SOU 1981:60

Kooperationen i samhället : Kooperationsutredningens huvudbetänkande

Till statsrådet och chefen för industridepartementet

Den 10 februari 1977 bemyndigade regeringen chefen för industrideparte- mentet att tillkalla en kommitté med högst 9 ledamöter med uppdrag att utreda frågan om kooperationen och dess roll i samhället. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 22 mars 1977 dåvarande landshövdingen Lars Eliasson, ordförande, samt som ledamöter riksdagsleda- moten Hans Alsén (5), f. riksdagsledamoten Sven Gustafson (fp), förbundsord- föranden Anna-Lisa Nilsson (c), riksdagsledamoten Margaretha af Ugglas (m), direktören Göran Kuylenstjema, direktören Lars Marcus, direktören Owe Lundevall och lantbrukaren Sven Tågmark. Riksdagsledamoten Margaretha af Ugglas har den 23 april 1980 ersatts av riksdagsledamoten Per Wester- berg.

Kommittén arbetar under namnet kooperationsutredningen. Experter i utredningen är fr. o. m. 16 maj 1977 civilekonomen Ulla Reinius som också ingår i utredningens sekretariat, fr. o. m. 1 november 1977 departementssekreteranen Bertil Brodén och hovrättsassessom Jan Forsström, fr.o.m. 1 mars 1979 kammarrättsassessom Gustaf Sandström, fr.o.m. 1 januari 1980 bankdirektören Sven Lindquist, direktören Rutger Martin—Löf och bankdirektören Gösta Olson. De tre sistnämnda har medverkat med synpunkter på vissa frågor.

Sekreterare åt utredningen är fr. o. m. 22 mars 1977 departementssekrete- raren Tage Öh. Biträdande sekreterare har varit forskningsassistenten Pia- Margherite Westerberg (fr. o. m. 1 augusti 1979 t. o. rn. 30juni 1981), fil kand Eero Marttinen (fr. o. m. ] mars 1980 t.o.m. 30 juni 1981) och regerings- rättssekreteraren Christer Möller (fr. o. m. 1 mars 1980 t. o. m. 31 juli 1981).

Kooperationsutredningen har tidigare avgett betänkandena Kooperationen i Sverige, SOU 1979:62 och Arbetskooperation, SOU 1980:36 samt expert- studien Kooperativa företag, SOU 1981 :54.

Detta är utredningens huvudbetänkande. Samtliga i direktiven (Dir. 197728 och tilläggsdirektiv Dir. 1979: 14) anmälda frågor behandlas. Genom regeringsbeslut 1981-05-21 har ytterligare tilläggsdirektiv fastställts. Enligt dessa (Dir. 1981:37) skall utredningen även göra en allmän översyn av lagstiftningen om ekonomiska föreningar i syfte att åstadkomma en tidsenlig lagstiftning på detta område. Utredningsarbetet i denna fråga kommer att redovisas i ett senare betänkande.

I samband med publiceringen av detta betänkande redovisas separat två expertstudier, nämligen Kooperationens industrisektor i I 980- ta lets Industri-

Sverige, Ds I 1981:12 och Föreningsdemokrati och _företagsdemokrali, Ds 1 1981113. Vi överlämnar härmed huvudbetänkandet Kooperationen i samhället. Till betänkandet har fogats en reservation av Sven Gustafson, en av Göran Kuylenstjema och Sven Tågmark gemensamt samt en av Per Westerberg. Särskilda yttranden har lämnats av Hans Alsén, Sven Gustafson och Per Westerberg.

Stockholm i september 1981

Lars Eliasson

Hans Alsén Sven Gustafson Göran Kuylenstjema Owe Lundevall Lars Marcus Anna-Lisa Nilsson Sven Tågmark Per Westerberg

/ Tage Öh

1. Sammanfattning av direktiv, utredning och förslag

Efter motion beslöt riksdagen 1976 att hemställa hos regeringen att frågan om kooperationens ställning i näringslivet skulle utredas. Efter föredragning av industriminister Nils G Åsling beslöt regeringen 1977 att den begärda utredningen, kooperationsutredningen, skulle tillkallas.

1.1. Direktiv

! kooperationsutredningens direktivl Kooperationen och dess roll i samhället framhålls inledningsvis att kooperationen spelar en viktig roll inom olika delar av det svenska samhället. Det konstateras dock att även om de kooperativa företagen, liksom de statliga, inom vissa sektorer har en stor omfattning och en viktig funktion, är det svenska näringslivet i huvudsak grundat på privat företagsamhet.

Vidare konstateras att näringslivet präglas av snabb strukturomvandling samt krav på demokratisering och decentralisering. I anslutning härtill sägs också att de traditionella kooperativa grundsatsema i flera avseenden synes kunna tjäna som riktlinjer för handläggningen och lösningar av väsentliga näringspolitiska problem. Under dessa förhållanden är det från samhällets synpunkt angeläget att den kooperativa företagsformen utvecklas som ett livskraftigt alternativ och komplement till både den privata och statliga företagsformen. Mot denna bakgrund specificeras sedan utredningsuppdra- get.

Med anledning av att den samlade kooperationen inte tidigare varit föremål för någon närmare kartläggning och analys uppdrogs åt utredningen att inledningsvis göra en sådan. Därutöver anges sju specialområden som särskilt bör behandlas.

Dessa är

kooperationens roll i omvandlingen av samhället

kooperationens konsumentpolitiska betydelse

jämförelse mellan kooperationens och övriga företagsformers villkor kooperationens kapitalförsörjning

kooperationens sociala ansvar förutsättningar och konsekvenser kooperationen och demokratiseringen av näringslivet lZ kooperationens internationella roll

Inom dessa områden har vissa specialfrågor nämnts eller andra preciseringar gjorts. Sålunda nämns att tillkomsten av nya företag på kooperativ grund, dvs.

' Redovisas in extenso i bil. 1.

' Se bilaga 1.

bl. a. arbetskooperativa företag, bör uppmärksammas. På kapitalområdet bör möjligheterna att underlätta de kooperativa företagens uppbyggnad av eget kapital uppmärksammas. Även kooperationens särbehandling i finansierings- hänseende genom gällande regler och etablerad praxis skall undersökas. När det gäller den internationella rollen anger direktiven att både den handelspo- litiska och den biståndspolitiska aspekten skall behandlas.

Kooperationens skattefrågor undantogs uttryckligen i 1977 års direktiv. Efter en gemensam hemställan från Kooperativa förbundet och Lantbrukar- nas Riksförbund till chefen för industridepartementet utfärdades 1979-02-08 tilläggsdirektivI i denna fråga. Enligt dessa är kooperationsutredningen oförhindrad att vid behandlingen av kooperationens kapitalförsörjning även ta upp sådana skattefrågor som hör samman med kapitalförsörjningen.

Frågan om kooperationens associationsrättsliga ställning regleras genom lagen om ekonomiska föreningar. Frågan om en eventuell ändring av denna lag togs inte upp i 1977 års direktiv. Den har dock aktualiserats under utredningsarbetets gång och därför anmälts till chefen för industrideparte- mentet. Med anledning härav har 1981—05-21 tilläggsdirektiv utfärdats.l Enligt dessa skall kooperationsutredningen söka klargöra vad som kan anses utgöra kooperationens egna förutsättningar inom det associationsrättsliga området. Med detta som utgångspunkt skall utredningen utforma förslag till lagstiftning om kooperativa ekonomiska föreningar.

1.2. Utredningsarbetet

Utredningens uppdrag spänner över ett vitt och i flera avseenden obearbetat område. Även om de ideologiska grundema för kooperationen är väl kända är de teoretiska förutsättningama i flera viktiga hänseenden outvecklade. Till detta kommer också att konkreta data om befintlig kooperation är svåröver- skådliga och bristfälliga. Med detta följer att en utvärdering av kooperationens resultat och möjligheter stöter på betydande svårigheter.

Mot denna bakgrund har utredningen i ett första utredningsskede lagt ned ett omfattande arbete på kartläggning och analys av den befintliga koopera- tionen. Detta hari huvudsak gjorts inom kooperationsutredningens sekreta- riat med bistånd från de kooperativa organisationerna och med anlitande av bl. a. särskilt framtagen och bearbetad statistik. Resultatet redovisades i utredningens första delbetänkande, SOU 1979:62 Kooperationen [ Sverige.

Jämsides med kartläggningsarbetet tog utredningen initiativ till och enga- gerade ett antal forskare för studier av vissa särskilda kooperativa frågeställ- ningar.

Åt pol mag Åke Gabrielsson uppdrogs sålunda 1977 att göra en studie om de löntagarägda företagens omfattning, struktur och problem i Sverige. En slutrapport, Löntagarägda företag, Kartläggning av förekomst och några problem och deras lösningar, lämnades till utredningen i början av 1980.

Utredningen, som kontinuerligt följt Gabrielssons arbete och dessutom deltagit i den försöksverksamhet på detta område som bedrivits genom Statens Industriverk och vissa regionala utvecklingsfonder, redovisade sina förslag i ett andra delbetänkande, SOU 1980:36, Arbetskooperation. I betänkandet ingår Gabrielssons slutrapport som bilaga. Betänkandet har remissbehandlats

och föranlett proposition (1980/81:130. lndustripolitikens inriktning m. m.) och beslut av riksdagen.

Frågan om det kooperativa företagets, främst ekonomiska. särart jämfört med det privata och offentliga företaget har på utredningens uppdrag studerats av docent John Skår. Skårs slutrapport, Kooperativaföretag, en studie av det kooperativa/öretagets särart har publicerats som utredningens tredje delbe- tänkande (SOU 1981:54)

Docent Jan-Åke Dellenbrant har gjort ett par andra specialstudier på utredningens uppdrag. Den första. Kooperativ demokrati. är en jämförande studie av styrelseformer och medlemsdeltagandei några kooperativa förening- ar. Den har publicerats som Forskningsrapporter 1979:2 från Stockholms universitet, Statsvetenskapliga institutionen. Den andra, F ören in gsdemokrati och företagsdemokrati, Två vägar till införande av ekonomisk demokrati, publiceras i departementsserien (Ds I 198ltl3).

Kooperationens sociala ansvarstagande har varit föremål för en särskild specialstudie som gjorts av fil kand Maj-Britt Johansson och ek dr Lennart Rosenberg. Slutrapporten, Kooperationen under socialt ansvar, finns stenci- lerad.

I utredningsarbetet har dessutom deltagit, enskilt eller i arbetsgrupper, ett antal experter, konsulter och sakkunniga. Detta har bl. a. gällt kooperationens industriella verksamhet, olika kapitalfrågor, utrikeshandel, u-Iandsverksam- het, forskning och vissa lagstiftningsfrågor. En studie av ek dr Carl Fredriksson och civ. ek. Sten Ljunggren, Kooperationens industrisektor i 1980-talets Industri-Sverige, publiceras i departementsserien (Ds 1 1981112).

I detta utredningens huvudbetänkande SOU 1981:60, Kooperationen i samhället, tas samtliga frågor som anmäldes i de ursprungliga direktiven upp till behandling. Även de i 1979 års tilläggsdirektiv nämnda skattefrågoma behandlas. Däremot berörs kooperationens associationsrättsliga ställning endast i den mån andra specialfrågor motiverar detta. Den i 1981 års tilläggsdirektiv aktualiserade frågan om ny lagstiftning på detta område kommer därför att behandlas i ett senare betänkande.

1.3 Utredningens slutsatser och förslag 1.3.1 Förutsättningar, mål och åtgärder Kooperationsutredningen redovisar inledningsvis i kap. 2, Kooperationens roll i samhället, en orienterande beskrivning av kooperationens ställning i olika samhälleliga avseenden. Det konstateras härvid att den samlade svenska kooperationen svarar för ca 5 % av den totala sysselsättningen och BNP. Särskilt inom industri, handel och bostadsförsörjning, där andelarna är betydligt större, spelar kooperationen direkt en stor roll. Detta redovisas ytterligare i utredningens kartläggningsbetänkande.

Utom den direkt mätbara näringspolitiska rollen kan särskilt kooperatio- nens demokratiska och sociala roller poängteras. Kooperationen i Sverige har sammanlagt mer än två miljoner medlemmar. vilket innebär att ca två tredjedelar av landets hushåll har direkt kooperativ anknytning. Vidare kan konstateras att det inom kooperationen finns ca 100 000 förtroendeuppdrag. Också i andra avseenden, exempelvis försörjningspolitiskt. handelspolitiskt

och biståndspolitiskt spelar kooperationen en väsentlig roll.

Det konstateras vidare i detta kapitel att statsmakternas och samhällets i övrigt inställning till kooperationen i flera avseenden är oklar eller inkonse- kvent. Samtidigt som det ställs särskilda förväntningar och krav på koopera- tionen har de samhälleliga åtgärderna på bl. a. de ekonomiska, näringspoli- tiska och forskningspolitiska områdena successivt kommit att innebära en diskriminering av den kooperativa verksamheten. Detta har skett genom att beslutade åtgärder för utveckling och stöd till näringslivet ofta fått en sådan utformning att de inte kunnat utnyttjas av kooperationen.

l kapitlet redovisas också kooperationens egen syn på sin samhälleliga roll sådan denna framgår av målsättningar, program och andra uttalanden. Även om kooperationens målsättning inte i alla avseenden är klar och entydig kan det konstateras att den i regel speglar en mycket ambitiös inställning till såväl sitt medlems- som samhällsansvar. Man vill i flera avseenden gå längre i fråga om samhälleligt ansvar än vad gällande lagstiftning, avtal och praxis fastställer för näringslivet i allmänhet. Mot detta kan emellertid ställas att förutsättning- ama vad gäller bransch- och marknadsstruktur, finansiella villkor samt forsknings- och utvecklingsverksamhet i avsevärd grad begränsar kooperatio- nens möjligheter till profilering i enlighet med målsättningama.

Sammanfattningsvis redovisar utredningen också vissa egna principiella slutsatser om kooperationens roll i samhället och de åtgärder som motiveras härav. Dessa slutsatser går ur på att kooperationen utgör en värdefull del av svenskt samhällsliv. Särskilt i den aktuella ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen erbjuder kooperationen en kompletterande och altemativ verksamhetsform som kan vara av stort värde i den kommande samhällsut- vecklingen. En konsekvens av detta är att samhället bör underlätta koopera- tionens verksamhet och utveckling. Kooperationen är en speciell verksam- hetsform som i vissa avseenden förutsätter speciella villkor. Därav följer emellertid inte att kooperationen skall vare sig gynnas eller missgynnas i förhållande till andra verksamhetsformer. Även om specialvillkor således är nödvändiga skall villkoren sammantagna för kooperationen ge samma betingelser som för andra företagsformer.

Mot denna bakgrund finner kooperationsutredningen särskilda åtgärder erforderliga när det gäller in/örmation, utbildning och./örsknt'ng om koope- ration samt utveckling av ny kooperation. Kooperationens kapital/önsörjning är ytterligare ett viktigt område för åtgärder. Slutligen behöver även koope- rationens institutionella villkor på främst de associationsrättsliga och skatte- rättsliga områdena anpassas till kooperationens övriga förutsättningar och mål.

1.3.2. Kooperationens utveckling

I tredje kapitlet, Kooperationen och näringslivets utveckling, analyseras kooperationens utveckling, nuläge och framtidsförutsättningar sett huvudsak- ligen från en näringspolitisk utgångspunkt. Den kooperativa industrin, handeln och bostadsproduktionen diskuteras särskilt, men även övrig koope- ration liksom förutsättningama för ny kooperation behandlas.

Allmänt konstateras att kooperationens målsättning för sin ekonomiska verksamhet i stor utsträckning överensstämmer med statsmakternas mål för

den ekonomiska politiken. Den befintliga kooperationens medlemsanknyt- ning ger dock en begränsad valfrihet bl. a. när det gäller ”satsningen” på nya branscher. Å andra sidan ger den en större närhet till primära och kvalitativa behov.

Den kooperativa industrin svarar för ca 7 % av landets industrisysselsätt- ning och 13 % av industriproduktionen. Inom livsmedelsindustrin är den kooperativa andelen dominerande. Sammanlagt sysselsätter kooperationen ca 165 000 personer. Av handeln är kooperationens andel närmare 14 %. Andelen är större inom detalj- och oljehandel och mindre inom specialvaru- sektorn. Av de senaste årtiondenas bostadsproduktion svarar kooperationen för ungefär 25 %.

Den kooperativa ekonomiska verksamhetens andel växte under efterkrigs- tiden fram till mitten av 1970-talet. Därefter har en stagnation inträffat, bl. a. sammanhängande med den allmänna ekonomiska stagnationen och struktur- problem inom vissa branscher. Framtiden inrymmer problem för koopera- tionen i flera olika avseenden. Industrins branschinriktning är i allmänhet inte den som innefattas i statsmakternas satsning på expansiv exportinriktad verksamhet. Stora omställningsproblem kvarstår med betydande kapitalbe- hov som följd. När det gäller handeln kommer den att präglas av en stagnerande privat konsumtionsutveckling. Även här finns stora kapitalkrä- vande omställningsbehov. Även bostadsproduktionens framtid synes oviss. Kooperationens ställning på området är dock stark och synes kunna ytterligare förstärkas.

Sammantaget synes alltså den etablerade kooperativa verksamheten stå inför betydande omställnings- och utvecklingsbehov. En omprioritering är nödvändig inom kooperationen. Samtidigt växer intresset för en utbyggnad av både etablerad och ny kooperation samt kooperativ etablering på nya områden. Kooperationsutredningen har tidigare (SOU 1980:36) föreslagit vissa åtgärder för att främja arbetskooperation. Förslagen har i stort sett följts vid beslut av statsmakterna. För att emellertid en bredare kooperativ utveckling skall komma till stånd, omfattande både redan befintlig och ny kooperation på olika områden, fordras konkreta åtgärder av statsmakterna inom de områden som tidigare nämnts i kapitel 2. Det konstateras emellertid också att kooperationen själv måste vara beredd att utifrån sin egen målsättning ta ansvar för nödvändig omprövning av medel och former för verksamheten.

1.3.3. Konsumentpolitisk betydelse

I betänkandets följande kapitel utvecklas och fördjupas analysen av koope- rationens ställning och betydelse. I kapitel 4, Kooperationens konsumentpo- litiska betydelse, behandlas sålunda den för konsumentkooperationen väsent- ligaste rollen.

I kapitlet beskrivs hur kooperationen tidigt gjort betydande konsumentpo- litiska insatser, vilka under de senaste årtiondena utvecklats vidare jämsides med samhällets åtgärder. Vidare konstateras att de senaste årens kärvare ekonomiska läge påverkat såväl kooperationens som samhällets möjligheter att föra en effektiv konsumentpolitik. Detta samtidigt som konsumenternas förhållanden försämrats och således behovet av en kraftfull konsumentpolitik

förstärkts. Mot denna bakgrund anser kooperationsutredningen att koopera- tionens konsumentpolitiska roll är av sådan central samhällelig betydelse att den måste tillmätas stor vikt när kooperationens allmänna förutsättningar och villkor utformas.

Kooperationens konsumentpolitiska insatser redovisas, bl. a. med vissa kostnadsexempel, fördelade på konsumentinforrnation, pri s- och konkurrens- politik samt produktpolitik. Direkta förslag till samhälleliga åtgärder lämnas inte.

1.3.4. Kooperationen och kapitalet

Kapitel 5, Kooperationen och kapitalet, utgör en beskrivning och analys av kooperationens kapitalfrågor. Utom en allmän bakgrund redovisas och analyseras kooperationens finansiella ställning samt kapitalproblem särskilt vad gäller det egna kapitalet. Även kooperationens skattefrågor behandlas. Vidare redovisas vissa beräkningar om kooperationens kapitalbehov fram till 1985.

Mot bakgrund av utredningens allmänna slutsatser om önskvärdheten från näringspolitisk, social och demokratisk utgångspunkt att främja utvecklingen av en livskraftig kooperativ företagssektor, men också utifrån den i detta kapitel gjorda analysen, föreslår utredningen en rad åtgärder. Dessa avser såväl kooperationens interna kapitalbildning som tillförseln utifrån av kollektivt kapital. Förslagen syftar sammanlagt till att jämställa kooperatio- nens kapitalförsörjning med andra företagsgruppers.

Förslagen innebär:

El Enkelbeskattning införs för den del av insatsräntan som överförs till medlemsinsatsema. El Den lagstadgade reservfondsavsättningen höjs från 5 till 10% av årets överskott. För avsättning därutöver upp till 20 % medges avdragsrätt. Denna avsättning skall ske till en kooperativ kapitalfond. EI Möjlighet öppnas för uppskjuten beskattning genom nedskrivning av viss del av medlemmarnas stadgeenliga insatsbetalningar. Möjligheten gäller medlemmar i jordbruks-, skogsbruks-, trädgårds- och fiskekooperativa föreningar. [] Möjlighet till skattefondsparande införes, inledningsvis för den konsu- mentkooperativa sektorns medlemmar i form av s. k. garantikapital och efter erforderligt ytterligare beredningsarbete för övriga kooperativa orga- nisationers medlemmar. Härvid bör även sparande i B-insatser komma i fråga. [1 Ett statligt specialinstitut fonden för kooperativt egenkapital— inrättas för att göra kollektivt kapital tillgängligt för kooperationen som riskbärande egenkapital (B-insatser). Till fonden anvisas 400 milj. kr. [1 Genom ändring i föreningslagen möjliggörs att s.k. B-insatser införs i ekonomiska föreningar för egenkapitalinsatser även från andra än med- lemmar, bl. a. för kapital från fonden för kooperativt egenkapital.

Olika reservationer har lämnats beträffande förslagen i kapitel 5. Mot förslaget avseende höjd avsättning till reservfond har ledamöterna Göran Kuylenstjer— na och Sven Tågmark avgett en gemensam reservation. Mot förslaget till

uppskjuten beskattning har ledamöterna Sven Gustafson och Per Westerberg lämnat två skilda reservationer. Vidare har Westerberg reserverat sig mot förslaget om fonden för kooperativt egenkapital. Även ledamoten Hans Alsens särskilda yttrande berör en fråga inom kapitel 5.

1.3.5. Social roll

I kapitel 6, Kooperativ verksamhet under socialt ansvar, belyses hur koope- rativ verksamhet fungerar i ett socialt perspektiv. Det konstateras härvid att kooperationen tillför den ekonomiska verksamheten ett individuellt och socialt engagemang som berikar samhället i flera avseenden. Som exempel nämns de konsumentpolitiska insatserna samt regionala, boendesociala, kulturella, folkbildande och biståndspolitiska insatser.

I detta sammanhang diskuteras också gränsdragningen mellan kooperativt och samhälleligt socialt ansvar. Därvid tas även frågan upp om ”ekonomisk kompensation" för kooperationens ”extra” sociala insatser. Utredningen uttalar i detta sammanhang att någon bestämd gränsdragning mellan vad som på detta område är samhällelig uppgift och kooperativ inte är möjlig. Samhället och dess organ bör vara öppna för samverkan med kooperationen och tillvarata de möjligheter till sociala insatser som kan ske genom kooperativ verksamhet. Någon viss form av ”ekonomisk kompensation” till just kooperativ verksamhet som sådan förordas inte. Liksom när det gäller kooperationens konsumentpolitiska insatser framhålls dock att kooperatio- nens sociala roll bör beaktas när kooperationens allmänna villkor utformas och fastställs.

1.3.6. Demokratisering av näringslivet

I kapitel 7, Kooperationen och demokratiseringen av näringslivet, konstateras sammanfattningsvis att kooperationen är positiv till en utveckling i demokra- tiserande riktning. Skilda intressebakgrunder gör dock situationen olika för konsument- respektive producentkooperationen. Skillnader av annat slag ligger bakom gränsdragningen mellan den kooperativa medlemsdemokratin och företagsdemokratin. Slutligen konstateras också att efterkrigstidens tillväxt- och strukturutveckling fört med sig vissa problem för den demokra- tiska funktionen.

Utredningen framhåller att kooperationens positiva inställning till den ekonomiska demokratin i sig innebär att en utbyggnad av kooperationen främjar näringslivets demokratiska utveckling. Dessutom kan kooperationen medverka i utvecklingen av modeller för ekonomisk demokrati som kan påverka den demokratiska utvecklingen även inom andra sektorer. I dessa avseenden kan kooperationen spela en betydelsefull roll i 1980-talets utveckling.

1.3.7. Internationell roll

I kapitlen 8 och 9, Kooperationen och den internationella handeln och Kooperationen och u-landsbiståndet, lämnas en beskrivning och analys av kooperationens engagemang på dessa områden.

Först redovisas den svenska kooperationens import och export av varor. Härvid konstateras att särskilt konsumentkooperationen till avsevärd del är beroende av utrikeshandeln. KF:s import motsvarar exempelvis ca 20 % av föreningarnas försäljning och exporten 25 % av den egna produktionen. Oljekooperationens import motsvarade ca 60 % av försäljningen. Den svenska kooperationen spelar en ledande roll i det internationella kooperativa samarbetet genom Inter-Coop och Nordisk Andelsfnbund, NAF. Närmare 20 % av KF:s import sker via Inter-Coop och ytterligare 20 % via NAF. Gemensam nordisk produktion sker genom Nordtend och Nordchoklad. Även på det lantbrukskooperativa området finns utrikeshandel och internationellt kooperativt samarbete fastän i mindre omfattning.

Utom kooperationens utrikeshandel diskuteras även kooperationens rela- tioner till och möjligheter med hänsyn till det multinationella företagandet. De multinationella företagen, MNF, innebär vissa risker för kooperationen och de strävanden denna står för. När det gäller konsumentkooperationen kan en utveckling av MNF medföra att prisbildning, produktutforrnning, mark- nadsföring och konsumentinformation, varuförsörjningen och den demokra- tiska funktionen kan få en utformning som missgynnar konsumenterna. För lantbrukskooperationen bedöms riskerna främst gälla oligopolistisk prissätt- ning på förnödenheter, effekterna på jordbrukets strukturutveckling och bristande insynsmöjligheter.

Sammantaget synes utvecklingen av MNF inte uppfattas som något aktuellt hot mot kooperationen. Från samhällelig synpunkt är bedömningen av MNF:s effekter delad. Liksom kooperationen är en kompletterande och korrigerande faktor för nationell handel synes kooperationen kunna spela samma roll inom den internationella handeln och sålunda i vissa fall balansera MNFzs effekter.

När det gäller kooperationens u-landsbistånd sker detta sedan 1968 genom kooperationens gemensamma organ, Swedish Co-operative Centre, SCC. Verksamheten, som under senare tid dragit en kostnad av ca 15 milj. kronor per år, finansieras till ca 20 % genom insamlingar och anslag från koopera- tionen och resten genom anslag från det statliga biståndsorganet SIDA.

Målet för det kooperativa biståndet är att främja utvecklingen av demokra- tiskt förankrade, självständiga och utvecklingsbara kooperativa organisatio- ner, som kan spela en dynamisk roll i u-ländemas ekonomi. Biståndet sker genom olika kanaler, dels direkt till utbildningsprojekt i u-länderna, dels till Internationella Kooperativa Alliansen, IKA, dels också till utbildningsprojekt i Sverige för utländska kooperatörer.

1.3.8. Vissa lagstiftningsfrågor

Vissa lagstiftningsfrågor på skatteområdet tas upp i kapitalavsnittet, kapitel 5. I kapitel 10, Kooperativ lagstiftning, lämnas en översikt av i huvudsak den associationsrättsliga lagstiftningen som reglerar den kooperativa verksamhe- ten.

Den kooperativa verksamhetsforrnen regleras i huvudsak genom 1951 års lag om ekonomiska föreningar. För bostadskooperationen och förenings- banksrörelsen finns dock särskild lagstiftning. Förslag till ny föreningslag framlades 1976. Efter förslagets remissbehandling beslöts att någon proposi-

tion till ny lag inte skulle framläggas i avvaktan på resultatet av kooperations- utredningens arbete. Däremot har vissa ändringar gjorts i 1951 års lag. Kooperationsutredningen har enligt sina ursprungliga direktiv inte haft till uppdrag att framlägga förslag till ny lag om ekonomiska föreningar. Utred- ningen har dock övervägt frågan om laglig reglering av samverkan mellan ekonomiska primär- och sekundärföreningar, den s. k. kooperativa federatio- nen. Härvid har det dock visats att frågan är alltför komplicerad för att kunna lösas isolerat. Genom de tidigare (s. 14) redovisade tilläggsdirektiven kommer utredningen att utarbeta förslag till ny lagstiftning på detta område. En lagstiftning som skall baseras på kooperationens egna förutsättningar.

1.3.9. Utvecklingsfrågor

I kapitel 1 1, Kooperativ utveckling. tas slutligen en rad utvecklingsfrågor upp till behandling och förslag till åtgärder i anslutning härtill. De frågor som diskuteras är kooperativ information, forskning, utbildning och utveckling samt organisationen av ett stöd till dessa.

Det framhålls bl. a. att kunskaperna om kooperationens egenskaper, omfattning, struktur och problem är bristfälliga och svårigheterna att finna tillräckliga data om kooperationen stora. Även forskningen om och utveck- lingen av kooperativ teori, teknik och tillämpning är obetydlig och otillräck- lig. Generellt sett är de tillgängliga samhälleliga resurserna för kooperativ information, utbildning, forskning och utveckling mycket små jämfört med de samhälleliga resurser som står till andra företagsformers förfogande.

Kooperationsutredningen finner därför, dvs. av rättviseskäl, men också därför att som tidigare visats kooperationen i flera avseenden kan tillföra näringslivet och samhället i övrigt ett positivt alternativ till lösning av vissa samhälleliga behov och problem, att vissa utvecklingsåtgärder bör vidtas för att främja kooperationen. Sålunda föreslås att:

21 Resurser ställs till förfogande och andra behövliga åtgärder vidtas så att den kooperativa företagsforrnen blir jämställd med andra i grund- och gymna- sieskolan samt i den samhälleliga näringspolitiska informationen 21 En kooperativ årsbok med data om kooperationen ges ut 21 Inom ramen för befintligt forsknings- och utbildningssystem byggs upp en kontinuerlig forskning och undervisning om kooperationen [Zl Inledningsvis utarbetas ett särskilt kooperativt forskningsprogram byggt på samverkan mellan olika forskningsinstitutioner Zl Forskningen finansieras på sedvanligt sätt genom forskningsråden. Dess- utom anvisas medel till vissa särskilda forskartjänster samt för vissa sekretariats- och samverkansfunktioner Il Berörda högskolemyndigheter bör vidta åtgärder för uppbyggnad av undervisning om kooperativ ekonomi och verksamhet :| Samhälleliga organ skall regelmässigt överväga kooperativa lösningar av aktuella organisationsfrågor 3 Initiativ tas och resurser avdelas för en bred kooperativ försöks— och utvecklingsverksamhet [1 Ett organ rådet för kooperativ utveckling— bildas för att med olika medel stödja den kooperativa utvecklingen på olika områden

El Erforderliga medel, ca 15 milj. kr, ställs till förfogande. Av resursbehovet

bör 2,5 milj. kr kunna täckas av befintliga anslag och 5 milj. kr anvisas som ett engångsanslag.

Mot förslaget om ett statligt-kooperativt samverkansorgan rådet för kooperativ utveckling — har ledamöterna Sven Gustafson och Per Westerberg avgett två skilda reservationer.

2. Kooperationens roll i samhället

2.1. Vad är kooperation?

Med kooperation menas vanligen en på samverkans- och självhjälpsidén organiserad och bedriven ekonomisk verksamhet. Organisationens medlem- skap skall vara öppet, beslutsforrnema demokratiska (en medlem — en röst), insatsräntan begränsad och överskottsfördelningen vara beräknad på med- lemmens köp från eller leveranser till kooperativet. I verksamheten skall även ingå att främja en kooperativ skolning och samarbete med andra kooperati- ver.

Denna inriktning och utformning av kooperationen bygger på en interna- tionell och historisk utveckling. Syftet med kooperationen, dvs. att i egen regi bedriva ekonomisk verksamhet som tillgodoser eller främjar medlemmarnas hushållning eller andra ekonomiska intressen kan ha olika inriktningar. De som vi i Sverige bäst känner till är konsumentkooperationen, lantbruksko- operationen och bostadskooperationen. Det finns dock i Sverige liksom utomlands en rad kooperativet med andra inriktningar exempelvis för organisationen av sparande och krediter och för olika producentkooperativa verksamheter. Syftet med den kooperativa organisationen och verksamheten kan alltså variera praktiskt taget obegränsat. Det bestäms av medlemmarna vid bildandet.

När det gäller formerna för den kooperativa organisationen och verksam- heten och det är dessa som uttrycker den kooperativa egenarten finns vissa internationellt accepterade kooperativa principer. Det är de av Intemationel- la Kooperativa Alliansen, IKA, antagna kooperativa grundsatsema. Dessa, sex till antalet, redovisar i utvecklad form de principer för den kooperativa organisationen och verksamheten som inledningsvis redovisats.

De av IKA antagna grundsatsema erkänns som riktlinjer av i stort sett all världens kooperation. Den exakta formuleringen kan dock skifta mellan olika kooperativa organisationer liksom tillägg kan göras som ansluter till den bakgrund och verksamhet som organisationen har. I Sverige är vissa av de kooperativa grundsatsema dessutom lagligt reglerade genom föreningslagen. Genom denna lag regleras de kooperativa företagens uppbyggnad och verksamhet i vissa associationsrättsliga avseenden.

Sammanfattningsvis kan sägas att kooperationen är en företagsforrn organiserad av och för att grupper av personer genom ekonomisk verksamhet skall kunna tillgodose sina intressen på områden där de som exempelvis kunder, leverantörer, boende eller sysselsatta har direkta engagemang. Den

1 För ytterligare redovis- ning av kooperationens grundsatser och syfte se: Kooperationen i Sverige, SOU 1979:62 5. 77—110.

kooperativa verksamheten skall alltså ha ett direkt samband med någon eller några av medlemmamas övriga aktiviteter. Syftet är däremot inte att det kooperativa företaget skall vara en aftä'rsrörelse som skall ge ägarna största möjliga avkastning på insatt kapital.l

2.2. Kooperationens roller i dagens samhälle

Den svenska kooperationens betydelse i dagens svenska samhälle kan inte anges i något enskilt och enkelt mått. Inte ens den ekonomiska betydelsen kan utan vidare redovisas. Därtill kommer att kooperationen spelar en inte obetydlig roll i andra än rent ekonomiska sammanhang. Inte minst i olika politiska, sociala och kulturella sammanhang ingår kooperationen som en väsentlig komponent genom dels den affärsmässiga verksamheten, dels den folkrörelseaktivitet som kooperation innebär.

I det följande ges en översiktlig beskrivning av kooperationens roller och betydelse i dagens samhälle.

2.2.1. Kooperationens omfattning

Kooperationen i Sverige sysselsätter ca 165 000 personer. Detta motsvarar ungefär 5 % av landets totala sysselsättning. Andelen av bruttonationalpro- dukten torde vara av ungefär samma storleksordning. Rent volymmässigt är därför kooperationens roll tämligen begränsad.

Den kooperativa verksamheten är dock inte jämnt fördelad över samtliga näringar utan finns i första hand inom näringarna industri och handel som vardera sysselsätter ca 70 000 personer. Inom dessa två områden utgör den kooperativa andelen ca 7 resp 14 %. Av bostadsproduktionen har den kooperativa andelen under det senaste årtiondet uppgått till ca 25 %. Inom näringen bank, försäkring och fastighetsförvaltning sysselsätter kooperationen drygt 8 000 personer vilket motsvarar 8 % av sektorns samtliga sysselsatta. Enligt sysselsättningsmåttet finns alltså ungefär 90 % av kooperationens verksamhet inom de tre nämnda näringarna.

2.2.2. Kooperationens näringspolitiska betydelse

Kooperationens näringspolitiska betydelse ligger kanske inte främst i verk- samhetens volym utan i dess funktion och inriktning.

Det ingår i kooperationens natur att verksamheten fått den inriktning den har. Varje organisation är bildad för att, när det gäller konsumentkoopera— tionen, tillgodose medlemmamas/kundemas behov av billiga och bra fömö- denheter och tjänster eller, när det gäller lantbrukskooperationen, ta hand om, förädla och sälja de produkter som lantbrukarna producerar eller förse lantbrukarna med 'de förnödenheter de behöver i sin näringsutövning. Detta direkta samband mellan ägama/ medlemmarna och kooperativets verksamhet är en väsentlig del i kooperationens egenart.

I kooperativets strävan att tillgodose sina medlemmars intressen ligger ett incitament till ytterligare integration. När det gäller konsumentkooperatio- nen har det i många fall varit angeläget att integrera bakåt, dvs. inte bara sälja

varor utan även sköta distribution, tillverkning och i någon mån också anskaffningen av råvaror. För lantbrukskooperationen har integrationen framåt varit det naturliga, dvs. förädlingen av medlemmarnas produkter och kanske också distributionen och försäljningen av färdigproduktema.

Genom denna integrerade struktur har den kooperativa verksamheten en speciell näringspolitisk funktion utöver den rent kvantitativa. Konsument— kooperationens betydelse är sålunda inte begränsad till de andelar av handeln och industrin den har eller till sysselsättningens storlek, utan sammanhänger också med integrationen mellan konsumentbehov, distribution och tillverk- ning. Lantbrukskooperationens integration sammanlänkar råvaruproduktio- nen med förädling och distribution.

Skillnaderna mellan de kooperativa och privata företagens integrations- strävanden neutraliseras i större eller mindre grad av olika marknadskrafter. Trots detta torde vissa skillnader kvarstå som medför olikheter i inriktningen av bl. a. nyetablering, strukturrationalisering, produktutveckling och mark- nadsföring.

Konsumentkooperationen KF och konsumentföreningama - svarar för drygt 20 % av dagligvaruhandeln och 13% av specialvaruhandeln. Den konsumentkooperativa industrin är i olika grad integrerad med handeln. Närmast ligger de av föreningarna drivna bagerierna och charkuterifabriker— na. Också större delen av KF:s livsmedelsindustrier kan ses som direkt integrerade med handeln. Totalt utgör den konsumentkooperativa andelen av landets hela livsmedelsindustri 12—1 3 %. Av konsumentkooperationens hela industriverksamhet utgör livsmedelsindustrin 35 % sysselsättningsmässigt sett men hela 58 % av hela försäljningsvärdet.

Även KF:s övriga industri har till större delar direkt anknytning till konsumentkooperationens primära funktion och den varuanskaffning eller varuhantering som denna förutsätter. Det ligger dock i sakens natur att produktionen av bl. a. skalekonomiska skäl i flera branscher drivs i större omfattning än vad de egna behoven i och för sig motiverar. Av den konsumentkooperativa industrins hela försäljning, som 1979 uppgick till ca 9 miljarder kronor, gick ungefär hälften till den konsumentkooperativa han- deln, drygt 20 % till utlandet och närmare 30 % till utomstående kunder inom landet. Den stora exportandelen hänför sig till vissa speciella branscher eller produkter från främst massa- och pappersindustrin och maskinindustrin. Försäljningen till utomstående inom landet gäller främst produkter från livsmedelsindustrin, gummi- och plastindustrin samt från jord- och stenindu- strin.

