enligt vissa villkor. Med hänsyn till att den andelen av hela AP-fondens kapital endast kan bli marginell kan kooperativa bindningen inte få någon praktisk likviditetshotande effekt för AP-fonden. Kooperationsutredningen finner således att det är möjligt att bereda

290 Kooperationen och kapitalet sou 193150

kooperationen tillgång till egenkapital från AP-fonden. Med hänsyn till kooperationens särdrag och de speciella villkor och bedömningar sam dessa aktualiserar bör detta i så fall ske genom en särskild delfondsstyrelse ned egen förvaltning. En annan institutionell fonn som övervägts är mellanhandsinstizzttet, dvs. ett särskilt bildat kreditaktiebolag med uppgift att förmedla av stiftama tillfort eller på kapitalmarknaden upplånat kapital till kooperationen sorr. egenkapital (B-insatser). Företagskapital och Investenngsbanken är ett par exempel på kreditaktiebolag. Till de frågor som detta alternativ aktualiserar hör vilka stiftare eller huvudmän som kan komma i fråga. Ett direkt statligt engagemang synes naturligt. Därutöver kan tänkas att både kooperationen och eventuellt också

vissa kreditmarknadsinstitutioner, bl. a. Föreningsbanken, kan ingå. Ägarna

måste engagera sig med ett betydande aktiekapital och garantier for upplåning. För upplåningen på kapitalmarknaden kommer främst AP-fonden och vissa pensions- och forsäkringsinstitutioner ifråga. Egen styrelse och förvalt-

ning erfordras. Eventuellt kan samförvaltning med annat företag, lnveste-

ringsbanken eller Företagskapital, tänkas. Den tredje institutionella formen, ett statligt .specialinstitut har flera paralleller inom den regionala, arbetsmarknads- och nänngspolitiska organisationen. Under 1960- och l970-talen har statens roll som kreditgivare till näringslivet vuxit mycket kraftigt. Flertalet åtgärder har gällt kapital med hög riskgrad även om det endast i ett begränsat antal fall gällt fonnellt ägarkapital.

Genom bl. a. Statsföretag och inom stål-, varvs- och skogsindustiiema har

dock även direkta ägarengagemang förekommit av ekonomiskt sett mycket stor omfattning. Ett av de senare exemplen på specialinstitut är den 1979 beslutade stiftelsen Fonden för industriellt utvecklingsarbete, Industrifonden, som med 300 milj. kr i grundkapital skall medverka till att öka utvecklingsarbetet inom svensk industri tonvikt

med på sådana projekt som kan bidra till

den svenska industrins expansion och konkurrenskraft på sikt. Fonden kan finansiera dock högsttned 50 milj. kr. Om upp till 50 °/0 av projektkostnaden, projektet lyckas, skall insatsen återbetalas med ränta, annars kan fonden avstå från sina anspråk. Ett statligt specialinstitut för egenkapitalinsatser i kooperativa företag kan ges en utformning som anknyter såväl till den kooperativa särarten som till samhälleliga önskemål om kooperationens roll i näringslivet och samhället i övrigt. Syfte och inriktning, fonnerna for verksamheten, organisationen och resursema fastställs av statsmaktema. Det får dock förutsättas att utformningen och organisationen fastställs efter samråd med kooperationen. Lämpligen bör institutet få egen styrelse och förvaltning. Möjligheterna att öka kooperationens egenkapitaltillgång sammanhänger i

hög grad med frågan om metoder att kanalisera egenkapital till kooperationen

från andra än medlemmarna. Medlemsinsatser är obligatoriska inom kooperationen. Inte ens med en avsevärd höjning av dessa torde de vara tillräckliga för en kooperativ expansion. Kooperationsutredningen har därför övervägt nya vägar och ”tekniska” förutsättningar som medger engagerande av nytt riskkapital utan att kooperationens ideologiska och funktionella särart riskeras. En central del i detta är att införa ett nytt insatsslag, B-insatser. De

och kapitalet 291 Kooperationen

olika alternativen beträffande institutionell fomi för kanalisering av kollektivt

kapital till kooperationen förutsätter denna speciella form av ägarkapital. l följande avsnitt utvecklas förslaget till B-insatser närmare.

5.7.4 B-insatser - en nyform av riskbärande kapital i ekonomiska

föreningar

Det primära egenkapitalet i ekonomiska föreningar utgörs av medlemmarnas

obligatoriska kapitalinsatser, medlemsinsatsema eller A-insatsema. Genom

av överskotten av verksamhet tillskapas därutöver

ackumuleráng föreningens

efterhand ett kollektivt egenkapital. Till detta kapital räknas reservfonden vars uppbyggnad är särskilt reglerad i föreningslagen. De kooperativa grundprincipema utgår från att det är medlemmarna själva som skall skjuta till för Föreningen behövligt kapital. Därutöver tillförs, som _ ovan sagts, föreningen kapital genom att överskotten till viss del hålls kvar inom föreningen i stället för att delas ut till medlemmarna. Som utredningen funnit kan emellertid befaras att medlemmamas insatser inte räcker till för att uppfylla det kapitalkrav som kommer att ställas på ett företag i framtiden. Det är också tveksamt om föreningarna framöver kan redovisa sådana överskott av sin verksamhet att ett tillräckligt kollektivt kapital skapas. En ny och kompletterande möjlighet till anskaffning av riskbärande kapital förefaller därför nödvändig för att kooperationen skall kunna klara framtida kapitalbehov. _ valt är att göra det möjligt för extemt kapital att / En lösning som utredningen gå in i de kooperativa föreningarna som riskbärande egenkapital genom skapandet av en ny kapitalfomi vid sidan om det traditionella medlemskapitalet. Detta kapital har getts benämningen B-insatser nämiast för att beteckna dess sekundära ställning i förhållande till medlemsinsatsema, A-insatsema. B-insatser är en form av frivilligt eget kapital utan rösträtt vid föreningsstäm-

ma men med möjlighet till prioriterad förräntning i förhållande till andra

insatser. B-insatsema kan efter beslut av föreningen skjutas till av medlemmar eller andra genom kontant betalning. i Efter införande av B-insatser skulle tre insatsslag finnas i den ekonomiska föreningen. A-insatser - för obligatoriska insatser bundna till medlemskapet. Överinsatser - för frivilliga extrainsatser av medlemmar. B-insatser - för frivilliga insatser av medlemmar eller andra och med möjlighet till förtursrätt vid utdelning. , samlas det utbud av riskvilligt som står bl. a. På kapitalmarknaden kapital till aktiebolagens disposition. Det är kapital hos enskilda individer, företag

och institutioner men även kapital hos kollektiva institutioner som AP-

fonderna etc. Gemensamt för detta kapital är att högsta möjliga avkastning förväntas på detsamma. Den ideala associationsformen för ett sådant kapital är aktiebolaget. Detta riskvilliga kapital slussas till och mellan aktiebolagen bl. a. via aktiebörsen. Kapitalägaren kan snabbt få vinst (eller förlust) på sitt innehav realiserad antingen genom aktieutdelning eller genom försäljning av aktiema till marknadsvärde. När det gäller kooperativa föreningar har kapitalet en annan ställning.

292 Kooperationen och kapitalet

Kooperativets ändamål är inte att ge avkastning på satsat kapital. Syftet är ett annat. Eventuella överskott av den kooperativa verksamheten skall, sedan hänsyn tagits till företagets fortbestånd och utveckling, fördelas i största möjliga utsträckning via återbäring och efterlikvid. På satsat kapital får medlemmarna på sin höjd en avkastning som motsvarar en skälig bankrånta. Men ändå behöver kooperationen få del av kapitalmarknadens riskvilliga kapital, och sådant kapital kräver att en marknadsmässig avkastning åtminstone ställs i utsikt. Vidare kräver kapitalmarknaden normalt någon form av inflytande i den verksamhet där riskkapital placeras. De kooperativa principerna utesluter emellertid inflytande som är direkt knutet till kapitalet i de kooperativa företagen, det gäller såväl traditionella insatser som övrigt kapital. . Detta är utgångspunkten för utredningens förslag om införande av de s. k. B-insatsema.

Egenkapitalets ställning i den ekonomiska (kooperativa) föreningen

Som tidigare klargjorts grundar en kapitalinsats i en förening inget inflytande.

Rösträtten är kopplad till medlemskapet och inte till insatsema. En av de kooperativa grundprinciperna är att alla medlemmar i en förening har lika rösträtt. Medlemsinsatser är alltså inte som aktiekapitalet ett satsat kapital som kräver avkastning och inflytande. Det är i stället ett kapital som ställs till föreningens fria disposition. Kapitalet kräver inte och kan inte heller enligt lagstiftningen ges mer än en skälig ränta. Däremot kan insatsräntan sänkas eller helt utebli vid oförmånliga resultat. Medlemmarna har inte heller via sina kapitalinsatser del i det övervärde

föreningen skapat genom verksamheten (åtminstone inte under föreningens

fortbestånd). Däremot riskerar medlemmarna insatserna om föreningen gör förluster och tvingas till likvidation.

B-insatsernas ställning

B-insatsema bör inte vara förenade med någon rösträtt. De bör heller inte ha ett omedelbart inflytande Skulle B-insatsinnehapâ annat sätt i föreningen. vare kunna i denna sin egenskap få ett avgörande inflytande i en förening skulle denna definitionsmässigt övergå till att bli en kapitalassociation. Enda

möjligheten för en sådan sammanslutning att vinna registrering vore att anta

aktiebolagsformen. Skulle kapitalandelsägare, för att trygga avkastningen på sitt kapital, exempelvis ha möjlighet att påverka kooperativets prispolitik gentemot kundema-medlemmama skulle detta inskränka medlemmarnas rätt . till den grad att den kooperativa idén till väsentlig del ginge förlorad. Detta innebär dock inte att en presumtiv B-insatsinnehavare i en ekonomisk förening skulle sakna allt inflytande. Det får förutsättas att investeraren

gör en ingående analys av företaget i fråga och speciellt det aktuella projekt

som aktualiserar behovet av ett ökat egenkapital. Efter en sådan bedömning

kan det finnas anledning att ställa upp- särskilda villkor för tillskott av

1 Avsnitt 5.1.2 och 5.1.3. B-insatsema. Dessa behöver inte bara avse insatsemas förräntning utan även

Kooperationen och kapitalet 293

förräntningen på medlemsinsatsema, insyn i verksamheten och uppsägningsrätt. Frågan i vad mån B-insatsinnehavare bör ha möjlighet att få inflytande eller bör kunna lösas genom förhandlingar mellan

insyn i föreningens verksamhet

föreningen och dem som överväger att skjuta till kapital i form av B-insatser. Det kan erinras om att det enligt 22 § föreningslagen är möjligt att utse även annan än medlem till styrelseledamot under förutsättning att det finns bestämmelser härom i stadgarna. Det kan övervägas om inte B-insatsema bör ha möjlighet att få ett större inflytande i sådana fall då de missgynnas av föreningens utdelningspolitik e. d. Ett sådant inflytande skulle kunna ges t. ex. i den fonnen att B-insatsinnehavama ges rätt till ökad representation i föreningens styrelse. Bestämmelser av det slaget skulle emellertid vara förenade med stora olägenheter. Bl. a. är det svårt att mera exakt ange under vilka förutsättningar en rätt att utse ytterligare styrelseledamöter skulle föreligga. Vidare skulle en sådan möjlighet vara ägnad att ge upphov till svårlösta och långdragna tvister. Utredningen har därför stannat för att inte föreslå några bestämmelser i detta avseende. I föreningslagen bör emellertid föreskrivas att en förening i sina stadgar skall ange grunderna för utdelning på B-insatser. Vidare bör B-insatsinnehavare ges samma rätt som föreningsmedlemmar att klandra stämmobeslut som strider mot stadgarna. På det sättet bör B-insatsinnehavama få tillräckliga möjligheter att ta till vara sin rätt, om de missgynnas av föreningens beslut om utdelning e. d. I 48 § föreningslagen finns bestämmelser om att en minoritet av medlemmarna i en förening har rätt att begära utseende av minoritetsrevisor, om förslaget biträds av minst en tiondel av medlemmarna. Som ett skydd för dem som satsar kapital i form av B-insatser skulle en motsvarande möjlighet kunna införas även för innehavare av B-insatser, under förutsättning att de företräder minst en tiondel av det inbetalade insatskapitalet.

Begränsningar i B-insatsernas andel av egenkapitalet

l och för sig skulle det vara möjligt att låta B-insatser växa till att bli det huvudsakliga egenkapitalet i de kooperativa föreningama. Medlemmarna skulle rent av kunna befrias från sin skyldighet att betala in ens ett minimalt

insatskapital.

Oavsett vad detta skulle innebära för det kooperativa innehållet är frågan om en sådan sammanslutning längre skulle kunna kallas för en ekonomisk förening. Det externa kapitalet bör därför på något sätt begränsas. Det förefaller

rimligt att B-insatsema i varje fall inte bör tillåtas uppta större andel av

föreningens egenkapital än medlemsinsatsema. För att ytterligare markera att medlemmamas insatser utgör den primära delen av en ekonomisk förenings kapital föreslår utredningen att B-insatser inte iskall få skjutas till med högre belopp än hälften av medlemsinsatsema. Vid beräkningen bör hänsyn tas endast till inbetalade medlemsinsatser.

294 Kooperationen och kapitalet SOU 1931160

B-insatsernas del i föreningens överskott

Medlemsinsatsemas nuvarande rätt till avkastning är begränsad i två avseenden. Dels till en årlig ränta på kapitalet motsvarande diskontot med tillägg av tre procent, dvs. för närvarande ca 15 0/0. Dels har insatserna i princip enbart ett nominellt värde. Vid uttag av insats kan återkrävas

endast samma kapital

som satts in. Eventuellt övervärde som insatserna kan tänkas ha skapat .

stannar kvari föreningen.

Något marknadsmässigt övervärdekan inte fås ut på insatsen. Dess reella värde kan aldrig bli högre än det nominella beloppet. För B-insatsema synes det vara lämpligt att slopa insatsräntetaket, eftersom detta på ett för B-insatsägama onödigt strikt sätt binder framtida avkastning till diskontot. För att kompensera en normalt utebliven rösträtt kan B-insatsema få förtur till utdelning före A-insatsema och även före fördelning av återbäring och efterlikvid. Bestämmelser härom kan tas in i respektive förenings stadgar.

B-insatsernas närmare rättsliga ställning

Vid den närmare utfonnningen av reglerna om B-insatser måste man ha klart

för sig ett de utgörlett egenkapital i föreningen men samtidigt har en speciell

ställning som sådant. Vad först gäller riskkaraktären hos B-insatskapitalet är det givet att den bör ligga mellan vanligt lånekapital och medlemsinsatskapital. Vid likvidation är alltså B-insatskapitalet sämre skyddat än lånekapitalet men bättre än medlemsinsatsema. V En annan fråga gäller medlems- respektive B-insatskapitalets bindning. Eftersom föreningen är öppen association har medlemmen inte bara rätt att träda ut som medlem; han har därvid också rätt att få tillbaka sitt insatskapital. Visserligen gäller en uppsägningstid av minst sex månader, men tillåter föreningens ekonomi det har medlemmen en ovillkorlig rått att ta ut sitt kapital. Den som har satsat kapital i fonn av B-insatser kan inte ges rätt att utan vidare få tillbaka sitt kapital när han så önskar. Av hänsyn både till föreningen och till föreningens borgenärer måste B-kapitalet vara långsiktigt bundet. Om inte anskaffning av B-kapital skall omöjliggöras bör det dock finnas en möjlighet för den som har skjutit till sådant kapital att säga upp det efter en viss tid. För att inte föreningens verksamhet skall äventyras bör tiden vara relativt lång. Utredningen föreslår att B-kapitalet skall vara bundet i minst tio år. Eftersom en förening kan behöva tid att förbereda återbetalning av B-insatser, särskilt när det gäller större belopp, bör en B-insatsinnehavare som vill återkräva sitt kapital vara skyldig att underrätta föreningen i god tid. Utredningen föreslår att den tiden bestäms till två år. Eftersom B-kapital är avsett att kunna även av andra än tillskjutas medlemmar bör också föreningen ha rätt att säga upp och betala tillbaka sådant kapital efter en viss tid. När det gäller återbetalning på initiativ av föreningen finns det inte anledning att föreskriva lika långa tider som när det gäller återbetalning på initiativ av B-insatsinnehavare. Utredningen föreslår att föreningen skall ha rätt att återlösa B-insatser efter fem år under förutsättning att uppsägning sker sex månader i förväg.

i Kooperationen och kapitalet 295

I likhet med vad som nu gäller beträffande återbetalning av vanliga . medlemsinsatser bör i fråga om B-insatser föreskrivas att återbetalning får ske bara under förutsättning att föreningens behållna tillgångar förslår utan att reservfonden behöver anlitas. Utredningen har övervägt om man utöver den allmänna uppsägningsrätten bör införa en möjlighet för B-insatsinnehavare att säga upp kapitalet om de missgynnas av föreningens utdelningspolitik e. d. Utredningen anser emellertid att en sådan möjlighet skulle medföra olägenheter. Bl. a. skulle det, i likhet med vad som förut har sagts beträffande möjligheten att kräva ytterligare styrelserepresentation e. d., uppstå risk för onödiga processer. Dessutom skulle en sådan möjlighet att kräva tillbaka B-insatser äventyra B-kapitalets ställning som eget kapital. Utredningen anser därför att en möjlighet av det slaget inte bör införas. lagförslag och specialmotiveiing beträffande B-insatser redovisas i avsnitt 5.8.

5.7.5 Slutsatser och förslag

finner att särskilda åtgärder bör vidtas för att Kooperationsutredningen förbättra kooperationens tillgång till riskbärande kapital. Utgångspunkten för dessa åtgärder är den kooperativa företagsformens särart samt önskvärdheten av att kooperationens utvecklingspotential tillvaratas. Ramen för förslagen är de åtgärder på motsvarande områden som redan vidtagits för de privata företagen. En strävan har alltså varit att även på detta område ge kooperationen en med annan ekonomisk verksamhet likvärdiga villkor. förordar områden, nämligen för att

_ Utredningen åtgärder på två olika

kanalisera dels individuellt nysparande, dels kollektivt kapital till kooperativt egenkapital.

Individuellt nysparande

Kooperationsutredningen anser alltså att vissa åtgärder bör vidtas för att

underlätta individuellt sparande i kooperativa insatser.

Utredningen har främst övervägt Garantikapitalfdrslaget. Den idéskiss till

Ett kooperativt som tagits fram har inte kunnat prövas mer

fondsystem ingående. Den har dock bedömts utgöra ett intressant uppslag värt att på sikt övervägas. Detta förutsätter dock ett ytterligare och relativt omfattande utrednings- och utvecklingsarbete. Garantikapital/örslaget anknyter till ett befintligt sparsystem, nämligen det s. k. skattefondsparandet som infördes 1978 och senare utvidgats. Genom utvidgningen 1980 kan detta sparande också ges en särskild företagsinriktning -

genom att de anställda kan spara i en aktiesparfond i vilken uteslutande ingår

aktier i det egna företaget eller i annat företag inom koncernen. KFzs förslag innebär att den sparstimulans som nu tillkommer bl. a. de anställda också skulle tillkomma medlemmarna i konsuvid börsbolagen mentföreningama. Härigenom skulle de kooperativa föreningarna få tillgång till ett medlemssparande som enligt vissa villkor binds i företagen och sålunda utgör en mellanform mellan eget kapital och lånat kapital.

296 Kooperatiønen och kapitalet

sou 1931:60

Kooperationsutredningen finner att det föreslagna garantikapitalförslaget relativt väl ansluter till statsmaktemas syfte med skattesparandet. Även administrativt synes förslaget vara förenligt med detta. Utredningen föreslår därför att skattefondsparandet byggs ut till att också gälla kooperationen. Inledningsvis bör detta ske enligt den modell för s. k. garantikapital som framlagts av KF. Sålunda föreslår utredningen att förslaget om garantikapital efter erforderlig bearbetning inom regeringskansliet läggs till grund för beslut. Garantikapitalsystemet, som utarbetats för användning inom konsumentföreningama, synes kunna tillämpas även inom andra delar av den konsumentkooperativa sektorn. Inom lantbrukskooperationen torde dock fordras andra tekniska lösningar, varvid sparande i B-insatser bör komma i fråga. Vissa ytterligare bearbetningar och överväganden erfordras sålunda för att olika delar av kooperationen skall kunna tillämpa skattefondsparandet. När dessa gjorts bör skattefondsparandet byggas ut till att omfatta även övriga delar av kooperationen.

Kollektivt kapital

Utredningen föreslår vidare att åtgärder vidtas bl. a. på det institutionella området för att kanalisera kollektivt kapital till kooperationen som egenka-

pital. Utom anknytning till befintlig institution, fjärde AP-fonden eller Företagskapital AB, har tre olika former för ett nybildat institut övervägts, nämligen en ny delfond inom AP-fondsystemet, ett mellanhandsinstitut (kreditaktiebolag) och ett statligt specialinstitut. Utredningen awisa-r tanken att förlägga verksamheten till befintligt institut. Möjligen kan Företagskapital AB tänkas kunna ombildas för att även tillgodose kooperationens egenkapitalbehov. En ombildning måste i så fall bli omfattande och synes knappast vara förenlig med företagets nuvarande inriktning på små och medelstora företag. En nybildning i fonn av ytterligare en delfond inom AP-fondsystemel efter ungefär samma institutionella mönster som fjärde AP-fonden synes erbjuda många fördelar. En egen styrelse och förvaltning gör det möjligt att anpassa verksamheten till kooperationens särart. En fastställd ”dragningsrätt” på huvudfonden garanterar kapitaltillgången etc. Den bindning till avkastningskravet som synes oundviklig för en delfond

inom ett pensionssystem och den risk för kortsiktig avkastningsbedömning

som detta för med sig har gjort att utredningen trots allt ställt sig tveksam till detta alternativ. Tveksamheten är ännu större när det gäller alternativet ett_ kooperativt mellanhandsinstitut. Visserligen är kreditaktiebolaget en etablerad och beprövad form. Och med egen ledning och förvaltning kan företaget få en god kooperativ anknytning. Sannolikt fordras emellertid betydande kooperativa insatser i form av och garantier för upplåningen. Genom att

aktiekapital

verksamheten sannolikt måste baseras på upplåning på kapitalmarknaden föreligger dels risk för kapitalbrist - vilket de nuvarande köema vid fiera mellanhandsinstitut är exempel på - dels relativt stränga krav på omedelbar

förräntning. Särskilt synes detta kunna gå ut över mindre, kooperativa företag

och ny och ännu inte helt konsoliderad kooperation. Kooperationsutredningen awisar således denna fonn för att nytt kooperativt

kapitalinstitut

Kooperationen och kapitalet 297

Kooperationsutredningen vill i stället i första hand föreslå formen ett statligt specialinstitut. Statsmaktema bör således fastställa syfte och inriktning, verksamhetens omfattning och organisation samt ställa nödvändiga resurser till förfogande. Utredningen har även i detta fall avstått från att framlägga ett i detalj utarbetat förslag till ett sådant specialinstitut. Det fortsatta beredningsarbetet bör göras inom regeringskansliet i samråd med företrädare för kooperationen. I det följande redovisas dock vissa principer for institutets uppbyggnad och verksamhet. Dessa kan även tjäna som riktlinjer for det fortsatta beredningsarbetet. Institutet kal_las i fortsättningen för Fonden för kooperativt egenkopital.

Fonden för kooperativt egenkapital

Fondens syfte skall vara att genom tillförsel av riskbärande egenkapital främja den kooperativa verksamhetens bestånd och tillväxt. Kapitaltillskott skall främst komma i fråga när kooperativa företag planerar att genomföra väsentligare utbyggnader för kapacitetsökningar eller strukturrationaliseringar. Även för nyetablering av verksamhet, exempelvis arbetskooperativa

företag, bör kapitaltillskott kunna erhållas. Främjar ett kapitaltillskott svensk

export och importkonkurrerande verksamhet skall detta tillmätas betydel- se. Stöd skall kunna utgå till kooperativa ekonomiska föreningar och till föreningars dotterföretag som drivs i förenings- och bolagsform. Ingen bransch bör vara undantagen. Både stora och etablerade och mindre och nystartade

företag bör kunna få kapitalstöd. För att kapitaltillskott skall utgå_ skall

projekten bedömas vara kooperativt och företagsekonomiskt sunda och på längre sikt ge för branschen och kooperationen normal förräntning. Formen för kapitaltillskott skall normalt vara förvärv av B-insatser i aktuell kooperativ förening. Både s. k. primär och sekundär kooperativ förening skall _ kunna komma i fråga. I undantagsfall skall även aktier i kooperativa

dotterbolag utgivna genom riktad emission kunna förvärvas. Även direkta lån skall i särskilda fall kunna lämnas. .

Som allmänna villkor skall utöver vad som tidigare sagts gälla att kapitaltillskott skall aktualiseras av konkreta projekt och inte för en allmän soliditetsförbättring. Kapitaltillskottet bör inte överstiga 50 % av projektets kostnader. I bör andelen vara betydligt - 25-30 °/o - och

normalfallet_ lägre

motsvaras av lika stor kapitalinsats av företagen. Kravet på ”på längre sikt” normal förräntning innebär att förräntningskravet inte skall drivas på sådant sätt att företagets bestånd riskeras vid tillfälliga resultat. Fonden skall bl. a. kunna uppskjuten ”ränte-

således medge

betalning på B-insatser. Organisatoriskt skall fonden fungera som ett självständigt organ med av regeringen efter riksdagsbeslut utsedd styrelse och fastställd instruktion. I styrelsen bör ingå företrädare för såväl konsument- och lantbrukskooperatio-

nen som för annan kooperation samt för arbetsmarknadens parter och staten.

För beredning av fondens ärenden och uppföljningen av fondens engagemang skall finnas ett kansli som gör erforderliga analyser av aktualiserade frågor om

298 Kooperationen och kapitalet sou |931;60

kapitalengagemang i kooperativa företag. l förekommande fall bör fonden samråda med andra organ, . såsom företagets normala bankförbindelse, Investeringsbanken och Utvecklingsfonden. Samråd skall även ske med det av kooperationsutredningen i kapitel 1 l föreslagna Râdetjör kooperativ inveckling. Beslut i kapitalärenden skall fattas av fondens styrelse. Eventuellt bör större ärenden underställas regeringen för beslut. En rimlig gräns härvidlag kan vara 20 milj. kr. Beträffande fondens restuser kan erinras om de uppskattningar om kooperationens kapitalbehov som tidigare presenterats (avsnitt 3.3.3 och 5.5). Det förutsätts att fondens kapitalbehov tillgodoses genom anslag över statsbudgeten. Närmare kalkyl av det årliga behovet kan inte göras. Som en - allmän bakgrund kan konstateras att investeringarna år 1980 i de tre företagsgruppema KF, OK och LRF (inklusive förbund och föreningar) låg i

_storleksordningen två miljarder kronor. Ökade investeringar och därmed

sammanhängande ökningar i egenkapitalbehovet har samband med en rad olika förhållanden och bedömningar varav tillgången på B-insatskapital endast är en. l ett inledningsskede kan vidare viss osäkerhet råda om detta kapitals funktion. Man bör därför anvisa ett rambelopp för de första fem årens verksamhet. Detta bör inledningsvis sättas relativt lågt med möjlighet till tilläggsanslag sena re om så visar sig erforderligt. Som grundbelopp vid fondens start bör anvisas 400 milj. kr. Fondens revolverande karaktär genom inlösen av B- insatser och förräntning blir mycket svag. Så småningom kommer därför ytterligare anslag att erfordras. För det ianspråktagna kapitalet bör staten kräva en långsiktig förräntning i paritet med obligationsräntan. Förräntningskravet bör dock aktualiseras först efter en viss ”inkömingsperiod”, förslagsvis tre år.

B- insatser l avsnitt 5.7.4 har en ny form av riskbärande kapital i ekonomiska föreningar, B-insatser, beskrivits. Detta är en central fråga för kooperationen. Möjligheten för kooperationen att ta till sig externt- icke medlemsrelaterat - individuellt i och kollektivt kapital hänger samman med tillkomsten av ett nytt slags riskbärande egenkapital. I detta nya kapitalslag - en mellanform mellan traditionellt ägarkapital och lånekapital - balanseras medlemmarnas intresse av att själva styra företaget och bestämma överskottets fördelning av extema kapitalplacerares krav på säkerhet, förräntning och realiserbarhet. Den i avsnitt 5.7.4 beskrivna lösningen synes kunna tillgodose de olika intressena. Utredningen föreslår därför att erforderliga ändringar i främst lagen om ekonomiska föreningar genomförs för att möjliggöra införandet av B-insatser i kooperationen. Förslag härom framläggs i avsnitt 5.8.

Sammanfattning av förslagen

Tidigare i detta kapitel har visats att kooperationen måste öka diet egna kapitalets storlek om verksamheten skall kunna bestå i nuvarande omfattning eller öka. Genom vissa förslag i avsnitt 5.6 bör kapitalbildningen intemt kunna underlättas. Detta beräknas dock inte räcka. Kooperationen behöver

Kooperationen och kapitalet 299

liksom näringslivet i övrigt kunna dra till sig externt individuellt och kollektivt bildat egenkapital. Utredningen föreslår därför i detta avsnitt följande åtgärder:

D Möjlighet till skatte/bndsparanafc* införes, inledningsvis för den konsu-

mentkooperativa sektorns medlemmar, i form av s. k. garantikapital och efter erforderligt ytterligare beredningsarbete för övriga kooperativa organisationers medlemmar. Härvid bör även sparande i B-insatser komma i fråga. - bör bildas El Ett statligt specialinstitut Forzdená/ör kooperativ! egenkapitalför Överföring av kollektivt kapital till egenkapital i kooperativa företag. Till fonden bör för de fem första årens verksamhet anvisas 400 milj. kr. E] För att kunna binda externt kapital till kooperationen som egenkapital skapas ett nytt kapitalslag, B-insarser.

5.8 lagförslag och specialmotivering

Detta avsnitt innehåller lagtext och specialmotivering beträffande de förslag

som utredningen har lagt fram i avsnitt 5.6 och 5.7. Ändringar föreslâsi lagen

om ekonomiska föreningar och kommunalskattelagen. Dessutom föreslås en ny lag om insatsreserv. l lagen om ekonomiska föreningar föreslås ändringar av bestämmelserna

om överskottsfördelning. Dels föreslås att minimigränsen för avsättning till

reservfond höjs från fem till tio procent, dels föreslås regler som gör det möjligt att avsätta medel till en särskild kooperativ kapitalfond. Vidare innehåller lagförslaget nya bestämmelser om B-insatser. I kommunalskattelagen föreslås nya bestämmelser om rätt till avdrag för insatsränta och för avsättning till kooperativ kapitalfond. Förslaget till lag om insatsreserv innehåller bestämmelser om avdragsrätt för nedskrivning av insatser enligt den modell som har behandlats i avsnitt 5.6.3 om uppskjuten skatt.

300 Kooperationen och kapitalet SOU 1981.60

5.8.1 Lag/örslag

l Förslag till

Lag om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (195 1:308) om ekonomiska förening-

ar delsatt 17 § l mom., 18, 41,43 0ch48 §§, 69 § l mom., 71 och 88 §§skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas nya bestämmelser, 6 a §, 16 b §0ch 17 §4 mom., av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 a § Om kapital skall kunna til/skjutas även av andra än medlemmarna, skall detta anges i stadgarna. Sådana

tillskott sker i form av B-insatser.

Stadgarna skall innehålla uppgift om vem som får göra sådana insatser, om insatsernas storlek och om det belopp som de sammanlagt högst får uppgå till. B- insatser får inte skjutas till med högre belopp än hälften av de inbetalda medlemsinsatserna. . I stadgarna skall vidare anges i vad mån B- insatser med/ör rått till utdel-

ning och till del i tillgångarna vid

föreningens upplösning.

16b§ Den som har skjutit till kapital i

form av B-insats har rått att återfå insatsen efter tio år, under förutsätt-

ning att han skriftligen säger upp beloppet minst två år i förväg. Föreningen får inlösa en B-insats

efter fem år, under förutsättning att

den har gjort insatsen underrät-

som

tas skriftligen minst sex månader i förväg.

Återbetalning enligt denna para-

graf får ske endast i den mån föreningens behållna tillgångar enligt den senaste balansräkningen förslår

utan att reservfonden behöver anlitas. Om föreningen försätts i konkurs på ansökan som görs inom ett år efter

återbetalningen gäller 16 § 2 mom.

Kooperationen och kapitalet 301

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

l7§ 1 mom. Av ekonomisk förenings 1 mom. Av ekonomisk förenings årsvinst, efter avdrag för vad som årsvinst, efter avdrag för vad som åtgår till täckande av möjligen före- åtgår till täckande av möjligen förefintlig förlust från föregående år, sko- fintlig förlust från föregående år,

la minst fem procent avsättas till skall minst tio procent avsättas till

reservfond. Har på grund av rörelsens reservfond. Har på grund av rörelsens resultat medlemmar eller andra till- resultat medlemmar eller andra tillgodoförts gottgörelse i form av efter- godoförts gottgörelse i form av efterlikvider, återbäringar eller dylikt, likvider, återbäringar eller dylikt, skall avsättning därav ske med minst skall avsättning därav ske med minst

fem procent, även om gottgörelsen tio procent, även om gottgörelsen

icke ,inräknats i årsvinsten. Till icke inräknats i årsvinsten. Till reservfonden skall alltid läggas vad reservfonden skall alltid läggas vad .medlem vid avgång ur föreningen medlem vid avgång ur Föreningen icke återfår av sina insatser. icke återfår av sina insatser.

Då reservfonden jämte inbetalat insatskapital, i den mån detta ej överstiger tio gånger reservfonden, uppnått ett belopp som svarar antingen mot fyra tiondelar av det bokförda värdet å föreningens tillgångar eller mot föreningens skulder enligt balansräkningen, må vidare avsättning till fonden upphöra. innehålla stadgarna bestämmelse om avsättning utöver vad nu sagts, lände det till efierrättelse. Avsättning skall ånyo vidtaga, om reservfonden nedgår under vad sålunda stadgats. _

Nedsättning av reservfonden må beslutas allenast för täckande av förlust,

som enligt fastställd balansräkning finnes hava uppstått å föreningens verksamhet i dess helhet och som icke kan ersättas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel. 4 mom. Sedan föreskriven avsätt-

ning till reservfmden har gjorts, får

avsättning från årsvinsten ske till en kooperativ kapitalfmd. I fråga om

nedsättning av en sådan fond gäller

bestämmelserna i 1 mom. tredje stycket. Dessutom får nedsättning ske för överföring av medel till reservfonden.

18§1

Utdelning får inte överstiga vad som i fastställd balansräkning och, i fråga

om moderförening, i fastställd koncembalansräkning för det senaste räken-

skapsåret redovisas såsom föreningens eller koncernens nettovinst för året, balanserade vinst och fria fonder med avdrag för 1. redovisad förlust, 2. belopp som enligt lag eller stadgar skall avsättas till bundet eget kapital eller, i fråga om moderförening, 1 Senaste lydelse belopp som av det fria egna kapitalet i koncernen enligt årsredovisningarna för företag inom denna skall överföras till bundet eget 1980:1 105

302 Kooperationen och kapitalet SOU l98l:60

N u va rande lydelse . F äresla gen lydelse kapital, 3. belopp som enligt stadgama eljest skall användas för annat ändamål än utdelning till medlemmama. Ej heller får gottgörelse som avses i l7§ l

mom. och som icke inräknats ilårsvinsten betalas ut i vidare mån än att

föreskriven avsättning kan ske till reservfonden. I övrigt får utbetalning till medlemmarna av föreningens tillgångar ej verkställas på annat sätt än genom återbetalning av insatsbelopp enligt 16 § l mom. eller l6 a § eller i samband med nedsättning av insatsemas belopp enligt 68§ sista stycket. Utdelning, som beräknas på annat Utdelning, som beräknas på annat sätt än i Förhållande till den omfatt- sätt än i förhållande till den omfattningi vilken medlemmarna deltagit i ning i vilken medlemmama deltagit i Föreningens verksamhet eller i övrigt föreningens verksamhet elleri övrigt tagit denna i anspråk, får fastställas tagit denna i anspråk, fastställas

får_

till högst en ränta för år på inbetalda till högst en ränta för år på inbetalda insatser som motsvarar det av riks- insatser som motsvarar det av riksbanken fastställda diskonto som gäll- banken fastställda diskonto som gällde vid räkenskapsårets utgâng med de vid räkenskapsårets utgång med tillägg av tre procentenheter. tillägg av tre procentenheter. Denna begränsning gäller dock i nte ränta på 1 B-insatser. Vinstutdelning eller utbetalning i annan form av gottgörelse som avses i l 7 § l mom. får inte ske med så ston belopp att utdelningen eller utbetalningen med hänsyn till föreningens eller koncernens konsolideringsbehov. likviditet eller ställning i övrigt står i strid mot god affärssed.

41§2

l balansräkningen skall aktier i dotterbolag tas upp som en särskild post bland tillgångarna. En förenings eget kapital skall En förenings eget kapital skall delas upp i bundet eget kapital och delas upp i bundet eget kapital och fritt eget kapital eller ansamlad för- fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Under bundet eget kapital skall lust. Under bundet eget kapital skall tas upp inbetalda insatser, reservfond tas upp inbetalda insatser, reservoch uppskrivningsfond. Under fritt fond, kooperativ kapital/ond och eget kapital eller samlad förlust skall uppskrivningsfond. Under fritt eget tas upp fria fonder, var för sig, balan- kapital eller ansamlad förlust skall serad vinst eller förlust samt netto- tas upp fria fonder, var för sig, balanvinst eller förlust för räkenskapsåret. serad vinst eller förlust samt netto- Balanserad förlust och förlust för vinst eller förlust för räkenskapsåret. räkenskapsåret tas därvid upp som Balanserad förlust och förlust för

avdragsposter. räkenskapsåret tas därvid upp som

avdragsposter. Fordran på insats får inte tas upp Fordran på insats får inte tas upp

som tillgång. Redovisningen av full- som tillgång. Redovisningen av full-

gjorda insatser får ske så att i balans- gjorda insatser får ske så att i balans- 2 räkningen

Senaste lydelse anges hela insatskapitalet räkningen anges hela insatskapitalet

1980:1 105. samt hur mycket härav som inte har samt hur mycket härav som inte har

Kooperationen och kapitalet 303

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse fullgjorts, varefter skillnaden - de fullgjorts, varefter skillnaden - de betalda insatserna - utförs som en betalda insatserna - utförs som en särskild post under eget kapital. särskild post under eget kapital. BlI1.S“(ll.SEI'.Sl\'(lll redovisas .särski/I. Om det i en fordrings- eller skuldpost enligt balansräkningen ingår en fordran hos eller skuld till ett dotterföretag eller en moderförening, skall beloppet anges särskilt. Angivandet får ske inom linjen. Detsamma gäller i fråga om pant och dänned jämförliga säkerheter eller ansvarsförbindelser till förmån för ett dotterföretag eller en moderförening.

43 §3

Förvaltningsberättelsen skall upprättas med iakttagande av god redovisningssed. l förvaltningsberättelsen skall läm- I förvaltningsberättelsen skall lämnas upplysning dels om sådana för nas upplysning dels om sådana för bedömningen av föreningens verk- bedömningen av föreningens verksamhetsresultat och ställning viktiga samhetsresultat och ställning viktiga förhållanden, för vilka redovisning förhållanden. vilka redovisning

för

inte skall lämnas i resultaträkningen inte skall lämnas i resultaträkningen eller balansräkningen, dels om hän- eller balansräkningen, dels om händelser av väsentlig betydelse för för- delser av väsentlig betydelse för föreningen, som har inträffat under eningen, som har inträffat under räkenskapsåret eller efter dettas slut. räkenskapsåret eller efter dettas slut. Förvaltningsberättelsen skall vidare Förvaltningsberättelsen skall vidare innehålla uppgifter om väsentliga innehålla uppgifter om väsentliga förändringar i medlemsantalet samt förändringar i medlemsantalet samt omsummoma av insatsbelopp som om summoma av insatsbelopp som skall återbetalas under nästa räken- skall återbetalas under nästa räkenskapsår dels enligt 16§ l mom., dels skapsår enligt 16§ l mom., l6a§ enligt l6 ia §. eller 16 b §. l förvaltningsberättelsen skall anges medelantalet under räkenskapsåret anställda personer såväl för företaget i dess helhet som för varje arbetsställe med mer än tjugo anställda. Vidare skall anges det sammanlagda beloppet av räkenskapsårets löner och ersättningar dels till styrelsen och andra personer i ledande ställning, dels till övriga anställda. Har föreningen anställda i flera länder, skall löner och ersättningar anges särskilt för varje land jämte uppgift om medelantalet anställda i respektive land. Förvaltningsberättelsen skall innehålla förslag till dispositioner beträffande föreningens vinst eller förlust. För förening som avses i 46 § 4 mom. första stycket skall till förvaltnings- 3 Senaste lydelse berättelsen fogas en Finansieringsanalys. l finansieringsanalysen skall redovisas föreningens finansiering och kapitalinvesteringar under räkenskapsåret. 1980: 1 105.

304 Kooperationen och kapitalet

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

43§ l-los länsstyrelsen må påkallas Hos länsstyrelsen må påkallas utseende av en revisor att med övriga utseende av en revisor att med övriga revisorer deltaga i granskningen av revisorer deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och förening- styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper eller att företaga ens räkenskaper eller att företaga granskning av viss åtgärd eller av granskning viss åtgärd eller av

av

vissa räkenskaper. Förslag härom vissa räkenskaper. Förslag härom skall väckas å föreningsstämma. Har skall väckas på föreningsstämma. förslaget å föreningsstämma antagits Har förslaget på föreningsstämma eller ock biträtts av minst en tiondel antagits eller ock biträtts av minst en av samtliga röstberättigade, åligger tiondel av samtliga röstberättigade, det styrelsen att inom en vecka hos åligger det styrelsen att inom en länsstyrelsen göra framställning om vecka hos länsstyrelsen göra framutseende av revisor. Försummas det, ställning om utseende av revisor. stånde varje röstberättigad fritt att Försummas det, stånde varje röstbegöra sådan framställning. rättigad fritt att göra sådan framställning. Medrevisor får utses även på begäran av innehavare av B- insatser, om de företräder minst en tiondel av det inbetalda insatskapitalet.

Avser uppdraget granskning av viss åtgärd eller av vissa räkenskaper, skall

till föreningsstämma avgivas särskilt yttrande över granskningen. Revisor, som utses enligt denna paragraf, vare berättigad att av föreningen erhålla skäligt arvode.

69§ 1 mom. Menar styrelsen, styrelse- 1 mom. Menar styrelsen, styrelseledamot eller Föreningsmedlem, att ledamot, Föreningsmedlem eller in-

beslut, som fattats å föreningsstäm- nehavare av B-insats att beslut, som

r ma, icke tillkommit i behörig ord- fattats på föreningsstämma, icke tillning eller eljest strider mot denna lag kommit i behörig ordning eller eljest eller föreningens stadgar, äge därå strider mot denna lag eller föreningväcka talan mot föreningen. ens stadgar, äge därå väcka talan mot föreningen. Grundas talan därpå, att besluteticke tillkommit i behörig ordning eller att det eljest kränker allenast medlems rätt, skall talan väckas inom tre månader från beslutets dag. Försummas det, vare beslutet gällande. Hava vid fattande av beslut, som skall anmälas för registrering, i denna lag eller föreningens stadgar upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet icke

rätteligen iakttagits, vare, ehuru klandertalan ej väckts, beslutet icke gällande,

utan så är att i strid mot lO0§ första registrering av beslutet ägt

stycket

rum. -

Klandertalan, grundad därpå att Klandertalan som grundas på att

strider mot ett föreningsstämmobeslut strider

föreningsstämmobeslut

bestämmelserna i 20 § första stycket, mot bestämmelserna i 20§ första

SOU l98I:60 Kooperationen och kapitalet 305

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse må ej anställas, med mindre de som stycketfår väckas endast om de som _fära talan utgöra minst en tiondel av för talan utgör minst en tiondel av samtliga medlemmar. samtliga medlemmar eller företräder minst en tiondel av det intbetalda insatskapitalet.

. 71 § Förening skall träda i likvidation, då antalet föreningsmedlemmar nedgått under det i 5 § föreskrivna lägsta antalet och tillräckligt antal medlemmar ej inträtt inom tre månader eller då i stadgarna fastställd tid för föreningens verksamhet gått till ända eller eljest Förhållande inträffat, på grund varav enligt bestämmelse i stadgarna föreningen skall upphöra med sin verksamhet. Varder ej, på grund av anmälan Varder ej, på grund av anmälan enligt 79 § inom sex veckor efter det enligt 79 § inom sex veckor efter det jämlikt första stycket likvidations- jämlikt första stycket likvidationsskyldighet inträtt, i Föreningsregistret skyldighet intiätt, i Föreningsregistret infört att föreningen trätt i likvida- infört att föreningen trätt i likvidation, förklare rätten, på ansökan av tion, förklare rätten, på av

ansökan

styrelseledamot eller föreningsmed- styrelseledamot, föreningsmedlem lem och efter föreningens hörande, eller innehavare av B- insats och efter att föreningen skall träda i likvida- föreningens hörande, att föreningen tion; och förelägge rätten föreningen skall träda i likvidation; och förelägatt inom viss tid, ej understigande sex ge rätten föreningen att inom viss tid, veckor, till rätten ingiva bevis, att i ej understigande sex veckor, till rätregistret skett införing varom ovan ten ingiva bevis, att i registret skett sagts, vid äventyr att eljest en eller införing varom ovan sagts, vid ävenflera likvidatorer förordnas av rät- tyr att eljest en eller flera likvidatorer ten. förordnas av rätten.

88 §

När den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är förbi och

all veterlig gäld blivit betald, skola föreningens tillgångar skiftas. Är någon del av gälden tvistig eller ej förfallen och kan förty eller av annan orsak betalning ej ske, skola till samma gälds betalning erforderliga medel innehållas och återstoden skiftas. - Sker skifte annorledes än nu är sagt ellerbefinnas innehållna medel ej lämna tillgång till gälds betalning, vare i händelse av föreningens oförmåga att fullgöra sina förbindelser den, som uppbuxit något vid skiftet, skyldig att âterbära vad han bekommit. För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare likvidatorema ansvariga efter de beträffande skadeståndsskyldighet i 106, 108 och 109 §§ stadgade grunderna. Förrnenar medlem att han vid skif- Förmenar medlem eller innehavate icke bekommit vad på honom re av B-insats att han vid skifte icke belöper, skall han vid talans förlust bekommit vad på honom belöper, väcka talan mot föreningen inom tre skall han vid talans förlust väcka månader efter det slutredovisning talan mot föreningen inom tre måna-

306 Kooperationen och kapitalet SOU l98|:60

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse framlades å föreningsstämma. l fråga der efter det slutredovisningen framom medlems återbäringsskyldighet lades på föreningsstämma. l fråga om och om likvidators ansvarighet skall medlems återbäringsskyldighet och vad i andra stycket stadgas äga mot- om likvidators ansvarighet skall vad i svarande tillämpning. andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning. Har medlem icke inom fem år efter Har medlem eller innehavare av det slutredovisning enligt 89§ fram- B-insats icke inom fem år efter det lades å föreningsstämma anmält sig slutredovisning enligt 89 § framlades att lyfta vad han vid skiftet bekom- på föreningsstämma anmält sig att mit, vare han förlustig sin rätt där- lyfta vad han vid skiftet bekommit, till. vare han förlustig sin rätt därtill.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1983.

2 Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskattelagen (1928:370) dels att 29 § 2 mom. och punkt l av anvisningama till 54 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i anvisningama till 28§ skall införas en ny punkt, ll, och i anvisningarna till 29 § en ny punkt, 13, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 29§ 2 mom. Har kooperativáförening av 2 mom. En ekonomisk förening, vinsten å sin kooperativa verksamhet som i beskattningsavseende är att lämnat sina kunder, vare sig de till- anse som kooperativ enligt punkt 12 hörtjöreningen eller icke, pristillägg, av anvisningarna, har rätt till avdrag rabatt eller annan sådan utdelning i .för utdelning och för avsättning till _lörhållande till gjorda köp eller för- kooperativ kapital/ond i den omfattsäljningar, må föreningen njuta ning som anges i punkt 13 av anvisavdragför dylik utdelning. ningarna.

Anvisningar till 28 § 11. Har en ekonomisk förenings kooperativa kapital/ond satts ned, skall ett belopp som svarar mot det nedsatta beloppet tas upp som intäkt i den A/örxiärvskälla där avdrag _för

avsättning till fonden senast har

gjorts.

Kooperationen och kapitalet 307

N u va rande lydelse Föreslagen lydelse nu 29§ 13. Har en kooperativjörening av vinsten av sin kooperativa verksamhet lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller inte, pristilllägg, rabatt eller annan sådan utdelning ijörhållande till gjorda köp eller _försäljningar_ medges avdrag _lör denna utdelning. En kooperativföreningr har också rätt till avdrag för utdelning som utgår i förhållande till inbetalda insatser. [fråga om utdelning på inbetalda insatser, som inte är B.insatser, gäller följande. Avdrag medges med högst det belopp med vilket dessa insatser har ökat under räkenskapsåret. Avdrag medges dock inte_/ör sådan del av utdelningvilken inte en för skattskyldighet föreligger enligt 53 § l mom. första stycket a) och g) eller 54 §. Avser denna del av utdelningen högst en fjärdedel av hela utdelningen, är dock utdelningen i sin helhet avdragsgill. Avdrag får vidare göras för belopp som en kooperativ förening har avsatt till kooperativ kapitalfond.

Avdragetfår inte överstiga det belopp

som föreningen är skyldig att avsätta till reserv/ond. Avdrag enligt andra och tredje medges endast om förstyckena eningens huvudsakliga verksamhet avser rörelse. Avdragen får göras i endast en förvärvskälla och skall anses belöpa på det räkenskapsår som utdelningen och avsättningen hänför sig till.

m1 54§ l Förutvarande punkt 13 1.2 l denna anvisningspunkt förstås l. I denna anvisningspunkt förstås av anvisningarna till 29§ med svenskt aktiebolag och med företag svenskt aktiebolag och företag upphävd genom svensk ekonomisk samt svensk ekonomisk förening samt 1977:572. förening med utdelning sådan utdelning på med utdelning sådan utdelning på 2 Senaste lydelse aktie i svenskt aktiebolag eller andel i I98 l 1264. aktie i svenskt aktiebolag eller andel i

308 Kooperationen och kapitalet

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

svensk ekonomisk förening som har svensk ekonomisk förening som har uppburits i förhållande till innehav- uppburits i förhållande till innehavda aktier eller andelar eller som har da aktier eller andelar eller som har uppburits efter annan gmnd men inte uppburits efter annan grund men inte är avdragsgill för det utdelande före- år avdragsgill för det utdelande företaget enligt 29 § 2 mom. taget enligt punkt 13 /örstastycket av anvisningarna till 29 §. Bestämmelserna i tredje-femte styckena nedan gäller inte utdelning på en kooperativ förenings B- insatser. Företag, som uteslutande eller så gott som uteslutande förvaltar värdepapper eller likartad lös egendom (förvaltningsföretag), är frikallat från skattskyldighet för utdelning i den mån sammanlagda beloppet av den utdelning som företaget har uppburit under beskattningsåret motsvaras av utdelning som företaget har beslutat för samma beskattningsår eller, i fråga om investmentföretag, av beslutad utdelning ökad med en fjärdedel. Med investmentföretag förstås förvaltningsföretag, vars uppgift väsentligen är att genom ett välfördelat värdepappersinnehav erbjuda aktie- eller andelsägare riskfördelning och vars aktier eller andelar ägs av ett stort antal fysiska personer. Företag, som bedriver bank- eller annan penningrörelse eller sådan rörelse vid sidan av annan verksamhet, är frikallat från skattskyldighet för utdelning på sådan aktie eller andel som innehas som ett led i organisationen av företagets verksamhet till den del denna avser annat än förvaltning av fastighet, värdepapper eller därmed likartad lös egendom. Företag som bedriver försäkringsrörelse är frikallat från skattskyldighet för utdelning under förutsättning att företaget är skadeförsäkringsanstalt och utdelningen belöper på sådan aktie eller andel som innehas som ett led i organisationen av företagets försäkringsrörelse. Företag som inte avses i andra-fjärde styckena är frikallat från skattskyldighet för utdelning på sådan aktie eller andel som inte utgör omsättningstillgång i företagets verksamhet under förutsättning att a) det sammanlagda röstetalet för företagets aktier eller andelar i det

utdelande företaget vid beskattningsårets utgång motsvarade en fjärdedel eller

mer av röstetalet för samtliga aktier eller andelar i det utdelande företaget, * eller b) det görs sannolikt att innehavet av aktien eller andelen betingas av jordbruk, skogsbruk eller rörelse som bedrivs av företaget eller av företag som med hänsyn till äganderättsförhållanden eller organisatoriska förhållanden kan anses stå det nära. skattefrihet enligt femte stycket föreligger dock inte för utdelning på aktie eller andel i förvaltningsföretag, om förvaltningsföretaget äger mer än enstaka aktier eller andelar på vilka utdelning skulle ha varit skattepliktig om aktierna eller andelama hade ägts direkt av det företag som äger aktien eller andelen i förvaltningsföretaget. Om särskilda skäl föreligger, kan riksskatteverket medge dels att företag,

som inte är förvaltningsföretag enligt andra stycket men vars verksamhet till

inte oväsentlig del består i förvaltning av värdepapper ellerdärmed likartad lös

Kooperazionen och kapitalet 309

egendom, skall i beskattningsavseende behandlas som sådant förvaltningsföretag, dels att förvaltningsföretag, som är moderföretag i en koncem och som för koncernens inte skall i ombesörjer vissa gemensamma uppgifter räkning, behandlas som Mot riksskattever-

beskattningshänseende förvaltningsföretag. i

kets beslut i fråga som här avses får talan inte_ föras. Förvärvar företag aktie eller andel i annat företag och är det inte uppenbart att det företag som gör förvärvet därigenom erhåller tillgång av verkligt och särskilt värde med hänsyn till ägarföretagets rörelse eller kapitalförvaltning, föreligger inte skattefrihet enligt denna anvisningspunkt för utdelning på aktien eller andelen av sådana medel som vid förvärvet fanns hos det utdelande och som inte motsvarar tillskjutet belopp eller inbetald företaget insats. Utdelning anses i första hand gälla andra medel än sådana som motsvarar tillskjutet belopp eller inbetald insats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983 och tillämpas första gången vid 1983 års taxering.

3 Förslag till Lag om insatsreserv Härigenom föreskrivs följande.

1 § Vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet enligt kommunalskattelagen (1928:370) och lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt medges för insatser i avdrag enligt denna lag för belopp som har avsatts till reserv kooperativa föreningar (insatsreserv). Sådant avdrag medges även vid beräkning av nettointäkt av handelsträdgårdsrörelse och yrkesmässigt fiske. Den som enligt (1979:141) eller bokföringslagen

jordbruksbokföringslagen

ârsbokslut skall ha satt av ett mot avdraget (1976: 125) är skyldig att upprätta svarande belopp i räkenskapema för beskattningsâret. Ett dödsbo har inte rätt till avdrag enligt denna lag. har i denna lag samma innebörd som i Beteckningen kooperativ förening

kommunalskattelagen.

2 § Avdrag för avsättning till insatsreserv får göras intill dess reserven uppgår till sextio procent av avsättningsunderlaget. Avsättningsunderlaget är summan av de till förvärvskällan hänförliga inbetalade stadgebundna insatserna i kooperativa föreningar vid beskattningsårets utgång minskat med motsvarande belopp vid utgången av det beskattningsår för vilket taxering har ägt rum år 1982 eller- om någon taxering inte av räkenskapsåret - år 1983. har ägt rum detta år på grund av förlängning inräknas endast insatser i föreningar som andelsin- I avsättningsunderlaget nehavaren är medlem i. Har andelsinnehavaren under beskattningsåret avgått eller begärt sitt utträde ur samtliga de föreningar, som han vid årets utgång har insatser i, får dock insatser som inte har återbetalats inräknas i underlaget vid

310 Kooperationen och kapitalet

taxeringen for beskattningsåret och vid taxeringama de därpå följande fyra åren. I fråga om handelsbolag beräknas avsättningsunderlaget för bolaget. Underlaget fördelas mellan delägarna.

3 § Har den skattskyldige inte längre något avsättningsunderlagskall hela insatsreserven återföras till beskattning. Dödsbos insatsreserv skall återföras till beskattning senast vid den taxering som sker nännast efter fjärde kalenderåret efter det kalenderår då dödsfallet inträffade. Har i anledning av dödsfall den efterlevande maken övertagit insatser får denne, om han så önskar, överta insatsreserven. , Kvarstår ett avsättningsunderlag men har detta minskat, skall så stor del av reserven återföras till beskattning som behövs för att nedbringa reserven till

sextio procent av underlaget.

4 § Har i annat fall än som sägs i 3 § insatsreserven eller del av denna återförts till beskattning skall som skattepliktig intäkt tas upp ett särskilt tillägg som svarar mot trettio procent av återförda

det beloppet.

5 §

Återföring till beskattning och tillägg skall göras i den förvärvskälla där

avsättningen har gjorts.

Denna lag träder i kraft den l januari 1983 och tillämpas första gången vid

1983 års taxering.

5.8.2 Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar

6a§ Denna paragraf innehåller de grundläggande bestämmelserna om B-insatser. För att en förening skall ha rätt att anskaffa kapital i fonn av B-insatser krävs det att bestämmelser härom har tagits in i stadgarna. Enligt första stycket skall det i stadgarna finnas uppgift om vem som får skjuta till B-insatser och om insatsemas storlek. Vidare skall det enligt andra stycket anges i vad mån sådana insatser berättigar till utdelning och till del i föreningens tillgångar vid

.dess upplösning.

I lagtexten harinte tagits in någon bestämmelse om vem som skall kunna skjuta till B-insatser i ekonomiska föreningar. Det har överlämnats åt den .enskilda föreningen att själv fastställa detta i stadgarna. B-insatser kan skjutas till både av medlemmar och icke-medlemmar och både av fysiska personer och juridiska personer, beroende på vad föreningen bestämmer. l fråga om B-insatsema skall i stadgarna anges dels storleken av de enskilda

Kooperationen och kapitalet 3l l

insatserna, dels det sammanlagda maximibeloppet. Liksom när det gäller medlemsinsatser föreskrivs inte något krav på att B-insatsema inbördes skall vara av samma storlek eller att alla som tillskjuter B-insatser skall satsa lika ston belopp. l första stycket har också tagits in en bestämmelse om att B-insatser inte får medlemsinsatsema. skjutas till med högre belopp än hälften av de inbetalda Bestämmelsen har införts för att förhindra att en alltför stor del av föreningskapitalet härrör från utomstående. Maximiregeln innebär att det inbetalade medlemskapitalet i en förening normalt skall vara minst dubbelt så stort som B-kapitalet. Bestämmelsen har emellertid inte utformats som ett absolut förbud mot att B-insatsema överstiger-hälften av de inbetalade medlemsinsatsema. Ett sådant förbud skulle kunna medföra olägenheter i vissa fall, eftersom medlemskapitalet varierar med antalet medlemmar och storleken av insatsamonerjngama. Det kan t. ex. inträffa att ett flertal medlemmar lämnar en förening ungefär samtidigt med påföljd att medlemskapitalet kommer att sjunka till en nivå under det dubbla B-kapitalet, om de avgående medlemmarna får tillbaka sina insatser. l en sådan situation utgör den föreslagna bestämmelsen inte något hinder mot återbetalning av medlemsinsatsema och medför inte heller att föreningen måste betala tillbaka den del av B-kapitalet som överstiger hälften av det kvarvarande medlemskapitalet. Bestämmelsen hindrar emellertid att anskaffa ytterligare B-kapital innan utrymme har skapats föreningen

genom tillräckliga insatisbetalningar från medlemmama.

l fråga om B-insatser föreslås inte någon föreskrift om att det i stadgarna liksom beträffande medlemsinsatser skall anges hur insatserna skall göras. En sådan bestämmelse har ansetts onödig när det gäller B-insatser, eftersom tillskott av sådana insatser inte som inbetalning av medlemsinsatser ingår i en förenings löpande verksamhet. Det räcker alltså att beslut om hur B-insatser skall betalas in o. d. fattas av stämman eller styrelsen i samband med att frågan blir aktuell. l andra stycket föreskrivs att stadgarna skall innehålla uppgift bl. a. om i vad mån B-insatser medför rätt till utdelning. l stadgarna skall alltså anges om B-insatser till samma utdelning som medlemsinsatser eller om berättigar utdelning på B-insatser skall beräknas på något annat sätt. Det normala torde bli att B-insatser i detta avseende ges bättre rätt än medlemsinsatsema, bl. a. för att kompensera dem som har gjort B-insatser för att de inte har något direkt inflytande i föreningens verksamhet. Detta kan ske på olika sätt, t. ex. genom att de som har gjort B-insatser får rätt till högre utdelning än medlemsinsattill en viss utdelning före sema eller genom att B-insatser ger företräde medlemsinsatsema. bestämmelse om att B-insatsinnehavare alltid Någon skall ha bättre rätt till utdelning har emellertid inte tagits in i lagen utan det har överlämnats åt den enskilda föreningen att reglera frågan i sina stadgar.

Vidare föreskrivs ?andra stycket att det i stadgarna skall anges i vad mån

B-insatser medför rätt till del i föreningens tillgångar vid dess upplösning. Bestämmelsen utgör ett komplement till 6 § första stycket punkt 10, där det föreskrivs att stadgarna skall innehålla uppgift om hur man skall förfara med de behållna tillgångarna om en förening upplöses. Någon lagregel om hur skall fördelas vid en upplösning finns inte i föreningslagen och tillgångama föreslås inte heller nu. En förening har alltså fria händer att bestämma om

312 Kooperazionen och kapitalet sgU 1981:60

B-insatser skall berättiga till del i tillgångarna eller ej. Med hänsyn till B-kapitalets ställning ligger det nära till hands att B-insatser vid likvidation skall ge företräde till betalning framför medlemsinsatsema såvitt angår återbetalning av det tillskjutna beloppet. Däremot finns det inte lika stor anledning att B-kapitalet skall berättiga till företräde, om en förening vid sin upplösning har så stora tillgångar att det finns överskott sedan insatsbeloppen i har återbetalats.

l6b§ Det kapital som tillförs en förening i form av B-insatser hör liksom det kapital som kommer från de vanliga medlemsinsatsema till föreningens bundna kapital. Både för föreningen och för borgenärema är det viktigt att det bundna kapitalet långsiktigt står till föreningens förfogande. I fråga om medlemsinsatsema gäller i princip att återbetalning inte kan ske annat än i samband med att en medlem avgår eller föreningen upplöses. Om en medlem har skjutit till högre insatsbelopp än det obligatoriska har han dock möjlighet att under vissa › förutsättningar få ut det överskjutande beloppet efter uppsägning. l denna paragraf har tagits in bestämmelser om förutsättningama för att

B-kapital skall kunna betalas tillbaka. Enligt första stycket har den som har skjutit till kapital i form av B-insats rätt att återfå insatsen efter tio år, om han

skriftligen säger upp beloppet minst två år i förväg. Den som har gjort insatsen behöver inte säga upp beloppet just till tioårsperiodens utgång. Någon ny

tioårsperiod börjar nämligen inte löpa om inte uppsägning sker, utan beloppet

kan därefter när som helst sägas upp till betalning två år efter uppsägningen. I andra stycket finns en bestämmelse om föreningens rätt att lösa in B-insatser. Bestämmelsen innebär att inlösen får ske sex månader efter skriftlig uppsägning, dock tidigast efter fem år. Femårstiden räknas liksom tioårstiden från den dag insatsbeloppet betalades in till föreningen. Eftersom ett väsentligt syfte med B-insatsema är att de skall förbättra Soliditeten och utgöra ett skydd för föreningens borgenärer, får återbetalning av B-insatser inte ske tidigare än efter fem år även om föreningen och den som har skjutit till kapitalet skulle vara ense om det. i Som förutsättning för att återbetalning av B-insatser skall få ske enligt första eller andra stycket föreskrivs i tredje stycket att föreningens behållna tillgångar förslår utan att reservfonden behöver anlitas. Bestämmelsen har utfonnats efter mönster av vad som gäller för återbetalning av medlemsinsatser enligt l 6 och 16 a §§. Tredje stycket innehåller också en hänvisning till 16 §2 mom. för det fallet att en förening försätts i konkurs inom ett år efter återbetalning av B-insatser. Hänvisningen innebär att den som har fått tillbaka en sådan insats liksom den som har återfått en medlemsinsats kan bli skyldig att återbära beloppet om det behövs för att konkursborgenärema skall få betalt för sina fordringar.

l7§

l l mom. har gjorts den ändringen att den föreskrivna minimiavsättningen till reservfonden har höjts från fem till tio procent (se avsnitt 5.6.4).

Kooperationen och kapitalet 313

l enlighet med vad som har föreslagits i avsnitt 5.6.4 i den allmänna motiveringen har i 4 mom. införts en bestämmelse om möjlighet att avsätta obeskattade överskottsmedel till en särskild fond av samma bundna karaktär som reservfonden, en s. k. kooperativ kapitalfond. En sådan fond fåri princip tas i anspråk endast för att täcka förluster i föreningens verksamhet. En bestämmelse härom har tagits in i andra meningen, som hänvisar till motsvarande bestämmelse om nedsättning av reservfonden. Dessutom har införts en erinran om att kapitalfonden får nedsättas också genom att medel därifrån förs över till reservfonden.

l8§ Andra stycket innehåller bestämmelser om att den s. k. insatsräntan inte får vara högre än tre procent över diskontot. I enlighet med vad som har föreslagits i den allmänna _ motiveringen har i paragrafen tagits in en bestämmelse om att denna begränsning inte gäller ränta på B-insatser. Detta betyder dock inte att en förening har möjlighet att betala ut hur stor ränta som helst på B-insatser. De allmänna ramar som anges i paragrafens första stycke gäller även beträffande utdelning på B-insatser. En ytterligare begränsning följer av bestämmelsen i tredje stycket om att vinstutdelning inte får ske med så stort belopp att det strider mot god affárssed.

41 § I paragrafen har gjorts två tillägg beträffande vilka uppgifter som skall tas med i en förenings balansräkning. Dels har i andra stycket lagts till att en sådan kapitalfonc som anges i 17 §4 mom. skall redovisas under bundet eget kapital. Dels har i tredje stycket tagits in en bestämmelse om att B-insatser -. som -liksom medlemsinsatser tas upp under bundet eget kapital - skall redovisas särskilt.

43§ l andra stycket finns en bestämmelse om att förvaltningsberättelsen skall innehålla Lppgift bl. a. om vilka insatsbelopp som skall återbetalas under nästa räkenskapsår enligt bestämmelserna om medlemsinsatser i 16 och 16 a §§. Bestämmelsen har kompletterats med en hänvisning till 16 b § för att det av förvaltningsberättelsen skall framgå också i vad mån B-insatser skall

betalas tillbaka under det kommande året.

48§

I enlighet ined vad som har föreslagits i den allmänna motiveringen har i denna pargraf införts en bestämmelse om att medrevisor skall kunna utses också på begäran av innehavare av B-insatser. l anslutning till den nuvarande regeln om att ett förslag om utseende av minoritetsrevisor skall ha biträtts av minst en tiondel av de röstberättigade har föreskrivits att B-insatsinnehavama skall företräda minst en tiondel av det inbetalda insatskapitalet för att kunna

314 Kooperationen och kapitalet sou |931;60

begära minoritetsrevisor. Med det inbetalda insatskapitalet avses både medlemsinsatser och B-insatser. l fråga om en revisor som utses på begäran av B-insatsinnehavare gäller samma regler som för andra minoritetsrevisorer. Det betyderbl. a. atten sådan revisor, oavsett övriga revisorers mening, kan kräva att extra föreningsstämma utlyses enligt 58 §.

69§

Den som har tillskjutit kapital ien förening i form av B-insats har inte på grund därav möjlighet att påverka föreningens verksamhet genom att rösta på föreningsstämman. Vad som beslutats på stämman kan emellertid vara av stor betydelse även för den som har satsat B-kapital. I denna paragraf har därför tagits in bestämmelser om att den som har satsat B-kapital skall kunna väcka talan mot föreningen även om han inte är Föreningsmedlem. l l mom. första stycket har föreskrivits att en B-insatsinnehavare liksom styrelsen, styrelseledamot eller Föreningsmedlem skall kunna klandra beslut som har fattats på en föreningsstämma. l fjärde stycket finns en särskild bestämmelse om sådan klandertalan som grundas på att ett stämmobeslut strider mot bestämmelserna i 20§ första stycket om att en förenings tillgångar inte får användas för ändamål som uppenbarligen är främmande för föreningens syfte. Sådan talan får inte väckas annat än om de som för talan utgör minst en tiondel av samtliga medlemmar. Eftersom talan av detta slag bör kunna väckas även av sådana innehavare av B-insatser som inte är har i paragrafen tagits in en komplette-

medlemmar,

rande föreskrift om att sådan talan kan väckas om de som står bakom i företräder minst en tiondel av det inbetalda insatskapitalet.

7l§

I denna paragraf finns bestämmelser om att en förening skall träda i likvidation, om antalet föreningsmedlemmar har gått ner under minimiantalet eller om det har inträffat något förhållande som medför att föreningen enligt stadgarna skall upphöra med sin verksamhet. Om en förening i ett sådant fall underlåter att träda i likvidation, har en styrelseledamot eller Föreningsmedlem enligt andra stycket rätt att ansöka hos domstol om att föreningen skall förklaras skyldig att träda i likvidation. Eftersom en underlåtenhet att träda i likvidation kan vara av stor betydelse även för icke-medlemmar som har satsat kapital i form av B-insats, har i paragrafen införts en möjlighet också för innehavare av B-insatser att göra en sådan ansökan.

88§ Denna paragraf innehåller bestämmelser om skifte av tillgångarna vid en förenings upplösning. Bl. a. finns i tredje och fjärde styckena bestämmelserom tidsbegränsning av medlemmarnas möjlighet att göra gällande anspråk på grund av ett skifte. Eftersom en förening skall ha möjlighet att i sina stadgar ge

Koopcrationen och kapitalet 315

också innehavare av B-insatser rätt till del i tillgångarna vid föreningens upplösning, har de angivna bestämmelserna kompletterats så att de blir tillämpliga också på innehavare av B-insatser.

Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

29§ 2 mom. Momentet har hittills innehållit bestämmelser om avdrag för pristillägg (efterlikvid) och rabatt (återbäring). Dessa bestämmelser liksom de nya

bestämmelserna om avdrag för insatsränta och avsättning till kapitalfond har

nu samlats i en ny anvisningspunkt 13 till 29 §.

Punkt l l av anvisningarna till 28§ Enligt de föreslagna bestämmelsema i l7§ 4 mom. föreningslagen får avsättning ske till en ny fond av reservfondskaraktär, en s. k. kooperativ kapitalfond. Till skillnad från reservfonden byggs kapitalfonden upp med obeskattade medel. Anvisningspunkten innehåller bestämmelser om återföring av fonden till beskattning. Liksom reservfonden får den kooperativa kapitalfonden sättas ned för att täcka förlust. Sätts fonden ned skall ett belopp motsvarande det nedsatta beloppet tas upp som intäkt i den förvärvskälla där avsättning senast har gjorts. Eftersom fonden upplöses i en förlustsituation torde återföringen normalt inte leda till någon effektiv beskattning för förluståret. I ett fall kan kapitalfonden sättas ned utan att det föreligger en förlustsituadå En sådan

reservfonden

tion, nämligen tillförs motsvarande medel. omdisposition av de bundna reservema föranleder också beskattning. Det kan tilläggas att det inte föreligger någon skyldighet för en ekonomisk förening, som upphört att vara kooperativ i KL:s mening, att avveckla sin kapitalfond.

Återföringen till beskattning kan alltså komma att anstå till dess att föreningen

helt upphör med sin verksamhet.

Punkt 13 av anvisningarna till 29§

Bestämmelsen iförsta .stycket om avdrag för pnstillägg (efterlikvid) och rabatt (återbäring) har utan ändring i sak förts över från 29§ 2 mom. Avdragsrätten för insatsränta regleras i första hand i andra stycket. l lagtextförslaget betecknas insatsränta som utdelning som utgår i förhållande till inbetalda insatser. Uttrycket “inbetalda insatser” har hämtats från föreningslagen. Härmed avses inte bara kontant tillskjutna belopp utan också överskottsmedel (återbäring, insatsränta m. m.) som har förts över till insatskontona. Vad som vid föreningens upplösning utskiftas till medlemmarna utöver inbetalda insatser anses här inte - till skillnad mot vad som gäller enligt 38§ l mom. - som utdelning. Som framgått av den allmänna motiveringen är avsikten att avdrag för insatsränta på medlemsinsatsema skall medges bara om dessa ökar i takt med

de utdelade insatsråntoma. En lösning, som i och för sig ligger nära till hands,

är att medge avdrag för insatsränta bara i det fall att den förs till insatskapitalet.

-

316 Kooperalionen och kapitalet

En sådan lösning har emellertid praktiska olägenheter eftersom den förutsätter att det går att klarlägga hur insatskapitalet har byggts upp. Därtill kommer att det väsentliga knappast är att insatsamorteringen fullgörs med just insatsräntan. Det kan således förefalla oskäligt att en förening skall gå miste om avdragsrätten bara av det skälet att insatsräntan betalas ut kontant eller läggs till medlemmens sparkonto och motsvarande belopp i stället tillförs insatskontot av återbäringsmedel eller genom kontantbetalningar. l andra stycket har därför en annan lösning valts. Den innebär att avdraget inte får överstiga det belopp med vilket de inbetalda insatserna har ökat under beskattningsåret.

Ökningsbeloppet kan utan svårigheter hämtas från balansräkningen. Det är

att märka att det är nettoökningen av insatsbeloppet som är avgörande för avdragsrätten. Det kan därför hända att föreningen inte får något avdrag för insatsräntan om en stor del av medlemmarna tar ut sina insatser från föreningen. Föreningen färi en sådan situation anledning att konsolidera sig på annat sätt än genom att återföra insatsräntan till insatskapitalet. Andra stycket innehåller också regler som syftar till att begränsa rätten till avdrag för insatsränta på medlemsinsatsema till föreningar vars medlemmar typiskt sett utgörs av fysiska personer (primärföreningar). Med en sådan lösning påverkas inte kedjebeskattningsreglema. Under samma förutsättningar som i dag blir en insatsränta inte avdragsgill hos den utdelande sekundärföreningen (t. ex. KF ek.för.) och skattefri hos den mottagande primärför-

eningen (konsumentföreningen).