Sammanlagt utgör den konsumentkooperativa industrin ca 2 1/2 % av landets totala industri.

På olje- och bensinområdet fungerar oljekooperationen OK på i princip samma sätt som konsumentkooperationen i övrigt. Genom uppbyggnad av en rationell distributionsapparat samt dessutom ett eget (delägt) raffinaderi och erforderliga transportresurser disponerar denna kooperation en väl integrerad ekonomisk verksamhet som spelar en viktig roll för inte bara medlemmarnas del utan också för försörjningen och effektiviteten på detta område över huvud.

Oljekooperationens andel av hela den svenska oljemarknaden var 1979 15 %. Av enbart bensinförsäljningen uppgick andelen till 19 %. Raftinaderiets

kapacitet motsvarar närmare 30 % av marknadens behov. Av hela den svenska raffinaderikapaciteten svarar Scanraff för drygt hälften.

Även bostadskooperationens näringspolitiska roll karakteriseras av integra- tionssträvandena, vilka primärt gällt förvaltning byggande, men även omfattande sparande för finansiering av byggandet och förvaltning, planer- ingsprocessen som föregår byggandet samt boendets och boendemiljöns utveckling i övrigt.

De kooperativa organisationemas HSB:s och Riksbyggens -— andel av bostadsproduktionen ligger f. 11. vid ca 25 %. HSB och Riksbyggen förvaltar i dag ca 400 000 bostadsrättslägenheter, 150000 hyreslägenheter, dvs. sam- manlagt ca 550 000 lägenheter. Detta motsvarar ungefär 15 % av samtliga bostadslägenheter.

Producentkooperationen av den typ som lantbrukskooperationen represen- terar karakteriseras— med visst undantag—som tidigare sagts av en integration framåt. Ett annat speciellt kännetecken för lantbrukskooperationen är att den fungerar på en marknad som i flera avseenden är reglerad. Härigenom har denna kooperation en näringspolitisk betydelse som skiljer sig från övrig kooperation. Man kan därför säga att lantbrukskooperationen, och då särskilt den del som omfattar mejeri-, slakteri- och lantmännenorganisationema, har en speciell näringspolitisk funktion när det gäller både lantbruket och livsmedelsindustrins villkor och utveckling. En del av marknadens direkta funktion har här ersatts av vissa av statsmakterna fastställda mål och en till dessa knuten organiserad förhandlingsordning. Detta gäller bl. a. vissa rationaliseringsmål och prissättningen.

Även om vissa villkor på så sätt läggs fast torde incitamenten att genom integration utveckla varuhanteringen och förädlingen inom industrin i stort sett finnas kvar.

Ett annat karakteristiskt drag hos lantbrukskooperationen är den i vissa fall mycket stora marknadsandelen. På mejeriområdet har lantbrukskooperatio- nen praktiskt taget hundraprocentig marknadsandel. På slakteriområdet ligger andelen kring 80 % och för styckning och charkuteri mellan 40 och 45 %. Hanteringen av spannmål har integrerats genom förvärv av kvarnar och bagerier och svarar sålunda för ca 60 % av mjölförsäljningen och 15—20 % av bageriproduktionen. Sammantaget kan sägas att lantbrukskooperationen svarar för ungefär 45 % av landets totala livsmedelsproduktion och är därmed den utan jämförelse största ägargruppen inom denna industri.

Utanför livsmedelsproduktionen är det främst på skogssidan som lant- brukskooperationen utvecklat en integrerad verksamhet. De senaste årens ekonomiska problem inom skogsindustrin har lett till ändrade ägandeförhål- landen för vissa av skogsägarkooperationens industrier. Under 1978, dvs. i stort sett före de formella ägandetörändringama, tog skogsägareföreningama emot 15 milj. in3 eller ca 30 % av det avverkade virket. Hälften av detta förädlades vid egna industrier, dvs. vid sågverk, massa- och pappersfabriker samt spånskive- och plywoodfabriker. Av skogsägarrörelsens totala omsätt- ning detta år, 8,3 miljarder kronor, svarade industrin för två tredjedelar.

Som tidigare framhållits ligger en stor del av den kooperativa verksamhe- tens egenart i dess integrerade funtion. Betydelsen av verksamheten kan bl. a. därför inte beräknas enbart efter förädlingsvärde, marknadsandelar eller andelar av produktionen. Från näringspolitisk synpunkt bör också effekterna för integrerade grupper, dvs. lantbrukarna, när det gäller lantbrukskoopera-

tionen värderas. Noteras bör också effekterna av den systemkonkurrens som den kooperativa verksamheten innebär i förhållande till den dominerande delen av näringslivet som bygger på en principiellt annan företagsfilosofi. Det är svårt eller omöjligt att direkt värdera dessa skillnader. Mycket talar dock för att denna systemkonkurrens utgör ett dynamiskt element i näringslivet, inte bara när det gäller konkurrensen i allmänhet utan också när det gäller strukturrationalisering inom produktion och distribution, utvecklingen av nya produkter etc.

2.2.3. Kooperationens demokratiska roll

Kooperationen är en form att bedriva ekonomisk verksamhet enligt demo- kratiska principer. Principen en medlem en röst är grundläggande för kooperationens formella demokratiska funktion. Det är medlemmarna och endast dessa som har rätt att på lika och jämställd grund delta i besluten. Det innebär bl. a. att så länge anställda, kunder, leverantörer, stat och kommun inte är medlemmar har de inte genom eller inom den kooperativa formen något speciellt demokratiskt inflytande. Den demokrati det här är fråga om är medlems- eller jöreningsdemokrati som är överordnad andra inslag av ekonomisk-demokratisk innebörd.

I verkligheten kompletteras medlemsdemokratin genom inflytanden från berörda icke-medlemsgrupper enligt lagar, avtal och praxis. Som folkrörelse har kooperationen gått längre än till att enbart beakta medlemmarnas intressen och upprätthålla principen en medlem en röst. Den innebär bl. a. en social grundsyn som inte stannar vid ”medlemmamas hushållning” utan sträcker sig utöver den egna medlemskretsen. De anställdas medverkan understryks, likaså verksamhetens samhälls- och allmännyttiga karaktär. Den ekonomiska och demokratiska skolningen inom kooperationen har betydelse också i andra sammanhang. Samarbete med även andra än kooperativa organisationer förekommer också och verkar vitaliserande på samhällsli- vet.

Sammanfattningsvis kan kooperationen utan tvekan ses som ett demokra- tiskt och demokratiserande element i det svenska samhället och den svenska ekonomin. Inom den kooperativa sektorn fungerar föreningsdemokratin på sedvanligt demokratiskt sätt när det gäller medlemmama/ägama. Detta betyder avgjort att inflytandet är mer spritt och att maktkoncentrationen är mindre inom kooperationen än inom den privata sektorn.

Genom kooperationens folkrörelsekaraktär medverkar den dessutom till utvecklingen av demokratin inom samhället i övrigt. Den föreningsaktivitet av olika slag som finns inom kooperationen ger en skolning i ekonomi och demokrati som är av värde för samhället i dess helhet.

Samtidigt bör dock konstateras att den kooperativa demokratin inte ersätter eller löser frågan om företagsdemokratins avgränsning.

2.2.4 Kooperationens sociala roll Den kooperativa organisationen och verksamheten har en rad olika sociala konsekvenser. Detta gäller inte minst de näringspolitiska faktorerna men även de demokratiska som har behandlats i tidigare avsnitt. Här skall emellertid ett

antal aspekter på den kooperativa verksamheten som gemensamt kallas den sociala rollen redovisas. Främst skall tre områden behandlas, nämligen konsumentpolitiken, regionalpolitiken och bostadspolitiken.

När det gäller konsumentpolitiken kan den specificeras på fyra olika delar: varu- och tjänsteproduktionens omfattning och inriktning, konsumentinfor- mationen, pris- och konkurrenspolitiken samt produktutbud och produktut- veckling.

Konsumentkooperationen har främst uppkommit på de områden av de enskilda konsumenternas eller hushållens konsumtion och budget som vägt tyngst. Kooperationens uppkomst och utveckling inom dagligvaruhandeln och då i synnerhet livsmedelsförsäljningen samt på bostadsområdet visar detta. Från den utgångspunkten har kooperationen haft en klar och entydig social betydelse. Att den betydelsen i dagens samhälle och marknad skulle vara mindre än vid starten går knappast att vare sig bevisa eller motbevisa.

Med konsumentkooperationens målsättning att främja medlemmarnas hushållning följer att konsumentinformationen får en egen självständig roll. Syftet är inte primärt att sälja varor, utan att hjälpa medlemmama/konsu- mentema att på bästa sätt tillgodose behov och önskemål. Kooperationen tillämpar här olika tillvägagångssätt, dels egen utrednings-, upplysnings— och Studieverksamhet, dels verka för en utbyggd samhällelig verksamhet på detta område.

Den kooperativa pris- och konkurrenspolitiken har sedan länge gett karaktär åt den konsumentkooperativa verksamheten. Genom uppbyggnaden av en kooperativ distribution och på viktiga områden produktion fick kooperationen möjlighet att spela en ledande konsumentpolitisk roll redan innan någon offentlig konsumentpolitik fanns utformad. Härigenom kunde man påverka bl. a. prismarginaler och andra villkor, neutralisera priskarteller och allmänt främja konkurrensen inom handeln. Denna roll synes koopera- tionen i allt väsentligt fortfarande ha.

En av den ursprungliga kooperationens viktigaste grundsatser var att tillhandahålla ”rena och oförfalskade” varor. Det kooperativa produktutbu- det och produktutvecklingen torde fortfarande vara en karakteristisk del av den kooperativa konsumentpolitiken. Basvaruutvecklingen, lågblybensinen och nya bostadslägenhetstyper är exempel på denna aktivitet.

På detta område bedriver även lantbrukskooperationen utifrån andra utgångspunkter produktutveckling av konsumentpolitisk betydelse. Genom rationalisering av förädlings- och distributionsleden föratt minimera mellan- handskostnadema spelar lantbrukskooperationen också en konsumentpoli- tisk roll.

En del av kooperationens sociala roll är den regionala inriktningen och dess konsekvenser. Konsumentkooperationen torde inte ha någon uttalad och enhetlig regionalpolitisk målsättning. Detta har däremot lantbrukskoopera- tionen. I LRF:s under 1979 antagna handlingsprogram understryks bl. a. att lantbrukskooperationen har ett särskilt ansvar för utvecklingen i glesbygden. I två programpunkter framhålls att lokaliseringen av kooperativa anläggningar skall bedömas även utifrån regionala intressen och att vid omlokalisering och inskränkningar bör lantbrukskooperationen medverka till att andra arbets- tillfällen skapas.

Bortsett från vad som sägs i program är det tydligt att såväl den konsument-

som producentkooperativa verksamheten på grund av bl. a. medlemsanknyt- ningen och de allmänna förväntningarna att kooperationen skall ta speciella sociala hänsyn har en viss speciell karaktär. Denna kommer till uttryck i bl. a. den reguljära verksamheten, exempelvis i prissättningen som i regel är enhetlig i hela föreningsområdet oavsett faktiska distributionskostnader eller den service som står till medlemmarnas förfogande oavsett lokaliseringen.

Undersökningar som gjorts visar också att sysselsättningsmässigt är den kooperativa verksamheten relativt jämnt fördelad i landet]

Från bostadspolitisk synpunkt innebar uppkomsten av bostadskooperatio- nen en form av social bostadsproduktion som integrerade nyttjama och deras långsiktiga behov med planering, finansiering, byggande och förvaltning. Det innebar också en kvalitativ utveckling av bostadsstandarden, självförvaltning och reducering av de spekulativa inslagen på bostadsmarknaden. Bostadsko- operationen torde fortfarande i stor utsträckning stå som en garant för en social bostadsproduktion och bostadsförvaltning.

Sammanjättningsvis kan konstateras att kooperationens sociala roll fortfa- rande kan anses vara grundläggande för rörelsen och verksamheten. Det ligger dock i kooperationens natur att den sociala rollen är oupplösligt förenad med den ekonomiska. På de sektorer som arbetar på en marknad i konkurrens med andra är det ekonomiska utrymmet för sociala hänsyn begränsat.

2.2.5. Övriga kooperativa roller

Kooperationens verksamhet är också av betydelse i andra sammanhang. Från försvarsberedskapssynpunkt är givetvis den kooperativa industrin av stor betydelse främst naturligtvis när det gäller självförsörjningen med livsmedel men också för vissa andra produkter av strategisk betydelse. Även när det gäller u-landsbiståndet har den svenska kooperationen kunnat göra en värdefull insats.

Slutligen bör också kooperationens kulturella strävanden uppmärksam- mas. I enlighet med kooperationens traditionella folkbildande inriktning har den alltid verkat för att genom press, litteratur och annan kulturproduktion vidga medlemmarnas tillgång till kvalitativt god kultur.

2.3. Samhällets syn på kooperationen

Samhället i form av stat och kommun har ingen samlad och konsekvent syn på kooperationen som företagsforrn eller social företeelse. I de fall direkt ställning tagits till kooperativa frågor har det i regel varit utifrån icke-kooperativa eller generella utgångspunkter.

I det följande skall vissa av samhällets åtgärder och bedömningar som har direkta eller indirekta konsekvenser för kooperationen redovisas.

2.3.1. Allmän näringspolitisk inställning

Även om det inte finns någon uttalad bedömning om kooperationens allmänna samhälleliga eller näringspolitiska betydelse har samhället på några områden dokumenterat en positiv inställning till den kooperativa formen. Klarast gäller detta kanske lantbrukskooperationen under uppbyggnaden

under 1930-talet. Även bostadskooperationen har, åtminstone under vissa perioder och i vissa regioner, fått en positiv behandling. På detta område har dock funnits en viss konkurrenssituation till allmännyttigt bostadsbyggande som påverkat totalbilden. Slutligen synes de senaste årens åtgärder och uttalanden om arbetskooperationen kunna tydas som en föisiktig positiv inställning från statsmakternas sida.

Bakgrunden till dessa positiva attityder synes vara av både näringspolitisk och social natur. När det gäller konsumentkooperationens insatser på distributionens och handelns område har samhället i vissa avseenden intagit en passiv attityd även om konsumentkooperationens konkurrenspolitiska insatser legat i linje med den officiella synen på konkurrensens samhällseko- nomiska betydelse.

2.3.2. Företags/ormen —jöreningslagen

Föreningslagen är i stort sett uppbyggd efter mönster från aktiebolagslagen. Detta innebär att också en stor del av aktiebolagslagens innehåll tagits över. Genom justeringar har dock en del av kooperationens särdrag inarbetats.

Särskilt under senare år och speciellt med anledning av 1976 års förslag till ny föreningslag har från kooperativt håll krav rests att kooperationens egna förutsättningar skall prägla föreningslagen. Sakligt sett torde detta innebära att den kooperativa samverkansideologin får en lagligt reglerad och erkänd ställning. Bl. a. gäller det en precisering av självständiga föreningars ideella och ekonomiska samarbete inom ett gemensamt förbund.

2.3.3. Kapital— och skattefrågor

Statsmaktema har genom olika åtgärder sökt främja företagens anskaffning eller bildande av eget kapital. Dessa åtgärder har i flera fall konstruerats med inriktning på aktiebolagens funktion. Därmed har åtgärderna inte varit tillämpliga på kooperationens ekonomiska föreningar. Detta gäller Annell- lagen, uppskrivning för fondemission, skattesparandets aktiefondsaltemativ och fjärde AP-fonden.

En viss positiv särbehandling kan dock anses föreligga vad gäller de kooperativa föreningarnas avdragsrätt för överskottsutbetalning i form av återbäring och efterlikvid.

En direkt positiv särbehandling har kommit kooperationen till del när det gäller skattesatsen vid statlig inkomsttaxering. I enlighet med ett förslag som uppkom i riksdagen 1947 vid behandlingen av regeringens förslag till höjd skattesats beslöts att höjningen inte skulle gälla ekonomiska föreningar. För dessa skulle skattesatsen ligga kvar vid 32 % medan den höjdes till 40 % för aktiebolagen. Motiveringen var social, nämligen att medlemmari ekonomis- ka föreningar i genomsnitt hade lägre inkomster än delägare i aktiebolag.

Enligt företagsskatteberedningens slutbetänkande (SOU 1977:86) saknas numera saklig grund för en förrnånsbehandling av ekonomiska föreningar. Därför föreslogs att samma skattesats skall gälla för aktiebolag och ekono- miska föreningar. Förslagen har på denna punkt ännu inte föranlett propo- sition till riksdagen.

2.3.4. Vissa samverkans- och konkurrensfrågor

Kooperationen bygger på samarbete och samverkan mellan enskilda individer för att främja medlemmarnas hushållning men också mellan enskilda kooperativa föreningar för att lösa gemensamma problem. Denna samverkan grundas på frivilliga åtaganden och inte på hierarkiska ägandekonstruktioner. Inom kooperationen är föreningarna inte inordnade i koncerner, utan är självständiga företag som bildat förbund för vissa gemensamma uppgifter. I vissa näringspolitiska sammanhang, särskilt när det gällt lantbrukskoopera- tionens uppbyggnad under 1930-talet och senare, har denna föreningssam- verkan uppmuntrats och stötts från samhällets sida.

Kooperativ samverkan har dock i vissa fall tolkats negativt av de konkurrensfrämjande myndigheterna. Förslaget till ny konkurrensbegräns- ningslag (SOU 1978z9) innebär bl. a. att en stor del av den kooperativa samverkan föreningarna emellan skulle bli beroende av särskilda dispenser. Den konkurrenssyn som förslaget utgår ifrån bygger uppenbarligen på bolagsrättslig och inte föreningsrättslig praxis. Vidare synes det samhälleliga värdet av den systemkonkurrens som framför allt kooperationen främjar undervärderas i förhållande till gängse företagskonkurrens.

Även om alltså kooperationens —i första hand konsumentkooperationens— allmänna konkurrensfrämjande effekt i olika sammanhang fått positiva omdömen råder viss osäkerhet om den samhälleliga värderingen av den kooperativa samverkansideologins praktiska yttringar. Detta gäller oavsett regeringens och riksdagens behandling av konkurrensutredningens förslag. Osäkerheten synes sammanhänga med en viss dualism i den samhälleliga näringspolitiken i dess strävan att främja dels näringslivets strukturutveckling, dels vissa sysselsättnings- och inkomstomfördelande syften, dels också ett visst konkurrenspräglat marknadssystem.

2.3.5. Vissa andra frågor

Kooperationens ställning som en i totala sammanhang relativt liten och annorlunda företagsgrupp och företagsform återspeglas också i andra än i de redan nämnda avseendena. På det näringspolitiska området har sålunda intill dessa dagar inga åtgärder vidtagits för att främja just det kooperativa alternativet. Inom näringspolitikens ram torde stöd till kooperativa företag utgå enligt samma regler som för andra företag. Den serviceorganisation som finns och som även har till uppgift att främja nyetableringen av företag har dock hittills så gott som uteslutande varit inriktad på privatägda företag och då framför allt aktiebolag. Kompetensen rörande den kooperativa formens förutsättningar och villkor är mycket begränsad inom denna organisation.

Statsmaktema har dock 1979 och på förslag av kooperationsutredningen, (SOU 1980:36) 1981 beslutat om åtgärder för en arbetskooperativ försöks- verksamhet i hela landet. Stödåtgärdema administreras av de regionala utvecklingsfondema och av Statens Industriverk och leds av en delegation knuten till industridepattementet.

Ett annat- område som är av väsentlig betydelse för kooperationens utveckling och framtid och belyser samhällets inställning till kooperationen är utbildning och forskning. På högskolenivå saknas den helt eller är av mycket

liten och sporadisk natur. Detta påverkar inte bara den befintliga koopera- tionens utvecklingsmöjligheter utan också uppkomsten av ny kooperation och samhällets inställning till kooperationen i allmänhet.

2.3.6. Samman/attning

Den dominans som det privatägda näringslivet har i samhället innebäri regel att en i förhållande till skilda företagsformer opreciserad politik i realiteten blir anpassad till den dominerande företagsformen. dvs. aktiebolaget. För- eningslagen utformas efter mönster av aktiebolagslagen, kredit- och kapital- marknaden anpassas till aktiebolagen, utbildning och forskning inriktas på aktiebolagets funktion etc.

Utom denna mer eller mindre omedvetna anpassning till en dominerande företagsforms villkor och problem medför den också ett antal mål- och medelkonflikter. Effektivitet, strukturrationalisering, konkurrens, socialt ansvar, samarbete, demokrati etc. krävs i vissa fall i större utsträckning av de kooperativa företagen även där målen och medlen står i konflikt med varandra.

Mot den bakgrunden synes det uttalande som gjorts i direktiven till kooperationsutredningen om kooperationens ställning och roll kräva en djupgående omvärdering av den samhälleliga politiken gentemot kooperatio-

nen. I direktiven (Dir. 197728, 5. 3) uttalas följande:

”Det svenska näringslivet är i huvudsak grundat på privat företagsamhet. Även om de statliga och kooperativa företagen inom vissa sektorer spelar en betydande roll utgör dessa företagsgrupper totalt sett endast en mindre del av näringslivet. Näringslivet präglas av snabb strukturomvandling samt krav på demokratisering och decentralise- ring. Under dessa förhållanden är det från samhällets synpunkt angeläget att den kooperativa företagsfonnen utvecklas som ett livskraftigt alternativ och komplement till både den privata och den statliga företagsformen. De traditionella kooperativa grundsatsema synesi flera avseenden kunna tjäna som riktlinjer för handläggningen och lösningen av väsentliga näringspolitiska problem. Mot denna bakgrund finns det anledning att pröva förutsättningama och villkoren för kooperationens medverkan i näringslivets omvandling.”

2.4. Kooperationens egen syn på sin roll i samhället

Det är omöjligt att entydigt beskriva den syn kooperationen har på sig själv. Den skiftar mellan olika organisationer. En väsentlig skiljelinje går bl. a. mellan de konsumentkooperativa och producentkooperativa organisatio- nerna. Men även sammanhanget i vilket frågan om kooperationens roll kommer upp påverkar svaret.

I olika principiella uttalanden framhålls från kooperationen själv att man inte kräver någon särbehandling i meningen favörer som inte tillkommer andra företag. Den lägre skattesatsen vid statlig inkomsttaxering tillkom således inte genom någon kooperativ framställning. Å andra sidan har det principiella kravet rests att kooperationen skall ha möjligheter att arbeta enligt de ideologiska grundsatser som antagits av kooperationen.

I det följande skall utifrån kooperationens egna allmänna program, handlingsprogram och andra officiella skrifter och uttalanden redovisas vissa principiella markeringar rörande några centrala frågeställningar.

2.4.l Kooperationens medlems- resp. samhällsansvar

För att belysa kooperationens egen syn på sin roll i samhället kan det vara lämpligt att redovisa syftet med och inriktningen av verksamheten. Vad först gäller den allmänna konsumentkooperationen, KF och konsumentförening— ama, ger Konsumentkooperativt handlingsprogram, som antogs 1976, spänn- vidden och inriktningen i den målsättning och det ansvarstagande som programmet innebär.

Redan i inledningen till grundsatsema och ramprogrammet konstateras att ”konsumentkooperationen är konsumenternas intresseorganisation med uppgift att främja sina medlemmars hushållning och att aktivt medverka till att utveckla samhället i sådan inriktning att det som helhet är inriktat på målet att tillgodose människors behov”.

I denna passus slås fast tre olika vida ansvarsområden, nämligen medlem- marnas hushållning, konsumenternas intresse och människors behov. Av dessa är det speciellt konsumentkooperationen som konsumenternas intres- seorganisation som betonas i både handlingsprogrammet i övrigt och i andra principiella uttalanden. I ramprogram och riktlinjer utvecklas särskilt konsumentinriktningen, dvs. bl. a. uppgifterna att anskaffa och tillhandahålla varor och tjänster för konsumenternas behov, att tillhandahålla information som underlättar för konsumenterna att organisera sin hushållning och att vidga konsumentinflytandet på samhällsutvecklingen. Vissa differenser finns dock i programuttalandena. När det gäller produktionen sägs att den grundläggande uppgiften för den konsumentkooperativa produktionen är att främja medlemmarnas intressen.

Utan att hårdra avgränsningen torde den dominerande uppfattningen sådan den kommer till uttryck i program och uttalanden vara den att konsument- kooperationen som konsumenternas intresseorganisation inte endast företrä— der de organiserade medlemmarnas intressen utan konsumenternas kollektiva intressen i allmänhet.

Övrig konsumentkooperation, exempelvis bostadskooperationen och olje- kooperationen redovisar ungefär samma distinktion när det gäller syftet med verksamheten inom sina respektive områden.

Sammanfattningsvis kan man säga att konsumentkooperationen utöver det självklara medlemsansvaret även åtagit sig ett allmänt konsumentansvar. Vad detta omfattar framgår av följande punkter ur det konsumentkooperativa handlingsprogrammet rörande kooperationens uppgifter:

på effektivaste sätt tillhandahålla varor och tjänster tillhandahålla sådan information som underlättar för konsumenterna att organisera sin hushållning bygga ut den konsumentkooperativa sektorn och vidga konsumentinfly- tandet på samhällsutvecklingen bedriva erforderlig forsknings- och utvecklingsverksamhet _ bland medlemmarna och allmänhet sprida upplysning om konsument- kooperationens mål, principer och verksamhet.

| I

Lantbrukskooperationens medlems- och samhällsansvar skall ses mot bak- grund av den organisatoriska integration av näringspolitisk/facklig och kooperativ verksamhet som karakteriserar LRF. Lantbrukskooperationens målsättning och syn på den egna rollen finns dokumenterad i bl. a. det allmänna programmet från 1971 och i handlingsprogrammet, Utveckling i samverkan, som antagits 1979.

I inledningen till 1971 års program konstateras att LRF ”är en partipolitiskt obunden, på demokratisk grund uppbyggd, facklig/näringspolitisk organisa- tion för lantbruksbefolkningen och lantbrukskooperationen”.

Vidare sägs att ”LRF är språkrör för lantbruksbefolkningen, lantbruksko- operationen samt landsbygdsbefolkningen i allmänhet och ett medel att tillvarata deras intressen.”

I handlingsprogrammet sägs beträffande syftet att ”det övergripande målet är (således) att skapa bästa möjliga förutsättningar att tillförsäkra lantbrukarna en levnadsstandard som är likvärdig med andra jämförbara gruppers.”

Utifrån detta kan konstateras att lantbrukskooperationens programmatiska ansvarstagande inte begränsas till medlemmarna utan även omfattar lant- bruksbefolkningen och landsbygdsbeblkningen i allmänhet.

Vad detta ansvar omfattar uttrycks på följande sätt i det allmänna programmet:

”LRF verkar för en allmän och solidarisk anslutning till lantbrukskooperationen, vars uppgift är att med medlemmarnas produkter som råvarubas genom förädlings- och försäljningsverksamhet organisera en effektiv marknadsföring samt att medverka vid anskaffandet av förnödenheter och vid ordnandet av erforderliga krediter åt lantbru- ket."

I handlingsprogrammet preciseras bl.a. ansvarets omfattning. Följande sammanfattande punkter om lantbrukskooperationens uppgifter kan note- ras:

EI trygga avsättningen av lantbrukets produkter, (punkt 5.l.3) |:! bedriva en förädlingsverksamhet under förutsättning att den ytterligare tryggar avsättningen av medlemmarnas produkter, (5.1.4)

[| tillhandahålla och medverka till att åstadkomma erforderlig produ- centtjänst, dvs. forsknings- och utvecklingsarbete samt utbildning, in- formation och service som erfordras för att bli effektiva företagare, (5.3.1—2)

D framställa produkter och tillhandahålla tjänster av hög kvalitet och i effektiva former, (6.l.2) [] lokaliseringen av kooperationens anläggningar skall bedömas även utifrån regionala intressen, (6.2.1) Cl fastställa och tillämpa en informationspolitik med syfte att främja en aktiv och fortlöpande dialog med omvärlden. (4.2.3)

2.4.2. Kooperationen och marknadshushållningen

Kooperationen arbetar inom ett i stort sett givet ekonomiskt samhällssystem. Kooperationen själv kan endast i begränsad omfattning och på lång sikt påverka de grundläggande yttre förutsättningama för sin verksamhet. Som affärsrörelse har därför kooperationen att verka inom det blandekonomiska

marknadssystem som råder vid varje särskilt tillfälle. Men kooperationen är inte endast en affärsrörelse, utan också en folkrörelse med en djupare förankring och ett för varje organisation specialiserat och utvecklat ansvars- tagande som förutsätter aktiviteter som sträcker sig utanför de affärsmässiga aktiviteterna på marknaden. När det gäller konsumentkooperationen. dvs. i första hand KF/Konsum men i tillämpliga delar också oljekooperationen OK och försäkringskoope- rationen Folksam, synes dock dess egna företrädare länge — ungefär under perioden 1920—1960 i första hand ha betraktat rörelsen som en affärsrörelse, en företagsfonn. Det var främst fråga om en av konsumenterna ägd företagsamhet som genom konkurrens skulle korrigera de privata företagens verksamhet.l Detta innebar dock inte att man helt begränsade sig till konkurrensen i försäljningsledet. Genom etablering av egen produktion, framställningar till statsmakterna om åtgärder mot olika konkurrenshinder, medverkan i upp- byggnaden av forsknings- och infonnationsorgan etc. sökte man i stort främja konkurrensen. Genom näringslivets koncentration blev fåtalskonkurrens och monopolistisk konkurrens de dominerande marknadsformema. På den marknaden ser konsumentkooperationen som sin uppgift att genom block- konkurrensen vara en balanserande faktor som företräder konsumentintres- sen i konkurrens med de privata storföretagen. Samhällsutvecklingen under 1960- och 1970-talen aktualiserade en vidare syn på konsumentkooperationens uppgift. Konkurrenslagstiftning och ko- operativ konkurrens gav vissa resultat. Detta räckte dock inte för att främja och tillgodose konsumenternas intressen. Iden självprövning som utveckling- en föranledde inom konsumentkooperationen växte kraven på att den skulle påta sig rollen som en allmän konsumentorganisation som i sin verksamhet vill tillgodose konsumentintresset i stort. Iden andan utvecklades handlings- programmet som antogs 1976. Programmet avfärdar inte konkurrensen som medel. Tvärtom understryks behovet av aktiv prissättning (punkt 124) och en anpassning av försäljnings- ställen, sortiment, service och priser till de lokala förutsättningama (1:5). Även den egna produktionens uppgift att motverka höga priser på grund av monopolistisk prissättning och ineffektivitet framhålls (312). Vid sidan av denna konkurrenspolitiska eller affärsmässiga effektivitet är det två andra aspekter på verksamheten som dominerar och även påverkar konsumentko- operationens marknadsrelation. Den ena är den konsumentpolitiska, dvs. uppgiften att såväl inom den egna affärsverksamheten som genom informa- tion, forskning, utbildning och eljest tillgodose konsumentintressetDen andra är den demokratiska aspekten på verksamhetens utformning och inriktning, [ Jfr Konsumemägt, För- strävan att utveckla och förena medlems- och företagsdemokratin. Slag tf" konsumentkoo— _ . ., _ . peratrvt handlingpro- Denna aktuella konsumentkooperativa inställning har nyligen formulerats gram, Stockholm 1974, så att det totala konsumentkooperativa effektivitetsbegreppet är summan s. 40—46.

av 2 Svensk konsumentko-

operation inför 1980-ta- __ . . . let, Organisationskom- affärsmas51g effektrvrtet mittens betänkande av

_ demokratisk effektivitet.2 år 1979, s. 19—23.

:! konsumentpolitisk effektivitet

] Lantbrukskoopzrativa handlingsprogranmet, s. 87.

Genom poängteringen av denna treenighet balanseras marknadens betydelse. Konkurrens, konsumentbehov och demokrati skall integrerat styra och karakterisera kooperationens verksamhet.

Lantbrukskooperationens ställning till marknadshushållningen bestäms av annan historisk och näringspolitisk bakgrund. l930-talets jordbrukspolitik och den jordbruksreglering som denna medförde begränsade marknadskraf- temas effekt avsevärt. Krigsårens krisregleringar befäste regleringsekonomin. Under efterkrigstiden eller sedan 1947 har i den svenska jordbrukspolitiken ingått tre centrala mål, nämligen inkomstmålet, effektivitetsmålet och produktionsmålet. Målen har under olika perioder haft skiftande formule- ringar och olika inbördes tyngd. Huvudmedlen för att nå dessa mål har varit prisstöd genom reglering av priserna på jordbruksprodukter, stöd till rationa- liseringsåtgärder och markpolitisk lagstiftning.

Prisregleringen byggdes upp under 1930-talet och har i princip haft samma utformning sedan dess. Den omfattar tre huvudkomponenter, nämligen prisstöd till i första hand primärproduktionen av livsmedel, gränsskydd för att reglera importen samt marknadsreglering för exporten.

Allmänt kan sägas att jordbruksregleringen till stor del övertagit markna— dens prisbildande funktion och därmed också regleringen av tillförsel, avsättning och rationaliseringsverksamhet. Jordbrukspolitikens strävan har varit att de reglerande åtgärderna främst skall inriktas på den primära produktionen, dvs. på jordbruket och jordbrukets leveranser. Av reglerings- tekniska skäl har emellertid åtgärderna beträffande animalieproduktion, dvs. mjölk, kött och fläsk, lagts på partiprisledet. På så sätt är lantbrukskoopera- tionens primärförädling av mejeri- och slakteriproduktion direkt involverad i regleringssystemet. Däremot ingår exempelvis inte charkuteriproduktio- nen.

Sammantaget med det faktum att lantbrukskooperationen svarar för praktiskt taget 100 % av mejeriindustrin och 80 % av slakteriindustrin innebär detta att den marknadsekonomiska styrningen av denna del av kooperationen är begränsad. Genom det förhandlings- och insynssystem som ingår i jordbruksregleringen har dock en kontrollapparat skapats som skall ersätta bl. a. marknadskraftemas priskontroll och rationaliseringsincitament.

Det regleringssystem som utvecklats har i allt väsentligt tillkommit med lantbrukets och lantbrukskooperationens medverkan. Som princip har lant- brukskooperationen uttalat att den delar grundsynen att fri konkurrens bäst främjar utvecklingen av ett effektivt näringsliv. Man understryker emellertid samtidigt att denna grundsyn måste tillämpas på ett nyanserat sätt. Bl.a. måste de kooperativa företagen även i framtiden få möjlighet att i samverkan arbeta för en rationell svensk livsmedelsproduktion.l I övrigt understryks i handlingsprogrammet att konsumenternas önskemål skall vara vägledande för produktionens inriktning (punkt 6: l), lantbrukskooperationen skall driva en aktiv produktutveckling och marknadsföring (623) och successivt utforma en för hela lantbrukskooperationen gemensam övergripande marknadspolitik (614). Vidare skall lantbrukskooperationen som dominerande livsmedelspro- ducent upprätthålla goda relationer med olika handels- och distributionsled och vara neutral i konkurrensen dem emellan (6:5).

Sammanfattningsvis kan konstateras att marknads- och konkurrenseko- nomins positiva effekter och egenskaper i princip accepteras av såväl

konsument- som lantbrukskooperationen. För båda riktningarna gäller emellertid att det finns övergripande målsättningar som inte, eller endast delvis. tillgodoses genom en marknadsekonomi av gängse slag. Tillkomsten av en kooperativ sektor är i sig själv ett tecken på detta. Dessa övergripande målsättningar av ekonomisk, social och demokratisk natur har föranlett kooperationen att vid sidan av strävan att modifiera de marknadsekonomiska effekterna utveckla vissa samverkans- eller kooperativa effekter för att tillgodose konsumenternas och lantbruksproducentemas intressen. Dessa har i flertalet fall varit av sådant allmänt samhälleligt intresse att åtgärderna kunnat ske när det gäller konsumentkooperationen — utan erinran från samhällets företrädare eller - när det gäller lantbrukskooperationen med direkt samhälleligt stöd.

Under senare tid har dock i diskussion om ny konkurrenslagstiftning och i anslutning till vissa fusioner inom livsmedelsindustrin, där främst lantbruks- kooperationen deltagit, ifrågasatts om inte integrationen och koncentrationen gått för långt sett från allmän samhällelig synpunkt.

2.4.3. Kooperationens frihet och samarbete med staten

Den svenska kooperationen har alltid understrukit sin principiellt självstän- diga och obundna ställning gentemot staten, politiska partier och andra intressegrupperingar. I såväl konsumentkooperationens som lantbrukskoope- rationens kooperativa grundsatser ingår punkten partipolitisk obundenhet. Även genom den demokratiska förvaltningsforrnen en medlem en röst och grundsatsen om kapitalbildningjör ekonomiskt oberoende(KF) och verksam- heten skall hnansieras så att obereoendet bevaras (LRF) är kooperationens fria ställning markerad.

Kooperationens markerade självständighet har givetvis inte inneburit ett avståndstagande från samarbete med staten när detta bedömts ligga i medlemmarnas intresse. I början av 1930-talet etablerades sålunda ett omfattande samarbete mellan statsmakterna och den framväxande lantbruks- kooperationen inom ramen för jordbruksregleringen. Den sociala bostadspo- litikens framväxt, under 1930-talet och senare, skedde till betydande del genom bostadskooperationens medverkan, bl.a. i uppbyggnaden av en betydande allmännyttig bostadssektor. Konsumentkooperationens relationer till statsmakterna har kanske varit av mindre övergripande art och vad gäller affärsmässiga frågor begränsad till enstaka projekt.

Konsumentkooperationens inställning i dessa frågor belyses utom av grundsatsema av handlingsprogrammets ramprogram där det sägs att den konsumentkooperativa sektom och konsumentinflytandet på samhällsut- vecklingen skall byggas ut genom ”att samverka med och påverka olika samhällsorgan”. I riktlinjerna är det endast i fråga om produktionen som möjligheten av en direkt samverkan med samhället nämns. Det heter där (3:10) att när det gagnar konsumenternas intressen kan en samverkan med samhällsägda företag komma till stånd.

Lantbrukskooperationen behandlar relationerna till staten mer ingående i sitt handlingsprogram. I tre programpunkter preciseras lantbrukskooperatio- nens inställning på följande sätt:

"I. Staten har ett ansvar för att kooperationen ges skäliga förutsättningar för sin

verksamhet. Samarbete med staten skall bedrivas på sådant sätt att lantbrukskooperationen bevarar sin självständighet.

3. Staten har berättigade krav på insyn i lantbrukskooperativa såväl som i andra företag. Denna insyn måste emellertid ha former som är förenliga med koopera- tionens principer." _li

Dessa punkter föregås av en principiell diskussion om villkoren för ett konstruktivt och friktionsfritt samarbete mellan stat och organisationer. Dessa sammanfattas i tre punkter som sannolikt samtliga kooperativa organisationer torde instämma i, nämligen

staten fastställer ramarna för organisationemas verksamhet !: arbetsfördelningen och ansvarsförhållandcna måste vara klara ingen organisatorisk sammanblandning bör förekomma.