Begreppet primärförening är inte entydigt och det används inte i den föreslagna. lagtexten. I stället är utgångspunkten där att insatsräntan i sin helhet skall vara avdragsgill om den till minst tre fjärdedelar tillfaller andelsinnehavare som är skattskyldiga för insatsräntan vid taxeringen till kommunal inkomstskatt. Innehas minst tre fjärdedelar av medlemsinsatsema av här i riket hemmahörande fysiska personer och dödsbon behöver således avdragsrätten inte sättas i fråga. Om_ däremot en förhållandevis stor del av den utdelade insatsräntan - men inte hela insatsräntan - belöper på utomlands bosatta delägare eller på aktiebolag eller ekonomiska föreningar som enligt kedjebeskattningsreglerna inte beskattas, får insatsräntan delas upp i en avdragsgill del och en del för vilken avdrag inte medges. En sådan uppdelning torde emellertid bli aktuell relativt sällan. Tredje stycket innehåller den nya bestämmelsen om avdrag för avsättning till kooperativ kapitalfond. Avsättning till sådan fond får enligt den föreslagna regeln i 17 §4 mom. föreningslagen ske sedan den obligatoriska avsättningen till reservfond har gjorts. Avdraget är maximerat till samma belopp som den obligatoriska reservfondsavsättningen. Med den höjda avsättningsskyldighet till reservfond som utredningen föreslår kommer således avdrag för avsättning till kooperativ kapitalfond att få ske med högst tio procent av årsvinsten, i förekommande fall ökad med efterlikvider och återbäringar. Avdraget skallsom framgår av punkt l l av anvisningarna till 28 §- återföras till beskattning när kapitalfonden sätts ned. Hårde stycket reglerar frågan om rätt förvärvskälla och rätt beskattningsår för avdragen för insatsränta och avsättning till kooperativ kapitalfond. Frågan om i vilken förvärvskälla avdragen skall göras blir aktuell bara då. föreningen driver flera rörelser. Är så fallet bör föreningen få välja i vilken förvärvskälla som avdragen skall göras. Avdragen bör dock inte få fördelas mellan flera forvärvskällor.

Kooperationen och kapitalet 317

Sedan tidigare har aktiefonder och marksamfalligheter rätt till avdrag för 4 av anvisningarna till 38 § och punkt 4 av anvisningarna till utdelning (punkt 41 a§). Avdragen skall anses belöpa på det räkenskapsår som utdelningen hänför sig till. Motsvarande bör gälla i fråga om avdrag för insatsränta från ekonomiska En insatsränta som belöper på räkenskapsåret 1984 föreningar. och som besluitas av föreningsstämman år 1985 blir således avdragsgill vid vid 1985 års taxering. Eftersom boksluten för 1983 och 1984 finns tillgängliga har taxeringsmyndighetema möjlighet att kontroldeklarationsgranskningen

lera om det villkor för avdrag som gäller enligt andra stycket tredje meningen

är uppfyllt. ”Avdraget för avsättning till kooperativ kapitalfond bör anses belöpa på det räkenskapsår som avsättningen hänför sig till.

Punkt l av anvisningarna till 54§

innehåller bestämmelser om undantag från kedjebeskatt- . Anvisningspunkten ning. Förenklat uttryckt är utdelning från ett aktiebolag eller en ekonomisk förening till ett närstående aktiebolag eller en ekonomisk förening

närstående

inte skattepliktig hos mottagaren. Detta gäller dock inte för utdelning i form av avdragsgill efterlikvid eller återbäiing. Eftersom insatsränta på B-insatser i princip blir avdragsgill i alla led bör också uppburen insatsränta på B-insatser beskattas i alla led. Reglerna om undantag från kedjebeskattning i tredje-femte styckena bör därför inte gälla insatsränta på B-insatser. Däremot bör andra stycket tillämpas, dvs. det stycke som reglerar investmentföretagens och andra förvaltningsföretags beskattning av utdelningsinkomster. Detta innebär att förvaltningsföretag, som förvärvar B-insatser, inte behöver betala skatt på insatsräntan i den mån motsvarande belopp vidareutdelas till förvaltningsföretagets ägare.

Förslaget till lag om insatsreserv 1 § Av _första stycket framgår att avdraget för avsättning till insatsreserv medges vid både den kommunala och statliga taxeringen. En förutsättning för avdrag är att insatserna hänför sig till jordbruk (eller skogsbruk) eller verksamhet av visst näraliggande slag. Skattskyldiga som är skyldiga att upprätta årsbokslut måste för att få avdrag sätta av ett motsvarande belopp i räkenskapema. Sedan tidigare gäller att dödsbon, som bestått i mer än tre år, under vissa skall beskattas som handelsbolag. Dessa bestämmelser kom förutsättningar till för att motverka att dödsbon användes i skatteundandragande syfte. Man kan uttrycka det så att dödsboet i skattehänseende godtas som förvaltningsform bara under den tid som rimligen kan behövas för boutredningen. Regeln i andra skall ses mot denna bakgrund. Ett liknande undantag för stycket dödsbon finns för övrigt i lagen (1979:610) om allmän investeringsreserv. då dödsfallet inträf- Avdiagsförbudet gäller redan fr. o. m. det beskattningsår far. Att märka är att dödsfallet som sådantinte innebär att tidigare medgivna

avdrag omedelbart skall återföras. Återföringsreglema vid dödsfall behandlas i

3 § första stycket.

318 Kooperationen och kapitalet sou |93|;60

Lagen avser insatseri kooperativa föreningar. Som framgår av trezije stycket gälleri detta sammanhang den definition av en kooperativ förening som finns i punkt 12 av anvisningama till 29§ KL.

2 § Enligt/ärva .stycket får avdrag göras så länge insatsreserven inte uppgår till 60 % av avsättningsunderlaget. Någon ytterligare begränsning gäller inte. Om den skattskyldige exempelvis årligen under fem år betalar in 2 000 kr i insatser kan han - om någon avsättning inte görs de första fyra åren - det femte året sätta av högst 6 000 kr. Begreppet avsättningsunderlaget definieras i första hand i andra stycket. Endast de stadgebundna insatserna räknas in i underlaget och således inte B-insatser eller frivilligt inbetalade s. k. överinsatser (jfr 16 a §föreningslagen). Däremot ingår i underlaget insatser som medlemmen i och för sig skulle kunna få återbetalade (t. ex. om insatsskyldigheten har minskat) men som han låter stå kvar i föreningen. Vid bestämmande av avsättningsunderlaget skall från insatsbeloppet dras insatsbeloppet när de nya reglerna börjar tillämpas. Det är alltså bara den framtida insatsökningen som ligger till grund för avdraget på 60% (något negativt avsättningsunderlag kan självfallet inte förekomma). Har den skattskyldige kalenderår som räkenskapsår blir stickdagen den 31 december 1981. len del fall kan avsättning till insatsreserv komma att aktualiseras första gången långt eñer det att de nya reglema har trätt i kraft. Det säger sig självt att det då kan vara svårt att få fram säkra uppgifter om den skattskyldiges insatseri olika föreningar vid utgången av år 1981. Något särskilt fastställelseförfarande i samband med övergången föreslås emellertid inte. Det får ankomma i första hand på den skattskyldige att visa att det yrkande avdraget ligger inom ramen för 60 % av insatsökningen från stickdagen. Av principen om redovisning enligt bokföringsmässiga grunder följer att insatser inte längre skall räknas in i avsättningsunderlaget i det ögonblick de får karaktär av en vanlig fordringsrätt på föreningen. Har den skattskyldige avgått som medlem i en förening bör därför insatserna i föreningen inte få ingå i underlaget och detta även om dessa helt eller delvis skall återbetalas först senare. Detta är också huvudregeln i tredje stycket. Huvudregeln kompletteras av en undantagsregel som närmast tar sikte på det fall att den skattskyldige helt har upphört med sin näringsverksamhet. Som de lantbrukskooperativa föreningarnas stadgar f. n. är utformade sker återbetalningen i en sådan situation i allmänhet i nära anslutning till medlemmens avgång. En fördelning av återbetalningen över flera år skulle förstärka föreningarnas soliditet. Undantagsregeln om successiv minskning av avsättningsunderlaget - och därmed också enligt 3 § successiv återföring till beskattning- ger föreningarna

större möjligheter att få medlemmarna att acceptera en förlängd återbetal-

ningstid. Av bl. a. kontrollskäl bör undantagsregeln inte vara tillämplig under längre tid än 4-5 år från avgångstillfället. lüärde stycket slutligen finns en bestämmelse om handelsbolag som innehar

insatser. Ett handelsbolag är inte skattsubjekt, utan inkomsten fördelas mellan

delägarna. Bestämmelsen innebär att även avsättningsunderlaget skall fördelas mellan delägarna men att beräkningen av underlagets storlek skall göras för bolaget.

Kooperationen och kapitalet 319

3 § Paragrafen innehåller reglerna om återföring av insatsreserven till beskatti _fåirrrta .stycket är att reserven skall återföras om ning. Huvudregeln avsättningsunderlaget - dvs. i princip insatsinnehavet - har gått ned till noll. fall är att den skattskyldige har överlåtit verksamheten och i Ett typiskt anslutning till överlåtelsen avgått ur de föreningar som han varit delägare i. Det bör dock noteras att den tidigare ägaren på grund av bestämmelsen i 2 § andra meningen även efter överlåtelsen kan ha kvar ett tredje stycket avsättningsunderlag under en övergångsperiod. Beskattningen kommer då att senareläggas i motsvarande mån. Som anmärkts i kommentaren till l § föranleder ett dödsfall i sig inte att insatsreserven skall återföras. Har dödsboet i den avlidnes ställe blivit innehavare ax insatserna övertas också avsättningsunderlaget utan vidare. Även om dödsboet har kvar ett avsättningsunderlag skall reserven återföras till beskattning senast vid den taxering då frågan om handelsbolagsbeskattning av dödsboet blir aktuell. l andra styrker finns ytterligare en särregel. Denna gäller insatser som vid dödsfall övergår på efterlevande make. l ett familjejordbruk kan det ofta vara en tillfallighetvem av makarna som äger insatserna. Exempelvis kan mannen vara formell ägare till insatserna men jordbruket drivas av makarna gemensamt. Avlider mannen övertas medlemskapet och insatserna nonnalt av hustrun av insatser blir aktuell. för utan att någon återbetalning Särregeln efterlevande nake skall ses mot denna bakgrund. minskar sitt Tredje .stycket tar sikte på det fall att den skattskyldige avsättningsunjerlag (insatsinnehav) under verksamhetens gång. Den skattskyldige kan t. ex. under beskattningsåret ha gått ur en förening och fått tillbaka insat$r som inte motsvaras av ytterligare insatser som har betalats in till andra föreiingar. Uppgår insatsreserven till mer än 60 % av det nya, lägre skall överskjutande belopp återföras till beskattning. Är avsättningsunçlerlaget exempelvis underlaget 30 000 kr och insatsreserven 15 000 kr per 31.12. år l, skall 3 000 krav reserven återföras till beskattning om underlaget under år 2 minskar till 20 000 kr (3 000 = 15 000 minskat med 60 % av 20 000).

4 § Som framhåLits är det inte meningen att insatsreserven skall få tidigare användas lika fritt i resultatreglerande syfte som t. ex. lagret. Har insatsreserven eller del av denna i annat fall än som avses i 3 § återförts till beskattning, bör den skattskyldige därför träffas av en sanktion vid beskattningen i form av

ett tillägg. Tilägget är detsamma som när en allmän investeringsreserv tas i

anspråk på oillåtet sätt, dvs. 30 % av det felaktigt återförda beloppet.

5§ Även bestärrmelsen i 5§ har sin motsvarighet i lagstiftningen om allmän investeringsrcserv. Har den skattskyldige kvar ett avsättningsunderlag även efter det att wrksamheten har avvecklats (2 § tredje stycket andra meningen) kan återförirgen komma att ske i en förvärvskälla där det i övrigt inte redovisas några intäkter.

6 Kooperativ verksamhet under socialt ansvar

frågeställningar

6.1 Diskussion om begrepp och

6.1.1 Inkdning

En fråga som kommittén enligt direktiven bör belysa är de krav som ofta ställs, från medlemmar och andra, att kooperativ verksamhet skall upprätthållas trots att detta från rent utgångspunkter utgör en belastning för

affärsmässiga

organisationen. Denna konflikt mellan sociala hänsyn och krav på affärsmässighet ställer kooperationen inför vissa avvägningsproblem. Kommittén bör enligt direktiven analysera betydelsen härav i ett samhälleligt perspektiv och belysa hur kooperationens konkurrenstörutsättningar påverkas. Frågeställningar kring företagens sociala ansvar kom att debatteras i allt högre grad i början av l970-talet. Vad begreppet stått för har dock ofta varit oklart och skiftat mellan olika tidpunkter och debattörer. I Sverige korn frågan främst att diskuteras i samband med företagsnedläggelser, personal-, miljöoch produktfrågor och i samband med handelsförbindelser med totalitära regimer. Flera samverkande faktorer har skapat detta intresse. Bakom låg för det första en allt vanligare uppfattning att företagen har skyldighet att ta hänsyn till konsekvenser av sina beslut och åtgärder, även på områden där man tidigare inte hañ detta krav på sig. Den tidigare ganska klart markerade

ansvarsfördelningen mellan företag och samhälle, där företagen i första hand

hade ansvaret för det effektiva utförandet av den ekonomiska funktionen (producera och tillhandahålla varor och tjänster), medan samhället hade hand _ om välfärdsfrågan (social trygghet, rättvisa m. m.) ifrågasattes också.

En annan faktor, enligt Johansson & Rosenberg] lågi en minskande tilltro

bland folk i allmänhet till den positiva effekten av modern organisation,

stordriñ och teknologi. De alltmer teknologiskt och organisatoriskt avance-

rade företagens verksamhet har, enligt många debattörer, kommit att alltmer inkräkta på individemas val- och andra möjligheter. Debatten om prylsamhället”, livskvalitet och den ökade datoriseringen och byråkratiseringen är * tecken på detta, En tredje faktor torde ligga i den för Sverige ganska intensiva debatt som uppehållit sig vid människan och hennes fysiska och psykiska arbetssituation. Som ett resultat av facklig och politisk aktivitet på detta område kom också en 1 Johansson, M.-B. &

relativt omfattande lagstiftning till stånd under l970-talet. Den s. k. Åsling-

Rosenberg, L.: Kooperadoktrinen och de alltmer debatterade miljöfrågoma är ytterligare faktorer som tionen under socialt kan nämnas. ansvar, Umeå 1979.

322 Kooperativ verksamhet under socialt ansvar

Som resultat av denna debatt kring Företagens roll och funktion i samhället myntades begreppet “socialt ansvar. l detta sammanhang har också intresset for den kooperativa företagsformens möjligheter och begränsningar i socialt hänseende ökat. lnom de kooperativa organisationerna själva kom medlemmar och andra i ökande grad att ställa krav på att ytterligare sociala hänsyn bör tas i kooperativ verksamhet. Man förväntar sig att kooperationen som folkrörelse i sitt agerande inrymmer ett större mått av sociala kriterier, jämsides med de affärsmässiga kraven. l vilken utsträckning och på vilka områden detta skett och sker, är en fråga som skall belysas i detta avsnitt.

6.1.2 Begreppets innehåll och betydelse

Det vore önskvärt att kunna ge en precis definition av begreppet socialt ansvar. Detta är inte möjligt. Begreppet har givits olika innebörd i olika sammanhang och tidpunkter. De angivna definitionerna har oftast varit ganska oklara. Några av debattörema har dock försökt sig på att närmare ange begreppets innehåll och betydelse.

Enligt Olle Wästberg kan en vidare definition av företagens sociala ansvar

handla om en ”samvetsbestämd hållning hos dem som fattar beslut i. företagen”. Medan en snävare definition kort och gott innebär att företagen vinnlägger sig om att följa gällande lagar. John G. Simon mfl. anger i boken The Ethica! Investigator att corporate responsibility” har använts for fyra olika, ofta sammanfallande typer av företagsbeteende: (l) frivilliga åtgärder för att undvika att företaget främjar sociala orättvisor; eller som en annan ytterlighet, (2) stöd till politiska och moraliska syñen utan samband med företagens affärsverksamhet, kanske i form av gåvor eller välgörenhet. Någonstans mellan dessa ytterligheter finns (3) åtgärder som direkt berör företaget eller där företagens specialkunskaper tillvaratas, t. ex. samarbete med myndigheterna för att yrkesutbilda arbetslösa eller insatser för att lösa sociala problem på orter där företaget har sin verksamhet. Företagets sociala ansvar används ibland också som (4) interna reformer som berör aktieägamas rösträtt, företagsledningens makt och information från företaget.

Näslund, B. & Wadell, 3.2, anser att det är nödvändigt att skilja på tre olika

typer av socialt ansvar: (l) Socialt ansvar som visas av alla normala människor, dvs. att vissa handlingar inte utförs, därför att de är direkt förbjudna i samhällets system av nonner och lagar. (2) Socialt ansvar utöver det i (l) som kan medföra ökning av företagets vinst, varvid vinsten är det primära motivet, (3) Socialt ansvar utöver det i (1) som tas utan direkta sidoblickar på eventuella vinsteffekter. _ Drucker, P. F3 ställer relativt långt gående krav på företagens sociala ansvar: Alla organisationsledningar är ansvariga _för verkningarna på l Olle Wästberg; Företa- människoma och på den fysiska och sociala miljön. Organisationsledningens gens sociala ansvar, sociala ansvar begränsas dock, enligt Drucker, av tre anledningar: (l) Det 1977. sociala ansvaret gäller i första hand den egna organisationen, (2) organisatio- 2 Näslund, B. & Wadell, nerna har bristande kompetens, (3) organisationerna har bristande befogen- B., Företagsteorin, 1976. 3 heter. Drucker, P. F., Organi- Johansson, M-B. & Rosenberg, L. skiljer på företagens ekonomiska och sation, ledning, ansvar, Stockholm 1975. sociala ansvar. Med företagens ekonomiska ansvar menar de:

Kooperativ verksamhet under socialt ansvar 323

- det ansvar som ett företag eller en organisation åtar sig och som primärt är riktat mot organisationen i sig (gäller t. ex. förlust-. kostnads- och vinstansvar, förmögenhetsställning etc.).” Med socialt ansvar avser de: - ”det ansvar som ett företag eller en organisation påtar sig och som primärt är riktat mot olika individer och/ellergmpper av individer (gäller t. ex. påverkan på individers/gruppers välstånd, välfard eller livskvalitet). De delar vidare in ansvaret i ett internt och ett extemt formulerat ansvar. Med externt ansvar avser de vad som föreskrivs i lagar, förordningar och avtal, medan ett intemt ansvar formas genom företagets egna värderingar, normer, förutsättningar och viljeinriktningar. De särskiljer ett ytterligare fall som varken är intemt eller externt. Här åsyftas t. ex. de fall där externt ansvar saknas och ett företag underlåter att formulera eller pâtaga sig ett internt ansvar. Sammanfattningsvis kan som tidigare konstaterats sägas att en precis definition av begreppet socialt ansvar enligt de refererade författarna är svår

att ge. Men i allmänhet är man överens om att det rör åtaganden utöver rent

ajârsmässiga, som med/ör fördelar/ör samhället i sin helhet (eller grupper därav), eller att för samhället skadliga åtgärder undviks. Delade meningar råder dock både om vilka åtaganden som icke är affärsmässiga och vilka konsekvenser olika åtaganden får. Företagens sociala ansvar har också analyserats utifrån föreställningen att ansvarets olika objekt kan graderas eller rangordnas från ett primärt eller absolut ansvar till ett svagt sekundärt ansvar. En sådan specificering och rangordning av företagens sociala ansvar kan beskrivas som ett radiellt

system där den inre cirkeln omfattar det klart avgränsade ansvaret för det

effektiva utförandet av den ekonomiska funktionen - produktion av varor och tjänster. Den mellersta cirkeln omfattar ansvar för att denna ekonomiska funktion fullgörs i känsligt medvetande om att samhällsvärden och samhällsprioriteringar förändras, t. ex. med avseende på miljövård, på anställningsförfaranden och förhållandet till de anställda samt kundernas strängare krav på information, rättvis behandling och skydd för skada. Den yttre cirkeln betecknar ansvarsområden som just framträtt och fortfarande är vaga i konturerna där företagen i större utsträckning skall engagera sig aktivt i att förbättra den sociala miljön. Samhället bör kunna vänta sig av företagen att få hjälp med stora sociala problem som t. ex. livskvalitet och förstörelse av stadsmiljör.. I fortsättningen följs i huvudsak denna systematik.

6.1.3 Begreppets innebörd för

kooperationen

Kooperationens mål- och ansvarsforhållande är således ganska komplicerat. Utöver rent affärsmässiga krav tillkommer för den kooperativa verksamhel Committee for Ecotens del krav och önskemål på att andra typer av hänsyn, utöver rent nomic Development i affärsmässiga, bör tas. Dessa uppstår genom: boken Social Responsibility of Business Corpoa) förpliktelser mot medlemmar enligt lag och stadgar, - rating”, New York 1971, b) förväntningar därutöver från medlemmarnas sida, s. 15.

324 Kooperativ verksamhet under socialt ansvar

c) krav/förväntningar från de anställda,

d) krav/förväntningar från omvärlden i övrigt (stat, kommun; massmedia,

andra organisationer etc.).

Diskussionen och debatten om den kooperativa verksamhetens mål har därför pendlat mellan å ena sidan ett mera strikt medlemsuppdrag (a) ovan, eventuellt också vissa delar av b)) och å den andra ett vidare samhällsansvar (b)-d) ovan). Vissa ser alltså i kooperationen en rörelse med endast ekonomiska uppgifter, nämligen att tillvarata medlemmarnas ekonomiska intressen. Andra har sett den kooperativa rörelsen främst som ett medel att lösa samtidens sociala frågor, bl. a. den ojämna inkomstfördelningen och en ”humansiering av ekonomin”.1 lt. ex. KF:s handlingsprogram från 1976 slås tre olika vida ansvarsområden fast, nämligen medlemmarnas hushållning, konsumenternas och de anställdas intresse och människors behov. Detta visar också spännvidden idenna fråga. 4 Sammanfattningsvis kan sägas att bland kooperatörer tycks det i en inre cirkel finnas de förpliktelser man har gentemot medlemmarna enligt lag och stadgar. Ofta handlar det därvid om att tillvarata medlemmarnas ekonomiska intressen inom ett visst område. Den mellersta cirkeln omfattar ansvar för att detta ekonomiska medlemsuppdrag fullgörs i ett känsligt medvetande om de krav på speciella hänsyn som framförs av medlemmar och andra. Här kan också innefattas kooperationens roll som konsumentemas intresseorganisation (ett allmänt konsumentinflytande på produktion och distribution etc.) och ansvaret för de anställda. Den yttre cirkeln inriktar sig på att aktivt engagera sig i att förbättra den sociala miljön, lösa sociala problem samt verka för en ”humanisering av ekonomin”. En fördjupad belysning av detta kommer att ske i de följande avsnitten. De

mer preciserade frågeställningar som på grundval av denna diskussion kan

i fonnuleras och behandlas är:

l) Vilket socialt ansvar (omfattning, typ, inriktning) tar de kooperativa orgnisationerna på sig? På vilket sätt skiljer sig de kooperativa organisationemas sociala ansvarstagande från övriga företag? 2) Vilka förutsättningar och vilka faktorer är av betydelse för det kooperativa sociala ansvarstagandet? (T. ex. kooperativ särart, ekonomiskt utrymme, yttre miljöförutsättningr, etc.). Vilken samhällelig betydelse kan kooperationens sociala ansvarstagnde ha? Bör samhället ekonomiskt eller på annat sätt stödja kooperationens sociala ansvarstagande?

6.2 Kooperationens sociala ansvar enligt mål och stadgar

6.2.1 Konsumentkooperationen

l Blomkvist, K: Koope- Huvuduppgiften för konsumentkooperationen är enligt handlingsprogramrativa perspektiv på människan och samhället met att vara en konsumentemas intresseorgansiation som skall främja sina i Kooperationen på 80- medlemmars hushållning och aktivt medverka till att utveckla samhället i talet, Kooperativa Insti- människors

sådan riktning att det som helhet är inriktat på målet att tillgodose

tutet. Alsén, H.: Kobehov”. Denna uppgift skall fullgöras genom att rörelsen bygger upp en operationen - en befrielserörelse (uppsats). organisation vars verksamhet är baserad på de s. k. grundsatsema och

verksamhet under socialt ansvar 325 Kooperativ

ramprogrammet. Riktlinjerna är en fördjupning och exemplifiering av grundsatser och ramprogram. I det följande analyseras dessa i förhållande till vilka och i vad ett socialt ansvar tas.

När det gäller medlemmar/konsumenter är det framför _allt i produkt-,

infonnations- och inflytandefrågor samt frågor kring ekonomisk och demokratisk skolning och fostran som man vill ta på sig ett socialt ansvar. Det noggranna sortimentsurvalet, det demokratiska medlemsinflytandet, den aktiva prispolitiken och mellan olika föreningar och

_resultatutjämning

butiker är exempel på detta. Det sägs t. ex. att KF skall bereda medlemmarna möjlighet att i olika former direkt påverka verksamheten i de försäljningsställen, där de gör sina inköp”, ”att KF skall kontrollera egentillverkade, inköpta och erbjudna varors egenskaper med hänsyn till deras användning och betydelse för konsumentemas hälsa” och planera butiksnätet med hänsyn till den totala servicemiljön i regionen”. Vad gäller prisema har man som målsättning att dessa skall hållas låga, och att detta främst kan ske genom rationell drift och kostnadsanpassning. När det gäller de anställda anser man att många av de anställda, genom att arbetsplatserna är små, redan har ett relativt stort inforrnellt inflytande. Ur ett › vidare perspektiv anser man dock att företagsdemokratin bör utvecklas via samrådsverkamhet, via de fackliga representantemasi representation i olika organ samt via förhandlingsverksamhet. Exempel på frågor som de anställda bör ha inflytande över är löner, anställningsvillkor, trygghetsfrågor, organisation och arbetsledning, personalpolitik, rationaliseringsverksamhet och arbetsmiljö. Noteras bör dock att man understryker att den grundläggande utgångspunkten är att konsumentkooperationen ytterst skall styras av konsumenterna. Utom ifråga om den fysiska arbetsmiljön, inflytandefrågoma och viss personalutbildning är handlingsprogrammet tunt när det gäller kooperationens arbetsgivaransvar. Detta har sin orsak i att särskilda personalpolitiska riktlinjer” utarbetade i samråd med personalföreträdare antagits för KF.

I förhållandet till samhället i stort är det främst på miljöområdet som man

kan notera ett ansvar som synes internt stadgat. Det sägs t. ex. att man skall ”inrikta arbetet på att få som har ekonomiskt och, när det

fram produkter,

gäller livsmedel, näringsfysiologiskt tillfredsställande egenskaper som inte är skadliga för naturmiljön”, ”eftersträva att i produktion och distribution förhindra eller begränsa uppkomsten av avfallsprodukter” och att verka för ökat återbruk och behandling av avfallsprodukter så att skadliga verkningar undviks”. I informations- och inflytandefrågor vill man verka för en opinionsbildning i konsument- och miljövårdsfrågor, men stadgar i dessa formuleringar i egentlig mening inget direkt ansvar gentemot samhället. På det kulturella området eftersträvas att låta det kulturella ansvaret prägla det sortiment som har samband med människors nänniljö (t. ex. möbler, porslin, textilier och kläder), och en samverkan ”med andra folkrörelser och samorganisationer såsom ABF och Litteraturfrämjandet”. För att utveckla det internationella kooperativa samarbetet skall rörelsen eftersträva ”att i samverkan med SIDA och Internationella Kooperativa Alliansen medverka till att främja de fattiga ländemas utveckling och stärka

326 Kooperativ verksamhet under socialt ansvar

deras demokratiska institutioner” och att ställa expertis till förfogande för u-landsarbete och visa en generös inställning när det gäller rekrytering och återanställning av experter.

6.2.2 Lantbrukskooperationen

De lantbrukskooperativa målen, vilka uttrycker rörelsens viljeinriktning i olika sociala, ekonomiska etc. frågor, finns formulerade i Lantbrukskooperativt handlingsprogram från år 1979. Av detta framgår att det framför allt är två saker som står i förgrunden vad gäller intema målsättningar för medlemmarna. För det första skall medlemmarna ha ett avgörande över inflytande företagens mål och Verksamhetsinriktning. För det andra markeras kraftfullt att lantbrukskooperativa företag skall arbeta för att medlemmarna skall få högsta möjliga ekonomiska ersättning för sin produktion. Här finns även en vidare målsättning Nämligen en avvägning . . som beaktar lantbrukamas totala intressen, dvs. deras eget intresse av att utveckla såväl de egna som de lantbrukskooperativa företagen.

Övriga medlemsaspekter ges en något mindre markerad betydelse än

medlemmarnas ekonomi och inflytande (t. ex. leveranstrygghet och brukningstrygghet). Slutligen vad gäller information till medlemmarna sammankopplas denna i handlingsprogrammet med utbildningsverksamhet, som syftar till att stärka föreningarnas möjligheter att fungera som effektiva instrument. Det åligger varje förening att genom en aktiv och saklig information skapa förutsättningar för medlemmarna att följa och styra föreningen. När det gäller de anställda är arbetsmiljön en förhållandevis viktig intern fråga, dels som ett mål i sig, dels även som ett viktigt medel för att uppnå andra ekonomiska och främst mot medlemmen riktade sociala mål. Här säg t. ex. att Lantbrukskooperationen har en positiv inställning till utvecklingen av de anställdas inflytande och medbestämmande genom de fackliga organisationerna. Företagsdemokratin ingår också som ett naturligt led i lantbrukskooperationens arbetssätt. När det gäller de anställdas anställningstrygghet söker man ta ett socialt ansvar inom ramen för jordbrukskooperationen i stort. Tanken är här liksom vad gäller de anställdas arbetsmiljö att trygghet i arbetet är en förutsättning för ett gott verksamhetsresultat. Detsamma gäller information till de anställda. Ansvaret gentemot konsumenterna skall dels tas genom att produkterna ges hög smak-, näringsmässig och hygienisk kvalitet, dels genom en begränsning av konsumentprisema. Detta får samtidigt till effekt att lantbruket får en

gynnsam inkomstutveckling genom höga marknadsandelar och prisledande

ställning. V I frågan om lantbrukskooperationens bidrag till samhället betonar man i handlingsprogrammet att man genom sin anknytning till de mest utpräglade glesbygdsnäringama har ett naturligt internt ansvar för att glesbygdsboma kan erhålla en godtagbar samhällsservice. Vidare poängteras också i detta sammanhang att ”lokaliseringen av kooperationens anläggningar skall därför bedömas även utifrån intressen. regionala När omlokalisering eller driñsinskränkningar inom lantbrukskooperativa företag äventyrar i sysselsättningen en bygd bör lantbrukskooperationen medverka till att andra arbetstillfällen skapas.”

Kooperativ verksamhet under socialt ansvar 327

När det gäller lantbrukskooperativ verksamhet och den yttre (biologiska) miljön är man mycket kortfattad i handlingsprogrammets fonnuleringar. På det internationella planet skall lantbrukskooperationen i samverkan med konsumentkooperationen ”främja den sociala och ekonomiska utvecklingen genom bl. a. Swedish Co-operative Centre samt underlätta för personalen

inom lantbrukskooperationen att under begränsad tid ta u-landsuppdrag.

6.2.3 Bostadskooperationen Riksbyggens målsättningar finns dels återgivna i dess stadgar, dels även i ett bostadspolitiskt program som fastställdes av Riksbyggens kongress 1976. I de förra sägs att målsättningen bl. a. är ”att skapa goda bostäder i trivsam miljö till bra pris”, att öka det spekulationsfria byggandet och att bilda bostadsrättsföreningar och därigenom öka de boendes inflytande över bostadsförvaltningen. I det bostadspolitiska program som fastställdes av Riksbyggens kongress 1976 framhålls vidare bl. a. att ”de svagare gruppemas position på bostadsmarknaden måste stärkas” och att ”segregationen i boendet måste bekämpas genom integrerad bebyggelse i nyproduktion och särskilda samhällsinsatser för att förse befintliga områden med bättre serviceutbud. Sammanfattningsvis kan sägas att Riksbyggens särskilda profil inom bostadsförsörjningen kommer till uttryck genom att Riksbyggen i första hand engagerar sig i bostadsbyggande och serviceprojekt som är avsedda att vara för_ alla medborgargrupper oberoende av förutsätt-

tillgängliga ekonomiska

ningar och genom att man utvecklar sin verksamhet i nära samarbete med andra konsumentorganisationer. HSB-rörelsens primära mål kommer till uttryck i 1977 års mönsterstadgar för HSB-föreningar, där det i ändamålsparagrafen står: ”Föreningama har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att bereda medlemmarna bostäder och lokaler och biträda med förvaltningen därav, att i övrigt verka för produktion av goda bostäder, att äga och förvalta sparmedel samt att utöva annan sammanhängande verksamhet.” Vidare bör noteras det viktiga principiella tillägget i 1976 års mönsterstadgar, där det står att föreningen även har till ändamål ”. . . att främja studie- och fritidsverksamhet inom föreningen”. Målet att främja medlemmarnas ekonomiska intressen skall inte tolkas så att målet till varje pris är att ”bygga billiga bostäder”. Detta skulle kunna uppnås genom ett förenklat utförande av bostäderna. Därför blev också formuleringen i stadgamas ändamålsparagraf inte ”billiga bostäder” utan goda bostäder. Det primära i bostadskooperationens sociala program är

alltså kvalitetskravet som konkret kommer till uttryck i välutrustade bostäder,

funktionella god hygienstandard, kök, maskintvättstugor, daghem, samlings- 1 Citat från Riksbyggens lokaler, lekplatser, noggrant planerade områden, m. m. I riktlinjer för l98O-talet2 sägs vidare att HSB-rörelsen skall ”främja en underlag till kooperadär e

social rättvisesyn i bostadsfrågan” och att betydelsen av ett socialt utveck- tl°51§“”°dln8e"›

av stadgama lande i boendemiljö, för vilken de boende har det direkta och fulla ansvaret, är

gelällng

härvid en självklar grund for bostadskooperationens offensiva engagemang. 2 Riktlinjer för goáalet Bostadskooperationen bör också ”i nyproduktionen ta ett eget och direkt HsBxommittén 78, ansvar for de äldres boende”. 1931_

i 328 Kooperativ verksamhet under socialt ansvar

6.2.4 Annan koooperation

När det gäller OK-rörelsen finns inget övergripande aktuellt handlingsprogram där de sociala målen är preciserade. Detsamma gäller i viss mån även Folksam. Ur skriften ”Folksams mål dock att man vill ”stärka framgår konsumentskyddet inom försäkringsområdet genom att upprätthålla konkunens och motverka all kartellbildning på detta område. Folksam skall arbeta utan vinstintresse och utforma arbetsmiljön så att alla medarbetare ges möjlighet till och förverkligande utveckling av sina förutsättningar. Fonus vill ”främja god begravningssed”, ”verka for att förenkla formerna kring begravningen, men också tillvarata det som är vackert igamla seder och bruk och verka för en ökad insyn i begravningsfacket och ett incitament till fortgående rationalisering av branschen samt vara ett alternativ till den privata begravningsbyråverksamheten.

6.3 Socialt ansvar - mål och

verklighet

6.3.1 Allmän inledning

Några tidigare undersökningar som empiriskt eller analytiskt behandlar problemområdet kooperation och socialt ansvar finns inte. På utredningens uppdrag har Johansson, M. och Rosenberg, L. gjort en studie byggd på enkäter och intervjuer. För att få frågan ytterligare belyst vände sig utredningen med en ny enkät till ett 30-tal personer i ledande ställning inom vissa kooperativa organisationer. Framställningen i detta avsnitt bygger till stor del på dessa bägge undersökningar. Utöver detta material används också andra framställningar (uttalanden och underlagsmaterial från de kooperativa organisationerna själva), som till vissa delar ytterligare kan belysa frågan om kooperationens sociala ansvar. Detta sammantagna underlagsmaterial är inte av en sådan omfattning eller djup att mer långtgående slutsatser kan dragas. Syftet stannar därför i stor utsträckning vid en belysande framställning av omfattning, typ och inriktning av det sociala ansvar de kooperativa organisationerna tar på sig. En viss analys av förutsättningar och möjligheter görs dock.

6.3.2 Kooperationens tolkning av socialt begreppet ansvar

- enkätstudiens resultat

Denna enkät var avsedd att ge en bild av den inställning till frågan om kooperationens sociala ansvar som finns hos ledande företrädare för kooperationen. Frågoma berörde och innehåll omfattning i vad som ansågs ligga i begreppet socialt ansvar. Andra frågor var avsedda att fånga in förutsättningar och faktorer bakom ett kooperativt socialt ansvarstagande. Vidare skulle

viktigare exempel på socialt ansvar anges och vilka extra kostnader dessa

medförde. Denna enkät skickades ut till verkställande direktören i 32 (motsvarande)

kooperativa organisationer. Utvalet var avsett att täcka in och ge en allsidig

bild av kooperationens sociala ansvar. Samtliga större huvudorganisationer fanns med. De skulle ge en översiktig bild av rörelsen totalt, men också för det

Kooperativ verksamhet under socialt ansvar 329

egna förbundets verksamhet. Därutöver ingick ett antal primärföreningar representerande olika regioner och branscher. Av enkäten framgår att över två tredjedelar av de tillfrågade verkställande beslutsfattarna anser att de kooperativa företagens sociala ansvar är större än andra företags. Ingen anser att det är mindre. Någon större skillnad mellan

lantbrukskooperationens och konsumentkooperationens uppfattningari den-

na fråga finns inte. De branscher som anger lika stort som övriga företags” finns främst inom slakteri- (två av tre tillfrågade slakteriorganisationer) och skogsägarrörelsen (bägge tillfrågade skogsägarorganisationema) på den lantbrukskooperativa sidan; och Fonus resp. HSB-rörelsen (tre av fem ingående HSB-organisationer) på den konsumentkooperativa sidan. För bostadskooperationen gäller dock att man arbetar vid sidan av samhällsägda bostadsföretag, som enligt lagstiftning ålagts att ta ett direkt socialt ansvar inom bostadssektom. När det gäller det sociala ansvarets betydelse i förhållande till andra mål, anser något mindre än hälften att det sociala ansvaret är ”mycket viktigt, kan ej särskiljas från övrig kooperativ målsättning”. Något mer än hälñen anser dock att det sociala ansvaret är ”viktigt, men måste underordnas det ekonomiska resultatet. Konsumentkooperationens svar avser det första alternativet i större utsträckning (två tredjedelar av svaren) än lantbrukskooperationens (cirka en tredjedel). Vidare framgår att det sociala ansvaret främst gäller i förhållande till medlemmarna. Lantbrukskooperationen anser detta i något högre grad (12 av 14 svar) än konsumentkooperationen (12 av 16 svar). I andra hand gäller det sociala ansvaret i förhållande till de anställda och i tredje hand i förhållande till samhället i övrigt. När det gäller frågan om vad man menar ingår i ett socialt ansvar, tillämpas följande rangordning. Betydelsen av vad man ansåg ingick i ett större socialt ansvar, skulle rangordnas: 1:a plats, 2:a, 3:e osv. Alternativ som ej gick att besvara skulle strykas. Låg siffra i tabellen 6.1 betyder alltså hög prioritering. På frågan om hur man bedömer möjligheterna för kooperationen att ta speciella sociala hänsyn i sin verksamhet, anger en femtedel av de tillfrågade alternativet ”betydande möjligheter (cirka en fjärdedel inom konsumentkooperationen och en sjundedel inom lan tbrukskooperationen). Fyra femtede lar av samtliga anger alternativet ”begränsade möjligheter”; ingen ”obefintliga möjligheter”. Som exempel på det större sociala ansvar man anser sig ta, nämns på den konsumentkooperativa sidan för det första olika medlems-/konsumentinriktade åtgärder. Det gäller bl. a. införande av lågblybensin, gör-det-själv-hallar, det blåvita sortimentet, basvaror, utveckling av kollektiva försäkringar, gynnsamma finansiella villkor (kontokort, låneköp), konsumentinfonnation, upprätthållande av glesbygdsbutiker m. m. I förhållande till medlemmama nämner flera också den demokratiska beslutsprocessen, dvs. att möjliggöra påverkan och medbestämmande från medlemmar/konsumenter. En annan grupp av åtgärder har gällt i förhållande till de anställda. Där anges t. ex. ”ett ansvar som mönsterarbetsgiva re”, ”ge stadig sysselsättning” och att upprätthålla sysselsättningen i nedläggningshotade enheter, arbetsmiljöåtgärder och ”utbildning och personalfrågor”. \

330 Kooperativ verksamhet under socialt ansvar

Tabell 6.1 Vissa kooperativa företagsledares bedömning av kooperationens sociala arsvar

Totalt Kons. Lantb. koop koop

Tillhandahålla kvalitativt goda varor . och tjänster 1,5 1,3 1,8 Hålla låga priser, respektive ge goda avräkningpriser 1,9 3,3 1,2 Ge god medlemsservice i form av butiker, leverans-, hämtnings- och annan varu- och tjänsteservioe 3,5 3,2 4,0 Vara mönsterarbetsgivare, dvs. ge stadig sysselsättning, god lön, god arbetsmiljö och reellt medinflytande 4,3 3,9 5,0 Den demokratiska beslutsprocessen 4,3 5,1 3,1 Ta ett allmänt samhällsansvar lör näringsliv, handel, boende, sysselsättning inom repsektive

a Även om t. ex. altemativet ”främja en ökad gemenskap” har fått en låg rangordning, bör dock noteras att denna betydelse for bostadskooperationens del getts en förhållandevis hög rangordning, vilket har samband med bostadskooperationens till stor del närlokaliserade verksamhet.

Slutligen anges i förhållande till samhället i stort bl. a. ”skadeförebyggande verksamhet” (Folksam), ”remissarbete” och påverkan av samhällets konsumentpolitiska insatser (HSB, Riksbyggen, KF), intemationellt stödarbete”, ”sociala och vetenskapliga råd och ”anslag till forskning”. På den lantbrukskooperativa sidan framhålls i förhållande till medlemmarna att man av sociala skäl upprätthåller ett bättre serviceutbud genom stort kontors- och försäljningsnät, lämnar-hjälp till olika produktivitetsutvecklande insatser och upprätthåller en hög leveransberedskap/säkerhet. Likaprisprincipen (dvs. att betalning sker enligt samma avräkningspris oavsett_var medlemmen bor och levererade kvantiteter), mottagningsplikten och den demokratiska apparaten är andra exempel som nämns i detta sammanhang. I förhållande till de anställda anges bl. a. ”ej nedläggning av enheter/pr0duktion som ur företagsekonomisk synvinkel borde nedlagts. 1 förhållande till samhället i stort anges ”miljöansvar”. _ Av enkäten framgår också att majoriteten av de tillfrågade anser att det framför allt beror på “konkurrens” och/eller ”samhällelig reglering” att man inte hañ möjligheter att ta ett större socialt ansvar. Andra orsaker nämns överhuvudtaget inte. Inga skillnader föreligger mellan konsument- och lantbrukskooperativa beslutsfattare i denna fråga. Slutligen framgår också av enkäten att cirka hälften av de tillfrågade

framhåller att de avstår från viss ekonomisk verksamhet på grund av sitt

sociala ansvar, som andra konkurrerande företag kan bedriva och därigenom förbättra sin konkurrenssituation. Som exempel på den konsumentkoopera-

Kooperativ verksamhet under socialt ansvar 331

tiva sidan nämns: inte sälja pomidningar och vissa leksaker, inte utnyttja vissa försäljningsformer eller billiga obeskattade ”arbetsinkomster”, inga ”grå” kapitalplaceringar, ej medverka till tecknandet av onödiga försäkringar, lyxvillor utan statliga lån, höggradig strimling av lån till bostadsrätt, lyxsaneringar, målmedveten marknadsföring med vädjan till privatekonomiska motiv, finansieringsrörelseverksamhet eller produktion av småhus i spekulationssyfte. På den lantbrukskooperativa sidan. nämns: ”Ej selektera leveranser från n ss as n små/stora eller efter geografiskt läge , ej begränsad öppenhet , ej optimess n ring av anläggningsstorlekar i konflikt med vämandet om glesbygden , ej ss aa export i optimal utsträckning , ej skattefria förmåner till arbetskraft”.

6.3.3 Tvärsnittsundersökningen Johansson, M.-B. & Rosenberg, L. utförde på utredningens uppdrag en studie: Kooperationen under socialt ansvar. Den koncentrerade sig på a) innehållsanalys av kooperativa handlingsprogram och riktlinjer b) en tvärsnittsundersökning (enkäter och intervjuer) av olika intressenters uppfattning om kooperationens sociala ansvarstagande inom sex kooperativa föreningars verksamhet. Två landskap/regioner valdes ut, en glesbygdsregion och en mer normal region med avseende på befolkningsstruktur, sysselsättning, avstånd etc. En konsument-, en mejeri- och en slakteriförening från vardera regionen var med i undersökningen, dvs. totalt 6 föreningar.

En uppdelning gjordes på beslutsfattare och övriga intressenter. Med utgångspunkt i den s. k. intressentmodellen användes följande intressegrup-

per: konsumenter (både medlemmar och icke-medlemmar), leverantörer, anställda och samhällsrepresentanteri kommun och landsting. Mellan 600 och 800 enkäter skickades ut till vardera av de större intressentgruppema. , Bland beslutsfattare intervjuades totalt 64 personer, t. ex. styrelseordföranden, verkställande direktören, personalchefen, ekonomichefen etc. jämnt fördelade över studerade organisationer och regioner. I enkäten utgick man ifrån ett antal beslutsområden. För de anställda t. ex. ekonomiska förhållanden, arbetsmiljö, trygghet och infonnation/inflytande. Två delfrågor utformades för varje intressent och beslutsområde. Den ena delfrågan var utformad så att respondenten fick ange hur ofta han/hon upplever att olika typer och grader av ansvar förekommer vid kooperativt beslutsfattande. Den andra inriktades på det ekonomiska ansvarstagandet. Här fick man ange hur ofta beslutskriteriet förlust, vinst och kostnadstäckning” förekom. På detta sätt kunde man få kunskap om intressentemas uppfattning av graden av socialt respektive ekonomiskt ansvarstagande vid kooperativt beslutsfattande.

Konsumenzkooperationcen l förhållande till konsumenter tas enligt de tillfrågade beslutsfattarna i konsumentföreningama ett socialt ansvar i stor utsträckning när det gäller priser, prisförmåner, betalningsvillkor och medlemsförmåner. Men på grund av konkurrens och samhällieliga regleringar begränsas detta. Konsumenternas

332 Kooperativ verksamhet under socialt ansvar

svar anger att konsumentkooperationen i något mindre utsträckning tar ett sådant ansvar. Detsamma kan sägas angående inköpsmöjligheter, butiksförhållanden och inflytandemöjligheter. Bättre är det på produktsidan och när det gäller information. Här är konsumenter och beslutsfattare överens om att ett större internt ansvar formuleras och tas. En övervägande del anser t. ex, att de konsumentkooperativa produkterna är ganska bra eller bra med avseende på kvalitet och säkerhet. Från såväl beslutsfattar- som konsumenthåll tycks man i första hand stödja dessa bedömningar på att man inom konsumentkooperationen har en väl utbyggd testverksamhet. Vissa av konsumenterna anser dock att valmöjlighetema är dåliga beroende på konsumentkooperationens egna märkesvaror. lnformations- och speciellt inflytandemöjlighetema upplevs som relativt

dåliga av omkring hälften av de tillfrågade konsumenterna. Information om

priser och produkter betecknas dock som relativt bra. Från beslutsfattarhåll anser man att inforrnationsgivningen är ganska bra, men man är något mera tveksam vad gäller konsumenternas inflytandemöjligheter. Av de anställda upplever drygt hälften lönen som låg eller ganska låg. De ekonomiska förmånema bedömer en stor del av beslutsfattarna som varken höga eller låga, medan den övervägande delen av de anställda anser dem vara låga eller ganska låga. Vad beträffar arbetsmiljöeffektema av den konsumentkooperativa verksamheten kan man totalt sett notera att dessa redovisas som relativt tillfredsställande av både intressenter och beslutsfattare. För den fysiska arbetsmiljön gäller exempelvis att minst 50 °/0av de anställda upplever alla förhållanden förutom drag, kyla och fysisk ansträngning som ganska

tillfredsställande eller tillfredsställande. Vad avser andra arbetsmiljöförhål-

landen anser ca 30 °/0 av de anställda att arbetstakt, omväxling, möjligheterna

att byta arbete samt kontaktmöjlighetema med företagsledningen i viss mån är otillfredsställande. Såväl från arbetstagar- som arbetsgivarhåll anser man att anställningstryggheten är relativt stor. När det gäller informations- och inflytandeforhållanden, anser beslutsfattarna att dessa är ganska tillfredsställande eller tillfredsställande för de flesta frågor. Undantaget utgörs av inflytandemöjlighetema i lönefrågor och frågor som rör hela företaget. I förhållande till samhället i stort anser samhällspresentantemai undersökningen att konsumentkooperationen är ganska bra i yttre miljöfrågor. Vad gäller information och inflytande är enigheten förhållandevis stor mellan samhällsrepresentanter och övriga intressenter om att konsumentkooperationen är ganska bra.

Lantbrukskooperationen

Flertalet medlemmar anser att betalning, övriga ekonomiska förmåner, information om produktpriser och andra ekonomiska villkor i stort sett är goda. Denna uppfattning är ännu mer markerad bland de verkställande beslutsfattarna inom lantbrukskooperationen. Såväl medlemmarsom

besluts-

fattare är relativt positiva till leveransskyldighet och fysiska arbetsmiljöförhållanden. Ännu mer positiv är man till tillämpningen av mottagningsplikten och den s. k. sociala När det gäller av det

prissättningen. bedömningen

inflytande som medlemmarna/ leverantörerna kan utöva inom sina lantbrukskooperativa organisationer är bilden mera negativ. Särskilt i frågor som rör

Kooperativ verksamhet under socialt ansvar 333

och övriga ekonomiska villkor samt produktions- och arbetsproduktpriser situationen är en majoritet av medlemmarna otillfredsställd eller ganska otillfredsställd. Vad arbetsmiljöförhållanden är uppfattningen bland de anställda gäller relativt från otillfredsställande till tillfredsställande. Även beslutsoenhetlig, fattarna uppvisar uppfattningar om otillfredsställelse. En majoritet är dock tillfredsställd i stort (förutom De anställda anser med arbetsmiljön buller). också att deras anställningstrygghet är stor eller ganska stor, med mycket få undantag. Beträffande den information som de anställda får och inflytande på är det stora flertalet intressenter nöjda. Något mindre tillfreds är arbetsmiljön man med infonnationen som rör företagets allmänna policy, anställningstrygghet samt arbetsmiljö och inflytande i löne- och företagsövergripande frågor. En klar majoritet av konsumenterna anser att produktprisema är ganska höga eller höga. Man grundar sin uppfattning på att lantbrukskooperationen försöker hålla priserna uppe för att medlemmarna skall erhålla högsta möjliga Vad beträffar hos lantbrukskooperativa produkter är ersättning. egenskaper det stora flertalet av konsumentema överens om att dessa är säkra och kvalitativt bra. Här är man helt överens med beslutsfattarna. Konsumenternas valmöjlighet vad gäller produkter redovisas däremot som dålig eller ganska dålig av flertalet konsumenter. Detsamma gäller information om prissättning, Ännu sämre upplever konsumentema sina produkter och produktutveckling. möjligheter att utöva ett direkt inflytande på lantbrukskooperationens priser och produkter. Vad gäller informationen säger även en del av beslutsfattarna att den inte är riktigt bra. Samhällsrepresentantema i undersökningen anser att ett ansvar för lokalsamhällets fortbestånd tas i relativt liten utsträckning. Antalet tillfrågade var dock starkt begränsat, totalt intervjuades endast 6 samhällsrepresentanter personer. Ansvaret gentemot den egna organisationen och dess medlemmar principen. I fråga om ansvar för den yttre miljön är tycks vara den vägledande lantbrukskooperationen relativt noga med att följa de lagar och förordningar som gäller inom detta område.

6.3.4 Sammanfattande synpunkter på kooperationens sociala

ansvar -f verkligheten

I tidigare delavsnitt har getts en orienterande beskrivning av omfattning, typ och inriktning av kooperationens sociala ansvar. I detta delavsnitt ges en del sammanfattande synpunkter på kooperationens sociala ansvar och frågan om hur kooperationens konkurrensförutsättningar påverkas. Av erhållna svar i att en

mål och program jämte enkätstudien framgår

del av de kooperativa företagen anser att deras sociala ansvar är övervägande större & Rosenbergs resultat modifierar och än andra företags. Johansson nyanserar bilden något. Det är främst på vissa områden (produktsidan, inflytande. information, service) som ett större ansvar tas. När det gäller det sociala ansvarstagandets betydelse, anser något mindre än hälften att det sociala ansvaret är mycket viktigt och inte kan särskiljas från övrig kooperativ mer än hälften anser dock att det sociala ansvaret är målsättning. Något

334 Kooperativ verksamhet under .socialt ansvar

viktigt, men måste undero rdnas det ekonomiska resultatet. Det är klart att det [första hand är i/örhållande till medlemmarna som det sociala ansvaret gäller. Även om det är medlemmarnas ekonomiska nytta och medlemsinllytande som är de viktigaste målaspektema i de kooperativa organisationerna, kan konstateras att det intemt stadgade ansvaret inför även andra markeras medlemsaspekter i mål och beslut, t. ex. ekonomisk och demokratisk skolning, av samhällsanda skapande och engagemang i breda mänskliga och sociala frågor. Det kooperativa företaget kan alltså sägas spela med betydligt större antal sociala relationer och påtar sig därigenom ett mer omfattande ansvar för sina medlemmars totala situation än vad t. ex. ett aktiebolag med splittrat ägande gör. Det kooperativa företagets nära samband med medlemmarna är den viktiga faktom i detta sammanhang. Relationema mellan föreningsmedlemmar, företagsledning, anställda och samhälle i övrigt är åtminstone i vissa sammanhang av en djupare och mer integrerad natur än vad gäller för övrigt företagande. . Om innehållet i vad man lägger i begreppet socialt ansvar” sätts i blickpunkten, framgår att detta främst gäller den ekonomiska verksamheten. Det är genom att utföra den på ett tillfredsställande sätt som man anser sig ta ett socialt ansvar. Här ingår sådana ting som ett tillhandahålla kvalitativt goda varor och tjänster; hålla låga priser; och ge en god medlemssen/ice” samt ”den demokratiska beslutsprocessen. Bedöms medlemsrelationema för de båda utifrån de organisationerna skillnader som mål och program respektive det empiriska materialet uppvisar, märks inom lantbrukskooperationen av medlemmaren kraftigare betoning nas ekonomiska utbyte. Inom däremot konsumentkooperationen syns det totala medlemsintresset i större utsträckning vara vägledande för såväl mål i som beslut. Detta tar sig bl. a. uttryck i det intemt stadgade ansvar som tycks styra produktfrågoma och opinionsbildningen i konsumentfrågor. Dessutom verkar de lantbrukskooperativa (även de bostadskooperativa) medlemmarna ha en något positivare inställning till infonnations- och

inflytandemöjlighe-

terna än de konsumentkooperativa medlemmama. Förklaringama till dessa

olikheter torde ligga i att de lantbrukskooperativa

(även de bostadskooperativa) medlemmama är mer ekonomiskt beroende av sin förening. Bondens totala ersättning för sitt produktiva arbete är ju direkt avhängigt av den egna föreningens ekonomiska framgång. I andra hand gäller det sociala ansvaret i förhållande till de anställda. Inom kooperationen vill man vara mönsterarbetsgivare. Det är framför allt på inflytande- och infonnationssidan samt när det gäller arbetstryggheten som man tar på sig ett större ansvar. Mål och program är dock både på den lantbruks- och den konsumentkooperativa sidan sparsamma med uttalanden som går påtagligt längre än normalt arbetsgivaransvar enligt lag och praxrs. Beslutsfattare inom anser organisationen att ett arbetsgivaransvar tas i större utsträckning än de anställa anser. l vad mån man inom kooperationen tar på sig ett stöne ansvar för de anställda än i övriga typer av företag är svårt att fastställa utan jämförande studier. I tredje hand tas ett allmänt samhällsansvar inom organisationens verksamhetsområde. Detta gäller bl. a. miljöfrågor, ansvar för glesbygd och

Kooperativ verksamhet under socialt ansvar 335

lokalsamhälle., långsiktig opinionsbildning och internationell stödverksamhet. En skillnad finns dock i uppfattning om graden av detta, mellan organisationer-nas beslutsfattare och intressenter. Beslutsfattama anser att detta sker i något större utsträckning. När det gäller möjligheterna att ta ett större socialt ansvar, framgår att dessa är begränsade. Det beror for det första på att samhället redan har en beredskap och ett ansvar på detta område. Den samhälleliga regleringen ser till att åtminstone en viss nivå av samhällsansvar tages. Formellt/ ju ridiskt tvingande lagar och bestämmelser gäller oavsett företagsfonn. (Lagen om anställningsskydd, marknadsföringslagen, miljölagstiftningen etc.) En viss miniminivå av socialt ansvar stadgas alltså i lagar och förordningar. På vissa områden går de kooperativa företagen längre än lagenliga åligganden, men det är svårt att bedöma om man gör detta i större utsträckning än övriga företag. Den andra begränsande faktorn är av ekonomisk art. De flesta beslut med sociala konsekvenser har en ekonomisk begränsning (t. ex. att upprätthålla en glesbygdsbutik av sociala skäl, vilket påverkar resultatet i negativ riktning). Dålig tillgång till ekonomiska resurser medför ofta att kortsiktiga anspråk får överhand, medan mer långsiktiga och svårfångade (som sociala konsekvenser) får ge vika. Det vore önskvärt att kunna beräkna det sociala ansvarets kostnader, men det är av praktiska skäl mycket svårt. Som exempel från enkätstudien kan nämnas att Konsum Värmland 1980 hade 3,1 milj. kr totalt och Folksam cirka 10 milj. kr för vissa särskilda sociala kostnader. På den lantbrukskooperativa sidan angav Sveriges Slakteriförbund mellan 15 och 50 milj. kr, Scan Väst ca l procent av omsättningen, Arosbygdens lantmän v l milj. kr, Skånska Lantmän 35 milj. kr eller ca2 °/0av omsättningen, Södra Skogsägarna 10 milj. kr, Svenska Lantmännens Riksförbunds angivna åtgärder (öppet medlemskap, landsomfattande resurser, likaprisprincipen) kostade mindre än 0,25 °/0. Sveriges Föreningsbankers Förbund (stort kontorsnät) angav mellan 0,25 och l % av omsättningen. Sammanfattningsvis kan sägas att det främst är olika medlems-/konsumentpolitiska åtgärder och upprätthållandet av en demokratisk inüytandeapparat som man inom kooperationen inkluderar som en ”social kostnad”.

Därtill kan nämnas upprätthållande av driften vid nedläggningshotade enheter på grund av hänsyn till de anställda. Åtgärder därutöver som drar

kostnader synes av konkurrensskäl (eller andra skäl) få ske i begränsad omfattning, dvs. inom ramen för vad ekonomin tillåter. Betydelsen av kooperationens sociala ansvarstagande i ett vidare samhälleligt perspektiv och om samhället ekonomiskt eller på annat sätt bör stödja detta, diskuteras i det följande avsnittet.

6.4 Kooperationens sociala ansvar och samhälleliga

roll -slutsatser

6.4.1 Kooperationens sociala ansvars samhälleliga betydelse

Utredningen hari detta kapitel försökt att belysa hur kooperativ verksamhet

fungerar i ett socialt perspektiv, och kan konstatera att den kooperativa verksamhetens form tillför den ekonomiska verksamheten ett individuellt och

336 Kooperativ verksamhet under socialt ansvar

socialt engagemang som berikar samhället i flera avseenden. En rad samhällsengagemang utanför den snäva produktions- och aflärsverksamheten illustrerar detta, t. ex. olika konsumentpolitiska insatser, regionalt stöd, kulturella och folkbildande strävanden och bistånd till u-ländema. Här finns också mer svårfångade, men från samhällssynpunkt värdefulla bidrag, som fördelning av ansvar, initiativrätt och ekonomiskt resultat enligt demokratiska principer, ekonomisk och demokratisk och reducering skolning av spekulativa inslag i ekonomin. De flesta av dessa sociala effekter är i det närmaste att omöjliga kvantifrera. För den skull behöver deras betydelse inte Av tillförringas. gängligt kan konstateras underlag att det rör sig om ansenliga bidrag från de kooperativa organisationemas sida. Det är t. ex. klart att konsumentkooperationen avsätter en avsevärd mängd resurser för att fullgöra sin roll som folkrörelse- och konsumentorganisation. Exempel och siffror på detta har redovisats i avsnitt 6.3 och kapitel 4. Här kan framför allt KF/konsumentföreningamas infonnationskostnader på 50 miljoner kronor nämnas. Regionalpolitiskt har konsumentkooperationen också en viss betydelse genom den solidariska samverkan och resultatutjämning som skerinom rörelsen. Detta omfattar dels KF:s stöd till konsumenttöreningar på olika håll i landet som har svåra ekonomiska problem. 1980 rörde det sig om

95 milj. kr till 12 konsumentföreningan Totalt har detta stöd under den

senaste femårsperioden omfattat cirka 300 miljoner. Dels även den resultatutjämning som sker mellan olika butiker inom en förening. När det gäller förlustbutiker görs interna KF-utredningar varje år. År 19792 fanns cirka 700 butiker (endast dagligvarubutiker) som gav ett negativt täckningsbidrag på 50 milj. kr. De borde dessutom ha lämnat ett ytterligare bidrag till central administration och återbäring på 35 milj. kr. Därutöver fanns cirka 300 butiker som inte gav tillräckligt bidrag till central administration och återbäring, motsvarande 10 milj. kr. Totalt motsvarar kostnaderna för dessa förlustbutiker 95 milj. kr. Konsumentföreningama har budgetåret 79/80 fått l,7 milj. kr i investeringsstöd inom för det

ramen

statliga glesbygdsstödet. 1,3 milj. kr härav avser avskrivningslån under fördelaktiga villkor. Därutöver har föreningarna fått 348 000 kr i driftsstöd. Förutom tunga poster, såsom olika medlems- och konsumentpolitiska åtgärder, utför konsumentkooperationen även en rad åtgärder och medverkar i projekt som bidrar till att skapa samhällsanda och engagemang i breda mänskliga och sociala frågor. Det primära ansvaret gentemot medlemmarna, utesluter inte ett mera generellt konsument- och samhällsansvar. Med närmare 2 miljoner medlemmar, dvs. nästan vartannat hushåll i Sverige, får den konsumentkooperativa verksamheten med nödvändighet en bred social karaktär. Man kan också konstatera att med konsumentkooperationen växande medlemsantal harkommit att starkare betona sociala inslag i mål och program. Det liggeri kooperationens natur att de sociala målen är oupplösligt

integrerade med de ekonomiska. Man arbetar på en marknad i konkurrens

med andra, därför blir det ekonomiska utrymmet begränsat. Det finns dock möjligheter till och behov av konsumentkooperativa av social åtaganden karaktär inom de ramar som den egna ekonomin vilket man också medger, 1 Vi nr 16/81 s. 22. visat. 2 Uppgifter från KFzs De lantbrukskoopera tiva organisationerna har accepterat mottagningsplikt föreningsrevison. och lika prissättning och på så sätt tagit ett ansvar mot såväl små som

Kooperativ verksamhet under socialt ansvar 337

avlägsna producenter. l princip skulle man kunna urskilja de geografiskt samhälleliga och regionala konsekvenserna av detta genom att ställa två ytterligheter av typfall mot varandra. För det första ett företag som oberoende av kostnader tar leveranser från alla typer av leverantörer (stora och små, nära och fjärran) och samhällsekonomiskt ansvar åt båda hållen. För det andra ett företag som väljer både leverantörer och kunder med tanke på den struktur som ger högst vinst, dvs. ”plockar russinen ur kakan. Det förra företaget får på detta sätt högre kostnader gentemot sina leverantörer än det andra företaget. Det senare fallet skulle med all sannolikhet ställa betydande krav på uppstädningar från samhällets sida ifråga om alla de små företag som slås ut speciellt när det uppstår överskottssituationer. Många glesbygdsområden skulle med all sannolikhet råka illa ut i det senare fallet. Utan att i detalj leda i bevis, kan man nog påstå att utvecklingen t. ex. i Jämtland eller Dalarna förmodligen skulle sett ganska annorlunda ut, om inte lantbrukskooperationen stött och upprätthållit många mindre och geografiskt avlägsna producenters möjligheter att bedriva jord- och skogsbruk. Utöver de sifferexempel som redovisats tidigare (s. 335) finns endast enstaka för vissa av lantbrukskooperativens sociala kostnader. I en underuppgifter sökning gjord av Slakteriförbundet på de kostnader som man anser konkurrensbelastar verksamheten, kom man fram till ca 14,4 öre/kg i merkostnad i (motsvarar cirka 56 milj. kronor totalt). Det gäller då betalningsförmåga förhållande till ett slakteriföretag utanför lantbrukskooperationen. Dessa kostnader rör :iämst kalkylränta på insatser, kostnader for prisregleringsverksamheten, föreningsverksamhet, medlemsservice och infonnation.

En motsvarande kalkyl finns gjord för Arlal Där kom man fram till en

extrakostnad kr eller 0,24 öre/kg levererad mjölk. De på ca 4,2 milj. kooperativa organisatoriska kostnaderna var ej medräknade där. Dessa skattades dock vara väsentligt mindre. Därutöver kan eventuellt vissa kooperativa ssrvicekostnader tillkomma (nöthälsovård, produktionsrådgivning, bidrag t:ll mjölkinstruktörer). Dessa kalkylerades till 0,21 öre/kg. Från bostadspolitisk synpunkt innebär existensen av boszadskooperationen en form av social bostadsproduktion som integrerar nyttjama och deras behov med planering, finansiering, byggande och förvaltning. Det långsiktiga har också inneburit en kvalitativ utveckling av bostadsstandardcn, självförvaltning och reducering av de spekulativa inslagen på bostadsmarknaden. torde även i fortsättningen i stor utsträckning komma Bostadskooperationen att stå som en medgarant för en social bostadsproduktion och bostadsförvaltnmg.

6.4.2 Gränsdragning mellan kooperativt och samhälleligt

socialt ansvar Kooperationcns ställning och ansvar gentemot samhället å ena sidan och den sektofn å den andra, måste på många områden av nödvändighet bli privata l kom tidigt att ta på sig uppgifter som Gustavson, A. & Larsoklar och föränderlig. Kooperationen son, B.: Kooperativa samhället senare engagerat sig i. Man kan peka på fiera historiska exempel, kostnader inom lantt. ex. insatserna för folkbildning, olika konsumentpolitiska åtgärder, dag- - debrukskooperationen hemsverksarrhet, förskollärarutbildning, bildandet av kommunala bostadsfö- finition och storlek, om u-ländema. Med tiden 1976. retag och aráete på att öka våra kunskaper

338 Kooperativ verksamhet under socialt ansvar SOL 1981:60

förändras dock de samhälleliga villkoren och förutsättningarna och därmed också de kooperativa åtagandena och uppgifterna. I princip synes man från kooperativt håll förorda en gränsdragning som bygger på samexistens av både kooperativa, offentligt ägda och privata företag. Man framhåller att ingen enstaka sektor, offentlig, privat eller kooperativ, har lyckats lösa alla ekonomiska och sociala problem. De skilda sektorerna kan dock, om de arbetar sida vid sida och kompletterar varandra, åstadkomma en mer funktionsduglig total ekonomi. Vissa funktioner fylls bäst av offentliga företag, andra tycks fungera bäst om de är kooperativt organiserade. Det finns också områden där privata företag tycks fungera bäst. Kooperationens funktionssätt kommer bäst till sin rätt på områden där dess folkrörelsekaraktär och medlemsinflytande kan utnyttjas, liksom dess regionala förankring. Argumenten- har då varit av uttalat social karaktär. Mot bl. a. denna bakgrund har under senare år kooperativa lösningar på nya områden, t. ex. på det kommunala, diskuterats. Det har gällt bl. a. föräldradrivna daghem, äldrevård och skolkooperativ. Den kooperativa organisationsforrnen, där alla delar ansvar och beslutanderätt, är ett möjligt alternativ och svar på det ökade medborgardeltagande och den decentralisering som efterlysts i debatten. ”Kooperativisering av vissa sociala behov och annan service som statlig och kommunal förvaltning inte har tillräckliga förutsättningar att tillgodose är en tänkbar framtida linje, som kan motiveras från såväl social som samhällsekonomisk synpunkt. Det finns naturligtvis gränser för vad en kooperativ organisation kan åstadkomma inom det vida området mänsklig välfärd och sociala behov. Det finns situationer och förhållanden som kooperativa organisationer, enskilda eller tillsammans inte kan göra särskilt mycket åt. Var gränserna går, i vilka situationer och under vilka förhållanden en “kooperativisering av nya områden är fördelaktig, får behoven och ytterligare praktisk verksamhet utvisa. Utredningen vill dock betona att de sociala mål och hänsyn som den kooperativa företagsfonnen har speciella förutsättningar att tillgodose är och bör vara ett viktigt motiv att ta hänsyn till då skilda gränsdragningar från samhällets sida övervägs. Det gäller såväl i förhållande till områden som nu är kooperativa, som i förhållande till eventuellt nya kooperativa områden.

6.4.3 Bör och kan samhället ekonomiskt eller på annat sätt stödja kooperationens sociala ansvarstagande?

Mot bakgrund av tidigare konstateranden har utredningen behandlat frågan

om det finns anledning till ekonomisk kompensation eller stöd på annat sätt av kooperationens sociala ansvarstagande. Frågan om ekonomisk kompensation” kan dels bedömas i ljuset av * jämställdhet totalt mellan olika företagsformers villkor och förutsättningar. Dels även om kooperationen på detta område direkt fullgör uppgifter som samhället annars varit tvunget att ta på sig och bör kompenseras för just dessa. Den senare frågan är i det närmaste omöjlig att besvara på ett mera exakt sätt. De sociala effekterna är av en svårfångad natur och omöjliga att kvantifrera. Utredningen anser dock att det sociala ansvarstagandet är av stor

Kooperativ verksamhet under socialt ansvar 339

vikt och bör tillmätas en väsentlig betydelse vid en total utvärdering av den kooperativa företagsformens sätt att arbeta och när kooperationens förutsättningar och villkor utformas och fastställs. Det har också hävdats av olika företrädare inom kooperationen att det är kombinationen av kooperativa insatser och samhälleliga i samspel som främst möjliggör en mer aktiv social roll. Det gäller t. ex. på de regionala, folkbildande och konsumentpolitiska områdena, där kooperationens folkrörelsekaraktär och medlemsinflytande bör utnyttjas, liksom dess regionala förankring. Samhället bör, anser utredningen, ställa sig öppet for ett samarbete i frågor där kooperationens särart effektiviserar samhälleliga strävanden på ekonomiska, sociala och kulturella områden.

7 Kooperationen och demokratiseringen

av

näringslivet

7.1 Inledning

Till de frågor som tas upp i utredningens direktiv hör den om kooperationens

medverkan i demokratiseringen av näringslivet. Som ett tänkbart problem i detta sammanhang pekas vidare på gränsdragningen mellan den kooperativa medlemsdemokratins och foretagsdemokratins ansvarsområden. Frågan om näringslivets demokratisering kan ses som synonym för åtgärder som syftar till att nå, skapa eller utveckla ekonomisk demokrati. Frågeställaktualiserats så ningen som sådan är långt ifrån ny. Den har i olika varianter samhällets styrning diskuterats. Den har bl. a. framställts länge det moderna som en komplettering av den politiska demokratin i syfte att utveckla ett demokratiskt samhälle. Från inte minst fackligt håll har frågan om näringslivets bundits samman med de anställdas inflytande i demokratisering företagen, dvs. med företagsdemokratin. På den vägen har demokratiseringsi bl. a. löntagarfondsdiskussionen. Kooperationen har frågor aktualiserats

knappast stått i centrum för diskussionen om näringslivets demokratisering.

Den demokratiska karaktären hos kooperationen har inte ifrågasatts. Som en en personassociativ foretagsfonn, som bygger på den demokratiska principen medlem - en röst, är i viss mening den demokratiska beslutsformen och Den i direktiven antydda frågeställningen om maktfördelningen tillgodosedd. medverkan i demokratiseringen av näringslivet aktualiserar kooperationens emellertid behovet av en analys och precisering av funktionen i direkt till kooperationens uppbyggnad och verksamhet. Ett delproblem i anslutning är gränsdragningen mellan detta sammanhang som antyds i direktiven

medlems- och företagsdemokrati. Andra aktualiseras i samband med åtgärder

för näringslivets utveckling, kapitalförsörjningen och med löntagarfondsfrågans fortsatta utveckling.

7.2 Demokrati - ekonomisk demokrati

7.2.1 Demokratibegreppet menas dvs. en metod för Med demokrati i regel en viss styrelseform, beslutsfattande. Demokrati är alltså en samling beslutsreg ler som bygger på att

en person bör ha inflytande över alla frågorisom, enligt viss definition, berör

honom. har begreppet använts inom statsvetenskapen, dvs. Ursprungligen samhällets styriele, dvs. politisk demokrati. I gällande staten och det offentliga denna roll har demokratins viktigaste beslutsregler varit allmän och lika rösträtt samt majoritetsregeln.

342 Koøperationen och demokratiseringen av näringslivet SOL 198 l :60

I diskussionerna om ekonomisk demokrati förekommer dessutom oña att demokratibegreppet inte speciellt knyts till beslutsfonnen utan också, eller i huvudsak sammankopplas med beslutens innehåll eller till en maktfördelningsprincip. I och med att samhällets, dvs. statens och kommunernas styrande organ i allt större utsträckning kommit att syssla med ekonomiska frågor har en växande del av det ekonomiska livet, bl.a. näringslivet, kommit att omfattas av politikens demokratiska beslutsfattande. Parallellt med, men också före, denna har emellertid de utveckling demokratiska i allt större utsträckning beslutsprincipema fått tillämpning även i icke offentliga sammanhang, i föreningar, organisationer och företag. l föreningen och organisationen har det i regel inte varit några problem att tillämpa de från politiken hämtade demokratiska beslutsreglema. När det

gällt företagen har däremot problemen aktualiserats. Äganderättens innehåll

och andra intressenters - ofta genom en marknadsprocess - inflytande kan påverkas eller hotas av krav från demokratiska krafter utgående från att en person skall ha inflytande på alla frågor som berör honom. Det har här gällt de anställda som krävt företags- eller förvaltningsdemokrati, men det har också

gällt andra kollektiv som med hänvisning till påverkningama från företagen

eller näringslivet krävt åtgärder för att kunna tillämpa ekonomisk demokrati. Kooperationens form för ekonomisk demokrati, dvs. föreningsdemokratin, bygger på att ägarna och de som tillgodogör. sig företagets tjänster är samma personer som de som i föreningarna utövar den demokratiska beslutsfunktionen.

7.2.2 Ekonomisk demokrati Som nämnts har demokratibegreppet utvecklats från det politiska området till att i allt högre grad även gälla det ekonomiska. Det innebär inte att den politiska demokratin på något sätt mist sin betydelse, tvärtom är den förutsättningen och basen för den vidare tillämpningen av demokratin. Det är till stor del genom beslut i politisk demokratisk ordning som den ekonomiska demokratin utvecklats. Det är möjligt att såväl historiskt som sakligt/innehållsmässigt urskilja tre olika ansatser i utvecklingen av ekonomisk demokrati. Den första är att

samhället i allt större utsträckning påtar sig ett ansvar för den ekonomiska

utvecklingen och för näringslivets villkor. Genom de av samhället i demokratisk ordning fattade besluten har en stor del av utformningen av ekonomins generella villkor och handlingsregler demokratiserats. Utvecklingen av samhällets ekonomiska .styming kan således med detta synsätt anses på ett övergripande plan ha ökat allmänhetens demokratiska inflytande över ekonomin i landet. Den längst renodlade formen kan sägas vara den klassiska socialiseringslinjen (egentligen nationaliseringslinjen), dvs. genom att det demokratiska samhället övertar de privat ägda företagen, blir genom den politiska demokratin även företagen och ekonomin demokratiserad. › Erfarenheterna och de uttolkningar som gjorts i debatten kring dessa frågor visar på stora problem och motsättningar vid bedömningen av möjligheterna att förena samhällsövertagande, ekonomisk demokrati och personlig politisk frihet. Som komplettering av eller alternativ till denna ansats har den andra

Kooperationen och demokratiseringen av näringslivet 343

ansatsen utvecklats. Den går ut på att den ekonomiska demokratin kan utvecklas genom att de anställda i företagen och förvaltningen genom lagar och avtal får ökad insyn, inflytande och medbestämmanderätt i företagens verksamhet. l denna anda har lagar och avtal om bl. a. de anställdas medinflytande utarbetats och antagits.

Åtgärderna på arbetslagstiftningens område har dock vissa givna begräns-

ningar från demokratisk synpunkt. Den slutliga makten inom företagen och näringslivet tillkommer, bl. a. genom aktiebolagslagen, ägarna. För de anställda har därför frågan om ägandet av företagen och näringslivet fått ökad aktualitet även av demokratiska skäl. Detta är den tredje ansatsen i utvecklingen av ekonomisk demokrati. Det är i detta sammanhang som bl. a. dagens diskussion om löntagarfonder kommer in. I ett av de diskuterade alternativen ingår nämligen att de anställda som kollektiv gradvis förvärvar äganderätt i företagen för att därigenom tillförsäkra sig en avgörande bestämmanderätt. De tre ansatsema för att utveckla den ekonomiska demokratin innebär alltså att 1. samhällsorganen får ett övergripande och direkt ansvar för näringslivets verksamhet, 2. de anställda får genom lagar och avtal insyn, medbestämmanderätt och inflytande i företagen, . 3. de anställda får som ägare tillsammans med andra ägare ett bestämmande

inflytande inom företagen.

De olika ansatsema kan ses som från varandra skilda vägar att nå ekonomisk demokrati. De kan emellertid också - och detta synes vara det vanligaste betraktas som varandra kompletterande ansatser vilka samtliga måste utvecklas föratt åstadkomma en politiskt och ekonomiskt balanserad samhällsstruktur. För detta talar bl. a. att de olika ansatsema till stor del gäller olika slag av ekonomiska frågor och beslut. Den första ansatsen är främst tillämpbar på övergripande och generella ekonomiska beslut. Den andra kan gälla såväl - men också övergripande som mer avgränsade - bransch, region frågor specifika företagsfrågor. Den tredje ansatsen gäller mer direkt företags- eller arbetsplatsnivåema.

Frågan om den ekonomiska demokratins beslutsformer är komplicerad.

Den politiska formen, allmän och lika rösträtt, är enkel att tillämpa på högsta

nivå, dvs. där övergripande ekonomiska beslut fattas av politiska organ. På

bransch-, företags- och arbetsplatsnivåema är det svårare, dels därför att väljarunderlaget är svåravgränsat, dels därför att man hittills i allmänhet velat bygga in vissa restriktioner i demokratins tillämpning, dels av ekonomiska effektivitetsskäl, och dels för att skydda vissa gruppers - i regel ägamas intressen. l detta sammanhang bör nämnas den med demokratiseringsdiskussionema parallella diskussion som förts om maktfördelning genom intresserepresentation. Man har härvid pekat på att vid sidan av ägare och anställda även finns andra intressenter såsom företagsledarna, samhället, kunder, leverantörer och

kreditgivare som måste ges ett rättvisare inflytande. Olika försök har gjorts att

och intressentmodellen knyta ihop dessa två synsätt- demokratimodellen bl. a. genom hänvisning till att intressenter av typen kunder, leverantörer och

Kooperationen och demokratiseringen av näringslivet SOU 198 l 260

kreditgivare får sina intressen tillgodosedda genom marknaden eller, när det gäller samhället, möjligheterna att utfärda styrande regler och därför inte behöver ha ett direkt inflytande i företagens styr- och ledningsprocesser. Utom den maktfördelning som marknaden i vissa fall kan innebära finns andra systern för maktfördelning bl. a. genom ägarspridning. Det måste dock konstateras att såväl marknadens demokrati som ”ägardemokrati”

bygger på helt andra principerän den för demokratin gängse individprincipen.

Marknadens demokrati bygger på konkurrensens effekter och ägardemokrati på ägandets storlek och fördelning, medan demokratin i vanlig mening bygger på de berörda individemas viljeyttring.

7.3 Kooperativ demokrati

7.3.1 Principer och program För kooperationen har de demokratiska principerna för styrning och ledning av verksamheten alltid varit grundläggande och haft en central betydelse. I Internationella kooperativa alliansens, IKA:s, grundsatser för medlemmama ingår demokrati som en av sex. Den har följande formulering:

Kooperativa föreningar är demokratiska organisationer. Deras verksamhet skall förvaltas av personer, som valts eller utsetts på av medlemmarna godkänt sätt, och som är ansvariga inför medlemmama. Medlemmar i primärföreningztr skall åtnjuta lika rösträtt (en medlem - en röst) och lika rätt att deltaga i beslut om föreningens angelägenheter. l andra föreninyr än primärföreningar skall förvaltningen skötas på demokratisk grund i lämpliga fonner.

I de av konsumentkooperationen antagna grundsatsema uttrycks detta i den tredje grundsatsen på detta sätt: Demokratiskförvaltning (en medlem - en r0sI). Lantbrukskooperationen har på motsvarande sätt antagit följande

formulering: Demokratisk förvaltning i alla led, med lika rösträtt för alla

medlemmar i primärfireningarna och medin/Iytandeför de anställda. Dessa grundsatser har utvecklats i organisationemas handlingsprogram och organisationsutredningar.

I konsumentkooperationens handlingsprogram (s. 14-15) sägs att den

demokratiska verksamheten inom rörelsen bör utvecklas olika genom åtgärder; bättre beslutsunderlag för de förtroendevalda, av det främjande lokala medlemslivet, utbildning och jämställdhet. Det sägs vidare att medlemsdemokratin är grundval för den konsumentkooperativa rörelsen i syñe att ge uttryck för ekonomisk demokrati. Ett annat uttryck för ekonomisk demokrati är företagsdemokrati, som därför är angelägen för konsumentkooperationen. Rörelsen bör därför ständigt sträva efter att vara väl utvecklad på detta om råde samtidigt som medlemsdemokrati och företagsdemokrati måste förenas.” Detta leder fram till två programpunkter nämligen

l0.5 att beslut i frågor som rör verksamhetens mål och inriktning förbehålls de medlemsdemokratiska organen, i vilka de anställda är representerade 10.6. att de anställda skall delta i styrningen av de förhållanden som påverkar dem I Konsumentkooperativt som anställda genom samverkan i företagsnämnder och andra organ, genom handlingsprogram, Stock- facklig representation på stämmor, i styrelser och andra beslutsorgan samt holm 1976. genom förhandlingsverksamhet.”

Kooperationen och demokrariseringen av näringslivet 345

I lantbrukskooperationens demokratigrundsats har, som framgår av redovisat citat, de anställdas medinflytande tagits in. Detta utvecklas i några av

programpunktema i handlingsprogrammet Dessförinnan poängteras emel-

lertid demokratin som ett medel i verksamheten. Följande programpunkter kan redovisas D solidarisk sammanhållning mellan jordbrukama är en förutsättning för ett rationellt jord- och skogsbruk ienskild ägo: Solidariteten skall upprätthållas genom demokratisk förvaltning, ekonomisk effektivitet och likabehandling och skall gälla såväl förhållandet medlem-förening som mellan foreningama. D Lojaliteten bjuder att beslut fattade i demokratisk ordning skall respekteras. Detta får inte hindra en fortsatt öppen och kritisk debatt som kan leda till ännu bättre resultat.

D Lantbrukskooperationen har en positiv grundinställning till utvecklingen av de anställdas inflytande och medbestämmande genom de fackliga organisationema. Företagsdemokratin ingår också som ett naturligt led i lantbrukskooperationens arbetssätt. D De anställdas inflytande och medbestämmandei föreninglöretagen utvecklas inom ramen för de mål och den inriktning som medlemmama i demokratisk ordning fastställer samt gåillande lagstiftning och avtal.

7.3.2 Innebörd och avgränsning Demokratibegreppets innebörd och användning inom kooperationen är inte i alla avseenden entydig och klar. Demokratidiskussionema avseri flertalet fall

den egna organisationens funktion och problem och mera sällan kooperatio-

nens roll i det övergripande socioekonomiska systemet. Detta hindrar dock inte att det särskilt hos konsumentkooperationen förekommer diskussioner där konsumentkooperationen sätts i ett vidare ekonomisk-demokratiskt sammanhang. l konsumentkooperationens organisationsutredning, Svensk konsument-

kooperation in/ör80-talet? konstateras exempelvis (s. 19) att konsumentkoo-

perationen är en av grundkomponentema i utvecklingen mot ekonomisk demokrati. Omvänt konstateras också (s. 21) att medlemsdemokratin inom konsumentkooperationen liksom företagsdemokratin är två uttryck för ekonomisk demokrati vilka måste förenas. Demokratins betydelse understryks ytterligare av att ett totalt konsumentkooperativt effektivitetsbegrepp definieras (s. 23) som summan av

D konsumentpolitisk effektivitet, D affärsmässig effektivitet, D demokratisk effektivitet.

När det gäller lantbrukskooperationens syn på sin demokratiska roll är det svårare att finna auktoritativa uttalanden. l handlingsprogrammet konstateras dock (s. 97) att kooperationen är den enda med framgång praktiserade I Lantbrukskooperativt formen av ekonomisk demokrati? I övrigt framhålls lantbrukskooperatio- handlingsprogram, Stockholm 1979. nens viktiga roll inom olika delar av näringspolitiken, särskilt jordbruks- och regionalpolitiken. 2 Stockholm 1979.

346 Kooperationen och demokratiseringen av näringslivet SOU l98l:60

7.3.3 Kooperationen och ansatserna för ekonomisk demokrati

Några studier rörande kooperationens inställning till frågan om ekonomisk demokrati finns inte. De som finns tari första hand upp den inre demokratin i de kooperativa företagen, dvs. förenings- eller medlemsdemokratin. Bl. a. har docent Jan Åke Dellenbrant på utredningens uppdrag gjort en studie med

denna inriktning l en andra studie för utredningen har Dellenbrant tagit upp

frågeställningen .om relationerna mellan foreningsdemokrati, foretagsdemokrati och ekonomisk demokrati? lnte heller i denna studie tas hela frågeställningen upp sådan den skisserats i avsnitt 7.2. Framställningen i det följande bygger därför, utom på Dellenbrants studier, också på andra framställningar vars primära inriktning inte gällt kooperationens inställning till ekonomisk demokrati. Vidare har inom utredningens sekretariat vissa sammanställningar och bearbetningar gjorts av remissyttranden, uttalanden och andra dokument som speglar kooperationens roll i detta sammanhang. Sammantaget måste dock konstateras att underlaget är relativt knapphändigt och inte tillåter alltför långtgående slutsatser. Detta gäller i synnerhet lantbrukskooperationens inställning till dessa frågor. Syftet med framställningen är att belysa kooperationens inställning till demokratiseringen av näringslivet enligt de tre vägar eller ansatser som tidigare beskrivits. Bedömningen är givetvis främst relaterad till den kooperativa verksamhetens mål, former och inriktning.

Demokrati genom samhällsbeslut Kooperationens syn på samhälleliga, dvs. i första hand statliga, ekonomiska

och näringspolitiska åtgärder som medel i en ekonomisk-demokratisk process

finns inte verifierad på ett systematiskt sätt. En värdefull kunskapskälla utgör emellertid kooperationens reaktion till några fall av ifrågasatt statlig intervention i ekonomin. I första hand erbjuder dess remissvar till samhället ett dylikt material. Därutöver har rörelsens talesmän ofta gett sina uppfattningar tillkänna. Vad först gä_ller konsumentkooperationen har dess kamp för en fri marknadshushållning och en öppen tävlan mellan företag och Företagsformer ofta kommit till uttryck. Konsumenternas intresse tjänas bäst, menade man, om samhället underlättar konkurrensen och endast ingriper för att korrigera

missförhållanden, dvs. monopolbildning, karteller, tullar och andra konkur-

renshinder. En genomgång av ett antal sakfrågor, nämligen socialisering/förstatligande, branschrationalisering, ekonomisk reglering genom generella eller selektiva l Jan Åke Dellenbrant: medel samt insyns-/inflytandediskussionen visar genomgående på att de Kooperativ demokrati, Forskningsrapporter nämnda värderingarna vägertungt. Iden andan har konsumentkooperationen l979z2 Stockholms uni- - där bl. a. sagt nej till förstatligande av oljehandeln och försäkringsväsendet versitet, Statsvetenskaplikonsumentintresset redan bevakades av kooperativa/ konsumentägda företag ga institutionen. - liksom till statliga åtgärder för planhushållning och branschrationalisering 2 Jan Åke Dellenbrant: och i selektiva statliga regleringsåtgärder sett en fara inte bara för den fria Föreningsdemokrati och ekonomin, utan t. o. m. för det demokratiska styrelseskicket som sådant. I företagsdemokrati, Ds I 1981:13. botten har funnits en uppfattning att alltför stor koncentration av beslutsfat-

Kooperationen och demokraziseringen av näringslivet 347

tandet till politiska organ var riskabel för det svenska samhällsbygget. Den bredast möjliga folkliga förankringen borde eftersträvas. Själv har konsumentkooperationen länge iakttagit en restriktiv hållning till åtgärder som kunde tolkas som en samverkan med staten. Under 1930-talet var man mer konsekvent motståndare till statligt stöd, även då lantbrukskooperationen erhöll sådant, och efter andra världskriget deltog man visserligen i bl. a. ett antal branschutredningar men avhöll sig i långt högre grad än andra näringspolitiska organisationer från direkta kontakter. med statsmaktemas olika organ. Den här skisserade inställningen till ett demokratiskt inflytande på ekonomin via statsmakterna synes i första hand karakterisera konsumentkooperationen framtill ett stycke in på l960-ta1et. Utvecklingen därefter tyder på ett visst omtänkande och ett accepterande eller t. o. m. välkomnande av samhälleligt engagemang i näringslivet. Detta har exempliñerats av bl. a. KF:s inställning till den s. k, samarbetsutredningens förslag (SOU 1970:41).

Samarbetsutredningen tillsattes 1968 med uppdrag att utreda frågan om

formema för förbättrad infomration och vidgat samarbete mellan företag och

samhälle. Utredningen, dess förslag och de åtgärder som den föranledde kan ses som ett uttryck för uppfattningen att samhället ingår som en integrerad part i ett demokratisk-ekonomiskt system. Utredningens förslag omfattade dels ett systern för informationsutbyte mellan samhället och företagen, dels styrelserepresentation för det allmänna samt offentliga revisoneri ett antal större aktiebolag och stiftelser. Beträffande den principiella frågan om relationerna mellan företagen och samhället anförde KF vid remissbehandlingen av utredningens betänkande att företagen måste ses som integrerade delar i ett totalt samhällssystem vars övergripande mål måste vara att med iakttagande av kraven på jämlikhet och medinflytande bereda medborgarna trygghet, lämplig sysselsättning, en tillfredsställande miljö och tillgång till varor och tjänster som är väl ägnade att tillgodose deras behov. Andra mål är att betrakta som delmål i syfte att realisera det övergripande målet. Med denna utgångspunkt finner förbundet det synnerligen angeläget att lämpliga fonner utvecklas för en effektiv samverkan mellan företag och kommunala samt regionala och centrala

statliga organ. Vidare uttalar KF att det synes alltmer nödvändigt att för

samhället viktiga beslut inom de enskilda företagen på ett mer direkt sätt kan bli föremål för påverkan från samhällets sida. Den sålunda redovisade positiva synen på samhällets engagemang i ett ekonomisk-demokratiskt beslutssystem synes även under resten av 1970-ta1et l ha karakteriserat Genomgången har i konsumentkooperationens inställning. första hand skett med Det som här sagts gäller i första hand den konsumentkooperation som hjälp av följande litterarepresenteras av KF/Konsum, OK och Folksam. När det gäller bostadskoo- tur. Nils Elvander. Intresperationen är läget delvis annorlunda. _ seorganisationema i dagens Sverige, Lund 1966; Med hänsyn till bostadsfrågans starkt sociala karaktär har bostadskoopera- Leif Lewin: Planhushålltionen hävdat att samhället har ett stort ansvar för att bostädema kan upplåtas ningsdebatten, Stockpå bostadssocialt rimliga villkor. Ekonomiska insatser från samhällets sida har holm 1967; Rune Högdärvid krävts och sedan länge även förekommit. Härav följer också att lund m. fl.: Branschratiosamhället nalisering, Stockholm ansett sig böra bygga upp ett omfattande regelsystem för bostads- 1958; Mauritz Bonow: produktionens finansiering och utförande. Så länge samhällsåtgärdema är Demokratisk ekonomi, konkurrensneutrala mellan företag som bedriver en spekulationsfri bostads- Stockholm 1969.

348 Kooperalionen och demokratireringen av näringslivet

produktion och förvaltning har bostadskooperationen godtagit samhällets insatser med därav följande regelsystern. Lanrbrukskooperationens inställning till ekonomisk demokrati genom samhällsåtgärder är betydligt mer komplicerad och svårfångzrd än konsumentkooperationens. Den tillgängliga litteraturen på detta område behandlar också i mindre omfattning lantbrukskooperationen. Lantbrukskooperationens utveckling och inställning till dessa frågor bestäms dels av en näringspolitisk grundsyn, där den i Förhållande till staten fria marknadshushållningen spelar en central roll, dels av en klar medvetenhet om lantbrukskooperationens historiska och genom jordbruksregleringen näringspolitiska bindning till ett statligt regleringssystem som i väsentliga avseenden sätter marknadshushållningen ur spel. Med denna utgångspunkt har lantbrukskooperationen pragmatiskt tagit ställning till de olika aktualiserade sakfrågoma. Liksom konsumentkooperationen har man i regel avvisat tankegångar och förslag som inneburit ett ökat samhälleligt inflytande på näringslivet via statliga åtgärder. Man har dock, som påvisats av undersökningar i mitten av l960-talet, i långt högre grad än konsumentkooperationen byggt ut sitt kontaktnät med olika statliga samhällsorgan och i realiteten -inom lantbruksområdet- blivit föremål för en av staten längre gående reglering än vad fallet är inom något annat område. Till skillnad mot konsumentkooperationen synes ingen förändring ha ägt rum i lantbrukskooperationens principiella avvisande av ökat samhälleligt inflytandei näringslivet under 1960- eller l970-talet. Sålunda avvisade LRF väsentliga delar av samarbetsutredningens förslag och följde härvid i stort sett de ståndpunktstaganden som det enskilda näringslivet redovisade.

Demokrati genom arbetslagsttftning

Jämsides med diskussionerna om en utveckling av den ekonomiska demo-

kratin via samhälleliga eller statliga åtgärder, dvs. genom den politiska demokratin, har diskussionerna om utveckling av _lörelagsdemokratin och dess roll inom ett ekonomisk-demokratiskt system pågått. Om de anställda med hjälp av olika konstruktioner kunde få ett demokratiskt inflytande i företagen, dvs. i det ekonomiska livets viktigaste en heter, skulle ett väsentligt steg i den ekonomiska demokratiseringen ha tagits. Redan på 1920-talet var frågan aktuell när bl. a. Ernst Wigforss pläderade för en utvidgning av den ekonomiska demokratin. 1946 träffades de första s. k. företagsnämndsavta len mellan SAF och LO respektive TCO. Dessa avtal manifesterade det samarbete mellan arbetsmarknadens parter som inleddes under 1930-talet. 1946 års avtal innehöll föreskrifter angående samråd och information på lokal nivå. Både arbetare och tjänstemän inkluderades i avtalen. Företagsnämndema var i första hand organ för samråd och information. Samråd skulle enligt avtalet ske bl. a. vad gäller personalfrågor, nedläggelse eller driñsinskränkning och arbetarskydd. Under l960-talet ändrade debatten om företagsdemokrati inriktning. De fackliga organisationerna kom att förespråka en mer långtgående linje för de anställdas inflytande på företagens skötsel. Den nya linjen manifesterades bl. a. i LO:s utredning Demokrati i företagen” från l97l och ett antal rapporter från TCO:s arbetsgrupp för företagsdemokrati frågor, SAMKO.

- och demokratiseringen av näringslivet 349 Kooperationen

I början av 1970-talet ägde dessutom en strategiförändring rum hos den fackliga rörelsen. Denna innebar att frågor om de anställdas inflytande, som dittills avgjorts genom avtal, försköts till statsmaktemas avgörande genom lagstiftning. Den fråga som först aktualiserade strategiförändringen var de fackliga kraven på styrelserepresentation för de anställda i de enskilda företagen. Bakgrunden var den att frågan tagits upp vid 1970 års TCO-kongress och 1971 års LO-kongress. TCO-kongressen uttalade angående rapporten ”Demokratisering av arbetslivet att ett införande av styrelserepresentation för de anställda skulle kunna utgöra ett viktigt komplement till företagsnämndema. En liknande hållning intogs av LO, som tidigare varit negativ till styrelserepresentation. Styrelserepresentationen ansågs i sig ha ett begränsat värde, men den kunde underlätta arbetet i företagsnämndema. Frågan om-styrelseledamöter för de anställda gick emellertid inte att lösa avtalsvägen. SAF förklarade att det vore omöjligt att sluta avtal som binder bolagsstämmoma. LO och TCO vände sig därför till industridepartementet med begäran om att de anställda lagstiftningsvägen skulle ges rätt till representation i Företagens styrelser. Regeringen tog också upp frågan till utredning och framlade efter remissbehandling förslag som godtogs av riksdagen 1972. Utom lagen om styrelserepresentation, som alltså antogs 1972, kom senare under 1970-talet flera andra lagar som utvidgade de anställdas rättigheter, dvs. hade en företagsdemokratisk inriktning. Bl. a. antogs 1974 lagen om anställningsskydd, om facklig förtroendemans ställning och om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning. 1976 antogs lagen om medbmtämmande i arbetslivet, vilken bör betraktas som den mest väsentliga i detta sammanhang. Kooperationens inställning till en sådan vidgning av företagsdemokratin , skall i det följande beskrivas mot bakgrund av arbetet med och utvecklingen i samband med dels lagen om styrelserepresentation för de anställda, dels lagen

om medbestämmande i arbetslivet

Styre/serepresentalion för de anställda skulle enligt det ursprungliga

förslagetz organiseras så att två styrelseposter reserveras för representanter

utsedda av löntagarorganisationer. Den nedre storleksgränsen för företagen föreslogs satt till 100 anställda. Styrelserepresentantema skall utses av de anställdas fackliga organisationer. Reforrnen skall enligt förslaget endast avse aktiebolag. Vad gäller de ekonomiskaföreningarna framhölls det i promemorian att det pågick särskilda förhandlingar mellan LO och konsumentkooperationen om

en utökad företagsdemokrati. Det fanns anledning att avvakta utgången av

diskussionerna eftersom dessa kunde förväntas leda fram till en särskild överenskommelse. Både i liFzs och LRF:s remissvar framhölls att det är nödvändigt att ta hänsyn till den kooperativa särprägeln hos de företag som ingår i konsument- l Framställningen följer och produsentkooperationen. i ston Jan Åke Deuenb_ l KFzs remissvar underströks att lagförslaget utgjorde ett viktigt led i mm: Föreningsdemokmü strävandet efter att öka de anställdas inflytande och insyn. Mer styrelserepre- och företagsdemokrati. sentation garanterar dock inte att de anställda verkligen får ökat inflytande. 2 Styrelserepresenwlion Ett införande av styrelserepresentation borde därför knytas till andra former för de anstända_ DS 1 för samverkan mellan de anställda och företagsledningen. Inom KF hade en 1972:3.

350 Kooperationen och demokratiseringen av näringslivet

utveckling i riktning mot en sådan ökad samverkan inletts bl. a. genom att en särskild arbetsgrupp för utvidgad företagsdemokrati inom kooperationen, UFIK, tillsatts. KF framhöll vidare att det är väsentligt att betona, att det föreligger skillnader mellan aktiebolag och ekonomiska föreningar vad gäller företagsformema. Lekmännen har inom de kooperativa organisationerna ett klart dominerande inflytande. Dessa lekmän, framhålls det, är ofta politiskt engagerade, och de är också ofta medlemmar i Iöntagarorganisationema. Detta betyder att

de värderingar och intressen som är väsentliga för de anställda redan i dag finns representerade i föreningarnas stämmor och styrelser, vilket bör ge goda förutsättningar för ett smidigt ochförtroendefullt samarbete mellan ägare och anställda.

Utredningsförslaget förutsatte att de ekonomiska föreningarna skulle stå utanför den tilltänkta refonnen. KF ville dock inte göra någon skillnad mellan olika juridiska Företagsformer vad gäller de anställdas medinflytande inom kooperationen. KF föreslog därför, efter överläggningar med LO och TCO, en

likartad tillämpning av reformen inom hela inklusive konsu-

näringslivet mentkooperationen. LRF anförde i sitt remissvar en mer tveksam inställning till förslaget om styrelserepresentation för de anställda. LRF önskade, i likhet med förslaget från departementens arbetsgrupp, undanta de ekonomiska föreningarna från refonnens tillämpningsområde. Dessutom borde, enligt LRF, även de aktiebolag som ägs av kooperativa föreningar undantas från den föreslagna reformen. Dessa företagäri realiteten kooperativa. Aktiebolagsforrnen har endast valts av organisatoriska eller administrativa skäl. LRF betonade, liksom KF, skillnaderna mellan kooperativa föreningar och aktiebolag. De kooperativa föreningarna är personsammanslutningar till skillnad från aktiebolagen som brukar betecknas som kapitalsammanslutningar. De ekonomiska föreningarna borde, enligt LRF, behandlas väsentligt annorlunda än aktiebolagen vad gäller styrelserepresentationen. Samhörigheten mellan ägare och anställda upplevs ofta som stark inom lantbrukskooperationen. Slutsatsen blev att ”särskilda överväganden kan bli aktuella för de ekonomiska föreningarna. Det är dock klart att även LRF anslöt sig till uppfattningen att de anställda skulle ges ett ökat inflytande. Både KF och LRF betonade således den kooperativa i sina särprägeln remissvar. De båda organisationerna kom dock till olika slutsatseri fråga om styrelserepresentationen för de anställda inom kooperationen. KF föreslog att styrelserepresentationen för de anställda skall införas även i de ekonomiska föreningarna. LRF vill undanta inte bara de ekonomiska föreningarna utan även sådana aktiebolag som ägs av ekonomiska föreningar. Riksdagen antog 1972 förslaget om styrelserepresentation för de anställda samtidigt som samarbetsutredningens förslag avgjordes. De ekonomiska föreningarna korn att inkluderas i lagen om styrelserepresentation för de anställda. Efter en försöksperiod på tre år förlängdes lagens giltighet efter vissa utvidgningar 1976. Lagen om medbestämmandei arbetslivet (MBL), som antogs av riksdagen 1976, markerar en av de viktigaste förändringama inom arbetslivet under

senare tid. Genom denna lag tillförsäkrades

representanter för arbetstagarorganisationema förhandlingsrätt i ett stort antal viktiga frågor. Reformen var

Kooperationen och demokratiseringen av näringslivet 351

betydligt mer genomgripande än införandet av arbetstagarrepresentanter i

vissa bolagsstyrelser. Dåvarande regering presenterade förslaget på följande

sätt “l propositionen läggs fram förslag till lagstiftning som skall öppna vågen för en demokratisering av arbetslivet genom att ge de anställda rätt till medbestämmande i kraft av deras arbete. Lagstiftningen syftar till att stödja strävandena till en social fömyelse av arbetslivet. Den bygger på övertygelsen att demokratiska principer, samverkan och gemensamt ansvar bör prägla förhållanden på arbetsplatsen. l medbestämmandelagen stadgas att innan ”arbetsgivare beslutar om viktigare förändring av sin verksamhet, skall han på eget initiativ förhandla med arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtalen. Denna s. k. primära förhandlingsskyldighet innebär att i princip varje större förändring av företagens verksamhet skall föregås av förhandlingar. Även arbetstagarorganisationen har rätt att kalla till förhandlingar. Medbestämmandelagen innehåller också bestämmelser om infonnation till de anställda, regler vid tolkningstvister m. m. Sammantagna innebär dessa förändringar att arbetstagarorganisationemas ställning förstärkts inom dessa områden. Observeras bör dock att den slutliga beslutanderätten, efter

genomförda förhandlingar, fortfarande tillkommer arbetsgivaren.

Den nya lagstiftningen utarbetades av den statliga arbetsrättskommittén. I kommittens förslag (SOU 1975:1) till lagstiftning inkluderas samtliga typer av företag. l den efterföljande remissbehandlingen kom stor uppmärksamhet att ägnas åt frågan om huruvida vissa typer av företag skulle undandras från centrala delar av den föreslagna lagstiftningen. Konsumentkooperationens syn på förslagen till vidgad förhandlingsrätt framgår av remissvar från KFO, kooperationens förhandlingsorganisation, till vilket även KF anslöt sig. KFO framhålleri remissvaret att organisationen har en klart positiv syn på demokratiseringen av det svenska näringslivet. KFO kunde således instämma i förslaget i dess huvuddrag. Emellertid framförde KFO även ett antal invändningar mot förslaget eftersom vissa delar av förslaget /kan/ komma att medföra en alltför störande påverkan på produktion och produktivitet, vilket långsiktigt torde medföra svårigheter även för arbetstagarorganisationema att friktionsfritt utöva det i lagförslaget angivna inflytandet”. Ett exempel på sådan störande påverkan” är om förhandlingsverksamheten antar alltför stora proportioner. Om fackföreningama inte inser sitt ansvar och frivilligt begränsar förhandlingamas antal kan de nya reglerna bli till stor skada. KFO ställde sig också tveksamt till förslaget om centrala förhandlingar. Om lokala förhandlingar inte ledde till enighet kunde, enligt lagförslaget, arbetstagarorganisationema påkalla centrala förhandlingar. Detta system innebar risker enligt KFO, ty ”ett alltför utbyggt förhandlingssystem måste antas medföra kostnader och administrativa konsekvenser som inte står i rimlig proportion till det förväntade resultatet”. KFO:s viktigaste invändning mot utredningens resonemang rörde en central företeelse inom kooperationen, nämligen medlemsinflytandet. Med- 1 lemmamas intressen inom konsumentkooperationen - som kan beskrivas Prop. 1975/76:105.

352 Koopcrarionen och denrokratiseringen av näringslivet

som möjliggörande av bästa köp - kan endast tillvaratas av medlemmarna själva. Medlemmarna skall enligt kooperationens grundläggande principer ha ett avgörande inflytande på verksamhetens inriktning. Detta innebär att det kan finnas vissa områden inom vilka medlemmarnas intressen och inflytande kan kollidera med den föreslagna förhandlingsrätten och rätten till inflytande i frågor rörande arbetets ledning eller fördelning. KFO som icke kan finna att kommittén i sitt betänkande berört nämnda kollisionsrisk, vill understryka att väsentliga värden torde gå Rirlorade för den konsumentkooperativa företagsfonnen om medlemmarnas inflytande beskäres. KFO pekade här på ett problem av stor principiell betydelse för kooperationen. Frågan är hur den kooperativa medlemsdemokratiska organisationen skall kunna förenas med förslagen till vidgad företagsdemokrati. Skall två demokratiskt valda strukturer arbeta tillsammans? Går det att förena foreningsdemokrati och företagsdemokrati? Den väg som KFO anvisar ur detta dilemma är baserad på tanken att det är möjligt att göra åtskillnad mellan arbetsledningsfrågor och löretagsledningsfrågor. De övergripande företagsledningsfrågoma måste, enligt KFO:s uppfattning, reserveras för de medlemsdemokratiska organen, medan företrädare . for de anställda bör ges ökat inflytande över arbetsledningsfrågor, som mera konkret berör förhållandena på arbetsplatserna. Gränserna mellan dessa båda frågor, som på intet sätt är självklara, bör fastställas i ett särskilt avtal. KFO anför således flera kritiska synpunkter i anslutning till utredningsförslaget. Den viktigaste invändningen rör medlemsdemokratins fortsatta funktionssätt. En annan kritikpunkt rör det administrativa merarbete som reformen kan förväntas ge upphov till. Dessutom anför KFO ett antal mindre invändningar, som rör förhållandet mellan olika parter på arbetsplatsen. Förutsatt att kooperationens synpunkter beaktas i lagstiftningsarbetet, och då särskilt frågan om medlemmarnas inflytande, vill KFO instämma i utredningens förslag. Bland remissinstansema över arbetsrättskommitténs förslag återfanns märkligt nog inte lantbrukskooperationen. Däremot gavs givetvis Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, till vilken flertalet lantbrukskooperativa företag är anslutna, tillfälle att yttra sig över utredningens förslag. SAF redovisade

på flera punkter en kritisk inställning till de föreslagna utvidgningama i de

anställdas företagsdemokratiska rättigheter. I vilken mån SAF:s yttrande även speglar opinionen inom lantbrukskooperationen är okänt. Lantbrukskooperationens senare, i handlingsprogrammet deklarerade syn på den företagsdemokratiska maktfördelningen inom de kooperativa företagen, torde ha förelegat även vid denna tidpunkt.

Beträffande spänningen och avvägningen mellan företagsdemokratin och

föreningsdemokratin kan följande uttalande av LRF:s dåvarande andre vice

ordförande Nils G. Åsling redovisas

”För de kooperativa företagen gäller att de självfallet i lika hög grad som andra företag är beroende av den vitalisering som ligger i en aktiv medverkan från de anställda i utvecklingen av företaget. Men eftersom de kooperativa företagen inte är kapitalsammanslutningar utan medlemssammanslutningar kan den företagsdemokratiska utveckl Ur jubileumsnumret av lingen aldrig tillåtas gå ut över de kooperativa företagens och organisationemas eget tidskriften Föreningsban- demokratiska liv. kema, 1976.

Koopørationen och demokratiseringen av näringslivet 353

För utvecklingen av företagsdemokratin måste man hitta former som inte försätter medlemmarna i ett försämrat läge, när det gäller inflytande över företaget än tidigare. Det gäller att hitta en syntes mellan de anställdas och medlemmarnas intressen och en lämplig balans i harmoni. Om företagsdemokratin utvecklas i den riktningen att medlemmama upplever en begränsning i sitt inflytande över företaget och organisationen, löper man den allvarliga risken att den kooperativa särarten går förlorad, och att medlemmarnas känsla av gemenskap och delaktighet i den egna organisationen försvagas. Dänned skulle också de kooperativa företagens speciella särart och vitalitet i samhällslivet gå förlorad. Den utveckling som företagsdemokratin hittills haft har i huvudsak varit av positivt värde för de kooperativa företagen. Erfarenheterna pekar mot att särskilda ansträngningar i fortsättningen måste inriktas på att förbättra de anställdas möjligheter till delaktighet i planläggning och utveckling av produktionsprocesser och frågor som gäller arbetsmiljö. Företagsnämndema har inte utvecklats på det sätt som man skulle hañ skäl att vänta. Där är tiden nu inne för nya grepp, liksom när det gäller systemet med självstyrande grupper i produktionen.” I propositionen om medbestämmande i arbetslivet anknöt föredraganden till tanken på att demokratin skulle vidgas från att gälla ett begränsat område av samhället till att omfatta flertalet sektorer. Särskilt i arbetslivet, framhöll i statsrådet, har en äldre tids värderingar stannat kvar. Vidare konstaterades att de fackliga organisationerna riktat starka krav på en demokratisering av arbetslivet. Dessa organisationer konstaterade att ett reellt inflytande för arbetstagarna inte kunde uppnås förhandlingsvägen. De begärde därför att regeringen och riksdagen lagstiftningsvägen skulle åstadkomma en demokratisering av arbetslivet. De föreslagna reglerna för medbestämmande borde för de flesta företag även inkludera frågor som rör företagsledningen och inte bara frågor kring arbetsledning. Härvid måste dock vissa begränsningar göras framhöll departementschefen. “Det kan enligt min mening inte bli fråga om att utsträcka arbetstagarintlytandet så långt att beslut om mål och inriktning för en viss verksamhet, som har fattats i demokratiska former, sätts ur spel. Inom den offentliga sektom måste den politiska demokratin garanteras och hänsyn tas till de särskilda förhållanden som råder där. . . .Det finns även utanför den offentliga sektorn exempel på verksamheter vilkas målsättning och inriktning beslutas i fonner som ligger den politiska demokratin nära. Sådana exempel är verksamheten i politiska, fackliga, religiösa, kulturella och välgörande organisationer eller samfund. . . . Även den gällande associationsrättsliga lagstiftningen innehåller begränsningar. En ekonomisk förening måste t. ex. bedrivas efter kooperativa grundsatser.

Departementschefen anslöt sig genom denna formulering till konsumentkooperationens krav på att undantas från den föreslagna lagstiftningen vad gäller verksamhetens mål och inriktning. Även LO hade i sitt yttrande uttryckt önskemål om att folkrörelsema behandlades särskilt i denna fråga. I lagen om medbestämmandei arbetslivet undantages således vissa typer av företag från skyldigheten att förhandla om verksamhetens grundläggande egenskaper. Lagens 2 § fick följande lydelse:

”Arbetsgivares verksamhet som är av religiös, vetenskaplig, konstnärlig eller annan ideell natur eller som har kooperativt, fackligt, politiskt eller annat opinionsbildande ändamål undantages från lagens tillämpningsområde såvitt avser verksamhetens mål och inriktning

354 Kooperationen och demokratiseringen av näringslivet

Det väsentliga kriteriet i detta sammanhang synes, enligt statsmaktemas uppfattning, vara att besluten rörande det ekonomiska livet fattas enligt demokratins Spelregler. Beträffande vilket demokratiskt organ som skall fatta besluten antyds viss avgränsning. Således skall inte arbetstagarinflytandet sträcka sig in över områden där besluten redan fattas på demokratisk väg, som i frågor om den kooperativa verksamhetens mål och inriktning. Detta avser både konsumentkooperationen och andra medlemsägda företag. Vidare uttalas på flera ställen i propositionen att beslut fattade av politiskt demokratiska organ är överordnade andra organs demokratiska beslut.

Demokrati genom ägandeskap

Strävandena att utveckla demokratiska styrelseformer inom näringslivet har _även tagit sig andra uttryck. Flera av dessa har inriktat sig på ägandet och därvid i vissa fonner kunnat anknyta till en socialistisk och i andra till en ekonomiskt liberal samhällssyn. len del fall har bakgrunden varit den att den allmänna näringslagstiftningen och näringspolitiken i övrigt samt den nya arbetsrätten inte uppfattats som tillräckliga för att åstadkomma en demokratisk maktfordelning inom näringslivet. Mot denna bakgrund kan följande former för en demokratisering via ägandet redovisas med några kommentarer rörande de invändningar som rests mot formen i fråga från dels allmän,dels kooperativ utgångspunkt. Den åtgärd som kanske längst och främst diskuterats for en förändring av äganderätten har varit jörstatligande/nationaIisering. Även om denna åtgärd i första hand har setts som en samhällsekonomiskt betingad reform har den tidigare i regel också ansetts innebära en demokratisk ekonomisk reform. Medan de som är positiva till ett förstatligande anser att, bortsett från de samhällsekonomiska effekterna, ett statligt eller samhälleligt ägande åtminstone inte är sämre för en demokratisk utveckling än nuvarande privata ägande, bedömer förstatligandets kritiker att en sådan åtgärd försämrar förutsättningarna för en demokratisk utveckling inom ekonomin. Denna bedömning är då främst grundad på uppfattningen att ett förstatligande medför en maktkoncentration. Ibland har denna formulerats så att förstatligande innebär en kombination av politisk och ekonomisk makt som är farlig för hela det demokratiska styrelseskicket. Den svenska kooperationen har i regel, som tidigare redovisats, motsatt sig förstatligande av ekonomisk verksamhet. Detta synes dock främst ha skett utifrån ekonomiska bedömningsgrunder och inte från demokratiska. I akuta krisfall synes man dock - även här av ekonomiska skäl - inte avvisa statsövertagande där andra reella alternativ saknas. En annan form att via ägandet utveckla ekonomisk demokrati har vid olika tillfällen framförts från politiskt konservativt och liberalt håll. Denna, som brukar gå under beteckningen egendomsägande demokrati eller ägardemokrati, innebär att ekonomisk demokrati främjas genom en spridning av ägandet av i första hand stora företag. I detta syfte har spa rfrämjande åtgärder av-olika slag forordats, bl. a. i syfte att vidga aktieägandet till nya grupper. Mot en sådan åtgärds demokratiska effekt har anmärkts att förmögenhetsoch inkomstfordelningens struktur motverkar en maktspridning till bredare

demokratiseringen av näringslivet 355

Kooperationen och

eller till flertalet av de anställda. Vidare har konstaterats att befolkningslager en ostrukturerad aktiespridning i verkligheten underlättar för större aktieägare att behålla den styrande kontrollen av företagen. Slutligen kan också framhållas att en maktfördelning via aktiespridning bygger på en ickedemokratisk princip, dvs. på kapitalinsatser/-ägande och inte på personengagemang (en person - en röst). direkt ställningstagande till ägardemokratin finns veter- Något kooperativt ligen inte. Som nämnts vilar den på en icke-kooperativ maktfördelningsfrlosofr. kan kooperationen - konsument- och lantbruksko- Mot denna bakgrund operationen - ses som en tredje väg till eller form av ekonomisk demokrati via ägandet. I motsats till andra former bygger den på den demokratiska principen en medlem - en röst. Den brukar också från kooperativt håll presenteras som en form av ekonomisk demokrati eller t. o. m. som den enda fungerande demokrati. . formen av ekonomisk De reservationer mot formen som kan anföras grundas på att det endast är äga rinflytandet som på detta sätt demokratiseras. De anställda, samhället och andra får inget inflytande denna väg i de fall medlemskap inte är möjligt. Från håll har man dock deklarerat en positiv inställning till de kooperativt anställdas ökade foretagsdemokratiska inflytande i de kooperativa företagen, mål dvs. så långt detta inte begränsar medlemsinflytandet på verksamhetens och inriktning”. Samhällets inflytande kan i mån av behov utövas genom en generell näringspolitik. I allmänhet anses dock den kooperativa målsättningen att särskild samhällelig reglering i stort anses ligga så nära den samhälleliga obehövlig. Från konsumentkooperativt håll har dessutom den kooperativa rörelsens Alla - anställda såväl som andra intressenter- kan öppna karaktär framhållits. som konsumenter få medlemskap i konsumentkooperationen och på så sätt vinna inflytande även på verksamhetens mål och inriktning. Arbetskooperationen representerar i här aktuellt avseende en särskild form av ekonomisk demokrati genom ägandeskap. I denna fonn kombineras med anställningsinflytandet i en demokratisk organisation, ägarinflytandet Idén som sådan är lika gammal som kooperationen och åtskilliga exempel på

Formen har

framgångsrika företag och foretagsgru pper finns dokumenterade. fått förnyad aktualitet under senare tid bl. a. på grund av dessa demokratiska kvaliteter. Arbetskooperationen grundas på idén om det kooperativt organiserade I många fall har dock primärt funnits ett konsumentinproducentintresset. tresse. Detta var särskilt fallet hos de tidigare s. k. arbetarproduktionsföreningarna. Dessa kom också successivt att inordnas i den konsumentkooperativa organisationen. Det konsumentkooperativa intresset visade sig sålunda i dessa fall starkare än det producentkooperativa. En form för utveckling av ekonomisk demokrati genom ägande

femte

representeras av de sedan några år diskuterade löntagarfonderna. Syftet var

enligt de ursprungliga förslagen trefaldigt nämligen att

1 R d HM _d 11 0 C1 HCIZ Il-

tagaffonder, Stockholm

El komplettera den solidariska lönepolitiken,

D motverka den privata och ”odemokratiska” förmögenhetskoncentratio- 1.9751K°nekm kåpltal

bildning genom lontagarne n, fonder, kongressrapport över den ekonomiska 1976. El öka löntagarnas inflytande processen.

356 Kooperationen och demokratiseringen av näringslivet

Sambanden mellan de olika demokratiseringsåtgärdema framställdes på följande sättz

Demokratiskt inflytande i det ekonomiska livet utövas idag på två skilda nivåer: D Genom den statliga näringspolitiken - där regering och riksdag ges vissa möjligheter att påverka företagens beslut. E] Genom arbetsrätten - där facket med stöd av lagar och avtal tar ansvaret i frågor som rör den egna arbetsplatsen. l klyftan mellan näringpolitikens trubbiga styrmedel och fackets medbestämmande finns en sektor som är väl skyddad från demokratisk insyn. På bolagsstämmor, i styrelserum och direktioner fattas de avgörande företagsekonomiska besluten. Helt utanför demokratisk kontroll utövar aktieägama sin makt. Mot den väger samhällets och löntagarkollektivets inflytande lätt.”

Förslaget gick ut på att en viss del av de större företagens vinst som nyemitterade aktier skulle gå till en (eller flera) branschfonden Av de av branschfonden förvaltade aktierna skulle upp till 20% av det enskilda företagets aktiekapital vid bolagsstämman företrädas av företagets lokala fackliga organisationer. Fondens aktieandelar utöver de 20 % skall företrädas av fonden. lbranschfondens ledning skulle ingå, utom representanter för branschens anställda, även företrädare för löntagare inom andra branscher samt samhälleliga företrädare. I senare förslag har viss målförskjutning ägt rum, vilket bl. a. medfört att kapitalbildningssyftet kommit i förgrunden. Även när det gäller organisationen har nya varianter presenterats. Frågan har blivit föremål för ett omfattande utrednings- och programarbete av såväl olika fackliga organisationer som näringslivs- och politiska organisationer. År 1975 tillsattes den offentliga utredningen om löntagama och kapitaltillväxten (löntagarfondsutredningen) för att utreda frågan. När det gäller de kooperativa företagen berörs dessa och då endast de konsumentkooperativa i förbigående i Meidners bok. Frågan ställs om löntagarfondema successivt även skall ta över de kooperativa föreningarna på medlemmarnas bekostnad. Vidare påpekar Meidner att det kan bli aktuellt med skilda lösningar för föreningarna å ena sidan och konsumentkooperatio-

nens industribolag å andra sidan. Något klart ställningstagande till om

kooperationen skall inkluderas görs dock ej i denna första skrift. I det omarbetade förslaget till LO:s kongress är synen på kooperationen klarare. Konsumentkooperationen framhålls som ett exempel på verksamhet utan enskilt vinstintresse. Konsumentkooperationen verkar därmed i samma riktning som löntagarfondema.

Det sägs bl. a. attz

”Ett av syñena med löntagarfonder är att motverka den privata ägande- och I LO:s principförslag om maktkoncentrationen. Konsumentkooperationen har samma syfte. Den arbetar i löntagarfonder, Samrnan- former som bygger på kollektivt ägande och ett öppet medlemskap, vilket tillåter varje fattning av kongressrap- medborgare att ingå i detta kollektiva ägande. Den konsumentkooperativa företagsförporten 1977. men är ett uttryck för ekonomisk demokrati, eftersom där varken kapital eller 2 Kollektiv kapitalbild- förmögenhet koncentreras hos ett fåtal. Att successivt överföra ägnde och inflytande ning genom löntagarfon- från konsumentkollektivet till löntagarkollektivet är lika orimligt som ett överförande der. av ägande från medborgarna till löntagama.

Kooperationen och demokratiseringen av näringslivet 357

När det gäller lantbrukskooperationen sägs däremot att olika former av producentkooperationen inte kan uppfylla kravet på för alla öppet medlemskap och därmed inte kan åberopa principiella skäl för att ställas utanför fondsystemet”. Lantbrukskooperationens framtida ställning bör därför, enligt LO-förslaget, bli föremål för ytterligare utredning. Kritiken mot de framlagda löntagarfondsförslagen har varit omfattande. När det gäller den demokratiska eller demokratiserande aspekten har kritiken främst inriktats på fondkonstruktionen som ansetts medföra en stark maktkoncentration genom att ägarintressen och fackliga intressen förs samman i facklig regi. Den har även uttryckts så att förslagen innebär att en maktkoncentration byts mot en annan utan att någon bättre demokrati uppnåtts. De kooperativa reaktionema på löntagarfondsförslagen har varit blandade. De första reaktionerna från konsumentkoøperalivt håll var positiva. Vid förbundsstämma sommaren 1975 framhöll KF:s ordförande Hans Alsén att löntagare och konsumenter gemensamt borde bryta makten hos den lilla grupp som äger kapitalet. Vid stämman i december 1975 fullföljdes denna tankegång av Alsén.

Jag har vid tidigare tillfällen sagt att syftet med inrättandet av löntagarfonder liggeri linje med konsumentkooperationens ideologi. Huvudmålet för löntagarfondema är att bryta den ekonomiska maktkoncentrationen och överföra makten över kapitalet från ett

litet antal aktieägare till löntagama.”

Men enligt Alséns uppfattning får inte ett införande av löntagarfonder innebära att medlemmarnas ställning försvagas. Det är

”en orubblig kooperativ princip att det är medlemmarna inom konsumentkooperationen som ska ha den avgörande makten.”

I en skrift utgiven av Kooperativa institutet utvecklar Sven-Åke Böök

synpunktema på förhållandet mellan kooperationen och löntagarfondema. Synen på löntagarfonder är i grunden positiv. Samma idéer synes stå bakom både kooperationen och fondförslaget. Vid horistonten” kan dock vissa

problem skönjas, eftersom företrädare för kooperationen och fondförslaget

skulle kunna tänkas lägga olika vikt vid konsumentintressets respektive löntagarintressets roll.

I en senare skriftz i samma ämne fastslås att fonderna inte är konstruerade

för att passa kooperationen. Fonderna skall bl. a. bryta ägande- och maktkoncentrationen inom ekonomin. Denna uppgift saknar betydelse för de kooperativa föreningarna som ägs och förvaltas av ett stort antal medlemmar. Enligt Bööks bedömning är löntagarfonder mindre lämpliga för de kooperativa föreningama. Det konstateras dock att läget är annorlunda för de föreningägda bolagen. I flera företag ligger. tillverkningen långt från konsu- l Kooperatören 1976:1.

mentledet och är ofta inriktad på export. Skillnaden mellan dessa företag och

› - › - n - 2 S.-Å. Book: Konsupnvata aktiebolag blir 1 lontagarfondsfrågan liten. mentkoopemtionen och -Lanlbrukskooperationens inställning till förslagen till löntagarfonder är löntagarfondema_ mer awisande. Bakgrunden till detta är givetvis att söka i behandlingen av 3 srÅn Böök: Konsu_ produoentkooperationen i de olika fondförslagen. Det har ofta funnits en _ _ mentkooperationen och tendens att- vad avser löntagarfondema -Jämställa producentkooperatronen löntagarfonder.

358 och demokratiseringen av näringslivet , Kooperationen

med privata aktiebolag. Sålunda framhölls i rapporten om löntagarfonder till LO-kongressen 1976 att, som ovan framhållits, lantbrukskooperationen inte av principiella skäl kan stå utanför systemet med löntagarfonder. LRF:s syn på löntagarfondema kom klart till uttryck vid 1976 års stämma. Stämman beslöt att göra ett uttalande angående LO:s förslag till marksocialisering och löntagarfonder. Stämman hänvisade därvid till den enskilda ägande rätten och dess betydelse för produktivitet och effektivitet i jordbruket. Stämman sade också bestämt nej till förslaget om löntagarfonder. l det förslag till löntagarfonder som utarbetats inom LO har varken lantbrukskooperationens kooperativa egenart eller dess sociala och samhällsekonomiska aspekter beaktats. Lantbrukskooperationen, som äg av ca 140000 bönder, är inte uppbyggd av vinstintressen utan för att trygga lantbrukamas avsättning för sina produkter och ge skälig ersättning för utfört arbete. Det personligt ägda insatskapitalet iföreningama är räntelöst; kapitaltillväxten stannar obeskuren i företagen för att kollektivt stödja kommande medlemsgenerationer och möjliggöra fortsatt rationell verksamhet och därmed i lika mån utgöra en trygghet för de anställda. Lantbrukamas Riksförbunds stämma uttalar ett bestämt nej till genomgripande förändringar i den enskilda äganderätt, på vilken vårt nuvarande samhälle och dess välstånd bygger.” Debatten om löntagarfondemas betydelse förs i flera fora under åren efter

1975. I en ledare_i Nya perspektiv från 1976 påpekas att löntagarfondsforsla-

get innebär att strävandena efter fördjupad företagsdemokrati nu nått den gräns där medlemsintresse och företagsdemokrati oundvikligen måste kollidera. Inställningen till företagsdemokrati är positiv men

steget /är/ långt till rätten för en facklig intresseorganisation att sätta sig över fundamentala demokratiska principer inom en annan organisation. Här åsyñas risken för kollisioner mellan de anställdas nya rättigheter och den rätt medlemmama i en

demokratisk förening måste ha när det gäller verksamhetens syfte och inriktning?

Här återkommer således den begränsning av löntagamas inflytande som varit aktuell i samband med MBL. Medlemmarna har en exklusiv rätt att fatta beslut i frågor som rör verksamhetens mål och inriktning.

7.3.4 Kooperativ medlemsdemokrati

Som nämnts i ett tidigare avsnitt (7.3.l) är den demokratiska förvaltningens

principer av grundläggande betydelse för kooperationen. Det primära härvidlag är föreningarnas inre demokratiska funktion, dvs. medlems- eller föreningsdemokratin. I de handlingsprogram som både KF och LRF antagit under senare delen av 1970-talet tas demokratifrågoma upp i flera sammanhang. - - konsta- I Konsumentägt konsumentkooperationens handlingsprogram teras att rörelsens nuvarande demokratiska organisation i stort sett utgör en tillfredsställande ram för den demokratiska verksamheten”. Men, framhåller programförfattama, demokratin måste utvecklas genom att olika åtgärder vidtas. Programmets fonnuleringar bör tolkas så att de organisatoriska förutsättningama för en väl fungerande demokrati föreligger, men att demokratin kan vitaliseras på olika sätt. Utvecklingen av demokratin bör ske I Nya perspektiv 1976:1. nå foliande sätt:

SOU l98l:60 Kooperationen och demokratiseringen av näringslivet 359

l. De förtroendevaldas beslutsunderlag förbättras i fråga om information, bl. a. genom undersökningar av medlemmarnas åsikter. 2. Det lokala medlemslivet aktiveras genom lokala medlemsgrupper. 3. Utbildningen för medlemmar och förtroendevalda förbättras. 4. Likställighet mellan män och kvinnor eftersträvas. Dessa åtgärder synes avse att stimulera medlemmarnas deltagande i den demokratiska beslutsprocessen. Medlemmarnas synpunkter skall komma till tals genom speciella undersökningar. Det lokala medlemslivet skall stimuleras genom aktiva medlemsgrupper, ibland kallade butiksrâd. Utbildningen skall förbättras och kvinnornas ställning skall stärkas. En annan viktig företeelse av betydelse för demokratin är förekomsten av ett väl fungerande system för information. Det konsumentkooperativa handlingsprogrammet förordar att ansträngningar skall göras för att förbättra infonnationen i syfte att ”skapa ett aktivt medlemskap. En del av handlingsprogrammets punkter har senare utvecklats i den

konsumentkooperativa organisationsutredningens betänkande år 1979

Svensk konsumentkooperation inför 80-talet. Det innehåller förslag till demokratisk organisation för konsumentkooperationen samt forslag till samverkansfonner mellan KF och föreningarna. Ett av syftena med den föreslagna omorganisationen har varit att förbättra den demokratiska funktionen bl. a. genom att bredda medlemsinflytandet, dvs. stärka den enskilde medlemmens möjligheter att påverka såväl principiellt betydelsefulla frågor som mer vardagsnära frågor. Vidare pekas på behovet av att integrera medlems- och företagsdemokratiska frågor, dvs. stärka en förtroendefull samverkan mellan medlemmar och anställda. Huvudförslagen gäller E! fördjupade samverkansforrner mellan KF och konsumentföreningama,

Cl ändrad uppbyggnad av den demokratiska och administrativa organisatio-

nen, El nya stadgar för KF och föreningarna. Förslaget om ”fördjupade samverkansforrner” är numera ej aktuellt sedan KF:s styrelse och stämma i stället bl. a. anvisat regionala samverkansformer. Det mest substantiel la i demokratiskt avseende synes för föreningarnas del vara förslaget att till varje butik knyta ett butiksråd. Beträffande den demokratiska utvecklingen av KF föreslås återinförande av kongressen som högsta beslutande organ. Till denna kongress skall samtliga föreningar äga rätt sända ombud. Genom dessa åtgärder bedömes mer direkt demokrati kunna erhållas än med nuvarande ordning. Den medlems- och företagsdemokratiska integrationen föreslås bli tillgodosedd genom att arbetsfördelningen mellan anställda och förtroendevalda blir bättre klargjord samt genom utökad representation for de anställda. Förslagen har remissbehandlats av konsumentföreningama och beslut i frågorna väntas under 1981 och 1982. Även i det lantbrukskooperati va handlingsprogrammet konstateras att det är väsentligt att åtgärder vidtas som fördjupar demokratin. Detta har blivit särskilt väsentligt mot bakgrund av den koncentrationsprocess som lantbruks-

360 Kooperationen och demokraliseringen av näringslivet

kooperationen genomgått. Faran för byrâkratisering är inom lantbrukskooperationen lika ätor som inom flera likställda företag. På liknande sätt som i KF:s program framhålls vikten att stimulera medlemmarnas deltagande. Det gäller bl. a. att återvinna den direkta demokratins fördelar. En annan punkt som återkommer båda i KF:s och LRF :s program är kravet på förbättrad information till de förtroendevalda. Lantbrukskooperationen bör också sträva efter att skapa mötesformer som stimulerar medlemmarna till deltagande.

Vad gäller de anställdas deltagande i beslutsprocessen bör foretagsdemo-

kratin betraktas som en intregrerad del av lantbrukskooperationens demokratiska organisation. Men medlemmarna skall ha ett avgörande inflytande på verksamhetens mål och inriktning. Samverkan med de anställda skall ske i styrelser och foretagsdemokratiska organ. Också det Iantbrukskooperativa programmet innehåller krav på att upplys-

ning 0ch information ägnas större uppmärksamhet. Denna verksamhet är ett

”viktigt medel att bekämpa en byråkratisering och ett teknokratvälde inom lantbrukskooperationen”. Syftet med utbildningen är således bl. a. att stärka demokratin inom rörelsen. Informationen bör inte bara riktas mot

medlem-

marna utan också mot andra grupper i samhället, särskilt sådana som i framtiden kommer att verka inom lantbruket. När det gäller kooperationensgbrme/la uppbyggnad och organisatoriska utveckling kan hänvisas till kooperationsutredningens kartläggningsbetän-

kande Här skall endast som en allmän bakgrund erinras om några

grundläggande drag i utvecklingen av olika delar av kooperationen. Konsumentkooperationen - KF och anslutna konsumentforeningar - har under detta århundrade utvecklats till en av de medlems- och omsättningsmässigt största organisationerna inom landet. Detta har skett genom en relativt jämn och kontinuerlig utveckling. Samtidigt har antalet konsumentföreningar först vuxit snabbt fram till 1920 och därefter -inte minst under 1950- och l960-talen - minskat kraftigt. Även antalet försäljningsställen har efter 1950 minskat kraftigt genom fusioner. Denna utveckling har medfört att konsumentkooperationen idag karakteriseras av en i huvudsak storskalig organisations- och affarsstruktur. Detta utvecklingsmöster gäller även for oljekooperationen. När det gäller bostadskooperationen, och då främst HSB, är mönstret delvis ett annat. Trots att organisationen och verksamheten absolut sett vuxit kraftigt har basenheten, bostadsrättsföreningen, i stort sett bibehâllit sin ursprungliga småskalekaraktär. Slutligen finns inom konsumentkooperationen en tredje organisatorisk form som helt eller delvis saknar egen personlig medlemskår, nämligen Riksbyggen, Folksam och Fonus. Lantbrukskooperationens utveckling uppvisar också en egen profil. Den affärsmässiga utvecklingen har expanderat kraftigt under kontinuerlig rationalisering och koncentration. Detta har lett till en i huvudsak storskalig organisations- och verksamhetsform. Samtidigt har antalet individuella medlemmar minskat kraftigt. Ett undantag såväl vad gäller koncentrationen av organisationsstrukturen som medlemsutvecklingen är foreningsbanksrörelsen. Denna skilda utveckling och olikheter i organisations- och medlemsstrukl turen har givetvis medfört olika förutsättningar for medlemsdemokratins Kooperationen i Sverige, SOU 1979:62. funktion.

Kooperationen och demokratiseringen av näringslivet 361

Det finns olika sätt att beskriva och analysera medlemsdemokratin. I regel brukar dock medlemsdeltagandet vara en central punkt i detta sammanhang. Dessutom brukar sådana faktorer som information, medlemsorientering och organisationsstruktur vägas in i bedömningama av demokratins funktion. Ofta finns en positiv eller negativ samvarians mellan dessa olika faktorer, särskilt synes ett direkt samband finnas mellan medlemsdeltagande och organisationsstruktur men också mellan medlemsdeltagande och medlemsorientering. När det gäller medlemsdeltagandet visar olika undersökningar att inom konsumentkooperationen generellt sett medlemsdeltagandet är mycket lågt. Bostadskooperationen (HSB) och lantbrukskooperationen uppvisar härvidlag betydligt högre medlemsaktivitet. Sammanfattningsvis kan kooperationens medlemsdemokratiska program, utveckling och villkor beskrivas på följande sätt. De kooperativa teoretikema under 1800- och l900-talen betonade nästan undantagslöst betydelsen av den demokratiska styrelseformen inom kooperationen. De ekonomiska syftena fick inte dominera helt inom kooperationen, utan de sociala syftena, varvid inkluderades både det demokratiska styrelseskicket och utbildnings- och uppfostringsverksamhet, hade också en given roll. I kooperationens grundsatser formulerades dessa syften klart. I den svenska kooperationens båda programmatiska framställningar från 1976 och 1979 betonas också det demokratiska styrelseskickets betydelse.

Men demokratin måste utvecklas ytterligare. Bl. a. framställs krav på

aktivering av det lokala medlemslivet. Det gäller att genom olika åtgärder återvinna den direkta-demokratins fördelar”. Det är särskilt fyra områden som är väsentliga när det gäller att ytterligare

utveckla demokratin, enligt en formulering som återkommer på flera ställen i

de kooperativa programmen. Det är medlemsdeltagandet, kunskapen om kooperationen, omfattningen av diskussion och graden av decentraliserat i beslutsfattande. Inom kooperationen finns således relativt klara kriterier på vad som avses med demokrati. Men utvecklingen av den kooperativa demokratin motverkas av vissa drag i utvecklingsprocessen. Kooperationen har under de senaste 25 åren genomgått en .betydande konoentrationsprocess. Fusioneringama av föreningar, på både den konsument- och producentkooperativa sidan, har varit betydande. De_ större föreningar som då ,har uppstått har inte kunnat behålla direktstämman, utan någon form av representativt system, ofta i form av distriktsindelning, har genomförts. Utan tvivel har koncentrationsprocessen inneburit problem för medlemsinflytandet. Avståndet mellan de enskilda medlemmarna och de styrande har tenderat att öka. I vissa fall har problemen på detta område blivit stora. I andra fall har medlemsdeltagandet förblivit högt även efter perioder av strukturom-

vandling. Det har dock aldrig varit fråga om att förändra den formella

demokratiska organisationen. Problemet har varit att skapa en reell, väl fungerande demokrati enligt de kriterier som angavs ovan. De senaste årtiondenas samhälleliga och kooperativa utveckling har vidare aktualiserat ett par för medlemsdemokratin allvarliga problem nämligen de kooperativt ägda aktiebolagens demokratiska ställning samt de anställdas krav på inflytande. Ingen av dessa frågor kan sägas ha någon ”naturlig”

362 Koøperationen och demokratiseringen av näringslivet

kooperativ lösning. Den förra har dessutom inte alls blivit föremål för någon allmän diskussion, vilket däremot är fallet beträffande den senare frågan. Kooperativt ägda aktiebolag innebär att medlemmarnas demokratiska beslutsformer endast indirekt styr företaget. Två principiellt skilda företagsformer kombineras på sätt som försvårar medlemmarnas direktinflytande. När det gäller de anställdas inflytande på kooperationen möts, som tidigare relaterats, också två motstridande principer, nämligen medlemsdemokratins en medlem - en röst och företagsdemokratins de anställdas delaktighet i beslutsfattandet på alla nivåer inom företagen.

7.4 och demokratin - avslutande diskussion Kooperationen

7.4.1 Kooperativ! inflytande

Enligt direktiven skall utredningen ta upp frågan om de kooperativa företagens medverkan i demokratiseringen av näringslivet. En sådan medverkan kan tänkas ske på olika sätt. Om kooperationen i sig ses som en fonn av ekonomisk demokrati innebär en utvidgning av den kooperativa sektorn en ökad demokratisering av näringslivet. Därtill torde kooperationens roll i denna utveckling bestå av möjligheterna att i den kooperativa formen utveckla modeller för utbyggd ekonomisk demokrati. Den kooperativa företagsforrnen som sådan innebär vi ssa specifika demokratiproblem. Ett sådant är skärnings-

lpunkten mellan medlemsdemokratin och företagsdemokratin. Trots sådana

specifikt kooperativa demokratiproblem synes en utveckling inom kooperationen indirekt kunna främja den ekonomiska demokratin i näringslivet i dess helhet. Inom åtminstone vissa delar av kooperationen, främst konsumentkooperationen och arbetskooperationen, synes partsrelationema vara sådana att de bör främja en mycket långt gången ekonomisk demokrati och därigenom kunna ge impulser och erfarenheter för även övrigt näringsliv. Bl. a. i detta avseende har kooperationen ett betydande ansvar för utvecklingen under 1980-talet.

7.4.2 Kooperativ demokratisk utveckling

Den svenska kooperationen hari målsättning och program i stort sett ställt sig bakom den utveckling mot ekonomisk demokrati som ägt rum under

efterkrigstiden. Ser man till de skilda vägar och ansatser som tillsammans

konstituerar ekonomisk demokrati genom samhällsbeslut, statlig näringspolitik, arbetsrättslagstiftning och näringslivets ägande- eller lörmögenhetsfördelning har kooperationens inställning varit mer differentierad. Vad först gäller den kooperativa inställningen till samhällsbeslut, dvs. främst statlig näringspolitik, har det pragmatiska draget övervägt. Skillnader finns mellan konsument- och lantbrukskooperationen. Dessa betingas dock i stor utsträckning av skillnader i intressebakgrunden. För konsumentkooperationen har detta inneburit att man sedan slutet av 1960-talet i högre grad än tidigare ställt sig positiv till en aktiv statlig näringspolitik. Utvecklingen på det arbetsrättsliga området har för kooperationen varit av särskild betydelse. Dels har kooperationen själv understrukit sin positiva inställning till företagsdemokratin. Denna begränsning, som alltså sanktione-

och demokratiseringen av näringslivet 363 Kooperationen

rats av statsmakterna (MBL), ställer formellt de anställda i de kooperativa företagen i en sämre ställning än de anställda i övriga företag. Inom har man sökt lösa denna mer eller mindre latenta konsumentkooperationen intressekonflikt som finns mellan medlems- och foretagsdemokratin med ett utbyggt system for samråd mellan de kooperativa företagen och de anställda. I som komplettering av MBL. detta ingår bl. a. avtal om medbestämmande lnom lantbrukskooperationen, som är ansluten till Svenska Arbetsgivareforeningen, finns inget sådant samrådssystem, liksom inte heller något MBLavtal. När det slutligen gäller demokratisering genom omfördelningen av ägandet av näringslivet kan kooperationen hänvisa till den egna föreningsdemokratiska konstitutionen. Verksamheten ägs av medlemmama och varje medlem har en röst. Härvid utesluts emellertid bl. a. en stor grupp direkt berörda, nämligen de anställda iden mån dessa inte också är medlemmar. Även i detta fall befinner sig konsument- och lantbrukskooperationen i skilda situationer. De anställda inom konsumentkooperationen kan som konsumenter vinna inträde i en konsumentförening och den vägen formellt få ett inflytande. _De anställda inom lantbrukskooperationen kan däremot sällan bli producenter och den vägen kooperativa medlemmar. En annan skillnad av betydelse i detta sammanhang är att konsumentkooperationen representerar ett mycket mer spritt ägarintresse, dvs. närmare 2 miljoner hushåll eller något mindre än hälñen av samtliga. lantbrukskooperationen representerar direkt sett en mindre grupp, en företagargrupp som understiger 5 °/0 av hushållen. Även i den principiella inställningen till löntagarfonder har konsumentkooperationen och lantbrukskooperationen redovisat skilda uppfattningr. kan konstateras att kooperationen allmänt är positiv Sammanfattningsvis till demokratiseringen av näringslivet. De delvis skilda intressebakgrunder som styr konsument- respektive lantbrukskooperationen innebär dock att de båda grenarna möter skilda förutsättningar och krav i ekonomisk-demokra-

tiska sammanhang. Intressekonflikter av annat slag ligger bakom gränsdrag-

ningen mellan den kooperativa föreningsdemokratin och företagsdemokratin. Slutligen måste också konstateras att tillväxten och strukturrationaliseringen under 1950-, 60- och l970-talen -liksom inom andra folkrörelser - medfört vissa problem för den demokratiska funktionen. Låg medlemsaktivitet och sviktande köp- och leveranstrohet är tecken på att den kooperativa medvetenheten inte hunnit med i den strukturella utvecklingen. Speciellt om den organisationen byggts på” med aktiebolag som i stor utsträckkooperativa ning lever sitt eget liv med i huvudsak kommersiella relationer till sina ägare, blir den kooperativa prägeln svag. Under i övrigt olyckliga omständigheter kan detta medverka till katastrof för berörda delar av kooperationen, vilket skogskooperationen är ett exempel på.

7.4.3 Vissa slutsatser har en allmän positiv inställning till en utveckling av den Kooperationen ekonomiska demokratin. l den allmänna utvecklingen på detta område under 1970-talet har kooperationen väl hävdat sin ställning. När det gäller konsumentkooperationen kan det konstateras att den i vissa avseenden kommit längre än kooperationen och näringslivet i övrigt.

364 Kooperationen och demokratiseringen av näringslivet

Bland de problem som sannolikt med ökad styrka kommer att vara aktuella under 1980-talet kan främst följande nämnas. D Hur skall awägningen ske mellan kooperationens krav på att utveckla sin särart, frihet och samhällets behov av övergripande näringspolitisk samordning? Skall marknadsmässiga eller samhälleliga (sociala) kriterier väga tyngst? D Relationema mellan medlemsdemokratin och företagsdemokratin behöver utvecklas ytterligare. Hur skall detta ske? D Vilka förändringar i olika gruppers inflytande aktualiseras av nya lösningar beträffande kooperationens tillgång till externt kollektivt kapital?

8 Kooperationen och den internationella

handeln

8.1 Utgångspunkter och problem

Enligt direktiven skall utredningen belysa kooperationens internationella roll. Detta skall bl. a. ske mot bakgrund av den snabba framväxten av multinationella företag. I undersökningen skall alltså ingå att pröva kooperationens framtida förutsättningar även i detta internationella perspektiv. Kooperationen har en mångsidig internationell förankring. Som en speciell fonn av folkrörelse och ekonomisk verksamhet etablerades och utvecklades den under 1800-talet i olika länder och under olika förhållanden. Även om detta i huvudsak skedde på nationell basis pågick ständigt ett idé- och erfarenhetsutbyte över gränserna. Detta ledde 1895 bl.a. till bildandet av Internationella Kooperativa Alliansen, IKA. som gemensam organisation för en stor del av världens kooperation. Större delen av den svenska kooperationen deltar som medlemmari IIQX i det internationella kooperativa samarbetet. . Detta samarbete inom IKA:s ram har huvudsakligen legat på det ideella planet. Vid olika tillfällen har dock även ett kommersiellt samarbete initierats. Framgångarna har emellertid varit begränsade och f. n. torde endast tre igångvarande verksamheter kunna noteras. Det är Inter-Coop som är ett gemensamt inköps- och distributionsorgan för 25 konsumentkooperativa centralorganisationeri l 8 länder, Ingeba. fonnellt en schweizisk affärsbank men ägd av 56 kooperativa organisationer i 20 länder, som är avsedd att fungera som en internationell kooperativ centralbank, för det tredje ICPA ett oljehandelsförbund for 37 kooperativa organisationer i 24 länder. Utom de tre nämnda fallen ñnns ett kommersiellt samarbete på konsumentkooperativ nordisk eller skandinavisk basis när det gäller inköp (NAF) och försäljning (NAE) samt produktion (Nordtend och Nordchoklad). Inom lantbrukskooperationen har det internationella samarbetet en mer ideell och på infonnationsutbyte utformad inriktning. Vissa exempel på direkt affärsverksamhet finns dock. Kooperationens väsentligaste intemationella relationer torde emellertid utgöras av konventionell intemationell affärsverksamhet, dvs. av import från och export till utländska kooperativa och privata företag. I synnerhet

konsumentkooperationen har på detta område sedan lång tid genom olika

åtgärder sökt främja konsumenternas intresse. Detta har skett genom tillämpningav rationella inköpsrutiner, produkt- och leveranskontroller samt genom åtgärder mot internationella och svenska karteller och monopol.