2.4.4. Kooperationen och näringslivets demokratisering

Ekonomisk demokrati är ett i regel opreciserat samlingsbegrepp för olika funktioner och förhållanden på det ekonomiska området. I konsumentko- operationens handlingsprogram sägs (avsnitt 10 Demokrati) att ”medlemsde- mokratin är en grundval för den konsumentkooperativa rörelsen i syfte att ge uttryck för ekonomisk demokrati. Ett annat uttryck för ekonomisk demokrati är företagsdemokratin, som därför är angelägen för konsumentkooperatio- nen.” Lantbrukskooperationen uttrycker ungefär samma mening i andra ord.

När det gäller kooperationens demokratiska roll i det större samhällseko- nomiska sammanhanget synes kooperationen själv inte ha gett några direkta preciseringar. Företrädare för kooperationen har emellertid vid flera tillfällen uttalat att kooperation är ekonomisk demokrati. I lantbrukskooperationens handlingsprogram sägs för övrigt att ”kooperationen är den enda med framgång praktiserade formen av ekonomisk demokrati”.

Den kooperativa diskussionen om ekonomisk demokrati är i huvudsak begränsad till de interna demokratiska relationema, dvs. förenings- och företagsdemokratin.

Inom de kooperativa organisationema pågår ständigt en diskussion i syfte att anpassa organisationen och arbetsforrnema till nya affärsmässiga och demokratiska villkor. Insikten om behovet att stödja och utveckla medlems- aktiviteten synes vara allmän. Detta gäller också företagsdemokratin. Denna fråga ägnas stor uppmärksamhet i bl. a. organisationemas handlingsprogram. l konsumentkooperationens program sägs i en punkt (IO:6) ”att de anställda skall delta i styrningen av de förhållanden som påverkar dem som anställda genom samverkan i företagsnämnder och andra organ, genom facklig representation på stämmor, i styrelser och andra beslutsorgan samt genom förhandlingsverksamhet”.

I lantbrukskooperationens program har de anställdas medinflytande mar- kerats i dels den andra grundsatsen som lyder ”Demokratisk förvaltning i alla led, med lika rösträtt för alla medlemmar i primärföreningama och medin- flytande för de anställda”, dels i ett antal programpunkter. Där framhålls att

lantbrukskooperationen har en positiv grundinställning till en utveckling av de anställdas inflytande och att företagsdemokratin ingår som ett naturligt led i lantbrukskooperationens arbetssätt.

I både konsument- och lanbrukskooperationens program markeras att fastställande av mål och inriktning av verksamheten är förbehållen medlem- marna. Det ”kooperativa undantaget”l i medbestämmandelagen är således även intaget i handlingsprogrammen som en vägledande princip.

Även om den kooperativa företagsforrnen kan betraktas som en demokra- tisk företagsform har kooperationen i sin helhet knappast på något principiellt avgörande sätt skilt sig från det gängse mönstret på arbetsmarknaden vad gäller löntagarrelationema. Konsumentkooperationen har sedan början av 1920-talet haft en överenskommelse med LO som i huvudsak gällt den lönemässiga sidan och inneburit att kooperationen inte skall belastas med högre arbetskraftskostnader än konkurrerande privat verksamhet. Lantbruks- kooperationen å den andra sidan har genom anslutning till SAF att följa den utveckling som i stort kännetecknat intressefördelningen på arbetsmarkna- den.

Genom 1977 års lag om medbestämmande (MBL) har grunden lagts för ett nytt steg i utvecklingen av löntagarinflytandet. Endast vad gäller konsument- kooperationen har lagen hittills kompletterats med ett medbestämmande- rättsavtal. Avtalet är ett ramavtal som skall kompletteras med avtal mellan kooperativ organisation och fackförbund. Detta har skett i några fall. Av ramavtalet att döma synes det dock troligt att tillämpningen av medbestäm- mandelagen sker på sådant sätt att medlemmarnas rätt att forma verksamhe- tens mål och inriktning inte inskränks. Någon definition av ”mål och inriktning” ges dock inte varför det i stor utsträckning synes komma an på parternas goda vilja om konflikter skall kunna undvikas.

2.4.5. Kooperationens framtidsförväntningar

Kooperationens framtidsförväntningar är av naturliga skäl i hög grad knutna till den uppfattning man har om samhällsutvecklingen i stort. Samhällets ekonomiska utveckling vad gäller tillväxt, fördelningen på investeringar och konsumtion, konsumtionens utveckling, näringspolitikens inriktning, kapi- talförhållandena etc. är frågeställningar av grundläggande betydelse för kooperationens framtid. I viss mån kan kooperationen påverka samhällsut- vecklingen, inte minst inom de sektorer där kooperationen är stark. Detta kan man både genom den ekonomiska verksamheten man bedriver och genom kooperationens övriga opinionsbildande folkrörelseaktiviteter.

I vissa utredningsrapporter och programdiskussioner har kooperationen redovisat vissa utvecklingsdrag i samhället som är av betydelse för koopera- tionen. I samband härrned redovisas också vissa bedömningar om och målsättningar för kooperationens verksamhet mot bakgrund av det skisserade utvecklingsperspektivet.

En organisationskommitté inom KF redovisade 19792 mot bakgrund av vissa övergripande utvecklingsdrag i 1980-talets samhälle att en del av de konstaterade samhälleliga utvecklingsdragen ligger i linje med konsument- kooperationens strävanden. Det gäller bl. a. demokratiseringen och utveck- lingen på det konsumentpolitiska området. I detta sammanhang sägs att i en

1 MBL, 2 5, har följande lydelse: ”Arbetsgivares verk- samhet som är av reli- giös, vetenskaplig, konst- närlig eller annan ideell natur eller som har kooperativt, fackligt, po- litiskt eller annat opi- nionsbildande ändamål undantages från lagens tillämpningsområde så- vitt avser verksamhetens mål och inriktning.” 2 Svensk konsumentko- operation inför 80-talet.

utbyggd ekonomisk demokrati bör konsumentintresset dominera distributio- nen av konsumtionsvaror, den tjänsteproducerande delen av samhället och de nödvändigaste konsumtionsvaruindustrierna. Som en modell för ekonomisk demokrati har konsumentkooperationen här en unik chans att medverka i demokratiseringsprocessen. Detta kräver dock ökade marknadsandelar, och i den hårdnande konkurrensen bedöms detta innebära svåra problem för konsumentkooperationen.

Några preciseringar av den affärsmässiga verksamhetens mål finns inte offentligt redovisade. Följande åtgärder föreslås i den tidigare nämnda organisationskommitténs betänkande:

[: Förstärkning av systemet av olika typer av försäljningsställen.

[ Investeringarna på specialvarusidan prioriteras.

El Effektivisering av den distributionstekniska sidan. El Upprätthålla välutvecklade industriella resurser som erbjuder rörelsen möjlighet uppta produktion inom olika varuområden. Utveckling av samarbetet mellan KF och konsumentföreningama. Pröva olika former för att öka det egna kapitalet. Skapa en demokratisk och administrativ organisation som integrerar de medlems- och företagsdemokratiska frågorna. C Åstadkomma en samverkan mellan konsumentkooperationen och sam- hällets konsumentpolitiska organ. !: Förstärka rörelsens initiativkraft och inflytande över den konsumentpo- litiska utvecklingen.

l—ll—ID

Inom bostadskooperationen har en utredning inom HSB. HSB-kommittén -78, under 1981 presenterat Riktlinjer för 80-talet. Som bakgrund framhålls att inför det närmaste årtiondet framträder bilden av ett samhälle med en snabb förändring av storleken av hushållen, kraftigt ökande antal åldringar samt växande antal ungdomar med delvis nya föreställningar om familjebild- ning och boende. Energihushållning blir en tvingande nödvändighet i bostadsförvaltning och bostadsproduktion.

Självförvaltning och demokrati i boendet anges som bostadskooperationens grundläggande handlingslinje. Innebörden härav för 1980-talet sägs bl. a. vara att HSB skall:

D Verka för ökad flexibilitet i den demokratiska bestämmanderättens detaljutformning. D Aktivt arbeta för att kollektivhusboendet blir tillgängligt för breda grupper av bostadskonsumenter. [] Arbeta för en boendemiljö som främjar jämställdhet mellan männi- skor. El Aktivt medverka till lösningar av de äldres boende— och servicebehov. [] Söka finna former som motverkar inflationens splittringseffekter på bostadsmarknaden. E] Organisera sin verksamhet så att även framdeles goda produkter till lägsta möjliga pris kan erbjudas medlemmarna. El Genom regionalkontor bättre anpassa verksamheten till de regionala förutsättningama.

Idet lantbrukskooperativa handlingsprogrammet redovisas vissa samhälleliga utvecklingsdrag av direkt betydelse för lantbrukskooperationens framtid. Mot bakgrund av dessa utvecklingsdrag och de kooperativa grundsatsema har lantbrukskooperationen utvecklat sitt handlingsprogram. Av detta samt av andra uttalanden som gjorts under senare år synes bl.a. följande allmänna slutsatser om lantbrukskooperationens framtidsförväntningar kunna dras. Inte heller i detta fall finns alltså några preciseringar av affärsverksamhetens mål att redovisa.

[ Verksamheten skall även i fortsättningen omfatta de två verksamhetsgre- nama insamling, förädling och marknadsföring av jord- och skogsproduk- ter samt försäljning och service till medlemmarna. [ Konsolidering snarare än expansion väntas prägla den lantbrukskoopera- tiva livsmedels- och skogsindustrin. lnvesteringsbehovet inom mejeri-, slakteri- och lantmännenområdena fram till 1985 uppgår till storleksordningen 4 miljarder kronor. Engagemanget i förädlingsledet skall leda till förbättrad avsättning av medlemmamas produkter och vara sådant att man aktivt kan påverka utvecklingen och strukturomvandlingen inom berörda branscher. Inflytandet över handeln med jordbruksfömödenheter skall vara betydan- de. Lantbrukskooperationen skall successivt och gemensamt utforma en övergripande marknadspolitik.

[ Behovet av rationalisering inom lantbrukskooperationen kommer även fortsättningsvis att vara stort. [ Ett fördjupat samarbete inom lantbrukskooperationen är nödvändigt för att tillgodose rörelsens kapital- och kreditbehov. [ Genom bättre utbildningsmöjligheter och aktivare information skall kommunikationema mellan förtroendevalda och medlemmar förbätt- ras. [: Inflytandet och medbestämmandet för de anställda skall utvecklas inom ramen för de mål och den inriktning av verksamheten som medlemmarna fastställer samt enligt gällande lagstiftning och avtal.

En annan aspekt på frågan om kooperationens förväntningar på och roll i framtiden är utvecklingen av nya verksamhetsgrenar. Kapital- och andra problem inom befmtlig verksamhet har medverkat till att frågan inte haft särskilt stor aktualitet under senare tid.

Historiskt sett har konsument- och lantbrukskooperationen haft två skilda strategier i denna fråga. Inom konsumentkooperationen har KF stött bildan- det och/eller utvecklingen av självständiga konsumentkooperativa organisa- tioner inom några specialområden. Folksam, OK och Fonus är sådana organisationer. Inom lantbrukskooperationen har man genom treledsorgani- sationen kunnat inordna olika riksorganisationer med skilda branschinrikt- ningar inom huvudorganisationen LRF.

Några speciella ambitioner att ta initiativ eller medverka till kooperativ verksamhet inom nya områden finns således inte redovisade av den etablerade kooperationen. I det konsumentkooperativa handlingsprogrammet finns endast en indirekt antydan om en möjlig utveckling. I avsnittet om kooperativ produktion sägs att när det gagnar konsumenternas intressen skall man

samverka med bl. a. löntagarägda företag. I lantbrukskooperationens program understryks att en utbyggnad bör förekomma endast då detta tryggar avsättningen av medlemmarnas produkter och förbättrar medlemmarnas ekonomi.

Allmänt synes bedömningen inom kooperationen vara den att det inom de redan ”intecknade” områdena finns utrymme för den expansion (eller konsolidering) som tillgängliga resurser kan medge. Någon anledning att medverka till en kooperativ utveckling inom nya områden finns därför inte. Principiellt deklareras dock en positiv grundinställning till ny kooperativ verksamhet.

Inom ramen för den ideologiska målsättningen och lönsamheten sker för övrigt en ständig anpassning av verksamhetens inriktning. Konsumentkoope- rationens relativt omfattande verksamhet på specialvarusektom är till större delen resultatet av en medveten satsning under efterkrigstiden. Bostadsko- operationen, HSB, som under senare år avvecklat en stor del av sin industriella verksamhet, har å andra sidan vidgat verksamheten till fritidsbebyggelse och förvärv och bostadsrättsbildning av befintlig bostadsbebyggelse. OK har tagit initiativ till uppbyggnaden av landets största raffinaderi. Inom lantbruksko- operationen har under 1960- och l970-talen en relativt omfattande detalj- handel inom livsmedelssektom avvecklats. Slutligen kan också nämnas den expansion på bagerisidan med anknytning till lantmännen som pågått sedan några år.

Sammanfattningsvis kan konstateras att kooperationen i Sverige i stor utsträckning utgår ifrån att den verkar inom stagnerande sektorer eller sektorer med relativt svag tillväxt. Det gäller exempelvis jordbruks- och livsmedelsområdet och den privata konsumtionen över huvud.

Mot bl. a. den bakgrunden och därtill knappheten på riskkapital inom kooperationen är det naturligt 'med viss återhållsamhet i framtidsbedöm- ningen. Konsolidering och anpassning till nya marknadstendenser blir de primära uppgifterna. Samtidigt noteras dock att kooperationen arbetar ”med tiden” när det gäller utvecklingen av ekonomisk demokrati och konsument- inflytande. Även om de direkta konsekvenserna för kooperationen av denna utveckling inte är klara finns en klar tillförsikt beträffande kooperationens möjligheter inför framtiden.

2.5. Utredningens principiella överväganden om kooperationen i samhället

2.5.1. Samhället och kooperationen

Industrialismens och folkrörelsernas uppkomst och framväxt har i stor utsträckning lagt grunden till dagens blandekonomiska välfärdssamhälle. Kooperationen är grenar av en bred folkrörelse, och dess unika egenskap att integrera folkrörelse och ekonomisk verksamhet har sannolikt spelat en väsentlig roll för den samhälleliga och ekonomiska utvecklingen i Sverige. Kooperationens uppkomst och utveckling har inte skett i ett lufttomtrum. Det är samhället som vid sidan av enskilda personer och grupper av personer gett förutsättningama och ramarna för kooperationens utveckling. Koopera- tionen har alltid fått anpassa sig till de regler som samhället har gett. I en i och

för sig naturlig strävan att så långt som möjligt ge företagandet enhetliga förutsättningar har kooperationen haft att fungera i ett samhälle vars ekonomiska lagstiftning och praxis i stort utgått från det privata ickekoope- rativa företagets förutsättningar. Detta har varit en begränsning som koope- rationen i stort sett kunnat acceptera under det upp- och utbyggnadsskede som pågick fram till början eller mitten av 1970-talet.

Jämsides med näringslivets och samhällets i övrigt utveckling, teknisk- ekonomiskt och strukturellt, som bl. a. inneburit drag av konformitet och koncentration, har kraven på pluralism, vidgning av demokratin och decentralisering rests från olika politiska, sociala och ekonomiska kretsar. Från såväl kooperationen själv som från andra håll har härvid det kooperativa alternativet aktualiserats. Detta var utgångspunkten för tillsättandet av kooperationsutredningen.

Samhället kan inte genom beslut av statsmakterna eller av statliga organ diktera fram en viss kooperativ utveckling. Det kan emellertid skapa sådana förutsättningar att en kooperativ utveckling stimuleras. Dessa kan vara av olika slag och ge den kooperativa utvecklingen olika inriktningar. De yttre förutsättningama kan antingen vara sådana att den kooperativa verksamheten utvecklas med en inriktning som successivt alltmer ansluter till det domine- rande mönstret för ekonomisk verksamhet, nämligen privatföretaget. Eller också kan de yttre förutsättningama utformas utifrån det kooperativa företagets egna förutsättningar för att bibehålla och utveckla den kooperativa särarten.

Vill samhället ha ett kooperativt alternativ är det uppenbart att de yttre förutsättningama bör utformas med hänsyn till kooperationens uppbyggnad och funktionssätt. Denna uppbyggnad och funktion är för övrigt inte en gång för alla given. De kooperativa grundsatsema ger vissa principiella utgångs- punkter, men torde i regel inte vara något hinder för en kooperativ anpassning till samhällets övergripande värderingar. Ett erkännande av kooperationens egna förutsättningar som grund för samhällets utformning av regler och övriga villkor som bestämmer kooperationens verksamhet och utbyggnad behöver inte innebära någon förändring av grundläggande samhälleliga målsättningar, utan bör tvärtom underlätta förverkligandet av dessa.

2.5.2 Kooperationens olika roller Kooperationens aktuella och potentiella betydelse kan bedömas från flera utgångspunkter, främst kanske näringspolitiska, demokratiska och sociala. Som tidigare framhållits ligger kooperationens främsta näringspolitiska betydelse inte i verksamhetens omfattningi och för sig. Denna är visserligen av aktningsvärd omfattning, särskilt inom vissa sektorer såsom detaljhandel, försäkringsverksamhet, livsmedelsindustri och boendet. Den största betydel- sen ligger i verksamhetens integrerade struktur och de effekter av olika slag denna ger. Det gäller inte endast de tekniskt ekonomiska effektivitetsvinster som en integration bakåt (konsumentkooperationen) eller framåt (lantbruks- kooperationen) ger utan också konsumenternas respektive lantbrukamas integration med tidigare eller efterföljande led. I regel torde effekterna av integrationen på resurshållning, produktutveck- ling, priskonkurrens och distributionsekonomi vara positiva. I undantagsfall

kan dock effekterna, särskilt på konkurrensområdet. vara sådana att integra- tionen kan ifrågasättas. Bedömningen av detta åvilar olika samhällsorgan. Det är angeläget att denna sker mot bakgrund av kooperationens mål och särart och inte utifrån formella grunder som medför diskriminering av det koope- rativa samarbetet.

Kooperationens demokratiska betydelse gäller dels demokratins funktion i allmänhet, dels demokratins vidgning till den ekonomiska verksamheten, dvs. den ekonomiska demokratin. Genom kooperationens folkrörelsekaraktär har den spelat en väsentlig roll när det gällt att föra ut informationen om och praktiskt tillämpa demokratiska beslutsprocesser inom olika samhälleliga områden. Kooperationens betydelse för den ekonomiska demokratin ligger formellt sett främst i tillämpningen av principen en medlem en röst. Ägamas inflytande är således jämnt fördelat och kan inte säljas, köpas och koncentre- ras.

Vid sidan av folkrörelse- och medlemsdemokratin torde kooperationens främsta demokratiska betydelse ligga på ett annat plan, nämligen som konkurrent, motvikt och korrektiv till olika ekonomiska maktkoncentratio- ner i samhället.

Sammanlagt utgör kooperationen som folkrörelse och ekonomisk verksam- het ett värdefullt demokratiskt inslag i landets ekonomiska och sociala struktur.

Kooperationens sociala betydelse är sannolikt den mest påtagliga för flertalet människor. Betydelsen sträcker sig över ett vitt fält av aktiviteter som berör hushållens varu- och servicebehov, bostadsförsörjningen, lantbrukets avsättningsförhållanden och därmed en rad regionala aspekter.

Samhället har—i flera fall på initiativ av och i samarbete med kooperatio- nen vidtagit olika åtgärder för att förbättra den sociala standarden på dessa områden. Detta har emellertid inte gjort den kooperativa verksamheten mindre betydelsefull. Behovet av ett på frivillighet, egna initiativ och egen kontroll baserat kooperativt alterantiv ter sig även utifrån sociala bedöm- ningar minst lika aktuellt som tidigare.

2.5.3. Vissa principiella slutsatser

Mot bakgrund av den redovisade diskussionen konstaterar kooperationsut- redningen att kooperationen utgör en värdefull del i svenskt samhällsliv.

Den kooperativa verksamhetens form förenar individuellt och socialt engagemang med ekonomisk verksamhet på ett sätt som berikar samhället i flera avseenden. Den motverkar klyftor mellan individer och socialekono- miska grupper. Den informerar om och levandegör komplicerade ekonomiska sammanhang. Och den fördelar ansvar, initiativrätt och ekonomiska resultat enligt demokratiska principer.

I en tid då olika ekonomiska, tekniska och sociala förhållanden lätt leder till främlingskap, anonymitet och svårigheter att överblicka de ekonomiska och samhälleliga relationerna har kooperationen en betydelsefull uppgift att fylla. Kooperationens form och innehåll ger den unika förutsättningar att verka för att det pluralistiska samhället kan bestå och utvecklas.

Vid sidan av denna för hela samhället betydelsefulla del i kooperationens funktion skall också ställas den ekonomiska funktionen. Denna är väsentlig

inte bara för medlemmarna och de anställda, utan också för samhället i dess helhet. En livskraftig kooperativ verksamhet bör även från denna utgångs- punkt ingå i den samhälleliga målsättningen.

En naturlig konsekvens av detta konstaterande är att samhället bör underlätta kooperationens verksamhet och utveckling. Samhället bör aktivt stödja utvecklingen av befintlig kooperation men också tillkomsten av ny kooperation på områden där den kooperativa särarten har individuella, sociala och ekonomiska förutsättningar att stimulera samhällslivet. Det bör dock understrykas att ett samhälleligt stöd måste ske i sådana former att den kooperativa särarten beaktas. Inte så att denna i alla dess tolkningar och yttringar en gång för alla är given och oförändrad måste ingå i förusättning- ama, utan så att de kooperativa grundprinciperna accepteras som jämställda med andra sociala och ekonomiska principer som inom ramen för en övergripande samhällssyn ligger till grund för i första hand den ekonomiska politiken häri landet.

Samhället skapar ramar och förutsättningar för näringslivets verksamhet. Genom restriktioner och förmåner söker samhället få företagen att anpassa sig till de övergripande värderingarna. Dessa restriktioner och förmåner är av naturliga skäl utformade med hänsyn till den dominerande delen av näringslivet, nämligen den privata, som i huvudsak drivs i bolagsform. Även för åtgärder berörande annan form av ekonomisk verksamhet, exempelvis kooperation, har mönster hämtats från bolagssektom.

Ett erkännande av den kooperativa formen för ekonomisk verksamhet som ett med den privata och offentliga formen jämställt alternativ bör innebära att samhällets regler för kooperativ verksamhet bör bygga på självhjälp och samverkan i demokratiska former i stället för kapitalassociation och mark- nadsekonomi. Associationsrätten, den ekonomiska lagstiftningen och övriga institutionella förhållanden som reglerar den kooperativa verksamheten bör därför anpassas till dessa krav.

Med hänsyn till syftet med den kooperativa verksamheten samt dess form, vilka i flera avseenden skiljer sig från det privata företagets, torde undantags- och/eller specialregler erfordras i betydande utsträckning för att tillgodose det kooperativa företagets möjligheter till självförverkligande. Hänsyn till koope- rationens egna förutsättningar skall givetvis inte innebära att övergripande samhälleliga mål underordnas kooperationen. Och speciella villkor för kooperationen bör heller inte innebära att kooperationen gynnas eller missgynnas jämförd med annan verksamhet. Även om verksamheten alltså inte kan ske på samma villkor kan villkoren vara likvärdiga.

3. Kooperationen och näringslivets utveckling

3.1. Inledning

Det svenska samhället står inför växande ekonomiska problem. Detta är en väsentlig bakgrund till kooperationsutredningens uppdrag att utreda koope- rationen och dess roll i samhället. I direktivens preciseringar understryks att frågan om kooperationens möjligheter att medverka i omvandlingen av svenskt näringsliv är en betydelsefull del av uppdraget. Det är denna fråga som behandlas i detta kapitel.

I kapitlets inledande avsnitt Kooperationens särart och möjligheter i samhället redovisas en allmän översikt över karakteristiska utvecklingsdrag i svenskt samhälls- och näringsliv samt den samhälleliga målsättningen i anslutning härtill. Vidare redovisas en principiell diskussion om den koope- rativa verksamhetens särart. I detta sammanhang redovisas också vissa allmänna slutsatser om kooperationens möjligheter att spela en aktiv roll i samhällets utveckling.

I kapitlets följande fyra huvudavsnitt redovisas och diskuteras den koope- rativa industrins, handelns, bostadskooperationens och annan kooperations omfattning, struktur och roll i samhället och näringslivet. I dessa avsnitt behandlas alltså huvuddelama av den svenska kooperationen. Härvid görs bl. a. en bedömning av de olika kooperativa verksamheternas styrke- och svaghetsfaktorer inför framtiden.

I nästa avsnitt Kooperativ utveckling inom andra områden görs en systematisk genomgång av förutsättningar och möjligheter för kooperativ verksamhet på områden som saknar sådan verksamhet.

I kapitlet redovisas slutligen vissa slutsatser om kooperationens ställning i samhället vad avser såväl betydelsen i dagens samhälle som problem inför framtiden. Även kooperationens möjligheter och förutsättningar för en aktivare och mer betydelsefull roll i framtidens svenska samhälle diskuteras i detta sammanhang.

3.2. Kooperationens särart och möjligheter i samhället 3.2.1 Vissa huvuddrag i det svenska samhällets förändring

Kooperationen och samhället Den svenska kooperationen har utvecklats och fått stor betydelse på ett begränsat antal områden, såsom detaljhandel, försäkringsverksamhet, livsme-

delsindustri och bostadsproduktion. Detta innebär dock inte att kooperatio- nen saknar betydelse på andra områden eller inte skulle kunna utvecklas på nya områden. Den grundläggande kooperativa idén, självhjälpsidén, är generell i den meningen att den har utvecklats till en samverkansmodell som åtminstone teoretiskt är tillämpbar på flertalet områden i det moderna samhället. Praktiskt, institutionellt och historiskt finns givetvis många hinder för kooperationens tillväxt. Det är dessa hinder som denna utredning behandlar.

Genom den omfattning och inriktning som den svenska kooperationen har, men också med anledning av den potentiella användning som den kooperativa samverkansmodellen kan få, är det för en diskussion om kooperationens framtid väsentligt att som en utgångspunkt ta samhällets struktur och utveckling. Idet följande kommer vissa allmänna drag i det svenska samhällets och inte minst näringslivets utveckling att skisseras. Befolkningsutvecklingen, förändringar i bebyggelse- och näringslivsstruktur, Sveriges internationella ställning, medborgarnas prioriteringar och samhällets mål för den kollektiva verksamheten, allt är exempel på väsentliga faktorer som ger förutsättningar för den kooperativa verksamhetens utveckling.

Samhället

De under senare år aktualiserade samhällsekonomiska problemen som tagit sig uttryck i växande bytesbalansproblem, stort statsbudgetsunderskott och hög inflation har både strukturella och konjunkturella orsaker. En utlösande faktor som fått både strukturella och konjunkturella följder har varit de återkommande oljekrisema. Därmed också sagt att de samhällsekonomiska problemen i stor utsträckning är gemensamma för många av västvärldens länder.

De åtgärder som de samhällsekonomiska problemen kräver synes åtmins- tone för en stor del av 1980-talet innebära en stor restriktivitet och stagnation på vissa områden. De områden som i första hand synes bli drabbade är den privata konsumtionen samt offentlig konsumtion och investeringar. De prioriterade områdena är främst näringslivets investeringar och konsumtion. Prioriteringen av näringslivet väntas dock knappast kunna leda till någon snabbare BNP-tillväxt än l970-talets.

Även om den ekonomiska utvecklingen och de direkta problem denna skapar dominerar den dagsaktuella debatten och i väsentliga avseenden styr bedömningarna, finns det också andra drag i samhällsutvecklingen som bör observeras vid en beskrivning av förutsättningama för kooperationens utveckling.

Befolkningsutvecklingen är en tung faktor i samhällsförändringen. En fortsatt låg nativitet medverkar till en stigande medelålder. Särskilt vissa pensionärsgruppers storlek kommer att öka. Ett dynamiskt element i befolkningsutvecklingen är invandringen och invandrarnas nativitet. Totalt sett synes befolkningsutvecklingen innebära relativt sänkt yrkesaktivitet, sänkt arbetskraftsrörlighet, ökande pensionärsgrupper och ökande utbild- ningsbehov.

När det gäller den regionala utvecklingen innebär l970-talet en viss stagnation i omfördelningen av befolkning och näringsliv från glesbygd till

storstadsområden. Utvecklingen under 1980-talet är oviss. Det finns en rad mot varandra verkande krafter. Behovet av en fortsatt strukturrationalisering inom näringslivet är stort. Å andra sidan är kraven på satsningar på olika ”nya livskvaliteter”, bl. a. småskalighet och närproduktion, starka. Med hänsyn till den sannolika prioriteringen av näringslivet och restriktiviteten med offent- liga utgifter synes det inte osannolikt att glesbygdens uttunning fortsätter, om än, med hänsyn till bostadssituationen, i svag takt.

Vid sidan av de nämnda fysiskt och ekonomiskt påtagbara faktorerna bör också nämnas ett par samhällsideologiska aspekter som redan påverkar samhället i icke oväsentlig grad och så också kan göra under 1980-talet. De torde dessutom vara av direkt betydelse för kooperationens utveckling.

Den ena, kraven på en ny livskvalitet. I den allmänna debatten om vår välfärd brukar man ibland ange livskvalitet som ett högre mål än levnads- standard. Begreppet livskvalitet används på olika sätt i olika sammanhang. Det gemensamma tycks vara att det betecknar andra aspekter än privata ägodelar och materiell standard, nämligen värden som gemenskap, självför- verkligande, trygghet, aktivitet, bättre folkhälsa, en oförstörd naturmiljö, mera estetiskt tilltalande bostadsmiljöer etc. Även om det kanske finns vissa motsättningar mellan materiell standard och livskvalitet är nog de flesta överens om att den materiella standarden är en viktig grund för ett tillfredsställande liv.

Kraven på livskvalitet i den form som här antytts kan ses som en reaktion på främst l960-talets strukturomvandling i näringslivet och samhället i övrigt. Även om kraven i sin extrema förrn hittills fått litet gensvar är det uppenbart att debatten påverkar både samhället och näringslivet när det gäller satsningar på samhällsutbyggnad, produktionstillväxt och rationaliseringar. Det förefal- ler troligt att utvecklingen under 1980-talet kommer att starkare påverkas av dessa faktorer.

En del av kraven på en ny livskvalitet har gällt ökad närdemokrati. Demokratiseringskraven har emellertid också haft en mer specifik inriktning, nämligen på näringslivet. Ansatsema har varit många, men någon enhetlig form för demokratiseringen har inte utkristalliserats. Till de former som prövats och diskuterats hör en utbyggnad av samhällsåtagandet och av samhällsorganens inflytande och insyn i de enskilda företagen, lagstiftning och/eller avtal om de anställdas insyn och inflytande i företagen samt ett genom vinstdelning och delägande utbyggt inflytande i företagen.

Frågan om näringslivets demokratisering torde fortfarande av flertalet bedömare anses som olöst och kan därför väntas ha fortsatt aktualitet under 1980-talet. Den kommer bl.a. att ingå i diskussionerna om löntagarfon- der.

Konsumtionsutvecklingen speglar i stort samhällets standardförändring. Totalt har konsumtionen ökat årligen under efterkrigstiden. Relativt kan också konstateras att konsumtionens andel av hela BNP legat något högre under senare år jämfört med exempelvis 1965 och 1970. Även den privata konsumtionen har med undantag för ett par är ständigt ökat. Den mest påtagliga förändringen är dock den offentliga konsumtionens ökning båda absolutt och relativt. Mellan åren 1970 och 1979 ökade den offentliga konsumtionens— främst utbildnings och sjukvårds—andel av BNP från 21,4 % till 29,9 %. 1960 var andelen 17,4 %. Den offentliga konsumtionens ökning

motsvaras endast till en del av en minskning av den privata konsumtionens andel. Andelen minskade från 54,0 % till 52,1 % 1979 i löpande priser.

En restriktiv politik under 1980-talet måste drabba konsumtionen. Vilken konsumtion den privata och/eller offentliga — är en politisk fråga. Mycket talar för att både den offentliga och den privata konsumtionens tillväxt kommer att beröras. Beträffande den privata konsumtionen har främst detaljhandeln, som svarar för 60 % av den privata konsumtionen, haft en svag ökning under 1970-talet. Denna låga ökning kommer sannolikt att bestå, och vissa är t. o. in. helt utebli. Annan privat konsumtion, bostäder, transporter och samfärdsel, kommer sannolikt också att visa en jämfört med den långsiktiga trenden svag utveckling.

Slutligen måste också, när det gäller viktigare drag i samhällsutvecklingen, sannolikheten av växande sociala problem observeras. Med tilltagande ekonomiska svårigheter och fortsatt strukturförändring inom näringslivet kommer sysselsättningsproblemen att öka. Risken för förvärrade missbruks- problem och tilltagande kriminalitet än härvid påtaglig. Även andra samhäl- leliga upplösningstendenser, minskad solidaritet grupper och individer emel- lan och minskat ansvarstagande för gemensamma angelägenheter etc. kan bli ett allvarligt hot mot samhällsstabiliteten.

Näringslivet

Kooperationens framtidsförutsättningar bestäms inte endast av den tidigare skisserade samhällsutvecklingen, utan också av det övriga näringslivets utveckling. Här skall vissa drag i denna utveckling redovisas.

Vad först gäller marknadsutvecklingen har efterkrigstiden inneburit att det svenska näringslivet i allt högre grad integrerats med den internationella ekonomin. Detta har medverkat till det svenska välståndets tillväxt, men också ökat det svenska näringslivets beroende och känslighet för internationell konkurrens och internationella kriser. Möjligheterna för ett självständigt svenskt agerande socialt, ekonomiskt och politiskt har därigenom minskat. Huruvida denna utveckling kommer att fortgå är dock ovisst. Uppmärksam- heten på konsekvenserna av en allt hårdare knytning till den internationella ekonomin ökar tveksamheten. De nuvarande bytesbalansproblemen kan lösas på olika sätt. Närmast synes en ”världsmarknadsanpassning” av den svenska ekonomin och det svenska näringslivet vara den lösning som väljs. Detta innebär ökat marknadsberoende för svenskt näringsliv.

Ökat marknadsberoende innebär bl. a. en fortsatt och kanske intensifierad strukturrationalisering av det svenska näringslivet. Den intemationella konkurrensen ställer det svenska näringslivet inför krav på ökad effektivitet, dvs. fortsatt specialisering, i vissa fall ännu mer utpräglad storskaledrift och teknisk utveckling. Detta gäller både industrin, vars tidigare konkurrensför- delar när det gäller teknisk nivå och tillgång på råvaror inte längre finns, och handeln, där flertalet företagsekonomiska effektivitetsmått visar att det fortfarande finns storleksfördelar att vinna. Även inom jord- och skogsbruket fortsätter strukturförändringen.

Den tekniska utvecklingen anses i allmänhet främja en snabbare struktur- omvandling med specialisering och storskaledrift. Datoriseringen tillämp- ningen av mikroelektronik och halvledarteknik väntas få stora effekter på

svensk industri, handel, kommunikation och förvaltning under 1980-talet. Satsninga ma på en snabbare teknisk utveckling både vad avser nya produkter och nya processer väntas bli stora inom den svenska industrin. Sannolikheten av en produktionsvolymmässig och sysselsättningsmässig expansion förefaller dock liten.

Behovet av ökad resurshushållning får olika konsekvenser för svenskt näringsliv. Problemen med energitillgången och prisutvecklingen på energin utgör ett incitament för snabbare strukturrationaliseringar, men kan också utgöra basen för ny teknik och ny industriell verksamhet. Resurshushållning- en kan emellertid även få andra konsekvenser för näringslivet. Växande transportkostnader kan exempelvis främja viss lokal produktion och distri- bution på centraliserade anläggningars bekostnad.

Näringslivets utveckling påverkas givetvis även av andra omständigheter. I den mån exempelvis krav reses på att näringslivet skall ta ökade sociala hänsyn kan detta innebära en bromsning av strukturförändringen — utan att sysselsättningen därför kan upprätthållas. Om kraven kombineras med utvecklingsfrämjande insatser kan dock en motsatt effekt erhållas men med en bibehållen sysselsättning. Beprövade modeller för en sådan näringspolitik saknas emellertid.

Samma osäkerhet om näringslivets reaktion finns beträffande kraven på en vidgad ekonomisk demokrati. Formerna för demokratisering och kombina- tionen med kapitalbildande och kreativitetsutlösande åtgärder kommer att ha en avgörande effekt på näringslivets fortsatta utveckling.

Samhällets mål och ekonomiska politik De centrala målen för landets ekonomiska pollitik är sedan länge följan- de:1

21 full sysselsättning

'" rimlig prisstabilitet [ ekonomisk tillväxt

C rättvis inkomstfördelning il regional balans 3 jämvikt i bytesbalansen.

Under senare år har ett nytt mål fått hög prioritet, nämligen att minska budgetunderskottet. Ekonomins aktuella situation innebär att det finns fundamentala brister främst när det gäller jämvikt i bytesbalansen, rimlig prisstabilitet och ekonomisk tillväxt. På sikt hotas även de övriga målen och kanske framför allt sysselsättningsmålet om inte de aktuella bristerna i måluppfyllelsen kan avhjälpas. När det gäller den ekonomiska tillväxten torde bristen inte i första hand gälla det totala resultatet som sådant utan industrins och främst exportindu- strins stagnation eller nedgång under senare år. Den ekonomiska politiken går i stort ut på att bytesbalansproblemen skall lösas genom expanderande export och återhållen importkonsumtion. Det är därför uppenbart att den ekono- 1 Se exempelvis prop. miska politiken för närvarande är inriktad på att främja industrins expansron. 1978 /79; 1 50, Reviderad Den partipolitiska oenigheten gäller sätten och inte syftet. finansplan, s. 43.

1 Dessa finns redovisade och kommenterade i utredningens kartlägg- ningsbetänkande, SOU 1979:62, Koopera— tionen i Sverige. 2 Framställningen bygger här och i det följande i väsentliga avseenden på John Skårs studie, SOU 1981:54, Det kooperativa företaget, som gjorts på utredningens uppdrag.

Utom målen för den ekonomiska politiken finns flera andra mer eller mindre accepterade mål för samhällets politik vilka berör näringslivets verksamhet och organisation och därigen också kooperationen. En del av dessa mål har nämnts tidigare. Resurshushållning och näringslivets demokra- tisering är ett par av dessa mål. Bibehål/en alliansfrihet och nationellt oberoende kräver för trovärdighet en viss ekonomisk och näringspolitisk struktur. Ekonomiskt samarbete och u-landsbistånd ställer också vissa krav på det svenska näringslivet.