366 Kooperationen och den internationella handeln

Vilka konsekvenser de senaste årtiondenas utveckling mot ökad intemationell produktion och handel i allt större multinationella koncemers regi haft och har för den internationella ekonomin, för olika länders ekonomi och för enskilda grupper är en mycket omdiskuterad fråga. Allmänt kan sägas att de problem som förbindsmed de multinationella företagen till väsentliga delar sedan länge varit en aktuell fråga för kooperationen. 1 vissa avseenden har

dock utvecklingen även kooperationen inför nya och svårare problem. ställt

Möjligheterna att motverka internationella karteller och monopol genom, etablering av egen produktion synes avgjort mindre nu än under exempelvis mellankrigstiden. Vidare synes det sannolikt att Förutsättningarna för kooperativ verksamhet, med de icke-ekonomiska särdrag en sådan har, är mindre i en intemationaliserad ekonomi än i en nationell. Av detta kan också den slutsatsen dras att kooperationens roll i samhället som en konkurrent eller en alternativ verksamhetsform med vissa positiva särdrag försvåras av de multinationella företagens framväxt. I det följande skall dessa frågor ytterligare diskuteras. Dessförinnan skall

emellertid den svenska kooperationens utrikshandel redovisas med hänsyn till

omfattning, sammansättning, utveckling och betydelse. Även den intemationella kooperativa samverkan som finns på detta område skall redovisas.

8.2 Kooperativ utrikeshandel

8.2.1 KFss utrikeshandel Konsumentkooperationens utrikeshandel sköts så gott som helt av rörelsens partihandelsorgan, dvs. Kooperativa förbundet, KF, och dess dotterbolag. KFzs, inklusive Industribolaget, import (cif) uppgick 1979 till 3 360 milj. kr. Exporten (fob) uppgick samma år till 2 050 milj. kr. Som jämförelse kan nämnas att KF:s totala försäljning 1979 uppgick till 17 240 milj. kr. Importen uppgick alltså till 19 % och exporten till 12 °/0 av den totala försäljningen. Så gott som hela exporten kommer från den egna produktionen. Denna uppgick 1979 till 8 140 milj. kr. Av produktionen exporterades alltså 25 %. Utvecklingen sedan 1960 framgår av tabell 8.1. Generellt kan konstateras att förändringen fram till 1979 vad gäller import, export, produktion och Försäljning uppvisar stor parallellitet. 1 samtliga fall är ökningen_ sju till åtta gånger i löpande priser.

Tabell 8.1 KF:s import, export, produktion och försäljning 1960-1979. Löpande priser

År Import Export Produktion Försäljning Milj. kr 0/0 Milj. kr 0/0 Milj. kr °/0 Milj. kr 0/0 1960 450 100 236 100 1 156 100 2 255 100 1965 719 160 413 175 1834 159 3817 169 1970 1 329 295 712 302 3 102 268 6 649 294 1975 2 087 464 1 191 471 5 029 435 10 817 480 1979 3361 747 2048 817 8139 704 417242 765

Kooperationen och den internationella handeln 367

Av uppgifterna framgår att exporten ökat snabbare än importen. Denna var dock ännu 1979 ca 65 % större än exporten. Produktionens något svagare tillväxt innebär att 1979 svarade den egna produktionen lör 47 °/0 av försäljningen. Utifrån de redovisade uppgifterna kan man också beräkna omfattningen av KF:s inhemska varu- och tjänsteinköp till ca 5 740 milj. kr 1979, motsvarande 33 % av hela försäljningen. Andelen synes ha ökat med ca fem procentenheter sedan 1960. För att få en översiktlig bild av utrikeshandelns sammansättning har en fördelning på tre sektorer gjorts, nämligen sektor L (livsmedel), sektor S (specialvaror) och KF Industri AB. Den sista gruppen omfattar alltså KF:s icke-integrerade industrier. Av KF:s totala importnl979 om 3 360 milj. kr svarade livsmedelssektom för 40 %, specialvaroma för 28 % och Industribolaget för 32 %. Utvecklingen sedan 1960 visar på stora skillnader mellan de tre sektorerna. Livsmedelssektoms import har åttadubblats, specialvaroma tjugosexdubblats, medan Industribolagets import endast fyrdubblats. KFzs export ligger till större delen hos lndustribolaget som 1979 exporterade för närmare 2 000 milj. kr, vilket var 93 °/0 av den totala exporten. Livsmedelsexporten (utom exporten från Karlshamns Oljefabriker som ingår i lndustribolaget) har sedan 1960 ökat från 0,9 milj. kr till 90 milj. kr och specialvaroma från 3 milj. kr till 60 milj. kr. Av KF:s totala försäljning 1979 exporterades 12 %, 57 % gick till konsumentföreningama och 31 % såldes till andra inhemska kunder. Detta var jämfört med 1960 en svag nedgång i konsumentlöreningamas andel och en motsvarande uppgång på de övriga. Konsumentkooperationens utrikeshandel är i hög grad Europainriktad. År 1979 kom 66 °/0 av importen från andra europeiska länder och 80 °/0 av exporten gick till dessa länder. Av den europeiska importen och exporten svarade de nordiska länderna för 19 respektive 35 %. Importen från andra Världsdelar är relativt jämnt fördelad på Nordamerika (9 %), Sydamerika (10 °/0) och Asien (13 %). Exporten gick huvudsakligen till Afrika (6 °/0) och Asien (8 %) medan Nord- och Sydamerika endast svarade för en mindre del (3,5 respektive l %).

Utvecklingen sedan 1960 visar att Europa successivt blivit den alltmer

dominerande handelspartnem for svensk konsumentkooperation även om en tillbakagång kan noteras för importen från Europa sedan 1975. Denna nedgång var särskilt markant beträffande importen från Norden vars andel halverades från 1975 till 1979.

8.2.2 Oljekooperationens utrikeshandel

Den kooperativa verksamhet som är mest beroende av internationell handel i dess olika former är oljekooperationen (OK. Den etablerades ursprungligen som vissa konsumenters medel att bryta de multinationella oljebolagens leverans- och priskarteller på den svenska marknaden. Denna huvuduppgift har oljekooperationen bibehållit även sedan folkbilismen och husuppvärmningen blivit det väsentliga underlaget för oljeeñerfrågan. Av den svenska oljekooperationens försäljning, som 1979 uppgick till närmare fem miljarder kr, är närmare 90 °/0 baserad på importerade oljeprodukter; Även en betydande del av övrig försäljning - bilhandel och av s. k. butiksvaror - är importerad.

368 Kooperalionen och den internationella handeln

0Kzs import uppgick 1979 till 3 120 milj. kr. Exponen uppgick till ca 820 milj. kr. Som jämförelse kan nämnas att försäljningen samma år uppgick till 4 940 milj. kr. Den våldsamma värdemässiga ökningen sedan i första hand 1970, som tabell 8.2 visar, är främst resultatet av pnsstegringama på oljan.

Tabell 8.2 OK:s import, expon och försäljning 1965-1979. Löpande priser

En fjärdedel av OK:s import kommer från europeiska länder, ca 65 °/o från

Asien (Mellanöstern) och resten huvudsakligen från Sydamerika. Detta är en

radikal förändringjämfört med exempelvis 1965 då närmare 60 % kom från Europa, 35 % från Nordamerika och resten från Sydamerika. Bakom denna förändring ligger dels ändrade förhållanden inom den internationella oljehandeln, dels att OK genom den egna raffmaderikapaciteten kan köpa råolja direkt från den primära producenten. OK:s export var 1965 obetydlig, men hade 1979 vuxit till nära 820 milj. kr, vilket motsvarade 17 °/o av försäljningen. Inte mindre än 88 % av denna gick till europeiska länder, varav över hälften gick till nordiska läner, dvs. huvudsakligen till Danmark vars oljekooperation ingår som medlem i det svenska OK.

8.2.3 Lanzbrukskooperationens utrikeshandel

Lantbrukskooperationen skiljer sig i ett viktigt avseende från annan kooperation i Sverige, nämligen genom att dess verksamhet i hög grad är reglerad och beroende av statliga åtgärder. Målsättningen för jordbruksproduktionen är att först och främst förse den svenska marknaden med livsmedel och därefter koncentrera exporten till spannmål, främst vete. Situationen är densamma i de flesta andra länder. Endast en mycket liten del av animalieproduktionen i världen går därför i internationell handel (ca 5 %). För foderspannmål och socker är andelama ca 10 respektive 20 %. Nordamerika är världens bread basket”. För vissa högt förädlade livsmedel är situationen annorlunda och påminner mera om de villkor som gäller for annan industriell verksamhet. lantbrukskooperationens utrikeshandel sköts i regel av respektive branschförbund eller genom olika dotterbolag. Skogsägarkooperationens handel med skogsprodukter sker dock helt av de förädlande bolagen och av skogsägarföri eningama. Uppgifter om utrikeshandelns utveckling, sammansättning och

omfattning,

inriktning har endast i begränsad omfattning stått till förfogande när det gäller lantbrukskooperationen. l tabell 8.3 redovisas vissa totaluppgifter om huvuddelama av lantbrukskooperationen. Dessa, som försäljningsmässigt svarar för 95 °/o av lantbrukskooperationens totala försäljning, hade 1979 en varuimport om l l 17 milj. kr

Kooperationen och den internationella handeln 369

och en export om 5 642 milj. kr. Detta motsvarade 3 respektive 16 % av företagens totala försäljning. Lantmännenorganisationen är den mest importberoende organisationen och skogsägarorganisationen den mest exportberoende. Över hälften av den senare organisationens Försäljning sker till andra länder.

Tabell 8.3 Lantbrukskooperationens export, import och försäljning år 1979 i Organisation lmport Export Försäljning Milj. kr Milj. kr °/0 av Milj. kr % av törsäljn. försäljn.

Skogsägarorganisationen Summa l 1 l7 3,2 5 642 16,0 35 348 f Uppgift saknas. h Delvis skattad uppgiñ. Mejeriorganisationens import består till stor del av ost och exporten av smör, mjölkpulver och ost. Slakteriorganisationen importerar och exporterar olika köttvaror och hudar. Lantmännens import består till drygt 50% av fodersäd och foderråvaror och i övrigt i huvudsak gödselmedel, växtskyddsmedel och maskiner. Exporten består av foder- och brödsäd, mjöl och oljeväxtfröer. Skogsägarkooperationens export består av massa, papper och trävaror. Det tillgängliga underlaget har inte medgett en bedömning av importrespektive exportberoendets utveckling över tiden. När det gäller utrikeshandelns länderinriktning är den i flesta fall

Europa

helt dominerande marknaden.

8.2.4 Internationellt kommersiellt samarbete Som inledningsvis nämndes finns ett antal organiserade internationella kooperativa kommersiella samverkansformer. -Dessa arbetar i första hand på det konsumentkooperativa området. Av de nämnda är det i första hand Inter-Coop som har betydelse för den svenska konsumentkooperationen. Inter-Coop bildades 1970 som en underkommitté till IKA med uppgiñ att stödja medlemmarnas ekonomiska samarbete. Detta skall främst ske genom gemensamma inköp på världsmarknaden, varuutbyte mellan medlemmarnas egna producerande enheter samt genom erfarenhetsutbyte ,om detaljhandel och distribution. Under 1979 uppgick Inter-Coops omsättning till ca l 500 milj. kr. Som jämförelse kan nämnas att Inter-Coops hade en

medlemmar

omsättning om ca 250 miljarder kr. Av Inter-Coops omsättning var 2l % livsmedel och resten andra varor. Den svenska andelen av verksamheten är stor, inte mindre än 45 %, dvs. ca 665 milj. kr, vilket motsvarar 3,9 % av den svenska konsumentkooperationens försäljning och 19,8 °/0 av KF:s import.

370 Kooperationen och den internationella handeln

På det nordiska planet är konsumentkooperationens affärsmässiga sarnarbete av äldre datum och har mer varierande fonner. Nordisk Andelsforbund, NAF, som bildades 1918, svarar för en betydande del av de nordiska konsumentkooperativa organisationemas inköp av frukt, kaffe, oljeråvaror och konserver. År 1979 uppgick NAF:s omsättning till 1 450 milj. kr, varav KF:s andel var 665 milj. kr eller 46 %. Varuförmedlingen via NAF var alltså för den svenska konsumentkooperationen värdemässigt av samma storlek som Inter-Coops. _ Med NAF samverkar Nordisk Andels-Evport, NAE, i försäljning av nordiska produkter till andra kooperativa organisationer. Omfattningen av verksamheten 1979 var ca 50 milj. kr. Betydelsen för svensk kooperation måste betecknas som marginell. V - Vid sidan av denna i särskilda former organiserade samhandel finns även visst annat samköp och köp från eller via andra nordiska konsumentkooperativa centialorganisationer. För KF:s del var den 1979 i storlekordningen 55 milj. kr. Samtidigt uppgick KFs/örsäljn ing till andra nordiska och europeiska kooperativa centralorganisationer till ca 95 milj. kr. En annan del av det nordiska konsumentkooperativa samarbetet gäller samproduktionen genom företagen Nordtend och Nam/choklad. l Nordtend deltar konsumentkooperationen i Sverige, Danmark, Norge och Finland med industriell produktion i alla fyra länderna. Verksamheten består av tillverkning och försäljning av tvätt- och toalettmedel. Omsättningen 1979 var 495

milj. kr, varav 47 milj. kr var intemlevemaser mellan de nordiska företagen.

Svensk andel av omsättningen var ca 65 °/0. l Nordchokladsamarbetet deltar konsumentkooperationen i Sverige, Danmark och Norge. Verksamheten består av tillverkning och försäljning av konfektyrer m. m. i samtliga tre länder. Omsättningen 1979 var 434 milj. kr varav 59 milj. kr var intemleveranser. Svensk andel av omsättningen var ca 70 °/0. På det konsumentkooperativa området finns också vid sidan av KF ett kooperativt kommersiellt samarbete. Samarbetet mellan svensk och dansk oljekooperation har redan nämnts. På försäkringsområdet driver Folksam genom Folksam International internationell återförsäkringsverksamhet, men genom särskilda dotterbolag också annan försäkringsverksamhet i Storbritannien. Folksam deltar också med konsulthjälp i uppbyggnad av kooperativa försäkringsbolag i u-ländema.

På det lantbrukskooperativa området har internationellt kommersiellt

samarbete hittills endast fått en begränsad omfattning vad gäller svenskt deltagande utanför Norden. I Västeuropa har inom ramen för den europeiska jordbrukarfederationen, CEA, lantbrukskooperativa företag inom gödselmedels- och foderområdena bildat sitt eget Intercoop med uppgift att främja utbyte av erfarenheter mellan deltagande organisationer. Vidare har ett mäklarorgan, Eurograin, bildats för spannmålsforsäljning. Även ett multinationellt spannmålsföretag, C. A. Toepfer International, har förvärvats för europeisk och amerikansk kooperativ spannmålshandel. Den svenska lantmannaorganisationen tar mycket aktivt affärsmässig del i bolagets verksamhet, men är inte delägare. . Inom ramen för det begränsade utrymmet för internationell handel med lantbruksprodukter har lantbrukskooperationen i Norden knäsatt principen om suppleringshandel, som innebär att ett nordiskt land med behov av att

Kooperationen och den internationella handeln 371

importera livsmedel i första hand skall göra detta från ett annat nordiskt land. Det nordiska samarbetet sker i regel inom ramen för Nordens Bondeorganisationers Centralråd, NBC. Genom branschkommittéer och andra arbetsgrupper sker ett samarbete för att utjämna de olika ländernas över- respektive underskott på lantbruksprodukter. Särskilt på animalieområdet har organisationerna en stark ställning. Större delen av den nordiska handeln med livsmedel sker inom denna samverkans ram. nordiska Under Sedan några år pågår försök med gemensamma inköp. Nordsamköp görs bilaterala överenskommelser om gemensam- _beteckningen ma inköp av förnödenheter till lantbrukskooperationen. Även inom den nordiska mejerikooperationen finns ett samarbete för inköp av förbrukningsartiklar för mjölkleverantörer och vissa kemikalier till mejeriindustrin.

8.2.5 Sammanfattande slutsatser

Kooperationen är starkt medlemsorienterad. Att tillhandahålla medlemmarnas behov av livsmedel och andra dagligvaror samt bostäder har varit och är konsumentkooperationens primära syfte. Att svara för medlemmamas avsättär lantbrukskooperationens huvuduppgift. Av ning av lantbrukets produkter detta följer att kooperationen i hög grad är hemmamarknadsinriktad. i Den svenska konsumentkooperationen insåg emellertid tidigt konsumenternas beroende av den intemationella marknaden både beträffande behovet av utländska varor och i fråga om konkurrensförhållanden på den inhemska marknaden. Den svenska konsumentkooperationen har därför i ovanligt hög grad varit internationellt aktiv, både vad gäller ett ideellt och affärsmässigt samarbete. Det torde inte vara för mycket sagt att konstatera att det är den svenska konsumentkooperationen som i hög grad bär upp det internationella samarbetet. Av tidigare redovisad statistik framgår det att den allmänna konsument- (KF/Konsum) import motsvarar nännare en femtedel av kooperationens försäljningen och att exporten motsvarar drygt en tiondel av försäljningen, motsvarande en fjärdedel av den egna produktionen. Utlandsberoendet är sålunda betydande. Utvecklingen sedan 1960 tyder dock inte på någon avsevärd förändring i beroendet. När det gäller sådan kooperation som OK är V utlandsberoendet givetvis avsevärt starkare. Av den svenska konsumentkooperationens import sker närmare 40 °/0 samverkansorganisationema Inter-Coop och NAF. genom de internationella Den svenska konsumentkooperationen har sålunda på detta område i ovanligt hög grad förverkligat det allmänna samverkansmâl som kooperationen förespråkat. När det gäller lantbrukskooperationen kan konstateras att det direkta utrikeshandelsberoendet är mindre om man bortser från skogskooperationens industrier. Också på spannmålsområdet är emellertid utrikeshandelsberoendet avsevärt. Närmare 50 % av veteproduktionen exporteras nämligen. Vidare imponeras betydande kvantiteter fodermedel. Allmänt dock att för

gäller

lantbruksprodukter råder i de flesta länder särskilda villkor och regleringar. De -marknadsmässiga förutsättningarna för export och import av livsmedel och andra lantbruksprodukter är därför speciella i olika avseenden.

372 Kooperationen och den internationella handeln

Med den dominerande ställning inom svensk livsmedelsindustri som lantbrukskooperationen byggt upp, med marknadsandelar som inom flera viktiga branscher ligger mellan 50 och 100 %, synes den ha goda möjligheter att tillgodose medlemmarnas intressen även i handelspolitiskt avseende.

8.3 Kooperationen, handeln och MNF

8.3.1 Ekonomisk utveckling och handel

Kooperationen har som internationell folkrörelse och som ekonomisk organisation med syfte att tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen ett djupt och vitalt intresse av intemationella ekonomiska relationer och villkoren för dessa. I föregående avsnitt har vissa mått på den svenska kooperationens internationella varuhandel redovisats. Dessa säger dock endast en del om kooperationens internationella beroende och om kooperationens egen syn på sin handelspolitiska roll. Som en allmän bakgrund kan först konstateras att i synnerhet den svenska konsumentkooperationen alltsedan sin begynnelse sökt verka för frihandel, nationell och internationell konkurrens och ökat internationellt handelsutbyte. I den andan har kooperationen, bl. a. genom IKA, agerat för att få ett samlat uppträdande gentemot olika slag av handelshinder, internationella monopol och priskarteller och multinationella företag, MNF. Nationellt har man genom etablering av konkurrerande produktion, krav hos statsmaktema på monopol- och kartellkontroll och insyn i MNF:s verksamhet arbetat i samma syfte. Mot denna bakgrund kan konstateras att kooperationen liksom övrig ekonomisk verksamhet under eñerkrigstiden blivit alltmer beroende av internationell ekonomisk verksamhet. Generellt synes detta ha hañ positiva effekter, inte bara för landet utan också för kooperationen och dess medlemmar. Det ökade intemationella beroendet innebär dock vissa risker för de nationella ekonomiema samt för kooperationen. Dessa synes under senare år ha blivit mer påtagliga än tidigare och utsikterna inför framtiden synes i flera avseenden ovissa. En av orsakerna till den ökade världshandeln är borttagandet eller reduceringen av olika nationella handelshinder såsom tullar och olika kvantitativa och finansiella restriktioner. Samtidigt och delvis som en följd av detta har en teknisk, strukturell och ekonomisk utveckling ägt rum som ökat - världshandeln. På det politiska området har en rad tidigare kolonier blivit självständiga stater. Härvid har bl. a. kraven på ekonomisk självständighet och ökad delaktighet i världens ekonomiska tillgångar aktualiserats. Detta har ägt rum samtidigt som den ekonomiska situationen under senare år förvärrats även i de rikaste industristatema. Vad gäller den svenska kooperationen har den allmänt varit positiv till de åtgärder som vidtagits för att underlätta utrikeshandeln, dvs. skapandet av EFTA och avtalen med EG. Även i övrigt, exempelvis i fråga om ulandsbiståndet och ett aktivt svenskt agerande i nord-/syddialogem är kooperationen i princip positiv. När det gäller den intemationella handeln kan man alltså konstatera att kooperationen är positiv till liberaliseringsåtgärder. Men åtminstone för KF/konsumentföreningama finns det här mål-

Kooperationen och den internationella handeln 373

konflikter. En allt konkurrenskraftigare import till Sverige gör att konsumen-

terna får tillgång till billigare varor, vilket är positivt. Samtidigt känner konsumentkooperationen genom sin demokratiska uppbyggnad och nationella förankring ett ansvar för sysselsättningen i Sverige. Den mâlkonflikt som här finns. och de effekter på konkurrensläget inom detaljhandeln som uppstår, utgör ett allvarligt problem för konsumentkooperationen. Således har, särskilt under senare år, frågetecknen inför utvecklingen aktualiserats inte minst inom kooperationen. Det ökade utlandsberoendet innebär bl.a. ökad känslighet för intemationella kriser. Oljekrisema är exempel på detta. Beroendet av internationella marknader innebär att nationella marknaders betydelse minskar och ofta att lokal, regional och nationell produktion och distribution slås ut. För kooperationens del kan det härvid konstateras att det ökade världsmarknadsberoendet i allt väsentligt innebär en minskad självständighet. Egen produktion och distribution får konkurrera med internationell icke-kooperativ verksamhet. Tack vare skalfördelar och val av bästa lokalisering har de internationella företagen vissa Fördelar gentemot de nationella kooperativa företagen. Samtidigt synes successivt en allt större del av världshandeln tas över av internationella, dvs. multinationella företag, MNF. Olika aspekter på denna utveckling skall behandlas i följande avsnitt.

8.3.2 MNF- omfattning och betydelse

Med ett multinationellt företag, MNF, menas vanligen ett företag som bedriver produktion i minst ett land utöver hemlandet. Ibland synes dock beteckningen även gälla företag som opererar med egna forsäljningsbolag i andra länder. Uppgifterna om MNF:s-omfattning och utveckling är bristfälliga och svårtolkade. Uppgifter från 29 viktigare industriländer visar att det 1973 fanns ca 9 500 företag med minst ett utländskt dotterbolag. De 260 största koncemema hade sammanlagt 25 milj. anställda vilket motsvarade 12 °/0 av den totala sysselsättningen i industriländema. MNF:s globala utveckling synes ha varit särskilt dynamisk under 1960-talet och forsta delen av l970-talet. Om utvecklingen senare finns olika utsagor, både sådana som talar om stagnation och sådana som anger en fortsatt stark i expansion. När det gäller svensk industri arbetade 1978 48 °/o av de anställda vid svenskkontrollerade MNF och (1976) 6 % eller 54 000 vid utlandskontrollerade företag. År 1974 sysselsatte de svenska MNF 220 000 personer utomlands vilket motsvarade en fjärdedel av den inhemska industrisysselsättningen. Detta innebar ungefär en fördubbling sedan 1960. Av svensk export svarar svenska MNF for ca 70 % , varav hälften sker till egna utländska dotterbolag. Den svenska industrins utlandsföretag finns i huvudsak inom branscherna maskinindustri och elektroindustri. Beträffande de utlandsägda dotterbolagen i Sverige kan konstateras att de 1976 i huvudsak fanns inom två näringar, nämligen tillverkningsindustri och

partihandel. Antalet företag var 310 respektive 830 och de sysselsatte 54 000

respektive 34 000 personer. Av den totala industrisysselsättningen 1977 fanns närmare 6 °/o inom utlandsägda företag. sysselsättningen var spridd. Av den

374 Kooperationen och den internationella handeln

totala sysselsättningen vid utländska företag fanns 21% inom branschen . elektroindustri, 15 % inom maskinindustri och 15 % inom livsmedelsindustri. De utlandsägda dotterbolagens andel av svensk industri var störst inom petroleum- och smörjoljeindustrin med 42 %, annan kemisk industri 20 %, gummivaror 15 %, elektroindustri 13 % samt livsmedelsindustri och kemikalie-, gödselmedels- och plastindustriema och ett par andra branscher ca 10 % vardera. När det gäller den utländska livsmedelsindustrin i Sverige kan det noteras att den till stor del fanns inom vissa ”udda” varuområden såsom kaffe, soppor, djupfrysta produkter etc. _ Bedömt efter statistiken över givna investeringstillstånd uppgick utländska

företags investeringar i Sverige till ca 500 milj. kr per âri löpande priser och

under större delen av l960-talet. De svenska företagens investeringar utomlands var av samma storleksordning. Från och med slutet av 1960-talet har bilden totalt förändrats. Medan de utländska investeringarna i stort sett legat på oförändrad nominell nivå under 1970-talet har de svenska företagens investeringar utomlands mângdubblats och uppgick 1977, som i detta avseende var ett toppår under 1970-talet, till inte mindre än 4 500 milj. kr. Sammanfattningsvis kan konstateras att svenskt näringsliv i hög grad är engagerat i ett internationellt kapital- och varuutbyte genom multinationella företag. Den svenska industriella utbyggnaden investerings- och sysselsättsker i stor - -

ningsmässigt utsträckning vad gäller sysselsättningen helt

utomlands genom svenska dotterbolag. Utländska MNF:s verksamhet i Sverige visar lägre expansionskraft. lnom vissa delar av industrin liksom inom partihandel är det utländska inslaget betydande.

8.3.3 MNF och konsumentkooperationen

Endast vissa begränsade analyser av den svenska konsumentkooperationens beroende av MNF finns tillgängliga. Vad gäller KF/Konsum synes medvetenheten om beroendets omfattning och karaktär, av förfrågningar att döma. vara relativt begränsad. När det gäller den konsumentkooperativa produktionen är beroendet av exporten, som tidigare visats, avsevärd. l vissa fall fungerar de kooperativt ägda företagen som svenska MNF. Av 15 exporterande företag inom KFzs lndustribolag med en total försäljning om 5 600 milj. kr år 1979 exporterades 1 900 milj kr. Fyra av företagen exporterade mer än hälften av produktionen. l några fall har KF samverkat med utländska MNF i gemensamma svenska : produktionsföretag. Erfarenheterna synes blandade, bl. a. har de i detta

sammanhang klassiska motsättningama mellan inhemska intressenters

sociala ansvar och utländska intressenters avkastningskrav aktualiserats och medfört en avveckling av samägandet. I flera fall upplevs utländsk produktion och export som ett hot mot inhemsk

kooperativ produktion. Detta gäller exempelvis glödlampor, bildäck, porslin,

hydraulik men bedöms vara mera ett resultat av ”lågprisimport från _ låglöneländer” än ett MNF-problem. lnom livsmedelsområdet synes inga nämnvärda MNF-risker noteras inom konsumentkooperationen. På en mer principiell nivå och i ett utvecklingsperspektiv synes dock konsumenternas och konsumentkooperationens ställning inte vara lika

kooperationen och den internationella handeln 375 SOU 198I:60

problemfri. Diskussionen kan härvid knytas till vissa centrala funktioner för kooperationen och konsumenterna. Prisbildn ingen är en sådan funktion. En utveckling och expansion av MNF kan innebära en koncentration av produktionen och marknadsföringen med ökad monopolistisk eller oligopolistisk prissättning och karteller, kvoteringar och på annat sätt administrerad prissättning som höjer prisnivån. Mot detta kan emellertid också sättas att internationella investeringar i MNF-forrn kan innebära effektivare arbetsfördelning med lägre priser som följd. För konsumentkooperationen är detta inget nytt problem. Det har varit en fråga för kooperationen långt innan diskussionerna om MNF blev vanliga. Den ”klassiska” lösningen har varit etablering av egen import och/eller I dagens och morgondagens läge är dessa lösningar svårare än produktion. att tillämpa. Vid sidan av de samhälleliga åtgärderna torde en tidigare utbyggnad och effektivisering av konsumentkooperationens internationella verksamhet och konsumenternas prismedvetenhet vara de medel som står till förfogande för att balansera utvecklingen. Ett annat viktigt .område är produkzuçformningen innefattande bl. a.

kvalitet, säkerhet, Standardisering, service och produktutveckling. Ju större

krav som reses på en produktutformn ing som tar hänsyn till särskilda lokala, regionala och nationella eller ekonomiska, sociala och medicinska behov, desto större anledning till problem kan det finnas med en multinationell produktutformning som bygger på försäljningi flera länder. Å andra sidan kan MNF även ge förutsättningar för högre kvalitet, bredare sortiment och snabbare produktutveckling. i Även på detta område synes en intensiñerad satsning på konsumenternas/medlemmamas behovs- och kvalitetsmedvetande vara det medel kooperationen främst kan ställa upp som medel mot en inte önskad utveckling.

och inhrmation är också ett väsentligt område för

Marknadsföring påverkan av MNF. Genom samverkan mellan multinationella producerande, och reklamdrivande företag kan samhälleliga värderingar, livsstiförsäljande lar och kultunnönster förändras och samhällsutvecklingen styras. Någon bestämd gräns mellan produktinformation och systeminfonnation finns inte. Den moderna reklamen synes i hög grad vara inriktad på att sälja varan”

genom att sätta in den i ett lämpligt socialt och kulturellt mönster.

Detta synes vara en mycket allvarlig sak för just kooperationen som bygger på en i förhållande till övrigt näringsliv särpräglad uppfattning om och värdering av konsumenternas behov och funktion. Samtidigt är det uppenbart att den kooperativa samverksanfonnen appellerar till nya grupper människor. Kooperationen står här inför en utmaning och en chans vars resultat kan vara avgörande för kooperationens framtid. Även i andra avseenden exempelvis varu/örsörjningen och den demokra-

tiska funktionen aktualiseras MNF:s inflytande och effekter. En produktion

och marknadsföring baserad på en multinationell marknad och ett anonymt för försörjningsproblem särskilt vid frnanskapital synes bl. a. öka risken krissituationer. Alternativa leverantörer kan saknas på väsentliga områden. En annan effekt av multinationell utveckling kan också vara att även organiserade konsumenter, konsumentkooperationen, får sin reella demokratiska val- och styrfunktion uttunnad. Med ett fåtal leverantörer, utan egna

produktionsaltemativ och i övrigt villkor som till stor del fastställs externt, blir

utrymmet för kooperativ självständighet begränsat.

376 Kooperationen och den internationella handeln

Sammanfattningsvis kan således först konstateras att effekten av MNF inte upplevs som oroande av konsumentkooperationen. En del av detta synes dock bero på tolkningen av orsakssambanden, dvs. att ”lågprisimporf” inte bedöms som en multinationell effekt utan som ett låglöneproblem. Med den utgångspunkten torde en inte obetydlig del av konsumentkooperationens egen icke integrerade produktion befinna sig i farozonen. När det gäller importen synes en kvalificerad inköpsfunktion -bl. a. genom Inter-Coop och NAF- ha gett konsumentkooperationen en relativt god motståndskraft gentemot eventuella latenta skadeverkningar av_ MNF:s utveckling. l ett principiellt och något mer långsiktigt perspektiv kan emellertid riskerna av en fortsatt MNF-utveckling för konsumentkooperationens fortbestånd och dess särart inte döljas. En internationalisering av ekonomin kan vara ett hot mot konsumentkooperationens särart. Å andra sidan har en ekonomisk verksamhet, byggd på bestämda medlemsgruppers engagemang och behov, en inneboende styrka som, konsekvent tillämpad, kan ge underlag till inte bara en överlevnad utan till en förnyad expansion.

8.3.4 MNF och la ntbrukskooperationen

Lantbrukskooperationen har i regel en mycket stark ställning på sina olika marlmader, exempelvis närmare 100 % av mejeribranschen och 40-80 °/0 av charkuteri- och slakteribranschema. Av landets totala livsmedelsindustri innehar lantbrukskooperationen 45-50 °/0. Annan privat livsmedelsindustri utgjorde 25-30 °/0 och resten jämnt fördelad mellan utländska MNF och konsumentkooperationen. Av tidigare redovisade uppgifter framgår att beroendet av import och export är relativt begränsat. Även här har dock lantbrukskooperationen en relativt

stark position. l några fall samverkar också lantbrukskooperationen med

utländska MNF. Sammantaget synes de multinationella företagen inte för närvarande uppfattas som något allvarligt hot mot lantbrukskooperationens självständighet eller marknadsdominans på hemmamarknaden. När det gäller den internationella marknaden för lantbruksprodukter och förnödenheter har emellertid MNF på vissa sektorer en dominerande ställning. I vissa avseenden och situationer kan denna också påverka den

svenska lantbrukskooperationen. På _förnödenhetssidan synes en utveckling

mot ökad internationell kartellisering av gödselmedelsproduktionen äga rum. När det gäller växtskyddsmedel har utvecklingen redan gått långt i detta avseende. Det finns nämligen endast två eller tre leverantörer för vart och ett av de viktigaste medlen. Även på lantbruksmaskinsidan pågår en intemationell koncentrationsprocess. Världshandeln med jordbrukrråvaror, framför allt spannmål och fodervaror, är till över 80 °/0 kontrollerad av en handfull internationella storföretag, flertalet belägna i USA. På livsmedelsomrâdet finns en rad stora MNF, varav flera såsom Unilever, Nestlé, Cavenham och General Foods också är verksamma i Sverige. Företagen har uppnått stora marknadsandelar i flera länder och har i vissa fall stärkt sin ställning genom integrationen både bakåt i form av produktion av livsmedelsråvaror och framåt i fomr av detaljhandel.

Kooperationetr och den internationella handeln 377

Från lantbrukskooperativ sida är det främst i tre avseenden som problem kan aktualiseras av den här skisserade internationella utvecklingen. För det forsta finns det en betydande risk for en oligopolistisk prissättning på vissa förnödenheter for lantbruket. För det andra främjar MNF:s forskning och utveckling i forsta hand en utveckling mot storjordbruk. Något regionalt ansvar tas därigenom inte. Och för det tredje är omvärldens insyn i de internationella storföretagen mycket ringa. Det internationella nätverk av olika aktiviteter som dessa företag utgör ligger ofta utanför all insyn och samhällelig kontroll. Detta innebär en konkurrens på speciella villkor som kan vara diskriminerande för bl. a. de kooperativa företagen. Samman/attningsvis kan således konstateras att de multinationella företagen på lantbruksområdet inte bedöms utgöra något allvarligt aktuellt hot mot svensk lantbrukskooperation. Till detta medverkar utom lantbrukskooperationens egen styrka också statsmaktemas politik på detta område. På fomödenhetssidan pågår dock en utveckling som kan medföra problem även för svensk kooperation. Därtill kan den fortsatta utvecklingen av de stora multinationella livsmedelsforetagen på sikt påverka också svensk lantbrukskooperativ verksamhet.

8.4 Sammanfattning, diskussion och slutsatser

8.4.1 Kooperativ och privat multinationell verksamhet Kooperationen är till sin natur, genom medlemsanknytningen, i hög grad hemmamarknadsinriktad. Detta har dock inte hindrat utan tvärt om varit en drivkraft i särskilt konsumentkooperationens strävanden att utveckla handelsutbytet med andra länder. Kooperationen har härvid målmedvetet drivit uppbyggnaden av internationella och nordiska kooperativa partihandelsorganisationer. Dessa spelar idag en väsentlig roll for konsumentkooperationens försörjning av importerade varor. l ett par fall, Nordtend och Nordchoklad, har också samnordiska kooperativa produktionsforetag, dvs. kooperativa multinationella företag, byggts upp. I ett totalekonomiskt och världskooperativt perspektiv är dock de redovisade internationella kooperativa organisationemas verksamhet av marginell omfattning. Det har i verkligheten inte funnits någon strävan hos eller några förutsättningar för att bygga upp stora kooperativa MNF som annat än i vissa undantagsfall kunnat konkurrera med privata MNF. Förutsättningarna synes i själva verket vara alltför olika för att kooperativa MNF, inom exempelvis industrin, för närvarande skall kunna vara något realistiskt alternativ till de privata MNF. Trots detta kan konstateras att det finns visst en strävan att bygga upp ett kooperativt handelssamarbete som ett alternativ till de multinationella företagen. Den internationella- kooperativa alliansen bedriver en verksamhet for att utveckla kooperativ handel mellan öst och väst och med u-länder. C. A. Toepfer International är ett exempel på vad som kan åstadkommas. Företaget är i klass med de multinationella jättama på området. Den kooperativa formen synes emellertid innebära vissa handikapp gentemot privat MNF-verksamhet. Det kooperativa företaget har inte samma frihet att välja produkter, produktionsort, produktionsfonn, finansiering och

378 Kooperationen och den internationella handeln

marknad som det privata företaget. Det är sålunda tveksamt om det kooperativa företaget har några ekonomiska konkurrensfördelar på nationell och internationell nivå. Från ren kommersiell utgångspunkt kan befintlig kooperativ verksamhet på nationell basis på många håll synas vara hotad av privata MNF. l verkligheten har dock den kooperativa formen flera kvalitativa egenskaper som privata MNF saknar vilket påverkar konkurrensbilden. De nationella kooperativa organisationemas möjligheter till egna åtgärder for att skapa livskraftiga kooperativa MNF är emellertid begränsade. De internationella kooperativa organisationemas möjligheter härtill är ännu mindre. Den enda ”lösning” som finns på detta problem är att kooperationen nationellt och internationellt samtidigt kan utveckla sin ekonomiska effektivitet och sin särart i olika avseenden. Det måste i allt väsentligt vara kooperationens egen uppgift. Samhällets uppgift är - som utvecklas i olika kapitel i detta betänkande -att underlätta detta utvecklingsarbete inom ramen for den allmänna och den ekonomiska politikens ramar.

8.4.2 Kooperationen som korrekziv till MNF Världshandelns och de multinationella företagens kraftiga tillväxt i storlek och betydelse under efterkrigstiden har haft både positiva och negativa effekter på nationella förhållanden. Utvecklingen har sannolikt fiämjat den industriella utvecklingen i många länder och genom internationell arbetsfördelning förbättrat produktiviteten och i vissa regioner välståndsutvecklingen. Att samtidigt nationell produktion slagits ut med de konsekvenser för sysselsättning och ekonomi som detta inneburit har i regel kunnat accepteras när utvecklingen totalt sett fortfarande varit expansiv. På flera håll har emellertid under senare tid, då de ekonomiska krissymptomen blivit allt allvarligare, tveksamheten infor de konsekvenser som en ohämmad internationalisering av de nationella ekonomiema fort med sig blivit allt vanligare. Särskilt den roll som de multinationella bolagen spelar har härvid kommit i blickpunkten. Mot bakgrund av bl. a. den ekonomiska politikens centrala mål, dvs. full sysselsättning, ekonomisk expansion, stabil prisnivå, regional balans, jämvikt i betalningsbalansen och jämn inkomstfördelning, vartill också läggs krav på bevarad nationell och kulturell särart och utrikes- och forsörjningspolitisk självständighet, har MNFzs roll aktualiserats. Diametralt motsatta synpunkter och värderingar har härvid redovisats. Å ena sidan att åtminstone de ekonomiska målen bäst tillgodoses genom en målmedveten satsning på exportindustri och ökad utrikeshandel, vilket främst innebär en satsning på svenska och i Sverige verksamma utländska MNF. Å den andra sidan att en ekonomisk och social balans endast kan skapas genom en begränsning av det internationella beroendet särskilt iden fonn som de multinationella företagen skapar. [detta senare sammanhang har kooperationen forts in som en tänkbar modererande eller korrigerande faktor i utvecklingen. Tankegången har då bl. a. varit att den internationella kooperationen i större omfattning skulle kunna bygga upp en på kooperativ grund vilande multinationell verksamhet som skulle kunna motverka risken för negativa konsekvenser av en fortsatt utveckling av privata MNF. Sådana problemställningar finns bl. a. i direktiven for denna utredning.

Kooperationen och den internationella handeln 379

Befintligt underlag ger knappast möjlighet att dra säkra slutsatser om möjligheter att verka som motvikt till privata MNF. Hypokooperationens

tetiskt har dock anförts att de utländska MNF:s andel av svensk livsmedelsin-

med förhållandena i andra dustri - drygt l0 % - är relativt begränsadjämfört länder. Detta har setts som ett resultat av lantbruks- och konsumentkooperationens stora ställning inom livsmedelsindustrin. Sambandet kan inte bevisas. Det kan för övrigt konstateras att de utländska multinationella av svensk industri är relativt företagens andel överhuvudtaget begränsad närmare 6 %. Att den svenska kooperationens starka ställning inom livsmedelsindustrin begränsat MNF:s utbyggnad är troligt. Sannolikt ñnns emellertid också andra förhållanden i det svenska samhället som begränsat de utländska MNF:s utbyggnad. l den meningen har kooperationen alltså haft en viss motvägande effekt. Med hänsyn till vad som tidigare redovisats synes kooperationens förutsättningar for att utveckla denna roll på nya områden för närvarande vara begränsad. Genom de förslag som läggs fram i detta betänkande i syñe att på olika sätt främja en kooperativ utveckling bör möjligheterna dock förbättras. Kooperationsutredningen har inga reella möjligheter eller anledningar att närmare specificera vilka ytterligare insatser den svenska kooperationen bör göra på detta område. Den inriktning som gäller och som exempliñeras genom det nordiska samarbetet inom Nordtend, Nordchoklad, NAF och det internationella genom Inter-Coop synes fruktbar och möjlig att ytterligare gäller på det lantbrukskooperativa området, den nordiska bygga ut. Samma och internationella inköpsverksamheten och samhandeln som initierats.

8.4.3 Slutsatser Utifrån den redovisning som lämnats i detta kapitel om kooperationens handelspolitiska situation och diskussionen om de multinationella företagens verksamhet och utveckling kan följande slutsatser dras.

E] är i relativt hög grad hemmamarknadsorienterad. Trots Kooperationen detta har delar av kooperationen en stor utrikeshandel. I] Särskilt den svenska konsumentkooperationen har aktivt medverkat till uppbyggnaden av en nordisk och internationell inköpssamverkan. Även på det lantbrukskooperativa området har viss sådan verksamhet kommit igång. EJ Beroendetav eller hotet från privata MNF upplevs inte som ett aktuellt hot av svensk kooperation. På sikt synes dock särskilt viss svensk kooperativ produktion, men också vissa konsumentintressen inom handeln, kunna l hotas. EJ Den svenska konsumentkooperationen har inom främst detaljhandelsområdet kompetens vad gäller marknadskunskap, varukännedom, distributions- och administrativa systern som bör kunna utnyttjas för såväl varusom systemexport men också för att främja svensk importkonkurrens. E] Inom vissa branscher, exempelvis livsmedelsindustrin, synes kooperationen, bl. a. i samverkan med löntagarnas organisationer, kunna spela en väsentlig roll som motvikt till privata MNF.

sou 1981:60 381

9 Kooperationen och u-landsbiståndet

9.1 Internationella Kooperativa Alliansen och u-länderna

IKA antog vid kongressen I966 de grundsatser, eller kooperativa principer, som nu gäller för organisationen. Den sjätte principen gäller kooperativ samverkan: Alla kooperativa organisationer skall. för att tjäna sina medlemmars och samhällens intressen på bästa sätt. aktivt medverka med andra kooperativa organisationer på lokal, nationell och internationell nivå. Detta kan sägas vara grunden för kooperationens u-landsinsatser. Ulandsfrågan har dock dessförinnan vid flera tillfällen behandlats i kooperativa sammanhang. IKA-kongressen i Paris 1954 diskuterade stöd till u-ländemas kooperation, och ett handlingsprogram presenterades. Under krigstiden hade den brittiska kooperativa rörelsen samlat in pengar för internationella ändamål. 10 000 E från den insamlingen överlämnades till IKA som en grundplåt till lKAzs utvecklingsfond. Vid nästa kongress, 1957 i Stockholm, var stöd ,till kooperationen i u-Iändema huvudtemat. Då hade KF gjort en utställning över mottot ”En värld utan gränser”. Utställningen försökte visa den växande klyftan mellan rika och fattiga länder i ett globalt perspektiv. Folkrörelsemas roll i arbetet för att åstadkomma en utjämning i världen genom ekonomisk och social utveckling i u-ländema betonades. Folkrörelsema i de rika länderna bör dels fungera som påtryckningsgrupper på parlament och regeringar genom att skapa en allmän opinion för utökat bistånd till u-ländema, dels bör de stödja självhjälpsverksamheten genom egna åtgärder. Kooperationen i de rika ^ länderna bör alltså aktivt bistå u-ländemas kooperativa rörelser. IKA antog senare (1960) ett långsiktigt program för tekniskt bistånd. Huvudpunktema i programmet är: l. Kartläggning av kooperationen i utvecklingsregionema. 2. Analys av olika kooperativa Företagsformer; utveckling av kooperativa företagsfonner som är speciellt anpassade till u-landsförhållanden. b) Främjande av utbildning på alla nivåer. 4. Samarbete med FN och dess specialorgan på för kooperationen betydelsefulla områden. 5. Främjande av ett utvidgat handelsutbyte mellan kooperativa rörelser i u-land och i-land.

382 Kooperationen och zz-landsbiståndet

Under 60-talet öppnades IKA:s regionalkontor för Sydostasien i New Delhi, Indien (1960), och för Öst- och Centralafrika i Moshi, Tanzania (1968). Båda kontoren har hela tiden fått betydande finansiellt stöd från Sverige. I Latinamerika finns ännu inget regionalt IKA-kontor. IKA har där samarbetat med den interamerikanska kooperativa organisationen OCA (Organization of the Co-operatives of the Americas), där även USA:s och Kanadas kooperativa rörelser är medlemmar. IKA stöder också biståndsverksamhet genom LATICI (Latin American Technical Institute for Co-operative Integration), vilket startats av den svenska kooperationens biståndsorgan. I slutet av 70-talet beslöt IKA öppna ett regionalt kontor i Västafrika. Verksamheten kommer troligen igång under 1981 och kontoret skall ligga i Abidjan, Elfenbenskusten. Ekonomiska bidrag till kontoret ges främst av kooperationen i Frankrike, Kanada och Norge.

9.2 Det_ svenska kooperativa biståndet

KF startade 1958 en insamling bland konsumentkooperationens medlemmar kopplad till återbäringen för att få in pengar till biståndsarbete. Insamlingen kallades Utan Gränser och KF, Kooperativa Konsumentgillesforbundet (då Kvinnogillesförbundet), HSB och Folksam bidrog med en grundplåt till insamlingen. Utan Gränser blev en stor framgång och fortsatte därför. Under de första 20 åren har den gett ca 40 milj. kr i frivilliga bidrag. Insamlingen handhades till en början av KF:s sekretariat. Så småningom kom även jordbrukskooperationen genom LRF med i arbetet. 1968 bildades Stiñelsen Swedish Co-operative Centre / SCC) - Kooperativt u-landssamarbete. KF och LRF har vardera två representanter i styrelsen, Konsumentgillesförbundet, OK, Folksam och Riksbyggen vardera en representant. Under budgetåret 1980/81 ombildades stiftelsen till en ideell förening. Insamlingen bedrivs bland medlemmar och anställda inom de kooperativa organisationerna. Det största bidraget har kommit från konsumentkooperationens medlemmar. Eftersom flera stora konsumentforeningar nu inte har möjlighet att lämna återbäring till sina medlemmar har det bidraget minskat drastiskt. Konsumentkooperationen har de senaste åren prövat olika sätt att få in frivilliga bidrag från medlemmarna för att komma upp till åtminstone samma insamlingsresultat som före återbäringspausen. Inom lantbrukskooperationen sker insamlingen genom avrundning av slutlikvid eller återbäring. Man har där diskuterat att höja beloppet, som nu är ca 2:50 kr per medlem, till 5 kr. De flesta lantbrukare är med i flera branschföreningar och kan ge bidrag till SCC genom alla föreningarna. Kooperativa Konsumentgillesförbundets medlemmar bidrar genom att ordna lotterier, försäljning och bössinsamlingar till förmån för Utan Gränser. OK:s insamling sker via kvittopåsama. Folksam har en insamling bland personalen genom frivilliga löneavdrag och ger dessutom ett lika stort belopp som personalens bidrag i ett direkt anslag till SCC. Riksbyggen blev medlem i SCC i november 1980 och har ännu inte utformat sin insamlingsverksamhet. Det kooperativa biståndets ekonomiska möjligheter beror till stor del på de svenska kooperatöremas vilja att vara solidariska med kooperatörer i u-ländema. SCC har visserligen sedan länge ett samarbete med SIDA vilket

sou |931;60 Kooperarionen och zz-landsbiszåndet 383

medför att SIDA betalar större delen av SCC:s biståndsbudget. Men SCC:s medlemsorganisationer har hela tiden ansett det vara mycket viktigt att den svenska kooperationens medlemmar manifesterar sitt intresse och sin solidaritet genom dessa frivilliga bidrag. Kooperationen som folkrörelse måste betona sin rätt att påverka det statliga svenska biståndet, och detta sker främst genom att många medlemmar genom små eller stora bidrag ger SCC en stabil ekonomisk grund. SCC och dess medlemsorganisationer utför ett betydande upplysningsarbete om u-landsproblem och bistånd bland medlemmar och anställda. Informationen är delvis knuten till insamlingsarbetet - för att motivera bidragsgivama. Men SCC försöker också sprida kunskap om u-ländema och deras problem och behov, och orsakerna bakom problemen, om svenskt bistånd och givetvis det kooperativa biståndet. SIDA ger ekonomiskt bidrag till en del av denna informationsverksamhet. Det svenska kooperativa biståndsarbetets omfattning kan i någon mån mätas genom verksamhetens intäkter och kostnader. Under verksamhetsåret 1979/80 uppgick inkomsterna totalt till 15,3 milj. kr varav 2,6 milj. kr erhölls från medlemmarna genom insamlingar och 12,0 milj. kr genom anslag från i första hand SIDA. Kostnaderna för verksamheten uppgick samma år till totalt 15,8 milj. kr. Av dessa medel gick 10,7 milj. kr till utbildningsprojekt i u-länder och till lKA, 1,5 milj. kr till utbildning i Sverige och 3,9 milj. kr till administration, u-landsinformation, konsulter, skatter m. m.

9.3 SCC:s biståndsverksamhet Kooperationens styrka i biståndssamarbetet är aktiv medverkan och samarbete mellan människor. För att tillfullo utnyttja kooperationens möjligheter är det nödvändigt att aktivera medlemmarna så att föreningarna får en fungerande ekonomisk demokrati. De behöver, liksom de anställda, upplysning. Utbildning och därmed besläktade aktiviteter som medlemsinfonnation är en av hömpelama i uppbyggandet av livskraftiga och självständiga rörelser i u-ländema. Kooperationen bör vara självförsörjande med ledare, medlemmarna skall själva styra verksamheten. Det har dessutom visat sig svårt för de kooperativa rörelserna i u-ländema att engagerakompetenta, välutbildade ledare till föreningarna, särskilt på landsbygden, eftersom dessa sugs upp avåde privata och offentliga sektorerna i städema. Den svenska kooperationens bistånd har därför varit, och kommer att förbli, till stor del inriktat på att utbilda kooperatörer i u-ländema, så att de själva skall kunna skapa en stark kooperativ rörelse. Den svenska kooperationen har också kompetensen att ge detta stöd. Folkrörelsetraditionen inom utbildning, framför allt vuxenutbildning, har gett oerhört värdefulla erfarenheter och kunskaper som kan utnyttjas i biståndsarbetet. Resursema för kooperativt bistånd är begränsade, och utnyttjas mest effektivt när ett uttalat behov i u-ländema tillfredsställs av assistans inom ett område där svenska kooperatörer kan sägas vara experter. . Utbildningsverksamheten bedrivs till största delen i samarbete med IKA:s regionalkontor för Sydostasien och Öst- och Centralafrika. Båda kontoren har

384 Kooperationen och zi-/andsbiståndet

tillkommit med hjälp av bidrag från Utan Gränser-insamlingen. Regionalkontorens uppgifter äratt stärka de kooperativa rörelserna genom att sprida de kooperativa idéerna och öka förståelsen for dessas möjligheter att fungera som instrument i utvecklingen. Kontoren skall också verka för att stärka kontaktema mellan rörelserna i de olika länderna och öka samarbetet. Kontoren ordnar utbildning som komplement till den lokala utbildningen samt samlar upp och sprider erfarenheter. Verksamheten omfattar också dokumentationsservice, forskning och specialiserad rådgivning. Vid lKA:s huvudkontor i London finns ett projekt för utveckling av läromedel för kooperativ utbildning i u-ländema; Projektet är ett komplement till verksamheten vid regionalkontoren och stöds av SCC. Förutom stödet till IKA:s utbildningsverksamhet driver SCC egna projekt, som t. ex. ett utbildningsprojekt för kvinnor i Sri Lanka, ett projekt för utbildning av kooperativa lärare också i Sri Lanka, ett utbildningsprojekt inom lantbrukskooperationen i Egypten, ett konsumentkooperativt projekt i Latinamerika. Som komplement till dessa utbildningsinsatser på lokal och regional nivå ordnas internationella kooperativa seminarier i Sverige for särskilt inbjudna kooperativa ledare från mottagarländema. Dessutom gör SCC studieprogram for enskilda u-landskooperatörer som besöker Sverige. SCC har även under flera år bistått mottagarorganisationema med konsultstöd for att hjälpa dem lösa vissa problem, med planering, utredningar * m. m. Utöver vad som kan bmkrivas som rena utbildningsinsatser ger SCC även ñnansiellt stöd till utbildningsprojekt startade och genomförda av mottagarnas riksorganisationer. Detta har ofta visat sig vara en förutsättning för att

stora utbildningsprogram skall kunna genomföras. Ett exempel på denna typ

av insats är SCC:s bidrag till transportfordon till den tanzaniska riksorganisationen for att den skulle kunna starta en riksomfattande kampanj for medlemsupplysning. Ett annat exempel är stöd till Ugandas kooperativa rörelse i form av tryckeriutrustning så att ugandiema kunde trycka nytt utbildnings- och infonnationsmaterial efter Amin-regimens fall.

9.4 Svensk biståndsverksamhet i framtiden

kooperativ

SCC har under 1980 gjort en utredning om den framtida verksamhetens inriktning. I utredningen formuleras målet for svensk kooperations biståndspolitik sålunda: Målet för det svenska kooperativa biståndet är att främja utvecklingen av demokratiskt förankrade självständiga och utvecklingsbara kooperativa organisationer, som kan spela en dynamisk roll i u-ländemas ekonomi. För SCC är således stöd till utbildningsinsatser fortfarande det bästa sättet att bidra till den kooperativa utvecklingen i u-ländema. Samarbetet med IKA:s regionala kontor skall fortsätta och vidareutvecklas,. men bör enligt utredningen även i framtiden begränsas till Sydostasien och Öst- och Centralafrika. Enligt SCC:s utredning bör SCC även i fortsättningen driva egna bilaterala projekt, eventuellt i samarbete med IKA.

Kooperationen och u-landsbiståndet 385

Kvinnornas situation i u-ländema har inte alltid förbättrats av utvecklingsinsatser. Studier av kvinnans roll och ställning inom kooperationen har genomförts i några av SCC:s mottagarländer. Dessa studier och andra erfarenheter visar att de kooperativa utvecklingsprojekten i stort sett inte har främjat kvinnornas intressen, samt att det finns ett stort behov av kooperativt bistånd som riktar sig speciellt till kvinnorna. SCC har gett stöd till särskilda . insatser för kvinnorna i- kooperationen i flera länder och detta stöd måste nu fortsätta och utökas. Vid planering av kooperativa insatser måste SCC i framtiden beakta att dessa ej försämrar kvinomas situation. Kooperationen skall också söka bättre möjligheter att få med de fattiga i utvecklingsarbetet. Medlemskapet i t. ex. en jordbrukskooperativ förening förutsätter ett överskott av avsalugrödor att säljas till föreningen. Självhushållningsbönder, jordlösa och andra grupper som inte producerar ett överskott för marknaden kan därför inte tillgodogöra sig en traditionell jordbrukskooperativ förenings tjänster. Olika sätt att få med även landsbygdens fattiga

och de arbetslösa i tätortema i den kooperativa gemenskapen måste utveck-

las. För att öka sin affärsverksamhet och stärka sin ställning behöver många kooperativa rörelser i u-ländema utvidga sin handel över gränserna. Den svenska kooperationen vill medverka till en sådan utveckling genom att hjälpa

u-ländemja att övervinna initialsvårighetema. Detta bistånd kan ges i form av

teknisk kunskap för marknadsundersökningar, importfrämjande åtgärder samt medverkan vid etablering och drift av exportinriktad produktion. Bistånd kan också användas för att hjälpa u-ländema finna riskvilligt kapital för finansiering av kooperativ verksamhet. En ökad handel mellan kooperation i i-land och u-Iand skulle på sikt minska beroendet av de multinationella företagen. Några exempel på försöksprojekt som ligger på planeringsstadiet är import av fodermedel från Östafrika och te från Sri Lanka. Som framgår av ovanstående exempel eftersträvas en breddning av kooperationens biståndsinsatser. Stöd till kooperativa organisationer och deras verksamhet skall komplettera det utbildningsarbete som ofta sker i nära samarbete med_ IKA. Ett på det viset utvidgat biståndsprogram från den svenska kooperationens sida kommer att genomföras i nära samarbete med

kooperativa organ som är verksamma i internationellt samarbete: Swedfarm

inom LRF, KF International, Folksam m. fl. Man kan alltså säga att det svenska kooperativa biståndet i framtiden kommer att inriktas mer på punkterna 2 och 5 i lKA:s program för långsiktigt bistånd till u-ländema (jmf. s. 381) än vad som tidigare varit fallet.

.9.5 Kooperationen i den officiella biståndspolitiken

SlDA:s styrelse antog i mars 1975 riktlinjer för det kooperativa biståndet. Däri anges bl. a. mål för detta bistånd: Målet för svenskt bistånd på kooperationens område är att stödja de u-länder som önskar skapa en kooperation som kan fungera som en dynamisk utvecklingsfaktor främst inom jordbruk och handel men även inom småindustri, bostadsförsörjning liksom annan tjänsteproduktion och tjänsteförmedling. De svenska insatserna bör bidra till att göra mottagarlandets kooperativa rörelse självständig och utvecklingsbar, med

386 Kooperationen och u-landsbistândet SOL 1981:60

fast förankring bland breda medlemslager. Kooperationen bör eftersträva att uppnå en ekonomisk och social utveckling i demokratiska former; särskilda ansträngningar bör göras för att nå även den fattigaste delen av befolkningen och för att öka ktinnomas medverkan. I Biståndspolitiska utredningens huvudbetänkande sägs följande: Stödet till enskilda orgnisationers biståndsverksamhet har samma mål som Jet direkt statliga biståndet. Vi finner det önskvärt att bidraga till att de fackliga och kooperativa organisationemas biståndsverksamhet ökar. l den regeringsproposition (l977/78:l35) som följde på biståndspolitiska utredningen finns följande uttalande. . . . de enskilda organisationemas insatser (kan) utgöra ett komplement till det direkta statliga biståndet. Detta gäller bl. a. facklig och kooperativ verksamhet. Denna verksamhet har under de senaste budgetåren tillförts betydligt ökade medel. Detsamma gäller missionsorganisationemas verksamhet. Inom ramen för ett växande totalt bistånd anser jag att bidragen till de enskilda organisationerna bör öka. Generellt kan sägs att SIDA är mycket positivt till kooperativt bistånd och gärna ser att det utvidgas. Detta kommer fram bl.a. när det gäller den regionala utbildningsverksamheten vid IKA-kontoren, som nu går in under posten Ämnesinriktad verksamhet (ÄIV) och betalas till 100% av SIDA. Därigenom kan SCC använda mer av sina egna resurser till nya kooperativa

projekt. ÄIV-posten i SIDA:s budget har emellertid skurits ned av statsmak-

tema, vilket medför att samarbetet med ILO på det kooperativa området kommer att minska. Det bilaterala biståndet lyder under landprogrammeringsprincipen, vilket innebär att mottagarlandet skall styra innehålleti biståndet. SIDA år berett att i dialogen med mottagarländema driva frågan om bistånd till kooperationen. SIDA prioriterar landsbygdsutveckling, där kooperationen är en viktig del, vilket poängteras i LANT-byråns strategi för landsbygdsutveckling. Det kooperativa programmet i Zambia har ökat kraftigt, från 10 milj. kr till» 20 milj. kr per år nu. Antalet svenska biståndsarbetare ökar också markant. Tanzania har aviserat önskemål om ökat antal biståndsarbetare i det nordiska kooperativa projektet under de närmaste åren. F. n. finns där 35 personer. l det nordiska projektet i Kenya finns nu ca 30 bistândsarbetare och SIDA räknar med att den nivån kommer att bibehållas de närmaste åren. Från Sri Lankas kooperation har SIDA fått en framställan om stöd. Något beslut har ännu inte fattats, men personalbiståndet till Sri Lanka kommer att bli ganska obetydligt. SIDA är enig med kooperationen om att inriktningen mot rörelsetill-rörelse samarbete är en riktig utveckling av biståndet. Man är dock medveten om de svårigheter som finns i mottagarländema, t. ex. kooperationens starka beroende av staten.

9.6 Samarbetet mellan SIDA och SCC

SIDA ger finansiellt stöd till kooperationens u-landsverksamhet enligt reglerna for bidrag till s. k. enskilda organisationer. Det innebär att SCC står för en egeninsats på 20 °/0 av kostnaderna och SIDA bidrar med 80 %. Detta

SOU 198 I:60 Kooperationen och u-Iandsbiståndet 387

samarbete regleras i ett rullande treårigt ramavtal mellan SCC och SIDA. Den regionala utbildningsverksamheten vid IKA-kontoren i Sydostasien och Östoch Cen tralafri ka betalas nu helt av SIDA. (De ”nationella” projekt som drivs av SCC och IKA gemensamt, t. ex. i Sri Lanka, finansieras enligt 80/20regeln.) Sedan 1973 fmns ett samarbetsavtal mellan SCC och SIDA. Enligt detta har SCC som institutionell konsult åt SIDA följande ansvars- och arbetsområden:

Konsultverksamhet rådgivning och utredning i samband med projektberedning eller projektförvaltning med anknytning till kooperationen. Rekrytering rekrytering av personal för kooperativa u-landsprojekt; infonnation till och utbildning av dessa; kontinuerlig inventering av tillgången på kooperativ expertis. Utbildning planering och genomförande av utbildningsaktiviteter för deltagare från u-länder samt projektstipendiater; samordning av utbildning mellan mottagarlandet, handledare i Sverige och den studerande. Dokumentation insamling och systematisering av kunskaper om och erfarenheter av kooperativa u-landsinsatser; referat av nyutkommen litteratur; analys av rapporter och utredningar. Information i Sverige om biståndsfrågor och om kooperationens roll i u-ländemas utveckling. Konsultuppgiftema har bl. a. omfattat ansvar för den del av det statliga svenska biståndet till Portugal som gällt kooperationen. Det svenska stödet till kooperationen i Zambia kommer sannolikt att bli s. k. rörelse-till-rörelse samarbete. Det innebär att SCC och huvudmottagaren i Zambia, Zambia Co-operative Federation, ansvarar for administrationen av biståndet. F. n. lämnas biståndet till statliga myndigheter i Zambia. I det nya samarbetet väntas biståndspengama kunna utnyttjas effektivare, kontakterna mellan zambisk och svensk kooperation fördjupas och den zambiska kooperativa rörelsen får också högre samhällsstatus när den blir direktmottagare av utländskt bistånd. SIDA betalar i båda fallen hela biståndet, inkl. SCC:s kostnader för administrationen av detta bistånd.

9.7 Avslutande synpunkter och slutsatser

Finansiering

Kooperationsutredningen finner det värdefullt att det kooperativa biståndsarbetet kan grundas på frivilliga bidrag från den svenska kooperationens medlemmar och anställda. Bidrag, även om de är små, från många människor visar att det finns en opinion for u-landsbistånd. Sveriges kooperatörer understryker därigenom också sitt ansvar och sin skyldighet att som folkrörelse stödja den kooperativa utvecklingen i de fattiga länderna. Kooperationens medlemmar tar också sitt ansvar när det gäller att som folkrörelse påverka även det statliga svenska biståndet.

388 Kooperationen och u-landsbiståndet

Med nuvarande samarbetsfonner mellan SIDA och enskilda organisationer (80/20-regeln) är insamlade medel en förutsättning för att SCC skall kunna bedriva eget bistånd. Frånvaron av återbäringi de flesta konsumentföreningar och den minskade tillväxten i svensk ekonomi och .åtföljande åtstramning i både offentlig och privat ekonomi minskar SCC:s möjligheter att samla in erforderliga medel för verksamheten på det sätt som det skett hittills. Det är angeläget att konsumentkooperationen kan finna andra vägar för medlemmarna att delta i finansieringen av dessa insatser.

Verksamheten Hjälp till utbildning är det effektivaste sättet att ge hjälp till Självhjälp, vilket hela tiden varit den svenska kooperationens motto för u-landsbiståndet. Men utbildningens inriktning och innehåll bör hela tiden utsättas för kritisk granskning. Nya vägar måste sökas för att ständigt förbättra utbildningen och för att i högre grad nå kvinnorna och de fattiga. Större vikt måste läggas vid människornas medverkan i utvecklingsansträngningama. SCC bör fortsätta satsa på mindre, metodutvecklande projekt, pilotprojekt av olika slag, som t. ex. kvinnoutbildningsprojektet i Sri Lanka. Den svenska kooperationen bör inte vara rädd för att experimentera och därmed_kanske någon gång riskera att misslyckas i sitt biståndsarbete. Utvecklingen mot rörelse-till-rörelse samarbete, som helt betalas av statliga medel men administreras av den kooperativa rörelsen i Sverige och i mottagarlandet, bör fortsätta. SCC och SIDA har överenskommit med Zambia att övergången kan ske i januari 1982. Det är viktigt att erfarenheterna där tillvaratas och att den typen av samarbete kan byggas ut i flera länder. Kooperationsutredningen drar således följande slutsatser beträffande den svenska kooperationens insatser på u-landsbiståndets område: D Den svenska kooperationen gör en värdefull insats för u-landsbiståndet. V D Det kooperativa biståndets inriktning på utbildning synes riktig men bör inte utesluta försök med andra biståndsformer som kan stödja uppbyggnaden av kooperativ verksamhet i u-ländema. D Det är angeläget att verksamheten liksom hittills även i framtiden kan grundas på inom kooperationen insamlade medel men i övrigt finansieras av statliga biståndsresurser. D Kooperationen bör överväga om insatserna i u-ländema i ökad utsträckning kan ske inom ramen för ett kommersiellt handelsutbyte.

10 Kooperativ lagstiftning

- kort översikt

10.1 Kooperativ lagstiftning

Med kooperativ lagstiftning menas här en sammanställning av de delar av gällande lagstiftning på olika områden - associationsrätten, skatterätten, näringslagstiftningen etc. - som på ett eller annat sätt behandlar kooperationen som social företeelse. Kooperationen har en ideologisk och en ekonomisk sida. Dels vill kooperationen som folkrörelse sprida sina idéer om ett mer eller mindre kooperativt samhälle, dels vill individerna tillämpa de kooperativa idéema i olika former av ekonomisk verksamhet.

Lagstiftningen reglerar den ideologiska sidan av kooperationen genom lagar

om yttranden mötes- och tryckfrihet, lagar om allmän ordning etc. Dessa lagar är emellertid generella till sin natur och särbehandlar inte kooperationen i förhållande till andra rörelser och ideologier, varför man inte kan tala om någon kooperativ lagstiftning på detta område. Sedan år 1864 gäller i Sverige i princip näringsfrihet. Visserligen är inskränkningama och undantagen från den fria näringsutövningen otaliga. Utlänningar och omyndiga är begränsade i sin näringsutövning, vissa verksamheter är förbehållna personer med viss utbildning och kompetens (t. ex. läkare och advokater), endast den staten ger tillstånd får bryta vissa viktiga mineraler, endast apoteket får saluföra läkemedel etc. Men inte heller på detta område kan man säga att det föreligger en särskild kooperativ lagstiftning. Det är egentligen bara på två rättsområden som man kan tala om en speciell kooperativ lagstiftning. Det ena är associationsrätten. Genom 1951 års lag om ekonomiska föreningar, föreningslagen - och de mer specialiserade bostadsrättslagen, lagen om jordbrukskasserörelsen och lagen om sambruksföreningar - har lagstiftaren anvisat särskilda organisationsformer åt kooperationen. Det andra området där lagstiftningen har specialreglerat kooperationen är skatterätten. Andra rättsområden, såsom exempelvis konkurrensrätten, har däremot helt förbigått- den kooperativa företagsformen.

__ _ l En mer ingående bel

Foremngslagen skrivning av föreningsla-

är ekonomisk verksamhet i demokratisk form. Den lagreglerade

ägånlfâstánlüäââlâlnâä

Kooperation

associationsfonn som närmast passar in på det kooperativa företaget är den 1979:62 Koopmgionen

ekonomiska föreningen som den beskrivs i nu gällande föreningslag. Tidigare i Sverige.

390 Kooperativ lagstiftning SOU 198 I :60

gällande lag, dvs. den av år 191 l, gav även icke kooperativa föreningar och även rena kapitalföreningar möjlighet att använda sig av den ekonomiska föreningen som associationsforrn och på grund av generösa Övergångsbestämmelser i 1951 års lag har dessa gamla ”upa-föreningar fått leva kvar. Med den

nya lagen infördes emellertid ett absolut krav på nybildade föreningar att de

skulle vara kooperativa för att få registreras som ekonomiska föreningar. Kravet uttrycks i lagens första paragraf med att föreningen skall ha till ändamål att främja sina medlemmars ekonomiska intressen genom sådan ekonomisk verksamhet i vilken medlemmarna deltar som konsumenter (avnämare), Ievera ntörer, med egna arbetsinsatser eller genom utnyttjande av föreningens tjänster eller på annat liknande sätt. Registreringen har avgörande betydelse för föreningens och medlemmarnas

möjlighet att driva sin verksamhet. Endast härigenom blir föreningen en

självständig juridisk person och medlemmarna undgår personligt ansvar för

föreningens förbindelser. Vill den icke-kooperativa ekonomiska föreningen

eller kapitalföreningen uppnå samma rättsställning är den hänvisad till aktiebolagsformen. - Den kooperativa ideologins liksom föreningslagens krav sträcker sig emellertid längre än vad den första paragrafen i föreningslagen anger. Denna uppställer som ytterligare villkor för ett kooperativ att det tillämpar öppet medlemskap. Redan enligt sin definition är föreningen i motsats till bolaget en öppen association i meningen att antalet medlemmar-delägare - andelar inte behöver vara bestämt i stadgarna. Förutsatt att medlemsantalet inte understiger fem (i visst fall tre) kan medlemmar utträda och nya medlemmar antas, liksom medlemmarnas kapitalinsatser kan öka och minska utan att detta

kräver ändring av föreningens stadgar.

Men härutöver kräver föreningslagen att den ekonomiska föreningen skall vara öppen iden betydelsen att inga får vägras inträde som medlem såvida inte föreningens verksamhet eller syfte lägger hinder i vägen. Naturligtvis kan endast lantbrukare beviljas inträde i en lantbrukskooperativ förening. Men om en sådan förening skulle vägra viss lantbrukare eller viss kategori av lantbrukare, exempelvis arrendatorer eller småbrukare inträde, skulle detta strida mot öppenhetsprincipen. Ett ytterligare krav som den kooperativa ideologin uppställer för kooperarivet, är principen om ett demokratiskt styrelseskick, ”en medlem en röst”. Detta villkor återfinns inte i gällande föreningslag annat än som en subsidiär regel i 56 §att om föreningens stadgar inte anger annat, varje medlem skall äga en röst. Lagstiftama har i stället valt att placera denna demokratiska grundprincip i en anvisningspunkt till 29 § kommunalskattelagen. För att en ekonomisk föreningi beskattningshänseende skall anses som kooperativ krävs nämligen att den tillämpar lika rösträtt för sina medlemmar. Det egna kapitalet i en ekonomisk förening intar en speciell ställning, särskilt om man jämför med den andra viktiga associationsforrnen aktiebolaget. Den ekonomiska föreningen är en personassociation, kapitalet har en underordnad ställning. Avgående medlem får ta ut sina insatser liksom kvarvarande medlem är oförhindrad att ta ut insatser som han satt in i föreningen över föreskrivet belopp. Medlemmarnas insatser utgör därför inte ett bundet egenkapital i föreningen på samma sätt som aktiekapitalet gör i ett aktiebolag.

Kooperativ lagstiftning 391

Även vad gäller vinstutdelning i den ekonomiska Föreningen betonas kapitalets underordnade ställning i denna associationsform. Överskottet av den kooperativa verksamheten skall i första hand fördelas till medlemmarna i förhållande till den omfattning som de deltagit i föreningens verksamhet, dvs. i form av återbäring, eñerlikvid respektive lönetillägg beroende på kooperationsform. Vinst som fördelas efter annan grund får inte utgå med mer än ett begränsat belopp. Tidigare utgjorde gränsen fem procent på inbetalda insatser, numera får sådan utdelning utgå med högst en ränta på inbetalda insatser som motsvarar det av riksbanken fastställda diskonto som gäller vid räkenskapsårets utgång med tillägg av tre procentenheter. På grund av insatskapitalets obundna ställning påbjuder föreningslagen också att av föreningens årliga överskott minst fem procent skall avsättas till en reservfond till dess denna nått en viss höjd. Nedsättning av denna fond får ske endast för förlust som ej kan täckas på annat sätt, varför reservfonden kan sägas vara den ekonomiska föreningens enda bundna egenkapital, jämförbart med aktiekapitalet.

Skatterätten För kvalificerat kooperativa ekonomiska föreningar, dvs. föreningar som är öppna och tillämpar lika rösträtt medges en viss skattemässig särbehandling. Sådan förening fär nämligen, enligt 29 § 2 mom. kommunalskattelagen från vinsten på sin kooperativa verksamhet göra avdrag för utdelning pristillägg, rabatt eller dylikt som den lämnar sina kunder vare sig de är medlemmar eller inte - i förhållande till gjorda köp eller försäljningar. En annan kooperativ särbehandling i skatterätten är att den statliga skattesatsen för ekonomiska föreningar är 32 °/0 mot 40 % för aktiebolag. Anmärkas kan emellertid att skattesatsen lörjordbrukskasseföreningar numera också är 40 %. Företagsskatteberedningen föreslog i sitt slutbetänkande SOU 1977:86, Beskattning av företag, att skattesatsen för ekonomiska föreningar skulle ligga vid samma nivå som för bl. a. aktiebolagen. Statsmakterna har ännu inte tagit ställning till frågan.