3.2.2 Det kooperativa företagets särart Det kooperativa företagets särart kan beskrivas och har beskrivits på många olika sätt. Det vanligaste torde vara att beskriva den utifrån de 5. k. kooperativa grundsatsema.l Dessa säger dock endast en del om det koopera- tiva företagets särart. Den kanske viktigaste delen i särarten, nämligen målen för verksamheten, finns inte direkt utsagd i någon grundsats. Även i andra avseenden är grundsatsema otillräckliga för att beskriva det kooperativa företagets särart jämfört med då i första hand det privatägda. Det kooperativa företagets särart karakteriseras enligt John Skår2 av två samband, det organisatoriska och det funktionella, och relationerna dem emellan. Det organisatoriska sambandet avser relationerna mellan medlem- marna som individer och det kollektiv som fattar beslut å medlemmarnas vägnar. Det funktionella sambandet avser relationerna mellan medlemmar- nas individuella ekonomiska verksamhet och kooperativets ekonomiska verksamhet. Utifrån dessa samband, som är unika för det kooperativa företaget, kan ett antal karakteristiska särdrag redovisas. I det följande skall dessa särdrag grupperas och beskrivas under fyra rubriker, nämligen

1. Mål och förutsättningar

2. Företagets struktur och verksamhetsinriktning 3. Kapitalanskaffning och resursallokering

4. Företagens betydelse.

Mål och förutsättningar

Det kooperativa företagets särart ligger primärt i dess mål och medel. Dessa skiljer sig i väsentliga avseenden från andra företags. Främsta syftet med det kooperativa företaget är att tillgodose medlemmarnas/imktionella behov. En kooperativ verksamhet drivs primärt inte som ett självändamål, dvs. att förränta ett visst eget kapital. Den verksamhet som drivs inom det kooperativa företaget skall ha viss direkt beröring med medlemmens egen verksamhet. De vanligaste exemplen är att tillhandahålla de varor och tjänster som medlem- men behöver eller samla in, förädla och sälja de produkter som medlemmen producerar.

Öppenheten ingår i det kooperativa företagets särart. Varje person med verksamhet i överensstämmelse med kooperativets syfte har rätt att bli medlem, men också rätt att avstå eller utträda ur föreningen.

Demokratisk förvaltning — en medlem en röst, är ett av de mer kända

särdragen hos det kooperativa företaget. Utvecklingen genom fusioner till storföretag och krav från de anställda på medinflytande har komplicerat en tidigare enkelt tillämpbar princip. Kvar står dock att det kooperativa företagets besluts- och kontrollprocess i väsentliga avseenden skiljer sig från andra företags.

Till det som tillsammans skapar den kooperativa särarten på målområdet hör ytterligare ett antal delmål som sammanhänger med kooperationens Ifolkrörelsekaraktär. Gemensamt för dessa är att de sträcker sig längre än att endast tillgodose medlemmarnas direkta ekonomiska intressen. Det koope- rativa företaget erkänner således i regel att socialt ansvar ingår som ett delmål och inte endast som en restriktion i företagets verksamhet. Oftast sträcker sig detta utöver medlemskretsen. Samma gäller också solidariteten. Det koope- rativa företaget är ett medel föri första hand medlemmarnas strävan att genom ömsesidigt stöd främja gemensamma syften. Ett tredje delmål är att främja den kooperativa sko/ningen. Även om det primärt avser medlemmarnas skolning ingår även att informera allmänheten om kooperationen. Till denna grupp av delmål bör också föras bevarandet och utvecklingen av den kooperativa självständigheten i förhållande till staten och andra icke-kooperativa intres- seorganisationer.

Allmänt kan sägas när det gäller det kooperativa företagets mål att detta i regel är mer sammansatt än andra företags mål. Även om yttre omständigheter har medfört att även icke kooperativa företag måste beakta olika sociala krav är deSsa i regel att betrakta mer som restriktioner än primära mål för verksamheten. Det kooperativa företagets flerdimensionella mål är däremot en direkt konsekvens av den kooperativa idén.

Företagens struktur och verksamhetsinriktning

En direkt konsekvens av det funktionella sambandet är det kooperativa företagets medlemsintegrerade natur. Denna särart bör ses som självklar för varje sann kooperativ verksamhet. Det kooperativa företaget och den kooperativa verksamheten utgör med andra ord en direkt förlängning av medlemmens verksamhet eller har som direkt syfte att tillgodose medlem- mens behov. Att driva ekonomisk verksamhet som endast har vinningssyfte och saknar direkt bindning till medlemmarnas funktionella behov ligger sålunda utanför den ursprungliga kooperativa idén.

De kooperativa företagens federativa systembindning är ett annat av de kooperativa särdragen. Det torde i stort sett saknas exempel på framgångsrik kooperativ verksamhet utan någon form av federativ uppbyggnad, dvs. i sin vanligaste form att kooperativa primärföreningar för vissa gemensamma uppgifter samarbetar inom ramen för en kooperativ sekundärförening. Olika former av ytterligare systembindningar förekommer såväl inom primärför- eningar som inom sekundärföreningar genom organisering av olika funktions- och beslutsenheter. Dessa ”system” är ofta av koncemliknande karaktär.

Syftet med de kooperativa företagens federativa systembindningar är att med ett bibehållande av den kooperativa primärföreningens självständighet göra samordnade insatser för medlemmarnas bästa, dvs. tillvarata vissa stordrifts- och andra skaleffekter.

Ett resultat av det kooperativa företagets funktionella samband är det

stationära särdraget. Genom att det kooperativa företaget är funktionellt bundet till medlemmamas behov, verksamhet och arbetssätt är företagets rörlighet såväl i rummet som i verksamhetsinriktning och verksamhetsform begränsad. Det kooperativa företagets lokalisering, produktion, distribution etc. kan inte ske utan direkt relation till medlemmarna. Detta innebär i regel en stabilitet i verksamheten men också en begränsning i flexibiliteten som kan få affärs- och lönsamhetsmässiga konsekvenser för det kooperativa företaget i synnerhet om det verkar på en konkurrensmarknad.

Ett annat särdrag i det kooperativa företagets verksamhet är den solidariska prissättningen. Det kooperativa företaget är ett utflöde av och förutsätter medlemmarnas solidariska uppslutning. Omvänt innebär detta att de funk- tionella sambanden måste ske på solidariska villkor, dvs. enhetlig prissättning oberoende av lokalisering inom företagets verksamhetsområde och levererad eller köpt kvantitet.

Den solidariska eller enhetliga prissättningen har sällan varit absolut tillämpad, utan hari regel haft en viss flexibel och till förhållandena anpassad tillämpning. Inom bostadskooperationen råder exempelvis särskilda förhål- landen som begränsar möjligheterna till enhetlig prissättning. Där är prissätt- ningen i stället baserad på varje enhets självkostnad. Begränsningarna i användningen av differentierad prissättning i det kooperativa företaget kan i vissa marknadssituationer vara en belastning i affärsmässig mening. Å andra sidan är den solidariska prispolitiken en viktig förutsättning för och en tillgång i bevarandet och utvecklingen av de kooperativa företagens grundläggande samverkansdoktrin.

Kapitalanskaffning och resursallokering

Den kooperativa formen för kapitalanskaffning genom medlemsinsatser och kapitalets ställning måste ses som ett särdrag för denna företagsform. Detta särdrag är djupt förankrat i den kooperativa ideologin och har direkt samband med bl. a. företagets öppna karaktär.

Genom den ekonomiska verksamhetens alltmer kapitalintensiva karaktär och bindningen till medlemmarna för att tillgodose behovet av riskkapital har kapitalfrågoma blivit en central fråga för kooperationen.

Ännu ett särdrag som följer av det funktionella sambandet är det kooperativa företagets resursallokering. Företagets primära syfte är att tillgodose medlemsbehov. I den situationen kan rena företagsekonomiska räntabilitetsmått inte vara styrande kriterier vid allokeringen. Räntabilitets- kriterierna behövs dock som restriktioner på de primära behovskriteriema. Vilka dessa senare exakt är finns inte teoretiskt preciserat.

Det kooperativa företagets betydelse

Även när man betraktar företagens betydelse i olika avseenden kan, när det gäller det kooperativa företaget, ett antal särdrag konstateras.

De sociala efekterna kan med viss tvekan betraktas som ett särdrag hos det kooperativa företaget. De sammanhänger i hög grad med det kooperativa företagets målstruktur, att tillgodose funktionella behov, att vara öppen för alla inom verksamhetsområdet, att främja solidariteten och att ta ett socialt

ansvar som sträcker sig även utanför medlemskretsen.

Samhällets och ekonomins villkor för ekonomisk verksamhet är i väsentliga delar sådana att de sociala effekterna av kooperativ verksamhet i regel endast skiljer sig till graden och inte till arten jämfört med effekterna av annan ekonomisk verksamhet. Trots detta torde det finnas skäl för att se de sociala effekterna som ett kooperativt särdrag.

Även det kooperativa företagets betydelse som organisatorisk enhet kan i viss mening ses som ett kooperativt särdrag. Relationerna mellan förenings- medlemmar, företagsledning, anställda och samhälle i övrigt torde åtminstone i vissa sammanhang vara av djupare och mer integrerad karaktär än vad gäller annat företagande. Som ett exempel på effekterna av dessa organisatoriska relationer brukar nämnas den information, skolning och praktiska tillämp- ning av demokratiska beslutsformer och den ekonomiska verksamhetens villkor som kooperativ verksamhet innebär.

Det viktigaste särdraget när det gäller de kooperativa företagens betydelse är dock den ekonomiska efekten. Den kooperativa verksamhetens integrering med medlemmarnas ekonomiska verksamhet syftar primärt till att förbättra medlemmarnas ekonomiska situation. Betydelsen kan illustreras med flera historiska exempel om kooperationens betydelse för varuförsörjningen och avsättningen av medlemmarnas produkter. Även öppenheten och proportio- naliteten (avkastning i förhållande till funktionellt engagemang) har effekter, dels inkomstfördelningseffekter, dels också samhällsekonomiska effekter. Dessa senare torde i undantagsfall kunna vara negativa men bör i regel vara positiva.

Kooperationens samhällsekonomiska betydelse kan avläsas statistiskt exempelvis som andelar av BNP och av sysselsättningen. Därutöver har emellertid kooperationen en ekonomisk betydelse som konkurrent på mark- naden med en egen motiv- och systembakgrund. Denna betydelse kan inte mätas men är sannolikt samhällsekonomiskt betydligt större än den mätbara betydelsen.

Sammanfattningsvis består det kooperativa företagets särart sålunda i följande förhållanden.

I . Mål och förutsättningar 21 Det tillgodoser medlemmarnas funktionella behov Zl Företaget är öppet för alla inom verksamhetsområdet El Företagets förvaltning är medlemsdemokratisk 21 Det har folkrörelsekaraktär.

2. Struktur och verksamhetsinriktning Företagets verksamhet är integrerad med medlemmarnas Det ingår i ett federativt system Det har en stationär verksamhetsinriktning Det tillämpar en solidarisk eller i vissa fall självkostnadsbaserad prissätt- ning.

DDDD

3. Kapitalbehov och resursallokering El Kapitalbildning genom medlemsinsatser [] Resursallokering efter medlemsbehov.

4. Företagets betydelse

Den primära betydelsen gäller medlemmamas ekonomiska intresse

:| Det kooperativa företaget har en stationär/stabiliserande men också konkurrensfrämjande och inkomst- och förmögenhetsutjämriande sam- hällsekonomisk effekt

_ Företaget har sociala effekter

Det fungerar som en bred organisatorisk enhet.

l'l

3.2.3 Kooperationens möjligheter i samhället Med utgångspunkt iden i avsnitt 3.2.1 redovisade utvecklingen i samhälle och näringsliv och de samhälleliga målen på detta område samt den i avsnitt 3.2.2 redovisade kooperativa särarten skall i detta avsnitt diskuteras vilka förutsätt- ningar som den kooperativa verksamhetsformen har att spela en aktiv roll i 1980-talets svenska samhälle. Tyngdpunkten ligger på det allmänna samhäll- sekonomiska och näringspolitiska området. Vissa specialfrågor som konsu- mentpolitik, kapitalförsörjning och demokratisering kommer att mer ingåen- de behandlas i senare avsnitt.

Näringslivets struktur och tillväxt

När det gäller kraven på näringslivet innebär såväl de aktuella bytesbalans- problemen som den framtida sysselsättningen och tillväxtmålen att satsningar på näringslivets utveckling måste göras. Främst brukar därvid behovet av en utveckling av exportindustrin understrykas. Problemen kan emellertid ses som delvis orsakade av alltför stor import, varför behovet av en förstärkt konkurrenskraft hos den svenska industrin även gäller den svenska import- konkurrerande industrin. Då det emellertid även finns ett konkurrensförhål- lande mellan varukonsumtion och tjänstekonsumtion — åtminstone om den senare är direktfinansierad av konsumenterna kan det finnas anledning att i balansdiskussionen även beakta tjänsteproduktionens utbyggnad, rationalise- ring och finansiering. Samma gäller även annan konsumtion med lågt importinnehåll, dvs. bostadskonsumtionen.

Sammantaget innebär detta att det synes tveksamt om det är möjligt att skapa bytesbalans och bibehålla sysselsättningsmålet enbart med en satsning på exportindustrin eller ens på hela industrin. Även med mycket kraftiga satsningar på industrin torde det vara tveksamt om man kan räkna med någon ökad sysselsättning inom denna sektor. Tvärtom, satsningar på kraftiga investeringsökningarinom industrin leder sannolikt genom rationalisering till minskad sysselsättning.

Om de stora behoven på tjänsteområdet någorlunda skall tillgodoses samtidigt som sysselsättningsmålet beaktas och den totala samhällsekono- miska balansen upprätthålls fordras att även tjänstesektorn effektiviseras och att frågan om nya finansieringsformer för tjänstemas tillhandahållande övervägs. Dessa problem kan aktualisera vissa kooperativa alternativ att utvecklas. Detta berörs ytterligare i avsnitt 3.6.

Den samhällsekonomiskt nödvändiga begränsningen i den totala konsum- tionen torde till betydande del komma att gälla den privata konsumtionen.

Redan 1970-talets privata konsumtionsökning var låg, särskilt under den senare hälften av årtiondet. Enligt prognoser som handeln gjort kommer ökningen att vara lika låg eller ännu något lägre under 1980-talet (se avsnitt 3.4).

Frågan gäller vad kooperationen kan göra under dessa samhällsekonomiska förhållanden. Det första konstaterande som kan göras är att den kooperativa verksamheten i hög grad avser områden som direkt sammanhänger med den privata konsumtionen, antingen som tillverkare eller som distributör av dagligvaror. Vidare bör noteras att betydande delar av produktionen är skyddade från utländsk konkurrens men att den konsumentkooperativa distributionen arbetar under mycket hård konkurrens. Den kooperativa exportindustrin är liten och består till dominerande del av skogsindustri men är i övrigt spridd på flera olika branscher.

Den kooperativa verksamhetens branschinriktning sammanhänger med det kooperativa företagets karaktär av personassociation med uppgift att tillgo- dose medlemmarnas direkta intressen (det funktionella sambandet). Det är därför främmande för det kooperativa företaget att utan anknytning till medlemsintresset exempelvis satsa på nya branscher och nya verksamheter (den stationära särarten).

Inom medlemsintressets gränser har dock kooperationen utgjort ett dyna- miskt inslag i näringslivets utveckling. Så torde förhållandena vara också i framtiden även om svårigheterna att upprätthålla den rollen är större på en stagnerande än på en expansiv marknad. De stora strukturförändringamas tid är sannolikt över när det gäller handeln. På specialvaruområdet finns emellertid fortfarande utrymme för betydande strukturrationaliserande åtgär- der. lnom industrin, även de branscher som har direkt kooperativ anknytning, finns betydande utvecklingsmöjligheter, såväl sådana som har samband med en kooperativ profilering av varuutbudet och förädling av lantbrukets produkter som sådana som är av mer konventionell skaleffekttyp. I detta avseende torde den stationära särarten inte behöva verka hämmande på utvecklingsviljan. Däremot finns i den kooperativa formen vissa finansiella restriktioner som successivt ställt kooperationen inför allt svårare kapitalpro- blem. Det torde sålunda som utvecklas ytterligare i ett senare sammanhang— främst vara på detta område som hindren finns för kooperationen att ta en mer aktiv del i den svenska ekonomins utveckling.

Rimlig prisstabilitet

Kooperationens roll i fråga om det samhällsekonomiska målet rimlig prisstabilitet är relativt indifferent. Generellt synes kooperationen och i synnerhet konsumentkooperationen i stor utsträckning betrakta konkurren- sen som ett medel att till konsumenternas fromma åstadkomma låga priser och främja effektiviteten.

Generellt gäller ocskå en strävan hos kooperationen att minimera föräd- lings— och distributionskostnadema. Detta ligger i både konsument- och producentkooperationens mål. De skillnader som finns består i att konsu- mentkooperationens mål är knutet till de totala kostnaderna, dvs. konsument- prisema, medan lantbrukskooperationens principiella mål är att maximera avräkningsprisema till leverantörema/medlemmama.

När det gäller lantbrukskooperationen är prissättningen i betydande grad administrerad genom jordbruksregleringen. I denna ingåri regel vissa krav på rationalisering som verkar prispressande. I detta sammanhang bör också noteras att lantbrukskooperationen inom vissa branscher har en monopolis- tisk eller annars en storleksmässigt dominerande roll på marknaden.

Kooperationens sammansatta målstruktur, dvs. omfattande såväl ekono- miska och sociala som regionala och demokratiska målkomponenter, påver- kar sannolikt kooperationens prisstabiliserande roll. Den kooperativa verk- samheten inom bl. a. handeln är relativt arbetsintensiv. De personalgrupper det gäller har i betydande utsträckning varit lågavlönade. I den mån kooperationen medverkat till en mer rättvis lönestruktur har detta inneburit kostnadskonsekvenser som motverkat de prisstabiliserande intressena. Då emellertid även samhället har exempelvis rättvis inkomstfördelning som ett mål för den ekonomiska politiken kan några invändningar inte resas mot kooperationens höjningar av låginkomsttagamas lönenivå med de prismässi- ga konsekvenser detta haft.

Regional balans

För näringslivet står detta mål i viss motsatsställning till bl. a. tillväxtmålet. Förhållandena är desamma för kooperationen. Kooperationen har som medlemsorganisation som bygger på solidaritet starka krav på sig att ta ett stort regionalpolitiskt ansvar när det gäller att driva och upprätthålla ekonomisk verksamhet även där strikta konventionella företagsekonomiska förhållanden talar för motsatsen. Kraven på kooperationen torde i dessa avseenden vara betydligt större än på privat verksamhet inom motsvarande sektorer.

Det torde emellertid inte bara vara kraven på kooperationen som är större. Även förutsättningama är större. Detta sammanhänger inte endast med den formella medlemsanknytningen utan framför allt med verksamhetens inte- grerade struktur. Det funktionella sambandet med medlemmamas behov är en del i detta. En annan del är integrationen vertikalt och horisontellt som ger kooperationen betydande möjligheter att ersätta och förnya annars hotad verksamhet.

Särskilt under senare år har kraven på mer lokalanknuten varu- och tjänsteproduktion rests. I dessa krav har ingått att initiativ, ledning och utformning av verksamheterna i högre grad borde knytas till lokala intressen. Detta för att undvika centralisering, byråkratisering, alienation, resursslöseri etc. För en utveckling i denna riktning erbjuder kooperationen en användbar företagsform. För viss verksamhet kan nuvarande kooperativa organisationer utgöra en lämplig bas för utveckling. För andra verksamheter behövs kanske nya kooperativa former, organisationer och initiativ.

Förutsättningama för en utveckling av kooperationen på detta område är för närvarande goda. Detta bl. a. med hänsyn till den samhällsekonomiska situationen som starkt begränsar en samhälleligt organiserad och finansierad utbyggnad av den offentliga sektorn. Men också med anledning av den ideologiska och opinionsmässiga svängning mot ett bredare och djupare individuellt engagemang för en ny livsstil som pågår. Denna ”livsstil” kännetecknas av ett direkt personligt ansvar för det egna och samhällets

emotionella, sociala och ekonomiska förhållanden. I sökandet efter lämpliga former för denna strävan har redan den kooperativa formen kommit i blickpunkten.

Socialt ansvar

Under senare år har kraven från såväl samhället som från andra att företagen skall ta ett vidgat socialt ansvar aktualiserats. Kraven har inte varit särskilt preciserade. Samtidigt har också rests krav på ytterligare effektivisering av näringslivet för bättre konkurrenskraft på export- och importmarknaden. Dessa krav innebär en målkonflikt som inte har någon självklar lösning. När det gäller privat näringsliv kan dock hävdas att det finns en principiellt någorlunda klar gränsdragning. Företagets huvudansvar gäller det egna företagets ekonomiska resultat. Ansvaret för den sociala välfärden åvilar i princip andra, främst samhällets myndigheter.

Det som sagts om kooperationens regionalpolitiska roll gäller i lika hög grad kooperationens sociala ansvar. Kooperationen skall bedriva ekonomisk verksamhet för sina medlemmars räkning. Samtidigt skall den enligt medlemmarnas uttalade vilja — genom denna ekonomiska verksamhet men också genom andra aktiviteter tillgodose eller främja vissa andra kollektiva behov som inte direkt eller åtminstone inte enbart tillgodoser medlemmarnas intressen. Konsumentkooperationen skall exempelvis även vara en allmän konsumentpolitisk organisation, och lantbrukskooperationen har en klar regionalpolitisk målsättning. Och som redan tidigare sagts förväntar sig både medlemmar och samhället att kooperationen skall ta ett betydande sysselsätt- ningspolitiskt ansvar. Detta gäller också på andra områden. Kooperationen förväntas exempelvis spela en aktiv roll inom ramen för den sociala bostadspolitiken.

Av det som sagts framgår att kooperationen sådan den hittills utvecklats i Sverige i betydande utsträckning haft en social inriktning som överensstämt med samhällets egen målsättning. I vissa fall har kooperationen föregripit samhällets insatser, i andra har dock konkurrensen satt gränser för möjlighe- terna att ta ett ytterligare socialt ansvar.

Demokratiseringen av näringslivet Näringslivets demokratisering kommer säkerligen att även under 1980-talet vara aktuell. Med utgångspunkt i de tre ansatser som nämnts tidigare (s. 49) nämligen

D ökat samhällsåtagande och samhällsinflytande El ökad insyn och inflytande för de anställda genom lagar och avtal El kollektivt ägarinflytande för de anställda.

Det kan konstateras att kooperationen i sin nuvarande form och funktion utgör en fjärde ansats som i viss mån konkurrerar med eller ersätter andra ”lösningar” men också har sina begränsningar. Dessa frågor diskuteras ytterligare senare i ett särskilt kapitel. Här skall endast konstateras att demokratiseringsfrågorna är av central betydelse för kooperationen. Den för

kooperationen klassiska principen en medlem en röst ställer medlemskapets centrala betydelse under debatt vid krav på direkt inflytande från andra. dvs. främst de anställda. Bland andra specialproblem på detta område kan nämnas de av kooperationen hel- eller delägda aktiebolagen. Dessa företag saknar ofta flera kooperativa särdrag, särskilt vad gäller ledningsfunktionema.

Andra ]örlzållanden

Även i andra avseenden har kooperationen egenskaper som måste bedömas positivt utifrån samhälleliga synpunkter. Medlemsanknytningen innebär bl. a. en starkare integrering med egna nationella intressen som kan fungera som en motvikt till privata multinationella företags. Detta underlättar bevarandet av ekonomisk, teknisk och industriell potential inom landet, vilket av många skäl är positivt.

Ett annat resultat av medlemsanknytningen är ett fördjupat engagemang och skolning i villkoren för ekonomisk och annan samhällelig verksamhet. Som folkrörelse medverkar kooperationen till att på det ekonomiska området sammansmälta individuella behov och önskemål med näringslivets och samhällets villkor och förutsättningar.

Genom internationell kooperativ samverkan kan internationell handel med varor och tjänster utvecklas som delvis bygger på andra intressen än de traditionella. Särskilt när handeln i övrigt till allt större del kontrolleras av stora multinationella företag kan en internationell kooperativ samverkan utgöra ett balanserande inslag av betydelse även utanför kooperationens egna led.

Ett annat exempel på kooperationens värde är u-landspolitiken. På detta område kan kooperationens erfarenheter av lokalt anknuten ekonomisk verksamhet inom lantbruk och varudistribution vara av betydande värde i intemationellt biståndsarbete.

Sammanfattande slutsatser

När det gäller kooperationen i 1980-talets svenska samhälle kan sammanfatt- ningsvis konstateras att kooperationens och samhällets målsättning i bety- dande utsträckning sammanfaller eller kompletterar varandra. Detta bör utgöra en god grund för den kooperativa verksamhetsformens fortsatta tillämpning bl. a. på områden där annars privat eller offentligt organiserad verksamhet övervägs.

Förutsättningama för en volymmässig kooperativ expansion på detaljhan- delsmarknaden synes dock vara begränsad på grund av den privata konsum- tionens stagnation. Även på detta område har dock kooperationen en viktig roll när det gäller att effektivisera konkurrensen samt utveckla och producera bättre produkter.

Dagens diskussion om en utveckling av ett samhälle präglat av ”livskvalitet ” kan på sikt innebära nya kooperativa verksamheter av betydande omfattning. Det gäller här en samhällsforrn med utbyggd ”närproduktion” av både varor och tjänster som bygger på lokala behov och initiativ. För detta finns behov av olika former av konsument-, producent- och tjänstekooperativ.

Utifrån de krav som ställs på det ”goda samhället” erbjuder alltså

kooperationen en lämplig organisatorisk och funktionell form. Detta är dock inte en tillräcklig förutsättning för att en sådan utveckling skall komma till stånd. Utvecklingen kan inte beslutas av samhälleliga organ, utan förutsätter individuella och kollektiva initiativ av berörda personer. För att dessa initiativ skall tas och kunna utvecklas fordras en för kooperationen någorlunda gynnsam omvärldsmiljö. Denna förligger för närvarande inte. Den ekono- miska och näringspolitiska lagstiftningen, de samhälleliga och privata institutionerna och gällande krav vid organisationen av varu- och tjänstepro— duktion är idag knutna till de privata och statligt/kommunala verksamhets- formema. Det gäller bl. a. associationsrätten, kapitalmarknaden och närings- politiken. En kooperativ utveckling i överensstämmelse med samhällets behov och kooperationens möjligheter förutsätter därför vissa reformer på bl. a. de nämnda områdena. Dessa frågor behandlas ingående i senare kapitel.

3.3 Kooperationen inom industrin 3.3.1 Inledning

Kooperativ verksamhet bedrivs inom många områden. I Sverige finns den största kooperativa verksamheten inom näringsgrenama tillverkningsindustri och handel.

Den kooperativa industrin är en relativt liten del av den totala industrin. År 1976 sysselsatte den kooperativt ägda industrin ca 65 000 pesoner ellerknappt 7 % av den totala industrisysselsättningen. Även om andelen således är begränsad är den dock så pass omfattande att det finns orsaker att analysera den närmare. Detta även av flera andra orsaker. Dels finns den kooperativa industrin koncentrerad till vissa för landet betydelsefulla branscher. dels arbetar denna företagsgrupp i speciella former och under speciella villkor, dels innefattar den kooperativa företagsfomien vissa speciella egenskaper som kan vara av särskilt intresse också i den omvandlingsprocess som svenskt näringSIiv totalt genomgår för närvarande.

En central fråga i detta sammanhang är givetvis också den kooperativa industrins betydelse för kooperationen som sådan, dvs. de kooperativa förutsättningama för industriell verksamhet.

Utom en redovisning av den kooperativa industrins hittillsvarande utveck- ling oeh nuläge utifrån både allmän näringspolitisk och kooperativ utgångs- punkt kommer analyser i detta sammanhang i stor utsträckning att inriktas på den kooperativa industrins förutsättningar och möjligheter under 1980-talet. Redovisningen och diskussionen i det följande bygger i huvudsak på en specialstudie som kooperationsutredningen låtit genomföra.l

3.3.2 Den kooperativa verksamhetens roll i svenskt näringsliv Allmän orientering och avgränsning Som redan nämnts sysselsatte den svenska kooperativa industrin 65000 personer eller knappt 70/0 av samtliga industrisysselsatta år 1976. Dessa uppgifter bygger på en bearbetning av företagsregistret som kooperationsut—

' Fredriksson, C och Ljunggren, S: Koopera- tionens industrisektor i l980—talets Industri-Sve- rige en analys av histo- risk utveckling, nuläge och framtidsutsikter, Ds l l98l:12.

] Kooperationen i Sveri- ge, SOU 1979:62.

redningen tidigare redovisat.l Andra redovisningsprinciper arbetsställesta- tisik visar ytterligare 3 000 sysselsatta inom svensk kooperativ handel. Av de 65 000 kooperativt sysselsatta var ca 61 500 eller 95 % sysselsatta vid företag anslutna till LRF-organisationer, dvs. lantbrukskooperativa företag och KF-organisationer. Resten bestod av olika konsument— och producent- kooperativa organisationers industriföretag. Detta redovisas i tabell 3.1.

Tabell 3.1 Sysselsatta vid kooperativ tillverkningsindustri år 1976

Organisation Antal Fördelning sysselsatta %

KF/Konsum 20 900 32.3 HSB 1 100 1,7 OK 500 0.8 Fonus 50 0.1 LRF-organisationer 40 600 62,7 Ovriga 1 600 2.4 Totalt 64 800 1000

Källa: Centrala företagsregistret.

På grund av brister i statistiken och skillnader i definitionerna överensstäm— mer dessa uppgifter inte helt med annan statistik. I Fredriksson/Ljunggrens studie— som bygger på organisationsstatistik — har sålunda KF:s industrigrupp redovisats för 26 000 sysselsatta och LRF:s för 45 000.

Vidare bör i detta sammanhang påpekas att de löntagarägda företagen som 1979 sysselsatte ca 2 000 personer inte ingår i de här redovisade uppgifter- na. '

Framställningen i fortsättningen kommer att begränsas till de två stora kooperativa företagsgruppema, dvs. den konsumentkooperativa till KF och konsumentföreningama anslutna industrin och den lantbrukskooperativa till LRF anslutna industrin. Den senare avser företag anknutna till Svenska Lantmännens Riksförbund, Sveriges Slakteriförbund och Sveriges Skogsäga- reföreningars Riksförbund.

Statistiska data om de i analyser ingående företagen har i regel inte sträckt sig längre fram i tiden än t. o. m. 1978. Utvecklingen under 1979 och senare har därför endast i begränsad omfattning kunnat redovisas i siffror. Det betyder bl. a. att de stora förändringarna inom skogsägarkooperationen under 1979 och senare inte kunnat beaktas i den statistiska redovisningen. För de allmänna bedömningarna om kooperationen under 1980-talet som redovisas har dock utvecklingen fram till mitten av år 1980 och de då kända förhållandena utgjort grunden.

Konsumentkooperationens industri

Historiskt kan först konstateras att konsumentkooperationens industriella verksamhet är nästan lika gammal som konsumentkooperationen som sådan. Redan tidigt i början på detta sekel fann flera konsumentföreningar det nödvändigt för att trygga tillgången på varor att enskilt eller gemensamt

etablera och driva viss egen produktion av livsmedel på bageri— och slakteri/charkuteriområdena. I några fall etablerades också 5. k. arbetarpro- duktionsföreningar, dvs. arbetskooperativ, med uppgift att tillverka varor för konsumentkooperationen.

Det var emellertid först under 1920-talet och senare som uppbyggnaden i KF:s regi av en konsumentkooperativ industrigrupp kom till stånd. Flertalet av de företag som ingår i dagens konsumentkooperativa industrigrupp etablerades eller förvärvades under perioden 1920—1950.

Även om den tidiga expansionen var stark, måste det konstateras att KF:s industrisektor är 1950 var av förhållandevis begränsad omfattning. Eftersom produktionskoncentrationen i näringslivet vid denna tidpunkt var långt mindre än idag utgjorde dock KF en av Sveriges största industrikoncemer redan år 1950. Det totala försäljningsvärdet (egen tillverkning) uppgick till ungefär 1 040 milj. kr. Antalet sysselsatta uppgick vid samma tidpunkt till totalt ca 17 400 personer, varav 10 377 i sektorer utanför livsmedelsbran- schen.l

Av hela landets tillverkningsindustri (inkl. gruvor) svarade således KF- företag vid denna tidpunkt för 4.8 % av saluvärdet och 2,2 % av sysselsätt- ningen. KF-gruppens anmärkningsvärt högre andel av försäljningsvärdet än av antalet sysselsatta beror på det stora inslaget av livsmedelsindustri vilken genomgående har ett högt saluvärde per sysselsatt i KF:s egenproduk- tion.

Utvecklingen under de första 50 åren innebar att vitt skilda verksamheter inlemmades i KF-gruppens led. Verksamhetsinriktningen år 1950 var som en följd härav splittrad på ett stort antal delbranscher. Ingar 3.1 redovisas tillverkningens fördelning på tio olika branschgrupper.

Maskinindustri 2% (20 mkr) Jord— o. stenvaror S% (50 mkr) i Elektrorndustri 2% (20 mkr)

X

Gummi o. plast 3% (40 mkr)* Kemi 1% (10 mkr)— Massa o. papper 4% (40mkr) Trävaror 1% (10 mkr) Teko- o. läder $% (60 mkr)

Bageri3) m.m. 12%

Skyddad livs— medelsindustri 33% 33% (350 mkr)

Slakteri m.m. 20%

, Övrig skyddad livsmedelsind. 1%

Kolonial m.m. 4%

Oljeproduktion4l 38% Konserver m.m. 1%

Konkurrensutsart livs— medelsindustri 43% (450 mkr)

F igtrr 3.1 KF—järetagensZ fördelning på olika branschgrupper år 1950 ( saluvärde egen produk- lion).

Källa: KF.

' Siffrorna är inte helt exakta då uppgifter om de föreningsägda bage- rierna och om den för- eningsägda malt- och läs- kedryckstillverkningen har skattats. 2 Med KF-företagen eller KF-gruppen menas här och i det följande såväl KF:s egen som konsu- mentföreningamas egen industriella verksamhet. 3 Uppgiften skattad då någon exakt siffra för de föreningsägda bagerierna ej går att få. 4 Uppgiften skattad då någon exakt siffra för Karlshamns Oljefabriker inte gått att få.

Figur 3.2 [(F-företagens fördelning på bransch- grupper är 1950 (antal anställda).

' Källa: KF.

Elektroindustri $% (1 400 syss.) X

M k' ' d 47 Bageri” åååfndcitfsiiisanigl 5 min . o a (730 syss.) ox m.m. 186 (5500 sVSs.)

Jord o. 18% stenvaror Slakteri m.m. (2500 syss.) _ 12% Övrig skyddad / livsmedelsind. Gummi o. 1% plast 8% "' Kolonial, kon— (1300 syss.) server m.m. S% Kemi 10/ / - 0 (200 sys?) Oljeprod. 46 Konkurrensutsatt Massa :) x _ livsmedelsindustri ' Teko 0- lader 9% (1600 syss.) papper 10%

(1800 syss.) Trävaror 3% (400 syss.)

12% (2100 syss.)

Anm: 1) Uppgiften skattad

Det höga försäljningsvärdet per sysselsatt inom speciellt den vegetabiliska oljeproduktionen förrycker jämförelsen något. Mätt som andel av sysselsätt- ningen blir den branschmässiga fördelningen som jigur 3.2 utvisar.

Av figurerna 3.1 och 3.2 framgår klart den dominans livsmedelssektom hade inom de egna tillverkningsleden i början av 1950-talet. Jämförelser med riksgenomsnittet visar att KF år 1950 dels saknade produktion inom vissa branscher, såsom transportmedelsindustri och metallvaruindustri, dels hade en mycket stark ”överrepresentation” inom livsmedelsindustrin. Vidare hade KF en tyngre förankring inom delbranschema gummi- och plastindustri samt inom jord- och stenindustri.

Från 1950 följde en period av stark expansion för svensk och kooperativ industri. Försäljningsvärdet av KF-gruppens industriproduktion ökade mel- lan åren 1950 och 1975 från 1 miljard kronor till knappt 6 miljarder kronori löpande priser. Detta är som framgår av figur 3.3 en utveckling som varit långsammare än för tillverlmingsindustrin som helhet.

Försäljningsvärdet av KF-gruppens industriproduktion ökade under perio- den 5,4 gånger. Motsvarande ökning för hela tillverkningsindustrin var 8,3 gånger. Det var framför allt under 1950-talet och inledningen av 1970-talet som hela tillverkningsindustrin växte snabbare än KF-gruppen.

Den totalt sett långsammare utvecklingen för KF-företagen kan förklaras med skillnader i sektortillhörighet.

Huvuddelen av KF-gruppens produktion ligger inom konsumtionsvarusek- tom, en sektor som expanderat långsammare än andra sektorer. Tabell 3.2 visar ökningen av försäljningsvärdet för olika sektorer.

Trots att ökningen av försäljningsvärdet på sektomivå varit större än eller lika stor hos KF-gruppen som för hela den svenska tillverkningsindustrin har alltså skillnaden i branschsammansättningen medfört att KF-gruppen som helhet ökat mindre än industrin som helhet.

Saluvärdeindex

1000 goo Hela industrin

700 600

500

400

300

200

100

1950 1960 1970 1975 År

Tabell 3.2 Saluvärdets ökning inom olika sektorer för KF—gruppen resp. för hela industrin mellan 1950 och 1975 (ökning antal ggr)

Industrisektor KF-företagen Hela industrin Konsumtionsvarusektom 4,3 _ 3,8 Skogssektom 13 ,6 8,9 Verkstadsindustri 12,7 12,5 Ovrig industri 10,6 10,6

Källa: KF, SOS Industri.

Sammanfattningsvis kan beträffande förändringar i KF:s industrisektor under perioden 1950—1975 konstateras att den i huvudsak följt samma riktlinjer som industrin som helhet. Vissa olikheter har dock noterats. Bl. a. har den relativa ökningstakten i saluvärde successivt minskat för KF-gruppen i jämförelse med industrigenomsnittet. Den ”egna” sysselsättningsutveck- lingen — dvs. exkl. uppköp av andra företag - har varit starkare i KF än för industrin som helhet och även i förhållande till andra stora företag. Vidare har ökningen av saluvärdet per anställd varit något långsammare inom KF än för

Figur 3.3 Saluvärdets ut- veckling för [(F-gruppen resp. hela industrin mel- lan åren 1950 och 1975 (index).

Anm: Löpande priser, logaritmisk skala, index 1950=100. Källa: KF, SOS Industri.

Figur 3.4 KF-jöretagens fördelning på bransch- grupper år 1975 (saluvär- de egen produktion).

Källa: KF.

industrin som helhet beträffande flertalet sektorer och delperioder. 1 den mån detta grova mått kan ses som ett uttryck för produktivitetsutveckling och vinstmarginaler kan således konstateras att KF:s relativa position har försämrats något under perioden. Det har även konstaterats att branschför- skjutningen mot expansiva sektorer har varit mindre för KF-företagen än för industrigenomsnittet. Slutligen har noterats att ur regionalpolitisk synvinkel har KF i högre grad uppehållit sysselsättningen under perioden än industrin som helhet.

Beträffande [(F—gruppens struktur och omfattning år 1975 kan noteras att KF:s totala saluvärde (egen tillverkning) uppgick till 5 980 milj. kr. Antalet sysselsatta var vid samma tidpunkt 25 927, varav 16 670 i sektorer utanför livsmedelssektom.

Av hela saluvärdet inom svensk industri svarade KF-företag år 1975 därmed för 3,1 %. Andelen av sysselsättningen var fortfarande lägre eller ca 2,7 %. Skillnaden mellan dessa båda andelar förklaras av att livsmedelsindu- strin som har ett högt saluvärde per sysselsatt — väger relativt sett tyngre inom den KF-anknutna industrin än inom svensk tillverkningsindustri som helhet. Väl att märka är dock att medan saluvärde-andelen har sjunkit har sysselsättningen ökat sedan år 1950.

Branschstrukturen hade genomgått betydande förändringar under 1950- och l960-talen. Ännu 1975 svarade dock livsmedelssektom för mer än hälften av KF-gruppens intäkter (se]igur 3.4).

Maskinind.4% Elektro- 1230 mkr) ind. 4%

- (260 mkr) 3253. ååÄten X ' Bageri m.m. 11%

Skyddad livs—

(310 mkr) medelsindustri 37% (2190 mkr) Gummi o, plast 10% . (580 mkr) Slakteri m.m. 22% Kemi 2% (100 mkr) Massa o. , Ö . Papper 11% 1 = / vr|9 skyddad (630mkrl 3% Trävaror Kolonial m.m. 3% (150 mkr)

" / Konserver m.m. Konkurrensutsatt = Teko o. lader livsmedelsindustri 4% (210 mkr) Olle" 22% (1320 mkr) prod 13%

Som framgår vid en jämförelse mellan figur 3.4 och figur 3.1 var det enbart teko och läder samt elektroindustri (och oljeproduktion) som relativt sett vägde lättare i KF:s produktmix år 1975 än 25 år tidigare. Gummi- och plastindustri respektive massa- och pappersindustri väger däremot från intäktssynpunkt tyngre nu än tidigare.

Resultatet av förändringarna kan också illustreras med följande figur över sysselsättningen år 1975 (se figur 3.5).

Elektro- ind. 8% (2000 syss.) Bageri m.m. 12% Skyddad livs-

Maskinind. 6% - - (1 500 syss.) r2n7eåelsmdustn (6700 syss.) Jord- o. sten- Slakteri varor 10% m.m. 12% (2 500 syss.) Övrig skyddad 2% _ Kolonial m.m. 2% E&åurfens' Glummåå. . Konserver m.m. 4% livsmedels- pyast 1 ' industri (3600 syss) Oljeprod S% 10% (2500 syss.) Figur 3.5 KF—företagens _ () Teko o. läder 7% fördelning på bransch- Kem12 Å) (1700 syss.) gmpper år 1975 (antal (500 syss.) Massa o. Träva- s sselsatta) papper ror 4% y ' 12% (1 100 syss.) __ (3100 syss.) Kalla: KF.

Vid en jämförelse med industrin som helhet framgår tydligt att tekosektoms nationella tillbakagång inte fullt upp motsvaras av en minskning inom KF. Också massa och papper väger numera tyngre inom KF än inom industrin som helhet. Beträffande andra branscher är situationen år 1975 påfallande lik den år 19 50. Ett viktigt undantagär dock de två verkstadsbranschema maskin- och elektroindustri. Dessa delbranscher har ökat sin relativa andel av industriproduktionen i riket mycket kraftigt under 1950- och l960-talen. Som tidigare konstaterats har KF:s elektroindustri tappat andelar medan maskin- industrin ökat sin relativa vikt. I jämförelse med riksgenomsnittet har dock KF:s maskinsektor utvecklats klart långsammare.

Samma konstateranden kan formuleras i marknadsandelar. Därmed avses KF:s andel av landets industriproduktion. Andelsvinster har gjorts inom konsumtionsvarusektom samt skogssektom medan marknadsandelen inom verkstadssektom samt inom övriga branscher har stagnerat eller minskat sedan år 1950 (se tabell 3.3).

Tabell 3.3 KF-gruppens andel av svensk produktion år 1975 (saluvärde, milj. kr) ___—___”— Industrisektor” KF-företagen Hela riket Marlmadsandel, %

___—”___—

Konsumentionsvarusektom,

varav 3 762 32 195 11,7 skyddad livsm.-industri 2 161 18 059 12,0 — konk. livsm.-ind. 1 316 7 177 18,3 teko m.m. 285 6 959 4,1 Skogssektom 707 34 090 2,1

Malmbaserad ind. - 19 800 —

Verkstadssektom 497 73 639 0,7 övriga branscher 1 010 33 245 3,0

Samtliga sektorerb 5 976 173 169 3,5

___—E

” Enligt SIND:s sektorsindelning. b Exkl. malmbaserad industri. Källa: KF, SOS Industri.

Ur regionalpolitisk synvinkel har KF:s utveckling varit positiv. Tillväxten i sysselsättning har varit kraftigast i regioner som haft stora sysselsättningspro- blem under senare år. Tillväxten i Norrland och Västsverige har sålunda tillfört dessa områden ca 3 000 sysselsättningstillfällen. Även i övriga delar av landet har dock KF ökat sin sysselsättning.

Tabell 3.4 KF-företagens regionala fördelning år 1975 sektorsvis (antal anställda)

Konsum- Skogs- Verkstads- Övriga tionsvaror” sektorn sektornb branscher Stockholm 1 449 12 1 530 2 682 Östra Mellansverige 979 2 501 | 766 | 466 Småland etc. 735 139 68 I 650 Sydsverige 2 161 402 28 Västsverige 928 1 397 96 606 Norra Mellansverige ] 233 68 219 9 Norrland 930 91 10 Summa 8415 4117 4172 6451

Exkl. bagerier. b Exkl. förmedlingsverksamheten inom Bygg. o. Transport. Källa: KF.

Koncentrationen av den expansiva verkstadssektom och sektorn övriga branscher till de sydöstra delarna av Sverige består. Nya produktlinjer inom skogssektom ligger i Västsverige medan sysselsättningen i Norrland återfinns inom konsumtionsvarusektom. Lokaliseringen av Vinetta till Östersund har starkt bidragit till det senare. Ur nationell synvinkel har konsumtionsvaru- sektom under 1970-talet visat (och förväntas fortsätta att visa) en klart långsammare tillväxt jämfört med exempelvis verkstadssektom.

Som helhet innebär förändringarna sedan år 1950 att KF ökat sin sysselsättningsandel i samtliga riksområden (figur 3.6). Denna ur regionalpo- litisk synvinkel positiva utveckling kommer givetvis att även innebära att ett ökat socialt ansvar i framtiden kan komma att utkrävas av KF. Speciellt kännbart kan detta komma att bli i tider av snabb strukturomvandling inom industrin som helhet.

Det senare understryks mycket tydligt om man studerar den regionala fördelningen från ortssynpunkt. Av KF:s samtliga produktionsställen kan man finna inte mindre än ett 30-tal där KF antingen är den dominerande industrin på orten eller där orten i sig har en svag industristruktur.

Mot denna bakgrund kan den konsumentkooperativa industrigruppen uppvisa en relativt positiv utveckling under de senaste åren.

Denna slutsats gäller främst för åren 1975-1978, dvs. för den tid analysen omfattar. För tiden därefter har endast vissa generella data för Industribolaget stått till förfogande. Såvitt kunnat bedömas av dessa har den positiva utvecklingen fortsatt även efter 1978. Detta gäller bl. a. investeringar och export. Det senaste året karakteriseras dock, totalt sett, försäljning och sysselsättning av en stagnation sammanhängande med bl. a. avyttrng av flera industrienheter.

dom:—E— mOw .n—v— uSäv— .Emmzåeå: %& .— :omåååwhääåäm -E 852 å så RQ % 532563: 326 Eeå Enååååmäoää Qom—Simi! a.m. kåb—

äååEoEwEäeE 55 owned—ata xooe bmw: Hot—mm:: 932: Som—BEEZ! .öåo: E% EbmstmmESCoZE 6.— em oumpnmem åååh än Egoåwwctågå :omEEumeo ä _ovcm ändå—utdog:— .oxo Om BE now—096 axe 2 EE =SB än 3335? En HovuwäwE—vmuwn— 522 Som a_bwse=_mw=_5uo>__c 6.— oxo » 908 ”U— HQ oxo N | BcEE om:—53 E? äs cowååwcgäåcämåomäm .eoumai be:: Homme E% | meta:—UE -&ESEZE 2295 nov 22 =: 5206 T än mEEummEo mcowSouin— .äw:_=o_wc_E_m=ow_oa 93:me så: znoozan 60:63 means.—wiv— N .m ååå >o Hmmm—eb 58 än oem—mä && Små 506an EEE—m stop Boc. dö metan—&: _82 >o wow—So: Husums—0.5 Etac :o .må: Bm 32 :; nu: meo—= 36 unga zoo Hmn,—Eo— mxmå: =E mEmw=t3wo>EEmseE aa o; EE mha zoo EZ emzoE ån.—m :ococEsmcox Små.—a :60 55.65 awesome.—moon ooo—oä— _ um Emme ma mos—Edo,— m &_ om 5285 opened soo &: oemEEoE Sonam E% 5265 opEåmbop capo—32355 :un—

Emooö md I 0.0 D 5805 m;. I Q— & Eoooö m.m l QN & Ewoo—n I 06 www

150 3) Omsättning 150

b) Sysselsättning

1975 76 77 78 1975 76 77 78

150 e) Förädlingsvärde per sysselsatt 150 dl Export

1975 76 77 78 1975 76 77 78 |

. KF-företagen el Investeringskvot %

...—__ .. Tillverknings- industrin

Figur 3.7 a—e En jämfö- relse av KF:s utveckling med utvecklingen inom hela tillverkningsindu- strin (1975 = 100, fasta priser).

1975 76 77 78

KF—gruppens mer gynnsamma omsättningsutveckling gäller också vid en bransehvis jämförelse för sju av de tio branscher där KF har egen tillverkning. Inom den skyddade livsmedelsindustrin har omsättningsutvecklingen varit ungefär lika. Särskilt positiv har KF:s utveckling i förhållande till industri- genomsnittet varit inom tekoindustrin, massa- och pappersindustrin, gummi- och plastindustrin samt elektroindustrin.

En sammanfattande bedömning av KF-gruppens utveckling, nuvarande struktur och konkurrenskraft ger anledning till följande slutsatser:

:l KF har under den senaste lågkonjunkturen upprätthållit sysselsättningen bättre än övrig svensk industri. Det är enbart inom den skyddade livsmedelsindustrin och elektroindustrin man redovisar sämre sysselsätt- ningsutveckling. _ KF visar trots en högre upprätthållen sysselsättning en bättre produktivi-

tetsutveck/ing än övrig svensk industri (undantag massa- och pappersin- dustri samt kemisk industri).

_ KF har en något sämre investeringsutveckling än övrig svensk industri

utom inom den skyddade livsmedelsindustrin, tekoindustrin, gummi- och plastindustrin samt inom maskinindustrin.

Zl KF har i allt högre utsträckning två typer av industriell verksamhet: en med detaljhandelsledet integrerad industri resp. en helt fristående industri. 1978 års omorganisation med bildandet av det fristående KF Industri AB, utgör enbart den logiska slutsatsen av en utveckling som startat långt tidigare. EI Flera av KF:s exportorienterade företag torde ställa stora krav på investeringsmedel för tillfredsställande produktivitets- och lönsamhetsut- veckling. Vissa sådana företag har avyttrats under senare tid. [1 KF:s företag med inriktning på konsumentvaror - den integrerade industrin har vad gäller den svenska marknaden i mycket stor utsträckning ”att leva med” i det marknadsutrymme detaljhandelsledet lyckas tillskansa sig. Möjligheterna till samordning, produktbyten etc. över gränserna mellan KF och andra detaljhandelsblock förefaller vara mycket begränsade. El KF har en organisation för den industriella verksamheten som synes ha vissa svagheter ur strikt ”affärsmässig” synvinkel. För de integrerade företagen kan den administrativa inordningen i KF:s ekonomiska förening medföra risker för felallokering av resurser ur affärsmässig synvinkel för industriföretagens del samt en komplicerad beslutsgång. Från ”koopera- tiv” synpunkt kan dock integrationen ha vissa fördelar. De numera icke-integrerade företagens handlingsmöjligheter torde i princip ha ökat efter bildandet av KF Industri AB. Ett frågetecken kan dock fortfarande sättas för vilken roll man önskar ge styrelsen i denna grupp av företag.

[1 Inom den företagsgrupp som tillhör KF Industri AB synes finnas

betydande krav på omstruktureringi olika former för att definitivt befästa en positiv trend. Inom gruppen finns enheter som utvecklats positivt och som har en stark marknadsställning. Dessa och bildandet av KF Industri AB kan utgöra grunden för en aktivering av hela den industriella planeringsprocessen inom KF och för genomförandet av de ytterligare åtgärder som behövs för att stärka industrigruppens ställning.

] Med LRF-gruppen el- ler LRF-företagen avses här de industriföretag som ägs av organisatio- nerna anslutna till LRF.

Figur 3.8 LRF företa- gens bransch/ördeln ing år 1950 (saluvärde).

Källa: Olika branschför- bund inom LRF.

Lantbrukskooperationens industri

Historiskt har LRF-gruppensl utveckling varit mer splittrad än KF—gruppens. Industriell verksamhet i småskaleform förekom redan under 1800-talets senare år främst i lokala mejeriföreningars regi. Den första gemensamma branschorganisationen inom denna sektor, Svenska Lantmännens Riksför- bund, bildades 1905 men det definitiva organisatoriska genombrottet för en organisationsform bestående av lokalt eller regionalt organiserad industriell verksamhet anslutna till branschmässiga riksorganisationer kom först under 1930-talet. Den för lantbrukskooperationens industribranscher gemensamma huvudorganisationen utvecklades också under 1930-talet men fick sin nuvarande form och funktion först 1970.

Den industriella verksamheten inom lantbrukskooperationen var av väsentligt större omfattning år 1950 än industriproduktionen inom konsu- mentkooperationen. Det totala saluvärdet uppgick till 2 140 milj. kr och antalet sysselsatta var ca 23 000. I denna siffra torde dock även ett antal föreningsfunktionärer utan direkt koppling till industriverksamheten ingå. Detta motsvarade9,8 % av hela den svenska industrins saluvärde och 3,6 % av den industriella sysselsättningen.

LRF-företagen bestod 1950 till Övervägande del av företag med tillverkning inom den s. k. skyddade livsmedelsindustrin. Därutöver förekom enbart produktion inom vissa delar av annan livsmedelsindustri, inom skogssektom samt inom metallvaruområdet (se figur 3.8).

Massa o. papper trävaror 9%

(200 mkr) X Metallvaruind. Konkurrens- 1% (10 mkr) utsatt livs- x '., medelsind. S% (100 mkr)

; Skyddad livsmedelsind. 85% (1800 mkr)

Metallvaru- ind. 1% (300 syss.)

l

Massa o papper samt trävaror 20% (4 700 syss.) Konkurrens— utsatt livs— X - medelsind. O% Skyddad livsmedelsind. (100 syss.) 78% (18 200 syss.)

I likhet med vid redovisningen av KF kan konstateras att försäljningsvärdet per sysselsatt inom livsmedelsindustrin är högre än inom andra branscher. Mätt som andel av antalet sysselsatta blir den branschmässiga fördelningen som jigur 3.9 utvisar.

På grund av livsmedelssektoms mycket dominerande ställning inom producentkooperationen är några branschjämförelser med övrig svensk industri ej meningsfulla.

LRF-gruppen hade totalt sett en större andel av den svenska produktionen vid denna tidpunkt än vad KF hade. Detta gäller såväl totalt som för skogssektom och konsumentvarusektom. Mer än var femte konsumtions- krona som ”produceras” i Sverige 'hamnade hos LRF-företag, och trots den blygsamma utbyggnaden av skogssektom svarade man för en tjugondel av den svenska produktionen. Inom sina starkaste sektorer den skyddade livsme- delsindustrin svarade företag inom konsumentkooperationen tillsammans för drygt hälften av den svenska produktionen.

Perioden 1950—1975 medförde även för LRF-gruppen en expansiv utveck- ling. Försäljningsvärdet av LRF-företagens industriproduktionökade mellan åren 1950 och 1975 från drygt 2 miljarder kronor till knappt 17 miljarder löpande priser. Ökningen på 7,4 ggr är något långsammare än för industrin som helhet (8,3 ggr). Inom de två sektorer som LRF-gruppen i huvudsak arbetar— skyddad livsmedelsindustri och skogsindustri — har emellertid LRF:s ökningstakt varit högre än för hela industrin. Detta framgår av hgur 3.10 och 3.1]

Som framgår av figur 3.10 hade LRF-företagen inom den skyddade livsme- delsindustrin en högre tillväxt än motsvarande delar av industrin i övrigt under 1950- och I960—talen. Under första hälften av 1970-talet låg dock tillväxten för LRF-företagen något under branschgenomsnittet.

Situationen inom skogssektom kännetecknades av att LRF-företagen hade en betydligt snabbare expansion än övrig svensk skogsindustri. Expansionen skedde såväl genom uppköp som genom investeringar i nya anläggningar. Det

Figur 3.9 LRF-,]öreta- gens bransch/ördelning är 1950 (antal sysselsat- Ia).

Källa: Olika branschför- bund inom LRF.

Figur 3.10 Saluvärdets utveckling inom skyddad livsmedelsindustri för LRF-gruppen resp. bran- schen som helhet mellan åren 1950—1975.

Anm.: Löpande priser, logaritmisk skala, index 1950 = 100. Källa: LRF, SOS Indu- stri.

Saluvärde index

700

600 LRF-gruppen

500

400

I Branschen

300 som helhet

200

100

1950 1960 1970 1975 År

senare gäller särskilt Södra Skogsägarna och då under den senare delen av perioden. I andra fall — främst NCB har expansionen i huvudsak skett genom nyförvärv.

Utvecklingen för LRF-gruppen under perioden 1950—1975 har i huvudsak följt samma mönster som för industrin som helhet. Vissa avvikelser kan dock noteras. Värdet av LRF-företagens industriproduktion har ökat snabbare än för industrin som helhet. Speciellt under 1960-talet expanderade lantbruks- kooperationens industri starkt. Den skyddade livsmedelsindustrin inom lantbrukskooperationen har haft en avvikande utveckling jämfört med den övriga industrin. Sålunda stagnerade sysselsättningen inom LRF-företagen under 1960-talet och ökade under 1970-talet. För övrig svensk livsmedelsin— dustri var tendensen den motsatta. Lantbrukskooperationens skogssektor kan redovisa en kraftigt ökad sysselsättning under perioden som helhet eller med 15 000 personer. Sysselsättningsökningen skedde till stor del genom företags- köp. Utvecklingen avseende saluvärdet per anställd har inom LRF-företagen varit snabbare än för riket som helhet beträffande den skyddade livsmedels- sektom. Däremot har motsvarande utveckling inom lantbrukskooperationens skogsindustri varit långsammare än inom övrig svensk skogsindustri. Detta

gäller speciellt under l960-talet. En påtaglig branschförskjutning har skett mot skogssektom. Också den konkurrensutsatta livsmedelsindustrin har ökat sin andel på den skyddade livsmedelsindustrins bekostnad. Den regionala koncentrationen har varit mindre omfattande än för svensk industri som helhet. Den inomregionala strukturomvandlingen har dock gått mycket snabbt och skett i stor omfattning inom lantbrukskooperationen under hela perioden. Nedläggningar av arbetsställen har skett i stor omfattning.

Beträffande LRF-gruppens omfattning och struktur är 1975 kan noteras att företagens försäljningsvärde år 1975 uppgick till 16860 milj. kr. Antalet sysselsatta inom LRF-företag utgjorde 44 760 personer år 1975.

Av hela produktionsvärdet inom svensk industri svarade LRF-företag år 1975 för 9,7 %. Andelen av industrisysselsättningen var lägre och uppgick till 4,8 %. Lantbrukskooperationens andel av den totala svenska industriproduk- tionen hade därigenom minskat något eller med en tiondels procentenhet sedan år 1950. Däremot hade andelen av sysselsättningen under samma period ökat med inte mindre än 1,2 procentenheter.

Branschstrukturen inom lantbrukskooperationen hade, som framgått av tidigare avsnitt, undergått betydande förändringar sedan 1950-talet. Ännu år 1975 svarade dock den skyddade livsmedelssektom för betydligt mer än hälften av lantbrukskooperationens industriella verksamhet (se figur 3.11 resp. 3.12).

Den största förändringen sedan 1950 är den markanta ökningen av skogssektom. Mindre väl synlig i figurerna är den inbrytning lantbruks- kooperationen gjort inom området konkurrensutsatt livsmedelsindustri. Detta har skett genom uppköp och etablerande av nya företag.

Till en del har diversifieringen också skett genom att man inom företag tillhörande den skyddade sektorn tagit upp ”konkurrensutsatt” produktion.

Metallvaruind. 1% (70 mkr)

l

Mejerier Massa och 25% papper 23% (3800 mkr) Skyddad livs- Trävaror Kvarn o. medelsindustri 10% bagerier 58% (1700 mkr) % (9800 mkr) Figur 3.11 LRF-företa- gens bransch/ördelning EtääuliitZTS- _. år 1975 (saluvärde). medelsind Slakterier S% ' etc- 28% Källa: Olika branschför- (1400 mkr) bund inom LRF.

Figur 3. 12 LRF-företa- gc ns hransch/ördeln ing år 1975 (antal sysselsat- ta).

Källa: Olika branschför- bund inom LRF.

SOU 1981:60 Metallvaru— ind. 1%(400 syss.) Mejerier 24% Trä, massa 0 papper Skyddad livs— 44Åa Kvarn o medelsind. (19900 syss.) bag. S% 54% (24200 syss.) Slakterier etc. 26% / Konkurrensutsatt livsmedelsind. 1% (300 syss.)

Som exempel på det senare kan mejeriemas juiceprodukter nämnas. Figurer- na utgör därför en ”underskattning” av LRF-företagens livsmedelsindustri.

Totalt sett har lantbrukskooperationens andel av den totala svenska produktionen dock minskat något. Detta hänger framför allt samman med den svenska verkstadssektoms snabba utveckling under 1950- och l960-talen. Inom såväl livsmedelsindustrin som inom skogsindustrin har LRF-företagen stärkt sina positioner (se tabell 3.5).

Tabell 3.5 LRF-företagens andel av svensk produktion år 1975 (saluvärde)

lndustrisektora LRF-företagen Hela industrin Marknads- milj. kr. milj. kr. andel, % Konsumtionsvarusektom, varav: 1] 253 32 195 34,9 skyddad livsmedelsind. 9 828 18 059 54,4 konk. livsm. ind. I 425 7 177 19,9 — teko m. m. 6 959 Skogssektom 5 547 34 090 16,3 Verkstadssektom 71 73 639 0,1 Övriga branscher 33 245 Samtliga sektorer 16 871 173 169 9,7

Enligt SIND:s sektorsindelning.

Slutsatsen av tabell 3.5 är att lantbrukskooperationen svarar för mer än en tredjedel av hela den svenska industrins konsumtionsvaruproduktian. Inom den skyddade livsmedelsindustrin svarade konsument- och lantbrukskoope-

rationen gemensamt år 1975 för 2/3 av den svenska produktionen. Den kooperativa andelen har därmed kraftigt stärkts under efterkrigstiden.

Regionalpolitiskt kan konstateras att antalet arbetsställen inom lantbruks— kooperationens industri har minskat kraftigt sedan 1950. Framför allt har strukturrationaliseringama slagit hårt inom mejerisidan där 80 % av arbets- ställena år 1950 föll bort under den första tjugofemårsperioden. Totalt inom LRF-företagen bedrevs industriell verksamhet är 1976 vid 614 arbetsställen i landet — knappt hälften av dessa, eller 298 arbetsställen, låg inom den skyddade livsmedelsindustrin samt fodermedelsindustrin. Fördelningen på olika riksområden var mycket jämn.

Studeras den regionala sysselsättningen i sektorstermer erhålles tabell 3.6.

Tabell 3.6 LRF—företagens regionala fördelning år 1975 sektorsvis (antal sysselsatta)”

Livsmedels- Skogsindu- Verkstads- industrin strin industrin Stockholm 2 882 2 191 — Östra Mellansverige 3 885 4 730 356 Småland etc. 2 855 6 076 — Sydsverige 4 972 5 053 — Västsverige 5 71 l 5 244 Norra Mellansverige 1 588 6 269 — Norrland 1 974 7 031 — Summa 23 864 36 594 356

Siffrorna anger bruttosysselsättning, dvs. inklusive föreningsanställd personal i ej direkt industriell verksamhet. Bruttosysselsättningen för hela föreningsrörelsen år 1975 var 60 817, medan antalet sysselsatta i tillverkningsindustriema var 44 762.

Som anges i kommentaren till tabell 3.6 utgör de redovisade siffrorna LRF:s bruttosysselsättning, dvs. inkl. viss föreningsanställd personal i ej direkt tillverkande funktioner. Totalsiffroma ligger därför 36 % för högt.

Som en avslutande bild på LRF-företagens regionala förankring kan deras andel av sysselsättningen i olika riksområden redovisas (se figur 3.13). Därvid framgår att storstadsregionen i Stockholm är det riksområde där lantbruks- kooperationen har den lägsta sysselsättningsandelen. Vad som dock ej framgår är den starka inomregionala koncentration som skett under den föregående tiugofemårsperioden.

I fråga om utvecklingen under senare år kan det med utgångspunkt i lantbrukskooperationens läge 1975 konstateras att den positiva utvecklingen fortgått även efter 1975. Åtminstone är detta bilden om man ser till de två dominerande sektorerna inom lantbrukskooperationen, dvs. skyddad livsme- delsindustri och skogsindustri, och till utvecklingen 1975-1978.

När det gäller den skyddade livsmedelsindustrin men också övrig livsme— delsindustri synes utvecklingen efter 1978 i stort sett ha fortgått enligt det mönster som gällde för tidigare år. Den lantbrukskooperativa skogsindustrin har däremot från kooperativ synpunkt gått en katastrofal förändringtill mötes, vilken medfört att den kooperativa ägarandelen efter 1978 radikalt reducerats.

gä 8,0 procent % 6,0 7,9 procent

4,0 5,9 procent

D 0,0 — 3,9 procent

Figur 3.13 LRF—företa- gens s ysselsä ttn ingsan del inom olika riksområden år 1975 (% av totala in- dustrisysselsättningen i respektive riksområde).

Anm: Observera att teckenmarkeringen * i denna figur ej är direkt jämförbar med den i figur 3.6

Figurerna 3.14 och 3.15 visar att LRF-företagen fram t. o. m. 1978 väl hävdat sin ställning när det gäller omsättning och sysselsättning.

Inom skyddad livsmedelsindustri har LRF—företagen, i motsats till hela branschen, ökat omsättningen sedan år 1975. Särskilt tydlig var skillnaden under år 1976 och i viss mån under 1978.

Antalet sysselsatta har varit i stort sett konstant för både LRF-företagen och branschen i övrigt (+ 2 resp — ] %).

Som en följd av den snabbare omsättningsökningen inom LRF-företagen än inom branschen i övrigt har även saluvärdet per anställd utvecklats mer positivt.

LRF-företagen har vidare haft en i stort sett konstant investeringskvot,

Index 150 _ a)Saluvärde

1975 76 77

_— L R F-företagen

_ ——-— - Hela branschen

150 3) Omsättning

100

1975 76 77

_— L_ R F -företagen

__- __ _ Hela branschen

78

78

Index b) S | _, ,

150 ysse sattnmg

100 _ _ __ __ _- 1975 76 77 78

Figur 3.14 a—b Utveck- lingen inom den skydda— de livsmedelsindustrin åren 1975—1978 ( index 1975 = 100. fasta priser).

Källa: LRF, SIND.

150 b) Sysselsättning

100 ___-________

1975 76 77 78

medan den för branschen i sin helhet ökade något åren 1976 och 1977. Under Figur 3.15 a—b Utveck- år 1978 skedde dock en viss nedgång. Totalt sett över perioden som helhet har (Ing?" ”*Om Skilgsmdlk LRF-företagens försteg vad avser investeringsbenägenhet krympt något. Skogsägamas industrigrupp uppvisade fram t.o.m. 1978 ur aggregerad

strin åren 1975—1978 (1975 = 100. _kzsta priser).

samhällsekonomisk synvinkel produktionstillväxt, sysselsättning, export, Källa—_ LRF, stND. investeringar— en i huvudsak mer positiv utveckling än branschen som helhet.

Undantaget är den nedgång i saluvärde per anställd som beroende på den snabba sysselsättningsökningen skedde 1976. Försämrade konjunkturer, svag finansiell ställning och felbedömningar hade dock redan 1978 undergrävt flera av företagens ställning. Utvecklingen har senare bl. a. medfört att de två största företagen delvis förlorat sin kooperativa karaktär. Den finansiella bakgrunden beskrivs utförligare i kapitel 5. Underlaget för analysen av LRF-gru ppens företag har varit mer knapphändigt än beträffande KF-gruppen. Slutsatsen blir därför också mer begränsad. En sammanfattad bedömning av LRF-företagens utveckling och läge ger dock med denna reservation anledning till följande slutsatser:

E LRF-företagen (liksom KF-företagen) har under den senaste lågkonjunk- turen upprätthållit en högre sysselsättningsnivå än övrig svensk indu- stri. C LRF-företagen är med undantag för skogsindustrin utpräglat hemma-

marknadsorienterade i sin försäljning. l: LRF-företagen dominerar i stort sett samtliga marknadssegment inom

den skyddade livsmedelsindustrin som man inriktat sig på.

C Lantbrukskooperationens organisation synes, sannolikt som en följd av vissa starka företag, fungera långt flexiblare än vad man med beaktande av rådande kooperativa beslutsstruktur kan förvänta sig. Behov av organisa- l toriska förändringar förefaller dock vara stort på något längre sikt. El Den del av lantbrukskooperativ industri som tillhör den skyddade

livsmedelsindustrin är ekonomiskt stabil och lönsam. Däremot är den ekonomiska situationen inom skogsrörelsen som bekant betydligt mer ansträngd.

Sammanfattande slutsatser

Utifrån näringspolitiska och samhällsekonomiska utgångspunkter kan vissa sammanfattande slutsatser dras rörande kooperationens konsument- och producentkooperationens industriella verksamhet. Dessa slutsatsr baseras på både utvecklingen inom kooperationen och den aktuella situationen inom de båda företagsgruppema.

Produktion och verksamhetsinriktning

Den kooperativa andelen av den totala svenska industriproduktionen uppgick år 1978 till ca 30 miljarder kronor eller 13%. Lantbrukskooperationens industri svarade för nära tre fjärdedelar av kooperationens produktion. Volymmässigt har kooperationens industri väl följt den totala utvecklingen. År 1950 var dock den kooperativa andelen något större än 14,6 %. Nedgången ligger på den konsumentkooperativa sektorn.

Den kooperativa industriella verksamheten är i hög grad inriktad på konsumtionsvarusektom och särskilt på livsmedelsindustrin. År 1975 utgjor- de konsumtionsvaruproduktionen två tredjedelar av kooperationens industri- produktion, och kooperationens andel uppgick till närmare 47 %. Av den från utlandskonkurrensen skyddade livsmedelsindustrin svarade de båda koope- rativa grupperna för 12 (KF) resp. 54 % (LRF). Av den konkurrensutsatta

livsmedelsindustrin var andelarna 18 resp. 20 %. KF-gruppen har vidare 4 % av landets teko-produktion.

Utanför konsumtionsvarusektom har kooperationen en betydande verk- samhet inom främst skogsindustrisektom, eller tillsammans en marknadsan- del av drygt 18 %, varav LRF-gruppema ca 16 procentenheter.

KF-gruppen har dessutom viss verksamhet inom andra sektorer, verkstads-, jord och sten- samt gummi- och plastindustri bl. a. Inom de två sistnämnda branscherna är de kooperativa företagen landets största.

Sysselsättning

Sysselsättningen vid den kooperativa industriella verksamheten uppgick 1978 till ca 71 000, dvs. 7,5 % av den totala industrisysselsättningen. KF-företagen sysselsatte 25 000 och LRF-företagen 46 000 personer. Sysselsättningsök- ningen sedan 1950 har varit stark eller nära 80 %. KF-gruppens ökning var ca 50 % och LRF-gruppens drygt 90 %.

I förhållande till industrigenomsnittet är den kooperativa industrisysselsätt- ningen låg i förhållande till produktionsvärdet. Detta sammanhänger huvud- sakligen med att kooperationens industrier finns inom de högproduktiva branscherna. En annan slutsats som kan dras med reservation för följderna av krisen inom skogsägarkooperationens industrigrupp är att sysselsätt- ningen vid de kooperativa företagen är stabilare än för branschgenomsnit- tet.

Regional fördelning

Gemensamt för både konsument- och lantbrukskooperationens industriella verksamhet är den relativt stora regionala spridningen. När det gäller konsumentkooperationen har den till och med ökat efter 1950. Vidare kan noteras en relativt stor interregional koncentrering av verksamheten särskilt hos lantbrukskooperationen.

Organisationsstruktur

De kooperativa industrigruppema ingår som delar i större organisatoriska system. Samtidigt som detta skapar viss trygghet kan det inte uteslutas att det även innebär viss tröghet i förhållande till marknaden. KF-gruppen har sökt lösa detta genom bildande av ett särskilt industribolag för vissa företag med egen direktkontakt med marknaden.

Detta kan å andra sidan innebära en uttunning av företagens kooperativa prägel. LRF-företagen befinner sig här i en annan situation åtminstone vad gäller företagen inom den skyddade livsmedelsindustrin. Den befintliga jämförelsevis lösliga samordningen behöver här sannolikt inte vara någon avgörande nackdel för utveckling inom givna ramar.

Företagsstruktur

I allmänhet synes den kooperativa industrins företagsstruktur vara gynnsam- mare än respektive branschgenomsnitt. Produktionsenheterna är större och saluvärdet per anställd högre. Investeringsutvecklingen under senare år synes dock relativt sett ha minskat de kooperativa företagsgruppemas försprång.

Överlevnadsförmåga

Överlevnadsförmågan beror av en rad olika omständigheter. Vad först gäller branschstrukturen kan bl.a. konstateras att KF-gruppen uppvisat en stor branschspridning som försvårar koncentrerade satsningar på s. k. framtids- branscher. LRF-gruppen är då mer koncentrerad på två sektorer, skyddad livsmedelsindustri och skogsindustri. För både KF och LRF-gruppema gäller dock att verksamheten i hög grad är inriktad på branscher med begränsade expansionsförutsättningar, dvs. på konsumtionsvarusektom och skogsindu- strisektom.

När det gäller marknadssituationen och inriktningen på konsumtionsva— rumarknaden, där framförallt LRF-gruppen på flera marknadssegment har en mycket dominerande ställning, innebär inriktningen en viss säkerhet för verksamheten. Risken att slås ut från marknaden är liten inom skyddad livsmedelsindustri. Å andra sidan är expansionsmöjlighetema små. Den konkurrensutsatta livsmedelsindustrin och konsumtionsvarusektom lever däremot farligare. Konsumentkooperationen har här fördelen av integratio- nen med handelsledet, vilket emellertid också är en begränsning i eventuella strävanden att vidga produktionsföretagens marknad.

Den industriella utvecklinspotentialen vad gäller både produkt- och produktionsutvecklingen är begränsad för kooperationens industri. Visserli- gen ger integrationen framåt för KF-företagen och bakåt för LRF-företagen vissa fördelar. Marknadens begränsning, den stora branschspridningen och därmed det stora resursbehovet försvårar dock målmedvetna satsningar, särskilt om det gäller satsningar inom nya expansiva branscher.

Kapitalbildningsfo'rmågan och möjligheterna att attrahera nytt kapital är vidare en betydelsefull faktor för industriföretagens överlevnadsförmåga. De kooperativa företagen befinner sig i detta sammanhang i underläge. Detta sammanhänger primärt med den grundläggande kooperativa formen och ideologin sådan den utvecklades på l800-talet och som i allt väsentligt fortfarande gäller. En bidragande orsak är vidare samhällets legala reglering av kapital och därmed sammanhängande skattefrågor vilken missgynnat den kooperativa verksamheten.

3.3.3 Den kooperativa industrin under 1980-talet

Industrins roll för kooperationen

I kooperationens målsättning ingår inte primärt att driva industri. Det primära är att tillgodose medlemmarnas behov eller det större kollekti vs vars intressen man vill värna.

Konsumentkooperationen har redan inledningsvis i sitt 1976 antagna handlingsprogram formulerat sin uppgift på följande sätt: ”Konsumentko-

operationen är en konsumenternas intresseorganisation med uppgift att främja sina medlemmars hushållning och att aktivt medverka till att utveckla samhället i sådan riktning att det som helhet är inriktat på målet att tillgodose människans behov.” I ramprogrammet anges hur detta skall gå till. Den första punkten lyder ”på effektivaste sätt anskaffa och tillhandahålla varor och tjänster, som är väl ägnade att tillgodose konsumenternas behov”.

Ett sätt att anskaffa varor är att producera dem själv. Om detta sägs i handlingsprogrammet: ”Den grundläggande uppgiften för den konsumentko- operativa produktionen är att främja medlemmarnas intressen. Konsumen- tägd industriverksamhet är dessutom ett viktigt alternativ till andra företags- former inte minst genom att den vidgar den ekonomiska demokratin.

De viktigaste målen för den konsumentkooperativa industriverksamheten är att åstadkomma låga priser genom en rationell drift att motverka höga priser på grund av monopolistisk prissättning eller ineffektivitet att ge kunskaper om tillverkningsvillkor och prisbildning att skapa möjligheter för forsknings- och utvecklingsverksamhet att säkra oberoende och handlingsfrihet för rörelsen.”

DD

DDD

Målsättning för KF:s industriverksamhet har före och efter handlingspro- grammet behandlats ganska pragmatiskt. Vill man före programmets till- komst söka efter mål för industriverksamheten får man gå till olika uttalanden i anslutning till etablering av olika industrier, ofta gjorda på förbundsstäm- man. Motiven för KF:s upptagande av produktionsverksamhet har skiftat från tid till annan och från industri till industri beroende på den aktuella situationen. Likaså har motiven för att driva vissa industrier skiftat över tiden beroende på ändrade förutsättningar på marknaden, inom lagstiftningen, genom samhällsåtaganden osv. Man kan dock utläsa tre huvudlinjer.

I första hand har motiven varit att åstadkomma en effektiv och rationell produktion av varor för att tillgodose antingen vissa direkta konsumtionsbe- hov eller behov av produkter, som erfordrats i rörelsens distributions- eller produktionsverksamhet.

Härutöver har emellertid också motiv av mera samhällsekonomisk natur gjort sig gällande. Man har velat bryta monopol och karteller eller förhindra uppkomsten av sådana eller, genom att starta verksamhet som har varit av betydelse för folkhushållningen i stort, bidra till att upprätthålla och förbättra den allmänna levnadsstandarden.