10.2 Ny lag om ekonomiska föreningar

l0.2.l 1976 års _förslag till ny föreningslag

Aktiebolaget och den ekonomiska föreningen utgör de två associationsformer som kan användas när ekonomisk verksamhet skall drivas utan personligt ansvar för delägarna. Historiskt sett har bestämmelsema om ekonomiska föreningar utformats efter mönster av motsvarande regler om aktiebolag. 191 l års föreningslag anslöt sig således i stort till 1910 års aktiebolagslag liksom 1951 åts fören ingslag byggdes upp efter mönster av 1944 års aktiebolagslag. Sedan en ny aktiebolagslag hade antagits av riksdagen 1975 föll det sig därför naturligt att en översyn skulle ske av gällande föreningslag. Arbete sattes därför omedelbart igång inom justitiedepartementet på en sådan lagrevision. Resultatet redovisades i en departementspromemoria (Ds Ju 1976:1 I) Förslag till lag om ekonomiska föreningar m. m.

392 Kooperativ lagstiftning

Förslaget uppgavs vara i stort endast en teknisk översyn av föreningslagstiftningen, direkt föranledd av motsvarande förändringar i nya aktiebolagslagen som trätt i kraft år 1977. lagförslaget gavs också en indelningi kapitel och en paragrafnumrering i nära överensstämmelse med aktiebolagslagen. Några förändringar i de grundläggande reglerna på föreningslagstiftningens område avsåg man inte göra. Inte desto mindre kom lagförslaget att innehålla vissa betydelsefulla nyheter enligt följande.

En medlem - en röst Den kooperativa grundprincipen en medlem - en röst föreslogs bli generellt tillämplig i föreningslagen. Endast den förening som utgör centralförening för

flera lokala eller regionala föreningar skulle medges undantag från regeln.

Sådan centralfören ing skall nämligen kunna föreskriva att medlemsföreningama skall ha röstetal i förhållande till antalet egna medlemmar. Förslaget är egentligen inte en nyhet i sak. Likalydande regler finns redan i gällande kooperativ lagstiftning. Skillnaden är bara, som tidigare sagts, att de återfinns, inte i föreningslagen utan i en anvisningspunkt till 29 § kommunal-

skattelagen. Skälet till att man vill föra över regeln till själva föreningslagen är

att man ytterligare vill befästa principen att ekonomiska föreningar endast är företag som drivs efter kooperativa grunder.

Verkställande direktör Såväl i aktiebolaget som iden ekonomiska föreningen är det styrelsen som på delägamas uppdrag skall förvalta respektive företags angelägenheter. Då en organisation uppnår en viss storlek blir det både opraktiskt och olämpligt att det kollektiva organ som en styrelse utgör skall sköta den löpande verksamheten. Aktiebolagslagen föreskriver att aktiebolag vars aktiekapital eller maximikapital uppgår till minst en miljon kronor skall utse en verkställande direktör som bl. a. skall handha bolagets fortlöpande förvaltning enligt de riktlinjer som styrelsen meddelar. Även mindre aktiebolag kan om de önskar utse verkställande direktör. , Motsvarande regler saknas i föreningslagen. Formellt är det därför styrelsen som skall ombesörja även den löpande förvaltningen. l praktiken är det emellertid vanligt att det finns direktör eller föreningschef som verkar på samma sätt som verkställande direktören i aktiebolaget och även utåt fungerar som en sådan. _ De regler som föreslogs om verkställande direktör även i de ekonomiska föreningarna får närmast ses som ett lagfástande av den praxis som råder i många föreningar. Beteckningen verkställande direktör på denna företagsledare har direkt förts över från aktiebolagsrätten. Den betydelsefulla nyheten i förslaget ligger i reglerna om arbetsfördelning mellan styrelse och verkställande direktör. Styrelsen skall svara för föreningens organisation och förvaltningen av föreningens angelägenheter. Finns verkställande direktör skall han handha den löpande förvaltningen enligt de riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelar. Huvudregeln skulle vara att föreningsstämman själv får avgöra om verkställande direktör skall utses eller inte. Liksom i fråga om aktiebolagen

i Kooperativ lagstiftning 393

i bör emellertid vissa föreningar vara skyldiga att utse en verkställande direktör, nämligen sådana föreningar som är av särskilt stor betydelse från ekonomisk och social synpunkt, dvs. närmast med tanke på deras betydelse för arbetsmarknaden. För aktiebolagen har skyldigheten att utse verkställande direktör knutits till storleken på aktiekapitalet. På grund av det egna kapitalets speciella ställning i den ekonomiska föreningen har inte motsvarande knytning till detta kunnat göras vad gäller föreningen. Skyldighet att utse verkställande direktör föreslogs i stället gälla för föreningar med i genomsnitt mer än 200 anställda.

Andra frågor

I förslaget ingick också flera andra väsentliga nyheter, vilka dock i den efterföljande remissbehandlingen inte mötte principiella invändningar från de kooperativa remissinstansema. Detta gällde främst reglerna om de ekonomiska föreningarnas redovisning, koncernredovisning och revision.

l0.2.2 Remissbehandlingen av 1976 års förslag

Förslaget till ny föreningslag sändes ut på remiss till ett stort antal myndigheter och organisationer, däribland de kooperativa huvudorganisationema, KF, LRF, OK, HSB, Riksbyggen med flera.

Förslaget fick ett negativt mottagande av kooperationen. Övriga remissin-

stanser var i stort sett positiva. De hörda kooperativa organisationerna

ifrågasatte motiven och metoderna för översynen av föreningslagstiftningen.

En ändrad aktiebolagslagstiftning borde inte ensam få utgöra tillräckligt skäl för ändring av föreningslagen. Även om det rättstekniskt torde innebära en fördel att lagreglema för de två viktiga associationsforrnema, aktiebolaget och den ekonomiska föreningen, disponerades efter liknande principer torde inte

begrepp och principer från det ena rättsområdet okritiskt böra överföras till

det andra. Föreslagna nyheter i föreningslagstiftningen, som verkställande direktör, offentlig medlemsförteckning och regler om ombud och biträde vid stämma - regler som har sitt ursprung och berättigande i aktiebolagsrätten - är mindre lämpliga i föreningsrätten. Invändningar restes även mot en del andra detaljer i förslaget. Tyngdpunkten i de kooperativa organisationemas kritik var emellertid det följande.

Den ekonomiska föreningen utgör en helt självständig associationsform

som bygger på helt andra principer än aktiebolaget och dessa principer måste ligga till grund för en lagstiftning om ekonomiska (kooperativa) föreningar. Den naturliga utgångspunkten för en översyn av föreningslagstiftningen bör - och kooperationens därför vara de ekonomiska föreningarnas egna förutsättningar. KF anförde härvid bl. a. följande Kännetecknande för en ekonomisk förening är att medlemmarna genom ekonomisk verksamhet samverkar för att tillgodose gemensamma behov och att fördelarna med samverkan företrädesvis kommer till uttryck på annat sätt än genom vinst på tillskjutet kapital. Det primära är sålunda medlemmarna själva och deras engagemang i verksamheten. Att tillgodose det demokratiska inflytandet är en av de viktigaste

394 Kooperativ lagstiftning SOU 1981 :60

principerna som bör ligga till gnrnd för en lagstiftning om de ekonomiska (kooperativa) iöreningama. Vad som härutöver avses med kooperationens egna Förutsättningar framgår inte klan av remissvaren. Innebörden härav synes dock närmast vara att föreningslagstiftningen i högre grad än för närvarande bör specialiseras för att tillgodose den på kooperativa principer grundade ekonomiska verksamheten. Den gjorda översynen av löreningslagstiftningen skulle enligt kritiken inte ha omfattat någon systematisk analys av ovannämnt slag utan skulle tvärtom ha utgått från att dessa relationer i ston sett varit identiska i de båda associationsformema. Kooperationens ”egna förutsättningar kan också mer inskränkt anses vara uttryckta i de s. k. kooperativa grundsatsema. Som framgår av kooperationsutredningens kartläggningbetänkande (SOU 1979:62 s. 95 f.) är fyra av Internationella Kooperativa Alliansens sex grundsatser i någon form reglerade i gällande kooperativa lagstiftning. De icke beaktade punkterna handlar om kooperativ upplysning och utbildning samt kooperativ samverkan. Från kooperativt håll har frågan om att grundsatsen om upplysning och utbildning borde arbetas in i föreningslagen inte aktualiserats, varför det synes vara punkten om kooperativ samverkan som kvarstår att utreda. Denna punkt tas upp till diskussion under rubriken federationsfrågan. De kooperativa organisationemas kritik mot metodiken i den aktuella översynen av föreningslagen kan sammanfattningsvis tolkas på följande Sätt. En ny kooperativ föreningslag börgrundas på en systematisk genomgång av den kooperativa företagsformens särart och en avvägning och avpassning av denna särart till övergripande samhälleliga värderingar och intressen. En bindning till aktiebolagslagens dispositioner och definitioner kan av lagtekniska skäl vara ändamålsenliga, men innebär samtidigt risk för en innehållslig påverkan på föreningslagstiftningen och bör därför inte väljas utan särskilt övervägande.

l0.2.3 Förslag till ändringar som lagts fram av

kooperationsutredningen

Permanent uppskrivningsfond

Inom regeringskansliet påbörjades under 1978 arbete med förslag till vissa ändringar i föreningslagen aktualiserade av bl.a. 1976 års förslag till ny föreningslag och den 1976 antagna nya bokföringslagen. Kooperationsutredningen hade vid behandlingen av kooperationens kapitalfrågor uppmärksammat att ekonomiska föreningar saknar motsvarighet till aktiebolagens s. k. fondemissioner. Genom vissa förändringar i föreningslagen av i huvudsak balansteknisk karaktär skulle dessa skillnader uppvägas. Utredningen bedömde det lämpligt att ändringarna inarbetades i de ändringsförslag som redan var under arbete inom regeringskansliet. 1 skrivelse den 6 november 1978 hemställde därför kooperationsutredningen hos regeringen att ekonomiska föreningar skulle medges rätt

SOU 198 1:60 Kooperativ lagstiftning 395

dels till permanent bindning av anläggningstillgångs uppskrivningsvärde i reservfond, särskild fond benämnd permanent uppskrivningsfond eller i annan form dels rätt till uppskrivningsfond för tillfällig bindning av anläggningstillgångs uppskrivna värde till det egna kapitalet och reglerad enligt samma principer som gäller för aktiebolag i nya aktiebolagslagen. Aktiebolag har möjlighet att medelst fondemission föra över anläggningtillgångars uppskrivna värde till aktiekapitalet. Motsvarande möjligheter har inte ansetts kunna erbjudas den ekonomiska Föreningen eftersom denna anses sakna ett bundet eget kapital motsvarande aktiekapital. Skulle uppskrivna värden föras över till insatskapitalet skulle möjlighet finns att ta ut detta ganska omgående som en överinsats. I sin hemställan invände kooperationsutredningen att denna bedömning är felaktig. I reservfonden har nämligen föreningen ett eget kapital som vad gäller bundenhet väl kan jämföras med aktiekapitalet. Utrymme finns därför att ge även ekonomisk förening möjlighet att ”fondemittera uppskrivningsbelopp till eget kapital. Antingen kan beloppet avsättas till reservfonden, som i motsats till insatskapitalet inte är tillgänglig för medlemmarnas uttag, eller kan avsättningske till en särskilt inrättad permanent uppskrivningsfond som skulle utgöra ett föreningens egna kapital.

Höjning avhögsta tillåtna insatsränza

I remissyttranden över departementspromemorian, Ds Ju 1979:14 Nya Redovisningsregler för ekonomiska föreningar m. m., hemställde koopera-

tionsutredn ingen att fören ingslagens regler om begränsning av insatsräntan till

högst fem procent skulle ändras. Utredningen anförde att visserligen måste, med hänsyn till de kooperativa grundprincipema, även i fortsättningen finnas begränsande regler i föreningslagen. Denna begränsning av insatsräntan bör emellertid inte vara knuten till ett fast räntetal utan i stället göras avhängig av den allmänna ränteutvecklingen på kapitalmarknaden. Utredningen föreslog därför att insatsräntans maximala begränsning knyts till gällande emissionsränta för långa statslån.

lO.2.4 Nya redovisningsregler/ör ekonomiska föreningar m. m. ett delgenomförande av 1976 års förslag till ny föreningslag

Som tidigare nämnts avstyrkte de kooperativa remissinstansema genomförandet av l976 års förslag till föreningslag. l vart fall borde resultatet av kooperationsutredningens arbete avvaktas innan lagstiftningsarbetet kunde fortsättas. Vad gäller de i förslaget framlagda nya redovisningsreglema förordade däremot remissinstansema ett skyndsamt genomförande. Regeringen beslöt också att förslaget i vad det avsåg bestämmelsen om årsredovisning koncernredovisning och revision skulle bli föremål för fortsatt utredning inom justitiedepartementet. Resultatet av arbetet redovisades i den nämnda departementspromemorian Nya redovisningsregler för ekonomiska föreningar m. m. I denna föreslogs att de nya redovisningsreglema för ekonomiska föreningar skulle genomföras

396 Kooperativ lagstiftning SOU 198 I :60

genom ändringar i befintlig Föreningslag. I promemorian hade man också behandlat kooperationsutredningens hemställan angående permanent uppskrivningsfond m. m. l proposition föreslog regeringen riksdagen antaga vissa ändringar i Föreningslagen (prop. 1979/801144). LagFörslaget överensstämde i stort med de ursprungliga Förslagen i dessa delar i 1976 års promemoria. Vissa smärre ändringar förekommer emellertid i den slutliga lagtexten och insatsräntans högsta tillåtna höjd har - med delvis instämmande i kooperationsutredningens förslag höjts från fem procent till en ränta enligt det av riksbanken fastställda diskontot med ett tillägg av tre procentenheter. Promemorians regler om en uppskrivningsfond som endast Får användas För nedskrivning av värdet på någon annan anläggningstillgång föreslogs bli antagna. Däremot avvisades kooperationsutredningens hemställan om en permanent uppskrivningsfond m. m. Enligt propositionen ansåg man att frågan om en permanent bindning av uppskrivningsbelopp måste lösas i ett större sammanhang, lämpligen inom ramen För kooperationsutredningens arbete med frågor om kooperationens kapitalförsörjningsproblem. LagFörslaget antogs av riksdagen och lagen trädde i krañ den l juli - 1981.

Övriga delar av 1976 års Förslag till Föreningslag har i avvaktan på

kooperationsutredningens Förslag inte föranlett proposition.

10.3 Den kooperativa federationen

Som tidigare anförts är den kooperativa profrleringen av den ekonomiska föreningen ganska långt utvecklad. Av IKA:s sex grundsatser är det egentligen bara principen om kooperativ samverkan som inte är reglerad i Föreningslagen. l förslaget till ny föreningslag betonades att man med införandet av

koncemregler i Föreningslagen inte avsåg att reglera även den organiserade

samverkan som förekommer mellan lokala föreningar å ena sidan och dessas centrala eller huvudorganisationer å andra sidan. Denna gruppbildning Förbund eller federationer av kooperativa Företag (oftast organiserade som ekonomiska föreningar på primär-lokal och sekundär-regional-central nivå)är alltjämt oreglerad i lag. Begreppen Federation och Förbund används ofta på denna genuint kooperativa gruppbildning För att markera dess frivilliga uppbyggnad. Paralleller i viss mån på det statsrättsliga området är federativa statsbildningar som Amerikas Förenta stater, Schweiziska statsförbundet och Tyska Förbundsrepubliken (Västtyskland). Det Faktum att den kooperativa federationen hittills lämnats oreglerad i lag och praxis har haft såväl positiva som negativa konsekvenser För kooperativ samverkan. Till de positiva hör att samarbetet mellan de kooperativa Företagen kunnat utformas utifrån de särskilda Förutsättningar som finns i varje särskilt fall. Till de negativa hör bl. a. att det ekonomiska innehållet i samarbetet på grund av gällande skatteregler i realiteten blivit mycket begränsat. Ekonomiskt stöd från en Förening till en annan inom samma Förbund kan inte ges med obeskattade medel på sätt som sker mellan Företag inom koncern med stöd av skatterättsliga regler om öppna koncembidrag. Ett annat exempel på konsekvenser av de oreglerade förhållandena mellan

Kooperativ lagstiftning 397

federationen är de konflikter som kan golika enheter inom den kooperativa uppstå mellan de kooperativa samarbetssträvandena och den samhälleliga konkurrenspolitiken (konkurrensbegränsningslagstiftningen, marknadsdomstolens verksamhet och näringsfrihctsombudsmannens agerande). Frågan har aktualiserats bl. a. vid remissbehandlingen av konkurrensutredningens betänkande (SOU 1979:9) Ny konkurrensbegränsningslag. Flera av de där i konkurrensbegränsningslagen skulle direkt kunna Föreslagna skärpningama hindra en kooperativ samverkan i traditionella former (exempelvis på prisoch marknadsområdet inom lantbrukskooperationens riksorganisationer). Förslaget som mötte stark kritik från kooperativt håll har ännu inte föranlett proposition. Frågan om den kooperativa federationen har övervägts inom utredningen av en särskild arbetsgrupp. Det har dock visat sig att det för närvarande inte finns tillräckliga förutsättningar för att lägga fram förslag till laglig reglering på detta område.

10.4 Fortsatt utredningsarbete

Kooperationsutredningens uppdrag är att utreda den svenska kooperationen och dess roll i samhället. Bl. a. skall den söka jämföra de villkor som olika företagsformer arbetar under och analysera frågan om ekonomisk verksamhet i kooperativa företagsformer på några väsentliga punkter bedrivs under andra villkor än dem som gäller för företagen i allmänhet. . Till fullföljande av detta uppdrag har kooperationsutredningen i sitt tidigare betänkande Kooperationen i Sverige (avsnitt 2.4, Kooperationen och lagstiftutrett villkor där ningsfrågor) kooperationens enligt gällandelagstiftning, naturligen föreningslagen upptar ett stort utrymme. Utredningen går nu vidare med att bedöma önskvärda förändringar i lagstiftningen i kooperativ riktning. Mot bakgrund av vad som framkommit under utredningens arbete framstår

det som nödvändigt att en förnyad översyn sker av föreningslagstiftningen.

Smärre förändringar i befintlig lag kan endast temporärt lösa kooperationens konstitutionella problem. Utgångspunkten för en sådan lagöversyn skall inte som tidigare vara förändringar inom aktiebolagsrátten. Den nya utgångspunkten måste i stället

vara kooperationens egna förutsättningar. För att få klarhet i vad som förstås

med detta begrepp krävs ytterligare utredningsarbete. Som framgår av kapitel l och bilaga 1 har kooperationsutredningen fått tilläggsdirektiv för att utarbeta förslag till ny föreningslagstiftning samt göra det ytterligare utrednings- och analysarbete som fordras. I avvaktan på en total översyn av föreningslagstiftn ingen kan emellertid inte kooperationsutredningen undandra sig att ta ställning till vissa angelägna problem och till lösande av dessa samt föreslå ändringar i befintlig lagstiftning. och i I detta syfte har lagts fram ett antal förslag till ändringari föreningslagen skattelagstiftningen för lösandet av vissa av kooperationens kapitalproblem. Dessa förslag har redovisats i kapitel 5 Kooperationen och kapitalet.

SOU I98l :60 399

l l

Kooperativ utveckling

l l.l Samhället, kooperationen och framtiden

Som framgått av såväl kooperationsutredningens första delbetänkande Kooperationen i Sverige (SOU 1979:62) som i tidigare delar av detta betänkande, spelar kooperationen en väsentlig roll på flera områden i samhället. Näringspolitiskt gäller denna direkt betydande delar av industrin och handeln och därigenom också stora grupper av konsumenter, anställda och lantbrukare. I demokratiskt avseende utgör kooperationen en alternativ företagsfonn, vilken tillsammans med olika folkrörelseaktiviteter vidgar och aktiverar demokratin i samhället. Socialt sett har kooperationen ett väsentligt ansvar för den sociala balans som trots många motsättningar karakteriserar det svenska samhället. Kooperationens betydelse bör inte främst bedömas i ett historiskt perspektiv. Viktigare är att pröva kooperationens roll i dagens och morgondagens samhälle. De krav på utveckling och lömyelse som främst dagens besvärliga situation men också olika sociala och allmänmänskliga strävanden aktualiserar ställer i särskild grad kooperationen i blickpunkten. Kooperationen i sig är en företagsform som med krav på effektivitet integrerar socialt ansvar och demokratisk funktion. Liknande krav ställs emellertid numera även på övriga företagsformer. Kraven är emellertid i dessa fall i högre grad externt bestämda än vad fallet är i det kooperativa företaget. Denna skillnad ställer kooperationen i viss särställning och aktualiserar frågan om den kooperativa företagsformen är överlägsen andra företagsfonner i tillgodoseendet av ekonomiska, sociala och demokratiska krav. Varken teoretiska analyser eller praktiska erfarenheter kan ge något entydigt svar på denna fråga. Otvetydigt är dock att kooperation innebär en alternativ form for ekonomisk verksamhet som i sig erbjuder lösningar av intresse i strävandena efter bl. a. demokratisering av näringslivet, behovs- och resurshållning, decentralisering och smâskalighet. Kooperationsutredningen menar att erfarenheterna av kooperativ verksamhet och bedömningen av kooperationens mål och medel med tillräcklig grad av säkerhet motiverar slutsatsen att det _lör såväl näringslivet som för samhället i dess helhet är angeläget att kooperationen både somföretagsfcrrm och företagssektorfår möjligheter att utvecklas. Mot bakgrund av de krav som i dagens - och säkerligen också i morgondagens - välfärdssamhälle ställs på företagen och näringslivet är kooperationen en forbisedd och i flera avseenden outnyttjad möjlighet.

400 Kooperativ utveckling

Orsakerna härtill är flera. Samhällets och näringslivets institutioner och verksamheter har i allt väsentligt medvetet och omedvetet inriktats på de dominerande privata och samhällsägda fomiema. Detta gäller som tidigare visats bl. a. Förhållanden på kapitalområdet. Det gäller också andra områden av betydelse för en kooperativ utveckling. Dessa kan sammanfattas i följande punkter E] Samhällets och beslutsfattamas allmänna kunskap om kooperationens i egenskaper, omfattning, struktur och problem är liten och svårigheterna att finna tillräckliga och aktuella data om kooperationen är stora.

D Forskningen om och utvecklingen av kooperativ teori, teknik och

tillämpning är liten och otillräcklig för att kooperationen skall kunna ta större del i och ett vidgat ansvar för samhällsutvecklingen. E] De tillgängliga samhälleliga resurserna för kooperativ utbildning, forskning och utveckling är obetydliga, bl. a. därför att de kooperativa frågoma och behoven är förbisedda vid resursemas fördelning. Dessa förhållanden innebär för kooperationen som sådan att den i vissa avseenden diskrimineras i förhållande till övrigt näringsliv. För samhället i stort innebär det en begränsning i de utvecklingsaltemativ som kunde stå till förfogande och sannolikt en dålig hushållning med de för den framtida utvecklingen satsade resurserna. I det följande kommer behovet av åtgärder för kooperativ utveckling att diskuteras och förslag till sådana åtgärder att läggas fram. Dessa förslag bygger på att kooperativ verksamhet inte skall grundas på en särskilt gynnad ställning, men också på uppfattningen att den kooperativa verksamhetens och utvecklingens villkor skall vara lika goda som andra företagsfonners.

l 1.2 Utvecklings- och åtgärdsbehov

l regeringens proposition 1980/8l:l30 lndustripolitikens inriktning m. m. framhölls framför allt tre dimensioner av industrins långsiktiga problem nämligen l. Problemen är en följd av förändrade betingelser för marknadsekonomins funktion - s ystemproblem. 2. Problemen är en följd av den internationella ekonomiska utvecklingen omväildsproblem. 3. Problemen är en följd av att de delar av svensk industri som behöver omstruktureras är större än någon gång tidigare under efterkrigstiden strukturproblem. Problem för svensk industri innebär givetvis problem även för övriga näringar, bl. a. servicenäringama. På detta sätt berörs också - direkt och indirekt 4 så gott som hela kooperationen. Behovet av åtgärder som främjar en lösning av problemen har främst knutits till exportindustrins utveckling. Dagens ekonomiska problem har emellertid en stor del av sin rot i brister i hemmamarknadsindustrins konkurrenskraft.

En stor del av industripropositionens förslag var också inriktad på denna

industri. En lösning av industrins problem förutsätter emellertid en effektivisering av även servicenäringama, såväl de privata som de offentliga.

Kooperativ 401 _ utveckling

Det är mot denna bakgrund kooperationen skall ses. Den svenska industrins › och det övriga näringslivets problem är i allt väsentligt också den svenska kooperationens. Det unika är emellertid att kooperationen utifrån sina egna grunder, sin kooperativa särart, har vissa speciella förutsättningar att möta de förändringar som orsakat de tre i propositionen nämnda problemen. Speciellt gäller detta systemproblemen, dvs. ändrade värderingar som minskat de ekonomiska incitamentens och därmed de rena marknadskraftemas betydelse. Kooperationens medlems- och sociala anknytning gör den till ett alternativ som appellerar med också andra än ekonomiska medel och värderingar. När det gäller omvärlds- och strukturproblemen har kooperationen vissa speciella egenskaper. kännedom om medlemsbehov och marknad, internationella kontakter etc., som kan vara fruktbara att utveckla. Den kooperativa särart det här gäller, som kan sägas sammanfattas av samverkansidén, är den på individer baserade öppna företagsformen, demokratiskt styrd och med en överskottsfördelning baserad på deltagandet i verksamheten och inte på kapitalinsatsen. Detta skapar bl. a. speciella E] marknads- och konsumentpolitiska förutsättningar (konsumentkooperationen), EJ medlemsbaserade uppsamlings-, förädlings- och marknadsförutsättningar (lantbrukskooperationen), EI arbetsmarknads- och arbetsmiljöförutsättningar (arbetskooperationen).

Kooperationen erbjuder givetvis ingen generell lösning på det svenska näringslivets problem. Av vad som redovisats i bl. a. den nämnda industripolitiska propositionen framgår emellertid att kooperationen i flera avseenden bör kunna erbjuda lovande utvecklingsaltemativ. Ett hinder är dock att kooperationens utvecklingsmöjligheter varit begränsade. Detta sammanhänger med både egna inre och externa omvärldsorsaker. Den kooperativa verksamheten har därför fått större betydelse endast inom några sektorer. lnom ramen för en fortsatt näringpolitik i syfte att återställa den samhällsekonomiska och sociala balansen bör därför åtgärder vidtas för att tillvarata

kooperationens möjligheter i detta sammanhang. Vid sidan av en lösning av

kapitalfrågoma bör åtgärderna gå ut på att främja en utveckling av den kooperativa verksamhetens former och tillämpning. Under senare år har fattats beslut som ställt mycket stora resurser till förfogande för utvecklingsfrämjande åtgärder på det industripolitiska området. Dessa avser olika sektorer, branscher och företag samt i en del fall vissa regioner och företagsstorlekar. Stödet gäller olika åtgärder såsom strukturrationalisering, företagsutbyggnad, forskning och utveckling, utbildning, export och annan marknadsföring. Stödet sker i olika former, krediter, garantier, riskkapitalinsatser, direkta bidrag, skattenedsättningar, utbildnings- och forskningsinsatser etc. Dessa resurser står i princip också till kooperationens förfogande. I vissa fall ingår dock vissa ekonomiska kriterier som inte är tillämpbara för kooperativa företag, vilket kan försvåra kooperationens tillgång till visst utvecklingsstöd. Viktigare är emellertid att ingen stödform står till förfogande för utveckling av den kooperativa företagsformen som sådan eller för dess tillämpning inom näringsliv och samhälle. Det privata företaget och dess problem är däremot föremål för en omfattande upplysnings- och informationsverksamhet genom

402 Kooperativ utveckling SOU l98l:60

massmedia, skolväsendet och offentliga och enskilda institutioner, genom en omfattande forsknings- och utvecklingsverksamhet vid flertalet universitet och högskolor. . l det moderna samhället har staten ett övergripande ansvar för företagandets miljö, Genom 1970-talet utveckling och bl. a. de ”systemproblem” som därvid aktualiserats har behovet av att tillgodogöra sig olika företagsformers specifika fördelar skärpts. Den kooperativa företagsforrnen förtjänar därvid speciell uppmärksamhet. Utöver de traditionella svenska tillämpningsområdena finns det områden där den i stort sett är outnyttjad.

Åtgärder behöver därför vidtas för att ”sätta in den kooperativa företags-

formen som ett medel och ett alternativ i näringsliv och näringspolitik. En del av dessa bör inriktas på den miljö, förutom allmänheten, de beslutsfattare, organ och regler som bestämmer företagandet och dess villkor och på så sätt få det kooperativa alternativet med i avvägningen av åtgärder. Vidare behövs åtgärder för att styra över en del av nuvarande FoU-resurser till kooperativ systemutveckling. Slutligen synes också särskilda åtgärder behövas för att initiera utvecklingsprojekt på områden där kooperativ verksamhet ännu inte tillämpats i någon omfattning.

Åtgärder behövs således på följande områden:

El Information till allmänhet, opinionsbildare och beslutsfattare om befintligheten av ett kooperativt alternativ och dess möjligheter. El Initiera och utveckla kooperativa inslag i utbildningen samt särskild kooperativ forskning och utbildning. E] Främja initiativ till och genomförande av utveckling- och försöksverksamheter på områden där kooperativa former är lämpliga.

11.3 Kooperativ information

En förutsättning för att kooperationen skall kunna uppfylla rimliga näringspolitiska och övriga samhälleliga förväntningar är att det finns en allmän kännedom om kooperationen och dess möjligheter. Denna måste avse den kooperativa verksamheten som sådan, dess karakteristiska egenskaper, förutsättningar, villkor och organisation. Den måste emellertid också omfatta den befintliga kooperativa sektom, omfattning, fördelning, utveckling etc. Kännedom om kooperationen måste gälla medborgarna i allmänhet men också direkta beslutsfattare på olika nivåer inom näringsliv, statlig och kommunal förvaltning. Den infonnation som behövs kan därför inte vara av engängskaraktär och förbehållen vissa grupper utan måste vara kontinuerlig och integrerad med andra samhälleliga aktiviteter. Framställningen skall i det följande inriktas på två frågor, nämligen utvecklingen och tillhandahållandet av kooperativ systeminfonnation samt förbättra tillgången på kooperativa data.

1l.3.l Kooperativ idé- och systeminformation

Grunden för kunskap om förekomsten av ett kooperativt alternativ måste läggas i skolan. Vid en genomgång av läromedel som Kooperativa institutet gjorde 1975/76 visade det sig emellertid, att behandlingen av kooperation i

SOU l981:60 Kooperativ utveckling 403

hela skolsystemet var grovt otillfredsställande. .Oftast behandlas kooperation inte alls i sammanhang där man kunde ha anledning att förvänta sig det, t. ex inom gymnasieskolan där kooperation enligt anvisningarna skall beröras på flertalet linjer, dels inom ämnet arbetslivsorientering, dels inom flera av de olika linjemas fackämnen, dvs. konsumentkunskap, bo och hushålla, ekonomikunskap, samhällskunskap, företagsekonomi och lantbruksekonomi. Generellt gälleratt kooperationen behandlas mycket knapphändigt. Det fanns också exempel på att kooperation behandlades direkt felaktigt. Vid en uppföljning 1979/80 av denna genomgång har Kooperativa institutet konstaterat att situationen blivit något bättre. De rena sakfelen är borta och kooperation beaktas oftare. Dock gäller fortfarande generellt, att kooperation behandlas mycket knapphändigt. Enligt Kooperativa institutets bedömning gäller det i synnerhet de för kooperation karakteristiska egenskaperna, de som gör kooperation till ett alternativ bland ekonomiska verksamhetsformer. Även LRF har påtalat bristerna i undervisningens av

behandling

kooperationen. Kooperationen har själv genom olika åtgärder sökt förbättra informationen inom den allmänna skolans ram. Dessa åtgärder har dock inte kunnat avhjälpa alla brister. Den relativt otillfredsställande behandling som kooperationen får inom skolan har flera orsaker. Avsaknaden av en mer systematisk och kontinuerlig kooperativ forskning och högskoleundervisning är en viktig orsak. En annan är att kooperationen endast i undantagsfall ingår som ett alternativ i näringspoliti ken och den näringspolitiska debatten. Vidare skall också noteras

den konkurrens och trängsel som gäller beträffande plats på undervisnings-

schemat för olika slag av undervisningsstoff. Information om kooperationen synes härvid ofta betraktas som ren företagsinformation och inte som information om en alternativ företagsform. Kooperativ forskning och utbildning behandlas i ett särskilt avsnitt senare.

Även frågan om att aktualisera kooperationen som en alternativ lösning i det

kontinuerliga samhälleliga utvecklingsarbetet behandlas senare. Oavsett effekterna av de nämnda åtgärderna måste krävas att den allmänna skolan bättre än hittills i egen regi och på eget ansvar på ett objektivt och allsidigt sätt redovisar den kooperativa företagsformens idé, principer och tillämpning. Skolöverstyrelsen böri samråd med kooperationen utreda frågan och vidta de åtgärder som kan erfordrasför en tillfredsställande,lösning. Den kunskap om kooperationen som idé och verklighet som grundläggs i skolan bör kompletteras genom åtgärder som gör att det kooperativa alternativet beaktas i det löpande näringspolitiska utvecklingsarbetet. På denna av samhället skapade och garanterade grund bör de kooperativa företagen och organisationerna kunna medverka med en företagsspecifik information som - inom och utom skolans ram - får balanseras mot annan icke-ko)perativ foretagsinfomiation. Utorr. denna grundläggande idé- och systeminfonnation behövs sålunda särskilda åtgärder, dels bör inom ramen för den allmänna näringspolitiska informationen som statsmakterna bedriver och stöder det kooperativa alternativet och dess särdrag föras fram jämställt med andra. Detta berör Statensindustriverks och de regionala utvecklingsfondemas verksamhet men också aidra organs, exempelvis SIFU, Norrlandsfoden, Kommerskollegium, banker etc. Dels bör viss specialiserad information om kooperativ verksam-

404 Kooperativ utveckling

het, etableringsmöjligheter på olika områden, etablering-sstöd etc. utarbetas. Denna senare information bör bl. a. stå till förfogande för intresserade av ny kooperativ verksamhet på områden utan etablerad kooperation och kooperativa traditioner.

l 1.3.2 Kooperativa data - årsbok Kooperationsutredningen har haft i uppdrag att utreda kooperationen och dess roll i samhället. Detta arbete har varit relativt tidskrävande. En väsentlig orsak till detta har varit svårigheterna att erhålla ett tillförlitligt uppgiftsunderlag rörande kooperationens omfattning, struktur och förhållanden i övrigt. l utredningens första delbetänkande, SOU 1979:62 Kooperationen i Sverige, har resultatet av utredningens kartläggningsarbete redovisats. Av de reaktioner som kommit till utredningens kännedom framgår att redovisningen fyllt ett angeläget behov. Med de vidgade krav som sannolikt kommer att ställas på kooperationen och den snabba förändring som karakteriserar näringslivet kommer behovet av aktuellt och lättillgängligt datamaterial rörande kooperationen att vara stort också i framtiden. För närvarande saknas förutsättningar att tillgodose detta. Det finns sålunda ingen sammanfattande, systematisk och aktuell kooperativ statistik. Vid sidan av den organisationsstatistik som kooperationen själva sammanställer och helt eller delvis publicerar i årsberättelsema omfattas kooperationen även av den officiella statistiken (SOS). Denna innehåller dock numera ingen samlad redovisning av kooperationen. Kooperationen är i dag spridd i många olika statistiska publikationer och är endast i vissa fall möjlig att urskilja från andra företag. Detta gäller bl. a. finansstatistiken för företag, företagsräkningen, statistiken över kreditmarknad, försäkringsväsen, handel, byggande och bostäder, fisket etc. samt centrala företagsregistret. l en del fall kan de ekonomiska föreningarna urskiljas men inte de kooperativa företagen. För kooperationen har tidigare - för åren 1908-1967 - funnits en löpande årlig officiell statistik Kooperativ verksamhet. Publikationen, som under senare år delvis finansierades av KF, hade vid nedläggandet betydande brister på grund av underlåten förnyelse av redovisningssystematik och företagspopulation. Det växande intresset för kooperationen har aktualiserat frågan om åtgärder för att tillhandahålla en systematiskt uppbyggd datasammanställning om kooperation och kooperativ verksamhet. Med en sådan som grund kan en kooperativ årsbok publiceras. Syñet med en särskild datasammanställning om kooperation är att på ett systematiskt sätt tillgodose olika gruppers uppgiftsbehov. De grupper det gäller är statliga och kommunala näringspolitiska organ, kooperationen själv,

ElElElüElEl

näringslivet i övrigt, olika fackliga ochpolitiska organ, forskningen, massmedia.

Kooperativ utveckling 405

De uppgifter det gäller avser kooperationens D struktur, dvs. omfattning, antal medlemmar, föreningar, företag, fördelning, storlek, näring, bransch, region, ekonomi, E] verksamhet, dvs. sysselsättning, produktion, informations- och studieverksamhet, resultat, D tttveckling, dvs. inriktning, sysselsättning, produktion, ekonomi. Redovisningen bör vara både närings- och organisationsspecifrcerad för att vara användbar i både näringspolitiska och organisationsintema sammanhang. Vidare bör också övervägas om data om kooperationens sociala och demokratiska roll kan tas in inom ramen för ett kooperativt infonnationssystem av här skisserat slag. För att dessa data skall vara lättillgängliga för konsumenterna bör de presenteras som en årligen utkommande kooperativ statistik eller kooperativ årsbok. Uppbyggnaden av en kooperativ datasammanställning bör praktiskt knytas till uppläggningen av denna kooperativa årsbok. Behövliga primärdata torde i huvudsak redan finnas inom Statistiska centralbyrån (SCB) och berörda organisationer. Endast vissa justeringar i befintliga frågefonnulär och insamlingsrutiner synes erforderliga. Arbetet bör således bygga på samverkan mellan SCB och de kooperativa organisationerna. För att mer preciserat fastställa datasammanställningens och årsbokens inriktning, innehåll och funktion samt svara för erforderligt utvecklingsarbete bör även rådet för kooperativ utveckling, som senare beskrivs, ta initiativ till en arbetsgrupp med företrädare för bl. a. SCB och kooperationen. I arbetsgruppens arbete bör även ingå att överväga huvudmannaskapet för utvecklingen av datasystemet och årsboken. Kostnaderna för datasammanställningen och publiceringen av en kooperativ årsbok kan uppskattningsvis beräknas till 400 000-500 000 kr, därtill kommer en årlig kostnad för redaktion och tryckning om ca 150 000 kr.

l 1.3.3 Slutsatser och förslag

Enligt kooperationsutredningens mening är kooperationen ett förbisett alternativ för lösandet av olika näringspolitiska frågor. Detta sammanhänger bl.a. med avsaknaden av information och kunskap om kooperationen. Samhället har direkt och indirekt på olika sätt medverkat till att utveckla och sprida kunskap om privata och offentligägda företagsfonner. I konsekvens härmed bör samhället medverka till åtgärder som ger det kooperativa alternativet likvärdiga möjligheter att utveckla företagsformen, informera om och förklara dess egenskaper och funktion samt få den beaktad i samhällets näringspolitik. Därför föreslås åtgärder så att: EJ Den kooperativa företagsformen blir jämställd med andra foretagsformer i grund- och gymnasieskolans undervisning. EI Det kooperativa alternativet behandlas likvärdigt med andra alternativ i den statliga och kommunala stöd- och inforrnationsverksamheten för näringslivet. E] En kooperativ datasammanställning utvecklas och hålls aktuell samt i huvuddrag publiceras i fonn av en kooperativ årsbok.

406 Kooperativ utveckling SOU 198 l :6O

11.4 Kooperativ forskning och kooperationen

i utbildningen

11.4.l Inledning

Forskning kring kooperationen efterlyses från flera håll i samhället. För närvarande finns inte några statliga organ som har, eller känner, ett särskilt ansvar för kooperationsforskning. Forskningen har inte heller något etablerat fotfäste i universitet och högskolor. lnom den högre lantbruksutbildningens (lantbruksuniversitetets) ram finns dock sedan 1930-talet en viss kooperativ forsknings- och undervisningstradition. Den forskning som i övrigt trots allt genomförs är ganska slumpvis och glest fördelad på ett antal institutioner. Drivkraften har varit enskilda forskares personliga intresse snarare än fmansierande organs prioritering av problemområdet. Under senare tid har dock Kooperativa institutets och kooperationsutredningens aktiva intresse stimulerat till nya forskningsinsatser, dvs. det utomvetenskapliga intresset för kooperationsforskning har ökat betydligt. På det icke statliga området verkar, utom Kooperativa institutet, sedan början av 1981 också en särskild Förening för kooperativa studier för att främja forskning och studier om kooperation.

I det följande ges en översikt av den högskoleforskn ing kring kooperationen

som utförts och som bedrivs i Sverige samt kooperationen i högskoleutbildningen. Forskningssituationen i Sverige jämförs med andra länder. Därefter kommer att diskuteras i vilka former forskning och utbildning kring kooperationen bör stimuleras samt presenteras några alternativa organisatoriska förslag. En medveten strävan har varit att så långt som möjligt utnyttja det befintliga FoU- och utbildningssystemets möjligheter att generera ny

forskning och utbildning.

1 1.4.2 Kooperation som forskningsområde

Forskning i kooperativa frågor har fram till slutet av 1970-talet varit av begränsad omfattning vid svenska universitet och högskolor. 1 den mån forskningsinsatser förekommit har det personliga intresset varit avgörande, eftersom några fomiella krav på forskning eller utbildning kring kooperation inte finns i systemet för högre utbildning och forskning. De studier som utförts har huvudsakligen varit historiskt, ekonomiskhistoriskt och statsvetenskapligt inriktade. De har främst gällt den organisatoxiska delen (det demokratiska systemet) av kooperation och då i beskrivande ansatser. Under senare år har dock några projekt kring den kooperativa ekonomins särdrag påbörjats. Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet har man kunnat märka ett växande forskningsintresse för kooperationen. Intresset kommer i ökande utsträckning från det ekonomiska ämnesområdet. Till en del kan det förklaras genom den statliga kooperationsutredningen, som beställt ett antal forskninginriktade utredningsarbeten. men en annan viktig faktor är det Kooperativa institutets tillkomst.

Utöver detta finns en rad mindre och förberedande forskningsansatser som

senare kan utvecklas till större arbeten. Det är en verksamhet som är spridd över landets universitet och högskolor.

Kooperativ utveckling 407

1 slutet av 1970-talet har även hållits några forskarutbildningskurser kring

kooperationen. En kurs hölls vid Stockholms universitet våren 1978 (under

ledning av docent John Skår) och en annan vid Umeå universitet, hösten samma år. Under våren 1979 arrangerades ett symposium om kooperationsforskning, vilket samlade ett 60-tal forskare. Under sommaren 1981 har ytterligare en internationell kooperativ forskningskonferens hållits i Stockholm. Kurseri kooperativ ekonomi och organisation har även hållits hösten 1979 och 1980. För närvarande (våren 1981) pågår kurser och seminarier om kooperation vid universiteten i Göteborg och Lund samt vid högskolan i Falun/ Borlänge. Vid Sveriges lantbruksuniversitet, Ultuna, har under senare delen av 1970-talet två doktorsavhandlingar lagts fram. Ultuna är den enda högskola i landet där undervisningi kooperation under en längre tid förekommit. Den kooperativa traditionen sträcker sig tillbaka till Ludvig Nanneson på 1930talet och Karl-Fredrik Svärdström på 1940-talet. Lantbrukskooperationen var en del av ämnet handelslära som professor Svärdström undervisade i. Den nuvarande forskningen och undervisningen bedrivs av en forskarassistent som har halvtidstjänst. Det ärtvivelaktigt om tjänsten kommer att ñnnas kvar med dess nuvarande inriktning. Den är tidsbunden till maximalt sex år, varefter ämnesinriktningen prövas och en ny person anställs. Prövningen kommer att ske under 1981. I den ekonomiskt inriktade agronomutbildningen ingår kooperation obligatoriskt i ämnet marknadslära. Man kan senare välja att läsa en högre kurs i kooperation, som även ger poäng i forskarutbildningen. Dessutom läser varje år omkring 25 agronomistuderande med annan inriktning än ekonomi en kurs i kooperation och marknadsforhållanden. Fyra eller fem av examensarbetena brukar direkt behandla kooperativa frågor. Det finns for närvarande en doktorand med inriktning på kooperationsforskning vid Ultuna. 1 flera avseenden har forskningen kring kooperationen under slutet av 1970-talet fått en nystart. Kooperativt intresserade forskare, verksamma

kooperatörer, Kooperativa institutet och kooperationsutredningen har tagit

initiativ till forskning kring kooperationen. En fortsatt utveckling kräver dock stöd och resurser av mer kontinuerlig och systematisk karaktär, bl. a. måste vissa grundläggande behov tillgodoses, exempelvis handledning och litteratur.

Forskning inom organisationerna

De kooperativa organisationerna har tidigare ofta visat en passiv hållning gentemot forskning om kooperation vid universiteten. Det kooperativa forskningsarbetet har i stället främst skett inom organisationerna, bl. a. av anställda med forskningsinriktade arbetsinsatser och av akademiska forskare med nära anknytning till kooperation. Det har oftast inneburit att sådana forskningsarbeten stannat inom kooperationen och inte förts in i universite- tens kunskapsutvecklande processer. Denna inställning till universitetsforskning har många orsaker som bl. a. härrör från den kooperativa självhjälpsprincipen. Men där kan också ñnnas viss misstänksamhet mot akademiker och viss otillfredsställelse med använd-

barheten av uni versitetsforskn ingens resultat. Med åren har den inställningen

408 Kooperativ utveckling SOL 1981 :60

ändrats till ett ökat intresse for universitetsforskning. Ett exempel på det är

Kooperativa institutet, som bildades år 1975 och som har som en av sina

huvuduppgifter att främja forskning om kooperation och samhälle. Vid sidan av denna universitetsinriktade söker forskningsverksamhet institutet också främja de traditionella kooperativa forskningsinsatsema ”av och genom organisationerna själva” och/eller i nära kontakt med akademiska forskare. Det sker i samarbete med andra folkrörelseorganisationer och år en väsentlig del i kooperativ utvecklings- och utbildningsverksamhet. Dessutom kan det kompletteras med kvalitetsdimensioner, som universitetsforskningen inte klarar av. På den jordbrukskooperativa sidan finns inget forskningsfrämjande organ liknande Kooperativa institutet. De forskningsintresserade inom producentoch konsumentkooperationen håller dock kontakt med varandra och delger varandra åsikter om forskningsprojekt och forskningsresultat. Den forskning

som LRF stött har av naturliga skäl varit inriktad på producentkooperation. I

- det nuvarande handlingsprogrammet från 1979 sägs att lantbrukskooperationen, i samverkan med annan kooperation och universiteten, bör arbeta for att forskning kring kooperation i större utsträckning kommer till stånd.

Några jämförelser med andra länder

De flesta länder med kooperativ verksamhet har någon särskild organisationsform för forskning och undervisning om kooperationen. Det kan vara institut med anknytning till universiteten eller speciella institutioner med inriktning på kooperation. Det kan vara professorer med ansvarighet på området eller särskilda forskartjänster. Vilken organisationsformen än är, förankras den ofta i både de kooperativa organisationerna och universiteten, t. ex. genom att båda parter är representerade i institutets eller institutionemas styrelse. Verksamheten kan också samfmansieras av staten och de kooperativa organisationerna. Sådana former for kooperationsforskning finns exempelvis vid åtta universitet i Västtyskland, i Frankrike (som har en utvecklad forskning bl. a. via lFC, institutet för forskning om kooperation, med anor från Charles Gides tid), i

Österrike, Italien, Belgien och Storbritannien. I Norden har Finland sedan ett

tjugotal år en professori kooperation, Norge har en växande forskningsverksamhet på området och Danmark har nyligen inrättat en liten institution for forskning om kooperation. De östeuropeiska länderna har vanligen någon särskild Organisationsform for kooperationsforskning. Vid Budapests universitet finns exempelvis ett forskningsråd for forskning om kooperation, med representanter för universitetet och kooperativa organisationer. I anslutning till universiteten i Moskva Warszawa, och Prag finns stora institut for kooperationsforskning. i ” Sådana finns givetvis också i Jugoslavien m. fl. länder. Utanför finns flera forsknings- Europa och undervisningsinstitutioner i framför allt Kanada och USA. Universiteten i Wisconsin (USA) och i Sherbrooke (Kanada) har bl. a. relativt stora institutioner för det kooperativa området. institutioner Betydande ñnns också i Israel och Japan. På internationell nivå kan forskningsoch informationsorganisationen CIRIEC nämnas. CIRIEC har nationella sektioner i ca 14 länder (inte i de

sou 193150 Kooperativ zllveckling 409

nordiska) och dess inriktning är bl. a. att främja studier om offentliga företag, kooperation, kommunal förvaltning, statlig, nationell och regionell planering och fackföreningsrörelsens roll. CIRIEC har sitt huvudsäte i Belgien. Det ñnns flera institut, institutioner och universitet som bedriver forskning och undervisning om kooperation. Här har endast ett urval behandlats. En utförligare beskrivning av forskningssituationen i våra nordiska grannländer och i synnerhet om dejordbrukskooperativa projekten finns i en rapport från Nordiska Jordbruksforskares Förening om ”Kooperativ forskning i Norden, med hovedvaegten på lantbrugskooperationen”, publicerad i augusti 1980. Island omfattas dock inte av rapporten.

l 1.4.3 Behovet avforskning och utbildning om kooperation

När forskningssituationen i olika länder jämförs, är det uppenbart att den svenska kooperationsforskningen inte prioriteras av högskolemyndigheter och frnansierande statliga organ, i samma utsträckning som i vissa andra länder. Detta trots att Sverige är ett av de kooperativt mest utvecklade länderna i världen. Handelshögskolor och tekniska högskolor är inriktade på, och i vissa fall grundade för, att förse näringsliv och industri med välutbildad personal. Den utbildning som där ges är emellertid inte alltid relevant for den kooperativa delen av svensk Samhällsekonomi. De kooperativa organisationerna har fram till 1970-talet inte heller varit pådrivande eller medverkat vid inrättandet av några högre läroanstalter. Kooperativa lösningar på ekonomiska problem har därigenom hamnat vid sidan om iden undervisning och forskning som bedrivs it. ex. ekonomiska ämnen. En nyexaminerad ekonom kan helt sakna kunskap om den ekonomiska föreningens särart och det kooperativa sättet att hantera samhälls- och företagsproblem. Kunskapsbristen finns inte endast inom det ekonomiska området. Det är t. ex. möjligtatt gå igenom en grundutbildningi samhällsvetenskapliga ämnen utan att veta vad kooperation innebär. Detta avspeglar sig naturligtvis i de forskningsområden som doktorander och andra forskare senare väljer att arbeta med. Bristen på forskning om kooperation tar sig också uttryck i brist på handlednings- och lärarkompetens. Därmed tillförs inget stoff kurslitteraturen i undervisningen vid universiteten. Den undervisning som ges behandlar ofta kooperationen på ett mycket ytligt plan. A En stor del av Sveriges befolkning har anknytning till kooperationen; genom medlemskap i någon av organisationerna, genom boendet, som försäkringstagare, som anställd etc. Ungefär hälften av de svenska hushållen är medlemmar enbart i KF (ca 1,9 miljoner medlemmar 1979). Det är alltså en stor grupp människor som kan ha intresse av att forskning om kooperation bedrivs. Samhället i övrigt skulle också kunna ha nytta av sådan forskning. Forskning kring kooperativa vägar att söka lösa sociala och ekonomiska problem skulle kunna berika samhällsdebatten. Även på internationell nivå finns det behov av kooperationsforskning. Allt flera länder i tredje världen söker olika kooperativa lösningar på sina

utvecklingsproblem. Det speglas t. ex. i SlDA:s, SCC:s (Swedish Cooperative

Centre) och den danska motsvarigheten till SIDA, DANIDA:s ökade förmedling av tekniska biståndsinsatser till dessa delar av världen.

410 Kooperativ utveckling SOU 1981 :60

l 1.4.4 Statsmakternas inställning

Statsmaktemas inställning till forskning och undervisning om kooperationen var före 1970-talet passiv. l början av 1970-talet togs frågan uppi riksdagen i

anslutning till motioner, vilket dock inte ledde till något uttalande av

riksdagen. Diskussionen återkom i mitten av 1970-talet då riksdagen beslöt inrätta en professur i konsumentekonomi och några tjänster i konsumentforskning. Tjänsterna innebar även ett visst ansvar för att konsumentkooperativa verksamhetsforrner skulle behandlas. Det är tvivelaktigt om detta fått någon märkbar effekt i denna riktning. g l slutet av 1970-talet diskuterades frågan ännu en gång i anslutning till en motion som väckts av Hans Alsén m. 11. (1978/792730). Motionärerna förslog bl. a. en professur med kooperativ inriktning. Frågan remitterades till ett antal centrala och lokala högskolemyndigheter. Flertalet av remissinstansema var negativa till inrättandet av en professur, men betonade behovet av ökad forskning om kooperationen. Utbildningsutskottet sammanfattade remissinstansemas och utskottets synpunkter på följande sätt (UbU 1979/80:9).

Utskottet kan konstatera att utvecklingen av forskningen kring kooperationen - mot bakgrund av de uttalanden i frågan som statsutskottet och utbildningsutskottet gjorde

åren 1970 resp. 1972 -gått sakta och att resurser av någon omfattning ännu inte avdelats

för ändamålet. Utskottet anser i likhet med motionärerna att kunskaperna om kooperation, både producent- och konsumentkooperation, är bristfälliga och att ökad forskning inom området därför är angelägen. Enligt utskottets mening bör en systematisk uppbyggnad av forskning om kooperation ske och resurser avsättas för ändamålet. Flera remissinstanser är tveksamma till den form för förstärkning av forskningsområdet som förespråkas i motionen. Kooperationen är ett område, menar de, som kan studeras från flera olika perspektiv. Forskning om kooperation hör därför hemma inom flera olika ämnesområden. Bindning av resurser till en enda professur kan medföra att forskningen koncentreras till ett enda ämnesområde. Utskottet delar denna uppfattning och menar att det är en fördel om forskare från olika ämnesområden kam delta i forskning om kooperationen och om samverkan mellan dem kan underláättas. En förstärkning av forskningsområdet bör därför ske i former som medger :en sådan samverkan. En professur bör enligt utskottets mening aktualiseras först ;på längre sikt. i En förstärkning av ett forskningsområde på det sätt utskottet förordar är mtöjlig utan att särskilda medel härför anvisas av riksdagen. Det ankommer på de forsknimgsplanerande myndigheterna att i sitt arbete göra de avvägningar som är nödvändiga. Utskottet är således inte berett att nu bifalla yrkandet i motionen att en professur inriktas på forskning om kooperation. Vad utskottet anför om behovet av förstärkning av resurserna för denna forskning bör emel lertid riksdagen med anledning av rmotionen 1978/791730 som sin mening ge regeringen till känna.”

Uttalandet antogs av riksdagen.

Frågan debatterades även under 1980 i riksdagen Det påpekades att inget

hänt på det forskningsstödjande området sedan riksdagen fattat sitt beslut i december 1979 om att det skulle ske en uppbyggnad av kooperatiomsforskningen. UHÄ:s passiva hållning i frågan betonades. Utbildningsrminister 1 Riksdagsdebatt 1980- Jan-Erik Wikström var positiv till att frågan återigen togs upp, men trrodde att 06-09, svar på fråga 1979/80:51 l om forsk- man från de forskningsplanerande och frnansierande organens sida ämnu inte haft tillfälle att pröva frågan i anslutning till de anslagsfördelningar »och den ning rörande kooperation. forskningsplanering som regelmässigt äger rum.

i Kooperativ utveckling 41 l

l anslutning till motioner 1980 och 1981 har föreslagits ”att ett förslag till forskningspolitiskt program om kooperationen som företagsform, idé och folkrörelse” borde föreläggas riksdagen i den forskningspolitiska propositionen som aviserats till våren 1982. Framställningama har inte föranlett annat än att utbildningsutskottet i sitt utlåtande 1981 uttalade att det förutsatte att forskningsrådsnämnden tar upp dessa frågor i samband med sitt uppdrag att göra prioriteringar i forskningsverksamheten.

l 1.4.5 Organisationernas forskningsresurser

l det föregående har redovisats det politiska intresset för ökat stöd till kooperationsforskning. Innan vi går vidare till att diskutera formerna för stöd till denna forskning, kan det vara av intresse att beskriva vissa befintliga resurser på området; vart forskare kan vända sig för dokumentärt material och annan information. Som tidigare nämnts, har kooperationsforskning vid universitet och högskolor varit av ringa omfattning. Universitets- och forskningsbibliotek saknar därmed en bredare täckning av kooperationsområdet. Forskare som bedriver kooperationsforskning får ofta söka sig till de kooperativa organisationernas bibliotek för det nödvändiga bakgrundsmaterialet. KF:s och LRF:s bibliotek och huvudarkiv i Stockholm ligger då närmast till hands. Biblioteken *är i första hand till för organisationerna, men används även av forskare och andra intresserade. KF:s bibliotek fungerar som centralbibliotek för de konsumentkooperativa föreningarna i landet. Bevakningen av konsumentkooperationen är den primära uppgiften. Den kooperativa litteraturen är omfattande. KF:s bibliotek räknas som ett av världens främsta på området. Biblioteket har för närvarande ca 80 000 volymer, som systematiserats under ämnen inom ekonomi, detaljhandel, statistik, samhällsvetenskap osv. Biblioteket har även hand om föreningsarkivet, där fusionerade eller på andra sätt upplösta föreningars protokoll, huvudböcker, medlemsmatriklar, verksamhetsberättelser, fotografier etc. slutförvaras efter att ha mikrofilmats. LRF:s bibliotek omfattar omkring 12 000 volymer med inriktning främst på jord- och skogsbruk, ekonomi, kooperation och samhällsfrågor. Tyngdpunkten ligger i första hand på den svenska lantbrukskooperationen, i andra hand på motsvarande organisationer i andra länder. LRF:s arkiv förvarar material från LRF och dess föregångare, samt från föreningar, organisationer, företag och enskilda personer med anknytning till dessa. Där finns även ett ganska stort antal bandintervjuer med ledande personer inom lantbrukskooperatioi nen. KF:s och LRF:s bibliotek och arkiv har alltså den bästa dokumentära täckningen inom det kooperativa området, nationellt och internationellt. De konsumentkooperativa organisationerna bildade 1975 Kooperativa institutet som arbetar med frågor om långsiktig utveckling och opinionsbildning. Det är också ett organ för nationella och internationella samarbetsfrågor. Organisationerna har betonat den forskningsfrämjande verksamheten och givit institutet i uppdrag att samordna och utveckla gemensamma delar av denna xerksamhet. Institutet hittillsvarande arbete, kontakt med kooperativa institutzoner och intresserade forskare i Sverige och andra länder, har givit en

412 Kooperativ utveckling SOL [98 l 260

överblick som är viktig i detta sammanhang. Institutet kan bistå med upplysningar om litteratur och annan information samt med kontakter in i de kooperativa organisationerna. En förening för kooperativa studier har bildats i mars 198 l. Föreningens syfte är att främja och stimulera forskning och studier om kooperationen. Den kommer att vara avsedd för forskare och andra forskningsintresserade från hela landet och skall verka genom seminarier, symposier, kurser, skrifter och informationsblad till medlemmarna. Föreningen bildas på riksnivå, men kommer också att utveckla regionala och lokala samarbetsformer. Det dokumenterade arbetet kommer till en början att ske i anknytning till Kooperativa institutet.

l 1.4.6 Former för stöd till hrskning om kooperation

Inledning En utgångspunkt för diskussionerna i det föregående har varit att ytterligare forskning om kooperation bör komma till stånd vid universitet och högskolor. Detta ligger i linje med den svenska principen att universitetens och högskolornas forskningsresurser ska tas i anspråk för att belysa problem som är av intresse för olika delar av samhället. Därav följer att nya, särskilda organisatoriska lösningar bör undvikas. Vad gäller forskning om kooperationen är det utredningens uppfattning att en ökad forskning vid universitet och högskolorkommer att sprida viktig kunskap om kooperationen in i stora delar av forsknings- och utbildningssystemet. Det är emellertid viktigt att formerna för stöd till forskning om kooperationen tillgodoser vissa grundläggande funktioner, bl.a. krav på kontinuitet, intressestimulans och utbyte praktiker-teoretiker. För att forskningen skall få kontinuitet och möjligheter att vidareutvecklas. krävs både ekonomiska resurser och kompetenta forskare. Dessa är naturligtvis i många fall beroende av varandra. Ett annat viktigt krav för att forskningen skall bli kontinuerlig och mindre känslig för konjunktursvängningar är att det finns något organ som kan stimulera och upprätthålla intresset. Utbytet mellan kooperativt intresserade forskare och verksamma kooperatörer kan här fylla en viktig funktion. Detta resonemang kommer i de följande avsnitten att vidareutvecklas.

F0 möjligheter

U-systemets

Vad gäller det finansiella stödet till kooperationsforskningen, utgår vi från att

nu existerande organisatoriska struktur så långt som möjligt bör utnyttjas. Ett relativt litet antal forskningfinansierande och forskningsplanerande organ är i detta sammanhang av intresse. Om forskning och utbildning om kooperation i ökad utsträckning ska kunna föras in i universitet och högskola, är det uppenbart att de ansvariga myndigheterna på universitetsområdet måste engageras, i första hand UHÄ. Ett problem är att UHÄ och de skilda fakultetema i de hittillsvarande diskussionerna kring kooperationsforskningen visat så litet intresse. Däremot finns ett inte alltför blygsamt antal intresserade forskare spridda på en mängd

Kooperativ utveckling 413

institutioner, företrädesvis inom den samhällsvetenskapliga fakulteten, men även inom den humanistiska. Vad gäller direkt forskningsstödjande organ är det i första hand tre som är relevanta for forskning kring kooperationen: humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR), forskningsrådsnämnden (FRN) och dess delegation för folkrörelseforskning, samt riksbankens jubileumsfond. Samtliga dessa institutioner har ett allmänt ansvar för forskning om olika samhällsfenomen. Även Statens råd för jord- och skogsbruksforskning kan spela en roll i detta sammanhang. Utredningen anser att forskningsrådsnämndens delegation för folkrörelseforskning bör ha ett särskilt ansvar för kooperationsforskningen. Delegationen har redan gett ett betydande stöd till forskning om kooperationen; dvs. betydande i relation till den totala omfattningen. För att de initiativ som tagits bl.a. i riksdagen skall kunna genomföras är det angeläget att dessa myndigheter och organ vidtar åtgärder i enlighet med de uttalanden som vid flera tillfällen gjorts av bl. a. statsmakterna. Utredningen föreslår att de ovan nämnda myndigheterna bildar en tsamradsgrttp/ø for diskussion om gemensamma former och förslag till åtgärder for ett ökat stöd till kooperationsforskningen. I detta sammanhang bör en bred krets av intressenter höras. Ett samordnande ansvar för planeringsarbetet bör läggas på forskningsrådsnämnden och/eller dess delegation för folkrörelseforskning. Ett annat altemativ för finansieringen vore att ”öronmärka” medel från utbildningsdepartementet för forskning om kooperationen. Vi rekommenderar för närvarande inte detta alternativ, men om den struktur som vi här förespråkar inte snabbt visar sig fungera, bör statsmakterna överväga andra mer direkta föreskrifter för uppbyggnaden av kontinuerlig kooperativ forskning.

Organisatoriska alternativ l det fölgande kommer fyra olika altemativ för organisatoriska möjligheter på den forskningsutförande nivån att presenteras. En rrinimiinsats för att förbättra möjligheterna för uppkomsten av en slagkraftig forskning kring kooperationen är att ökade finansiella resurser ställs till förfogande. Denna miniminivå skulle kunna tillgodoses utan några åtgärder på den forskningsutförande/institutionella nivån. Man förlitar sig i stället på att samordningen på den forskningsfinansierande nivån tillgodoser statsmaktemas och andra intresserade parters krav på ökad kooperativ forskning. Denna lösningsmodell kan betecknas som ett status quo plus uttalad prioritering av forskningsområdet. Nästa altemativ för stimulans till kooperationsfoiskningen är att ett antal tjänster på institutionerna specialdestineras for forskning kring kooperationen. Förslaget i riksdagsmotionen (1978/79:730) om att inrätta en professuri kooperctionsforskning har av de flesta remissinstanser avvisats. Utredningen anser att när forskningen kring kooperationen så småningom får en tillräcklig volym cch stabilitet, kan tjänster som professurer återigen bli aktuella. Sådana tjänsterbör då knytas till aktuella universitetsdiscipliner, men med skyldighet att utveckla forskning och undervisning i kooperationsinriktade delar av ämnet.

4 l 4 Kooperativ utveckling

Däremot förordar utredningen särskilda tjänster på mellannivåema av den typ som för närvarande frnaniseras av forskningsråden. Sådana tjänster skulle kunna ge en betydande stimulans till forskningsområdet. Om en sådan lösning

väljs bör det åligga den samrådsgrupp, som nämndes ovan, att diskutera

kostnadsfördelningar och andra frågor som måste lösas innan tjänster inrättas. Det är realistiskt att tro att endast ett fåtal sådana tjänster skulle kunna inrättas, åtminstone på kort sikt. Det alternativ som beskrivs i det följande kan kallas en nratrismodell. Som tidigare anförts kräver en utbyggd forskning kring kooperationen medverkan från flera discipliner. De för närvarande engagerade forskarna på området är fördelade på olika institutioner vid olika lärosäten. Dessa forskare kunde knytas fastare till kooperationsforskningen genom ett program, som finansieras av de ovan nämnda anslagsgivande myndigheterna. Via projektstöd skulle dessa organ kunna bygga upp en sammanhållen kooperationsforskning. Man skulle således få ett program för forskning kring kooperationen. För att programmet skall fungera är det uppenbart att vissa resurser för att hålla matrisen måste sättas in, t. ex. reseanslag, resurser för att anordna seminarier etc. Matrisorganisationen kräver också en sammanhållande punkt. Till viss del kan samrådsorganet mellan de finansierande myndigheterna fylla denna funktion, men man bör också överväga att knyta en begränsad sekretariatsfunktion till någon eller några av de i matrisen ingående institutionerna. Detta leder till en högre ambitionsnivå av matrismodellen och till det alternativ för organisationen som utredningen i första hand förespråkar, nämligen en matrismodell kombinerad med ett antal tjänster. Finansieringen av olika projekt skulle i den utvidgade matrismodellen fortfarande ske genom de existerande organen och bedömas efter samma kvalitetskriterier som annan forskning. Ansvaret för utarbetande av det

nämnda programmet bör ligga hos den föreslagna samrådsgruppen. Arbetet

bör ske i samråd med det i ett senare sammanhang föreslagna rådet för kooperativ utveckling och med de kooperativa huvudorganisalionema. Härigenom bör kooperationsforskningen kunna få den nödvändiga stabiliteten i inledningsstadiet. Utredningen vill i detta sammanhang understryka att den kooperativt inriktade lantbruksforskningens möjligheter och behov skall beaktas i såväl programuppläggningen som i fördelningen av forskningsresurser. För forskningsprogrammets sammanhållning och genomförande bör ett mindre sekretariat för dokumentation och samordning av forskningsresultat m. m. inrättas. sekretariatet skall fungera som informationscentrum för forskare, studerande vid universitet och högskolor och andra intresserade. Sekretariatets resurser bör kunna göras mycket begränsade, t. ex. en tjänst på deltid kombinerad med forskning. Med tanke på de befintliga resurserna hos KF:s och LRF:s bibliotek, samt hos Kooperativa institutet skulle sekreteriatet lämpligen placeras i Stockholm, men eftersom forskarna verkar på olika orter

i landet vore det olyckligt att lägga alla resurser på en ort. Matrismodellen ger

här flexibilitet och möjlighet att inrätta forskar-tjänster av den typ som nämnts under alternativ två, särskilda forskartjänster på mellannivåema. Dessa tjänster kan altemera mellan discipliner och orter i landet beroende på var behov och kompetens finns. För att modellen skall fungera och satsningen på kooperationsforskning

Kooperativ 415

zltvecgkling

resultera i en vidareutveckling av forskningsområdet, behövs en ñrnktion i matrisen där intresse kan stimuleras och utbyte med forskare från andra discipliner ske. Föreningen kooperativa studier skulle här kunna fylla denna funktion. Föreningen avser samla forskare och kooperatörer från hela landet och genom kurser, symposier, publikationer m. m. se till att forskningsresultaten kommer till praktisk användning. Föreningen bör, inom ramen för de medel som i senare avsnitt (l1.7.3) föreslås stå till förfogande för bl. a. program, forskarsamverkan, dokumentation m. m. kunna erhålla ekonomiskt stöd för sin verksamhet. De senaste årens kooperationsforskning, som i huvudsak finansierats av forskningsråden (motsv.) och kooperationsutredningen, har erhållit extemt stöd på uppskattningsvis ca l milj. kr/år. För den ovan skisserade modellen V har vi beräknat att ca 2 milj. kr/år skulle täcka utgifterna i ett inledningsskede. Kostnademas fördelning och finansiering diskuteras ytterligare i ett senare avsnitt.

l 1.4.7 Ökad högskoleundervisning om kooperation

Av tidigare redovisning har framgått att med ett undantag, nämligen lantbruksuniversitetets agronomutbildning, ekonomiska linjen, finns ingen obligatorisk utbildning om kooperationen på högskolenivån. Under senare år har dock ett antal tillfälliga kurser om kooperation hållits vid några av högskolorna. Ingenting garanterar således att dagens studenter på exempelvis högskolornas ekonomlinje får någon som helst undervisning i kooperativ ekonomi och verksamhet. Det finns flera orsaker till dessa förhållanden. Dels har den nästan totala bristen på kooperativ forskning på det ekonomiska området medfört att kooperativa läroböcker saknas och att läroböckema i allmän ekonomi nästan

helt saknar kooperativt stoff samt att lärare i kooperativa ämnen också saknas,

Dels - och här finns givetvis ett samband med det bristande utbudet- synes inte någon påtaglig manifesterad efterfrågan på kooperativ undervisning ha förelegat. Först under senare år torde en viss latent efterfrågan ha vuxit fram, vilken manifesterats i några fall. Dagens högskoleundervisning är uppbyggd efter ett komplicerat mönster av centrala riktlinjer och ramar och regionala/ lokala intressen, prioriteringar och profrleringar. Strävanden att direkt engagera samhället/näringslivet i besluts-l

processen på lokal/regional nivå är påtaglig.

Under senare tid har frågan om ekonomutbildningens kvalitet aktualiserats. l 1980/81 års budgetproposition har föredragande statsrådet i samband med forslag till anslag för Utbildning för administrativa, ekonomiska och sociala yrken (prop. 1980/811100 bil. 12 s. 438) uttalat att Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) bör prioritera en kvalitativ förbättring av ekonomutbildningen. Om i detta sammanhang en kooperativ och lokal/regional opinion för ökad kooperativ högskoleundervisning kan väckas och de föreslagna åtgärderna på det kooperativa forskningsområdet genomförs, synes förutsättningarna finnas för att en permanent kooperativ högskoleundervisning skall komma till stånd i samband med en upprustad ekonomutbildning. Målsättningen för uppbyggnaden av en kooperativ högskoleundervisning

416 utveckling SOl 1981:60 Kooperativ

bör vara tvåfaldig, dels att kooperationen som företagsform får en rätvisande presentation och analys i ekonomutbildningens grundkurs, dels at» tillvalskurser görs tillgängliga för en fördjupning av kunskaperna inom olikz delar av

området kooperativ ekonomi och verksamhet.

Utredningen föreslår därför att UHÄ och berörda regionala/ loka la- högskoleorgan, bl. a. i samband med pågående utveckling av högskoleundeyisningens kvalitet, medverkar till att utbyggd högskoleundervisning om korpe ration enligt de riktlinjer som här angetts kommer till stånd. Även koopcrationen själv bör centralt och regionalt/lokalt medverka i aktualiseringen av denna utbyggnad. Utredningen förutsätter givetvis också att för agronomutbildningen ansvariga organ medverkar till att befintlig kooperativ utbildning vid lantbruksuniversitetet bibehålls och utvecklas.

l 1.4.8 Slutsatser och förslag

Utgångspunkten för detta avsnitt har varit att forskning och utbilcning om kooperation i ökad utsträckning bör upptas vid universitet och högskolor. Därav följer enligt nu rådande högskolepolitik att genomgripande särskilda organisatoriska lösningar bör undvikas. Vad gäller finansieringen rv forskningen bör även nu existerande organisatoriska struktur så lång: möjligt utnyttjas. Utredningen anser det vara möjligt att inom ramen för det ovan sagda utveckla kooperationsforskningen vid svenska universitet och högskolor. Utredningen förordar den tidigare beskrivna matrismodellen med ett antal Erskaryänster. Forskningsrådsnämnden och en samrådsgrupp föreslås få ansvaret för den kooperativa forskningens uppbyggnad. Samrådsgruppen får ansvaret för utvecklandet av ett forskningsprogram på riksnivå till vilket bl. a. möjlighet att inrätta högst tre särskilda forskningstjänster skall finnas. Vissa sekretariatsresurser bör också kunna finansieras genom de i samrådsgruppen inâende organen. Den under 1981 bildade Föreningen för kooperativa studier föreslås även kunna få ekonomiskt stöd för sin verksamhet. Beträffande undervisningen om kooperation konstateras att den för närvarande är mycket liten. Målsättningen för en utbyggd undervisning på detta område bör vara att det åtminstone i ekonomutbildningen obligatoriskt skall ingå viss minimiundervisning om kooperativ ekonomi och verksamhet samt att dessutom fördjupningsmöjligheter bör finnas. Utredningen föreslår att UHÄ och övriga berörda myndigheter beaktar detta utbildningsbehov i den pågående utvecklingen av ekonomutbildningen. Utredningen föreslår således: E] Vissa särskilda åtgärder vidtas för att, inom ramen för befintligt forskningsoch utbildningssystem, bygga upp en kontinuerlig forskning och undervisning om kooperation. A El För forskningen utvecklas ett forskningsprogram som bygger på samverkan mellan olika forskningsinstitutioner enligt en särskild s. k. matrismodell. Programmet bör ses över varje år. El Forskningsrådsnämnden bör med hjälp av en särskild samrådsgrupp svara för att forskningsområdet beaktas vid resursfördelningen.