Den egna produktionen har genom väsentliga bidrag till rörelsens kapital- bildning möjliggjort att rationaliseringsprooessen inom distributionsområdet kunnat genomföras i ett snabbt tempo.

Produktionen är således inte något självändamål och en egen produktion är motiverad endast om den kan bedrivas effektivt och bättre än andra åtgärder fyller någon eller några av de ovan skisserade uppgifterna.

Lantbrukskooperationens generella målsättning är mindre klar och utveck- lad. Den kompletteras emellertid av branschvisa målsättningar. I inledningen till 1971 års allmänna program konstateras att LRF ”är en partipolitiskt obunden, på demokratisk grund uppbyggd, facklig/näringspolitisk organisa- tion för lantbruksbefolkn ingen och lantbrukskooperationen”. I handlingspro-

grammet som antogs 1979 sägs beträffande syftet att ”det övergripande målet är(således) att skapa bästa möjliga förutsättningar att tillförsäkra lantbrukarna en levnadsstandard som är likvärdig med andra jämförbara gruppers”.

Vidare sägs att ”LRF verkar för en allmän och solidarisk anslutning till lantbrukskooperationen vars uppgift är att med medlemmarnas produkter som råvarubas genom förädlings- och försäljningsverksamhet organisera en effektiv marknadsföring samt att medverka vid anskaffandet av förnödenheter och vid ordnandet av erforderliga krediter åt lantbruket”.

Bland programpunkterna finns ytterligare vissa exemplifieringar och preciseringar.

l: ”Lantbrukskooperationen skall bedriva en förädlingsverksamhet under förutsättning att den ytterligare tryggar avsättningen av medlemmarnas produkter och förbättrar medlemmarnas ekonomi.” E "Arbetsfördelningen inom lantbrukskooperationen skall vägledas av ambitionen att bedriva en långsiktig effektiv verksamhet med klar ansvarsfördelning och med insyn av primärmedlemmarna.” |: ”Riksorganisationer och föreningar som startat samverkansföretag, vilka förutsätter drift i stor skala, skall solidariskt medverka till att dessa företag ges möjlighet att bedriva konkurrenskraftig verksamhet.”

Inom mejeri-, slakteri- och lantmännenorganisationema har främst under l960-talet övergripande mål-medelanalyser gjorts. I stor utsträckning har dessa varit inriktade på organisations- och föreningsstrukturen och syftat till rationellare verksamhetsstruktur.

Sammanfattningsvis kan konstateras att de kooperativa organisationemas primära mål lämnar relativt stor frihet när det gäller att välja och ompröva medlen. Den industriella verksamheten är inte en gång för alla given. Och l industriell expansion ärinte alltid det självklart bästa medlet.

I verkligheten synes dock målsättningen fungera mindre dynamiskt. Viss industriell verksamhet är så funktionellt och processtekniskt integrerad med eller härledd från den primära målsättningen att detär svårt att ens teoretiskt tänka sig en särskiljning. Mejeribranschen kan ses som ett exempel. Insamling och försäljning av mjölk förutsätter vissa industriella processer. Vidare gör andra mål, exempelvis konsumentpolitiska, sysselsättnings- och regionalpo- litiska, tillsammans med redan gjorda investeringar att det ofta saknas reella handlingsaltemativ. Endast tvingande frnansiella omständigheter föranleder omprövning.

Industriell omstrukturering

Den kooperativa industrin spelar en väsentlig roll för samhället och för kooperationen själv. Med utgångspunkt i såväl globala som nationella framtidsstudier och studier på såväl kort som långt sikt kan slutsatsen dras att svensk industri står inför betydande omstruktureringsproblem under 1980- talet. En sannolik bedömning är att detta kommer att gälla den kooperativa industrin i minst lika hög grad som övrig svensk industri. I flera avseenden regionalt, branschmässigt etc. kan situationen för den kooperativa industrin komma att visa sig mer besvärlig än för den övriga industrin. Och detta trots att — eller snarare på grund av att den kooperativa industrin som sådan har en

målsättning som i många väsentliga drag mer överensstämmer med samhällets egen än övrig industris.

Stora ansträngningar har under den senaste tiden gjorts för att utreda Sveriges industriella framtid. Debatten har varit intensiv. Olika teoretisk- ekonomisk-politiska modeller för svensk industripolitik har lanserats. Trots betydande olikheter har dessa olika handlingslinjer mycket gemensamt. Det förefaller således finnas en bred politisk enighet i Sverige idag om,

_ att företagens investeringar måste öka kraftigt _ att investeringsökningen måste ske på bekostnad av konsumtionsökning- en att exportindustrin måste stärkas 3 att satsningen på forskning och utbildning måste intensifieras

att svensk industri i ökad omfattning måste satsa på kunskapsintensiv produktion.

fi

Med några få undantag kan man sålunda säga att de flesta bedömare politiska såväl som strikt ekonomiska — är överens om att det krävs en resursöverfo'ring till den kunskapsintensiva exportindustrin från andra sektorer av ekonomin. Däremot finns det stora skillnader i synen på hur denna resursöverföring skall ske.

En sådan resursöverföring till exportindustrin ställer oavsett vilka medel som väljs för överföringen kooperationen i en osäker situation. Den kooperativa industrin är nämligen till övervägande del inriktad på produktion för inhemsk konsumtion. De båda kooperativa rörelserna befinner sig i stort inom samma marknadssegment, och man har en betydande andel av dessa segment. För LRF ligger ungefär 70 % av den industriella verksamheten inom livsmedelsområdet och resterande 30 % inom skogsindustriområdet. För KF är motsvarande andelar ca 60 % respektive 15 %. Tillsammans kontrollerar LRF (55 %) och KF (12 %) mer än 2/3 av den s. k. skyddade livsmedelspro- duktionen i landet. Även inom den konkurrensutsatta livsmedelssektom är kooperationens andel stor— LRF har där 20 % och KF 18 % av produktionen. Ställningen inom skogssektom är svagare men uppgår ändå till knappt 20 % av svensk produktion om man räknar brutto, dvs. bortser från det statliga ägarengagemanget inom NCB och Södra Skogsägarna som tillkommit under det senaste året.

Visserligen är den kooperativa industrin relativt modern och rationell men den har å andra sidan svag lönsamhet och liten kapitalbas.

Den kooperativa industrins kapitalbehov under 1980-talet är stort. Det har uppskattats] att bara kooperationens kapitaltillskott för att nå normal soliditet uppgår till ca 3 miljarder kronor och att investeringsbehoven fram till mitten av 1980-talet inom nuvarande kooperativ industri uppgår till närmare 12 miljarder kronor. Fördelningen på olika sektorer framgår av tabell 3. 7.

' Carl Fredriksson, Sten Ljunggren: Kooperatio- nens industrisektor i 1980-talets Industri-Sve- rige. Andra beräkningar av kooperationens kapi- talbehov finns redovisade senare i betänkandet (av- snitt 5.4).

Tabell 3.7 Uppskattat behov av kapitaltillskott för normal soliditet och investerings- behov fram till mitten av 1980-talet

Kapitaltillskott för Investeringsbehov till

normal soliditet, mitten av 1980-talet milj. kr milj. kr KF Integrerade företag 250 700 Industribolaget 750 2 600 LRF Mejeriindustrin 0 4 2 000 Slakteriindustrin 75 1 000 Lantmännen 150 1 200 Skogsindustrin ] 800 4 000

Struktur, lönsamhet och kapitalläge torde" innebära att samtidigt som den kooperativa industrin marknadsmässigt har en relativt skyddad ställning finns det risk för att de politisk-ekonomiska medel som väljs för att främja en resursöverföring till exportindustrin kan bli besvärande för kooperationen generellt sett.

Detta kan gälla oavsett om åtgärderna går ut på en ytterligare marknads- anpassning av ekonomin eller om någon form av fondlösning väljs.

Utvecklingstendenser för kooperativ industri

1980-talet har förutsättningar att bli något av ett vägskäl såväl för de kooperativa rörelserna som för industrinationen Sverige som helhet. Framti- den är samtidigt möjlig att åtminstone delvis påverka. De kooperativa rörelsemas strategival kommer att spela en väsentlig roll för både rörelserna själva och för Sverige.

En viktig och grundläggande observation att göra vid utarbetandet av strategier för 1980-talet är huruvida de förutsättningar som en gång låg till grund för de beslut som lett fram till dagens situation fortfarande gäller. Det är tveksamt om så är fallet för delar av både LRF:s och KF:s industri. KF:s försörjningsmotiv och LRF:s avsättningsmotiv kan knappast anses ha samma innebörd nu som tidigare. Det varubehov som KF inte kan fylla på den inhemska marknaden kan sannolikt täckas av varor genom köp på värld- smarknaden där sannolikheten för leveransvägran snarare ligger på ett utrikespolitiskt plan än på ett rent företagsmässigt. Å andra sidan hade en sådan satsning som KF:s blå-vita varor endast varit möjlig i mer begränsad omfattning utan egen industri. Skogsägarrörelsen kan sannolikt förvänta sig att råvarubrist kännetecknar marknaden även på medellång och lång sikt. Kontroll över charkuteriledet påverkar sannolikt avsättningen av slaktdjur i mindre utsträckning än vad riksdagsbeslut om prissubventioner och gräns- skydd gör osv. Om vi därtill lägger antagandet att 1980-talet sannolikt inte kommer att bli ett årtionde där industriell verksamhet framstår som en expansiv och högräntabel sysselsättning ställs hela strategiformuleringen i en helt ny dager. Nyckelfrågan blir därför i vilken utsträckning och med vilken inriktning de kooperativa rörelserna skall engagera sig i industriledet?

Att industrin även för dagens kooperation spelar en central och avgörande roll kan inte ifrågasättas. Och avgörande för detta är i och för sig inte den kooperativa industrins egna expansionsmöjligheter eller lönsamhet utan de kooperativa rörelsemas behov i ett större sammanhang av egen industriell verksamhet. Vid kooperationens bedömning av detta kommer givetvis de yttre av samhället och marknaden bestämda villkoren att ha stor betydel- se.

En sammanvägning av kooperationens mål, befintlig industri och möjliga yttre villkor visar på olika tendenser eller utvecklingslinjer för den koopera- tiva industrin.

En kan schematiskt betecknas som marknadsanpassad industripolitik. Den byggeri väsentlig grad på att statsmakterna för saneringen av svensk ekonomi i huvudsak väljer en prioritering för resursöverföring med utgångspunkt i exportindustrins behov. Det innebär att flera väsentliga kooperativa bran- scher kommer att få en knappare kapitaltillgång än den dominerande delen av svensk industri. Det betyder sannolikt också att den skyddade industrins möjligheter att på institutionell/administrativ väg få ett större kapitalutrym- me försvåras. Dessutom kan trycket att överföra delar av den gränsskyddade industrin till den konkurrensutsatta öka.

Följderna för kooperativ industri enligt detta ekonomiska alternativ kan bli betydande. Den förstärkning av den kooperativa industrins eget kapital som är nödvändig kan sannolikt inte komma till stånd i önskvärd omfattning eller förutsätta att vissa väsentliga kooperativa särdrag i fråga om medlemsansvar, socialt ansvar och konsumentpolitiskt ansvar måste eltersättas.

Den andra utvecklingslinjen, en särkooperativ lösning innebär att den kooperativa industrin ges möjligheter att bestå och utvecklas i kooperativ ägo med bibehållande av nuvarande kooperativa egenskaper och målsättning.

Denna linje förutsätter att statsmakterna på grund av kooperationens speciella karaktär och arbetssätt inom ramen för en med andra företagsformer likställd behandling får särskilda möjligheter att vidga kapitalbasen. Det gäller härvid åtgärder som löser både den interna kapitalbildningen och tillgången på externt riskkapital. Vad som erfordras är alltså speciallösningar för kooperationen på samma sätt som speciallösningar vidtagits för eller med utgångspunkt i andra företagsformer.

Den tredje utvecklingslinjen, en tudelad kooperativ industri innebär att den kooperativa industrin delas i en med den primära medlemsorienterade kooperativa rörelsen integrerad grupp och en annan mot en extern marknad inriktad företagsgrupp. Den integrerade gruppen bör genom sin medlemskon- takt och marknadsnärhet inom sin givna ram kunna utvecklas med bevarande av sin självständighet och nuvarande kooperativa prägel. Den externa icke-integrerade gruppen har en relativt splittrad och delvis ogynnsam branschstruktur och ett stort kapitalbehov. För att dessa företag som grupp räknad skall kunna utvecklas i en för samhället tillfredsställande riktning kan det vara nödvändigt med en breddning av ägarförankringen och därmed en viss ändrad målinriktning. Detta kan innebära en självständigare och mer marknadsinriktad ställning i förhållande till kooperationen.

Klyvningen behöver inte innebära att kooperationen mister sin domine- rande ställning i den icke-integrerade gruppen. Det kommer bl. a. att bero på formerna för ägarbreddningen, omfattningen och valet av partner och den nya

gruppens organisation. Som nya delägare kan tänkas både privata och statliga företag och institutioner men också vissa former av löntagar- eller samhälls- fonder.

Frågan om vilka kooperativa industrier som skall ingå i den integrerade respektive den icke-integrerade gruppen synes redan av utvecklingen under 1970-talets sista år ha fått sitt preliminära svar. På den konsumentkooperativa sidan visar utbrytningen och bildandet av KF Industri AB för en grupp företag med svag direkt konsumentpolitisk inriktning på en ”naturlig” skiljelinje mellan integrerad och icke-integrerad konsumentkooperativ industri. För den lantbrukskooperativa industrin synes det vara skogsindustrin, dvs. ett antal. främst större skogsindustriföretag drivna i aktiebolagsform, som bör betraktas som icke-integrerade företag. Visserligen förädlar företagen medlemmarnas produkter men medlemsintegreringen i form av ägar- och driftsansvar synes vara begränsad.

De tre olika tendenser och utvecklingslinjer som här skisserats utesluter inte varandra men kan mer eller mindre bestämma kooperationens framtida utveckling. Det som kommer att styra utvecklingen är bl. a. statsmakternas åtgärder eller brist på åtgärder samt kooperationens egen bedömning.

Sammanfattande slutsatser

En genomgång och analys av och en diskussion om den kooperativa industrins förutsättningar för överlevnad och utveckling under 1980-talet ger anledning

till följande slutsatser: D De kooperativa organisationemas målsättning lämnar relativt stor frihet i valet av strategi i industrifrågor B En för kooperativ verksamhet självklar integration och redan befmtlig kooperativ industri begränsar dock valfriheten El Svensk industri står inför betydande omstrukteringsproblem under 1980- talet. Detta innefattar också den kooperativa industrin. [:| En ensidig satsning på resursöverföring till kunskapsintensiv exportindu- stri från andra sektorer försvårar den kooperativa industrins situation.

[I Den kooperativa industrin har ett stort kapitalbehov under 1980-talet. D Utredningen har diskuterat frågan om en ny kooperativ industristrategi. Tre alternativa eller varandra kompletterande framgångsvägar belyses marknadsanpassad industripolitik särkooperativ lösning tudelad kooperativ industri. D Det är angeläget att statsmakterna i utarbetandet av sin industripolitik säkerställer ett samarbete med och en utveckling av de kooperativa industrierna på villkor som är likvärdiga med Övriga näringslivets.

3.4 Kooperationen inom handeln 3.4.1 Inledning Bakgrund

Varuhandeln är det område som främst förknippas med kooperationen. Detta har flera orsaker. Internationellt sett mätt efter antalet medlemmar i de

organisationer som är anslutna till lntemationella Kooperativa Alliansen (IKA) - är konsumentkooperationen den största grenen. Historiskt sett fick de kooperativa idéerna sin första och mer breda tillämpning inom handeln. Rochdalekooperationen var till sin väsentligaste del en konsumentkoopera- tion. Också den kooperativa utvecklingen inom lantbruket var åtminstone i Sverige ursprungligen inriktad på handeln, dvs. på inköp och distribution av förnödenheter för lantbruket.

Ser vi till dagsläget och Sverige har konsumentkooperationen det helt överlägset största medlemsantalet. Även omsättningsmässigt är den koopera- tiva handeln den största grenen. Av den totala kooperativa sysselsättningen torde dock industrin sysselsätta en något större andel än den kooperativa handeln.

Organisation

Organisationsmässigt är det främst Kooperativa förbundet och de till förbundet anslutna konsumentföreningama, KF/Konsum, samt Oljekonsu- mentemas förbund och OK-föreningama, OK/OK-föreningama, som svarar för den kooperativa handeln. Inom lantbrukskooperationen är det främst Svenska Lantmännens Riksförbund (SLR) och dess föreningar som har handel som en primär uppgift Även andra kooperativa organisationer bedriver dock i växlande omfattning handelsrörelser integrerade med annan primär verksam- het.

Den kooperativa handelns mål

KF/Konsums övergripande mål är enligt 1976 års handlingsprogram att vara ”konsumentemas intresseorganisation med uppgift att främja sina medlem- mars hushållning och att aktivt medverka till att utveckla samhället i sådan riktning att det som helhet är inriktat på målet att tillgodose människors behov". Därför skall man bl. a. ”på effektivaste sätt anskaffa och tillhanda- hålla varor och tjänster som är väl ägnade att tillgodose konsumenternas behov”. I riktlinjerna sägs bl. a. att man skall sträva efter att öka den konsumentägda andelen av detaljhandeln så att de organiserade konsumen- terna kan öva ett avgörande inflytande på varudistributionen.

OK-rörelsen har inget aktuellt övergripande handlingsprogram där målen är preciserade. I förbundets stadgar sägs det i ändamålsparagrafen allmänt att ”förbundet har till uppgift att främja sina medlemmars ekonomiska intressen genom att inköpa och producera samt åt medlemmarna tillhandahålla mineraloljor och produkter därav samt andra inom olje- och motorbranschen förekommande förnödenheter och tjänster”.

När det gäller lantbrukskooperationens verksamhet brukar den beskrivas som två verksamhetsgrenar. nämligen dels uppgiften att samla in, förädla och marknadsföra jord- och skogsprodukter, dels försäljning av produktionsför- nödenheter och service till medlemmarna. I 1976 års handlingsprogram för lantbrukskooperationen sägs bl. a. att man skall ”ha ett betydande inflytande över handeln med förnödenheter till jordbruket. Detta innebär höga mark- nadsandelar för särskilt stapelvaror som handelsgödsel, fodermedel och kemikalier”. Allmänt kan sägas att så gott som hela lantbrukskooperationen

har vissa distributiva funktioner. För flertalet branscher såsom mejeri, slakteri och skogsindustri är dock den industriella förädlingen i regel den dominerande funktionen. De kooperativa verksamheterna inom dessa områden räknas därför inte till handeln. När det däremot gäller inköp av förnödenheter för jordbruket och handeln med vissa av lantbrukets produkter, främst spannmål, dvs. de uppgifter som Lantmännen svarar för, är handelsfunktionema de dominerande. Större delen av Lantmännens verksamhet har alltså räknats in i den kooperativa handeln.

Enligt stadgarna är Lantmännens uppgift bl. a. att ”för medlemmarnas gemensamma räkning marknadsföra produkter från växtodling och tillhan- dahålla förnödenheter för jordbruks- och skogsbruksdrift samt bedriva annan därmed förenlig eller sammanhängande handels- och förädlingsverksam— het”.

Handeln och kooperationen

Kooperationsutredningens uppgift är att beskriva kooperationens roll i samhället i allmänhet. Mer specifikt är det kooperationens medverkan i näringslivets omvandling som skall analyseras.

Mot denna bakgrund skall i det följande främst handelns omfattning och betydelse totalt redovisas (avsnitt 3.4.2). Därefter kommer den kooperativa handeln att behandlas organisationsvis i fem avsnitt (3.4.3—3.4.7). Ett sista avsnitt behandlar handelns framtidsförutsättningar och kooperationens möj- ligheter därvidlag (3.4.8).

3.4.2 Den svenska varuhandeln

Varuhandelns roll i samhället

Den svenska handeln svarar för något mindre än 10 % av den totala bruttonationalprodukten, BNP. Andelen har sedan 1965 varit i stort sett oförändrad. Det innebär att handelns bidrag till BNP är ungefär dubbelt så stort som jordbruket, skogsbruket och fisket tillsammans, eller ungefär en tredjedel av industrins.

Om man ser till utvecklingen framgår det att tillväxten av BNP totalt har avtagit under speciellt den senaste lO-årsperioden. Detta gäller också varuhandeln. Tjänsteproduktionen totalt visar dock en stabilare utveckling än enbart varuhandeln.

Beträffande sysselsättningen kan konstateras att 500000 personer, dvs. drygt 12 % av alla sysselsatta i landet, finns inom handeln. Tas hänsyn till den inom handeln vanliga deltidsanställningen är antalet. totalt engagerade betydligt större. Utvecklingen under 1970-talet tyder på att handelns andel av den totala sysselsättningen tenderar att minska. Antalet sysselsatta motsvarar en tredjedel av alla anställda inom den offentliga sektorn. Vidare kan noteras att handelns andel av den totala sysselsättningen ligger betydligt högre än dess andel av BNP. Detta har samband med tjänstesektoms lägre produktivitet jämfört med varusektom. Utvecklingen under senare år visar dock en avsevärt snabbare produktivitetsökning för handeln än för både varu- och tjänstesek- torema i sin helhet. Även för varuhandeln synes dock gälla att produktivi-

tetsökningen har minskat under senare delen av 1970—talet jämfört med tidigare.

Investeringstakten för ekonomin som helhet har under 1970—talet avtagit eller under några år till och med varit fallande. Varuhandeln har dock kunnat upprätthålla investeringarna bättre än näringslivet i övrigt. Härigenom har dess andel nu kommit upp till ca 10 %, dvs. lika stor andel som av BNP. Av handelns investeringar är drygt två tredjedelar maskininvesteringar.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att varuhandeln svarar för ca 10 % av landets totala produktion av varor och tjänster, ger arbete åt 12 % av samtliga sysselsatta och svarar för 10 % av samtliga investeringar.

Varuhandelns organisation och struktur

Varuhandeln brukar indelas i parti- och detaljhandel. Dessutom ingår även hotell- och restaurangrörelse i handeln. Detaljhandel är försäljning till privatpersoner och hushåll. Partihandel är all annan försäljning, dvs. såväl till detaljhandeln som till andra företag. Enligt centrala företagsregistret fanns 1976 närmare 80 000 företag med 470 000 anställda inom varuhandel inklusive hotell och restaurang. Fördelningen mellan partihandel, detaljhan- del och hotell och restaurang framgår av tabell 3. 8. Partihandeln svarade alltså detta år för ca 25 % av antalet företag och 38 % av de anställda. Detaljhandelns andelar var 65 respektive 52 % och hotell ca 10 %.

I den fortsatta framställningen kommer beskrivningar att begränsas till parti- och detaljhandel. Hotell- och restaurangrörelsen kommer således inte att behandlas.

Tabell 3.8 Antal företag och antal anställda inom varuhandeln 1976

Antal % Antal % företag anställda (årsverken) Partihandel 20 328 25,6 179 149 37,9 Detaljhandel 51 421 65,0 243 319 51,9 Hotell- 0. restaurangrör. 7 355 9,2 49 077 10,4 Totalt 79 104 100,0 471 545 lO0,0

Källa: Centrala företagsregistret.

Utvecklingen inom handeln har sedan länge karakteriserats av en växande integration av både horistontell och vertikal natur. Denna utveckling har berört både parti- och detaljhandeln. Konsumentkooperationen har genom KF, och delar av den privata detaljhandeln genom ICA, byggt upp riks— täckande partihandelsorganisationer. Under 1970-talet har vidare det 5. k. tredje blocket med Dagab som partihandelsföretag bildats. Detta är ägarrnäs- sigt i första hand integrerat med rederi- och importörintressen och endast delvis med detaljhandeln (NK—Åhléns). Funktionellt är Dagab utom till Åhléns främst bundet till sådana detaljhandelskedjor som Vivo och Favör.

Sedan 1980 pågår en omstrukturering av Dagab som bl.a. innebär en ägarmässig integrering av partihandelsrörelsen och NK-Åhléns-rörelsen inom moderbolaget J.S. Saba AB.

Dessa s. k. fullsortimentsgrossister svarar för cirka 70 % av leveranserna till dagligvaruhandeln, dvs. handeln med livsmedel, tobak, tidningar. papper, kemisk-tekniska förbrukningsartiklar och blommor. Resten av leveranserna sker antingen direkt från fabrikantema, varav lantbrukskooperationens direktleveranser är en stor del, eller genom ett 90-tal fristående mindre grossister. Organisationen framgår avhgur 3.16.

Den 5. k. egentliga detaljhandeln omfattar utom dagligvarusortimentet även ett specia/varusortiment som omfattar tre grupper, nämligen beklädnadshan- del, hemutrustningshandel och övriga fackhandelsbranscher (fritid m. m.). Inom detta område är partihandeln av mindre dominerande betydelse och med mer renodlad branschspecialisering.

Fabrikanter Lantbrukskooperation

,. Mejeri- och slakteri— produkter ägs

13 mdr krb) (1977)

centraler

Väst-AB

Essve grossister Mellan- Gem ' 11 distr. raler får; 9,1 mdr kr 4,2 mdr kr

Detaljister

Figur 3.16 Distributio- 3) Bland gruppen övriga ingår en större grossist med en omsättning nen av dagligvaror, mm. av ca 900 milj kr som har starka ägarmässiga och funktionella band cipskiss. Uppgifterna av- t'” DAGAB- ser i regel 1978. W Inkluderar leveranserna till detaljhandelsgrupperna.

Partihandel

Tidigare har partihandel definierats som all handel med andra än privatper- soner. Till partihandel hör således enligt denna definition även industriföre- tagens och exportföretagens försäljning. Dessa företag skall inte behandlas här. Övrig partihandel, den institutionella partihandeln, utförs av grossister, ekonomiskt oberoende försäljningsbolag i industrin, inköpscentraler, han- delsagenter m. fl.

Enligt tabell 3.8 finns inom partihandeln omkring 20000 företag med ungefär 180 000 anställda. Vidare kan märkas att tre fjärdedelar av företagen hade fyra eller färre anställda, många företag var enpersonersföretag.

Leveranserna till detaljhandeln av dagligvaror kan uppskattas ha uppgått till drygt 40 miljarder kronor år 1978. Cirka två tredjedelar eller 27 miljarder kronor gick genom den organiserade partihandeln medan resten var direkt- leveranser från producenter. varav lantbrukskooperationen torde ha varit den största direktleverantörsgruppen.

Av partihandelns 27 miljarder kronor svarade de tre fullsortimentsgrossis- tema för närmare 20 miljarder eller drygt 70 %. KF:s partihandelsomsättning med dagligvaror uppgick 1978 till nära 6,5 miljarder kronor, dvs. 25 % av den totala partihandelsomsättningen. Konsumentkooperationen har (1980) utom ett centrallager 15 regionala lagercentraler som ombesörjer leveransen av dagligvaror till de kooperativa butikerna. Cirka 55—60 % av dessa butikers varubehov levereras av lagercentralema. Ytterligare 20—25 % levereras direkt från kooperativ industri.

Även lantbrukskooperationen har en betydande försäljning till detaljister inom dagligvaruhandeln. År 1977 omsatte dessa företag produkter för 13 miljarder kronor. De rörde huvudsakligen mejeri— och slakterivaror samt ägg.

ICA-organisationen är en sammanslutning av detaljister i ett förbund. Det är uppdelat i tre regionföretag: ICA-Hakon, lCA-Eol och ICA—ESSve, vilka genom 21 lagercentraler levererar lCA-butikemas dagligvaror. ICA-butiker- na täcker sitt varubehov med cirka 65—70 % från centralema.

Dagab bildades år 1972 av ASK-bolagens ekonomiska förening. Dagab ägs numera till närmare 100 % av J.S. Saba AB. vars aktier ägs av Salén- och Johnsson-gruppema. Grossistfunktionen utförs av tre helägda dotterbolag: Dagab Sydsverige AB, Dagab Västsverige AB och Dagab Mellansverige AB. De har 1 l distributionscentraler som år 1978 omsatte 4,2 miljarder kronor, vilket är 15% av omsättningen med dagligvaror i partihandelsledet. Till Dagab hörde som tidigare påpekats ytterligare ett grossistföretag, Sam Hedenius, med ca 900 milj. kr i omsättning. Företaget svarade för Dagabs grossistfunktion i Norrland. Sam Hedenius är numera helägt av Saba. Hela den regionala bolagsstrukturen år under omstrukturering.

Dessutom bör nämnas att samtliga partihandelsgrupper har särskilda organisationer för försäljning och leverans till storhushåll.

Figur 3.17 Detaljhan- delns sammansättning och försäljning ( miljarder kr), 1978.

Detaljhandel

Figur 3.17 visar den totala detaljhandelns sammansättning och storlek omsättningsmässigt.

DETALJHANDELN Offentlig detaljhandel 10 mdr kr

Icke-offentlig detalj- handel 120 mdr kr

Egentlig detalj- handel 92 mdr kr

Specialvaror 37 mdr kr

I fortsättningen skall i huvudsak egentlig detaljhandel redovisas. Denna omsatte år 1978 92 miljarder kronor eller 70 % av den totala detaljhandelns omsättning. Inom den egentliga detaljhandeln svarade dagligvaror för 54 miljarder kronor och specialvaror för 37 miljarder, dvs. 59 respektive 41 %.

Bilhandel 19 mdr kr

Bränsle och drivmedel 9 mdr kr

Dagligvaror 54 mdr kr

Tabell 3.9 Egentlig detaljhandel, fördelad på företagsformer. Försäljning och antal försäljningsställen 1978

Företag Total omsättn. Förs. ställen Mdr kr % Antal % Kons.-koop. det.-handel" 16,3 17,8 2 084 4,5 Lev.-ägd det.-handel 2,1 2,3 983 2,1 Varuhuskedjor 8,2 9,0 174 0,3 Branschkedjor 6,5 7,1 1 548 3,3 _Samv. det.-handel 35,9 39,2 10 799 23,5 Ovr. detaljhandel (inkl. övrig kooperativ handel) 22,6 24,6 30 312 66,0 Totalt 91,6 100,0 45 900 100,0

a Konsumentkooperationen redovisar något andra siffror, nämligen 16,9 mdr kr i total omsättning, varav livsmedel 12,9 mdr kr. Källa: HUI.

Som framgår av tabell 3. 9 sålde konsumentkooperationen år 1978 för drygt 16 miljarder kronor, vilket motsvarar nästan 18 % av försäljningen inom den egentliga detaljhandeln. Enskilda företag i frivillig ekonomisk samverkan

svarar för nästan 40 % av totalomsättningen. Dominerande grupper är de detaljistägda kedjoma ICA, Järnia, Färgsam och grossistanknutna detaljist- grupper som Vivo. Fabrikant- eller partihandelsägda företag, som exempelvis Pressbyrån har något över 2 % av totalomsättningen. Varuhuskedjoma, dvs. NK-Åhlén—koncemen har 9 % i omsättningsandelar, medan övriga bransch- kedjor kommer upp i 7 %. Restgruppen, dvs. de företag som inte ingår i kedjebildningar har ungefär en fjärdedel av den egentliga detaljhandelns försäljning.

Dagligvaruhandeln

Dagligvaror är inget klart avgränsat begrepp, vilket också avspeglas i dagligvarustatistiken med förekomst av flera olika slags mått. Till dagligvaror brukar emellertid förutom livsmedel även hänföras kemisk-tekniska artiklar, tobak, tidningar och blommor.

Den totala privata konsumtionen av dagligvaror via detaljhandeln beräknas år 1979 till 58,3 miljarder kronor. Merparten eller tre fjärdedelar av dagligvaroma säljs genom dagligvarubutikema och varuhusens livsmedelsav- delningar. Genom speciallivsmedelsbutiker och kiosker distribueras ytterli- gare dagligvaror till 6 respektive 8 %. Resterande 8 % distribueras genom fackhandeln, som färg-, tobaks-, blomsterhandeln och dylikt.

Ett annat ofta använt dagligvarubegrepp är omsättning av dagligvaror i dagligvarubutiker och varuhus. I denna statistik ingår även dagligvarubuti- kemas försäljning av specialvaror. År 1978 var dagligvaruomsättningen i varuhus och dagligvarubutiker 43,1 miljarder kronor, varvid försäljningen av specialvaror i dagligvarubutikema uppgick till 2,3 miljarder kronor, vilket utgör 5 % av totalsiffran. I fortsättningen används detta begrepp för att mäta dagligvaruomsättningen.

Dagligvaruhandelns fördelning på olika företagsgrupper redovisas i tabell 3.10.

Tabell 3.10 Dagligvaruhandelns (dagligvaruhandel och varuhus) omsättning fördelad på företagsgrupper år 1970, 1975 och 1979

Grupp 1970 1975 1979 Mdr kr % Mdr kr % Mdr kr %

Konsumentkooperation 5,7 30,4 8,9 28,5 12,4 27,9 ICA 6,2 33,1 11,5 36,8 17,2 38,7 Vivo-Favör 1,8 9,6 3,4 10,8 5,0 1 1,2 ISK-Åhléns 2,0 10,6 3,6 1 1,5 4,9 1 1,0 Ovr.dagl.-varuhandel 3,0 16,0 3,7" 1 1,8 5,0 1 1,2

Totalt 18,7 100,0 31,2 100,0 44,5 100,0

Källa: HUI och KF.

Specialvaruhandeln

Som framgick avhgur 3.17 svarade specialvaroma 1978 för 37 miljarder kro— nor eller drygt 40 % av den egentliga detaljhandelns försöljning. Den största specialvarugruppen ärbeklädnadsvaroma som uppgick till drygt 10 miljarder kronor och hemartiklama (möbler, radio, hushållsmaskin etc.) som uppgick till nästan lika stor summa.

I tabell 3.11 redovisas specialvaruhandelns fördelning på företagsgrupp. Konsumentkooperationen svarade således 1979 för närmare 14 % av denna handel. Den dominerande gruppen inom detta område är den specialiserade s. k. fackhandeln.

Tabell 3.1] Specialvaruhandelns omsättning 1979 (miljarder kr) och procentuell fördelning på företagsgrupp

Mdr kr % Konsumentkooperationen 5,5 13,6 ICA 1,3 3,2 Vivo-Favör 0,4 0,9 IFK-Åhléns 3,7 9,1 Ovriga 29,9 73,3 Totalt 40,8 100,0

Källa: KF:s utredningsavd.

Av den totala specialvaruförsäljningen gick 30 miljarder eller 73 % genom cirka 20000 fackhandelsbutiker. Knappt 22 % eller 7,8 miljarder såldes i cirka 400 varuhus och stormarknader, resten eller cirka 5 % i dagligvarubu- tiker.

Det finns drygt 40 frivilliga fackkedjor omfattande cirka 6 000 fackhandels— butiker. Dessa har tillsammans med de stora filialföretagen (Hennes & Mauritz, Kapp-Ahl, Ikea m.fl.) kommit att spela en allt större roll på specialvarumarknaden under 1970—talet. De frivilliga fackkedjoma och mångfrlialföretagen svarar för 40—50 % av specialvaruförsäljningen, och ökar sin andel på bekostnad av varuhusen.

Under perioden 1965-1975 nedlades årligen i genomsnitt 1 008 butiker inom dagligvaruhandeln, dvs. ca 7 % av beståndet. Nyetableringen samma period var endast 163 butiker eller 1,3 % av beståndet. Ser man till 1970—talet och fördelningen på kooperativ och annan dagligvaruhandel visar det sig att kooperationen genomgående har en högre andel av nyetableringen än av nedläggningen. Tabell 3.12 visar de årliga skillnaderna och förändringarna.

Tabell 3.12 Antal nedläggningar och nyetableringar inom total och kooperativ daglig- varuhandel __d______———— År Nedläggningar Nyetableringar

Handeln Därav koopera- Handeln Därav koope- totalt tionen totalt rationen

Antal % Antal %

___—___, 1970—1974" 795 105 13 170 45 26 1975 554 47 8 152 29 19 1976 645 82 13 209 43 21 1977 517 95 18 196 37 19 1978 438 73 17 145 26 18 1979 400 68 17 150 32 21

Genomsnitt.

3.4.3 Kooperativ varuhandel

Den helt dominerande delen av kooperativ varuhandel bedrivs inom KF/kon- sumentföreningama, OK/föreningama och SLR/Lantmännen. En viss varu— handel faller dock även inom andra kooperativa organisationer. HSB:s ”Allt för byggfacket AB” förmedlar varor dels till nyproduktion och dels till äldre fastigheter och omsatte 169,7 milj. kr år 1979. Folksam säljer i samarbete med andra kooperativa organisationer t. ex. brandskydds— och tjuvlarmssystem. Fonus har en viss försäljning av kistor, dekorationer m. m. I detta samman- hang är denna varuhandel så pass obetydlig att den inte kommer att beaktas i fortsättningen.

Mot bakgrund av det tidigare avsnittet om handeln i allmänhet är syftet i följande delavsnitt att beskriva och analysera den kooperativa varuhandelns omfattning, struktur och utveckling främst under perioden efter andra världskriget 1950—1979.

De organsationer som redovisas är KF, OK, lantbrukskooperationen och SLR. Dessa organisationer är så olika till struktur och verksamhetsområde att det inte förefaller särskilt fruktbart att använda en mer jämförande och funktionell ansats. Inledningsvis beskrivs de organisatoriska ramar inom vilken verksamheten bedrivs, därefter följer en beskrivning av varuhandelns omfattning och struktur på partihandels- och detaljhandelsnivå. Vissa integrationsförhållanden redovisas, därefter följer ett avsnitt om investeringar och ekonomi. Sist görs vissa sammanfattande kommentarer.

3.4.4 KF/Konsumentföreningarna Organisatoriska ramar

Det som i daglig tal kallas KF eller Konsum kan sägas bestå av två delar. Den ena är konsumentfören ingama där konsumenterna är medlemmar; det är föreningarna som äger och driver alla Konsumbutiker och Domusvaruhus. Den andra är föreningarnas centralorganisation, KF, vars uppgift bl. a. är att bedriva partihandelsverksamhet åt föreningarna. [G:s respektive konsument-

Figur 3.18 Varuvägar inom [(F/Föreningarna. Storleksuppgifiema avser 1978. Miljarder kr.

Källa: Samverkan för (framtiden, KF 1967 samt uppgifter från KF.

föreningarnas plats i varuflödet från producent till konsument framgår av figuren nedan.

Vid KF:s kongress 1960 fattades beslut om föreningsstrukturen på basis av ett betänkande med titeln ”Dynamisk struktur”. Detta markerade inledning— en av en snabb koncentrationsprocess, vilket framgår av tabell 3.13.

Övrigaköpare CENTRAL N'vÅ

REGIONAL _ NlVÅ

Regional leverantör

FÖRENING *?