. Kooperativ utveckling 417

El Föreningen för kooperativa studier får ekonomiskt stöd för sin verksamhet. E] Forskningen finansieras genom forskningsråden och motsvarande. Dessutom avdelas resurser för tre forskartjänster samt for vissa sekretariats- och samverkansfunktioner. El Universitets- och högskoleämbetet och berörda högskolemyndigheter på regional/ lokal nivå bör verka för uppbyggnad av undervisning om kooperativ idé, ekonomi och verksamhet.

l 1.5- Kooperativ utveckling

Frågan om behov av och villkor för kooperativ utveckling gäller både befintlig etablerad och ny kooperation. Samhällets möjligheter att främja kooperativ verksamhet är begränsade. Den kooperativa formen innebär att huvudansvaret for etablering, utveckling och drift av verksamhet ligger hos medlemskollektivet. Samhället kan dock skapa en gynnsam miljö för uppkomst och utveckling. I tidigare avsnitt av detta kapitel har vissa allmänna och generella förutsättningar för kooperationen behandlats. Dessa - allmän kunskap och

information om det kooperativa alternativet samt kooperativ forskning och

utbildning - är emellertid inte tillräckliga. Vissa andra förutsättningar krävs också. I det följande kommer dessa - och framför allt de som samhället kan medverka till - att närmare diskuteras.

l 1.5.1 Förutsättningar Som framgår av ett tidigare avsnitt (3.7) och som också utvecklats i kommundepartementets (referensgruppen for folkrörelsefrågor) skrift I morgon kooperation - ett_lblkrörelsealternaziv finns for närvarande ett växande intresse för en kollektiv lösning i olika former av skilda samhälleliga problem. Detta intresse är främst inriktat på att i småskalig form och i egen regi tillgodose vissa primära behov såsom arbete, livsmedel, bostad och social gemenskap. Intresset synes endast i undantagsfall ha knutits till befintlig kooperation eller överhuvudtaget till den kooperativa fonnen som sådan. Sökandet efter en alternativ samhällsstruktur synes i hög grad vara det primära för en stor del av denna rörelse. Från samhällelig utgångspunkt finns det anledning att se positivt på detta intresse. Som tidigare framhållits kan kooperationen vara en lösning på vissa samhälleliga problem och även om inte alla de idéer till kollektiva åtgärder av ”gräsrotskaraktäf” som aktualiserats kan förverkligas i kooperativ form, är många sådana att de bör prövas ytterligare. Det intresse som visats från olika kollektiv är den främsta grundförutsättningen som kooperativ verksamhet måste bygga på. Vid sidan av denna ännu inte ”institutionaliserade” rörelse har under senare tid även inom den ”etablerade” kooperationens ram diskussioner förekommit som visar på beredvillighet till engagemang för nya kooperativa verksamheter. Oavsett om ny kooperation utvecklas inom den befintliga kooperationens läger eller inte, är det angeläget att all kooperativ kunskap och erfarenhet tas till vara och utnyttjas i utvecklingen av ny kooperation. Detta kan ses som-en andra grund/örtttsättning.

418 Kooperativ utveckling

En tredje grundförutsättning är att samhällets olika sektoransvariga organ, offentliga som privata, intar en öppen och positiv attityd till utvecklingsåtgärder innebärande etablering av och försök med nya, dvs. kooperativa lösningar inom näringsliv och förvaltning. Detta bör i princip gälla all befintlig verksamhet. Därför bör generellt föreskrivas att alla centrala och regionala statliga myndigheter inom ramen för gällande verksamhets inriktning och resurser i positiv anda prövar och/eller medverkar i prov av kooperativa lösningar inom myndighetens verksamhetsområde. Även inom statlig utrednings- och utvecklingsverksamhet bör förutsättningama för en kooperativ lösning övervägas. Denna skyldighet bör föreskrivas i direktiven. Genom särskilda beslut av statsmakterna år 1979 och - efter förslag från kooperationsutredningen 1981 (prop. 1978/791123 bil. l och prop. 1980/812130) pågåri särskild ordningen viss försöksverksamhet av här berört slag. Det gäller stöd till utveckling av löntagarägda och arbetskooperativa företag inom Statens industriverks och de regionala utvecklingsfondemas arbetsområde, dvs. främst tillverkningsindustrin. Bland andra sektorer där kooperativa alternativ bör prövas kan jordbruket och olika former av landsbygdsservice nämnas. En stor del av den ”nya” kooperativa rörelsen gäller olika former av landsbygdskollektiv. Den praktiska verksamheten har hittills varit av liten omfattning och ofta av mycket diffus karaktär. När det gäller lantbruksproduktion finns en utbyggd statlig näringspolitisk organisation, nämligen lantbruksstyrelsen och lantbruksnämndema. Dessa myndigheter bör inom ramen för gällande ansvarsområde kunna medverka i etablerings- och utvecklingsarbetet vad gäller lantbrukskooperativ. Viss erfarenhet föreligger för övrigt genom handläggningen av frågor om sambruksföreningar. Ett annat stort och i detta sammanhang viktigt område är det sociala, omfattande bl. a. boendet samt barn- och äldreomsorg. Inom detta område har många initiativ redan tagits till kooperativ verksamhet. En stor etablerad bostadskooperativ sektor finns redan. Myndigheterna på detta område, främst bostads- och socialstyrelsema och samverkande regionala organ, bör i ökad utsträckning kunna medverka i en kooperativ utvecklingsverksamhet både i anslutning till befintlig kooperation och när det gäller etableringen inom nya” områden. Även på andra områden, handel och annan privat service, utbildning och samfärdsel, har initiativ tagits till ny“ kooperativliknande verksamhet, i en del fall vid sidan av befintlig stor kooperativ sektor. På områdena finns i regel centrala och regionala myndigheter som bör kunna medverka i initiativens utveckling. En järde förutsättningsom här endast skall nämnas i förbigående gäller den kooperativa verksamhetens kapitalbehov. Kapitalfrågoma -i första hand för den etablerade kooperationen - har behandlats i ett särskilt kapitel. De där framlagda förslagen torde i vissa fall även gälla villkoren för utvecklingen av ny kooperativ verksamhet. Kapitalfrågan har observerats i den arbetskooperativa verksamheten. Därvid har uttalats att en personlig kapitalinsats bör förutsättas vid kooperativ etablering samt att därutöver lån till ytterligare

medlemsinsatser bör kunna utgå genom befintliga låneformer knutna till

i industriverket och utvecklingsfondema.

Kooperativ utveckling 419

Forrnema för att tillgodose kapitalbehovet vid nyetablering av kooperativ verksamhet inom andra områden kan inte bedömas generellt. lnom vissa områden torde kapitalstöd genom befintliga kapitalinstitutioner kunna erhållas. l andra fall bör lösningen sökas inom ramen för en särskild försöksoch utvecklingsverksamhet. Denna utvecklas i det följande. En femte _förzitsättning för kooperativ utveckling är således att vissa särskilda utvecklingsresurser avdelas. Detta behövs för

El kartläggning och analys av utvecklingsområden, utvecklingsprojekt och utvecklingsresultat, D medverkan i uppbyggnad och drift av en eller flera kunskaps- och erfarenhetsbanker om kooperativ organisation och verksamhet, E] initiering och stöd till utvecklingsprojekt för ny kooperativ verksamhet, EI stöd tillnya kooperativers kapitalförsörjning, El stöd till olika myndigheters kooperativa utvecklingsarbete, E] utvärdering av resultatet av kooperativt utvecklingsarbete.

För att dessa utvecklingsresurser skall komma till sin rätt torde det vara nödvändigt att de ges en viss organisatorisk form och stadga. lnnan detta diskuteras skall vissa preciseringar göras om verksamhetens inriktning.

l 1.5.2 Utvecklingsverksamhetens inriktning

lnom ramen för utvecklingsverksamheten bör kartläggnings- och analysresurser inriktade på att medverka till en mångsidig kooperativ försöksverksamhet stå till förfogande. Syftet bör vara att redan väckta idéer och initiativ

till kooperativ verksamhet får en kritisk/saklig analys och hjälptill kooperativ

utformning vad gäller organisation, verksamhet och ekonomi. Det bör kunna gälla initiativ såväl från redan etablerad kooperation som från enskilda personer och grupper. Vidare bör inom utvecklingsverksamhetens ram initiativ kunna tas till försök med ny kooperativ verksamhet på områden där några spontana initiativ inte väckts men förutsättningar ändå synes vara för handen.

De kunskaps- och erfzrenhetsresurser som behöver insamlas, systematise-

ras och bedömas bör främst gälla det kooperativa företagets form och villkor i dagens blandekonomiska samhälle. Härvid är det viktigt att kunskaperna inte bara omfattar det kooperativa företagets principiella särart utan än mer de praktiska frågorna vid företagsbildande och drift såsom stadgar/registrering, kapitalanskaffning, produktion, kalkylering, marknadsföring etc. lnom den befintliga kooperationen finns en betydande kunskap om det kooperativa företagets ñrnktion. Denna torde dock endast i begränsad omfattning vara tillämplig för kooperationen inom nya områden. Därför synes det vara nödvändigt att i betydande utsträckning förvärva ny kunskap

direkt eller indirekt bl. a. genom ett kontaktregister omfattande fristående

konsulter och experter. För att förvärvade kunskaper och erfarenheter skall kunna förmedlas till nya intressenter behöver de samlas och organiseras i fomr i av en eller flera kunskaps- och erfarenhetsbanker. Vid sidan av rollen att tillhandahålla kunskap och erfarenheter bör en mer aktiv roll, nämligen att initiera och stödja utvecklingsprojekt, ingå i den

organiserade utvecklingsverksamheten. De fall det i första hand gäller är

420 Kooperativ utveckling SOL 1981:60

sådana där det egentliga utvecklingsarbetet for att finna praktiska lösningar på komplicerade problem är stort och komplicerat med många olika intressenter. I ett sådant fall kan ett särskilt initierat och lett pilotprojekt ge mer erfarenheter än ett eller flera spontant initierade fall. Det kan gälla inom exempelvis området social service och kanske för vissa landsbygdskooperati va projekt. Genom en organisation med tillgång till vissa personella och finansiella resurser bör således ett antal utvecklingsprojekt initieras och genomföras. Inom ramen for denna särskilt organiserade utvecklingsverksamhet bör även vissa möjligheter finnas till finansiellt utvecklingsstöd. Den för ny kooperativ verksamhet behövliga kapitalinsatsen bör i forsta hand satsas av de i kooperativet ingående medlemmarna och i andra hand genom att kommunala och andra offentliga institutioner står för de stora primära investeringsbehoven, exempelvis när det gäller servicekooperation på det sociala området. I vissa fall, och kanske speciellt i de särskilt initierade och stödda utvecklingsprojekten, bör möjlighet föreligga till finansiellt stöd till erforderligt insatseller grundkapital for nödvändiga investeringar. Stödet bör principiellt vad gäller investeringar i anläggningar och utrustning vara av lånekaraktär med Villkorlig avskrivningsmöjlighet. Kostnader av direkt kooperativ utvecklingsoch försökskaraktär bör kunna täckas genom bidrag. En annan uppgift som bör ingå i den här skisserade speciella utvecklingsverksamheten är att biträda i utvecklingen av tillämpningen av kooperativa alternativ inom näringsliv och förvaltning som nämndes tidigare (s. 402). Genom den kooperativa sakkunskap som samlas inom denna utvecklingsverksamhets ram kan myndigheter och andra organ med sektorsansvar få råd och annat stöd för åtgärder som innebär att kooperativa lösningar på olika forvaltnings- och verksamhetsfrågor kan övervägas.

Slutligen bör i verksamheten ingå att hålla sig informerad om den samlade

kooperationens roll och utveckling samt att utvärdera utvecklingsinsatsemas resultat. Slutsatsema av detta bör offentliggöras i lämplig form, exempelvis i den tidigare (l 1.3.2) föreslagna kooperativa ârsboken.

ll.5.3 Slutsatser och förslag

I tidigare avsnitt har behovet av ny kooperativ verksamhet skisserats. Här har vidare konstaterats att viktiga förutsättningar för kooperativ utveckling finns, nämligen EI ett stort intresse hos många människor för bildande av nya kooperativ, samt El intresse hos befi ntlig etablerad kooperation for att medverka i bildandet av ny kooperation. Därutöver krävs emellertid enligt utredningens bedömning även att vissa andra förutsättningar ñnns för att det befintliga intresset skall utvecklas till kooperativ verksamhet. Dessa är E] en positiv medverkan av olika myndigheter och sektorsansvariga organ i aktualisering av det kooperativa alternativet vid lösningen av olika verksamhetsbehov,

Kooperativ utveckling 421

D att vissa kapitalfrågori samband med etablering av kooperativ verksamhet löses, D att utvecklingsverksamhet kommer till stånd och resurser för en sådan avdelas, samt D att utvecklingsverksamheten får en lämplig organisatorisk form.

Mot bakgrund av samhällets behov, kooperationens möjligheter och de här redovisade förutsättningarna som måste uppfyllas för att en kooperativ utveckling skall komma igång, föreslår kooperationsutredningen att följande åtgärder vidtas: D Föreskrifter utfärdas som ålägger samhälleliga organ att regelmässigt pröva kooperativa alternativ vid övervägandet av åtgärder rörande näringspolitiska och sociala frågor. D Initiativ tas till och resurser avdelas för en bred kooperativ utvecklingsverksamhet. Även kapitalfrågoma tas upp i detta sammanhang. D Utvecklingen ges en organisatorisk form som garanterar kooperativ och samhällelig effektivitet. Den senaste punkten utvecklas ytterligare i följande avsnitt.

l 1.6 -

Kooperativ utveckling organisation

l 1.6.1 Bakgrund och uppgifter

Lika litet som kooperationen är ett universalmedel som löser alla problem finns det någon enskild åtgärd som löser kooperationens problem eller skapar ett kooperativt samhälle. För att åstadkomma en for samhället önskvärd kooperativ utveckling behövs en bred, systematisk och kontinuerlig process. Den måste bygga på individemas intresse, både sådana som redan är medlemmar i en kooperativ verksamhet och andra som vill engagera sig i sådan verksamhet, på befintliga kooperativa organisationer och på samhällets organiserade intresse. Staten kan ,således inte dirigera fram en kooperativ utvecklingsprocess. Däremot kan staten och dess organ skapa förutsättningar för och stimulera en önskvärd process. I tidigare avsnitt har en rad förslag till åtgärder för kooperativ utveckling lämnats. l det följande skall de organisatoriska effekterna behandlas. De åtgärder som föreslagits spänner över ett vitt område av samhälleliga aktiviteter. Emellertid saknas inte sällan erfarenheter av kooperativ verksamhet inom dessa områden. Samtidigt finns starka kooperativa organisationer som täcker väsentliga delar av näringslivet. Dessa har emellertid hittills endast i begränsad omfattning kunnat engagera sig i ny kooperations utvecklingsproblem. Denna organisatoriskt sett splittrade bakgrund innebär att frågan om organisationen av utvecklingsprocessen och de i den ingående komponenterna måste prövas. Särskilt gäller det om det behövs någon sammanhållande, samordnande och initiativtagande organisation för kooperationen i sin helhet eller för statliga insatser på området. Kooperationsutredningen bedömer det som nödvändigt att skapa ett samverkansorgan. En gemensam bas för diskussion, prövning, prioritering och intiativ synes ge så många fördelar för en kooperativ utveckling att ett organ bör bildas. Den utveckling inom detta område, som i flera avseenden

422 Kooperativ utveckling

SOU l98l:60

redan kommit igång, bl. a. som en följd av

kooperationsutredningens insatser,

kan annars riskeras. Även de strävanden som dokumenteras i kommundepartementets skrift, I morgon kooperation, talar for att ett samverkansorgan behövs. Strukturen och funktionen

hos ett sådant organ kan inte anses på förhand

given. Individuella strävanden, starka och utbyggda folkrörelseorganisationer samt olika statliga och andra samhälleliga intressen skall samordnas med minsta möjliga byråkratiska och revirbevakande effektivitetsfcirluster.

l 1.6.2 Internationella

exempel

Frågan om behovet av en särskild organisation eller av ett särskilt organ for att främja kooperativ nyutveckling är inte ny eller unik för Sverige. Under senare år har olika överväganden i bl. a. USA, Kanada, Storbritannien, Frankrike, Belgien och Holland lett till inrättandet av statliga eller statsunderstödda utvecklingsorgan. I flera av öststatema finns också omfattande institutioner för kooperativ utveckling på olika områden. l USA inrättades l978 en National Consumer Bank efter Co-operative mönster från en liknande institution inrättad på 1930-talet för lantbrukskooperationen. Som framgår av namnet är organet i första hand en finansieringsinstitution för kommersiella lån till olika nya konsumentkooperativa projekt, däribland boendekooperativ. Till banken är knuten en särskild byrå för Självhjälp, utveckling och tekniskt bistånd”. Denna byrå kan bl. a. ge lån på mjuka villkor” till nystartade kooperativer som inte kan låna på marknadsmässiga villkor. Av resurserna ställer staten upp med 300 milj. dollar under en femårsperiod som grundkapital. Dessutom deltar låntagare och allmänhet med viss del i fonn av B- och C-aktier. Genom emittering av obligationer anskaffas ytterligare kapital. På sikt skall det statliga grundkapitalet lösas in av bankens kunder. I Quebec i Kanada bildades 1977 La Societé de Développement C ooperattf SDC, som är ett samarbetsorgan för delstaten Quebec och den kooperativa rörelsen i den franskspråkiga delen av Kanada. skall Organet verka för etablering och utveckling av främst konsumentkooperativ verksamhet genom att

D lämna eller förmedla kapitaltillskott i form av lån, förvärv av företagsandelar eller lânegaranti, D lämna tekniskt bistånd och konsulttjänster till kooperativa företag, D insamla och distribuera information om kooperativ verksamhet, problem och praktiska lösningar, D temporärt åta sig företagsledande funktioner.

I ett inledningsskede - de två forsta verksamhetsåren - svarar staten för huvuddelen av SDC:s resursbehov. Fr. o. m. tredje verksamhetsåret delas kostnaderna lika mellan staten och kooperationen. De garanterade resursema de tre första åren var sammanlagt 3 milj. dollar och därefter 800 000 dollar per år. Dessutom kan for särskilda projekt tilläggsanslag erhållas. Av styrelsens elva ledamöter, som samtliga utses av regeringen, har

SOU 19:51:60 Kooperativ utveckling 423

kooperationen sex ledamöter varav en representerar den kooperation som inte är ankn uten till något kooperativt förbund. Det brittiska Co-operative Development Agency, CDA, bildades genom år 1978. Det är alltså ett statligt organ för utveckling av parlamentsbeslut kooperativ verksamhet. Det bildades för att främst stödja tillkomsten av ny arbetskooperation, men också annan ny kooperation vid sidan av befintlig konsument- och lantbrukskooperation skall främjas. CDA:s uppgifter är att

D främja den kooperativa rörelsens principer och representera dess intressen, D identifiera och rekommendera metoder för kooperativ utveckling, D identifiera och rekommendera projekt att genomföras i kooperativ form, D lämna råd till kooperativa företag och till personer som vill etablera kooperativ verksamhet, D utgöra ett forum för överläggningar och debatt inom kooperationen, och råd till och offentliga om D avge yttranden regering myndigheter kooperativa frågor, D följa den kooperativa utvecklingen inom och utom Storbritannien.

CDA:s verksamhet är garanterad för en femårsperiod. Under de tre första åren har getts statligt minimianslag om 300 000 E per år, vilket efter särskilda beslut kunnat höjas till 500 000 f. Kapitaltillskott till enskilda kooperativa företag ingår inte i verksamheten. Genom samarbetet med befintlig kooperativ bank, en tidigare bildad statlig utlåningsfond samt med vissa statligt utvecklingsprogram har dock i vissa fall kapitaltillskott förmedlats. CDA leds av en styrelse bestående av ordförande och högst åtta ledamöter, samtliga utsedda av regeringen efter konsultationer med kooperationen. Flertalet kommer från olika delar av den kooperativa rörelsen. Andra lösningar på behovet av och önskemålen att genom statliga åtgärder främja kooperativ nyutveckling har prövats i andra länder. l Frankrike har förutom lagstiftninginrättats ett kooperativt råd exempelvis ny kooperativ inom premiärministems kansli. I rådet ingår företrädare för förvaltning, parlamentet och kooperationen. Det har ett sekretariat och skall följa, analysera och i huvudsak inom ramen för befintlig förvaltning stödja kooperationens utveckling.

l 1.6.3 Befintlig organisation

Det svenska samhällets näringspolitiska organisation och struktur ger ingen klar indikation på lämplig organisatorisk form för utvecklingsstödet till kooperationen. I avsnittet om kooperativ forskning och utbildning (l 1.4) anknyts förslagen i allt väsentligt till befintlig statlig organisation på området. En anknytning av ett särskilt utvecklingsstöd till kooperativ utveckling till befintlig näringspolitisk organisation låter sig inte göras lika enkelt. Dels är den samhälleliga organisationen på området uppdelad och specialiserad på ett sätt som i detta sammanhang ter sig otillfredsställande, dels är ju detta minst lika mycket en fråga för kooperationen själv. först gäller den statliga samhälleliga kan konstateras att

Vad organisationen

424 Kooperati v utveckling

enligt den centrala Förvaltningens departementala uppbyggnad har industridepartementet ett huvudansvar for dessa frågor. Andra departement som jordbruks, bostads, handels, kommun, är emellertid också direkt berjrda av kooperationen. Med viss anknytning till denna uppdelning finns vijare de centrala verken med i vissa fall regionala myndigheter. Den traditionella utvecklingsprocessen på detta område går via utredning (kommitté) och regering/riksdag för handläggning/ verkställande hos centrala/regionala myndigheter. l vissa fall kan verkställande funktioner skötas av särskilda delegationer eller råd. Ofta är dessa Organs uppgifter av mer försökseller utvecklingskaraktär än reguljär myndighetsfunktion. Som ett exempel härvidlag kan nämnas kooperationsutredningens eget förslag på de: arbetskooperativa området (SOU 1980:36) och den proposition och det riksdagsbeslut om bl. a. en särskild delegation for ledning av den fortsatta försöksverksamhet med arbetskooperativa företag som detta lett till. Den direkta verkställigheten ligger i detta fall hos Statens industriverk och de regionala utvecklingsfondema. När det gäller de kooperativa organisationerna bör först konstateras att den svenska kooperationen organisatoriskt är mycket välutvecklad. Den branschoch näringsmässigt avgränsade organisationen innebär dock att det inte heller på den kooperativa sidan finns någon organisation för hela kooperationen. Vidare finns på många håll embryon till ny kooperation som helt saknar stöd av någon gemensam huvudorganisation. Som redovisats i ett tidigare sammanhang (l 1.4.5) finns hos de kooperativa huvudorganisationema bl. a. som en grund for vidare

biblioteksresurser

kooperativ forskning och utbildning. Insikt finns även inom organisationerna om behovet av ytterligare insatser på dessa områden. Vissa externa insatser synes dock fordras för att en mer systematisk utveckling av ny kooperation skall komma till stånd. På den konsumentkooperativa sidan finns sedan 1975 en gemensam organisation Kooperati va institutet med uppgift att verka fören samordning av konsumentkooperationens utveckling och långsiktiga opinionsbildning och för att öka samarbetet mellan de konsumentkooperativa organisationerna nationellt och internationellt. Institutet har bl. a. tagit olika initiativ för att

stödja konsumentkooperativ forskning, samlat in och förmedlat information

om möjlig kooperativ verksamhet och utveckling. Bl.a. i anslutning till diskussionerna om löntagarfonder har institutet tagit initiativ till forskningsoch utvecklingsarbete om kooperativa former för löntagarägande, de arbetskooperativa formerna. Institutet finansieras helt av konsumentkooperationen. Verksamheten under 1980 drog totalt en kostnad av ca 2 milj. kr.

ll.6.4 Förutsättningar och former

Av vad som tidigare redovisats framgår att ett organ för stöd till ny kooperativ utveckling måste bygga på en rad olika förutsättningar. Den måste bl. a. knyta an till och inte tjärma sig ifrån den självhjälps- och folkrörelsetradition varav .den etablerade kooperationen är en del. Detta får dock inte innebära sekteristisk isolering gentemot impulser från nya strömningari samhället även

Kooperativ 425 iztveckling

om dessa uppkommer vid sidan av etablerad folkrörelse eller etablerad samhällelig organisation. Idéer och impulser måste emellertid kunna utvecklas, prövas och förverkligas. För detta fordras en rad resurser. Den etablerade kooperationen har bl. a. kunskaper och erfarenheter som är oundgängliga i detta sammanhang. Den har också i viss utsträckning organisatoriska och andra fysiska resurser som är nödvändiga. Även samhället har organisatoriska resurser som kan engageras i en kooperativ utveckling. Och framför allt, samhället har ett ansvar och i regel en verksamhet på gång som kan beröras av överväganden om ny kooperativ verksamhet. I den funktionen disponeras resurser som eventuellt kan sättas in i en kooperativ utveckling. Sammanfattningsvis synes sålunda förutsättningarna tala för att en bredare kooperativ utveckling förutsätter någon form av samverkan mellan samhällets offentliga institutioner, den etablerade kooperationen och andra primärkooperativa initiativ. Olika organisatoriska former för en sådan samverkan kan övervägas. Här skall tre huvudforrner skisseras, nämligen l. statligt kooperativt utvecklingsorgan, 2. helkooperativ utvecklingsverksamhet, 3. samhälleligt/kooperativt samverkansorgan.

Statligt kooperativt utvecklingsorgan

Flera exempel finns där staten åtagit sig ett förvaltningansvar för verksamhet som direkt berör enskilda företag eller ett speciellt ämnesområde. Staten svarar i regel för finansieringen och olika intressenter ingår i styrelse eller andra ledande organ. Ett statligt kooperativt bör ha ett utvecklingsorgan myndighetansvar for den kooperativa utvecklingen och följaktligen egna i resurser för denna uppgift. Det innebär bl. a. att

E] utreda och analysera kooperationens roll och utveckling,

El vidta åtgärder för att utveckla kooperativ infonnation, forskning och utbildning, E] vidta åtgärder för att utveckla den kooperativa- sektorn. För detta behövs handläggande/verkställande resurser av inte alltför obetydlig omfattning, dvs. för utredning och beslut och för genomförande av olika Till åtgärder. viss del bör organet kunna repliera på både andra offentliga organ och på befintliga kooperativa organ. Eventuellt bör verksamheten till någon del också kunna finansieras med bidrag från eller i samverkan med kooperationen.

Helkooperativ uzvecklirtgsverksamhet

För en sådan verksamhet det här är fråga om är det helt naturligt att överväga om det överhuvudtaget behövs en statlig insats, och om så är fallet, den skall ta

sig organisatoriskt uttryck eller den kan ske helt genom kooperationens egna

åtgärder. Av vad som tidigare sagts framgår att det kooperativa alternativet genom

426 Kooperativ utveckling SOL 1981:60

samhällets ensidiga inriktning av bl. a. närings-, kapital-, forsknirgs- och utbildningspolitiken missgynnats. Detta tillsammans med de positiva möjligheter som kooperationen innebär, är motiv nog fören viss samhällelig satsning på kooperativ utveckling. Detta kräver emellertid viss administrativ form. En möjlig form synes vara att statsmakterna beviljar vissa medel till kooperativ utveckling. l avsaknad av ett för hela kooperationen gemensamt organ, bör medlen handhas och fördelas av visst centralt organ, exempelvis industridepartementet och/eller industriverket. Eventuellt kan statsmaktema begära att kooperationen gemensamt utarbetar ett kooperativt utvecklingsprogram som får ligga till grund för anslagsäskanden. Viktigt är härvidlag att beakta den ännu icke etablerade kooperationens utvecklingsforutsättningar. Vidare finns vissa utvecklingsåtgärder på det offentliga området som behöver initieras och genomföras. För dessa synes vissa statliga åtgärder erfordras.

SamhälIeligz/kooperativt samverkansorgan

Ett gemensamt samhälleligt/kooperativt samverkansorgan kan givetvis inte innebära att Organet har ett övergripande ansvar for den kooperativa utvecklingen. Ansvaret bör begränsas till vissa analyserande, samordnande och resursfördelande uppgifter. lnitiativtagande och verkställande/genomförande av olika utvecklingsâtgärder bör liksom nu ligga hos kooperationen själv. Endast där ännu inte utvecklad och ansvarig kooperation finns samt vad gäller åtgärder på den offentliga sidan, kan det vara aktuellt för samorganisationen att göra operativa insatser. _ bör vara självständigt i förhållande till andra myndigheter och Organet organisationer. l ledningen bör ingå företrädare for samhället - stat och kommun - och för olika grenar av kooperationen. Eventuellt bör också forskningen vara representerad. Organet skall vara en samverkansorganisation vilken samhället och kooperationen gemensamt följer den genom samhälleliga och kooperativa utvecklingen och, där så bedöms nödvändigt, med offentliga medel går in och stödjer vissa utvecklingsfrämjande åtgärder. l organets uppgifter bör även ingå att samverka med andra offentliga organ för aktualisering av kooperativa alternativ. Genom att begränsa organets verksamhet till i huvudsak policyskapande och flnansierande uppgifter och till från organisationer och andra inköpta tjänster, kan den egna administrationen hållas liten.

1 1.6.5 Förslag till organisation och verksamhet

kooperationsutredningens uppfattning är förutsättningarna for en Enligt utveckling till hela samhällets fromma for närvarande relativt kooperativ goda. För att tillvarata och utveckla dessa förutsättningar behövs vissa insatser och åtgärder av olika slag. Dessa är var och en för sig ganska marginella. I vissa fall saknas dock den utlösande insatsen i fomr av analys, bedömning och initiativ, i andra fall den anpassning av samhälleliga institutioner som behövs. Därtill kan mer generellt konstateras att kunskapen och informationen om kooperationens möjligheter och villkor i samhället är ganska liten. Av dessa orsaker bör staten gå in och göra de insatser som behövs för att underlätta utvecklingen av kooperationen i samhället. Någon lämplig orga-

SOU l98I:60 427 Kooperativ utveckling

nisation eller form för detta finns för närvarande inte. När det gäller arbetskooperationen har- på kooperationsutredningens förslag - in rättats en särskild delegation inom industridepartementet som leder den av industriverket och de regionala utvecklingsfondema bedrivna försöksverksamheten på området. l sin nuvarande fomi kan denna delegation inte fylla rollen som hela kooperationens utvecklingsorgan. l Föregående avsnitt har tre alternativa former för ett kooperativt utvecklingsorgan skisserats. Det första alternativet, statligt kooperativt utvecklingsorgan, kan ses som den traditionella myndighetsmodellen. Modellen kan betraktas som effektiv om ansvaret klart ligger på den offentliga sidan och en gränsdragning kan göras som inte medför oklarhet beträffande ansvarsfördelningen. Även när det gäller arbetet med att utveckla det kooperativa alternativet genom andra offentliga myndigheter synes ett statligt kooperativt organ kunna ge vissa fördelar. l detta fall synes emellertid risk föreligga att kooperationens eget ansvar och initiativförmâga kan komma att hämmas av det statliga organets verksamhet. Även risker för ökad byråkratisering av

utvecklingsarbetet torde forefmnas. Modellen synes även ställa större krav på

statliga resurser än övriga bl. a. därför att kooperationens benägenhet att själv finansiera utvecklingsinsatser kan väntas bli mindre. Därtill innebär ökade verkställande funktioner krav pâ egna administrativa resurser. Den andra modellen, helkooperativ som i allt utvecklingsverksamhet, väsentligt förutsätts bygga på kooperationens egna organisationer och bedömningar synes innebära flera osäkra moment. Bl. a. innebär kooperationens organisation i flera självständiga organisationer svårigheter att överblicka behövliga utvecklingsinsatser, dvs. prioritering liksom utvärdering och erfarenhetsåterföring. Insatser för den icke etablerade” kooperationen kan komma på undantag. Vidare synes bearbetningen” av offentliga myndigheter för aktualisering av kooperativa alternativ bli allvarligt försvårad. Slutligen synes också en utvecklingsverksamhet helt utan offentlig administration. innebära risk för att det statliga stödet endast blir av tillfällig eller i bästa fall kortsiktig natur. Mot denna bakgrund vill kooperationsutredningen förorda modellen samhälleligz/kooperazivt samverkansorgan. Inom ett sådan synes kraven på administrativt och ekonomiskt effektiv offentligt stödd utveckling kunna förenas med bevarad kooperativ integritet och handlingsfrihet. l det följande skall den föreslagna organisationen, dess ställning och verksamhet beskrivas ytterligare. Organet skall ha som huvudsaklig uppgift att vara [Il ett samrådsorgan mellan kooperationen och stat/ kommun om offentliga verksamheter och utvecklingsinsatser som berör kooperativ utveckling, El ett resursfördelande organ för finansiellt statligt stöd till kooperativ utveckling. Organet - i det följande benämnt rådet för kooperativ utveckling - skall ha följande uppgifter: D Vara ett kooperativt-samhälleligt forum för dialog om kooperationen och dess roll i samhället. El Följa och analysera kooperationens utveckling och föreslå lämpliga åtgärder.

428 utveckling SOU l98l:60 Kooperativ

D Stödja uppbyggnad och utveckling av information om det kooperativa alternativet, utgivningen av kooperativ årsbok m. m. D Följa och bedöma kooperativ forskning och högskoleutbildning. D initiera, följa och stödja den statliga förvaltningens åtgärder för tillämpning av kooperativa altemativ. D Kartlägga behovet av samt initiera och stödja utveckling- och försöksverksamhet med ny kooperation. D Utvärdera verksamhetens erfarenheter och föreslå de åtgärder dessa föranleder. skall rådet byggas upp av statsmakterna i samråd med Organisatorisk! Huvudmän bör vara staten (industridepartementet) och kooperationen. kooperationen (den samlade konsumentkooperationen och lantbrukskoope-

rationen). För rådet skall gälla särskild av regeringen antagen instruktion (som

exempel kan gälla SFS 1979:34, Förordning med instruktion för delegationen för samordning av havsresursverksamheten). Rådet bör ledas av en av förordnad styrelse om nio ledamöter. Av ledamöterna utses två regeringen efter förslag av den samlade konsumentkooperationen, två efter förslag av lantbrukskooperationen och ytterligare en företrädande annan kooperation. Staten företräds av två ledamöter, kommunerna av en och forskningen också av en ledamot. förordnar ordförande och vice ordförande. Till Regeringen rådet knyts ett sekretariat med en kanslichef som ansvarig för den dagliga verksamheten. Beträffande den nyinrättade delegationen för arbetskooperation, får det särskilt övervägas om den skall kvarstå med oförändrad funktion eller om den på något sätt skall integreras med det här föreslagna rådet. Verksamheten skall inom den ram uppgiftsbeskrivningen och resurstillgången anger endast i begränsad omfattning ske genom egna fasta resurser. Den skall tvärtom i största möjliga utsträckning repliera på de personella och organisatoriska resurser som finns inom kooperationen, exempelvis Kooperativa institutet, de kooperativa huvudorganisationema samt hos den kooperativa forskningen och berörda offentliga myndigheter. Rådets eget sekretariat skall i huvudsak ha sammanfattande, planerande, samordnande och projekt- p funktioner. Rådet skall således inte ”ta” uppgifter från i upphandlande kooperationen utan i samverkan med denna utveckla de kooperativa frågoma och den kooperativa verksamheten. Resursbehovet för verksamheten utvecklas ytterligare i nästa avsnitt. Här skall endast rådssekretariatets eget personalbehov nämnas. Av vad som tidigare sagts framgår det att rådet endast bör bygga upp ett mindre sekretariat som kan ha överblick, upprätthålla kontakter med berörda organisationer och ta nödvändiga initiativ och bereda styrelseärenden. Sekretariamyndigheter, tet bör byggas upp successivt under, förslagsvis, ett treårigt uppbyggnadsskede. Under denna period bör ett kansli bestående av utom kanslichefen ett tiotal i

handläggare och viss assistent- och biträdespersonal rekryteras.

Finansieringen, som även diskuteras i nästa avsnitt, förutsättes. vad gäller sekretariatets löner och omkostnader, ske genom statsanslag. Kostnaderna i för informationsinsatser, försöksverkövrigt för utlagda utredningsuppdrag, samhet etc., bör antingen helt täckas genom statsanslag, bl. a. genom av vissa befintliga statsanslag, eller också gemensamt av rådet omfördelning och kooperationen.

Kooperativ utveckling 429

Sammanfattningsvis föreslås således:

D Ett organ - .rådet /Eir kooperativ utveckling - bildas av staten och

koop-erationen. D Rådet skall ha ett samordnande ansvar för samhälleliga insatser för koop-erationens utveckling i landet. D Rådet skall ha karaktären av samorganisation, dvs. insamla och analysera informationen om kooperationen, pröva behovet av utåtriktad information. anpassningsåtgärder inom offentlig förvaltning, försöksverksamhet med my kooperation etc., samt initiera och i vissa fall finansiera behövliga åtgärder. Det direkta operationella ansvaret för verkställande skall däremot i regel inte ligga på rådet. D Råde-t skall ha en självständig ställning med partssammansatt styrelse, eget sekretariat och egen av statsmakterna fastställd budget.

11.7 Kostnader och finansiering

l 1.7.1 Kooperativ utveckling - en samhällelig angelägenhet

Som utvecklats inledningsvis i detta kapitel är det i hög grad en samhällelig angelägenhet att kooperationen kan utvecklas och vara ett livskraftigt alternativ till och en komplettering av andra företagsforrner. Med detta följer att samhället och i första hand statsmakterna har ett ansvar för att nödvändiga förutsättningar för en kooperativ utveckling finns. Bland dessa ingår finansieringen av utvecklingsåtgärdema. Detta innebär dock inte att den kooperativa utvecklingen skall prioriteras i förhållande till andra löretagsfonner men väl att kooperationen jämställs i förhållande till andra. Enligt kooperationsutredningens uppfattning är så inte fallet för närvarande. Stora resurser satsas på företagandets utveckling genom bl. a. information, utbildning, forskning och genom anpassning av de samhälleliga institutionerna. I regel sker detta i former som diskriminerar den kooperativa verksamhetsformen. En jämställdhet på detta område förutsätter - åtminstone temporärt - att speciella insatser görs för att föra fram det kooperativa alternativet till en jämställd position. Att en kooperativ utveckling betecknas som en samhällelig angelägenhet betyder dock inte att ”samhället” eller statsmakterna kan tvinga fram en kooperativ utveckling. Denna måste komma genom en intern kooperativ process och inte komma i form av en utifrån påtvingad utveckling av kooperationen. Utvecklingsåtgärdema måste sålunda ske i former som bevarar den kooperativa integriteten i förhållande till privata och offentliga institutioner. Av detta följer att viss försiktighet bör iakttagas när det gäller specialdestinerade åtgärder för stöd till kooperativ utveckling. Kooperativ verksamhet kan inte bygga på permanent statligt stöd eller på detaljanvisningar från offentliga organ. Däremot bör kunna krävas utvecklingsvillkor som är neutrala i förhållande till dem som gäller för övriga verksamhetsforrner. Därutöver bör temporärt i en kooperativ utvecklingsprocess initialskede visst specialstöd kunna erhållas. Utifrån dessa riktlinjer bör statsmakterna åta sig att finansiera den utvecklingsorganisation som erfordras för att anpassa de samhälleliga institu-

430 Kooperativ utveckling

tionema till en systemneutral konstitution. Samma gäller i princip åtgärder på informationsområdet och på forsknings- och utbildningsområdena. När det gäller projektinriktade åtgärder bör statsmakterna svara för utvecklingsinsatser för ny ickeetablerad kooperation. Projekt initierade av etablerad kooperation bör kunna stödjas efter SO/SO-principen, dvs. statligt utvecklingsstöd kan utgå om kooperationen själv ställer upp med lika stor andel. I det följande görs vissa preciseringar och uppskattningar av de resurser som erfordras för genomförandet av de förslag som tidigare presenterades i detta kapital. De beräknade kostnaderna kan i en del fall direkt täckas genom disponering eller omdisponering av befintliga anslag. Även i de fall detta inte utan vidare låter sig göras ligger förslagen inom den ambitionsram som statsmaktemas åtgärder för de icke-kooperativa delarna av näringslivet och förvaltningen anger. De åtgärder som har föreslagits bör ses om en del av statsmaktemas ekonomiska politik främst på det näringspolitiska området. Förslagens effekter på näringslivets utveckling och den regionala balansen, bl.a. vad avser glesbygden, stämmer väl överens med de målsättningar som gäller för statsmaktemas speciella insatser på dessa områden. Kostnaderna för utredningens fbrslag, ca l 5 milj. kr totalt första året, varav drygt 2 milj. kr täcks av befintliga anslag och drygt 5 milj. kr är av engångskaraktär, bör ses mot bakgrund av kostnaderna totalt på dessa områden. Om man bortser från de specifika företags- och branschinriktade ”räddningsinsatsema” föreslås enligt regeringens budgetproposition för budgetåret 1981/82 industripolitiska insatser till en kostnad av ca 300 milj. kr, regionalpolitiskt stöd i form av bidrag 400 milj. kr och lån 600 milj. kr, glesbygdsstöd 100 milj. kr, FoU-stöd 800 milj. kr etc.

1 1.7.2 Kooperativ information

Detta område omfattar tre olika delar, nämligen skolinformation, annan specialinformation och datasammanställning/årsbok. Rådet för kooperativ utveckling bör ha kartläggnings-, samordnings-, initierings- och finansieringsfunktioner. Beträffande skolinformationen skall åtgärder inte vidtas som fråntar skolan dess fulla ansvar för undervisningen. För närvarande saknar den

docki stor utsträckning resurser föratt ge en balanserad och rättvisande bild av

kooperationens aktuella och möjliga roll i samhället. De kooperativa organisationerna bedriver viss verksamhet för att täcka bristen. Rådet bör medverka i en utbyggnad av denna verksamhet lämpligen på 50/ 50-basis. Ett villkor för offentlig finansiell medverkan bör vara att verksamheten avser kooperativ idé- och systeminformation och inte företags- och produktinformation. Beträffande specialinformation om kooperativ verksamhet bör rådet

annan

påta sig ett mer direkt ansvar för utarbetandet av viss information. Även här bör dock SO/SO-projekt kunna förekomma. A Kostnadema för den här skisseiade verksamheten kan inte med exakthet beräknas. Detta sammanhänger bl. a. med kooperationens och skolans egen effektivitet, hur snabbt det uppdämda behovet skall avverkas och utvecklingsverksamhetens informationsbehov. Ett årligt anslag för rådets aktiviteter på detta område om 3 milj. kr torde dock erfordras.

431 Kooperativ utveckling

Den tredje huvudkomponenten på informationsområdet, utvecklandet av en kooperativ datasammanställning i anslutning till utgivandet av en kooperativ årsbok, beräknas/örsta âret dra en kostnad av ca 700 000 kr, varav 500 000 kr är utvecklingskostnader av engângskaraktär. De årliga kostnaderna därefter beräknas ligga i storleksordningen l50 000-200 000 kr. Frågan om huvudmannaskapet lämnas tills vidare öppen. Praktiska skäl talar dock för att produktionsansvaret för datasammaställning/årsbok förläggs till Statististiska Centralbyrån. Kostnaderna bör i så fall täckas av anslaget till SCB, Statistik, register och prognoser.

l 1.7.3 och

Forskning utbildning

För upp- och utbyggnaden av kooperativ forskning och utbildning bör rådet för kooperativ zitveckling endast ha ett uppföljningsansvar. Organisationen och finansieringen föreslås helt ske inom ramen för befintligt forsknings- och utbildningssystem. För den kooperativa forskningen föreslås att en samrådsgrupp bildas inom Forskningsrådsnämnden. Gruppen skall leda program- och utvecklingsarbetet bl. a. vad gäller matrisorganisationens funktion. Kostnaderna/ör program, forskarsamverkan, dokumentation m. m. uppskattas till ca 500 000 kr. Dessa bör täckas av Forskningsrådsnämnden i samverkan med ingående institutioner. Vidare föreslås att tre enskilda forskartjänster på mellannivå inrättas

för

kooperativ forskning. Dessa finansieras av berörda forskningsråd, i första hand

Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Kostnaderna kan upp-

skattas till ca 500 000 kr. De kooperativa forskningsprojekten bör i vanlig ordning finansieras av

forskningsråden och Riksbankens Jubileumsfond.

En årlig volym uppgående till 1 000 000 kr har uppskattats vara rimlig de närmaste åren. Totalt kan den föreslagna satsningen sålunda uppskattas dra en kostnad av ca 2 milj. kr per år, varav dock endast en del kan betecknas som nya kostnader.

l 1.7.4 Utvecklingsåtgärder

Den primära uppgiften för rådet .för kooperativ utveckling är att verka för utveckling av ny och befintlig kooperation. För detta behöver rådet kunna förfoga över vissa kartläggnings- och analysresurser. Endast i begränsad utsträckning skall dessa permanent knytas till rådet. I övrigt skall de kooperativa organisationerna och fristående resurser anlitas på uppdragsbasis. I vissa fall bör finansiering på 50/50-basis kunna förekomma. För dessa externa uppdrag har rådets kostnader beräknats till 500 000 kr. Genom den kunskaps- och erfarenhetsbakgrund som finns inom de kooperativa organisationerna kan direkt rådgivningsverksamhet i etableringsfrågori kooperationens-regi vara effektivare än en sådan i rådets egen regi. Iden mån organiserad rådgivningsverksamhet kan komma till stånd bör SO/SO-finansiering kunna gälla. För denna verksamhet beräknas för rådets medverkan en kostnad av 200 000 kr. Möjligheterna för rådet att initiera och stödja konkreta utvecklingsprojekt kommer sannolikt att spela en avgörande roll för ny kooperativ etablering och verksamhet. Finansieringen av projekten får bedömas från fall till falL-De

432 Kooperativ utveckling SOU 198 1 ;60

statliga kostnaderna för denna verksamhet beräknas till 1 000 000 kr. Rådets kostnader för den här skisserade utvecklingsverksamheten föreslås sålunda rymmas inom ramen 1,7 milj. kr per år. Etableringen av ny kooperativ verksamhet förutsätteri regel vissa kapitalinsatser av kooperativets medlemmar. l en del fall torde möjlighet finnas att finansiera kapitalinsatsema via kapitalmarknaden eller statliga specialfonder. l vissa fall kan dock dessa vägar vara stängda. Där/ör bör rådet/å disponera ett särskilt belopp om 5 milj. kr för lån till kapitalinsatser i särskilda 12111. Villkoren för bör utfonnas efter mönster från liknande speciallån inom

lånen

industri- och regionalpolitikens verksamhetsområden. För den här redovisade verksamheten behövs således ett årligt anslag till rådet om 1,7 milj. kr samt ett engångsbelopp om 5,0 milj. kr.

l 1.7.5 Utvecklingsorgan

För rådets verksamhet behövs en kanslichef och ett sekretariat. Dessutom behövs också vissa resurser för arvoden, resor och andra omkostnader. Följande specifikation kan göras. Kanslichef, kr 240 000 _1ön+ LKP

Expenser, Summa kr 2 810 000 Rådets kan .såledcâs uppskattas till 2810 000 kr i /örvaltningskostnader utbyggt skick. En successiv uppbyggnad bör eftersträvas varför kostnaden första och eventuellt andra verksamhetsåret kan bli lägre.

l 1.7.6 Sammanfattning och/örslag

Kooperationsutredningen föreslår således att vissa åtgärder vidtas av statsmakterna för att stödja kooperativ utveckling. De åtgärder som föreslås är D ett samverkansorgan - rådet för kooperativ utveckling - bildas, EJ initiativ tas och resurser avdelas för infomiation om kooperativ verksamhet, El vissa insatser görs för utveckling av ny och befintlig kooperation, D forskningen och utbildningen om kooperationen utvecklas. Den föreslagna verksamhetens kostnader för första verksamhetsåret beräknas uppgå till 15 210 000 kr enligt följande fördelning:

Kooperativ utveckling 433

Råder för koopemtzk utveckling Förvaltningskostnader kr2 810000 Verksamhet D kooperativ ide- och systeminformation 3 000 000 D kooperativ datasammanställning/årsbok 700 000 D utvecklingsinsatser i l 700 000 därav utredningar och analyser 500 000 etableringsrådgivning 200 000 utvecklings- och försöksverksamhet l 000 000 D insatslån till ny kooperation 5 000 0002

Summa kr 13 210000

Kooperativ _lbrskn ing Projektstöd kr l 000 000

Totalt kr 15 210 000 Av de beräknade kostnaderna bör kooperativ datasammanställning/årsbok linansieras genom befintliga anslag till SCB och kooperativ forskning genom befintliga anslag till forskningsrådsnämnden och forskningsråden. Detta innebär att ett nytt anslag uppgående till 12 510000 kr bör anvisas för »åtgärder för kooperativ utveckling. Av detta belopp är dock 5 milj. kr ett engångsbelopp första året. Sålunda föreslås: D För utvecklingsrådets Forsta verksamhetsår anslås 12 510 000 kr, varav 5 l Varav 500 000 k, är milj. kr utgörs av en lånefond. utvecklingskostnader av D Kooperativ datasammanställning/årsbok och kooperativ forskning finan- enâånâskafaklärsieras över befintliga anslag. 2 Ett engångsanslag.

Reservationer

l. Av Sven Gustafson

Avseende kapitlen 5 och 11

Kapitel 5 Kooperationen och kapitlet

Jag delar utredningens uppfattning att det egna kapitalet inom kooperationen behöver förstärkas och att det är ett allmänt intresse att kooperationens kapitalförsörjning underlättas. De åtgärder som vidtagits under senare år för att stimulera kapitalbildningen i näringslivet har till stor del varit avpassade för aktiebolagen och har inte kunnat utnyttjas av ekonomiska föreningar. En del åtgärder har visserligen varit avsedda att mildra dubbelbeskattningen, som i huvudsak inte förekommerinom koope rationen, men i andra fall framstår de i kooperativa företagen som mindre gynnade. Målsättningen bör emellertid inte vara_att få regler som på varje punkt är identiska med dem som gäller för aktiebolagen. Den lämpliga utgångspunkten bör i stället vara det kapitalbehov som kooperationen har för att kunna utvecklas från sina egna förutsättningar. Därefter kan man se vilka åtgärder som kan vara motiverade från samhällets sida för att underlätta kapitalförsörjningen. De samlade åtgärderna måste emellertid ha en effekt som inte särskilt gynnar kooperationen i jämförelse med annan verksamhet. Även om verksamheten inte sker på lika villkor bör villkoren för olika Företagsformer vara likvärdiga. Detta är såväl kooperationens som utredningens uppfattning, vilken klart kommit till uttryck i betänkandet. Mot denna bakgrund har jag anslutit mig till utredningens förslag på kapitalområdet med ett undantag, nämligen förslaget om rätt till nedskrivning av insatskapitalet.

Insatskapitalet

Jag delar utredningens uppfattning att en ökning av insatskapitalet är nödvändig. För att syftet skall nås måste man ställa krav på kooperationen själv. När det sägs att medlemmarna i konsumentföreningama har svårt att öka sina insatser bör det observeras att det genomsnittliga insatskapitalet per medlem år 1959 motsvaras av 551 kronor i 1979 års penningvärde - att jämföra med det verkliga beloppet som år 1979 varl47 kronor. Inom KF har man beaktat detta genom att i år i sina mönsterstadgar höja insatsskyldigheten från 200 till 500 kronor. - c

Reservationer

Det är också att en ökning sker av insatskapitalet inom angeläget lantbrukskooperationen. Det visar inte minst skogskooperationens problem. och diskuterat olika Utredningen har ägnat denna fråga stor uppmärksamhet alternativ. Jag kan inte ansluta mig till majoritetens förslag om rätt till ”nedskrivning” av insatskapitalet. Skälenär följande:

l. Hela företagsbeskattningen bygger på principen att insatsbetalningar görs med beskattade medel. En insatsbetalning betraktas inte som en omkostnad i verksamheten och någon nedskrivning av denna kan inte ske i nonnalfallet. Om man bryter denna princip på ett område reser det principiella problem i fråga om annan företagsamhet. 2. Syftet med åtgärden är att stimulera en höjning av den reala nivån på I förslaget finns emellertid ingen bindning mellan insatsskyldigheten. skatteförmånema och en sådan höjning. Även om en förening beslutar att inte öka denna insatsskyldighet kommer dess medlemmar att få göra avdrag vid beskattningen för de amorteringar på existerande insatsskyleller på annat sätt. får då inte

dighet som görs från efterlikvider Åtgärden

den avsedda effekten för föreningarna men föreningsmedlemmama lantbrukare, fiskare, trädgårdsodlare - får personliga skattelättnader i med nuvarande förhållanden. Frågan om skattelättnader för jämförelse dessa kategorier bör emellertid prövas i annat sammanhang.

Den föreslagna nedskrivningsrätten på insatskapitalet kommer att gälla vid sidan av redan existerande rätt till nedskrivningar, avskrivningar och avsättningar. En del av dessa kan användas på ett friare sätt och det är därför troligt att t. ex. nystartade företag i stället kommer att använda sig av dem. torde främst vara av värde för den minoritet av medlemmarna i Förslaget föreningsrörelsen som nedan utnyttjat en betydande del av konsolideringsutrymmet. Det är utfommingen av förslaget som jag har invändningar mot - inte tanken bakom det. Det finns ett allmänt behov att underlätta anskaffningen av egenkapital inom alla företagsfonner. Frågan har bl. a. tagits upp i direktiven till utredningen för översyn av beskattningsreglema för familjeföretag, (1980 års företagsskattekommitté) som fått i uppdrag att även överväga möjligheten

att med hjälp av Skatteregler underlätta enskilda personers köp av familjefö-

aktualiserar en rad principiella retag- en fråga som enligt departementschefen och praktiska problem som måste utredas närmare. Sedan de principiella problemen, som berör alla företagsforrner, kun-nat närmare belysas bör frågan om en stimulans till ökning av insatskapitalet på nytt övervägas för del. Särskilt viktigt är det därvid att arbetskooperativen, som kooperationens har särskilda svårigheter med anskaffning av egenkapital och som nu ställs utanför majoritetens förslag, omfattas av ett nytt förslag.

Övriga åtgärder

Även om förslaget till nedskrivning på insatskapitalet inte nu skulle genomföras kommer utredningens övriga förslag, vilka jag anslutit mig till, att bli av stort värde för kooperationens kapitalbildning. Dit hör förslaget om avdragsrätt för insatsräntan, förslaget om B-insatser, möjligheten att bygga upp ett efter mönster av aktiefondssparandet, en särskild statlig garantikapital

Reservationer 437

fmansieringsfond och förslaget om avsättningsmöjligheter till bundna interna fonder i föreningarna. Jag vill här endast motivera min anslutning till beträffande förslagen bundna fonder. Insatskapitalet i en kooperativ förening har inte samma bundna karaktär som ett aktiekapital. Föreningen har inlösningsskyldighet när medlemskapet upphör. För kooperationens Soliditet är därför en ökning av de bundna reservema mycket viktig. KF har beaktat detta genom att i mönsterstadgama ange avsättning utöver lagstadgade 5 %. LRF har å sin sida uttalat att tyngdpunkten i uppbyggnaden av eget kapital i föreningarna bör läggas på fonderade överskottsmedel. Rekommendationen innebär att i den fortsatta kapitaluppbyggnaden skall förhållandet mellan ökade insatser och ökade reserver vara en på tre. Lantbrukskooperationen bör därför ha ett särskilt intresse av åtgärder som innebär en ökning av de bundna reservema. Jag ansluter mig helt till utredningens förslag att höja minimiavsättningen till reservforden från 5 % till 10 °/0. Detta är av värde även om de flesta föreningar redan avsätter 10 %. Reservfondsavsättningar sker regelmässigt med beskattade medel och jag ser ingen anledning att frångå detta. Under förutsättning att denna höjning kommer till stånd anser jag det emellertid med hänsyn till de speciella förhållanden som gäller för kooperativa företag och den särskilda vikt som de bundna fonderna har vara mycket motivera* att - som utredningen föreslår - därutöver medge en avdragsgill avsättnirg med upp till 10 °/0 till en bunden fond, kallad kooperativ kapitalfond.

Kapitel l 1 Kooperativ utveckling

Jag ansltter mig till huvudtankama i kapitlet Kooperativ Ett utveckling. viktigt led i kooperativ utveckling är startande av kooperation på nya områden ofta i mindre skala. På olika håll växer fram tankar på grannskapsgemenskzper av olika slag. Det är inte alldeles säkert att redan existerande kooperatv organisation finner det lämpligt att engagera sig i sådan verksamhet. Det år angeläget att såväl samhället som den kooperativa rörelsen främjar sådana tankar. Beträffande forskningen finner jag det riktigt att en utökad forskning på detta omåde i princip bedrives inom ramen för existerande forskningsorganisation och de resurser som står till dess förfogande. Förslaget om ett statligt/kooperativt samverkansorgan bör emellertid enligt

min uppfattning inte bifallas. Utredningen har övervägt tre alternativ, statligt

kooperativt utvecklingsorgan, helkooperativ utvecklingsverksamhet och ett samhällelgt/kooperativt utvecklingsorgan och stannat för det sistnämnda. Organet :kulle byggas upp av staten i samråd med kooperationen och få resurser ”iv en inte alltför obetydlig omfattning”. Det skulle ha en självständig

ställning ned partsammansatt styrelse, eget sekretariat och egen av statsmak-

terna fasttälld instruktion och budget. Kansliet skulle successivt byggas upp under en treårsperiod till att omfatta kanslichef, ett tiotal handläggare samt assistent-och biträdespersonal. Rådet skulle emellertid inte ha ett övergripande anwar för den kooperativa utvecklingen. Ansvaret skulle begränsas till vissa anal/serande, samordnande och resursfördelande uppgifter. initiativtagande ocl verkställande/genomförande av olika utvecklingsåtgärder skulle liksom nr ligga hos kooperationen själv.

Reservationer 438

Erfarenheten visar att organ av detta slag har en tendens att växa snabbt. l nuvarande ekonomiska situation finns det särskild anledning att söka finna som innebär lägre kostnader och mindre byråkrati. Även frånsett lösningar detta anser jag att en helkooperativ utvecklingsverksamhet ligger mer i linje staten. Inom en med principen om kooperationens självständighet gentemot sådan verksamhet skulle ett gemensamt kooperativt utvecklingsprogram som en grundval för förslag till statsmakterna. lnom kunna utarbetas finns redan en delegation för arbetskooperation. På liknande regeringskansliet sätt kan åtgärder vidtagas för att där följa den kooperativa utvecklingen. Jag förordar alltså alternativet helkooperativ utvecklingsverksamhet som enligt min uppfattning med lägre kostnader och mindre byråkrati bör kunna nå ett tillfredsställande resultat.

2. Av Göran Kuylenstjerna och Sven Tågmark

Avseende avsnitt 5.6.4 Avsättningar till bundna fonder

föreslår sådana bestämmelser för reservfondsavsätt- Utredningens majoritet som redan är särskilt sårbara i nuvarande och förutsebart ning att föreningar kommer än meri den finansiella riskzonen. Vi kan därför inte konjunkturläge v biträda denna propå. I sammanhanget väger vi in att vi i utredningen efter ingående diskussioner i ställt oss bakom förslaget om 60 Wo-regeln, som försvagar den reform som en av medlemsinsatsema i lantbruksfull utsträckning uppskjuten beskattning kooperationen skulle innebära. förslag rörande avsättning till reservfond är att den Utredningsmajoritetens ökar från nuvarande 5 % till 10% beräknad på lagstadgade skyldigheten summan av årsvinst och annan gottgörelse. Vidare föreslås att avsättning mellan 10 och 20 % görs skattemässigt avdragsgill och förs till en kooperativ kapitalfond. Motivet till föreslagen ändring är i första hand behovet av att stödja och stimulera ekonomiska föreningars konsolidering. Reservfonden är den stabidelen av det egna kapitalet, då det är ett kollektivt bundet kapital, som

laste

endast kan utnyttjas i en förlustsituation. Att ekonomiska föreningar är personassociationer med medlemsnyttan av» de befintliga för som primärt mål har påverkat tillkomsten reglema avsättning till reservfond. Således skall i avsättningsunderlaget ej endast ingå vilket är det nonnala för bolag, utan jämväl olika former av årsvinst, .gottgörelsen främst efterlikvid och återbäring, som utgått till medlemmarna. [senaste lydelse i lagen om ekonomiska föreningar (SFS 1980:1 105) anges i § 18:

”Vinstutdelning eller utbetalning i annan form av gottgörelse som avses i 17 § 1 mom. får inte ske med så stort belopp att utdelningen eller utbetalningen med hänsyn till föreningensoch koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid med god añärssed.

Härmed har ett skärpt lagmässigt krav på konsolidering införts för ekonomiska föreningar i likhet med vad som gäller för aktiebolag. I sammanhanget måste kommenteras utredningens i sig riktiga påpekande

SOU 1981 160 Reservationer 439

att flertalet föreningar nonnalt gör större reservfondsavsättning än nuvarande lagstadgade 5 °/o. Samtidigt ges intryck av, att de lantbrukskooperativa föreningarna huvudsakligen betalar endast garantiskatt, vilket är fel.il979 betalade lantbrukskooperationen totalt

116A milj. kr i skatt, huvudsakligen

kommunalskatt; garantiskatten var cirka 34 milj. kr. Mot denna bakgrund vill vi understryka att majoriteten med all rätt markerar att effekten av förslaget

måste beräknas efter den marginella skattesatsen för ekonomiska föreningar,

för närvarande cirka 52 %. Vi vill också notera att det finns ett vilande utredningsförslag om en höjning av statsskatten för ekonomiska Ett genomförande föreningar. av detta förslag j skulle innebära ytterligare belastning för de ekonomiska föreningarna.

Ett förslag för starka föreningar

Majoritetens förslag kommer bäst att gagna de mest konsoliderade föreningarna med relativt god lönsamhet. De föreningar som främst behöver

konsolideringsbefrämjande redskap kan emellertid inte utnyttja den tänkta

stimulansen utan drabbas i stället i en del fall av högre skatt till följd av kravet på ökad lagstadgad avsättning. De senare föreningarna har i dag låg Soliditet, låg lönsamhet samt kämpar med att kunna ge en total avräkning till sina medlemmar i nivå med konkurrerande företag och angränsande föreningar. Problemet berör även föreningar i en intensiv investeringsfas. Nämnda föreningar kan tvingas till att överföra obeskattade reserver till reservfond med sammanhängande beskattningseffekt, om majoritetsförslaget genomförs. Då betalningen i lantbrukskooperativa föreningar normalt består av en å

conto-betalning med tillhörande

efterlikvid, som till största delen är utbytbara mot varandra, kan effekten bli att en svag förening känner sig pressad att öka ä conto-bstalningen och minska efterlikviden. De konsolideringseffekter som utredningens majoritet eftersträvaroch som även vi vill uppnå kommer därvid _att ävemyras. Det svenska lantbruket har för närvarande en pressad lönsamhetssituation. Matpriszma har under senaste år stigit kraftigt, huvudsakligen som en effekt av inflation och slopade livsmedelssubventioner. Det allmänekonomiska läget med minskad köpkraft har lett till en oroande konsumtionsminskning av viktiga produkter. För de lantbrukskooperativa föreningarna kan denna

utvecklng få allvarliga följder. Medlemmama/ägtma ökar till följd av alltmer

i sviktance lönsamhet sina berättigade krav på produktbetalning, samtidigt som det minskade efterfrågan på marknaden medför minskad intäkt, lägre kapacitetsutnyttjande etc., vilket ger sämre konsolideringsmöjligheter för föreningarna. i Det rör i sammanhanget observeras att jordbruksprisregleringama inte garanterar jordbruket några priser, utan de vid jordbruksprisförhandlingama överensromna och av statsmakterna fastställda prisnivåema uppnås endast om avsêttningen av svenska produkter hålls uppe. - Vi insämmer helt i majoritetens uttalande att de ekonomiska föreningarna arbetar under sådana förhållanden att det är av stor vikt med statliga stimularser, ägnade att förstärka uppbyggnaden av deras eget kapital i form av ökad avättning till bundna fonder.

Med länvisning till ovannämnda negativa effekter finner vi emellertid den

440 Reservationer

föreslagna konstruktionen ologisk och stridande mot såväl bokstav som anda i

utredningsdirektiven. l en tid då statsmakterna på olika sätt medverkat till en

gynnsammare uppbyggnad av eget kapital i andra företagsfomrer, så bör ej för ekonomiska föreningar först införas en lagstiftning med skärpt skatteeffekt ökade krav på avsättning till reservfond från 5 och 10 % - först därutöver en skattelättnad. En ökning från 5 till 10 % låter i sig ej särskilt mycket, men det är ändå fråga om mer än en fördubbling inklusive skatteeffekter. Stimulans vid uppbyggnad av kollektivt bundet kapital kan starkt motiveras i den behovsinriktade verksamhet, som kooperationen bedriver. Några positiva kapitalplaceringseffekter för enskilda medlemmar uppstår ej vid denna form av lättnad, eftersom medlemmamas insatser återbetalas i nominella belopp. Stimulansen tillfaller i stället kollektivet-föreningen. Vi finner emellertid att skattelättnaden bör ha en sådan utformning att de ekonomiska föreningar, som har det besvärligast, kan dra nytta av reformen.

Slutsats Med vår kännedom om de lantbrukskooperativa föreningarnas finansiella situation är vi övertygade om att många föreningar inte under överskådlig framtid orkar med en ytterligare reservationsavsättning på 5 % av årsvinsten jämte annan gottgörelse, med mindre än att skattebefrielse inträder för den del av det avsatta beloppet som överstiger 5 %. Vi anser därför att nuvarande regler, innebärande lägst 5 procents avsättning till reservfond skall bibehållas, och att avsättningen till den föreslagna kooperativa kapitalfonden skall tillåtas ske med mellan 5 °/0 och 20 °/0 på beräkningsunderlaget för reservfondsavsättning. Detta förslag ger ett kraftigare incitament till kollektiv kapitaluppbyggnad i kooperationen än vad utredningens majoritet föreslår och medför inte några skattemässiga nackdelar för någon förening. Samtidigt erhålles en starkare betoning av den föreslagna nya bundna kooperativa kapitalfonden. Med föreslagen skattelättnad bör det ankomma på de kooperativa föreningama själva att reglera uppbyggnaden av denna nya fond. Förslaget att ge förbättrade möjligheter till uppbyggnad av bundna kollektiva fonder kan även sägas vara i linje med befintlig lagstiftning i Danmark och Norge. Det kan anmärkas att i den senaste ändringen av finsk lagstiftning inom området har kravet på reservfondsavsättning i ekonomiska föreningar sänkts från 10 °/0 till 5 %, for att ge de ekonomiska föreningarna större frihet vid val av konsolidering. Som utredningen har visat är det inte möjligt för ekonomiska föreningar att direkt kopiera de lättnader vid uppbyggandet av eget kapital, som efterhand har givetvis aktiebolag. Det är ej heller önskvärt att lagstiftning för ekonomiska föreningar blir kopior av lagstiftningen för aktiebo lag. Ett stödjande av kollektiv bunden kapitalbildning ger en markering av den ekonomiska föreningens form av personassociation och bör kunna medverka till att bromsa en utveckling mot att i sig kooperativ verksamhet alternativt drivs i aktiebolagsform.

Reservationer 44 l

3. Av Per Westerberg

Avseende kapitlen 5, 7 och 11

I direktiven till utredningen anförs:

”att de traditionella kooperativa grundsatsema i flera avseenden

synes kunna tjäna som riktlinjer för handläggningen och lösningar av väsentliga näringspolitiska problem. Under dessa förhållanden är det från samhällets synpunkt angeläget att den kooperativa företagsforrnen utvecklas som ett livskraftigt alternativ och komplement till både den privata och statliga företagsformen”. Mot denna bakgrund skulle utredningen enligt direktiven bl. a. behandla kooperationens kapitalförsörjning.

l utredningens kartläggning över lönsamheten och soliditeten i både

kooperativa och andra företag har framkommit att både lönsamhet och soliditet starkt försvagats under 70-talet. Kartläggningen visar att kooperativa företag haft en något snabbare försvagning av soliditeten än övriga företag. Detta gäller om man bortser_ från de s. k. skogskooperativa företagen, som haft en mycket kraftig försämring av sin soliditet under 1970-talet.

Olikheter mellan företagsformer

Utredningen har kunnat peka på ett antal olika punkter inom företagsbeskattningen där kooperativa företag behandlas annorlunda eller sämre än övriga företagsformer.

l. Den statliga_löretagsbeskattningen är lindrigare i kooperativa

företag än i aktiebolag. (32 %, resp. 40 %). 2. .Den s. k. Annell-lagstiftningen och de nya reglerna om en partiell enkelbeskattning av utdelningen från aktiebolag saknar motsvarande skattelindringar vad gäller insatsräntans behandling i de ekonomiska föreningarna. 3. l ekonomiska föreningar är efterlikvider och återbäringar enkelbeskattade. Någon motsvarighet inom exempelvis aktiebolag saknas. 4. ITjärde AP-_fonden skall placera pengar i börsnoterade aktier. Detta

underlättar kapitalförsörjningen för börsnoterade aktiebolag. Någon mot-

svarighet för ekonomiska föreningar saknas. 5. Aktiezondsparandez har genomförts med inte oväsentliga skatteförmåner. Någon direkt motsvarighet saknas för ekonomiska föreningar för att kunna trygga kapitalforsörjningen. Skattesparande återfinns dock inom ramen för konsumentkooperationen.

Företagsbeskattningen behandlas i en annan utredning. Vi har vid olika tillfällen \arit eniga om att likställdhet vad gäller skattesatsen för ekonomiska föreninga- och aktiebolag borde komma till stånd. Min strävan i denna utredning har varit att uppnå en neutral företagsbe-

skattning. dvs. valet mellan den ena eller andra företagsformen skall inte

påverkas av skatteförhållandena. Jag kan därför inte godta att kooperativa ekonomiska föreningar skall särbehandlas skattemässigt i förhållande till andra ekonomiska föreningar. Det har för mig framstâtt som väsentligt att se till att eventuella förbättringar för de ekonomiska föreningarna skall kunna

442 Reservationer

för aktiebolagen. De fördelar som finna någon form av motsvarighet i dag har gentemot ekonomiska föreningar i beskattningshänseaktiebolagen li-kaledes jämställas med ende bör i den mån de förekommer självfallet motsvarande fördelar för ekonomiska föreningar.

Starkare näringsliv

och lönsamhetsutvecklingen under Utredningens genomgång av soliditetsatt en förbättring för alla former av 1970-talet visar klan och entydigt för en industriell och ekonomisk återhämtning för företagande är nödvändig landet under 1980-talet. Principiellt vill jag självfallet därför understödja alla rimliga förslag att förbättra för näringslivet- oavsett företagsforrn - att kunna Denna utredning har bara hañ att behandla de fä en bättre kapitalförsörjning. kooperativa företagen varför en jämställdhet mellan kooperativa företag och andra företagsfonner endast kan eftersträvas i detta avseende. Vill man utöver mellan dessa företagsfonner uppnå ytterligare fördelar för jämställdhet kooperativa företag måste enligt min uppfattning detta följas av likvärdiga förbättringar för övriga företagsforrner.

A. Enkelbeskattning av insatsräntan

har föreslagit att insatsräntan i ekonomiska och kooperativa Utredningen föreningar skall enkelbeskattas. Jag delar denna uppfattning. Detta förutsätter att motsvarande förbättringar av beskattningen av utdelningar från aktiebolag

I och med detta har de s. k. kooperativa föreningama fått mer än full

fullföljs. fått i form av Annellkompensation för de förbättringar aktiebolagen av

lagstiftning och partiell enkelbeskattning utdelningen.

B. B- insatser föreslår att kooperativa föreningar skall kunna införa s. k. Utredningen för att därmed kunna få nytt insatskapital från personer som inte

B-insatser

behöver vara medlemmar i föreningen. B-insatser skall även kunna tecknas av att B-insatser skall kunna komma i juridiska personer. Jag stödjer självfallet fråga. Däremot kan jag icke tänka mig att inrätta ”en ny särskild statlig fond som skall teckna B-insatser. bör den s. k. 4:e AP-fonden få möjligheter att kunna Enligt min uppfattning teckna B-insatser i alla fonner av ekonomiska föreningar dvs. även kooperativa. Fonden skall enligt min uppfattning teckna B-insatser enligt samma principer och Iönsamhetskrav som man placerar fondens pengar i börsnoterade aktier. Dvs. fonden skall sträva efter att erhålla bästa möjliga resultat för att kunna säkra En särskild statlig fond som

pensionsutbezalningarna. “

kan lätt leda till särskilda favörer, som inte avsetts. utredningen föreslagit För särskilt stora och riskfyllda projekt finns redan i dag en särskild statlig fond samt lnvesteringsbanken.

SOU l98 1:60 Reservationer 443

C. Avdragsgill kooperativ kapitalámd

I och med att Soliditeten även i kooperativa föreningar och företag sjunkit snabbt under 70-talet finns det behov av att stärka det egna kapitalet i föreningarna. Detta kan ske genom att man erbjuder en skattelättnad för avsättning till en kooperativ kapitalfond. Jag delar utredningens förslag om att efter fullgjord maximal avsättning till reservfonden skall en motsvarande stor del få avsättas till den kooperativa kapitalfonden och avsättningen till kapitalfonden bör då även kunna göras avdragsgill i föreningens deklaration. Jag kan acceptera förslaget i utredningen till en avdragsgill kooperativ kapitalfond, då jag anser det vara av väsentlig betydelse att det egna kapitalet på ett enkelt sätt kan utökas i alla typer av företagsforrner. Enligt min uppfattning är det därför en förutsättning att en motsvarande obeskattad reserv i form av eget kapital även kan göras iaktiebolag. Detta skulle komma att innebära att förutom aktiekapital och reservfond skulle finnas en obeskattad reserv som inte var utdelningsbar till aktieägarna.