3 1.1 ;s .w me'

&”,

ååå/sa & %

%%ÄSKQ© (45%? %??Cwuääåäxiååkåw

Tabell 3.13 Föreningarms antal och storlek 1952—1979

Förenings- Antal föreningr Andel av medlemskåren i procent

storlek ___—-

1000-ta1 medl. 1952 1962 1972 1979 1952 1962 1972 1979 > 90,0 1 1 3 3 14,7 17,8 32,3 33,0 20,0—89,9 3 6 18 19 10,0 17,6 46,9 51,2 3,0—19,9 61 73 31 27 32,3 36,9 15,1 12,5 1,0— 2,9 155 133 27 21 24,8 19,1 2,7 1,7 ( 1,0 460 254 131 87 18,2 8,6 3,0 1,6 Summa 680 467 210 157 100,0 100,0 100,0 100,0 Antal medl. totalt

(1 OOO-tal) 1 025 1 206 1 696 1 884

Källa: SOU 1979:62 och KF.

Den första gruppen (2 90,0 tusen medlemmar) består av de tre storstads- föreningama Stockholm, Malmö och Göteborg, och den andra gruppen (20,0—89,9 tusen medlemmar) består av föreningar med relativt stora verksamhetsområden, ”regionföreningar”. Områdena har i dessa närmast länsformat. Tillsammans har de 22 föreningarna i dessa bägge grupper, 1979, 84 % av hela medlemskåren. Den följande gruppen (3,0—19,9 tusen medlem- mar) kan karaktäriseras som ”stadsföreningar", dvs. i stort sett har de sin verksamhet koncentrerad till en större tätort. De återstående grupperna utgöres av småföreningar med verksamheten begränsad till mindre tätorter och glesbygd.

Marknadsandel

Den kooperativa marknadsandelen är drygt 21 % för dagligvarorl och knappt 14 % för specialvaror. För olika varuområden inom dagligvaru- och special- varuavsnitten varierar marknadsandelen högst betydligt kring de ovan angivna procenttalen. Dessa variationer är oftast orsakade av en medveten planering och strategi.

För dagligvaroma har således en utbyggnad av egen produktion och framtagandet av egna märken oftast varit en bidragande orsak till en stark ställning på marknaden.

Det kooperativa varuhusnätet, som förmedlar specialvaroma, bestod 1979 av 195 enheter. Endast cirka 17 % eller 34 varuhus var 1979 klassade som A-varuhus med ett relativt komplett specialvarusortiment. Övriga varuhus har oftast ett begränsat antal eller saknar helt artiklar inom något eller några varuområden av specialvarusortimentet. Således är marknadsandelen för exempelvis hushållsartiklar relativt hög medan den kooperativa försäljningen av radio- och TV-apparater utgör en relativt låg andel av totala marknaden. Ett relativt brett sortiment av hushållsartiklar finns representerat i så gott som samtliga varuhusenheter. Delar av sortimentet återfinns även i de största dagligvarubutikema. Detta förhållande är en viktig faktor som bidragit till en hög marknadsandel.

Servicekrävande produkter av typen TV—apparater ställer krav på stora

1 Kooperationens andel av "dagligvaruhandeln" är ca 28 %, jfr tabell 3.10 och 3.16.

säljytor och branschkunnig personal vilket medfört att de mindre varuhusen har fått avstå från dessa artiklari sortimentet. Detta har i sin tur resulterat i en lägre marknadsandel. Konkurrenssituationen förde kooperativa varuhusen är olika inom de skilda specialvarubranschema. Förekomsten av starka fack- handelskedjor inom branscher med stort servrceinslag har ofta försvårat för kooperationen att uppnå en stark ställning på marknaden.

Marknadsandelen för specialvarusortimentet varierar från knappt 10 % till drygt 25 %.

Partihandel

Fram till tiden efter andra världskriget uppvisade KF:s sortiment och varutillförseln till butikerna en stor splittring. Till en begränsad del gick varoma över KF:s lager, men i huvudsak gick de från leverantörerna till föreningarnas centrallager och från dessa ut till butikerna.

Både transporter och lagerhantering var mycket kostnadskrävande, och efter andra världskriget framstod en förändring som nödvändig. 1949 påbörjades således uppbyggnaden av ett enhetligt system av regionala lagercentraler (LC) för distribution av dagligvaror till butikerna, och detta system vari stort sett genomfört vid slutet av 1950-talet. Lagercentralema ägs av KF men driften styrs av de till respektive LC anslutna föreningarna.

Antalet lagercentraler är (1980) 15, och en fortsatt koncentration kan förväntas.

Den beskrivna utvecklingen har inneburit att KF kommit att spela en allt större roll som varuanskaffare åt föreningarna. Om man tar hänsyn till den produktion av bröd och charkuterivaror, som tidigare bedrevs av lokala samorganisationer men som efterhand under 1960- och 1970-talen i flertalet fall överförts till KF och räknas ini KF:s verksamhet, finner man att KF 1950 anskaffade omkring 50 % av föreningarnas varubehov. 1960 hade andelen stigit till omkring 60 % för att under 1970-talet nå 85 %.

KF:s försäljning till föreningarna och antal sysselsatta framgår av tabell 3.14.

Tabell 3.14 KF:s försäljning till föreningar och antal anställda 1950—1979

1950 1955 1960 1965 1970 1975 1979

Milj. kr 587 877 1 355 2 660 4 835 6 945 9 839 Antal anställda KF totalt — — 18 483 21 443 26 785 28 943 33 562 därav varuhandel — — 3 252 4 639 6 379 6 065 6 154

Källa: KF:s årsredovisningar.

Partihandelns struktur har genomgått en betydande koncentration. Det gäller framför allt handeln med dagligvaror. För att få en mer fullständig bild av de strukturförändringar som skett, samt KF:s roll häri, görs här en jämförelse mellan de tre s. k. blocken med avseende på omsättningsutveckling (=utleve- ranser från lagercentraler), antal distributionsställen och deras genomsnitts- storlek.

Tabell 3.15 Partihandelsledets utveckling inom KF, ICA och ASK åren 1951—1977

___—___.____——-—

År Block Omsättning Omsättning Antal distribu- Omsättning per milj. kr % tionsställen dim.-ställe milj. kr ___—_____________— 1951 KF 153 13 20 7,7 ICA 496 41 67 7,4 ASK 555 46 144 3,9 Totalt 1 204 100 231 5,2 1957 KF 403 21 47 8,6 ICA 800 43 65 12,3 ASK 665 36 1 17 5,7 Totalt 1 868 100 229 8,2 1963 KF 1 150 33 35 32,9 ICA 1 246 35 53 23,5 ASK 1 118 32 77 14,5 Totalt 3 514 100 165 21,3 1966 KF 1 456 31 23 63,3 ICA 1 781 39 40 44,5 ASK 1 410 30 51 27,6 Totalt 4 647 100 114 40,8 1973 KF 3 000 31 18 168,0 ICA 4 200 44 23 181,0 Dagab” 2 400 25 20 110,0 Totalt 9 600 100 61 153,0 1977 KF 4 973 30 18 276,0 ICA 8 081 49 21 385,0 Dagab” 3 400 21 13 262,0 Totalt 16 454 100 52 308,0

Som tidigare nämnts är uppgifterna för Dagab för låga då en större ansluten grossist inte ingår i dessa siffror. Källa: SOU 196816. Kooperatören 1977z3. Årsredovisningar.

Av tabell 3.15 framgår att KF:s partihandel nära nog trettiodubblats under den studerade tiden. Detta hänger dock till en viss del samman med den tidigare nämnda omläggningen från inköpskontor till lagercentraler. ICA:s ökning har varit 1 800 % och ASK:s (DAGAB:s) 610 % (löpande priser).

Omfattningen av den förändring som har ägt rum belyses av att antalet distributionsställen totalt minskat till drygt 1/4 och att de kvarvarande enheternas storlek ökat 55 gånger mätt i omsättning. KF ledde koncentratio- nen under slutet på 1950-talet och 1960-talet. Under 1970-talet har ICA delvis som ett svar på detta kraftigt koncentrerat sitt distributionsnät.

Kooperationens roll och betydelse i denna förändring är vansklig att med säkerhet fastställa. En utveckling av denna typ blir ett växelspel mellan de olika blocken, där dei viss mån sporrar varandra. På vissa områden kan dock kooperationen inom partihandeln ha haft en initierande roll, det gäller t. ex. lagercentralemas uppbyggnad och vissa nya rutiner.

Detaljhandel

Omsättningen ide föreningsägda butikerna och varuhusen ökade mellan åren 1955 och 1979 från 2 579 milj. kr till 18 639 milj. kr, löpande priser. Av tabell 3.16 framgår vad detta medfört i form av marknadsandelar.

Tabell 3.16 Konsumentföreningarnas omsättning och marknadsandelar i % av total privat korsumtion, dagligvaror och specialvaror

År Oms. Marknadsandelar milj. kr

Tot. priv. Daglig- Special- Eg. deth.

kons. varor varor varor 1955 2 597 9,3 23,4 1,4 1965 5 083 7,6 19,4 9,0 15,2 1970 8100 8,6 21,3 13,1 17,8 1975 12 932 8,5 21,2 13,6 17,8 1979 18 639 8,1 21,3 13,6 18,1

Uppgift saknas. Källor. Årsredovisningar, Konsumentföreningamas verksamhet 1965—1979.

Datamaterialet från 1950- och början av 1960-talet är relativt ofullständigt, men osäkerheten när det gäller vad som hänt i stort torde dock vara ganska liten. Förändringari marknadsandelar är relativt små mellan 1955 och 1979 på dagligvarusidan. Föreningarna har minskat ett par procent mellan 1955 och 1965, men sedan ökat till en någorlunda jämn nivå under 1970-talet. Ökningen i andelen av specialvaror speglar satsningen på utbyggnad av Domusvaruhusen under 1960-talet.

Antalet anställda inom föreningarnas varuhandel har sjunkit från 39 300 år 1960 till 38 995 år 1979.

Tabell 3.17 Antalet anställda inom föreningarnas varuhandel 1950—1979

1950 1960 1965 1970 1975 1979

Föreningamaa 36 300 39 400 36 614 38 949 39 063 38 995

” Antal anställda i föreningarna inkluderar, förutom varuhandelsanställda, även till viss del anställdai lokal industri, bagerier etc.

När det gäller butiksnätets struktur, framgår utvecklingen mellan 1950 och 1979 av tabell 3.18.

Tabell 3.18 Föreningarnas butiksstruktur 1950—1979

Butikstyp Antal butiker 1950 1955 1960 1965 1970 1975 1979

Varuhus 40 48 59 125 157 161 164

Stormarknad ) 3 ) 9 17 15 Möbelvaruhus 5 16 Hallbutiker 104 183 212 263 Livsm.butik l 7266 ) 6926 1 5726 3159 2138 1800 1489 Servus 10 180 Övrigt” 749 908 819 510 257 153 93

” Främst butiksbussar, fristående restauranger och specialvarubutiker.

Strävan att begränsa kostnaderna ledde inom KF/ Konsum dels till introduktionen av självbetjäningsbutikema i slutet av 1940-talet, dels till den tidigare beskrivna uppbyggnaden av ett nät av lagercentraler. Omställningen av livsmedelsbutikema till självbetjäning gick relativt snabbt inom koopera- tionen, men tog ändå tid. Av de nära 5 000 livsmedelsbutikema 1962 hade 2/3 självbetjäning, och efter ytterligare ett årtionde hade betjäningsbutikema praktiskt taget försvunnit. Inom övrig handel gick denna omläggning betydligt långsammare, uppskattningsvis fem år efter kooperationen.

Största antalet nedläggningar skedde 1961—1966. Kooperationen minskade då sitt antal försäljningsställen från 6 330 till 3 450. När det gäller dagligva- rubutiker nedlades 2 677 enheter en minskning från 5 425 till 2 748.

Den kooperativa andelen av dagligvaruhandelns försäljningsställen min- skade under 1950-talet och första hälften av 1960-talet från 25 till 18 %. Därefter har andelen varit oförändrad eller något större och utgjorde 1979 närmare 20 %.

Utbyggnaden av Domuskedjan startades 1956. Etableringen av varuhus var kraftigast under ] 960-ta let, då 55 % av nuvarande varuhus etablerades. Under detta årtionde tillkom också de första stormarknadema och köpmannavaru- husen. Det var framför allt kooperationen som svarade för den höga etableringstakten under 1960-talet. 120 av dess 182 varuhus etablerades då. Av KH/Åhléns etableringar hänför sig 39 % till tiden före 1960, medan motsvarande andel för kooperationen är knappt 10 %.

Konsumentkooperativ integration

Ett avgörande steg i integrationshänseende togs redan när KF bildades 1899. KF skulle främst vara en ”idécentral”, vars huvudsakliga uppgift skulle vara att bedriva propaganda och utbildning riktad mot konsumenter. Redan följande år upptog emellertid även kooperativ partihandelsverksamhet.

Tabell 3.19 Föreningarnas inköp från KF 1950—1979, milj. kr

1950 1955 1960 1965 1970 1975 1979

&_ Köp från KF 587 887 1 355 2 660 4 835 6 945 9 839

1% av oms. 33,3 33,3 39,2 51,7 59,5” 53,7 52,8

x— Uppgiften osäker.

Anm.: För köpen från KF gäller partipriser och för föreningarnas omsättning detaljhandelspriser. De sistnämnda utgjorde år 1950 ca 80 % av de förra. Sedan dess har marginalerna mellan försäljningpris och partihandelspris stigit. KF:s andel av föreningarnas totala varuanskaffning ligger alltså betydligt över dessa siffror.

Av tabellen ovan kan utläsas att en avsevärd koncentration av föreningarnas inköp till KF skedde mellan 1960 och 1965. Detta hängde samman med bl. a. lagercentralemas utbyggnad och införande av rikssortiment.

Föreningarna hade i flera fall haft egen lokal produktion på bageri och charkuteriområdena. Under 1920- och 1930-talen förvärvade eller startade KF ett stort antal industriföretag inom olika branscher.

Utbyggnaden fortsatte senare under efterkrigstiden både genom en utbygg- nad av den bas man tidigare förvärvat och genom betydelsefulla nyförvärv. Flertalet av dessa investeringar var av defensiv natur. KF utkämpade flera hårda strider om leveransrättigheter etc. av vilka man drog slutsatsen att egen produktion var en direkt nödvändighet. På livsmedelssidan svarar f. 11. de egna industrierna för ca 50 % av föreningarnas behov av varor.

Sammanfattar man de skillnader i den mer övergripande organisationen som föreligger mellan KF och övriga block så kan de sägas vara följande. KF har en mer omfattande egen- och legoproduktion. Vidare är de institutionella banden (integrationen) mellan blockens partihandelsled och egna industrier starkare inom KF. (Beslutsfattare i partihandelsled och egen industri är t. ex. inom KF förenade i samma befattning och organisatoriskt/geografiskt oftare utspridda till industrierna — i övrig handel är de oftast samlade i huvudkon- toret.) Integrationen mellan centralledet och de senare leden är också sådan att behovet av och möjligheterna till samplanering är större i KF.

Investeringar

KF/föreningamas investeringari fastigheter och maskiner från 1955 till 1979 framgår av tabell 3.20.

Exakta och fullständiga data om investeringamas fördelning på handel och industri finns inte tillgängliga. Det kan dock konstateras att industriinveste- ringama blivit den alltmer dominerande delen av KF:s investeringar. År 1955 tog industrin över 60 % av KF:s totala investeringar. 1975 var andelen 85 % och idag uppskattningsvis ca 90 %. Även i föreningarnas investeringssiffror finns vissa industriinvesteringar, dock mindre under senare år.

Tabell 3.20 KF/föreningamas nettoinvesteringar (milj. kr) samt investeringkvoten 1955—1979 ___—_____f_—— 1955 1960 1965 1970 1975 197917 ___—f KF 55,0 104,0 [90,1 319,7 493,0 467,3 därav partihandel 21,2 38,8 28,8 68,4 73,0” industri 33,8 65,2 [61,3 251,3 437,0a Föreningarna 35,0 44,0 106,0 311,0 165,0 258,7 ___—___- Totalt 90,0 148,0 396,1 630,7 658,0 726,0 lnvesteringskvot i % 2,8 3,5 6,3 6,4 4,4 2,8

____________-—-—

" Avser bruttoinvesteringar. " Uppgifterna har inte kunnat fördelas på industri och handel. Källa: KFs årsredovisningar.

Utveckling och ekonomi Kooperationens ekonomiska utveckling redovisas och analyseras mer ingåen- de i samband med kapitalfrågomas behandling. Dessa frågor diskuteras därför inte ytterligare här.

Sammanfattande kommentarer Konsumentföreningama gick under 1950- och 1960-talen i flera avseenden i täten när det gällde förändringi parti- och detaljhandelns struktur. Genom sin högre integrationsgrad kunde man med högre grad av planenlighet och med mera lättillgängliga finansiella resurser anlägga en helhetssyn på sin struktur— utveckling. Detta verkade sporrande också på de övriga blocken, framför allt på ICA (på dagligvarusidan) som hade bättre förutsättningar än t. ex. ASK/DAGAB-sektorn att öka integrationen.

Handelns huvudproblem var särskilt under 1960-talet att snabbt struktur- ändra butiksnätet så att man klarade de ökade varuvolymema, de stigande arbetskraftskostnadema, det till djup och bredd utökade sortimentet, den förändrade lokaliseringen av konsumenterna etc. Detta innebar ökad produk- tivitet per butik och rationellare partihandelsfunktion. Fabrikantema hade också i förhållanden till handeln en relativt stark ställning och man började på fabrikanthåll tillämpa ”modema marknadsföringsmetoder” som ytterligare stärkte fabrikantemas ställning genom ökat märkesmedvetande på konsu- mentnivå.

Den ökade integrationen jämte övriga tidigare beskrivna åtgärder som

KF/Konsumentföreningama vidtagit under 1950- och 1960-talen kan sam- manfattande sägas ha bidragit till att handeln

[ snabbt kunde strukturändra butiksnätet till en dominans för butiker av

supermarket—typ, E snabbt utvecklade partihandelsledet så att detta led inom varje block svarade för en stigande andel av varutillförseln till butikerna,

D kunde rationalisera partihandelsfunktionen med generellt sett sänkta partihandelsmarginaler som följd, El kunde förbättra förhandlingspositionen i förhållande till fabrikantema vilket sannolikt lett till genomsnittligt lägre inköpspriser (netto) än vid lägre integrationsgrad, och med säkerhet till olika slag av prestationsöver- föringar av ekonomiskt värde för handeln. Handelns roll i marknadsfö- ringen av fabrikantemas produkter blev också mer betydelsefull, El utvecklade handelns personella resurser och system för företagsledning på olika nivåer genom ombildning, rådgivning, erfarenhetsutbyte, rekryte- ring, omplacering etc., Cl kunde rationalisera och tekniskt anpassa butikernas inre arbete till nya

tekniska och ekonomiska krav.

1970-talet var för konsumentkooperationen liksom för handeln i övrigt en konsolideringsperiod men också en period då utvecklingsoptimismen efter- träddes av eftersinnande och ifrågasättande tendenser. Detta i samverkan med allvarliga samhällsekonomiska problem ställer handeln inför en oviss framtid vid ingången av 1980-talet.

För KF och konsumentföreningama innebar 1970-talet sålunda att struk- turförändringar saktade av, konkurrensen hårdnade och svårigheter uppstod att behålla marknadsandelama. Samtidigt pågick sökandet efter nya rationa- liseringsmöjligheter och en effektivare kooperativ profilering i marknadsfö- ringen.

Vid slutet av 1970-talet och inför 1980-talet kan konsumentkooperationens ställning sammanfattas på följande sätt:

El Den konsumentkooperativa handelns strukturella och tekniska situation är god. Det försprång härvidlag som kooperationen synes ha haft torde dock i stort sett vara inhämtat av konkurrenterna. D Konkurrensen inom handeln är hårdare än tidigare. Sökandet efter konkurrensfördelar har intensifierats. El Utvecklingen av en konsumentpolitisk kooperativ profilering synes ha gett vissa positiva resultat. [1 Integrationen med egen produktion synes ha gett både positiva och negativa effekter, dvs. dels förutsättningar för en egen produktutveckling och produktprofil, dels en finansiell belastning som begränsar rörelsefri- heten. 13 Även om år 1979 innebar en viss återhämtning har 1970-talet inneburit en allvarlig försämring i konsumentkooperationens finansiella ställning.

3.4.5 OK/Föreningarna

Organisatoriska ramar

OK har affärsmässigt två huvuduppgifter. Den ena är att vara central- och partihandelsorganisation för OK-föreningama. Den andra är att sköta den kooperativa handeln med uppvärmningsbränslen, eldningsolja, kol och koks, där OK:s försäljning sker utan det mellanled som av tekniska skäl är ofrånkomligt i bensindistributionen. OK är sålunda ett kombinerat grossist— och detaljhandelsföretag, till skillnad från t. ex. KF som har en mer renodlad partihandelsfunktion.

Alldeles efter andra världskriget fanns ca 140 lC-föreningar. Under 1940- och 1950-talet nybildades ett 30-tal föreningari landet för att 1960—1961 nå sitt största antal, 171 föreningar. Därefter följde fusioneringens årtionde, som fortsatte under 1970-talet, om än i långsammare takt. Under början av 1960-talet minskade antalet föreningar drastiskt, från 171 till 49. Antalet har senare ytterligare minskat och var 1980 nere i 28.

Verksamhetens omfattning, inriktning och struktur 1960 samordnades de kooperativa partihandelsfunktionema i en organisation genom att Bilägamas Inköpscentral (IC) och OK—förbundet slogs samman. IC bildades 1926 och utvecklades till huvudorganisation främst för den koope- rativa bensinhandeln. OK-förbundet bildades 1945 i första hand som parti- och importorganisation för de kooperativa enheternas behov av oljeproduk— ter.

Den sammanlagda partihandelsorganisationen övertog namnet OK- förbundet.

Numera sker varuanskaffningen inom OK-rörelsen schematiskt så som visas ijigur 3.19. OK-förbundet sköter alltså handeln med uppvärmningsbränslen, eldningsol- ja, kol och koks, medan OK-föreningamas försäljning främst är centrerad kring motorbränslen, service etc.

Med hänsyn till den nära samverkan som råder mellan Oljekonsumentemas förbund och OK-föreningama i den praktiska verksamheten är det motiverat att redovisa resultat och ställning för OK-rörelsen som en helhet.

Tabellen nedan är utformad som en koncemredovisning med eliminering av den försäljning som sker mellan OK-föreningama och Oljekonsumenter- nas förbund.

Tabell 3.2] GK:s omsättning 1960—1979, milj. kr

_/

1960 1965 1970 1975 1977 1978 1979

___—___!— Totalt 411 626 1474 3408 4798 5 178 6 870 varav: OK-föreningar 1 083 1 709 2 123 2 510 2940 Motorhotell 12 57 74 84 86 Termo-industrier AB 5 7 12 19 21 20 24

Biva 261 361 324 220

___—___________—————

_ __1 Eel'åri'ltEL ; färdiga prod.)

Leverantör

| Leverera

(råolja)

OK-FÖRBUNDET CENTRAL

NIVÅ TEXACO RI KSLAGER m fl * EGNA INDUSTRIER (BENSlN) LOKAL NIVÅ

BENSlNSTATIQNER SERVICEANLAGG- NINGAR rn m

ELDNINGSOLJA m m

FÖRETAG, INSTITUTIONER, KOOPERATIVA FÖRETAG, mfl

PRIVATA HUSHÅLL OCH PRI- VATA KONSUMENTER/MED- LEIVIMAR

Figur 3.19 Varuflöden inom OK—rörelsen.

Omsättningen har alltså vuxit från 400 till 6 800 milj. kr från 1960 till 1979. Om man ser utvecklingen i marknadsandelar för oli ka produkter har OK:s del av den totala försäljningen (volym 1 %) utvecklats enligt tabell 3.22.

Tabell 3.22 OKzs marknadsandelar 1955—1979 (volym 1 %)

R— 1955 1960 1965 1970 1975 1976 1977 1978 1979 R%—

Bensin 10,0 12,2 16,9 19,9 19,6 19,2 18,2 18.7 Dieselbrännolja a & 8,0 10,0 13,7 14,2 13,4 11,1 1 1,7 Eldningsolja ] 16,4 18,2 17,7 16,9 16,1 Eldningsolja 2—5 15,8 18,7 13,3 12,3 12,8 15,3 14,4 12,5 &

Totalt 10,0 14,0 16,8 13,2 14,7 15,5 16,4 15,6 14,6 & ” Uppgift saknas.

En förskjutning av tyngdpunkten i verksamheten har skett, där eldningsoljor- na eller ”uppvärmningssektom” under 1970-talet börjat svara för en huwd- del av varuanskaffning och försäljning i både kronor och volym.

Antalet anställda inom OK-förbundet, OK-föreningama och de därav anställda inom varuhandel framgår av tabell 3.23.

Tabell 3.23 Antal anställda i OK—förbundet och OK-föreningama 1960—1979

1960 1965 1970 1975 1979

OK—förbundet 1 005 1 278 1 711 2 854 2 724 därav varuhandel 1 005 | 193" 1 302 1 375 1 223 OK-föreningama 1 901 2 337 2 851 2 893 3 503

Totalt 2 906 3 615 4 562 5 747 6 227

Borträknat hotell- och restaurangpersonal, anställda i Biva, Swnraff och Termoin- dustrier.

Källa: OKzs årsredovisningar.

Antalet anställda inom OK-förbundets varuhandel har varit ganska konstant under 1970-talet. Det är framför allt Scanraff och hotell och restauranger som svarar för ökningen i totala anställda.

Föreningarnas anställda är nästan uteslutande personal vid bilvårdsanlägg- ningar, verkstäder och trafikskolor.

Butiksvaromas (biltillbehör, reservdelar, bilgummi, fritidsartiklar etc.) andel av den totala försäljningen har också ökat. Andelen av total försäljning inom OK har i det närmaste fördubblats mellan 1955 och 1979, eller från 27 milj. kr och närmare 13 % år 1955 till 709 milj. kr och drygt 24 % år 1979.

Investeringar

OK har alltsedan början av 1970-talet arbetat på att förverkliga idén om ett helintegrerat oljeföretag med intressen i råoljeprospektering, råoljetankfart, raffinering, produkttankfart, lagring, biltransporter och marknadsföring. Med ovan skisserade bakgrundsidé tillkom OK:s engagemang i Scanraff samt köp av tanker. De sammantagna nettoinvesteringanra (OK-förbund + OK-föreningama) under åren 1970—1979 framgår av tabell 3.24.

Tabell 3.24 OK-rörelsemas nettoinvesteringar 1 milj. kr 1970-1979

1970-71 -72 -73 -74 -75 -76 -77 -78 -79

OK—föreningama 45 ” 77 54 32 70 129 99 116 117 OK-förbundet 44 335 731 413 296 178 30 45 49 varav Scanraff 262 633 299 182 10 5 5 41

OK-rörelsen totalt 89 135 412 785 445 366 307 129 731) 166

Uppgift saknas. b Sammanlagda summan stämmer inte med OK-förbundet + OK-föreningma.

Föreningarnas investeringar i inventarier och fastigheter avser till största delen nya och ombyggda distributionsanläggningar. Av OK-förbundets investeringar under perioden 1972—1979 utgör ca 70 % investeringar i Scanraff.

Sammanfattande kommentarer

Oljekooperationen, OK, har under efterkrigstiden byggt upp en landsomfat- tande, vällokaliserad, välutrustad och integrerad distributionsapparat för bensin, oljor och bilfömödenheter. Detta har gett underlag för en effektiv pris- och servicekonkurrens där OK har kunnat vara ledande. Följande insatser kan namnas:

Självbetjäning vid stationerna introducerades av OK och omfattar numera huvuddelen av all bensinförsäljning i landet. OK:s stationer har i genomsnitt varit större och mer välutrustade än andra

kedjors.

El Självserviceanläggningar för tvätt och reparationer har byggts, och här har OK:s ”Gör-det-själv-anläggningar” legat väl framme. |:] På tillbehörssidan bröt sig OK redan på 1950-talet in på en marknad, som tidigare behärskats av den auktoriserade bilhandeln. 11 När det gäller bilbränslen har OK under l960- och 1970-talen i det närmaste kunnat fördubbla sin marknadsandel. 3 Förmodligen har även GK:s arbete på att förverkliga idén om ett

helintegrerat oljeföretag med intressen i råoljetankfart, raffinering, pro- dukttankfart, lagring, biltransporter och marknadsföring. under 1970- talets oroliga år, spelat och kommer att spela en positiv och stabiliserande roll på den svenska oljemarknaden.

Trots skilda bakgrunder och andra omständigheter finns det vissa likheter mellan den allmänna konsumentkooperationens och Oljekooperationens situation inför 1980-talet. För OK:s del kan följande poängteras:

|:] Konkurrensförrnägan synes vara god D Med hänsyn till de stora förändringar på bl. a. energiförsörjningens område som aviserats är framtidsbedömningen komplicerad när det gäller OK:s verksamhet. [1 Strävandena mot en helintregrerad bensin- och oljehantering har genom- förts till betydande kostnader. Ytterligare investeringar för komplettering av raffinaderiet med cracker är förestående D Engagemanget på den industriella sidan — Scanraff— har tidigare ansträngt organisationens finansiella ställning.

3.4.6 Lantbrukskooperationen och handeln Årligen distribueras ca 6 milj. ton produktionsmedel till och 10 milj. ton produkter från det svenska jordbruket. Merparten av detta köps in ev. förädlas samt säljs vidare till jordbruket eller samlas in från jordbruket, förädlas och säljs vidare till parti- och detaljhandeln genom egna kooperativt ägda företag.

Den samlade mängden distribuerat gods till det svenska lantbruket uppdelat på produktslag, och lantbrukskooperationens andel därav, framgår av tabell 3.25.

Tabell 3.25 Distribuerad mängd produktionsmedel till det svenska jordbruket 1976/77 1 milj. kg Produktionsmedel Milj. kg Lantbrukskoopzs andel, % Utsäde 251 65 Växtskydds— och rengöringsmedel 8 65 Handelsgödsel och kalk 2 170 80 Driv- och smörjmedel 450 65 Foder" 2 500 70 Livdjur 1 10 Byggnadsmaterial 310 Maskiner (nya) 170 35—50 Totalt ca 6 milj. ton

Endast ca 50 % av foderhanteringen går via handeln. Resten sköts av lantbrukarna själva.

Källa: Årsredovisningar; Nya Perspektiv 1977:4.

På produktionsmedelssidan är de största posterna utsäde, driv- och smörjme- del, konstgödsel, foder och byggnadsmaterial. Dessa handhas av Lantmännen till allra största del.

Produkter som distribueras från det svenska jordbruket och lantbruksko- operationens andel härav, kan utläsas i tabell 3.26.

Tabell 3.26 Distribuerad mängd produkter från det svenska lantbruket 1976—1977 1 milj. kg och andelar

Produkter Milj. kg Lantbrukskoop:s andel, %

Spannmål 3 123 75 Oljeväxtfrö 281 Vallfrö 8 Köksväxter 200 Potatis 920 50 Sockerbetor 2 077 0 Mjölk 3 098 99 Kött och fläsk 603 80 Fjäderfäkött 39 Ägg 102 45

Totalt ca 10 milj. ton

Källa: Årsredovisningar, Nya Perspektiv 1977:4.

När det gäller produkter från lantbruket; ägg, spannmål, fröer, sockerbetor, potatis etc. levereras dessa till uppsamlingsställen, förädlingsanläggningar eller packerier. I dessa förädlingsindustrier, som till större del även ägs av lantbrukarna, fortsätter hanteringen i kvarnar, mejerier, slakterier etc. Ännu

sålänge distribuerar vanligen slakterier och mejerier själva produkterna ut till butikerna. De stora blocken KF, ICA och Dagab övertar emellertid en allt större del av dessa funktioner.

En kämfråga inom lantbrukskooperationen är hur långt integrationen horisontellt och vertikalt skall gå. Här avses dels de olika jordbruksproduk- temas väg fram till slutlig konsument (t. ex. spannmål-mjöl-bröd), dels engagemang i syfte att bredda sortimentet (t. ex. lantbruksmaskiner—skogsma- skiner-entreprenadsmaskiner-konsumentkapitalvaror).

Lantbrukskooperationens ideologer talade på 1930-talet om att lantbrukar- na genom sina föreningar skulle få största möjliga del av skillnaden mellan priset till producent och till konsument. Men var alltså ute efter vad som uppfattades som mellanvinster i transport-, förädlings- och detaljhandelsle- den.

Under l930- och 1940-talen byggde lantbrukskooperationen genom meje- ri- och slakteriorganisationema upp en relativt stor egen detaljhandel med livsmedel. Under främst 1960-talet avvecklades huvuddelen av denna verksamhet.

Lantbrukskooperationens del av konsumentvarudistributionen finns numera till övervägande del i de tidigare leden (halvfabrikat- och förädlings- industri). Många av de lantbrukskooperativa industriföretagen fullgör också partihandelsfunktioner gentemot detaljhandeln som sortimentsammanställ- ning, lagerhållning, förpackning, marknadsföring och transporter. Exempel är mejeriorganisationen, slakterier, ägghandel, Glace-bolaget AB, Kungsörnen AB.

Därutöver finns fristående försäljningsföretag som Riksost AB med en omsättning av 880 milj. kr 1977/78, Kåkå AB (grossiströrelse inom bageri- och konditoribranschen), Tre Kök (kött- och fläskkonserver) m. 11.

När det gäller distributionen av produktionsmedel till det svenska jordbru- ket handhar, som tidigare nämndes, SLR/Lantmännenföreningama en över- vägande del av dessa, t. ex. foder, gödsel, utsäde, maskiner, kemikalier m. m. Detta behandlas i följande avsnitt.

3.4.7 SLR/Lantmännenföreningarna

SLR/Lantmännen är dels en inköpsorganisation som handlar upp eller tillverkar och till medlemmarna säljer foder, utsäde, gödsel, växtskyddsme- del, maskiner m. m. till ett årligt värde av ca 6—8 miljarder kronor, dels en försäljningsorganisation för lantbrukamas spannmål och andra odlingspro- dukter, dels också en genom egen och dotterbolags verksamhet, producerande industriell organisation med ett årligt försäljningsvärde på 2—3 miljarder kronor. Det är den första funktionen som behandlas i det följande.

Organisatoriska ramar

Sammanlagt omkring 110000 lantbrukare äger och är medlemmar i 19 självständiga regionala Lantmännenfören ingar. Inom två av dem finns mindre enheter lokalföreningar. Föreningarna samverkar på riksplanet i Svenska Lantmännens Riksförbund (SLR).

Utvecklingen av antalet medlemmar, Lantmännenföreningar och lokalför- eningar framgår av tabell 3.27.

Tabell 3.27 Antalet medlemmar och föreningar anslutna till SLR 1950-1978

År Antal Antal med- Antal medlemmar lems-för. lokalför- i SLR eningar 1950 136 783 23 619 1960 145 019 22 349 1970 125087 19 145 1975 115626 19 116 1978 112332 19 105

Handel med produktionsmedel — omfattning och struktur

Partihandeln med produktionsmedel till jordbruket för de fyra viktigaste produktionsmedelsgruppema (varuflöden, arbets- och ansvarsuppdelning), framgår av figur 3.20.

Handeln med förnödenheter till jordbuket är uppdelad i två led: SLR och Lantmännenföreningama. Beroende på sort av produkt är distributionen något olika. Gödsel förmedlas nästan uteslutande via SLR, medan maskiner och olja till en viss del köps in direkt av föreningarna eller bonden.

Cirka 750 000 ton foderråvaror, importerade och från inhemska leveran- törer, förrnedlas årligen av Lantmännen liksom cirka 350 000 ton foderspann- mål. Därutöver köper Lantmännenföreningama cirka 550000 ton foder- spannmål direkt från egna medlemmar. Huvudparten härav används i de egna foderfabrikema.

Den affärsmässiga verksamheten har successivt utökats till följd av förändringar i jordbruket som t. ex. ny skördeteknik och produktion i stor

Foderråvaru- leverantörer

Olje- leveran-

Gödsel- leveran- törer

LANTMÄNNEN- FÖRENINGAR

-=_- BÖNDER/MEDLEMMAR

Figur 3.20 Varuflöden, arbets- och ansvarsupp— delning mellan SLR och Lantmännen/öreningar- na förfoderråvaror, olje- produkter, gödsel och maskiner.

skala (svin, broiler, etc). Den ökade mekaniseringen av jordbruket har också, vilket kan utläsas i tabell 3.28, medfört en kraftig ökning av maskinförsälj— ningen.

Tabell 3.28 Omsättning i milj. kr inom Lantmänneniöreningama (ej spannmålstör- medling) 1950 1960 1970 1975 1977 1980 Gödselmedel 107 197 347 807 788 1 073 Foder-medel 105 323 816 1 425 1 989 2 660 Maskinhandel 628 1481 1 986 2 195 Övrigt 149a 327” 476 884 1 130 1 550 Totalt 361 847 2 267 4 597 5 893 7 478

a Åren 1950 och 1960 finns inte maskinhandeln särredovisad.

Ser vi till marknadsandelar 1978, gäller följande:

Tabell 3.29 Marknadsandelar i % av vissa varuslag 1979 lör SLR/Iantmännenför- eninama Foder Olja Gödsel Maskiner Marknadsandel 69 65” 80 35 (traktorer) 50 (övriga maski ner)

a Gäller Lantmännentöreningama och OK sammantaget och avser andelen av lantbrukets förbrukning.

Varje förening har byggt upp sina säljställen för förnödenheter. För närvarande linns ca 250—300 fömödenhetsmagasin eller driftsställen. Dessa är ofta kombinerade med en spannmålssilo, maskinanläggningar och butik.

SLR/Lantmännenjöreningamas investeringar

Av SLR-koncemens totala investeringar 1979, 63,2 milj. kr (1978 50,9 milj. kr) gick huvuddelen till den industriella verksamheten. Investeringar inom Kungsörnen utgjorde 39 milj. kr. Moderföretagets investeringar uppgick till 7,9 milj. kr (därav avsåg 3,1 milj. kr foderfabriken i Kimstad, 2 milj. kr patenträtt, 1,4 milj. kr försöksanlåggningar i Svalöf).

lantmännenföreningamas investeringar har ökat kmhigt i takt med att verksamheten har vuxit i omfattning.

Tabell 3.30 lantmännenföreningarnas investeringar 1965—1977, milj. kr ____________——————

1965 1970 1975 1977 1980

__—_____f________—

Milj. kr 74 79 156 226 222

___—___f—M

Under 1960-talet avsåg investeringarna främst siloanläggningar. 1965—1975 byggde SLR/Lantmännen upp fodertillverkningen. 1975-1980 kom en andra våg av siloinvesteringar.

Sammanfattande kommentarer

Sammanfattningsvis kan sägas att lantmännen har ett betydande inflytande över handeln med förnödenheter till lantbruket och att detta inneburit höga marknadsandelar särskilt för vissa stapelvaror som handelsgödsel, kemikalier och fodermedel. Därutöver har man en stark ställning, särskilt i de tidigare distributiva leden, när det gäller vidareförädling av brödsäd. Exempel på detta är engagemanget i svensk kvam- och bageriindustri (Kungsömen-koncemen med 60 % av landets spannmålsförrnalning).