D. Uppskjuten skatt om uppskjuten skatt- den s. k. nedskrivningsmodellen - Förslaget på nya insatsamorteringari kooperativa ekonomiska föreningar inom de s. k. areella

näringarna har uppkommit för att underlätta möjligheterna för företagen att

kunna höja sitt insatskapital. Samtidigt som antalet jordbrukare, fiskare och trädgårdsodlare har minskat har de kooperativa företagen blivit allt mer kapitalintensiva. Detta har medfört en kraftigt ökad insatsbelastning på den enskilde medlemmen. I detta vill jag starkt betona att jag

sammanhang

självfallet är/ör en ökad lönsamhet i jordbruket. Men denna reform skall enligt utredningsmajoriteten vara till för att främst förbättra för de kooperativa föreningarna att kunna höja insatskapitalet - inte att förbättra den enskilda bondens ekonomi. Dessa två punkter är väsentliga att hålla isär. Förslaget om uppskjuten skatt- nedskrivningsmodellen - är svår att acceptera av två olika skäl: För det första innebär det ett brott i principerna vad det gäller tillförseln av

riskkapital i olika företagsfonner. Om ett beskattat riskkapital satsas är enligt

traditionella företagsfonner risktagandet begränsat. Detta finns för närvarande inom ekonomiska föreningar och aktiebolag. Satsar man eller riskerar man däremot obeskattade pengar har även risktagandet varit obegränsat för den enskilde. Detta finns bl. a. inom enskildafirmoroch s. k. handelsbolag. I utredningens förslag införs en ny form där både fördelarna inom de olika tidigare företagsfonnema återfinns. De pengar som skall riskeras skall vara till större delen obeskattade samtidigt som

risktagardet skall vara begränsat till insatsen. För det andra är avgränsningen av favören om uppskjuten skatt på

insatskapitalet mycket diffus. Den skall omfatta endast föreningar med anknytrmg till de areella näringama. Varför endast de areella näringama? Var går gränsen mellan areella näringar och icke areella näringar? Varför skall exempelvis ett företag tillhörande skogskooperationen som producerar småhus gyn-

prefabricerade

444 Reservationer

nas av förslaget när inte motsvarande företag som är privatägt skall kunna få förmånen. Denna avgränsning visar på förslagets stora svaghet. Trots detta vill jag inte utan vidare förkasta förslaget om uppskjuten skatt på det riskkapital som satsas i kooperativa ekonomiska föreningar. Skall

uppskjuten skatt för riskkapital införas bör det ske för alla olika/öretagsfor-

mer - inte bara kooperativa ekonomiska föreningar inom de s. k. areella näringama. Ett förslagi den riktningen kan jag tänka mig stödja.

E. Aktiefondsparandet

Enligt min uppfattning bör någon form av motsvarighet till aktiefondspararzdet i börsnoterade aktier införas för ekonomiska föreningar och kooperativa ekonomiska _löreningar likväl som mindre aktiebolag. För ekonomiska föreningar av olika slag bör det inte vara alltför svårt att kunna emittera någon form av B-insatser som skattefondsparandet skulle kunna kopplas till. Motsvarande favör som aktiebolagen och fondbörsen fått med skattefondsparandet skulle då kunna komma de ekonomiska föreningama .till del. Såvitt jag kan bedöma finns inte resurser i denna utredning for att kunna förslag för utvidgningen av aktiefondsparandet till presentera ett heltäckande såväl ekonomiska föreningar som mindre och medelstora aktiebolag som inte är representerade på fondbörsen. Riktlinjer för hur detta skall gå till för de ekonomiska föreningarna finns vad gäller B-insatser redan skisserade i denna Detta bör - även för mindre och medelstora företag - kunna utredning. utarbetas direkt inom Industridepartementet för att till våren kunna föreläggas riksdagen i propositionsfonn.

Konkurrensneutralitet Viljan inom denna utredning att uppnå väsentliga ekonomiska förbättringar ekonomiska har varit stark. Trots detta måste för kooperativa föreningar neutraliteten mot andra företagsfonner i beskattningshänseende uppnås. Det att dessa frågor inte direkt har kunnat behandlas av en är därför olyckligt utredning för samtliga olika företagsformer och inte enbart de kooperativa ekonomiska föreningarna. Min strävan i denna utredning har varit att uppnå största möjliga förbättringar för alla olika Företagsformer samt eftersträva största möjliga neutralitet i beskattningshänseende för de olika företagsförmerna.

Demokratisynen

I betänkandet behandlas även kooperationen och demokratiseringen av näringslivet. I detta avsnitt används enligt min uppfattning en demokratzlsyn som närmast är att betrakta som marxistisk Demokrati är inte lika med majoritetsbeslut till alla delar. Demokrati är ett folkstyre där varje enskild människa skall få största möjliga frihet att själva bestämma över sina egna göranden och låtanden, om sin egen framtid osv. Självfallet måste vissa beslut fattas gemensamt och då används som en del i demokratin majoritetsbeslut.

Reservationer 445

l den demokratisyn som kommer till uttryck i utredningen är företagsdemokrati lika med att alla de anställda skall fatta alla beslut i företagen. Detta är en felsyn. l varje företag finns olika grupper som det råder - var för sig - full demokrati

inom. Löntagama har demokrati inom sina fackföreningar. Ägarna

har demokrati på sina bolagsstämmor. Kunderna till företaget har demokrati genom att varje kund väljer den vara som bäst passar honom. Det är i balansen mellan dessa olika intressen som en sammanvägning måste ske. Det är bl. a. det som är ett demokratiskt samhälle. Demokrati är en form av maktbalans där olika intressen tillgodoses, inte ett ensidigt enmaktssystem där endast ett intresse finns, endast en makt finns. Jag finner det uppseendeväckande att utredningens majoritet har kunnat godta de skrivningar och den syn- pâ demokrati och företagsdemokrati som kommer till uttryck i betänkandet.

Kooperativ utveckling

I avsnittet om kooperativ utveckling föreslås att ett kooperativt utvecklingsråd tillskapas med representanter för kooperationen och statsmakten. Jag delar inte uppfattningen om sammansättningen av detta råd. Kooperativ utveckling är enligt min uppfattning en fråga som bör skötas av de kooperativa organisationerna själva. Tillskapandet av rådet bör ske

genomdekooperativav

föreningarna, inte genom statsmakten. Hur rådet skall sammansättas bör vara en sak förde kooperativa organisationerna, inte för statsmakten. När det gäller finansiering och annan utveckling bör kooperationen ges likvärdiga möjligheter att utvecklas som övriga Företagsformer.

sou 1981:60 447

Särskilda

yttranden

l. Av Hans Alsén

Avseendejörslaget till riskbärande skattesparande

Statsmaktema har, för att söka underlätta näringslivets kapitalanskaffning, vidtagit olika åtgärder, som i huvudsak medfört lättnader för aktiebolagen. Den kooperativa verksamheten, som mestadels drivs i föreningsform, har som regel inte kunnat tillgodogöra sig den företagsekonomiska nyttan av de åtgärder som satts in. Det s. k. skattefondsparandet är exempel på detta. För egen del har jag av olika skäl inte kunnat finna att skattefondsparandet på ett rimligt sätt tar hänsyn till olika intressenters intressen och möjligheter.

Jag har därför i riksdagen tagit ställning mot införandet av denna fomi för

stärkande av näringslivets kapitalbas.

Jag har kunnat acceptera att KF:s förslag om riskbärande skattesparande för

uppbyggnad av garantikapital inom kooperationen förs fram av utredningen

för att, så länge skattefondsparandet är en realitet, ge kooperationen en med

övrigt näringsliv någorlunda jämställd möjlighet på marknaden. Det föreliggande förslaget ger medlemmarna inom kooperationen en möjlighet att medverka till en förbättring av föreningarnas finansiella ställning på likartade villkor som redan existerar för personer som satsar riskkapital i aktiebolagen.

2. Av Sven Gustafson

I betänkandet tas kooperationens samhällspolitiska roll upp. Där skildras hur - sedan koopeiatismen, dvs. tanken på en kooperativ stat, övergivits- den fria marknadshushållningen under flera decennier var den dominerande grund-

värderingen inom konsumentkooperationen. Anders Öme, Albin Johansson

m. fl. såg kooperationen som en nödvändig balanserande faktor i en sådan

marknadshushållning och satte därför in all kraft på att bekämpa monopol,

karteller, tullar och andra hinder för en fri konkurrens. Några år in på 1960-talet började denna syn ändras samtidigt som stora strukturförändringar skedde i samhället. Sedan dess har det pågått en livlig debatt på detta område inom kooperationen. Man har fört fram tankar på behovshushållning som ett alternativ till marknadshushållningen. En ytterlighetsståndpunkt har intagits av några inom kooperationen verksamma personer som dragit upp riktlinjer för en kooperativ politik i ett samhälle där

448 Särskilda _rnranclen SOU 198 l :60

det privata ägandet av produktionsmedel på sikt kommer att ha spelat ut sin roll. l betänkandet framhålles att det är omöjligt att entydigt beskriva den syn som kooperationen har på sin egen roll i detta hänseende. Personligen har jag tyckt mig finna en viss ambivalens inom kooperationen i fråga om den roll konkurrensen bör spela. Man hävdar att ekonomisk verksamhet skall bygga på samarbete och inte på konkurrens men säger att de kooperativa företagen har en viktig uppgiñ att genom sin konkurrens pressa priserna inom andra företagsfonner. Man erkänner också att konkurrensen från dessa sänker priserna också i de kooperativa företagen. KFzs engagemang i slakteribranschen innebär konkurrens också inom den kooperativa sektom.

Inom konsumentpolitikens område har kooperationen gjort banbrytande

och ovärderliga insatser. Ibland tycks man emellertid numera undervärdera konsumenternas möjligheter att genom marknaden påverka produktionen. Man förbiser då det faktum att trots ingående marknadsundersökningar innan nya varor introduceras försvinner snabbt en mycket stor del av de nya produkterna från butikernas nya sortiment eftersom de inte efterfrågas. Marknadsfunktionen måste emellertid kompletteras med en aktiv konsumentpolitik, som ökar konsumenternas möjligheter att utöva sin viktiga funktion. I detta sammanhang spelar kooperationen en mycket stor roll. Men den kan inte med en marknadsandel av under 20 % göra anspråk på att tala på alla konsumenters vägnar. l den allmänna debatten jämför man ibland det kooperativa företaget, som bygger på samverkan, med ett privat företag som sägs ha vinstmaximering utan några som helst sociala hänsyn som princip. Från en sådan utgångspunkt kan man komma fram till slutsatsen att den kooperativa företagsformen är den enda acceptabla från demokratiska utgångspunkter. Vid en jämförelse av detta existerar i ett tomrum. slag bortser man från det faktum att inga företagsfonner De är insatta i ett sammanhang där myndigheter, anställda och den allmänna ställer krav som är nödvändiga för att samhället skall kunna opinionen fungera på ett tillfredsställande sätt. Själv tror jag inte att frågan huruvida den ena eller andra foretagsformen är den bästa är särskilt meningsfull. För mig är det just olika ägarforrner - enskilda, kooperativa, löntagarägda och statliga - - enskilda firmor, aktiebolag och ekonomiska och olika företagsforrner föreningar - som åstadkommer den vitalisering av näringslivet ekonomiskt, socialt och demokratiskt som är erforderlig. I betänkandet görs en värdefull positionsbestämning i fråga omkooperationens roll i dessa sammanhang. Det sägs att marknads- och konkurrensekonomins positiva effekter och egenskaper accepteras i princip men att det finns av ekonomisk, social och demokratisk natur som övergripande målsättningar endast delvis kan tillgodoses av en marknadsekonomi av gängse slag. Där sägs bör accepteras som jämställda med också att de kooperativa grundprincipema andra sociala och ekonomiska principer som inom ramen för en övergripande politiken i samhällssyn ligger till grund for i första hand den ekonomiska landet. måste bygga på demokratin. Med En sådan övergripande samhällssyn demokrati utan övertygelsen om avser jag då inte endast vissa beslutsforrner alla människors lika värde, respekten för andra människors frihet och integritet och för deras möjlighet att utveckla sin personlighet och själva ta

SOU I98l:60 Särskilda yttranden 449

ställning. Från dessa utgångspunkter kommer de politiska partiema fram till olika uppfattningar om hur samhället bör utformas. har Kooperationen förklarat sig vara partipolitiskt obunden och detta är nödvändigt om man vill ,

vända sig till hela folket och inte bara till en del av folket. Under senare år har

emellertid konsumentkooperationen fått en mer ensidig partipolitisk framtoning. Jag tycker att det finns anledning att instämma med en känd kooperatör,

Halvdan Åstrand, när han önskar en bredare och friare av

rekrytering förtroendevalda och en klarare offentlig markering i ord och handling från företagsledningamas sida av verksamhetens politiska obundenhet.

3. Av Per Westerberg

Direktiven till kooperationsutredningen är mycket omfattande. Utredningen skall behandla sju specialområden särskilt. Det är: _ Kooperationens roll i av samhället, kooperationens

omvandlingen betydel-

se, jämförelse mellan kooperationen och övriga företagsformers villkor, kooperationens kapitalförsörjning, kooperationens sociala ansvar- förutsättningar och konsekvenser, kooperationen och demokratisetingen av näringslivet samt kooperationens internationella roll. Direktiven är utomordentligt omfattande och spänner över ett väl stort omrâde för att kunna ha samma ledamöter i utredningens olika delar. Utredningsresultatet skulle ha vunnit på om en särskilt fått utredning behandla kooperationens kapitalförsöijning och villkor. Enligt min grundsyn är kooperativa ekonomiska föreningar något helt skilt från ideella föreningar. En ekonomiskg/örening är vare sig den är kooperativ eller ej - en intresseförening för att tillgodose sina medlemmars intressen. I bondekooperativa föreningarna är det en intresseförening för att tillgodose böndernas naturliga vilja att få så mycket betalt som möjligt för de varor de levererar från jordbruket. I

konsumentkooperativa föreningarna skall man

självfallet tillvarata medlemmarnas intresse att få bästa möjliga varor till lägsta möjliga priser. På ett flertal olika ställen i detta huvudbetänkande har majoriteten i praktiken använt kooperativa ekonomiska föreningar. Detta är enligt min uppfattning en förvanskning av sakförhållandena.

Bilaga l Direktiv

Beslut vid regeringssammanträde 1977-02-10.

Departementschefen, statsrådet Åsling, anför.

Kooperationen spelar en viktig roll inom det svenska samhället. En stor del av landets befolkning är som medlemmar, kunder och anställda engagerade i den kooperativa verksamheten. Genom sin folkrörelsekaraktär bidrar kooperationen verksamt till samhällets ekonomiska, sociala och demokratiska utveckling. Grundläggande regler för de kooperativa föreningarnas verksamhet ges i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar. Utmärkande för en ekonomisk förening är att den genom verksamhet i vilken medlemmarna på ett eller annat sätt deltar, t. ex. som avnämare eller leverantörer, skall främja medlemmamas ekonomiska intressen. Lagen föreskriver i övrigt bl. a. öppet och frivilligt

medlemskap, demokratisk förvaltning, att räntan på medlemmarnas insatta

kapital skall vara begränsad och att överskott i stället skall fördelas i förhållande till medlemmarnas användning av föreningens tjänster. För vissa slag av ekonomiska föreningar finns särskild lagstiftning. Det gäller bl. a. bostadsrättsföreningar som regleras av bostadsrättslagen (1971:479). Inom konsumentkooperationen, dvs. främst konsumentföreningar anslutna till Kooperativa Förbundet och Oljekonsumentemas samt i Förbund, bostadsrättsföreningar anslutna till HSB:s Riksförbund och Svenska Riksbyggen finns drygt tre miljoner medlemmar, eller ca två miljoner om dubbelanslutningar räknas bort.

Konsumentkooperationen sysselsätter i sina förening-

ar och i de dotterföretag som drivs i aktiebolagsfomr ca 80 000 personer. Marknadsandelen inom så betydande sektorer som livsmedelshandeln, bensinhandeln och bostadsproduktionen ligger vid ca 20 %. Inom producentkooperationen, där lantbrukskooperationen är den övervägande delen, uppgår antalet medlemmar till närmare en miljon eller ca 200000 om dubbelanslutningar räknas bort. I de producentkooperativa företagen sysselsätts ca 70 000 personer. Lantbrukskooperationen har en helt dominerande ställning inom vissa led och delar av livsmedelsproduktionen, bl. a. när det gäller mejeri- och slakteribranschema. Av den totala livsmedels-

industriproduktionen svarar lantbrukskooperationen för ca 50 %. 1 lantbruks-

kooperationen ingår också större delen av det privata skogsbruket och en växande sektor inom skogsindustrin. Kooperationens näringspolitiska roll har inte varit föremål för någon närmare kartläggning eller analys. Utredningen (Fi 1975:03) om löntagama och kapitaltillväxten har dock under 1976 tagit initiativ till en kartläggning av

452 1 sou 1981:60 Bilaga

konsument- och producentkooperationen. Preliminära resultat från denna kartläggning väntas föreligga under våren 1977. Därutöver berörs kooperationen eller vissa delar även av andra aktuella utredningar. Som har nämnts inledningsvis, ges grundläggande regler för de kooperativa föreningarna i lagen om ekonomiska föreningar. Den lagen är i tekniskt avseende uppbyggd efter förebild i 1944 års aktiebolagslag. År 1975 antog riksdagen en ny aktiebolagslag (SFS 1975:1385). Med anledning därav har inom Justitiedepartementet gjorts en översyn av föreningslagstiftningen. Resultatet av översynen redovisas i promemorian (Ds Ju 1976:11) Förslag till lag om ekonomiska föreningar m. m. Det i promemorian framlagda lagförslaget innefattar närmast en teknisk av föreningslagstiftningen. Vissa betydelsefulla nyheter föreslås översyn emellertid. De innebär dock inte några ändringar i de grundläggande reglema område. Promemorian remissbehandlas f. n. på föreningslagstiftningens kapitalförsörjning torde direkt eller indirekt Frågan om kooperationens beröras av både 1968 års kapitalmarknadsutredning (Fi 1969:59) och om löntagarna och kapitaltillväxten. Kooperationen berörs även utredningen av företagsskatteberedningens (Fi 1970:77) arbete. Vissa distributionsfrågor har utretts av distributionsutredningen (H 1970:14) och redovisats i betänkandet (SOU 1975:69) Samhället och distributionen. Konkurrensfrågoma utreds av utredningen (H 1974:05) rörande översyn av konkurrensbegräns- (H 1975:06) för utvärdering av prispolitiken. På ningslagen och av sakkunniga det konsumentpolitiska området utreds vissa frågor av utredningen (H och produktplanering m. m. och 1976:03) om insyn i företagens marknadsandra av utredningen (H 1976:04) om regional konsumentpolitisk verksamhet. På regeringens uppdrag kartlägger statens industriverk f. n. ägarkoncentrationen Vissa av de i det svenska näringslivet, inbegripet kooperationen. som pågår berör branscher med stor kooperativ andel. branschutredningar Industriverket utreder sålunda bl. a. problemen inom livsmedelsindustrin, medan frågor rörande skogsindustrin utreds inom industridepartementet med i skogsbranschrådet som referensorgan. ställning har tagits upp i riksdagen. 1 motion Frågan om kooperationens 1975/7621747 av herr Alsén m. fl. hemställdes att riksdagen hos regeringen om utredning i skulle anhålla av frågan om kooperationens ställning näringslivet. Näringsutskottet framhöll i sitt betänkande (NU l975/76:54) bl. a. att en sådan utredning skulle kunna ge värdefull information om ett område i_nom näringslivet som det f. n. är svårt att få en samlad överblick över. En utredning borde även kunna ge betydelsefulla uppslag beträffande näringspolitikens utformning. Riksdagen beslöt att hos regeringen begära utredning i enlighet med vad utskottet hade anfört (rskr 1975/762388). Det svenska näringslivet är i huvudsak grundat på privat företagsamhet. Även om de statliga och kooperativa företagen inom vissa sektorer spelar en betydande roll utgör dessa företagsgrupper totalt sett endast en mindre del av näringslivet. Näringslivet prägas av snabb strukturomvandling samt krav på och decentralisering. Under dessa förhållanden är det från demokratisering samhällets angeläget att den kooperativa företagsformen utvecklas synpunkt som ett livskraftigt alternativ och komplement till både den privata och den statliga företagsforrnen. De traditionella kooperativa gnindsatsema synes i flera avseenden kunna tjäna som riktlinjer för handläggningen och lösningen av problem. Mot denna bakgrund finns det

väsentliga näringspolitiska

1 453 Bilaga

anledning att pröva förutsätmingama och villkoren for kooperationens medverkan i näringslivets omvandling. En utredning om kooperationen och dess roll i samhället bör därför nu komma till stånd. Jag förordar att en kommitté tillkallas för ändamålet. Till närmare vägledning för utredningsarbetet vill jag efter samråd med chefen för handelsdepartementet anföra följande. Arbetet bör i första hand inriktas på en komplettering av den kartläggning och analys av konsument- och producentkooperationens uppbyggnad, omfattning och verksamhet som pågår genom utredningens om löntagama och kapitaltillväxten försorg. Bl. a. bör utvecklingen inom kooperationen i fråga om regional betydelse, struktur, marknadsandelar, nya verksamhetsgrenar och andra förhållanden av betydelse för belysning av kooperationens roll i näringsliv och samhälle analyseras. Kooperationens relativa styrka fördelar sig tämligen ojämnt på olika branscher; innebörden och konsekvenserna härav, liksom möjliga utvecklingstrender med avseende på konkurrens och regional fördelning bör likaledes uppmärksammans. Kommittén bör även ägna uppmärksamhet åt innebörden och betydelsen av olika särdrag i kooperationens mål och funktion, exempelvis den demokratiska verksamhetsformen. I dessa frågor bör kontakt hållas med referensgruppen för folkrörelsefrågor inom kommundepartementet som arbetar med ett allmänt översynsarbete när det gäller relationerna mellan samhället och folkrörelser. na. En betydelsefull fråga, som bör belysas närmare, är kooperationens möjligheter att medverka i omvandlingen av svenskt näringsliv. Kommittén bör här bl. a. söka ange vad de nära kontakter med råvaruproduktion eller avsättningsmarknader som utmärker kooperationen innebär för dess industriella förutsättningar och i anslutning härtill studera på vad sätt dessa kan komma allmänna näringspolitiska syften till godo. Också tillkomsten av nya företag på kooperativ grund som ett betydelsefullt alternativ vid nyetableringar av företag bör uppmärksammas. Det torde också vara av särskilt intresse att studera vad konsumentkooperationen har inneburit när det gäller konsumenternas om och kunskap inflytande på produktion och distribution av viktigare varor och tjänster. Motsvarande analys bör göras beträffande

bostadskooperationen.

Kommittén bör vidare söka jämföra de villkor som olika företagsformer arbetar under och analysera frågan om ekonomisk verksamhet i kooperativa företagsforrner på några väsentliga punkter bedrivs under andra-villkor än dem som gäller för företagen i allmänhet. En naturlig första åtgärd härvidlag bör vara att belysa de skillnader som följer av reglerna i lagen om ekonomiska föreningar och aktiebolagslagen. Jag vill härutöver peka på ett område där det är av särskilt intresse att få en jämförelse mellan de olika företagsforrnemas verksamhetsbetingelser. När det gäller kooperationens kapitalförsörjningärdet angeläget att jämföra insatskapitalets roll med aktiekapitalet i aktiebolag. Kommittén bör bl. a. pröva möjligheterna att underlätta uppbyggnaden av eget kapital i kooperativa företag. De.t är också angeläget att kooperationens kapitalförsörjningsproblem i övrigt blir närmare belysta. Speciellt bör försörjningen med långa krediter och riskkapital studeras. Det bör undersökas om kooperationen i finansieringshänseende särbehandlas genom gällande regler och etablerad

454 I Bilaga

praxis. I dessa frågor bör kontakt hållas med 1968 års kapitalmarknadsutredning. erinra om att företagsbeskattningen f. n. ses Jag vill i detta sammanhang över inom företagsskatteberedningens ram. Skattefrågoma bör därför inte omfattas av utredningsuppdraget. En annan fråga som bör belysas är de krav som ofta ställs, från medlemmar och andra, att kooperativ verksamhet skall upprätthållas trots att detta från rent affärsmässiga utgångspunkter utgör en belastning för organisationen. Denna konflikt mellan sociala hänsyn och krav på affärsmässighet ställer kooperationen inför svåra avvägningsproblem. Kommittén bör analysera

betydelsen härav i ett samhälleligt perspektiv och belysa hur kooperationens

konkurrensförutsättningar påverkas. Ytterligareen fråga som bör tas upp i detta sammanhang är de kooperativa medverkan i demokratiseringen av näringslivet. Eventuella proföretagens mellan den kooperativa medlemsdemokratins och blem i gränsdragningen företagsdemokratins ansvarsområden bör analyseras och bedömas. Kommittén bör också belysa den viktiga internationella roll som de rörelserna spelar. Traditionella internationella förbindelser kooperativa mellan kooperativa rörelser främst i industriländema har steg för steg vidgats att även omfatta ett stort antal utvecklingsländer. Det kooperativa alternativet har också varit av betydelse inom sistnämnda länder, såväl ideologiskt som vid medverkan i olika projekt. Kooperationens internationella roll bör praktisk också ses mot bakgrund av den snabba framväxten av multinationella företag såväl i Sverige som i andra länder. Inom vissa sektorer, t. ex. livsmedelsbranschen, spelar kooperationen redan idag en stor roll och utgör en balanserande faktor gentemot multinationella företag. Kommittén bör undersöka kooperationens framtida förutsättningar även i detta internationella perspektiv.

mig för bör bli ett

Den kartläggning och analys som jag nu har uttalat värdefullt underlag för framtida åtgärder inom såväl de kooperativa organisationerna som den offentliga näringspolitiken. Kommittén bör givetvis - mot bakgrund av de rön som utredningsarbetet kommer att föra med sig - kunna lämna forslag till sådana åtgärder. _

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för industridepartementet “ att tillkalla en kommitté med högst nio ledamöter med uppdrag att utreda frågan om kooperationen och dess roll i samhället, att utse en av ledamöterna att vara ordförande, att besluta om sakkunniga, sekreterare och annat biträde åt experter, kommittén. 4 Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver att ersättning till ledamot, sakkunnig, expert och sekreterare skall utgå i form av dagarvode enligt kommittékungörelsen (1946:394), om ej annat föreskrives, att kostnaderna skall belastas trettonde huvudtitelns kommittéanslag.

Bilaga l 455

Tilläggsdirektiv till kooperationsutredningen

Beslut vid regeringssammanträde 1979-02-08. Departementschefen, statsrådet Huss, anför. Med stöd av regeringens bemyndigande den 10 februari 1977 tillkallade dåvarande chefen för industridepartementet en kommitté med uppgift att göra en utredning om kooperationen och dess roll i samhället. Kommittén, som antog namnet kooperationsutredningen, skall enligt direktiven (1977:28) bl. a. söka jämföra de villkor som olika företagsformer arbetar under och analysera frågan om ekonomisk verksamhet i kooperativa företagsformer på några väsentliga punkter bedrivs under andra villkor än som gäller för företagen i allmänhet. Kommittén skall vidare bl. a. pröva möjligheterna att underlätta uppbyggnaden av eget kapital i kooperativa företag. Även kooperationens kapitalförsörjningsproblem i övrigt skall närmare belysas. Speciellt i skall försörjningen med långa krediter och riskkapital studeras. I kommitténs uppgift ingår också att undersöka om kooperationen i finansieringshänseende särbehandlas genom regler och etablerad praxis. Frågor om beskatt-

gällande

ning omfattas däremot inte av utredningsuppdraget. Anledningen till detta är att företagsbeskattningen vid tidpunkten för tillkallandet av kommittén sågs över av företagsskatteberedningen. Företagsskatteberedningen avslutade sitt arbete i november 1977 då beredningen avlämnade betänkandet (SOU l977:86-87). Kooperationen berörs uttryckligen i dess förslag endast vad avser skattesatsemas storlek. Sedan år 1947 har gällt en statsskattesats om 40 °/0 för aktiebolag och 32 °/0 för ekonomiska föreningar. Beredningen föreslår att enhetlig skattesats skall tillämpas, på så sätt att skattesatsen för ekonomisk förening anpassas till den skattesats som tillämpas för aktiebolag. Företagsskatteberedningens förslag bereds f. n. inom budgetdepartementet. Förslag om ändrade s. k. Annellavdrag har dock redan förelagts riksdagen (prop. 1978/79:50 bil. 2 punkt 3). Riksdagen antog förslaget i december 1978 (SkU 1978/79:19, rskr 1978/79:107, SFS 1978:955). Kooperativa Förbundet och Lantbrukamas Riksförbund har i en gemensam skrivelse den 23 november 1978 till chefen för industridepartementet hemställt att kooperationsutredningen skall få möjligheter att beakta även

skattereglema för ekonomiska föreningar vid utredningens behandling av

frnansieringsfrågoma. Enligt vad jag har erfarit har kooperationsutredningen funnit att kapitalförsörjningen är en av huvudfrågoma för bedömningen av kooperationens villkor och utvecklingsmöjligheter. Kapitalförsörjningen har ett direkt samband med flera av företagandets olika betingelser, bl. a. med vissa skatteregler. Med hänsyn till detta och till att företagsskatteberedningens arbete har slutförts utan att frågan har behandlats närmare i beredningen anser jag efter samråd med chefen för budget- och ekonomidepartementet att kooperationsutredningen bör vara oförhindrad att vid behandlingen av» frågan om kooperationens kapitalförsörjning behandla sådana skattefrågor som sammanhänger med denna fråga. Utredningen bör däremot inte ha anledning aktualisera skattefrågor av mer allmän eller renodlad skattepolitisk karaktär, t. ex. frågan om de ekonomiska föreningarnas skattesats.

456 1 Bilaga

Kooperationens kapitalförsörjning rymmer i sig själv en rad delproblem som kräver speciell kartläggning och analys. Därtill bör kapitalfrågoma bedömas mot bakgrund av andra delar av utredningsuppdraget, sådant detta har utformats i direktiven. Jag finner det med hänsyn härtill inte lämpligt att helt bryts ut ur sitt sammanhang. Detta bör dock inte hindra kapitalfrågoma behandla detta område med utredningen att, om den finner det lämpligt, förtur och framlägga förslag i frågan i ett särskilt delbetänkande. Jag hemställer att regeringen utvidgar kooperationsutredningens uppdrag i enlighet med vad jag har anfört.

Tilläggsdirektiv till kooperationsutredningen

Beslut vid regeringssammanträde 1981-05-21

Chefen för industridepartementet, statsrådet Åsling, anför.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 10 februari 1977 tillkallade jag en kommitté med uppgift att utreda kooperationen och dess roll i samhället. Kommittén, som antog namnet kooperationsutredningen, skall enligt sina

direktiv (Dir 1977:28) bl. a. söka jämföra de villkor som olika företagsformer

arbetar under och analysera frågan om ekonomisk verksamhet i kooperativa punkter bedrivs under andra villkor än Företagsformer på några väsentliga dem som gäller för företagen i allmänhet. redovisades i När det gäller kooperationens associationsrättsliga reglering direktiven att gällande 1951 års föreningslag har setts över inom justitiedepartementct. Resultatet av detta arbete som redovisades i promemorian (Ds Ju 1976:1 1) Förslag till lag om ekonomiska föreningar m. m. remissbehandlades när direktiven för kooperationsutredningen utfärdades. Den 8 februari 1979 utfärdades tilläggsdirektiv (Dir 1979:14) i vilka uttalades att kooperationsutredningen skulle vara oförhindrad att vid behandkapitalförsörjning behandla även sådana lingen av frågan om kooperationens som sammanhänger med denna. Kooperationsutredningen har skattefrågor hittills avgett två delbetänkanden (SOU 1979:62) Kooperationen i Sverige och (SOU 1980:36) Arbetskooperation. I skrivelse den 16 februari 1981 till chefen för industridepartementet har kooperationsutredningen dels redogjort för sitt arbetsläge dels aktualiserat frågan om visst fortsatt utredningsarbete. Enligt skrivelsen befinner sig utredningen nu i slutskedet och räknar med att under senare delen av år 1981 avge sitt huvudbetänkande. I detta kommer samtliga i direktiven nämnda frågor att ha behandlats. När det gäller frågan om den associationsiättsliga regleringen av de kooperativa företagen genom lagen om ekonomiska föreningar kommer förslag till vissa mindre ändringar att lämnas utöver dem som redan har genomförts i lagen under utredningsarbetets gång. l kooperationsutredningens skrivelse redovisas också behov av en mer associationsrättsliga förutsättningar. En systematisk analys av kooperationens sådan har emellertid inte ingått i utredningens uppdrag. Om det bedöms som önskvärt är utredningen, efter beredd fortsätta med denna

tilläggsdirektiv,

fråga. Enligt utredningen beaktar nuvarande föreningslag, liksom 197.6 års förslag, inte det kooperativa företagets särart i tillräcklig grad. Bl. a. berörs inte

Bilaga I 457

samarbetet mellan olika enheter inom organisationerna, dvs. den s. k. federativa samverkan inom kooperationen. 1976 års förslag till ny föreningslag (Ds Ju 1976:11) fick i huvudsak ett positivt mottagande av remissinstansema. De kooperativa organisationerna ifrågasatte emellertid motiven och metodema för översynen av föreningslagstiftningen. Kooperativa förbundet (KF) och Lantbrukamas riksförbund (LRF) hävdade därvid bestämt att den ekonomiska föreningen utgjorde en helt självständig associationsforrn som byggde på helt andra principer än aktiebolaget och att dessa principer måste ligga till grund för lagstiftning om ekonomiska (kooperativa) föreningar. LRF framhöll att det naturliga borde vara att de ekonomiska föreningarnas egna förhållanden togs till utgångspunkt för lagöversynen. Flera remissinstanser ansåg att lagförslaget borde hänskjutas till kooperationsutredningen och att ett ställningstagande till ändrad föreningslagstiftning borde ske mot bakgrund av de förslag som denna utredning kunde komma att lägga fram. Efter det att kooperationsutredningen hade tillsatts beslöts att något förslag till ny fören ingslag på grundval av promemorian inte skulle läggas fram. Inom justitiedepartementet upprättades emellertid en annan promemoria (Ds Ju 1979: l 4) Nya redovisningsregler för ekonomiska föreningar m. m. om frågor som aktualiserats av 1976 års bokföringslag. Efter remissbehandling och proposition (1979/801144) har lagen om ekonomiska föreningar ändrats på dessa punkter (SFS 1980:1 105). De krav som framställts på en lagreglering av de kooperativa företagen utifrån kooperationens egna förutsättningar får ses som ett tecken på en växande medvetenhet om kooperationens egenart. Även om 1951 års lag om ekonomiska föreningar jämfört med 191 1 års lag har en klarare kooperativ prägel och det förslag som lades fram år 1976 utgör ytterligare ett steg i denna riktning framställs nu önskemål om en konsekvent utarbetad och genomförd kooperativ lagstiftning.

Den associationsrättsliga lagstiftningen reglerar villkoren för ett företags

ekonomiska verksamhet och relationerna mellan företaget och olika intressenter vad gäller skyldigheter och rättigheter. Främst har det varit ägamas relationer som reglerats. Även borgenäremas intressen har spelat en avsevärd roll för lagstiftningens utformning. Suocessivt har också samhällets och de anställdas intressen påverkat utformningen. Jämsides med associationsrättens utveckling har ett kompletterande system av speciallagar vuxit fram som mer eller mindre direkt knyter an till aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar. Den nuvarande lagen om ekonomiska föreningar skiljer sig från aktiebolagslagstiftningen framför allt i fråga om regleringen av förhållandet mellan företaget och ägarna. I övrigt är bestämmelserna för ekonomiska föreningar och aktiebolag i många avseenden likartade. I stor utsträckning har aktiebolagslagstiftningen tjänat som förebild för föreningslagstiftningen. Det kan med fog göras gällande att man i den föreningsrättsliga lagstiftningen inte i tillräcklig grad har beaktat de kooperativa företagens särart. Mot den angivna bakgrunden anser jag efter samråd med chefen för justitiedepartementet att det nu finns anledning att göra en allmän översyn av lagstiftningen om ekonomiska föreningar i syfte att framför allt åstadkomma

458 I Bilaga

en tidsenlig lagstiftning om kooperativa föreningar. Detta arbete bör lämpligen utföras av kooperationsutredningen. Utredningsarbetet bör i forsta hand inriktas på en analys av vad som är karakteristiskt för den kooperativa företagsformen. Med denna utgångspunkt bör utredningen föreningar och göra en genomgång av lagen om ekonomiska undersöka i vilka avseenden det behövs ändringar eller kompletteringar i lagen. Härvid bör utredningen så långt möjligt utnyttja de erfarenheter som har vunnits genom 1976 års förslag och remissbehandlingen av detta. Särskilt bör utredningen frågan om s. k. federativ samverkan mellan uppmärksamma kooperativa företag. Andra väsentliga frågor är medlemskapets öppenhet och rösträtten. I skattelagstiftningen krävs för att en förening skall anses som att medlemskapet är öppet och att varje Föreningsmedlem har en kooperativ röst. Dessa regler överensstämmer inte helt med dem som gäller för enligt lagen om ekonomiska föreningar. Utredningen bör underregistrering söka om de föreningsrättsliga och skatterättsliga bestämmelsema på detta

område kan samordnas.

arbete bör utmynna i ett förslag till ny lagstiftning om Utredningens ekonomiska Framkommer i arbetet med en ny foreningslag att föreningar. annan lagstiftning som berör kooperationen inte är ändamålsenligt utformad, bör utredningen lägga fram de förslag som den finner motiverade. Utredningvid en bör vidare göra en genomgång av den föreningsrättsliga lagstiftningen sidan av föreningslagen och föreslå de följdändringar som kan visa sig påkallade. I detta arbete bör utredningen beakta de lagförslag som har lagts fram i

(Ds Ju 1976:17) Följdlagstiftning till en ny föreningslag och de

promemorian synpunkter som har kommit fram vid remissbehandlingen av den promemorian. verksamhet regleras genom jordbruksrörelselagen. De

Föreningsbankemas

associationsrättsliga reglerna i denna lag bygger på lagen om ekonomiska Banklagsutredningen har i tilläggsdirektiv (Dir 1980:58) fått i föreningar.

uppdrag att ta upp associationsrättsliga och dänned sammanhängande frågor

jordbrukskasserörelsen. Kooperationsutredningen bör därför i sitt kring arbete med förslag till ny föreningslag samråda med banklagsutredningen. För detta arbete, liksom för de uppgifter som tidigare lagts på utredningen, kommittédirektiven (B 1980:20). Dessa innebär att gäller de allmänna

för utredningarbetet skall vara att förslag som läggs fram

utgångspunkten resurser. Det innebär att om skall genomföras inom ramen för oförändrade kostnadskrävande förslag läggs fram måste samtidigt visas hur förslagen kan och omprövning av finansieras genom besparingar i fomi av rationaliseringar inom utredningsormådet. Kostnadsberäkningama skall pågående verksamhet vara väl genomarbetade och ta hänsyn till alla kostnader som kan uppstå oavsett om de drabbar staten, kommuner eller enskilda. Ett genomarbetat som medger bedömningar i dessa avseenden skall redovisas. underlag Utredningen bör så omsorgsfullt som möjligt även belysa de indirekta effekter,

som förslagen kan medföra för myndigheter och enskilda.

Jag hemställer att regeringen utvidgar kooperationsutredningens uppdrag i enlighet med vad jag anfört.

Bilaga 2.1 Utvecklingen av finansiella nyckel-

tal i

kooperationen

Tabell l Konsumentkooperationen (KF, konsumentlöreningama, OK, OK-fireningarna, HSB:s riksñrbund)

År Balansom- Tillväxt Omsätt- Till- lnveste- Soli- lnsatskap. andel av RTfs Reesb

Källa: Föreningamas årsredovisningar 1969-1978.

“ Räntabilitet på totalt kapital (före skatt). b Räntabilitet på eget kapital (efter skatt).

Tabell 2 Iantbrukskooperationen exkl. skogslöreningama (12 lantbmkskooperativa ñreningar)

År Balansom- Tillväxt Omsätt- Till- Investe- Soli- lnsatskap. andel av RTfs REes slutning % ning växt ringskvot» ditet °/o % k ap

åflanmmsl

a Tillkommit Västsvenska Lantmän - utgör 69,0 % av tillväxten i balansomsl. resp. 56,8 % i omsättn. utv. Tillkommit Norrmejerier - utgör 29,3 °/o av tillväxten i balansomsl. resp. 21,4 °/o i omsättn. utv. CTillkommit Farmek - utgör 44,4 % av tillväxten i balansomsl. resp. 37,3 % i omsättn. utv. I den mån överavskrivningar redovisas öppet har detta beaktats vid soliditetsberäkningen.

460 Bilaga 21 sou 1981:60

Tabell 3 Lantbrukskooperationen (18 lantbrukskooperativa föreningar)

År Balansom- Tillväxt Omsätt- Till- lnveste- Soli- lnsatskap. andel av . . ,. . . _12_ 0 /0

gongskvot 3:161

kap.

a Tillkommit Västsvenska Lantmän - utgör 42 % av tillväxten i balansomsl. resp. 35,7 % i omsättn. utv. Tillkommit Norrskog Lantmän - utgör 21,6 % av tillväxten i balansomsl. resp. 13,9 .°/o i omsättn. utv. CTillkommit Väneiskogs o Nornnej - utgör 49,5 % av tillväxten i balansomsl. resp. 57,0 % i omsättn. utv. d Tillkommit Fannek - utgör 33,3 % av tillväxten i balansomsl. resp. 35,1 % i omsättn. utv. e, Tillkommit Mälarskog - utgör 21,8 % av tillväxten i balansomsl. resp. 21,9 % i omsättn. utv. J Uppgift för ett skogsbolag avser 16 mån. g Uppgift lör två skogsbolag saknas vilket förklarar stor del av minskningen. Källa: Lantbrukskoopeiativa löreningamas årsredovisningar 1969-1978.

Tabell 4 Skogskooperationens utveckling

Källa: LRF:s löreningsstatistik.

sou 1981:60

Bilaga 2.1 461

Tabell 5 Börsföretag (Findata)

År Tillväxt Tillväxt lnveste- Soliditet andel av RTfs Aktiekapitalets REes balansom- omsättning ringskvot °/o

áÃj-“Rgalansomsl Eget % 0/0

slutning °/n % % kap i % %

Genomsnitt 14,06 14,37 8,79 30,00 9,71 32,01 9,48 11,17

Bilaga 2.2 Statsfinansiella effekter av

skattestimulanser

l. Avdragsgill insatsränta

En bedömning av vilken effekt på skattebetalningama som en avdragsgill insatsränta får kan indelas i två moment, nämligen bedömningen av

a. effekten av att insatsräntan vid nuvarande räntesats blir skattemässigt avdragsgill, b. effekten om insatsräntan höjs.

Vad först gäller punkt b kan följande resonemang föras. En höjning av insatsräntan kan ha följande tre alternativa konsekvenser. - av insatsräntan Höjningen motsvaras av en sänkning av återbäring/_efterlikvider. - Den höjda insatsräntan leder till överföringav kapital från lånat kapital till eget kapital och insatsräntan betalas alltså istället för ränta på lånekapital. - innebär att medlemmen totalt Höjningen sett får större ersättning än tidigare (återbäring/efterlikvid + insatsränta).

l de tvâ första fallen kommer någon effekt på föreningens skattebetalningar inte att uppstå, eftersom även återbäring/efterlikvider och ränta på lånat

kapital är avdragsgillal Däremot kan insatsränta istället för återbäring

innebära ökad beskattning hos medlemmen i den mån räntan inte ligger inom schablonavdraget. Vad gäller det tredje fallet torde man kunna förutsätta att föreningarna inte ökar den totala ersättningen till medlemmarna i annat fall än att detta kan antagas leda till ökad tillströmning av insatskapital. Om emellertid därvid

även det befintliga kapitalet får större ersättning än tidigare så uppvägs l , __

0k

föreningens avdragsrätt i princip av att medlemmen måste skatta för den .Altemnw sken

_ ning av msatskapital på ökade Täntelntâkten-

bekostnad av kapital som

Slutsatsen av ovanstående är att bedömningen av skatteeffektema bör nu är placerat Då annat

kunna koncentreras a ovan, dvs. effekten så”

på punkt av att ett belopp, (llfanför R5°Pig_e_)-

motsvarande den insatsränta som hittills kommer att vara

ätalsfágtlânââlargggâä_

utgått, i framtiden avdragsgillt vid taxeringar. Denna bedömning kräver en analys av föreningmjngngama g Samhället amas nuvarande skattesituation. inte påverkas härav.

464 Bilaga 2.2

Skattebelastningen i konsumentkooperativa_löreningar

Den teoretiska skatten för föreningar är ca 50 °/0. Om föreningarna skulle belastas med skatt av denna storlek borde införandet av avdragsrätt för insatsränta innebära en skattelindring med ca 14 milj. kr i konsumentföreningama och ca 4,5 milj. kr i OK-föreningama, dvs. med samma belopp som insatsräntomas storlek. Förutsättningen är att föreningama skulle visa samma resultat efter skatt som man har gjort utan avdragsrätt för insatsräntan. Detta antagande torde vara realistiskt eñersom föreningarna i allmänhet har outnyttjade nedskrivningsmöjligheter och därmed kan öka t. ex. lagerreserven med ett belopp motsvarande det nya avdraget för insatsräntan. (Skattelindringen bör reduceras med nuvärdet av de framtida skatteeffektema av det minskade nedskrivningsutrymmet. l en inllationsekonomi med ständigt stigande lager och med de stora utrymmen som finns i utgångsläget torde detta dock vara negligerbart.) Som påvisats i en studie av några större konsumentföreningar är den faktiska skatten som betalas huvudsakligen kommunal garantiskatt på grund av fastighetsinnehav. Detta framgår även vid en jämförelse mellan de senaste årens totala skattekostnader hos föreningama och garantibeloppens storlek. För konsumentföreningar respektive OK-föreningar totalt är beloppen följan- 4 de.

Konsumentföreningar

Skatt 1976-1979 Milj. kr 14-17 fastigheter 1977 ca 2 100 Taxeringsvärden 42 Garantibelopp Skatt (kom. utdeb. 29 kr) 12,2

OK-_färeningar

1977 1978 1979 Skatt Milj. kr 2,3 2,0 2,3 282 297 230 Taxeringsvärden Garantibelopp 5,6 6,0 6,4 Skatt (kom. utdeb. 29 kr) 1,6 1,75 1,85

Den kommunala garantiskattens andel av total skatt är mellan 70 och 90 °/0. De årliga skattebetalningar som skett utöver garantiskattema synes vara ca 4 kr i genomsnitt i konsumentföreningama och ca 0,5 milj. kr i milj. OK-föreningama. Dessa skatter utgöres av dels kommunal skatt i sådana föreningar som visar en högre kommunalt taxerad inkomst än garantibeloppet, dels statlig skatt.

Slutsats betrøwbnde skatteejjêkten av avdragsgill insatsränta

En exakt beräkning av skattebortfallet är inte möjlig utan att en fullständig

deklarationsundersökning genomförs. På basis av redogörelsen ovan kan möjligen en överslagsmässig uppskattning göras. Skattebonfallet p. g. a.

Bilaga 2.2 465

avdragsrätt för insatsräntan torde vara lägre än ovanstående beräknade skatt utöver garantiskatten. (4,0 resp. 0,5 milj. kr i konsumentresp. OKföreningama) av följande skäl: - En del av de föreningar vars kommunalt taxerade inkomst överstiger garantibeloppet medan den statligt taxerade inkomsten är noll kan förväntas öka den redovisade vinsten genom t. ex. lagerreservminskning

och sålunda utnyttja avdraget för insatsräntan utan att därför ändra på

skatten. - Bland de föreningar som kan reducera skatten genom det nya avdraget har vissa sannolikt en taxerad inkomst som överstiger insatsräntan, varför en del av skatten kvarstår.

Det är knappast möjligt att med någon säkerhet bedöma effekten av ovanstående faktorer. Sannolikheten för att det totala skattebortfallet i konsument- och OK-föreningar tillsammans inte överstiger 4 milj. kr synes stor. Troligen ligger det inom intervallet 1-3 milj. kr.

2 Ökad avsättning till bundna fonder

Den obligatoriska reservfondsavsättningen föreslås höjd från 5 % till 10 °/o av föreningens resultat. För avsättningar därutöver föreslås halv skattemässig avdragsrätt. Förslaget kan innebära en skatteskärpning för föreningar som normalt avsätter mindre än 10 % till reservfonden men en skattelindringi den mån avdraget vid avsättningar utöver › 10 % kan utnyttjas. l konsumentfdreningarna avsätts redan nu 10 % och mer av överskottet till reservfonden och dispositionsfonden, varför någon skatteskärpning p. g. a. det ökade avsättningskravet inte uppkommer. I de fall avsättning sker med mer än 10 % sker en skattereducering i sådana föreningar som erlägger skatt utöver garantiskatten. I en del föreningar torde effekten bli en överföring av medel från obeskattade reserver till reservfond. Som framgått i avsnitt l ovan är skattesituationen i konsumentföreningama sådan att de skattereduceringar . som nya avdragsmöjligheter kan åstadkomma är relativt obetydliga. I OK- fören ingarna har enligt de senaste årens årsredovisningar inte avsatts mer än lagstadgade 5 % till reservfonden. Ytterligare avsättning skulle kräva högre redovisad vinst. Här kan alltså en skattehöjning bli följden av det ökade

avsättningskravet. Om den marginella skattebelastningen är 50 % skulle

skatten 1979 ha ökat med totalt 2 mkr. Skatteökningen blir dock troligen lägre

p. g. a. outnyttjade förlustavdrag. Inom lanzbrukskooperationen finns stora variationer i reservfondsavsättningamas storlek. Av 10 föreningar som studerats var avsättningama 1979

5-6 % i fyra föreningar, 7,5 % i en förening och över 10 % i fem föreningarf

varav fyra hade avsättningar som översteg 20 °/o. En höjning av avsättningen till 10 °/0 skulle ha medfört skattehöjningi en av de tio föreningarna och då endast med kommunalskatt, eftersom föreningen har outnyttjade statliga förlustavdrag. Fem av de tio föreningarna skulle (med oförändrat redovisat resultat) ha kunnat reducera skatten (huvudsakligen kommunalskatt) genom avsättning med mer än 10 °/0 av överskottet. För de tio l Tre av fyra lantmänföreningarna tillhopa skulle en bestämmelse om obligatorisk avsättning med nenföreningar och två av 10 % och avdragsrätt för avsättningar därutöver upp till 20 % av överskottet tre mejeriföreningar.

2.2 466 Bilaga

ha kunnat reducera skattekostnadema med 12 %. l tre av de tio

maximalt förutsätts därvid viss upplösning av obeskattade reserver. l de föreningarna övriga föreningar som inte redan avsatt över 20 °/0 kan reservfondökningen täckas av överföring från fria reserver och av skattereduceringen. Om det antages att motsvarande skattereducering (12 %) skulle uppnås för kan det totala skattebortfallet beräknas bli 9-10 hela lantbrukskooperationen, milj. kr, varav större delen kommunalskatt. Ovanstående avser att Visa den maximalt möjliga skattereduceberäkning Föreningarna. Det är emellertid möjligt att ringen i de lantbrukskooperativa det beräknade årliga skattebortfallet är något överskattat av följande skäl:

- har 1979 redovisat relativt höga vinster för att kunna Många föreningar utnyttja investeringsavdragen. Det är troligt att skattereduceringen p. g. a. reservfondsavsättningen blir lägre sådana år då investeringsavdrag ej kan att många föreningar har outnyttjade göras. Det bör dock observeras förlustavdrag vid den statliga taxeringen. - Önskemål om en rimlig proportion mellan fria och bundna reserver kan tänkas innebära att reservfondsavdrag inte utnyttjas maximalt.

Mot bakgrund av ovanstående synes en rimlig uppskattning av det årliga skattebortfallet för de lantbrukskooperativa föreningarna vara 6-8 milj. kr. Då den eventuellt ökade skattebelastningen hos OK-föreningama torde vara relativt liten och möjligen uppvägs av skattereduceringar hos konsutotalt skattebortfallet vara mentföreningama antages även för kooperationen 6-8 milj. kr.

3 Uppskjuten skatt

om uppskjuten skatt innebär att medlemmen får en skattekredit Förslaget kan ske obeskattade medel och

genom att viss del av insatsbetalningen med

beskattas först vid medlemmens utträde ur föreningen. Det totala skattebortfallet antages bli detsamma i de två alternativa modeller som presenterats, och konverteringmodellema. Det förutsätts då beträffande nedskrivningsden senare modellen att den utformas så att skatten i föreningen inte påverkas. Den andel av de årliga insatsamorteringgama som medlemmarna kan erlägga med obeskattade medel antages vara 60 °/0. Storleken av det totala skattebortfallet är beroende av följande faktorer:

- antal medlemmar som kan dra nytta av den ytterligare konsolideringmöjlighet som reglerna om uppskjuten skatt innebär, - storleken av dessa medlemmars insatsamorteringar, - medlemmarnas marginalskattesatser, - skattekreditens antal år mellan tidpunkten för löptid, dvs. genomsnittligt utnyttjandet och beskattningen av insatserna i samband med medlemmens utträde. De deklarationsundersökningar som gjorts för inkomståren 1977 och 1978 visar att maximalt av de av- och nedskrivningsmöjligheter, som utnyttjande 1 står lantbrukarna tillbuds är sällsynt. Det torde emellertid finnas ett behov av Samtliga slakteriförei reserv för att motverka ningar. att ha vissa outnyttjade konsolideringsmöjligheter

Bilaga 2. 2 467

svängningar i inkomsterna mellan åren. Det kan också noteras att det vid båda de undersökta årens taxeringar fanns möjlighet till investeringsavdrag, vilket kan ha minskat konsolideringsbehovet. Mot bakgrund av dessa förhållanden

torde ett antagande om att den nya konsolideringsmöjligheten kan utnyttjas

beträffande 30 °/0 av

insatsamorteringama vara något så när rimligt. I en tänkt

framtida situation med förbättrad lönsamhet för lantbrukarna kan utnyttjandet givetvis bli högre. Nedanstående beräkning av skattebortfallet görs med antagande om 30 %, alternativt 50 % utnyttjande. Uppgifter saknas beträffande storleken av de totala årliga insatsamorteringarna för hela lantbrukskooperationen. En undersökning som gjorts avseende 10 föreningar inom mejeri-, slakterioch

lantmännenorganisationema tyder på att amorteringama genomsnittligt

utgör ca 35 % av efterlikvidema vilket med de senaste årens nivå på efterlikvidema innebär ca 100 milj. kr för hela lantbrukskooperationen. Med en antagen marginalskatt på 50 %, blir skattebortfallet - utan beaktande av den framtida beskattningen i samband med medlemmens utträde - följande:

a: Utnyttjande 30 %: 0,30x0,60 x l00x0,502 = 9 milj. kr

b: Utnyttjande 50 %: O,50x0,60 x l0OxO,50 = 15 milj. kr

Ovanstående belopp skall reduceras med nuvärdet av den beskattning som kommer att ske när medlemmarna utträder ur föreningarna. Den normala amorteringstiden är 15 år och återbetalningen av insatserna brukar därefter ske över en femårsperiod. För nuvärdeberäkningen görs här det förenklade antagandet att skattekreditens löptid i genomsnitt är 10 år. Om kalkylräntan skall täcka dels inflationen, dels en viss real förräntning, torde krävas 10-15 %. Nuvärdet av ovanstående belopp vid räntesatsema 10, 12 resp. 15°/0 är följande:

Belopp Nuvärde (10 år) 10 % 12 % 15 % a 9 milj. kr 3,5 milj. kr 2,9 milj. kr 2,2 milj. kr b 15 milj. kr 5,8 milj. kr 4,8 milj. kr 3,7 milj. kr

Med ovanstående antaganden kan det totala skattebortfallet således beräknas vara 5-7 milj. kr3 om avdragsrätten utnyttjas till 30 % och 9-1 1 milj. kr om utnyttjandet är 50 °/0.

Sammanfattning

Det årliga skattebortfallet hos konsumentföreningama, OK-föreningama samt de lantbrukskooperativa föreningarna och deras medlemmar beräknas uppgå till följande belopp:

l Skattebefrielsen gäller Avdragsrått för insatsråntan 1- 3 milj. kr 60 °/0 av amorteringen. Ökad reservfondsavsåtming 6- 8 milj. kr 2 skatt Marginalskattesats. Uppskjuten 5milj. kr 3 Skattekredit 9 milj. kr . ./. nuvärde av den Summa 12-18 milj. kr framtida skatten.

468 2.2 Bilaga

Det bör betonas att beräkningarna utgör grova uppskattningar och att de och skattesituation. I en annan baseras på de senaste årens vinstnivå vinstsituation och med andra förutsättningar vad gäller t. ex. möjligheterna att utnyttja investeringsavdrag kan effekterna bli andra.

-

Bilaga 2.3 Soliditetskrav kapitalbehov.

Jämförande

sifferanalys

Underlag till prognos om kapitel/behov (avsnitt 5.5).

Förutsättningar Konsument- Lantbrukskooperationen koopeiationen exkl. skogsrörelsen 1979-85 (74-78) 1979-85 (74-78)

I Tillväxttaktl, % per år 10- ( 8,4) ll (l4,8)

I Avkastning efter skatt på eget kapi- 00,5) ( 8.9)

talz, %

I Soliditet 1985

I Insatskapitalets ökningi relation till 40 °/0 (ca 10) 18 °/0 (18) återbäring/insatsränta

I Återbäring och insatsrántai konsumentkooperationen

resp. efterlikvider och återbäring i lantbrukskooperationen antas utgå i ungefär samma omfattning i relation till resultat resp. omsättning som 1974-1978. I Resterande insatskapitalbchov framkommer som ett saldo mellan den ökning av eget kapital som krävs vid de olika soliditetskraven och den ökning som övriga förutsättningar enligt ovan ger.

Kommentarer till förutsättningarna

Expansionstakt

Prognosen beräknas i löpande priser. Vid en inflationstakt på 8-10 % innebär alltså förutsättningarna en årlig real expansion med 0-2 % och 1-3 °/0 för konsument- resp. lantbrukskooperationen. I Balansomslutning 2 För konsumentkoope-

Avkastning efter skatt på eget kapital rationen avses före åter-

Avkastning beräknas som resultat efter skatt och bäring, för lantbrukskooverklig 50% av perationen avkastning ökning/minskning i obeskattade reserver ställt i relation till vid årets början efter efterlikvider/återbäredovisat eget kapital +50 °/0 av obeskattade reserver. ring.

470 2.3 Bilaga

Vid jämförelse mellan de två gruppemas genomsnittsavkastning 1974-78 bör observeras att hos lantbrukskooperationen efterlikvidema reducerat resultatet, medan konsumentkooperationens resultat är resultatet före återbäring.

Soliditet Som framgår av bilaga 1 har Soliditeten mellan 1974 och 1978 sjunkit från 20 % till 15 °/o i konsumentkooperationen och från 25% till 22 % i lantbruk-

skooperationen Det egna kapitalet har stigit med i genomsnitt 2,5 % resp.

10 % per år. Den årliga ökningen av eget kapital som krävs vid de tre alternativa soliditetskraven blir:

Konsument- Lantbrukskooperationen kooperationen A. 10 °/0 ll °/0 B. - 15 % ca 13 % C 18å19% cal6%

Efterlikvider/återbäringánsazsränta och deras bidrag till insatskapitalet

För lantbrukskooperationen innebär en ökning av efterlikvidema i relation till expansionstakten och en ökning av insatskapitalet med samma andel av efterlikvidema som 1974-1978 att insatskapitalet ökar med 670 milj. kr under 1979-1985, motsvarande ca 8 % per år. För konsumentkooperationen antages summan av återbäring och insatsränta utgöra 82 °/0 av nettoresultatet, motsvarande genomsnittet 1974-1977, Den förutsatta överföringen till insatskapitalet, 40% av återbäring och insatsränta, baseras på stadgamas bestämmelse om att hälften av medlemmens återbäring och insatsränta lår avdraga för insatsamortering samt ett antagande om att insatsskyldigheten höjs successivt så att majoriteten av medlemmarna inte når insatstaket under perioden. Vid avkastningen 10 % ökar insatskapitalet med 0,8-l ,0 miljarder kr under 1979-1985.

Prognossamma njâttning

Utfallet vid de angivna förutsättningarna framgår av bilagans tabeller 1, 2 och I Under samma tid sjönk 5, 6. börsföretagens soliditet l sammandrag ger de. olika alternativen i fråga om soliditet och avkastning enligt Findata från 30,8 % till 27,4 %. följande totala resp. icke täckta insatskapitalbehov:

Bilaga 2.3 471 Tabell 1 Konsumentkooperationens kapitalbehov (miljarder kr) Avkastning på Alt. l Alt. 2 Alt. 3 10 °/0 5 °/0 12,5 % A. Soliditet 1985: ca 15 %

B. Soliditet 1985: 20 % Totalt insatskapitalbehov 3,6 3,9 varv täckt enligt lörutsättningama -0,9 -O,5 Resterande insatskapitalbehov 2,7 3,4 C Soliditet 1985: 25 % Totalt insatskapitalbehov 5,2 5,5 varav täckt enligt lörutsättningama -l,0 -O,5 Resterande insatskapitalbehov 4,2 5,0

Tabell 2 Lantbrukskooperationen exkl. skogsägarrörelsen (miljarder kr)

Avkastning på Alt. l Alt. 2 Alt. 3 10 % 5 % 7,5 °/o A. Soliditet 1985: 22 % Totalt insatskapitalbehov 0.3 1,5 0,9 varav täckt enligt förutsättningama -0,7 -0,7 -0,7 Resterande insatskapitalbehov -0,4“ . 0,8 0,2 B. Soliditet 1985: 25 %

C Soliditet 1985: 30 %

a Resultat och nettoamorteringar ger högre ökning av eget kapital än vad som krävs för att uppfylla soliditetskravet.

472 Bilaga

:N

:N

.ä sa EF_

e..

e..

mi_

?sätts

å_ e..

s..

wNoTvNa

e..

wNoTvNm_

e.. e..

Nm Nm N..

Nwm SN oN_ oNN NT 3_ 8 3_ oN _

a. _ mNw RN m: o?

+ T 00+ +

.E

.

_E722_

N o.

ooo

om _ oN mN .m

omN S os. NN T E os_ m.: t: NN- mNN

m.: os- N

T ?T m8_ N m5_

2 N :

.acc

:c

w

_ oN NN

m: 3 .NNN oNN ocN

qNN md_

T

ox. 08 m: e.:

omT

E_ N NN.

_ä_

SN. NE- NNN_ N

scaxk1rxsxz.

N

NN.: o_ o_

51.:.

NN 8 N,: 2

omN wa

NN u om NN

Nvcøfoumvmm

SN SN .

mNo o:

Nä QN

oNN. Emm

V.: m: NN. m:

os_ 2 N oNo_ w N

.m1

(_41

os_

Hmmm .NN NN wN .N

8N o: v.: cow som_

EN NN

ooNa

?N 3 8 om_ å

S: o?

.EEV ?N

S.

m5_ E N ma_ N _

t«x..!..a.ui..l.

.Nuw=_=8cu-MO

_

wiwwåâaêwwmmwozm

_§15_

m_

om

oNN ao:

m_

w.: o: .m S- o: ?N oNN NN o: no_

24.5.

_ä_ ?N

NNN. .EN MEN NN.

2.2 N _å_ N _

N_

.MO .

92m :s:

§5 ?_55 »EEE

.Exo

å»

,Nam:_5._w:=oE=m=ox

.zåaå .same 22.22

.gaia

EN .

:en :su

_oamsaoaaz_ om_o._w..mw:_:o.6:_

:oo s? å.. _owo

60m

ouâäae_

så 5% 5% ä ä

...Us

: m

§95_ _sas_

ON. e.. n e..

u _

sNN

_ _ SN... e..

_sas_ _Naga_ _sas_ _sas_

_

.58

ä _ c

N

m8: :en

ä

:se

m8:

u

»E55

n

?_50

axaieiåo

du??

?vass

_saâsaa_ wNoTmNo_ _samxsaø_

s? s? s?

wNnmNo_

_owo _man_

...av m3:

?_2323

?_5822

NS:

_amacnâua

.

:Scwñåoøzäêøêøm

Na ä Na

mczsaueomcmwum

+ ä

.

e.. e..

waêzueømcuzüm

e.. e.. _ ä .

ovêmxmaa:

ssêassac_

_ å.

_sas_

322.535...

_sas_

mccnswnm

v

?nouzoâøz _esêozøz

n

.ssêouoz maoziâton

._3_o__om ?cwtoå ?tvåan mccucwü wsåmvsa_ »E55 .såsom ?_55 Nâeåa_ mccncws... mcêmmxâa

l

:Bah »E50 ?_55 5:5 :så

a? .omm a 4

Bilaga 2.3 473

um

omm omm mmm mmm oom omm oom oom oom oom

emo

mm_ om_ om_

o.mm o_m- _ _ m

m m m m- mo

mm

oom omm mmm mmv omm ovv omm omm omm

smv

om_ om_ oo_

o.om m.m_ omm- _

m m m v

m- mo

m omm omm ovv omm ovv ovm mmm omm

mmm smm

oo_ om_ om_

m.v_ m.m_

v omv. m m

m. o

m

um oo m_

omm omm oom ovm mom mmm mom omm oom

mmmv

mm_

o.mm

_

Co_ m omm. _ _ _ v m

_- mo

.EE

_ m

mm mm vm

oom oom mmm v: oom mmm mm_ omm omv oov oo_ smm

omm.

.maa

o _ m v

T mo

:Ezêêmozm

m m

nunnan:

_

m omm ov mm

omm mmm ovv oom mmm omm oov

omT

m.: mmm_

mmm:

m

v _ _ m

m.

.EE

mmm:

ooo

o_

omm omm oom omo omm omm oom oom

u_

o.mm mmm mm_ mvm o_o §m

omm-

m _ m _ v m mm m. mo

u

.aEamEEomEQÖ

mmm. m: o_

mmm mmm omm omm omm oom oom

oomm som

oom. mo_ om_ oo_

o,om omv.

o m v

.amoiiäüw

m. m.

wiååmEomExmn

.v5 o_ om

omm ovv ovv omm omv omm oov

S

m.: vv_ Em oov om_

omm.

momm:

:oc v m _ m

T

maa_

,om

.mEmmmrzmomobcoêsmcox

_sznâ_

.om

oxo om_

.meozå .meooå

.emo 3.5

o_

momv som_

.ä Em .ämm m

ä ä

samaäcemmm

?få

u

mmmTmmmm

som

Om. om

mmm_

wEEE

.måenzm

Eümcoiånxo

...Us

Amoemozvzommsac_

mmm:

mm mm

mmm:

u

zzumzmmommaas

_sas_

mommoovzmmmzac_

.så ä ä

;E

omv

mmåmäm mmâå

,newâss ,maexas

_sas_

om

.sas

.å om

n

.mmm

.amasosøz _mzâeoooc

om ov ov

_mmmm

.E8505

=o=o=Eoaooo::oE=m=o=

Szmñozø

mm .mmm mmm»

+ .mmm + .mmm mmm_

mmm_

mioâm

“mammas mmseac_

:Q ä

mawåååmmxmmk

mvmâvm

ä å

mssomoâoo_ mccuomoâox

m

êmsmå mssmmmzv mccmemsm mooeåä mêmêmå mocemäz

:aaah umzztaw _mñeom uimmtmb .vcmmsm mssö mmosö _msasm 3.20 zwaz .E2885

.mmm :F :F

474 Bilaga 2.3

uW WW

WN WWW WNv WN_ WNv WNW WWW WNW WWW WWN WNv

_ N _ v N N

Comca WN

WWv

WW

WN WW_ W_v WN_ WW_ WNN WW_ WNW WWN WWW

W N W _

uucånc

b_ W NN WN Wv

W_v WWW WN_ WWW WNW WNW WW_ W_W WWW

W _ N

.EE

oov W

uN WW

vw WWW WNW WN_ WNW WWv WNW WNW WWN WWN

N _ _ N v W n

mwm_

W WN WN

WW_ WNN WN_ WNN WWW WNW WNW WWW WW_

wcEzwmEo

W _ _ W N

W NN

WvN EOm

5_ N W_W WWW

W_v WN_ WWW WNN WNW WWW

W _ N _

.EE

_xåmmEcxw

ooo u_ WW W_

WWN WNW WNW WW_ WWN WWW

3312.0_

WWW WWW WN_

...m N WNW_ N _ v _

n

NEENm

mwo_

W: WN W_ WW

WW_ WvW WN_ WNN W: WNW WN_ WWW WvW

uñåaøcøxøa

W N W

:come:

w.:au:_=o._w.r_aummuoxm

wcEzzmêomcnzWn

W_ WN .m _ NN

:oo W_v WWv WN_ WWW WWW WNW W_W WWN

W_v-

W - N N

. _8_:›

mä_ .

. .ä .kw

._53

_nåra_

än ha

WW e.. e\ø

_ a .ei I w

.owe

_WWWN

_ 3 No

...en

om_2m..mw:_=2w_

ä ?W u .

mccocoêa

äs. Uwe

mccocoêa WWWTWNW_

WE_ 5% WS:

_xmacomcmaxu

ü:_:x©_S_aWW_W_mW:_

MEEE n s_ WWWN

o._WW_s_WWW_2aE

_sas_

o__WW_s_WW_WWWâ_

Eocum Eocom

.§5

_vasa_ Wowåcm

.se WWW_

azaiccoxu

_vWsa_ _sas_ _sas_

_ä_ u

:WWW

_Wåmuozoc _Wsåøözoc

e..

szmEuzm

.

.E8595

WWW.

W555 ?_53

WW _WWW .så ;WW

ä» WS_

WEWWWW

WWW_

_Bwzamxüâc_

,s ä. .s å

Nsuv:._=__.N.WW.=:.©k

_WWWB_

e

WWWxEaWWoH

.

:aaah WmEEmw EWWEWWZ _WWEWW WE§WW u=.:_«© _Waara_ .amx28c_ ...seem Wuceäü_ W555 .W536 _W553_ .QSEWWE ...seWWW uvcåoaom W555 :§2 .aSEWWE

§5 E G

i 475

Bilaga 3.1 Garantikapital .

Ett förslag till riskbärande skattesparande i konsumentföreningarna utarbetat inom Kooperativa förbundet

Inledning

Att resultatutvecklingen i konsumentforeningama under 1970-talet varit otillfredsställande och att föreningarnas finansiella ställning som följd därav försvagats är väl känt. I stort sett är detta en utveckling som präglat hela det svenska näringslivet inklusive KF.

För att underlätta näringslivets kapitalanskaffning har under senare år ett

flertal olika åtgärder satts in. Ett aktuellt exempel är skattefondsparandet som just nu marknadsförs intensivt och som uppenbarligen vunnit stor anslutning. De beslutade åtgärderna har dock huvudsakligen utformats med tanke på det enskilda näringslivet och därför haft eller ingen betydelse för

liten koopera-

tionen. Detta beror på att åtgärderna utfonnats med tanke på aktiebolagens problem och förutsättningar, medan den kooperativa verksamheten huvudsakligen bedrivs i foreningsform. I samband med lågkonjunkturen 1976-77 och efter två resultatmässigt mycket svaga år för KF bedömdes det nödvändigt att stärka KF finansiellt. Detta skedde genom att föreningama, KFs ägare, erbjöds teckna ett ”Garantikapital” i KF, vilket kan sägas vara ett långfristigt lån givet under sådana villkor att det kan betraktas som en förstärkning till det egna kapitalet. Föreningarna tecknade därvid över 200 milj. kr. i garantikapital, vilket innebar en soliditetsförstärkning i KF motsvarande nästan tre procentenheter. . Nedanstående förslag vill visa hur man, under likartade former som nu tillämpas för skattesparandet (Skattesparkonto och Skattefondkonto), skulle kunna stimulera konsumentföreningamas ägare, konsummedlemmama, till att teckna ”Garantikapital” i sina respektive föreningar och därigenom stärka kapitalbasen i dessa.

Förslaget

Konsummedlemmama (och deras familjer) erbjuds teckna garantikapital i den egna föreningen under följande villkor: - på 10 år. Pengarna är bundna - Särskild säkerhet lämnas inte av föreningen för erhållet garantikapital och

476 Bilaga 3.]

bevisen på inbetalda belopp medför rätt till betalning forst efter föreningens samtliga skulder inkl. eventuella förlagslån. - Med inbetalning av garantikapital följer inte några som helst rättigheteri inflytandefrågor. Det rubbar alltså inte principen ”en medlem - en röst”. - den på skattesparkonto Garantikapitalet löper med ränta motsvarande (f. n. ca l3 %) och äri likhet med denna ränta skattefri (räntan skall dock vara avdragsgill i föreningen). - Räntan och kan inte lyftas separat. läggs årligen till kapitalet - av Inbetalat garantikapitalbelopp berättigar till avdrag vid beräkning slutlig skatt (sparskattereduktion) vid taxeringen avseende det inkomstår under vilket beloppet inbetalats. Sparskattereduktionen bör motsvara den som gäller for skattefondsparandet (dvs. f. n. 30%). - Inbetalat bör vara minst så stort att det belopp per år och medlem berättigar till 100 kr sparskattereduktion, dvs. vid 30% ca 350 kr. Å andra sidan bör också en begränsning izppát finnas. Högsta årliga inbetalningen till garantikapital som berättigar till sparskattereduktion bör sannolikt vara ca 5 000 kr. (Jfr skattesparkonto 4 800 och skattefondkonto 7 200 kr.) - skall kunna ske som engångsinsättning elleri form av årligen Inbetalningar återkommande insättning inom de beloppsgränser som angetts ovan. lnsatta belopp skall kunna tas ut i förtid varvid liknande regler som gäller vid skattesparandet skall tillämpas. Detta innebär bl. a. att man går förlustig tidigare erhållna skattereduktioner, vilket sker genom att en del av sparbeloppet dras av vid utbetalningstillfállet och redovisas till staten. - verksamhetsområde till en annans och Vid flyttning från en förenings dänned sammanhängande föreningsbyte skall garantibeloppet kunna föras över mellan föreningama utan att villkoren i övrigt ändras. - får inte överlåtas eller pantsättas. Sker ändå detta Garantikapitalbelopp likställs det med förtida uttag. - i den egna föreninglnbetalning av garantikapitalet görs av medlemmarna en (primärföreningen) i vars balans det också redovisas. För att skapa fullständiga garantier for en korrekt redovisning av inbetalade belopp och upplupen ränta både gentemot medlemmarna och myndigheterna skall dock sparandet administreras av KFs Sparkassa. Detta innebär bl. a. att det är Sparkassan som skall verifiera sparandet gentemot skattemyndigheterna och svara for att avräkning-sker på ett riktigt sätt vid förtida uttag.

Kommentarer till förslaget

Förslaget har utformats utan några som helst sidoblickar på möjligheterna att tillämpa det på andra kooperativa verksamheter än konsumentkooperationen. Det borde dock vara möjligt att utan nämnvärda förändringar tillämpa inom t. ex. OK-rörelsen. Diskussioner med LRF tyder också på att förslaget, efter vissa anpassningar med hänsyn till de specifika förutsättningar som där råder, skulle kunna tillämpas även inom lantbrukskooperationen. Från LRF:s

Bilaga 3.1 477

sida har man förklarat sig intresserade av förslaget och villiga att stödja det. Garantikapitalet i föreningarna skall med hänsyn till att l. det är tillskjutet av medlemmama/ägama 2. dess långfristighet och 3. dess säkerhetsmässiga i ställning i förhållande till föreningarnas övriga skulder betraktas som en mellan/orm mellan å ena sidan föreningarnas egna kapital och reserver och å andra sidan övrig medlemsinlåning. Det är således en parallell till det av Föreningarna tecknade garantikapital i KF. Detta har av KFs externa kreditgivare accepterats som en förstärkning till det egna kapitalet och inräknas i de soliditetstal som redovisas i KFs officiella bokslut. Garantikapitalet i föreningarna, så som det skisserats ovan, skiljer sig emellertid från garantikapitalet i KF bl. a. i det avseendet att det -i likhet med skattesparandet - skall vara uppsägbart i förtid. Visserligen förlorar den som säger upp sitt garantikapital alla skatteförrnåne r, (vilket i och för sig bör utgöra en mycket kraftig spärr mot förtida uttag), men uppsägningsmöjligheten ger ändå inbetalaren en möjlighet att rädda sina pengar om det

skulle börja se

hotande ut för en förening. Möjligheten till förtida uttag skulle därmed i stor utsträckning reducera den risk som är förknippad med garantikapitalets

säkerhetsmässiga ställning. Detta gäller emellertid även insatskapitalet som ju

är uppsägbart vid utträde ur föreningen. Här finns dock i föreningslagen en återvinningsregel som innebär att, om föreningen skulle försättas i konkurs, insatser som utbetalats inom ett år Före konkursen kan krävas tillbaka om så erfordras för att skydda borgenäremas rätt. Om så bedöms nödvändigt för att säkerställa garantikapitalets karaktär av riskkapital skulle en liknande återvinningsregel, som gäller för insatskapitalet i händelse av föreningens konkurs, kunna gälla även för garantikapitalet. Innebörden i en sådan återvinningsregel skulle t. ex. kunna vara att, om en konkurs skulle inträffa inom den ursprungliga löptiden för lämnat garantikapital, förtida uttag som gjorts upp till ett år före konkursen skulle kunna krävas tillbaka om det visar sig nödvändigt för att trygga övriga borgenärers rätt. Det belopp som kan bli föremål för återvinning skall dock alltid vara begränsat till

ursprungligen inbetalat garantikapital. Upplupen ränta skall inte kunna

återvinnas. Det sistnämnda förutsätter bl. a. att inbetalat garantikapital och innestående upplupen ränta redovisas separat i föreningarnas balansräkningar. Förlust av ej uppsagt garantikapital i samband med konkurs inom ursprunglig löptid skall ej medföra förlust av skattefördelar. Om en återvinningsregel knyts till garantikapitalet torde man med fog kunna beteckna detta som ett ”tidsbegränsat insatskapital”. Inbetalat garantikapital i föreningarna stärker dels kapitalbasen (dvs. Soliditeten) i föreningama och dels också likviditeten inom hela konsumentkooperationen. Det bör påpekas att garantikapitalet på intet sätt avser att ersätta det egna kapitalet utan endast komplettera detta. Om det finns anledning att särskilt markera detta förhållande, skulle det kunna ske genom att man i föreningarnas

478 Bilaga 3.1

en viss maximal storlek på garantikapitalet i förhållande stadgar föreskriver till exempelvis insatskapitalet. har diskuterats olika möjligheter att slussa lnom kooperationsutredningen in sparmedel, - även extemt sådant-, i kooperationen via ett finansieringsinstitut eller en kooperativ fond och ett nytt insatsslag. KFzs förslag får inte till diskussionerna inom utredningen. Det borde uppfattas som ett alternativ vara fullt möjligt att tillämpa de båda systemen vid sidan av varandra. att ställas mot varandra vill vi För den händelse de ändå skulle komma att det här framförda förslaget har den “fördelen” att det på särskilt framhålla intet sätt rubbar den princip som Bertil Tronêt i sin bok ”Kooperativt kapital” & 1979) betecknar som ”den röda tråden genom konsumentkooperationens grundsatser och handlingsprogram beträffande finansieringsfrågor” nämligen att: “Det kapitalet skall på olika sätt tillskjutas och skapas av erforderliga medlemmarna gemensamt”. (Vår kursivering).

Avslutning Kan då detta bli attraktivt? Det är givetvis omöjligt att säkert säga något om. Förslagets attraktivitet blir givetvis i högsta grad avhängigt av vilka skattemässiga förmåner som kan utverkas. Kan man emellertid uppnå motsvarande förmåner som statsmakterna beviljat skattefondsparama, borde en uppläggalternativ till annat skatte-

ning enligt förslaget kunna utgöra ett realistiskt

stötta en konsumentkooperativ verksamhet sparande för dem som föredraratt med sitt sparande. Ett exempel på vad det skulle kunna ge den enskilde medlemmen: Antag att l 000 kr sätts in i form av garantikapital. Antag att räntan är 13 °/0. Efter l0 år har detta belopp med ränta på ränta vuxit till 3 395 kr. Om vi också antar att sparskattereduktion utgått med 30% har emellertid spararen/medlemmen själv satsat endast 700 kr. Tillväxten från 700 kr till 3 395 kr på tio år motsvarar en årsränta av hela 17 %. Som dessutom är skattefri. Föreningen å andra sidan får tillgång till ett långfristigt kapital till hygglig ränta. Dessutom kan man ju alltid hoppas att ett ökat ekonomiskt engagemang från medlemmarnas sida i den egna föreningen också medför andra positiva effekter för föreningen.

Bilaga 3.2 Ett kooperativt fondsystem

(En skiss utarbetad inom kooperationsutredningens sekretariat)

1 Systemets konstruktion och funktion

l.l Inledning

Utgångspunkten för ett kooperativt fondsystem har varit behovet av att skapa ett institutionellt system för kooperativa riskkapital utan .att tumma på »bärande kooperativa principer. Framför allt har detta inneburit att insatsen ien kooperativ förening inte får bli föremål för handel. Någon värdestegring på insatsen bör inte inträffa. Den kooperativa föreningen får inte heller locka till sig kapital genom att utlova en hög förräntning av kapitalet. Kooperativets ekonomiska effektivitet skall ju i första hand tjäna medlemmen som leverantör eller som konsument. Grundrestriktionen vid utfonnningen av ett kooperativt fondsystem har då varit att söka förhindra uppkomsten av en fri marknad för kooperativt

egenkapital. Samtidigt skall beredas plats för uppsamling av kapital som kan

slussas in i de kooperativa föreningarna med rimliga krav på långsiktighet och risktagande. Med det nya kapitalet skall föreningen kunna följa med i en allmän utveckling mot stigande soliditetstal i företagen, men utan att det intar en dominerande plats i det kooperativa egenkapitalet.

Basen i fondsystemet utgörs av två komponenter. Den ena benämns här

dragningsrätten: Varje förening kan påkalla dragning av det riskkapital som föreningens egna medlemmar (anställda) har sparat i fonden. Fonden kan inte aktivt placera kapitalet utan står passivt till förfogande för föreningens dragningsrätt. _ Den andra grundfaktom utgörs av ett nytt insatsslag, en B-insats. Denna skulle associationsrättsligt få karaktär av preferensinsats med förtursrätt till utdelning och med begränsad rösträtt. Dragningsrätten plus B-insatsen bildar tillsammans en helt ny brygga ini den kooperativa föreningen för riskbärande kapital. Inom ramen för dessa båda grundläggande byggstenar kan läggas ett fondsystem av varierande omfattning och inriktning. Det ursprungliga syftet med arbetet var att söka finna en framkomlig väg för att ge också de kooperativa föreningarna tillgång till det s. k. värdesäkra lönsparandet, dvs. det skattesubventionerade sparande som via aktiefonder I _ underlättar sklsse” ha

börsbolagens anskaffning av riskkapital “tarbâtats

Den väg för medlemssparande direkt i föreningen som ursprungligen

?rfäålgålåfgeârád-

konstruerades inom sekretariatet ansågs ge kapitalet en otillräcklig stabilitet (jämna har inte kunnat och långsiktighet. Bl. a. från kreditgivarsynpunkt bedömdes kapitalet mer få beaktas.

480 SOU l98l:60 Bilaga 3.2

karaktären av tillfälligt lånekapital än av egenkapital. Dessutom lastades en otillfredsställande stor risk på spararen vid ett direktsparande. En fond som sköts in mellan spararen och Föreningen bedömdeskunna lösa detta dilemma. Dessa synpunkter framfördes i första hand av kooperationsutredningens och senare också av den s. k. lönspardelegationen inom kapitalgrupp regeringskansliet vilken har till uppgift att följa upp det värdesäkra lönsparandet. Eftersom principerna för ett fondsystem kan anses vara desamma oberoende av fondemas uppbyggnad och karaktär, så förelåg därmed möjligheterna att kunde göras mer allmängiltigt och användbart. De pröva om fondsystemet grundläggande hinder som gäller för ett utifrån kommande kapital är ju av allmän ideologisk natur, demokratin och rösträtten kan i kooperationen inte bli föremål för handel och ett kooperativt egenkapital kan endast ge begränsad förräntning. Genom en fondbindning blir också medlemskapitalet ett slags externt kapital som på flera sätt kan jämställas med annat utifrån kommande kapital, t. ex. de anställdas. För att underlätta förståelsen av följande diskussion om fondsystemets syfte och konstruktion görs här först en översiktlig presentation av fondsystemets grundläggande uppbyggnad. Idén bygger i huvudsak på att frivilligt kooperativt sparande omväxlas via ett fondsystem till ett riskbärande kapital.

1.2 Beskrivning D fonder bildas med regional förankring. En Ett mindre antal allkooperativa _ fond kan t. ex. omfatta Sydsverige. Medlemmar (anställda) i samtliga föreningar inom regionen får spara i fonden. Den utger andelar motsvarande varje fondmedlems kapitalinsats. D Fonden är kooperazivt uppbyggd och styrs enligt principen en medlem- en röst. Dess grundkapital tillskjuts av ett slags stiftare, t. ex. de kooperativa löreningama, en förvaringsbank och kanske en statlig representant. Stiftama bildar tillsammans med medlemmarna en styrelse. Också en viss del av fondens administrationskostnader finansieras av stiftama, i första hand av fondsystemets nyttjare, dvs. föreningarna. D Sparandet i fonden kan i princip göras av vem som så önskar; fonden är öppen för alla som vill främja en kooperativ utveckling och acceptera det speciella villkor. Både privatpersoner och kooperativa fondsparandets institutioner skall kunna tillskjuta sparmedel. I första hand väntas sparandet komma från föreningens medlemmar, som redan har ett omfattande sparande i föreningen (s. k. medlemslån). D Medlemmarnas sparande initieras oftast av föreningen när det egna kapitalet behöver öka. Mobiliseringskampanjema i föreningen körs igång när ett speciellt kapitalbehov föreligger. Fondens säljkostnader övertas delvis av föreningarna. D När föreningen vill stärka sin kapitalbas utnyttjas dragningsrätten hos fonden. Fonden kan dock skydda spararna genom att utverka löfte från föreningen om en viss miniminivå på kapitalets avkastning under viss tid.

SOU l98 1:60 3.2 481 Bilaga

D På föreningens begäran in med B-insatser går fonden i föreningen. B-insatskapitalet bör från föreningens synpunkt kunna bli mer eller mindre evigt”, uttagen balanseras av nysparande. D B-kapitalet fungerar i viss mån på samma sätt som kooperationens A-kapital, dvs. genom en flödesprocess av in- och uttag. Skillnaden blir att fonden sköter det tekniska penningflödet och samtidigt fungerar som

buffert mellan förening och sparare.

D Dragningsrättema kan förses med speciella villkor. Så kan man tänka sig

en branschmässig_ørtttrsrätt om vissa investeringar/omstruktureringar

skall göras. En enskild överlåter förening då sin dragningsrätt till exempelvis ett branschorgan. D B-insatsen får en speciell associationsrättslig ställning; B-insatsen representerar ett externt institutionellt kapital. Den ger ingen eller begränsad rösträtt. l nomialfallet bör föreningens utlöste/se om viss insatsrânta räcka för spararen (jfr utdelningslöften vid nyemissioner). l krissituationer, dvs. när både avkastning och kapital hotas, inträder rösträtten. B-insatsen blir

en preferensinsats med begränsad rösträtt.

D B-kapitalet får en avkastningsrisk. lnsatsräntan kan variera från 0 till 13 °/0 (nuvarande insatstak). När avkastningen från en viss förening hotar att understiga en viss nivå, t. ex. allmän sparkasseränta, kan fonden ges rått till stöd i form av en kooperativ garanti. En liknande garanti gäller som yttersta skyddsnät mot kapitalrisken. D Riskfaktom i en kooperativ fond kan jämföras medien aktiejbnds. Där är spararens risktagande begränsat och fondens avkastning styrs av den allmänna börsutvecklingen. Men också vinstchansema-är begränsade. Fonderna utjämnar risken för småspararen men förser samtidigt företagen med riskkapital. Ett kooperativt fondsystem bör ha samma uppläggning. D Fondsystemets flexibilitet tillgodoses på två sätt. För det första kan systemet utnyttjas när det behövs. Vid litet behov tillskapas endast en kooperativ fond i landet (t. ex. för värdesäkert lönsparande), en frivillig medlemsfond och en obligatorisk Initiativet löntagarfond. till bildningen vilar på de enskilda föreningarna och deras medlemmar. Den förening som vill stå utanför ett fondsystem behöver inte heller ansluta sig.

1.3 Syfte

Liksom andra företag måste kooperationen stärka sin soliditet. För enskilda företag kan den eftersträvade höjningen av soliditeten förväntas ske genom en inslussning av privat eller kollektivt sparande som riskkapital. Men kooperationen saknar idag såväl tekniska som ideologiska möjligheter att ta eimot sparkapital i annan form än som lånekapital. De kooperativa föreningarna har bl. a. därför ställts vid sidan av de politiska åtgärder som på senare år är vidtagna för att stärka företagens finansiella styrka och expansionskraft. Bland sådana åtgärder kan nämnas den s. k. Annell-lagstiftningen vilken mildrar aktiebolagens utdelningsskatt vid nyemissioner, tillskapandet av jfärde AP-fonden varvid speciellt kapital reserverats för att via aktiebörsen stärka börsbolagens soliditet, samt de förmånliga skattereglema i det s. k.

482 Bilaga 3.2

värdesäkra Iöinsjuzraridets fondaltemativ, där staten via skattesubventioner avser att stärka de börsnoterade Företagens soliditet. Ända sedan början av sextiotalet, då Annell-reglema infördes provisoriskt, förbigåtts vid införandet av har de kooperativa organisationerna systematiskt

bolagen. Åtgärdema har

nya soliditetsstärkande åtgärder för de börsnoterade inte bara ökat i antal under årens lopp, utan varje åtgärd i sig har successivt att omfatta ett stigande förmånsvärde. Annell-reglema har byggts ut till utvidgats i tre omgångar och senast 1978; fjärde AP-fondens placeringsresurdet värdesäkra lönsparandets fondalterser har byggts på vid flera tillfällen; nativ har under 1980 vidgats mot ett ökat användningsområde. mellan de kooperativa föreningamas möjligheter att anskaffa Gapet riskbärande kapital och de börsnoterade aktiebolagens har därför successivt vidgats och påverkat konkurrensneutraliteten mellan företagsformema. sida. Detta tycks inte på något sätt ha varit avsikten från statsmaktemas Tvärtom har upprepade försök gjorts för att på utredningsnivå analysera Att detta möjligheten att koppla in också kooperativa företag i systemet. beror de grundläggande tekniska och ideologiska faktorer som misslyckats sammanhänger med företagsforrnen: å ena sidan är de kooperativa företagen förhindrade att ta emot främmande kapital med rösträtt och å den andra sidan har utomstående placerare - fjärde AP-fonden t. ex. - visat ett begränsat i föreningar vars överskottsfördelning i intresse för att placera riskkapital huvudsak riktats till medlemmarnas köp eller leveranser. De skattelättnader som nu aviserats för att ytterligare underlätta börsbolamarkerar sannolikt bara en början av en upptrappad gens kapitalförsörjning aktivitet för att stärka riskkapitalets ställning hos de svenska företagen. Bakgrunden är inte bara ett behov av att höja den svenska industrins konkurrenskraft. Inom hela den industrialiserade västvärlden pågår aktiviteter för att stärka riskkapitalets ställning till förmån för en industriell expansion som kan suga upp en växande strukturell arbetslöshet. De kooperativa företagen är därför knappast betjänta av speciallösningar från fall till fall med upprepade gränsdragningsproblem mellan kooperativ ideologi och kapitalistiska förräntningsanspråk. En sådan ordning skulle leda inte bara till osäkerhet och eftersläpningar vid anpassningen till varje nytt åtgärdspaket för börsbolagen utan sannolikt också bilda ett lappverk, vilket, i likhet med vårt omdiskuterade skattesystem, ger svåröverblickbara samlade konsekvenser. En allmän lösning i form av ett nytt institutionellt system skulle knappast med kooperationens kapitalförsörjning, men de helt undanröja problemen skulle sannolikt avsevärt underlättas. Det ligger i det personassocciativa andra intressen än kapitalets och därför måste företagets natur att maximera vissa finansieringsbarriärer fortleva i det kooperativa företaget. Ett fondsystem skulle dock innebära en möjlig zztväg när normal kooperativ sviktar. Kanske bör det tilläggas att en kooperativ fond bör ñnansieringsteknik användas endast då normalfinansieringen är otillräcklig eftersom nytillskott av riskkapital på detta sätt gärna fokuserar föreningens kapitalförräntning istället för dess medlemsnytta. Den normala finansieringsvägen i ett etablerat kooperativ går genom en som via återbäring/efterlikvid garanterar en fortlöpanrimlig lönsamhetsnivå och konsolidering. När den nonnala lönsamheten uteblir de insatsamortering

483 Bilaga 3.2

så drabbas den kooperativa organisationen av ett slags andningsproblem och syrsättningen måste då följa nya vägar. Om därför en låg lönsamhet accepteras som en allmän norm för svenska företag drabbas kooperationen extra hårt genom att det bryter nonnal kooperativ finansieringsteknik. Nya metoder för försörjningen av egenkapital måste tillgripas. Ett fondsystem torde i en sådan situation vara ett överlägset altemativ. Också för ny kooperation ger ett fondsystem tillgång till kooperativt egenkapital. Utvecklingen av en kooperativ sektor i Sverige förutsätter sannolikt ett speciellt institutionellt system där också kooperativ kunskap kan samlas. De främsta förebildema på senare år är den kooperativa bank som startats i Washington under l978 och det kanadensiska utvecklingsorganet, startat 1978. Det allmänna sjj/iet med ett kooperativt fondsystem blir att omväxla sparkapital till riskbärande kapital. Med utgångspunkt i ett allmänt fondsystem kan fonderna sedan utformas för att täcka följande konkreta mål: - Fonder för frivilligt medlemssparande - Fonder för skattesubventionerat sparande (värdesäkert lönsparande) - Löntagarfonder - Fonder för kooperativa resultatandelssystem (bankerna).

1.4 Kooperativt sparkapital

Under 1980-talet hotar en låg lönsamhetsnivå att bryta den kooperativa självñnansieringsprocessen. För att kompensera detta krävs sannolikt olika

former av kontant inbetalda nytt/Iskall av egenkapital. Dessutom kan ett

underlättande av företagets egen visa sig nödvändig.

konsolidering

Eftersom hushållssparandet är en normal fmansieringskälla för börsbolagen kan statsmakterna stimulera riskkapitalets tillväxt genom skattelättnader som riktar sig till spararen. En lindring av dubbelbeskattningar på aktieutdelning vilken gynnar spararna, t. ex. genom ett avräkningssystem, är en sådan stimulans. l andra fall är inte skattelättnadema det primära, utan i stället uppsamlingen av hushållssparandet i fonder med specialinriktning på riskkapitalet, (löntagarfonder eller dylikt). Vare sig det handlar om skattestimulans för att med hjälp av marknads? krafterna höja riskkapitalet eller en mer obligatorisk inslussning av uppsamlat kapital, så utgör kapitaltillskottet endast en gradskillnad for aktiebolagen. För kooperationen ligger här en arzskillnad. För kooperationen är ettjiämznande kapital mest förknippat med problem av demokratisk natur. Problemet rör beslutsmakten över kooperativet och kapitalets rösträtt. Men också ett kontant inbetalt sparkapital från egna nredlemmar kan betraktas som arz/i-äiøiønande för kooperativet beroende på att medlemmen_sannolikt förväntar sig andra villkor för egna sparrnedel än för kvarhållna överskottsmedel. Nonnalt sker medlemmarnas insatsamorteringar som en kollektivt beslutad avsättning från efterlikvid/återbäring. Kooperativet skapar överskott som kvarstannar i föreningen genom insatsamorteringen. Medlemmen, speciellt

484 Bilaga 3.2

konsumentkooperatören, märker föga av denna uppoffring. Lantbrukskooperatören skattebelastas dock på efterlikviden. Skillnaden mellan ett traditionellt insatssparande och ett kontant insatssparande blir därför ganska stor; det nya sparandet blirfrivilligz och inte obligatoriskt, det knyts inte till medlemskapet- utom vid mindre belopp- och är i princip uppsägningsbart när som helst. Spararen förväntar sig sannolikt normala nrarknadsmässiga villkor för sådant kapital; spararen har en altemativanvändning och en altemativränta på detta sparande som han eller hon inte är beredd att avstå ifrån. l den stund kooperationen vill ta del av ett sådant sparkapital uppträder kooperationen i själva verket mer som en ”kapitalistisk” än som en kooperativ organisation eftersom detta kapital har mycket svaga band med medlemskapet. Det finns givetvis viktiga gradskillnader i resonemanget. Att kontant inbetala 50 kr - som kan vara en aktuell årsbetalning i konsumentkooperationen - kan ses mer som en kooperativ handling än att kontant inbetala l 000 å 2 000 kr, vilket är ett mer realistiskt belopp för en lantbrukskooperativ medlem. Kooperationen får ett dubbelt dilemma inför detta kapital. För det första förpliktar de kooperativa principerna ett räntetak för kapitalets förräntning. Moroten för att locka spararna blir troligtvis svagare än för andra sparformer, speciellt som kapitalet skall vara riskbärande. Problemet är att det förväntade, frivilliga sparkapitalet uteblir. Det utkonkurreras av andra sparaltemativ. För det andra riskerar kapitalets bindningstid att bli alltför kort. Varken den kooperativa föreningen eller kreditmarknaden skulle betrakta kapitalet som ett traditionellt egenkapital. Om villkoren skulle utformas mot längre bindningstid för att gynna föreningen skulle detta samtidigt missgynna spararen, som förlorar den omedelbara åtkomsten över kapitalet. Spararens

lust att frivilligt placera sitt sparkapital i kooperationen skulle ytterligare

tunnas ut. A Ett ytterligare dilemma är att den skattelättnad som statsmakterna kan tänkas vilja lägga på riskkapitalet förutsätter att det verkligen fungerar som egenkapital och stärker företagets soliditet. Villkoren för skattelättnader blir då att kapitaltillskotten verkligen är riskbärande och långsiktiga. Kooperationen kan visserligen hänvisa till att det kooperativa egenkapitalet bör tolkas på ett annat sätt än aktiebolagets. Detta hindrar inte att de kooperativa företagen måste följa med i stabiliseringen av soliditeten. Medlemslånen kan då inte ersätta ett höjt insatskapital eftersom de bl. a. registreras på fel ställe i företagens balansräkning. För att trygga den framtida kaptalförsörjningen tvingas kooperationen därför sannolikt att bjuda in frivilligt sparkapital som egenkapital eller att omväxla traditionella medlemslån till egenkapital. Genom ett fondsystem kan omfattningen av sådana åtgärder självständigt avgöras av varje förening. Fondsystemet skapar en beredskap för att möta framtida behov.

Bilaga 3.2 485 -

2 Grundläggande fondmodell

Ett fondsystem kan byggas upp efter ett flertal modeller. Frånräknat de två - och B-insatsen - kan flera grundläggande byggstenama dragningsrätten alternativa vägar beträdas. Den beskrivning som i ett tidigare avsnitt innefattat allkooperativa och regionala fonder framstår dock tills vidare som ett optimalt val bland flera möjligheter. Påbyggnaden med ett centralt samverkansorgan inklusive ett utvecklingsinstitut är ett intressant alternativ som dock inte behandlas här.

2.1 Fondemas karakteristika l den tekniska utformningen av fondemas allmänna status och karaktär kan valet och kombinationerna ske mellan följande alternativa begrepp: El Centrala - fonder regionala - företagsanknutna - - EI Allkooperativa gruppkooperativa branschkooperativa fonder E] Offentliga - fonder. privata - kooperativa

Centrala -

regionala -jöretagsanknutna fonder

Inför den preliminära diskussion som lörestår finns ingen anledning att närmare förorda speciella tekniska alternativ. Samtidigt måste vissa kapitaltekniska mål beaktas som redan från början prioriterar vissa alternativ. Ett sådant kapitaltekniskt mål är att minimera risken för spararen utan att samtidigt alltför starkt begränsa kapitalets riskbärande funktion hos företaget. Idén med ett kooperativt fondsystem bygger på den riskutjämning som uppstår för spararen när B-kapitalet i flera föreningar slås samman. Detta talar för relativt stora fonder. En viss fondstorlek är nödvändig också av administrativa skäl; en minimivolym ligger sannolikt kring en omslutning på 5-10 milj. kr.

En aktiefond utjämnar risk bl. a. genom att aktivt välja att gå in i bra företag

och gå ur dåliga. Fondledningens handlingsparameter är då kapitalet och dess forräntning. I en tänkt kooperativ fond kan kapitalet inte fritt omplaceras, varför den huvudsakliga riskutjämningen ligger i fondens storlek. Genom att samla så mycket kapital som möjligt under en hatt minimeras risken för varje sparare. Systemet kan då närmast liknas vid funktionen hos en bank. Detta talar för ett centralt fondsystem, men mot ett företagsspecifikt, där fonden tjänar endast ett företag. l ettjöretagsspeczjikt fondsystem blir skillnaden mellan att spara direkt i

företaget eller att gå omvägen över en fond mycket liten. Enligt en utvidgning

av tillämpningsreglema för värdesäkert lönsparande ”Promemoria om aktiesparfonder för anställda etc., Ds E 1980:2 föreslås särregler för aktiesparfonder trots att principen om riskspridning överträds genom tillståndet att en aktiefond bildas för bara ett (börsnoterat) bolag. Det bör därför preliminärt inte avvisas att låta också kooperativa föreningar utforma ett sådant“ företagssparande i anslutning till speciella förmånsregler. - Fondemas antal anpassas lämpligen till sparanslutningen. Om endast en större och central fond förefaller lämplig för att tillgodose riskaspekter, så kan man dock som alternativ tänka sig regionalt förankrade fonder, vilka enligt

486 Bilaga 3.2 SOU l98l:60

kooperativ tradition samverkar för att ge riskspridning. Den regionala tanken har dessutom ett värde jämfört med den centrala, i

den mån som fondens medlemmar känner sigstå närmare fondens styrelse och

de företag som den skall tjäna. De kooperativa företagen har ofta vuxit ut till storföretag. Om spararen/medlemmen då skall kunna samla sitt kooperativa sparkapital i en fond så krävs att regionen täcker också de större företagens verksamhetsområde. Kommunala eller länsvisa fonder bildar då sannolikt alltför små enheter för att vara ändamålsenliga. Under förutsättning att fonderna kan göras allkooperativa, dvs. omfatta en potential av samtliga ekonomiska föreningar i ett område. förefaller tre

regionala fonder (Sydsverige-Mellansverige-Nordsverige) som en lämplig

avvägning.

-

Allkooperativa gruppkooperativa - branschkooperativa fonder

Ett regionalt fondsystem bygger i princip på att fonderna blir allkooperativa. Även gruppkooperativa fonder skulle i vissa fall kunna bilda ett regionalt system, förutsatt att grupperna blir tillräckligt stora. Med gruppkooperation avses då främst konsumentkooperationen (KF, HSB, OK etc.) som en grupp, lantbrukskooperationen (SLR, SMR, SS, SSR etc.) som en annan och arbetskooperationen som ytterligare» en grupp. Med branschkooperativa fonder -exempelvis slakteriorganisationen i en fond, oljekooperationen i en annan fond - kan fondsystemet knappast bli regionalt. Varje bransch täcker i stället landet som helhet.

De grupp- eller branschkooperaliva fondema skulle passa existerande

kooperation i flera avseenden. Även om dragningsrättema garanterar varje kooperations förfogandekapital skulle varje kooperativ grupp slippa se att kapitalet ”läcker ut” över organisationsgränsema. Om systemet dock enbart skulle gälla det värdesäkra lönsparandet förefaller en allkooperativ fond som den enda rätta möjligheten. Det värdesäkra lönsparandet får knappast en

tillräcklig omfattning för att bilda ett eget fondsystem.

Också från allmän kooperativ synpunkt har ett allkooperativt .system betydande fördelar. Så skulle systemet sannolikt fungera även om många kooperativa företag periodvis väljer att stå utanför det. Också enstaka ekonomiska föreningar som inte tillhör nuvarande folkrörelsekooperation skulle kunna ansluta sig: i annat fall blir det svårt för de fria föreningarna att hitta varandra och bilda en egen grupp. Liknande problem skulle gälla för nystartad, ung kooperation. Ett allkooperativt system skulle vidare fungera som en plattform för kooperativa samtal. Erfama kooperatörer kunde delge de yngre sina kunskaper, samarbetsprojekt kunde initieras osv. Liksom i USA eller Kanada kunde också mer offentliga organ, t. ex. konsultinstitut, knytas till ett allkooperativt system. l de fall ett visst allntänt/offentligt inflytande eller stöd skulle bedömas som önskvärt via ett fondsystem så torde ett allkooperativt system vara en fördel.

SOU 198 I:60 Bilaga 3.2 487

-

Offentliga privata - kooperativa fonder

Ojlbnr/igga fonder kännetecknas i första hand av att styrelserna helt eller

huvudsakligen tillsätts av stat eller kommun. Staten anger i direktiv verksamhetens mål och inriktning, som t. ex. för AP-fondema. De privata _limdcrrttas huvudmän skulle på motsvarande sätt utgöras av enskilda personer eller institutioner; bankemas aktiefonder är exempel. Den omständigheten att stat eller kommun utser en minoritet i styrelsen fråntar inte fonden dess karaktär av privat fond. Ett kooperativt fondsystems status skulle endast kunna kallas för kooperativt, eftersom fondens rättsliga status skulle vara den ekonomiska föreningens. Dess medlemmar skulle utse styrelsen. Den kooperativa prägeln hindrar dock inte att fonderna närmast har privat karaktär då offentliga intressen skulle vara i minoritet.

2.2 Fondsystemets konstruktion Fondernas styrelse En kooperativ fond skulle - liksom Föreningsbankema - bli kooperativ i dubbel mening: både de som bidrar med kapitalet, dvs. spararna, och de som nyttjar kapitalet, dvs. föreningarna, blir medlemmar. De kooperativa organisationerna kunde dock utgöra ett speciellt slags medlemmar om de som stiftare bidrar med fondens grundkapital. De kooperativa företagen skulle sannolikt ha en tung styrelserepresentation i ett sådant system. Att en kooperativ fonds styrelse i huvudsak består av dess medlemmar bör inte hindra att också andra intressenter, t. ex. en s. k. förvaringsbank och statlig utvecklingsfond, kunde representeras i styrelsen. Styrelsens sammansättning blir dock i hög grad beroende på hur fondsystemet utformas; om t. ex. branschkooperativa fonder skulle anses vara de mest lämpliga, så bortfaller sannolikt statlig eller regional styrelserepresentation. Om vidare de kooperativa fonderna skall kunna användas som kapitalsluss för det värdesäkra lönsparanet, så utses statliga representanter på samma sätt som i nuvarande skattesparfonder. Om dessutom de kooperativa fonderna skulle införlivas i lagstiftningen om aktiefonder, så förefaller det naturligt att också den obligatoriska förvaringsbanken representeras i styrelsen. Den statliga bankinspektionen fungerar vidare som kontrollant i ett sådant fondsystem.

Fondernas associationsrättsliga ställning

Enligt lagen om aktiefonder åtskils själva fonden och dess förmögenhet från fondbolaget och dess fönnögenhetsmassa. Förvaltningen och makten över fonden ligger hos fondföretaget som nonnalt är knutet till en bank. Detta fondföretag kan vara ett aktiebolag lika väl som en ekonomisk förening låt vara att föreningsformen f. n. knappast förekommer. Det ligger nära till hands att i ett kooperativt fondsystem använda föreningsfonner som associationsform. Då garanteras spararen inflytande enligt principen en medlem - en röst. I ett aktiebolag är andelsägama inte

488 Bilaga 3.2

aktieägare, men i en fondförening skulle spararna kunna vara andelsägare både i själva fonden och i fondföreningen. Med ett kooperativt fondsystem” skulle då avses två förhållanden: dels att fondens syfte skulle vara att förvärva andelar i ekonomiska föreningar, dels att fonden själv bärs upp av kooperativa principer. Det kan också övervägas att ”fonden” antar fonnen av en investmentförening med dess förmånliga beskattning.

En anknytning till aktiefondslagen förefaller dock som ändamålsenlig av

andra skäl. Tudelningen med en fond och ett förvaltande fondföretag ger nämligen betydande möjligheter att på den förvaltande enheten haka på olika typer av fonder. En regional fondförening skulle t. ex. samtidigt kunna förvalta ett frivilligt fondsparande hos kooperationens medlemmar, ett skattesubventionerat fondsparande enligt reglerna om värdesäkert lönsparande, och ett eventuellt obligatoriskt sparande i löntagarfondssystem. Beskattningssituationen för aktiefonder torde komma att ses över i samband med kapitalvinstkommitténs förslag. Det finns därför knappast anledning att låta nuvarande Skatteregler styra konstruktionen av ett kooperativa fondsystem.

2.3 Fonderna och föreningarna

Dragningsrâtten Den s. k. dragningsrätten kan delvis betraktas som kämpunkten i det här skisserade kooperativa fondsystemet. Dragningsrätten innebär att varje förening med viss automatik disponerar sina medlemmars/anställdas sparande i fonder. Detta villkor är motsatt det

som gälleri aktiefonder, som själv initierar kapitalets placering och där urvalet

styrs av förräntningsmöjligeten

Dragningsrätten tillåter således föreningen att disponera ett fondsparande. Det fria dispositionsrätten måste dock begränsas i vissa avseenden. Eftersom fondkapitalet skall vara riskbärande kan dess förräntning (insatsränta) variera mellan noll och l3 % (diskontot per augusti 1980). I princip skulle då föreningen kunna utnyttja sin dragningsrätt till en ränta som nännar sig noll. En sådan grad av frihet skulle dock uppfattas som orimlig av spararen. Vissa minimivillkor bör därför ställas på föreningen för att dragningsrätten skall få utnyttjas. Ett sådant villkor kunde vara sparkasseräntan, garanterad under viss tid eller så länge föreningens resultat och soliditet inte understiger en viss nivå.

Fonden får dämied en aktiv funktionsom skydd för spararen. Miniminor-

Den kooperativa fonden mer för dragningsrätten bör kunna fastställas för regionen som helhet eller passiveras genom drag- kanske branschen som helhet. ningsrätten och därmed miniminivån för I praktiken torde föreningarna ha skäl att överskrida bortfaller också kapitalets kapitalets förräntning. Om t. ex. medlemmarna skall lockas att överföra sina marknadskaraktär, kapifrån föreningarnas medlemskonton till fondandelar/B-insatser så talet styrs inte till företag spannedel med högsta utdelnings- löften ställas om en nivå som minst måste uttryckliga på insatsräntan ränta och föreningarnas liknar då de motsvarar den ränta som betalats för medlemslånet. Förfarandet B-insatser blir inte föreutdelningslöften som börsbolagen ger vid nyemissioner. Föreningen måste mål för värdestegring och handel. först övertyga sina medlemmar/anställda om att låta sparrnedlen omväxlas till

SOU 198 l :60

Bilaga 3.2 489

riskkapital för att därpå kunna utnyttja sin dragningsrätt. På liknande sätt skulle vissa minimivillkor för B-insatsemas förräntning gälla vid t. ex. anslutning till det värdesäkra lönsparandet. En kooperativ fond för värdesäken lönsparande bör kunna räkna med en viss insatsränta - kring 8 V0 vid nuvarande diskonto - för att de statliga skattesubventionema skall bli meningsfulla och ge spararen det avsedda inflationsskyddet. Den villkorade dragningsrätten ger spararen ett visst minimiskydd mot förräntningsrisken. Det hindrar inte att B-insatsema i ett trängt ekonomiskt läge för föreningen kan lämnas helt utan förräntning. Spararen skyddas då genom att fonden samlat sina ränteintäkter från ett flertal föreningar. Den ränta som fonden sedan utdelar till andelsägaren blir därför betydligt mindre varierad, både uppåt och nedåt, än den som kommer från en enstaka förening. Trots dragningsrättens villkor i form av räntelöften” bör den i praktiken kunna fungera med hygglig automatik. Föreningen torde i en nonnal ekonomisk situation kunna förfoga över sparmedlen som vore det redan eget kapital. Dragningsrätten skyddar samtidigt kapitalet från att hamna i fel företag. Därmed ges också möjligheten att faktiskt genomföra allkooperativa fonder och inte grupp- eller branschkooperativa. B-insatsemas karaktär av riskkapital bör kvarstå trots skyddet mot extremt låga nivåer på insatsräntan. Samtidigt finns ju spärren uppåt i form av det lagstadgade taket för insatsräntan. Risken för extremt låg insatsränta är begränsad liksom chansen till en extremt hög insatsränta. Kapitalets förräntning rör sig inom en ganska snäv ram för den enskilde spararen, vilket är helt i enlighet med kooperativa principer. För den kooperativa fonden blir dock risktagandet minst lika stort som för en normal aktiefond, där aktierna kan säljas vid risk för utdelningssänkning. En kooperativ fond kan bli inlåst i en ogynnsam förräntningssituation och det är tänkbart att den risken bör mildras genom en samverkan mellan fonderna. Det kan tänkas fall där ett fondsparande inte motsvaras av föreningens önskan att utnyttja sin dragningsrátt. En sådan outnyttjad diagningsrätt skulle kunna övergå till en fri sektor med regional förankring. Det kan också tänkas att den outnyttjade dragningsrätten kan övergå från en företagsanknuten till en branschanknuten förtursrätt. Fondkapitalets regionala förankring bryts i så fall.

B-insatserna

Med ett fondsystem skulle också ett nytt insatsslag införas i den ekonomiska

föreningen. B-insatser skulle förbehållas kollektiva insatser till skillnad från normala A-insatser som är individuella. B-insatsema skulle vidare bli ett slags frivillig tilläggsinsats utöver den obligatoriska normala A-insatsen. Förekomsten av en tilläggsinsats som B-kapital skall dock inte hindra en förening att införa en tilläggsinsats som A-kapital. Den möjligheten finns redan reglerad i föreningslagen. B-insatsen får en viss likhet med aktiebolagens aktiekapital genom att insatsen ärñivillig, den inbetalas kontant och som större samlade tillskott. Vidare är det ett kapital som berättigar till en förräntning. Principen att förränta insatserna är främmande för nuvarande lantbrukskooperativ praxis,

490 Bilaga 3.2

medan den är hävdvunnen inom konsumentkooperationen. Redan det faktum att B-insatsema är ett kontant inbetalt sparkapital med riskkaraktär är som tidigare diskuterats i praktiken en nyhet för folkrörelsekooperationen. En tilläggsinsats som är frikopplad från medlemskapet innebär också en nyhet, och sannolikt ett principbrott. Ett annat principbrott liggeri det faktum att B-insatsen inte bör berättiga till rösträtt. Här är principbrottet dock av ”kapitalistisk” natur. Inom aktiebolagsvärlden pareras kapitalets risktagande med kapitalägamas beslutsmakt; inom den svenska aktiebolagslagen förbjuds också aktier utan rösträtt. Nonvotingstock är tillåten i USA och förekommer där, men tillåts inte vid New York Stock Exchange. I den tyska aktiebolagslagen tillåts preferensaktier utan rösträtt, men med det viktiga förbehållet att om utdelningen inte betalas ett år och inte efterbetalas nästa år, så får dessa aktier rösträtt så länge det brister i utdelningen. Det förefaller helt uteslutet att B-insatser skulle tillåtas en generell rösträtt i den ekonomiska föreningen eftersom detta skulle strida mot principema med rösträtten kopplad till medlemmen och inte till kapitalet. Så länge Binsatserna tecknas för medlemmamas sparkapital, saknar den uteblivna rösträtten betydelse eftersom varje medlem ändå har sin röst och dänned också kan påverka B-insatsens förräntning. Först när fondkapitalet representerar icke-medlemmar, t. ex; de anställda, blir rösträttsfrågan av betydelse. Från kooperativ synpunkt kunde en rimlig lösning vara att då ansluta sig till den tyska modellen. - Rösträtten inträder då först vid utebliven räntebetalär att helt frikoppla rösträtten från kapitalet och ning. En annan möjlighet istället skapa ett speciellt beslutsorgan inom kooperationen för löntagarfrågor. B-insatsemas karaktär av preferensinsazs innebär samtidigt ett lägre risktagande - och ett lägre behov av beslutsrätt - än det nonnala insatskapitalet. B-insatser skulle få företrädesrätt till utdelning också före återbä- B-insatsema skulle likna ett förlagslån men fortfarande med ring/efterlikvid. en resultatberoende ränta som skyddar föreningen i situationer av akut ekonomisk kris. . En annan fråga av betydelse för B-insatsemas ekonomiska status är deras bindningstid. Det kooperativa fondsystemets främsta syfte är ju - vid sidan av riskspridningen - att det skulle möjliggöra ett evigt B-kapital för föreningen samtidigt som spararen kunde lyfta ut sina sparmedel a vista. Fondsystemet skulle dämied fungera som ett slags kooperativ aktiebörs där spararen/medlemmen lyfter sitt sparkapital ur fonden i stället för ur föreningen. Problemet är dock att en kooperativ fond till skillnad från en aktiefond är bunden till företaget, dvs. kan inte sälja sina B-insatser. Om sparmedel då lyfts ur fonden så att andelskapitalet minskar, kan fonden inte upprätthålla sin likviditet genom att sälja B-insatser. För att skydda fonden krävs därför troligtvis en viss formell tidsbundenhet hos B-kapitalet. I normala fall torde dock dragningsrätten kunna förnyas på samma sätt som t. ex. en ettårig checkräkningskredit. Gapet mellan en omedelbar uttagsrätt för spararen och t. ex. en tioårig bindningstid för B-insatsen kan dock visa sig svårt att överbrygga i vissa extremsituationer. Man kan då tänka sig antingen att förlänga uppsägningstiden för spararen resp. att förkorta B-insatsens bindningstid eller att införa ett

Bilaga 3.2 491

reglerat samverkanssystem med ett slags garantiinstitut som yttersta säkerhetsnät. Från principiell kooperativ synpunkt är den främsta risken med ett B-kapital att det successivt ersätter de obligatoriska A-insatsema; medlemmama skulle kunna lockas med en allt högre insatsränta baserad på ett allt större B-kapital. Risken för att det kooperativa företaget tenderar att tappa sin kooperativa prägel är då övervägande. Någon typ av spärregler för B-insatsemas storlek i relation till A-insatsema förefaller därför motiverade. En sådan kvotering skulle ha samma principiella betydelse som det lagfästa taket för insatsräntan. Vilken exakt relation som kvoten skall läggas på finns inte anledning att här gå in på. Den yttersta gränsen bör sannolikt vara l: l , dvs. att B-kapitalet tillåts bli högst lika stort som A-kapitalet. Ett införande av B-insatser bör dock ske under den bestämda förutsättningen att de skall fungera som ett komplement till de normala obligatoriska A-insatsema. Med B-insatsema skall kooperationen tillåtas en finansiell flexibilitet som liknar aktiebolagens. B-insatsema bör dock inte dominera det kooperativa egenkapitalet, annat än möjligen i vissa specialfall (nyetablering etc.).

3 Fonderna och kapitalflödet

Kan ett kooperativt fondsystem attrahera ett sparkapital i konkurrens med annat sparande? Vilka är utsikterna för att insättningama i fonderna verkligen balanserar uttagen så att jämviktsläge i fonderna garanterar deras ”eviga karaktär? Svaret på dessa centrala frågeställningar om fondemas attraktionskraft är dels beroende på vilken typ av sparkapital som fonderna skall fånga upp (medlemmars, anställdas etc.), dels de villkor, bl. a. skattemässiga, som knyts till fonderna. Det har tidigare nämnts att fondema skall kunna tjäna flera olika syften. Den mest begränsade åtgärden vore en kooperativ skattefond till vilken skulle knytas de förmånliga skattereglema för värdesäkert lönsparande. De gällande (augusti 1980) förmånliga skattevillkoren skull ge spararna en total årsförräntning på ca 15 %. Detta kan ske utan att föreningen belastas särskilt hårt av utdelningsansprâken. Den omfattning av det värdesäkra lönsparandet som beräknas i nämnda promemoria är försiktigt hållen. Man kan mycket väl tänka sig en betydlgt större anslutning genom att kooperationen här kan vädja till sina medlemmars solidaritet och förorda en överföring från innestående medel på medlemskontona. Samtidigt är ju risken betydande att de specialfavörer som knyts till skattefondema upphör efter den femårsperiod som sparandet omfattar. Kooperationen skulle då drabbas hårt, eftersom B-insatsema lyfts bort från föreningen. Det statliga förräntningsstödet utgör dock en viss garanti att denna

för

kapitalplaceringsforrn verkligen uppfattas som attraktiv av spararna, också för de anställda i kooperationen. Det klena intresse som visas aktiefondsaltemativet - trots sparavdragets höjning från 20 till 30 °/0 - kan bero på förvänt-

492 Bilaga 3.2 SOU l98|:60

ningen om aktiemarknadens utveckling. Den berör ju inte det kooperativa sparandet. En långt svårare bedömning är attraktionsgraden, dvs. omfattningen av det fondsystem som kan byggas ut för det allmänna syftet att omväxla medlemmars och de anställdas spannedel till riskkapital eller för att ta emot cxtema kapitalplacerares riskvilliga kapital. Fonderna, B-insatsema och dragningsrättema bygger på förutsättningen att insatsräntan kan göras skattemässigt avdragsgill för föreningen. Även om fondemas förräntning således bygger på en ännu inte genomförd skatteförmån så kan fondspararen maximalt erhålla l 1-12 % ränta med nuvarande konstruktion av det lagfásta taket för insatsräntan (diskontot, dvs. l0 % + 3 %fondens administrativa kostnader). En sådan räntenivå är knappast jämförbar med den låneränta som medlemmarna får på sina sparmedel i kooperationen. Då tillkommer dessutom fondkapitalets avkastningsnsk; vid sämre tider kan således förräntunder låneräntenivå utan att en extra hög avkastning kan ningen sjunka förväntas i bättre tider. Samtidigt måste beaktas att för föreningen blir tilläggskapitalets kostnad (upp till l3 %) betydligt högre än den jämförbara kostnaden för ett börsnoterat bolag. Där begränsas utdelningskostnaden till 4-5 % av aktiekapitalet och aktiemarknaden “fyller ut” återstående förväntning för aktieägarna. En närmare diskussion kring denna problematik förs i samband med skattefrågomas behandling inom utredningen. Svårighetema berör inte bara fondproblemets lösning, utan är ett koncentrat av de kapitalanskaffningsproblem som sammanhänger med Alla typer av tilläggsinsatser i

företagsformen.

den kooperativa föreningen, vare sig de slussas via ett fondsystem eller skulle gå direkt in i föreningen, berörs av samma problematik. Fondsystemet drar sina egna kostnader som ytterligare naggar på spararens morot. Samtidigt är det också den enda vägen för att sänka spararens risktagande, göra kapitalet evigt samt öppna en allmän sluss in i föreningsvärlden för externt kapital. Det är tänkbart att problemet om fondens attraktionskraft är så stort att speciella överväganden måste göras för att sockra sparandet. En sådan möjlighet är att helt slopa taket på den insatsränta som utgår på B-kapitalet. En annan möjlighet är att lägga in ytterligare skattestimulanser i fondsparandet.

sou 1981:60 493

Summary of directives, survey and proposals

lt was in 1976, followinga motion, that Swedish Parliamentdecided to request that the government appoint a survey on the question of the cooperative movements position in the economic life of Sweden. After a presentation

made by Nils G. Åsling, Minister of Industry, the govemment decided in 1977

to appoint the requested committee, The Survey on the Cooperative Movement.

l Directives

ln the introduction to the directives for the Survey on the Cooperative

Movement, The Cooperative Movement and its Role in the Community”,

it is pointed out that the cooperative movement plays an important role in various parts of the Swedish community. The directives also establish, however, that even though the cooperative enterprises, as also the State enterprises, are of a large extent and have an important function in some sectors, Swedish economic life is mainly based on private enterprise. Further, it is stated that economic life is marked by a rapid structural transformation and by demands for democratisation and decentralisation. ln this connection, it is also pointed out that the traditional cooperative

principles could in several respects serveas giiding lines for the handling and

solution of essential problems of economic policy. In these circumstances, it is of consequence to the community that the cooperative form of enterprise develop as a viab le alternative and Supplement to both private and State fonns of enterprise. It is against this background the terms of reference are specified. As the cooperative movement as a whole has not previously been the subject of any detailed survey and analysis, the committee was assigned the task of commencing its work with such a survey. Further, seven spheres have been specified for particular attention. These are: D the cooperative movements role in the transformation of the communi- ty D the significance of the cooperative in respect of consumer policy D a comparison between the terms of operation for the cooperative and for other forms of enterprise 1 specified in fun in D capital supply within the cooperative appendix l.

494 Summary

- and E! the cooperative movements social responsibility pre-requisites consequences E] the cooperative movement and the democratisation of economic life E] the intemational role of the cooperative movement.

Certain special topics have been indicated within these fields, and other details have been specified. Hence, attention should be directed to the emergence of new enterprises of a cooperative nature, i. e. such as workers cooperative enterprises. In respect of capital, attention should be paid to the possibilities of facilitating the accumulation of own capital in cooperative enterprises. The special treatment of the cooperatives in respect of fmancing, through prevailing regulations and established practices is also to be investigated. In respect of the cooperatives intemational role, the directives state that aspects of both trade policy and international assistance policy should be dealt with. The 1977 directives made express exception for the question of the taxation of the cooperatives. Following a request from Kooperativa Förbundet (The Swedish Cooperative Union and Wholesale Society) and Lantbrukamas Riksförbund (The Federation of Swedish Farrners) to the head of the Department of Industry, additional directives were issued on 8th February

1979 on- this matter. According to these, the Survey on the Cooperative

Movement, when dealing with the cooperatives capital supply, is not prevented from also examining such taxation questions as are linked with capital supply. The question of the cooperative movements status in respect of legislation on different kinds of association is govemed by the Law on Economic Societies. The question of a possible amendment to this law was not included -in the 1977 directives. However, this question has arisen during the committees work and has therefore been reported to the head of the v Department of Industry. In consequence hereof, additional directives were issued on 2 l st May 198 l .l According to these, the Survey on the Cooperative

Movement shall endeavour to clarify what can be considered to constitute the

cooperatives own pre-requisites in the field of legislation on associations. Based on this, the survey shall prepare proposals for legislation on cooperative economic societies.

2 The work of the committee

The Committee°s task embraces a wide field, in many respects hitherto uncharted. *Even though the ideological foundations of the cooperative movement are well known, several essential aspects of the theoretical pre-requisites have not been elaborated. Further, concrete data on existing

cooperatives are difficult to assess and insuffrcient. As a result, an evaluation

of the cooperatives results and prospects encounters considerable diñiculties. Against this background, the committee has in an initial phase of its survey devoted substantial efforts to charting and analysing the existing cooperative

movement. This has mainly been done within the committees secretariat,

l See appendix 1. assisted by the cooperative organisations, and partly with the aid of specially

Summary 495

compiled and processed statistics. The results are presented in the first partial report of the committee, SOU 1979:62: The Cooperative Movement in Sweden. Parallel with the work of charting the oooperatives, the committee also took the initiative to engage a number of research workers for studies of certain specific cooperative issues. In 1977, Åke Gabrielsson, M. Pol. Sc., was thus assigned the task of making a study of the extent, structure and problems of wage-eamer owned enterprises

in Sweden. A final report, Wage-earner Owned Enterprises, Charting of their

Existence and Some Problems and their Solutions, was submitted to the committee early in 1980. Having followed Gabrielsson”s work and also participated in the pilot activities in this field carried out through the National Swedish Industrial Board and some regional development funds, the committee submitted its proposals in a second partial report, SOU 1980:36, Workers Cooperatives. Gabrielsson”s final report is included as an appendix to this partial report, which has been circulated for consideration by the bodies conoemed and resulted in a proposition (1980/8 l : 130, The Nature of Industrial Policy, etc.) and decision in Parliament. The question of the special nature of the cooperative enterprises, primarily economically, as compared to private and State enterprise, has been studied by John Skär, university lecturer, by order of the committee. Skår”s final report,

Cooperati ve Enterprises, a Study of the Special Nature of Cooperative

Enterprise, has been published as the committees third partial report (SOU 1981:54). University lecturer Jan-Åke Dellenbrant has carried out a couple of special studies by order of the committee. The first, Cooperative Democracy, is a comparative study of management forms and member participation in some cooperative societies. lt has been published as Forskningsrapporter (Research Report) 1979:2 by the University of Stockholm, Institute of Political Science. The second report, Democracy in Societies and Enterprises, Two Paths towards Economic Democracy, has been published in the Ministry series (Ds 1 - 1981:13). The cooperatives social responsibility has been the subject of a special

study carried out by Maj-Britt Johansson, B. Sc., and Lennart Rosenberg,

D. Econ. The final report, Cooperatives under Social Responsibility, has been stencilled A number of experts, Consultants and advisers have also participated in the survey, either individually or in working parties, on questions such as the Cooperatives industrial operations, various capital questions, foreign trade, assistance to developing countries, research and certain legislative matters. A study carried out by Carl Fredriksson, D. Econ, and Sten Ljunggren, B. Sc. (Econ.), entitled The Cooperative Movemenfs Industrial Sector in the

Industrialised Sweden of the 19805 has been published in the Ministry series

(Ds l 1981:12). This, the main report of the committee, entitled Cooperatives in the Community, deals with all questions listed in the original directives. It

also deals with the taxation aspects mentioned in the 1979 additional

directives. On the other hand, the cooperatives status in respect of legislation

496 Summary

on different kinds of association is only dealt with inasmuch as other special questions so warrant. The question ofnew legislation in this sphere, brought up in the 1981 additional directives, will therefore be dealt with in a later report.

3 The committee°s conclusions and proposals

3.1 Pre-requisiles, aims and measures ln chapter 2, The Role ofthe Cooperative in the Community. the committee gives, by way ofintroduction, a descriptive orientation on the cooperative”s position in various community aspects. lt is established here that the Swedish cooperative movement as a whole accounts for approximately 5 % of all

employment and GNP. Particularly within industry, Commerce and housing,

where the proportions are substantially larger, the cooperatives play a direct major role. This is presented in more detail in the committee°s general survey report. Apart from its directly measurable role in economic life, the democratic and social role of the cooperative can be stressed. The Swedish cooperative movement has a total of over two million members, meaning that about two thirds of all households in the country have a direct cooperative connection. lt can be further established that there are about 100 000 elected representative posts within the cooperative. ln other respects, too, e. g. of national economy, trade policy and intemational assistance work, the cooperative plays an essential role. lt is also established in this chapter that the attitude of the Government and is unclear or inconsistent in the community generally towards the cooperative many respects. While special expectations and demands are placed on the cooperative, various measures in the community in spheres of economy, commercial policy and research policy have come to imply discrimination of cooperative activities. This has arisen due to the measures adopted with a view to the development and support of industry and Commerce often having such a nature that the cooperative has been unable to make use of them. The chapter also presents the cooperative°s own view of its role in the community, as seen in aims, programmes and other statements. Even though the cooperative”s aim is not distinct and clear-cut in all respects, it is evident that it does, as a rule, reflect a very ambitious approach to its responsibility to both members and the community in general. On many points, the cooperative wants to go further in its community responsibility than prevailing legislation, agreements and established practice lays down for industry and commerce generally. On the other hand, pre-requisites in respect of branch and market structure, financial conditions and research and development work, do substantially limit the cooperatives possibilities of creating a clear profile that tallies with its aims. In summing up, the committee also presents certain fundamental conclusions of its own on the Cooperative°s Role in the Community and the actions consequently called for. These conclusions maintain that the cooperative is a valuable part of the Swedish community. Particularly in present economic,

social and cultural development, the cooperative offers a supplementary,

Summary 497.

altemative form of activity that can be of great value in future community development. One consequence hereof is that the community should facilitate cooperative activities and development. The cooperative is a special form of activity that in some respects requires special terms. However, it does not follow that the cooperative shall either be favoured or treated unfairly in comparison with other forms of activity. Even if special terms are thus necessary, the overall terms for thecooperative shall provide the same conditions as for other forms of enterprise. Against this background, the Survey on the Cooperative Movement finds special measures necessary in respect of information, education and research on the cooperative and development of new cooperatives. Capital supply within the cooperative is yet another important sphere for action. Finally, the institutiona/twvns ofthe cooperative, primarily in the spheres oflegislation on different kinds of association, and taxation should be adapted to

legislation,

the cooperatives other pre-requisites and aims.

3.2 Development ofthe cooperative movement

The third chapter, The Cooperative Movement and the Development of

Industry and Commerce, contains an analysis of the development, present situation and future prospects of the cooperative, seen mainly from the aspect of economic policy. Cooperative industry, Commerce and housing production

are discussed in particular, but also other cooperative activity, as well as the

prospects for new cooperatives. The committee establishes generally that the cooperative aim for its economic activities tallies to a large extent with Government aims for economic policy. The member connection in the existing cooperative movement does, however, give limited freedom of choice when it comes to allocating resources to new branches, for example. On the other hand, it gives a greater proximity to primary and qualitative needs. Cooperative industry accounts for approximately 7% of the country”s industrial employment and 13 °/0 of industrial production. In the food industry, the cooperative share is pre-dominant. In all, the cooperative employs approximately 165,000 persons. In Commerce, the cooperatives share is almost 14 %. Its share is greater in retailing and in the oil and petrol trade and smaller in the non-food sector. The cooperative accounts for approximately 25 % of housing production in recent decades. The cooperative movements share of economic activity grew in the postwar period, up until the mid 19705. Subsequent to this, a stagnation has been seen, partly connected with the general economic stagnation and structural problems in certain branches. The future holds problems for the cooperative in several different respects. Generally, the types of industry are not those covered by the Government endeavours towards expansive operations directed to export. Major problems of adjustment remain, involving considerable capital requirements. ln respect of Commerce, this will be marked by stagnating development in private consumption. Here again, there is a large need for adjustment, demanding considerable capital. The future of housing production would seem uncertain, too. The co0peratives position in this sphere is strong, however, and could probably be strengthened further.

498 Summary

Overall, the established cooperative activities would seem to face considerable needs of adjustment and development. Priorities within the cooperative must be revised. At the same time, interest in an extension of both established and new cooperatives grows, and in the establishment of cooperatives in new fields. The Survey on the Cooperative Movement has previously (l980:36) suggested certain measures to promote workers” cooperatives. These proposals have been generally followed in government decisions. However, in order that a broader cooperative development be achieved, comprising both existing and new cooperatives in various spheres, there is a need for Concrete govemment measures in the fields previously mentioned in chapter 2. The survey does establish, however, that the cooperative itself must be prepared to take reponsibility, based on its own aims, for a necessary revision of means and forms of acitivity.

3.3 Signihcance to consumer policy

ln the following chapter of the report, the analysis of the cooperative movements position and significance is elaborated -and carried deeper. Chapter 4, The Cooperativels Signijicance to Consumer Policy, thus deals with the role most essential to the consumer cooperative. The chapter describes how, at an early stage, the cooperative carried out significant work in the field of consumer policy; work that has in recent decades been developed alongside government and municipal action. Further, the survey establishes that the tougher economic situation in recent years has affected the possibilities of both the cooperative and the community in general to implement an efficient consumer policy. This ata time when the

consumer°s circumstances have deteriorated and the need for effective

consumer policy-has become keener. Against this background, the Survey on the Cooperative Movement considers that the cooperatives role in consumer policy is of such central significance to the community that it must be attributed great importance when shaping the general pre-requisites and tenns for the cooperative. The cooperative movements endeavours in the freld of consumer policy are presented, including certain costs examples, broken down over consumer information, price and competition policy and product policy. No direct proposals for government and municipal measures are given.

3.4 The Cooperative and capital

Chapter 5, The Cooperative and Capital, provides a description and analysis of questions of capital in the cooperative. Apart from a general background, the cooperatives financial position and capital problems are presented and analysed, particularly in respect of own capital. Taxation matters regarding the cooperatives are also dealt with. Further, certain calculations of the cooperative movements capital requirements up to 1985 are presented. The survey suggests a number of measures against the background of the

clommittees general conclusions, such as the desirability from aspects of

economic policy as well as social and democratic points of departure to promote the development of a viable cooperative sector of enterprise, but also

SOU l98l:60 Summary 499

on the basis of the analysis set forth in this chapter. These measures refer both to the coperatives internal capital accumulation and to the addition of collective capital from outside the movement. The overall aim of the proposals is to put capital supply in the cooperative on a par with that of other groups of enterprise. The content of the proposals is that: D Single taxation (as against double taxation) be introduced for that part of interest on shares that is transferred to members” share accounts.

D The allocation to reserve funds stipulated by law be raised from five to ten

per cent. For allocations over and above this, up to twenty per cent, tax deduction allowance be permitted. This allocation shall be made to a cooperative capital fund. D Possibility be alTorded for postponed taxation (by way of depreciation) of a certain part of members payments of share in accordance with statutes. This possibility applies to members in agricultural, forestry, horticultural and fishery cooperatives. D Opportunity be provided for a Savings scheme with tax benefit, initially for members in the consumer cooperative movement in the form of so-called guarantee capital and, subsequent to necessary further processing in the matter, also for members in other cooperative organisations. Savings in B-shares should also be considered here.

D A special Government institute - Fund for Cooperative Equity Capital-be

set up in order to make collectively-owned capital available to the cooperative as risk-hearing own capital (B-shares). SEK 400 million be allocated to the fund. D By changing legislation on societies, pemrit the introduction of so-called B-shares in economic societies for equity capital contributions from others than members, e. g. for capital from the Fund for Cooperative Equity Capital. Some members of the committee have registered reservation in respect of certain proposals. Some members have also submitted special statements.

3.5 Social role Chapter 6, Cooperative Activities under Social Responsibility, deals with how cooperative activity works in a social perspective. The survey establishes here that the cooperative brings into economic operations an individual and social involvement that benefits the community in several respects. As an example, it mentions work in the field of consumer policy, as well as regional endeavours, social aspects of housing, cultural efTorts, adult educational work and international assistance. ln this context, the survey also discusses the demarcation between cooperative and community social responsibility, also dealing with the question of ”financial compensation” for the c0operatives extra” social

endeavours. The survey expresses here that a defnite demarcation between

what is a community task and what is a cooperative one in this field is not possible. The various bodies in the community should be open to working together with the cooperative and make use of opportunities for social

500 Sunmrarvt SOU l98l:60

endeavours that can be made through cooperative activity. A special form of financial compensation” specifrcally to cooperative activity as such is not recommended. As in respect ofthe cooperatives work in the field ofconsumer policy, it is, however, maintained that the cooperative°s social role should be taken into consideration when shaping and determining the general terms for the cooperative movement.

3.6 Democrarisarion ofindursrrt* and conrrnerce

ln chapter 7. The Cooperative .Movwnent and the Democrulrisaliorr (z/Indrrsrri

and Conrmerce, the survey states, by way of summary, that the cooperative is in favour ofa development towards democratisation. Varying backgrounds in interests, however, make the situation different for the consumer cooperative and the producer cooperative. Differences of another nature lie behind the demarcation between cooperative member democracy and cooperative industrial democracy. Finally, the survey also establishes that the growth and structural development in the postwar period has brought with it certain problems for the democratic function. that the cooperative”s favourable to The survey maintains approach economic democracy in itself implies that an extension of the cooperative movement promotes the development of democracy in industry and commerce. Further, the cooperative can contribute in developing models for economic democracy that can influence democratic development in other can play a significant role in sectors, too. ln these respects, the cooperative development in the 19805.

3.7 International role Chapters 8 and 9, The Cooperative and International Trade, and The Cooperative and Assistance to Developing Countries, provide a description

and analysis of cooperative involvement in these spheres.

First of all, the survey provides a presentation of the eooperativefs import and export of goods, establishing that the consumer cooperative in particular is dependent on foreign trade to a considerable extent. KFs import, for instance, corresponds to 20 % of the coop retail societies” sales, and exports to 25% of own The oil co0perative”s import corresponds to production. 60% of sales. The Swedish cooperative movement plays a approximately cooperative joint trade through Inter-Coop and leading part in international Nordisk Andelsforbund (NAF, The Scandinavian Cooperative Wholesale Almost 20% of KFs import is made through Inter-Coop and a Society). further 20 0/0 through NAF. In the agricultural cooperative sphere, too, there is cooperative joint work, although less extenforeign trade and international sive. Apart from the cooperative movements foreign trade, the survey also discusses the cooperatives relations to and possibilities in respect of the multi-national enterprises. The multi-national enterprises imply certain risks for the cooperative and the endeavours for which it stands. As regards the consumer a development of the multi-national enterprises can cooperative, mean that prices, product design, marketing and consumer infonnation, goods

Stttnmatjv 501

supply and the democratic function can take on a character that does not favour the consumer. For the agricultural cooperative, the risks are considered to lie primarily in oligopolistic pricing of requisites, the effects of structural development in farming and lack of opportunities ofinsight. Overall, the development of multi-national enterprises would not seem to be regarded as an impending threat to the cooperatives. From the community”s point of view, assessments of the effects of multi-national enterprises differ. Just as the cooperative is a supplementary and corrective factor in national trade, it would appear that the cooperative could play the same role in international trade, and thus in some cases balance the effects of multinational enterprise. As regards the cooperatives assistance to developing countries, this has taken place through the cooperatives joint body, The Swedish Cooperative Centre, SCC. since 1968. Activities, in recent years costing approximately SEK 15 million annually, are frnanced 20 °/0 by Fundraising and allocations from the cooperatives and the remainder through grants from the government assistance body, SIDA. The aim for cooperative aid is to promote the developmentof democratically anchored, independent cooperative organisations with

favqurable

development prospects, that can play a dynamic role in the economy of the developing countries. This assistance is given through various Channels. partly direct to educational projects in developing countries, partly to the Internationa1Cooperative Alliance, lCA, and partly also to educational projects in Sweden for cooperators from abroad.

3.8 Certain Iegislative questions

Cartain Iegislative questions in the ñeld of taxation are dealt with in the section on capital, chapter 5. In chapter 10, Cooperative Legislation. the survey presents a summary primarily - of the legislation on different kinds of association that govems cooperative activity. The cooperative form of activity is mainly govemed by the 1951 law on economic societies. The housing cooperative and cooperative bank movement fall under separate legislation, however. A proposal for a new law on societies was submitted in 1976. After being circulated for consideration by the bodies concemed, it was decided that no propositon for a new law be submitted, pending the result of the work of the Survey on the Cooperative Movement. However, certain amendments have been made to the 1951 law. According to its original directives, the Survey on the Cooperative Movement has not been required to submit proposals for a new law on economic societies. The committee has however deliberated the question of legislative goveming of the cooperation between primary and secondary economic societies, the so-called cooperative federation. lt has become evident here, however, that the question is all too complicated to be solved separately. In accordance with the additional directives presented earlier (see page 2) the committee will draw up a proposal for new legislation in this field. Legislation that is to be based on the cooperatives own pre-requisites.

502 Summary

3.9 Development questions ln chapter l l, Cooperative Development, the committee deals finally with a number of development questions, with proposed relevant measures. The

discussed are cooperative information, research, education and

questions development and the organising of support for these. The committee maintains, amongst other things, that knowledge of the extent, structure and problems of the cooperative movement is Characteristics, in finding suffrcient data on the incomplete and that there is great diffrculty cooperative movement. Even research into and development of cooperative theory, technique and application is very limited and inadequate. Generally, the resources available in the community for cooperative infonnation, education, research and development are very small compared with the community resources put at the disposal of other forms of enterprise. Partly for reasons of faimess, but also because - as previously shown -the cooperative can in several respects provide economic life and the community in solving certain community needs and in general with a positive alternative the survey finds that certain development meausures should be problems, undertaken in order to promote the cooperative. Hence, the committee i suggests that: D resources be made available and other necessary measures be taken so that the cooperative form of enterprise be set on a par with other forms of in comprehensive and secondary schools and in the commuenterprise information on economic policy . nity”s D a cooperative year book be published with data on the cooperatives D continual research and tuition on cooperation be developed within the framework of existing research and education systems research programme be developed, built on D initially, a special cooperative cooperation between various research institutions D research be frnanced in the usual manner through research councils. Further, means be allocated to certain special research posts and for certain secretariat and coordination functions D involved university/college authorities should take measures to develop tuition in cooperative economy and activities D and municipal bodies automatically consider cooperative government

solutions to topical organisation questions

D initiative be taken and resources allocated to a broad cooperative experimental and development activity D a special body - Council for Cooperative Development - be formed to with various means cooperative development in different fields support D SEK 15 million, be made available. Of necessary means, approximately the resource requirement, SEK 2.5 million should be covered by existing allocations and SEK 5 million be provided in the form of a non-recurrent loan. Two committe members have registered a reservation in respect of the - Council for Cooperative proposal on a joint govemment-cooperative body Development.

l98l ll“ l l

CSOUKRO811.1S-

i

Statens offentliga 1981 utredningar

Kronologisk förteckning

HS 90: Hälsorisker. S. HS 90: Ohälsa och vårdutnyttiande. S. . HS 90: Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv. S. HS 90: utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta arbetet. S. . ljly arbetstidslag. A. Oversvn av lagen om församlingsstyrelsa. Kn. bag om vård av missbrukare i vissa fall. S. . Oversyn av siölagen 1. Ju. . Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. U. . Datateknik i verkstadsindustrin. I. . Datateknik i processindustrin. I. . Inrikesflyget under 1980›taIet. K. . Närradio. U. . Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m. m. Kn. . Grundlagsfrågor. Ju . Film och TV i barnens värld. U. . Industrins datorisering. A. . Minskat tobaksbruk. S. . Översyn av radiolagen. U. . Omprövning av samvetsklausulen. Kn. . Internationellt patentsamarbete III. H. . Siukersättningsfrågor. S. . Tekniska hjälpmedel för handikappade. U. . Socialförsäkringens datorer. S. . Bra daghem för små barn. S. . Omsorger om vissa handikappade. S. . Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lagförslag. specialmotiveringar. S. . Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsansvaret. Jo. . Forskningens framtid. U. . Forskarutbildningens meritvärde. U. . Avtalsvillkor mellan näringsidkare. Ju. . Fluor i kariesförebyggande syfte. S. . Effekter av investeringar utomlands. l. . Fristående skolor för skolpliktiga elever. U. . Sjukresor. S. . Begravningsverksamheten. Kn. . Företags obestånd Il. B. v . Om hets mot folkgrupp. A. . Svenk krigsmaterielexport. H. . Prisreglering mot inflation? H. , Prisreglering mot inflation? Bilagor 1-6. H. . Prisreglering mot inflation? Bilagor 7-12. H. . De internationella investeringarnas effekter. I. . Löntagarna och kapltaltillväxten. Slutrapport. E. . Nya medier -gtext-TV, teledata. U. . Ändringar i förvaltningslagen. Ju. , Hyresgästinflytande på målning och tapetsering. Bo. . Telubaffären. Ju. . Den svenska psalmboken. Band 1. Kn. . Den svenska psalmboken. Band 2. Kn. . Den svenska psalmboken. Band 3. Kn. , Den svenska psalmboken. Band 4. Kn. . Stockholms kommunala styrelse. Kn. . Kooperativa företag, l. . Video. U. . Bibeln, Nya testamentet. U. . Djurens hälso- och sjukvård. Jo. , Samverkan vid uppgiftslämnande. B. . Datateknik i industriproduktionen. I. . Kooperationen i samhället. l.

Statens utredningar 1981 offentliga

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Bostadsdepartementet Översyn av sjölagen 1. [8] Hyresgästinflytande på målning och tapetsering. [47] Grundlagsfrågor. [15] Avtalsvillkor mellan näringsidkare. [31] lndustridepartementet Ändringar i förvaltningslagen. [46] Data- och elektronikkommittén, 1. Datateknik i verkstadsindu- Telubaffären. [48] strin. [10] 2. Datateknik i processindustrin. [11] 3. Datateknik i industriproduktionen. [59] Socialdepartementet Direktinvesteringskommittén. 1.Effekter av investeringar utom- Hälso- och sjukvård inför 90-talet. 1.Hálsorisker. [1 ] 2. Ohälsa och lands. [33] 2. De internationella investeringarnas effekter. [43] vårdutnyttjande. [2] 3. Hälso- och sjukvård i internationellt Kooperationsutredningen. 1.Kooperativa företag. [54]2. Koopeperspektiv. [3] 4. utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta rationen i samhället. [60] arbetet. [4] Lag om vård av missbrukare i vissa fall. [7] Kommundepartementet Minskat tobaksbruk. [18] Översyn av lagen om församlingsstyrelse, [6] Sjukersättningsfrågor. [22] Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m. m. [14] Socialförsäkringens datorer. [24] [20] Omprövning av samvetsklausulen. Bra daghem för små barn. [25] Begravningsverksamheten. [36] Omsorgskommittén. 1.Omsorger om vissa handikappade, [26] 1969års psalmkommitté. 1, Den svenska psalmboken. Band 1. 2. Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lagför- [49] 2. Den svenska psalmboken. Band 2. [50] 3. Den svenska slag, specialmotiveringar. [27] psalmboken, Band 3. [51]4. Den svenska psalmboken. Band 4, Fluor i kariesförebyggande syfte. [32] [52] Sjukresor. [35] Stockholms kommunala styrelse. [53]

Kommunikationsdepartementet lnrikesflyget under 1980-talet. [12]

Ekonomidepartementet Löntagarna och kapitaltillväxten. Slutrapport. [44]

Budgetdepartementet Företags obestånd Il. [37] Samverkan vid uppgiftslämnande. [58]

Utbildningsdepartementet Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. [9] Närradio. [13] Film och TV i barnens värld. [16] Översyn av radiolagen. [19] Tekniska hjälpmedel för handikappade. [23] Utredningen om forskningens och forskarutbildningens situation. 1. Forskningens framtid. [29] 2. Forskarutbildningens meritvärde. [30] Fristående skolor för skolpliktiga elever. [34] Nya medier - text›TV, teledata. [45] Video. [55] Bibeln. Nya testamentet. [56]

Jordbruksdepartementet Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsansvaret. [28] Djurens hälso- och sjukvård. [57]

Handelsdepartementet Internationellt patentsamarbete III, [21] Svensk krigsmaterielexport, [39] Prisregleringskommittén. 1. Prisreglering mot inflation? [40] 2. Prisreglering mot inflation? Bilagor 1-6. [41]3. Prisreglering mot inflation? Bilagor 7-12. [42]

Arbetsmarknadsdepartementet Ny arbetstidslag. [5] Industrins datorisering. [17] Om hets mot folkgrupp. [38]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

m __

ISBN 9|-38-06404-* Allmänna Förlaget |ssN o375-25ox