Vidare kan konstateras att 1970-talets utveckling för Lantmännenorgani- sationen, i motsats till en del andra kooperativa organisationers, synes ha inneburit inte bara en tillväxt utan även en marknadsmässig och finansiell förstärkning. Verksamhetens direkta anknytning till lantbruket innebär en viss grundtrygghet men också vissa risker. Till de senare hör organisationens stora kreditgivning till medlemmarna.

3.4.8 Handelns utveckling och kooperationens möjligheter under 1980-talet

Allmän bakgrund

Som skisserats i ett tidigare avsnitt tyder flera olika faktorer på att den ekonomiska utvecklingen under 1980-talet blir mer problemfylld än vad fallet varit tidigare under efterkrigstiden. I flera avseenden synes därför den kooperativa handeln ställas inför nya prövningar.

Det som i första hand präglar den aktuella framtidsbilden är det samhälls- ekonomiska perspektivet. En starkt negativ bytesbalans och ett stort statligt budgetunderskott fordrar korrigeringar som begränsar såväl den privata som den offentliga konsumtionsökningen. Befolkningsutvecklingen tyder närmast på en bromsad privat konsumtion men ett ökat krav på det offentliga. Vidare synes inflationsbenägenheten även i framtiden bli hög och för såväl koopera- tionen som för dess medlemmar försvåra en långsiktig och rationell verksam- hets- och resursplanering.

Energifrågoma torde under 1980-talet skapa kostnadsproblem, inte minst för handelns interna och strukturella rationalisering. Då emellertid arbets- kostnadema också kommer att öka är det svårt att bedöma nettoeffektema av de olika faktorernas prisutveckling.

Kooperationen och den privata konsumtionen

Den kooperativa handeln berör i hög grad den privata konsumtionen antingen direkt när det gäller konsumentkooperationen eller indirekt via livsmedels- produktionen när det gäller lantbrukskooperationen.

Tabell 3.31 visar den totala privata konsumtionens storlek och fördelning 1978.

Tabell 3.31 Privat komumtion, storlek och fördelning 1978

___—___ Miljarder kr % —————______

Dagligvaror 54,2 26,7 Specialvaror 37,0 18,2 Bostad, bränsle, el 47,8 23,6 Transporter, samfärdsel 31,6 15,6 flälso- och sjukvård 8,7 4,3 Ovrigt” 23,6 1 1,6

Total privat inhemsk kons. 202,9 100,0

&

a Alkoholhaltiga drycker (sprit, vin. starköl) restaurang- och hotellbe sök, komm. tjänster (hår- och skönhetsvård, försäkringar m.m.) kulturella tjänster (film, teater, TV-lic. m. m.). Källa: SCB Nationalräkenskapema.

Värdet av den privata konsumtionen till marknadspris uppgick 1978 till 202,9 miljarder kronor. Dagligvaroma var den största posten med 54 miljarder kronor eller 2.7 % av den totala konsumtionen.

Som tidigare redovisats finns den kooperativa handeln främst inom dagligvarusektom, men också inom specialvarusektom. När det gäller bostadssektom bör givetvis bostadskooperationens inflytande räknas, men också oljekooperationen vad gäller bostädernas bränsleförsörjning. Oljeko- operationen tillgodoser också delar av transportsektoms behov.

Den kooperativa handeln har således ett direkt och genom konkurrensen indirekt — inflytande på en stor del av den privata konsumtionen. Å andra sidan är den privata konsumtionen underlaget för så gott som hela konsu- mentkooperationen.

Den privata konsumtionens utveckling under 1980-talet Olika beräkningar har gjorts om den privata konsumtionens utveckling under 1980-talet. Under senare hälften av 1960-talet uppgick den årliga totala privata konsumtionsökningen till 2,0 % per invånare. Under första hälften av 1970-talet var ökningen 1,6 % per år och åren 1975—1979 endast 0,9 % per år.

1978 års långtidsutredning räknade med en privat konsumtionsökning åren 1978—1983 om 2,1 % per år och i långtidsprojektionen 1978—1990 med 1,6 % per år och invånare.

Flera av handelns remissinsatser, bl. a. KF, som var kritiska till LU:s kalkyler, förutsåg en betydligt lägre konsumtionsökning.

Ett antal planerare från de största detaljhandelsföretagen i landet har inom en arbetsgrupp, Konsumtionsprognosgruppen, presenterat vissa beräkningar om den privata konsumtionens utveckling under 1980-talet. Gruppens beräkningar visar som huvudaltemativ för den privata konsumtionens årliga förändringar per invånare en ökning med 0,8 %, dvs. obetydligt lägre än för åren 1975—1979. Om hänsyn tas till befolkningsförändringen blir den totala ökningen högre eller 1 % per år.

Inom den angivna ramen har konsumtionen av dagligvaror och specialva- ror, dvs. detaljhandelsvaroma även prognosticerats. Utfallet för åren 1965—1979 och prognosen för 1979—1990 redovisas i tabell 3.32.

Som framgår av tabellen väntas den totala deta ljhandelskonsumtionen öka lika mycket som den totala privata konsumtionen, dvs. med 0,8 % per år. Dagligvarukonsumtionen är den som drar ner, och specialvarukonsumtionen den som drar upp den sammanlagda detaljhandeln. Med tanke på bostads- och oljekooperationen kan konstateras att konsumtionen inom områdena bostä- der och transporter väntas öka med 1,1 respektive 0,3 % per år.

Tabell 3.32 Den privata konsumtionens årliga ökning per invånare i % fast pris

Varugrupp 1965—70 1970—75 1975—79 Prognos 1979—90 Dagligvaror 2,0 0,4 0,1 0,5 Specialvaror 2,8 2,0 1,8 1,3 därav: Beklädnad 0,4 1,8 3,7 1,4 Hemartiklar 4,5 2,1 0,7 0,9 Fritid m. m. 5,0 2,2 0,3 1,4 Summa detaljhandelsvaror 2,3 1,1 0,8 0,8 Övrig privat konsumtion 1,8 2,1 1,0 0,7 Total privat konsumtion 2,0 1,6 0,9 0,8

Målsättningar och riktlinjer

Inledningsvis kan vissa allmänna målsättningar för de kooperativa organisa- tionerna refereras. Mer preciserade mål eller planer för verksamheten finns endast i undantagsfall tillgängliga. Vissa uttalanden om planer och förvänt- ningar beträffande den kooperativa handeln finns dock.

I KF:s organisationskommittés betänkande 1979 ”Svensk konsumentko- ope ration inför 1980-talet” finns vissa markeringar gjorda om konsumentko- operationens verksamhet under 1980-talet. Där sägs bl. a. att:

21 den hårda konkurrenssituationen inom dagligvaruhandeln kommer att bestå (s. 4). ] endast mindre förändrinpr iden kooperativa butiksstrukturen kommer att äga rum fram till 1983. Det innebär inga fler varuhus, ett par nya stormarknader, tre nya möbelvaruhus, ett tiotal nya hallbutiker, ett åttiotal färre livsmedelsbutiker och ett trettiotal fler servicebutiker (s. 45).

[:| de största investerinyma kommer att göras på specialvarusidan (s. 46). E] utbyggnaden på interiörsområdet siktar på en marknadsandel på ca 20 % till 1985 (s. 46). [I rationaliseringen kommeri hög grad att gälla den distributionstekniska hanteringen (s. 47—48). 13 en ytterligare koncentration av lagercentralverksamheten kommer (8. 49). C] varuanskaffningen och profileringen genom egen produktion skall stärkas (s. 48). EI utbyggd samverkan mellan KF och föreningarna för effektiviserad marknadsföring

(s. 55). [I olika vägar bör prövas för att öka det egna kapitalet och medlemsinlåningen (s. 55). [1 föreningma bör öka medlemsinsatsemas storlek (5. 55). D affärsrörelsens ekonomiska resultat skall inte endast tillgodose ökad kapitalbildning

utan även fmansiera upplysnings- och informationsverksamhet för att stärka medlemslivet (s. 38). E! rörelsens initiativkraft och inflytande över den konsumentpolitiska utvecklingen

bör förstärkas (s. 79).

I ett annat sammanhang (”Volymen ökar med 14 miljarder— hur stor de] ska vi kunna ta?”, Kooperatören l980:2) har redovisats att enligt föreningarnas planer skulle konsumentkooperationen mellan 1978 och 1990 öka sin marknadsandel inom detaljhandeln med 1,6 procentenheter till 19,4 %. På dagligvaruområdet skulle ökningen uppgå till 2,6 procentenheter, innebäran- de en marknadsandel av 23,5 %. För specialvaruområdet skulle motsvarande tal vara 1,2 procentenheter respektive 14,4 %.

För oljekooperationen och lantmännenkooperationen finns färre program- matiska uttalanden. I ett uttalande i OK:s personaltidning OK nytt (1979:6) sägs bl. a. att:

C] förhandlingar pågår för att vida samarbetet med nya förbrukargrupper och med andra oljebolag för bättre utnyttjande av OK;s depåer [1 det delägda Scanraff behöver kompletteras med en cracker El att företagets soliditet behöver förbättras.

Beträffande SLR har i en artikel ”Så möter Lantmännen 1980” (Land 198022 5. 54) vissa uttalanden gjorts om förväntningar och planer inför 1980-talet. Där sägs bl.a. att:

de stora basinvesteringama för organisationen är avklarade man skall profilera sig på samtliga verksamhetsområden Lantmännen skall samla sig kring ett enhetligt maskinprogram totalt sett väntas jordbrukets maskininvesteringar bli mindre under 1980-talet än tidigare Lantmännen skall kunna sälja hela växtodlingssystem, inklusive rådgivning, i stället för enskilda produktionsmedel

I] det är inte aktuellt att slå ihop de enskilda SLR-föreningama men väl att bygga ut

samarbetet dem emellan [] Lantmännen kan komma att spela en aktiv roll under 1980-talet i utvecklingen av

ny energiproduktion.

DUBB

Cl

Utvecklingstendenser av särskild betydelse för kooperationen

Som framgår av de tidigare redovisade prognoserna väntas den privata konsumtionen öka mycket svagt under 1980-talet. Det innebär att handeln,

som under senare delen av 1970-talet hade flera magra år, måste vara beredd på fortsatt svåra tider. Den överkapacitet hos handeln som förelegat har inte snabbt kunnat fyllas genom växande efterfrågan, utan har delvis måst skrotas innan investeringama kunnat förräntas. Handeln kan därför väntas vara mycket återhållsam med kapacitetshöjande investeringar.

Det är vidare osäkert om den sedan länge pågående förskjutningen i den privata konsumtionen mot en större andel specialvaror och en relativ minskning av dagligvarukonsumtionen kommer att upphöra. I detta samman- hang skall också markeras att de i stor utsträckning politiskt bestämda livsmedelspriserna med hänsyn till det statsfinansiella läget kan förväntas utvecklas ogynnsammare än specialvaromas under 1980-talet. En sådan utveckling skulle sannolikt ytterligare understryka den långsiktiga trenden.

Utvecklingen på energiområdet med starkt ökande priser kan påverka handeln på flera olika sätt. Energikrävande verksamheter såsom individuella transporter, kyl- och fryslagring kan komma att inte bara påverka försälj- ningen på bil- och bränsleområdena utan även påverka butiksstrukturen och butikernas lokalisering.

En annan sida av energiproblematiken som kan beröra den kooperativa sektorn är den tänkbara utvecklingen av handeln med energislag baserad på inhemska råvaror som torv, skogsavfall, odlade energiskogar samt etanol/me- tanolproduktion.

Utvecklingen på dataområdet och annan distributionsteknisk utveckling väntas allmänt medföra stora förändringar inom handeln redan under första hälften av 1980-talet. Medan den yttre strukturrationaliseringen väntas bli av relativt begränsad omfattning, synes åtminstone inom handeln förväntning- arna på den inre rationaliseringen vara stora. Den 5. k. EAN-koden väntas bli relativt allmänt införd i svensk detaljhandel inom få år och avses definitivt innebära datoriseringens genombrott inom handeln. Härigenom kommer en rad rutiner inom både detaljhandeln och partihandeln att rationaliseras och effektiviseras. Detta har givetvis konsekvenser för sysselsättningen. Olika uppskattningar har gjorts om storleken av den insparade arbetskraften och siffror mellan 4 000 och 10 000 årsanställda har redovisats.

På butiksdatoriseringens kostnadssida skall föras rätt betydande investe- ringskostnader i datorer och kringutrustning.

När det gäller de yttre strukturf'o'rändringarna inom handeln under 1980-talet synes som redan antytts inga mer dramatiska tendenser föreligga eller väntas. Blockbildningen på dagligvaruområdet i tre sinsemellan rätt skiljaktliga grupperingar synes vara väl etablerad. Även i fortsättningen kommer viss nedläggning av olönsamma enheter att göras och nyetableringar att genomföras. Detta kommer dock inte alls vad gäller dagligvarubutiker och varuhus att få samma omfattning som tidigare under 1960-talet och delar av 1970-talet.

Utvecklingen på specialvaruområdet är osäkrare. Högre expansionstakt, mindre cementerad block- och kedjebildning och ett stort antal varugrupper och försäljningsställen ger möjligheter till strukturella förändringar med avsevärda effekter.

Slutligen skall också den finansiella utvecklingen beröras. Det svenska näringslivet har sedan länge brottats med lönsamhetsproblem som försvagat soliditeten. Detta har även drabbat handeln. Det är dock ovisst om handeln

därvidlag har klarat sig bättre eller sämre än annan företagsamhet. Kedjefö- retag inom olika specialvaruområden har exempelvis under många år visat mycket goda resultat.

De lättnader som statsmakterna synes vara beredda att ge för att främja kapitalbildningen inom näringslivet torde också komma handeln till del. På grund härav och med tanke på den flexibilitet som kännetecknar inte minst den fria kapitalmarknaden torde åtminstone den privata handeln ha väl så goda förutsättningar för finansiering av förnyelse och expansion som närings- livet i övrigt.

När det gäller den lantbrukskooperativa handelns utveckling är den i stort bunden till lantbrukets och lantbrukskooperationens utveckling. Genom SLR:s integration framåt i bl. a. kvamrörelse och bageriverksamhet har man dock i viss mån kunnat skapa sig en egen profil och marknad. Även om det fortfarande finns expansionsmöjligheter på detta om råde begränsas det totala utrymmet av livsmedelskonsumtionens stagnation. Det bör i detta samman- hang konstateras att expansionen på konsumtionsområdet legat på den industriella verksamheten och inte på handeln som sådan.

Vissa slutsatser

Konsumentkooperationens uppgift är, som konstaterades inledningsvis, att främja medlemmarnas hushållning och konsumenternas intressen i allmän- het. Utredningen har i uppdrag att pröva kooperationens medverkan i näringslivets, ochi detta fall, speciellt handelns, strukturomvandling. Detta är alltså de frågeställningar som här skall belysas mot bakgrund av de beskriv- ningar och analyser som gjorts i föregående avsnitt. Den diskussion som här redovisas är i vissa fall relativt allmän och kommer att fördjupas i senare kapitel. Detta gäller exempelvis beträffande kooperationens konsumentpoli- tiska betydelse, kooperationens sociala ansvar och kooperationens finansiella villkor.

Den privata konsumtionens utveckling vad gäller volym och inriktning på varugrupper berör på ett väsentligt sätt konsumentkooperationen. Koopera- tionens styrka ligger i första hand på dagligvaruområdet där man med en marknadsandel av drygt 21 %, som föreningarna för övrigt planerar att öka med drygt ett par enheter, spelar en väsentlig roll. Dagligvaruhandeln är emellertid en stagnerande sektor. På den snabbare växande specialvarusek- tom ligger kooperationens marknadsandel något under 14 %. Även här planerar föreningarna en viss marknadstillväxt.

För att konsumentkooperationen skall kunna bibehålla sitt inflytande på detaljhandelsområdet i dess helhet behövs kraftiga satsningar på den hetero- gena men expanderande specialvarusektom. Det synes ovisst om nuvarande strategi och resurser räcker för att bevara och bygga ut konsumentkoopera- tionens ställning inom handeln.

När det gäller utvecklingen av dagligvarusektom har konsumentkoopera- tionen sedan länge haft vad avser strukturutvecklingen en ledande position som med säkerhet varit värdefull för såväl kooperationens medlemmar som för landet i Övrigt. Den positionen torde kooperationen ha goda förutsättning- ar- att bibehålla även under 1980-talet. Att erövra en liknande roll på specialvaruområdet kräver stora resurser. Den inbrytning på ett av många

specialvaruområden som Interiörsatsningama utgör ett exempel på, är sannolikt inte möjlig inom andra varugrupper. Här aktualiseras även frågor om behovet av nya intregrerade industriella satsningar. Den profilering av den kooperativa särarten som de blå-vita varorna utgör på dagligvaruområdet har till stor del baserats på förekomsten av egen industriell kapacitet på området i fråga.

En intensifierad kooperativ satsning och profilering på nya områden försvåras i vissa fall av näringslivets och då främst industrins storskaleutveck- ling och intemationalisering. Avståndet till konsumenten blir där ofta stort och produktutfonnning och marknadsföring påverkas mer av produktions- ekonomiska skäl och önskan att dominera en marknad än av konsumentbe- hov. Den konsumentkooperativa integrationsfilosofin är omvänd och står ofta i motsättning till den integration som karakteriserar exempelvis de multina- tionella företagen.

Konsumentkooperationens fortsatta utveckling synes i hög grad samman- hänga med möjligheterna att tillgodose de kapitalbehov som en fortsatt kooperativ utveckling förutsätter. Varken den nuvarande kooperationen eller samhällets kapitalinstitutioner är emellertid anpassade till att lita till respektive förmedla externt riskkapital till kooperationen. Samtidigt har kooperationen ”lyckats” att på sina tidigare områden skärpa konkurrensen så hårt att genereringen av kapital för satsningar på nya områden starkt begrän- sats.

Av vad som kan utläsas av konsumentkooperationens egna bedömningar synes investeringsbehovet under 1980-talet inom handelsledet inte vara större än att det kan tillgodoses internt efter vissa justeringar beträffande medlemsin- satser och skatteregler. När det däremot gäller industriella utbyggnadsbehov har intresse visats genom Industribolaget exempelvis - för öppningar som innebär samverkan med icke-kooperativa intressen. Det kan här bli fråga om en balansgång mellan önskemålen att tillgodose den kooperativa sektorns behov av nya varor och krav på insyn och inflytande på produktutforrnning och marknadsföringå ena sidan och ett bibehållande av traditionella principer om självfinansiering och självständighet å den andra.

Denna frågeställning bör vara aktuell för både den allmänna konsument- kooperationen och oljekooperationen.

När det gäller den lantbrukskooperativa handelns utveckling under 1980- talet är den som tidigare framhållits starkt beroende av dels lantbrukets utveckling, dels dagligvarukonsumtionens utveckling. I båda fallen är expan- sionsförutsättningama små. Den lantbrukskooperativa handeln med dels lantbrukets förnödenheter, dels dess produkter synes emellertid kunna ge vissa samordnings- och integrationsvinster som gör kooperationens ställning på marknaden relativt stark.

Avslutningsvis kan den kooperativa handelns situation inför 1980-talet preciseras i följande punkter

121 Den kooperativa handelns struktur och konkurrensförmåga är god. Konkurrensen är dock hårdare än tidigare och utrymmet för kostnadskrä- vande konsumentpolitiska insatser har minskat. D Utvecklingen av marknaden under 1980-talet kan väntas ge handeln sämre utvecklingsmöjligheter än tidigare

|:! Den konsumentkooperativa handeln är f. n. i stor utsträckning inriktad på dagligvaror och på oljehandel, dvs. på stagnerande delmarknader. Ett bevarande av kooperationens konsumentpolitiska betydelse synes fordra intensifierade satsningar på specialvaruområdet. El Den finansiella utvecklingen inom både kooperativ och övrig handel under slutet av 1970-talet har tärt hårt på de finansiella resurserna för fortsatt strukturell och annan utveckling under 1980-talet. [1 För kooperationen synes främst de industriella satsningarna ha ställt stora krav på ekonomin. Under 1980-talet synes handeln kräva en relativt större del av tillgängliga kapitalresurser. El Oavsett frågan om integration synes kapitalbildningen inom kooperatio- nen och inställningen till nya former för riskkapitalbildning behöva övervägas. El Lantbrukskooperationens handel som primär funktion finns i huvudsak inom Lantmännen. Den är i allt väsentligt beroende av jordbrukets allmänna utveckling. Förutsättningama för Lantmännens handel under 1980-talet synes vara relativt goda. Lantmännen har dels en relativt dominerande ställning på ”sin” marknad, dels en lönsam integrering med industriell verksamhet.

3.5 Kooperativ utveckling inom boendet

3.5.1 Inledning

Sedan 1975 är det i grundlagen fastställt att det åligger ”det allmänna” att trygga rätten till bl. a. bostad samt verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö. Det råder numera i stort sett enighet om att samhällets mål för bostadsförsörjningen är att hela folket skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader.

1 utvecklingen mot denna i grundlagen fastställda syn på bostaden och levnadsmiljön har bostadskooperationen utan tvivel spelat en betydelsefull roll. '

I den allmänna debatten sätts ofta likhetstecken mellan bostadsrätt och bostadskooperationen. Från kooperativ synpunkt är ett sådant betraktelsesätt ingalunda invändningsfritt. Bostadsrätt är ett lagtekniskt uttryck för upplå- telse av en nyttjanderätt, medan bostadskooperationen innebär kontinuitet i byggande och förvaltning av bostäder samt medlemmarnas engagemang i hela bostadsfrågan. Bostadskooperationen räknas till våra folkrörelser. Den bedri- ver på central, regional och lokal nivå en landsomfattande, varaktig och omfattande verksamhet med produktion och förvaltning av bostäder företrä- desvis i bostadsrättsform.

Bostadskooperativa ansatser och försök förekom redan under senare hälften av l800-talet, dvs. ungefär samtidigt som andra kooperativa ansatser gjordes. En direkt orsak var inflyttningen till tätorter som med dåtida system på bostadsmarknaden skapade slum och svåra sociala förhållanden.

Först i och med att bostadskooperationen under 1920-talet i större utsträckning utvecklades till en landsomfattande folkrörelse, bl. a. genom HSB:s bildande 1923, blev bostadskooperationen inte bara en alternativ

bostadsform utan också en faktor som påverkade hela det bostadspolitiska tänkandet i ekonomiska, sociala och bostads- och byggnadstekniska frågor. HSB-organisationen hade i huvudsak en konsumentpolitisk förankring till den parallellt framväxande hyresgäströrelsen. Genom Riksbyggens bildande 1940 skapades en bostadskooperativ rörelse med utgångspunkt i den fackliga arbetarrörelsens strävanden att tillgodose behovet av både arbete och goda bostäder.

Efter det andra världskriget har de två bostadskooperativa organisationerna med i stort sett samma mål och medel medverkat i utvecklingen av det bostadssociala tänkandet och i bostadspolitiken. Detta har skett både med opinionsbildande medel och i den direkt bostadskooperativa affärsverksam- heten och såväl i direkt konkurrens med som i samverkan med annan bostadssocial verksamhet med kommunal förankring, dvs. med den allmän- nyttiga bostadsforrnen.

3.5.2 Kooperationens roll i svensk bostadsförsörjning

Organisation

Med bostadskooperation menas i allmänhet de bostadsrättsföreningar som är anslutna till någon av de två rikskooperativa organisationerna HSB:s Riksförbund och Svenska Riksbyggen. Ibland räknas även 5. k. övriga bostadsrättsföreningar till bostadskooperationen. Denna senare grupp ägde 1975 ca 30 % av samtliga bostadsrättslägenheter.

HSB-organisationen har ända sedan starten i mitten av 20-talet byggts upp av två kategorier av medlemmar— de som söker böstad och de som har erhållit HSB-bostad. I HSB finns f. n. 250 000 bostadsrättshavare samt 1 10 000 andra medlemmar (”bostadssökande”). Bostadsrättshavama är dels medlemmar i den bostadsrättsförening som förvaltar föreningens fastighet(er), dels i den regionala byggnadsföreningen, HSB-föreningen, som i regel haft hand om fastighetens byggande och som ofta på bostadsrättsföreningens uppdrag även sköter det praktiska förvaltningsarbetet. Även de som ännu inte fått bostad är medlemmar i HSB-föreningen. HSB-föreningama är medlemmar i HSB:s riksförbund

Riksbyggeorganisationen bygger dels på individuellt medlemskap i bo- stadsrättsföreningar, dels på regionala ideella Riksbyggeföreningar, dels också på andra organisationer inom fackföreningsrörelsen och folkrörelser. Tillsammans ingår dessa som medlemmar i riksorganisationen Riksbyg- gen.

Sparandet ingår som en viktig del i den bostadskooperativa verksamheten. I HSB organiseras sparandet till och byggande av bostäder inom samma förening. I princip skall sparande föregå byggandet. Det framgår av det ursprungliga namnet — Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening. Genom medlemssparandet ökas förutsättningama för ett kontinuerligt byg- gande. Samtidigt underlättar det långsiktiga bostadssparandet för medlemmar med begränsade ekonomiska resurser att successivt bygga upp det kapital som behövs vid förvärv av en kooperativ bostad.

Även om i Riksbyggen sparkasseverksamheten inte bedrivs inom den egna organisationen, sker i samverkan med sparbankema med samma syfte som

inom HSB ett systematiskt målsparande till Riksbyggens bostadsrättslägen- heter.

I maj 1979 framlades förslag från en av HSB och Riksbyggen gemensamt tillsatt utredning om samgående mellan de två organisationerna på central och regional nivå till ”en gemensam bostadskooperativ organisation”. Då det gäller organiserandet av den egentliga bostadskooperativa verksamheten på medlemsnivå innebar förslaget att de nuvarande HSB-föreningama skulle tagas till utgångspunkt vid bildande av regionala bostadskooperativa förening- ar. Förslaget mötte starkt motstånd inom både HSB:s och Riksbyggens lokala och regionala organisationer och har senare avvisats på respektive förbunds- stämmor.

Målsättning

Bostadskooperationens uppgift är att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att upplåta goda bostäder. Detta kan uttryckas som bostadskooperationens tre mål:

Cl kontrollerad byggnads- och boendeekonomi Zl förverkliga ett bostadssocialt program :! tillämpa en demokratisk arbetsform.

Genom planerande, projekterande, upphandlande och delvis finansierande insatser kan bostadskooperationen på självkostnadsbasis producera bostäder för medlemmarnas behov men också förvalta dem på ett rationellt sätt. 1 den rollen fungerar bostadskooperationen som ett konsumentpolitiskt organ.

Till icke ringa del är det bostadskooperationens förtjänst att vi i Sverige inte fått ”ett socialt byggande” i den betydelsen att därigenom uppförs bostäder av lägre kvalitet. Redan från början valde bostadskooperationen att satsa på en kvalitetslinje i byggandet och därför blev också formuleringen i stadgarnas ändamålsparagraf inte ”billiga bostäder” utan ”goda bostäder”. Det är i kvalitetskravet man återfinner bostadskooperationens sociala program och som konkret kommer till uttryck i välutrustade bostäder, god hygienstandard, funktionella kök, maskintvättstugor, daghem, samlingslokaler, lekplatser, vilka från början ingick i programmet. Bostadskooperationen var vid den tidpunkten i stort ensam om att föra fram detta i en bred utveckling i byggandet.

Den demokratiska arbetsformen är självklar för all kooperativ verksamhet. Inom bostadskooperationen har närdemokratin kunnat bibehållas och utvecklas i högre grad än kanske i någon annan kooperativ verksamhet. Bostadskooperationen består av ca 4 000 föreningsenheter som har över 40 000 förtroendevalda. Mötes- och studieaktiviteter ligger på en hög nivå.

Verksamhet och utveckling

Idag kan både HSB och Riksbyggen erbjuda en allsidig service inom byggande och förvaltning. För att rätt utnyttja ett markområde krävs kännedom om hela den komplicerade process modern byggnadsprojektering innebär. Bostadsko- operationens roll i produktionsprocessen omfattar i princip allt från mark- förvärv till färdig bostad. I uppdraget ingår även medverkan vid upphandling,

finansiering, byggadministration och kontroll. Projekteringsinsatsema är inte strikt begränsade till bostäder utan avser också aftärs- och servicecentra, skolor, bamstugor etc. I projekteringsuppdragen ingår alla typer av bostäder, såsom friliggande villor, radhus, kedjehus, terrasshus och andra slag av flerbostadshus samt även fritidshus. Alla upplåtelseformer, kommunal hyres- rätt, kooperativ bostadsrätt och enskild äganderätt finns med i produktions- programmet för den landsomfattande verksamheten. Bostadskooperationen samordnar även inköp av olika slag av varor och tjänster för produktion och förvaltning samt bedriver även viss egen byggnadsmaterialproduktion.

Av bostadsproduktionen sedan 1950 har HSB svarat för 15 % och Riksbyggen för 10 % som framgår av tabell 3.33.

Tabell 3.33 Bostadsbyggandet 1950—1979 totalt och HSB:s och Riksbyggens andel. Färdigställda lägenheter

1950—59 1960—69 1970—79 Summa ___—___.— Totalt, antal därav 480 200 887 500 798 300 2 166 000 HSB, antal 87 300 147 700 90 000 325 000

% 18,2 16,3 11,3 15,0 Riksbyggen, antal 47 900 87 300 86 000 221 200 % 10,0 9,8 10,8 10,2

Det i tabellen redovisade byggandet av HSB och Riksbyggen under denna period 1950—1979 på tillsammans 546 000 lägenheter omfattar både produk- tion av bostadsrättslägenheter och andra lägenheter, dvs. främst hyreslägen- heter åt allmännyttiga företag men också egna hem. Av lägenhetsproduktio- nen var närmare 57 % bostadsrättslägenheter och 43 % andra lägenheter.

Ser man till byggandet av bostadsrättslägenheter totalt uppgick detta under den här redovisade perioden till 406 500 vilket utgjorde närmare 19 % av allt bostadsbyggande. Av bostadsrättsbyggandet svarade HSB för ungefär 51 % och Riksbyggen för 25 %. ”Övrigt” bostadsrättsbyggande svarade under perioden sålunda för 24 %.

Byggandet av bostadsrättslägenheter svarade länge under 1950— och 1960- talen för över 20 % av det totala bostadsbyggandet. Utvecklingen under 1970-talet med starkt minskat flerbostadsbyggande drabbade det kooperativa byggandet hårt. År 1975 svarade det för mindre än 5 %. Därefter har en uppgång återigen skett till drygt 14 % år 1980. Till bilden hör också att HSB och Riksbyggen under senare år kommit att svara för över 95 % av bostadsrättsbyggandet. ”Övrig” bostadsrätt har nästan helt försvunnit.

Av det totala bostadsbeståndet har antalet och andelen bostadsrättslägen- heter ökat under hela efterkrigstiden. Som framgår av tabell 3.34 har andelen ökat från 4,3 till 14,4 % enligt bostadsräkningama. Av bostadsrättslägenhe- tema 1975 var 47 % HSB-lägenheter, 22 % Riksbyggelägenheter och drygt 30 % ”övriga” bostadsrätter.

Tabell 3.34 Antal och andel bostadsrättslägenheter enligt bostadsräkningama 1945, 1960 och 1975

1945 1960 1975 ___—_____—— Antal bostadsrättslägenheter 90 400 299 000 505 500 % av samtliga bostäder 4,3 1 1,2 14,4

Enligt bostadsräkningen 1975 var antalet bostadsrättslägenheter i småhus endast 13 150, dvs. 2,6 % av samtliga. Detta innebär att andelen bostadsrätts— lägenheter i flerbostadshus var 24,8 % men småhusen endast 0,9 %. Den låga andelen småhus med bostadsrätt bör i framtiden kunna öka. Det finns anledning antaga att nuvarande för det privata småhusägandet mycket generösa avdragsvillkoren inte länge kan bibehållas, om inte annat så av stats- och kommunalekonomiska skäl. En utjämning av förmånerna till olika boende torde från ekonomisk synpunkt göra småhusboendet med enskilt ägande relativt mindre attraktivt än vad nu är fallet. Möjligt är att i ett sådant läge bostadsrätten ånyo kan komma till användning vid uppförande av småhus.

Utvecklingen efter 1975 kan inte klart överblickas, dels har ett antal både äldre och nyare hyresfastigheter ombildats till bostadsrätt, dels har bostads- rättssmåhus ombildats till enskilt ägande. Någon större förändring i bostads- rättens andel i förhållande till 1975 torde knappast ha inträffat.

3.5.3 Bostadskooperativa resultat och samhällsekonomiska vinster Bostadskooperationens resultat kan bedömas utifrån den allmänna bostads- politiska effekten av bostadskooperationens verksamhet. Denna effekt sträck- er sig utöver den kooperativa sektorn och berör hela boendeområdet. Detta har berörts tidigare inledningsvis. Effekten kan emellertid också avläsas på ett antal punkter specifikt för den bostadskooperativa sektom.

En sådan är boendekostnaden. I de undersökningar som Statistiska Centralbyrån gjort sedan slutet av 1960-talet är det möjligt jämföra boende— kostnadsutvecklingen mellan bostadsrätts- och hyreslägenheter 1969, 1973 och 1978. Härvid framgår att den genomsnittliga skillnaden mellan de båda upplåtelseforrnema successivt Ökat till bostadsrättens förmån. År 1969 var årskostnaden för en lägenhet om 3 rum och kök genomsnittligt 7 % högre vid hyresrätt än vid bostadsrätt. År 1973 hade skillnaden ökat till 14 % och 1978 till 27 %. Vid alla tre tillfällena var den relativa skillnaden större i det äldre beståndet än i det nyare.

En annan är det större sparandet och mindre subventioner som samman- hänger med det bostadskooperativa boendet. Genom kravet på insatser, förhandssparande och sparande till underhållsfonder sker inom bostadsko- operationen ett sparande som minskar kraven på ekonomiska insatser från samhällets sida. Genom de genomsnittligt lägre boendekostnadema i bostads- rättshusen minskar också samhällets utgifter för selektivt bostadsstöd. Av undersökningar som gjorts framgår att de lägre bostadskostnadema i bostads— rättshusen medför att bostadsbidraget till boende i lägenheter uppförda mellan 1941 och 1977 genomsnittligt var ca 1000—1 500 kr större för boende i

2-rummare i hyreshus än för boende i motsvarande lägenheteri bostadsrätts- hus, ca 500—2 000 kr större i 3—rumslägenheter samt upp till 1500 kr större i 4-rumslägenheter vid i övrigt lika förhållanden beträffande inkomster och bamantal.

En tredje punkt är bättre hushållning med kapital och energi. Erfarenhe- tema visar i regel mindre förslitning och bättre hushållning med fastighets- kapitalet i bostadsrättshus jämfört med hyreshus.

Då det gäller hushållning med energi synes bostadsrättsföreningenar ha ett bättre utgångsläge än hyreshusen. Av undersökningar som gjorts framgår att energiförbrukningen i flerbostadshus 1978 vid olika uppvärrnningssätt visar att bostadsrättsföreningar, särskilt de rikskooperativa föreningarna, har lägre energiförbrukning än andra fastighetsägare. Särskilt gäller det ide fall man har egen värmecentral.

3.5.4 Bostadskooperationen inför 1980-talet

Allmänna förutsättningar

Ser man till de olika samhälleliga förutsättningar som synes aktuella för bostadsbyggandet i allmänhet och det kooperativa i synnerhet under 1980- talet möts man av motstridiga tendenser.

Vad först gällder bostadsbehovet har vid flera tillfällen uttalats av organi- sationer, utredningar och myndigheter att detta snarast talar för ett årligt nybyggande av 70 000—80 000 bostäder per år i stället för de senaste årens 50 000—60 000.

Det samhällsekonomiska perspektivet säger dock att en ökning till den nämnda nivån är osannolik åtminstone under de närmaste åren. Visserligen skulle en relativ ökning av den privata bostadskonsumtionen på annan konsumtions bekostnad vara gynnsam från bl. a. betalningsbalanssynpunkt, men de från flera håll uttalade investeringspreferensema för exportindustrin liksom utvecklingen av boendekostnadema gör en bostadsbyggnadsexpansion osannolik. En möjlighet är dock att inom ramen för nuvarande bostadsinves— teringsvolym öka produktionen av antalet lägenheter genom viss övergång till ökat flerbostadsbyggande.

Kooperationens möjligheter

Bostadskooperationens möjligheter till en kraftigare volymmässig expansion i anslutning till en expansion av det totala bostadsbyggandet synes alltså mot bakgrund av de skisserade allmänna förutsättningama vara relativt begrän- sade. Åtminstone gäller detta för nyproduktionen. En sektor där eventuellt en kooperativ expansion kan komma till stånd gäller övertagandet och ombild- ningen av hyresfastigheter till bostadsrätt. Möjligheterna att utveCkla den kooperativa särarten är dock sämre i dessa fall än när bostadskooperationen även handhar planerings- och produktionsmomenten.

När det emellertid gäller utvecklingen volymmässigt av det bostadskoope- rativa alternativet inom en relativt given totalram talar ekonomiska, sociala och demokratiska aspekter för att kooperationen har goda utvecklingsmöjlig- heter. Bostadskooperationens dokumenterade mer ekonomiska och mer

resurshushållande produktion och förvaltning bör ge kooperationen vidgade utvecklingsmöjligheteri tider av ansträngd stats- och kommunal ekonomi.

Kraven på ett bostadsbyggande som mer inriktas på att tillgodose resurs- hushållning och social gemenskap synes åter efter 1970-talets kraftiga dominans av ett individuellt enbostadsboende aktualiseras. Till detta bidrar säkerligen även de ekonomiska restriktioner som kan förutses för de boende under 1980-talet. Intresset för nya boendeformer, nya kvalitets- och miljö- egenskaper bör kunna utvecklas och prövas i bostadskooperativ regi och kanske vidga och förnya den kooperativa bostadspolitiska profilen.

Det tredje området där bostadskooperationen har klara företräden i förhållande till andra boendeformen är boendedemokratin. Den bostadsko- operativa forrnen som kombinerar individuell insyn, beslutsdeltagande och ekonomiskt ansvar med en för ett större kollektiv gemensam resursuppbygg- nad och erfarenhetsåtervinning har goda möjligheter att utveckla en demo— kratisk ekonomisk verksamhet på en för alla betydelsefull sektor.

Sammanfattningsvis kan konstateras att bostadskooperationen synes ha goda möjligheter att under 1980-talet spela en aktiv roll i samhällets skyldighet att trygga rätten till bostad och god levnadsmiljö. Bostadskoope- rationen synes dessutom ha unika förutsättningar att utifrån ansvar för boendemiljön delta i en utveckling i kooperativa former av sociala gemen- skaps— och serviceanläggningar. Denna utveckling som ännu knappast är skönjbar kan under 1980-talet innebära en förnyelse av både den kooperativa verksamheten i stort och av samhällets engagemang i dessa frågor.

Hot och restriktioner

Bland de hot som upplevs som speciellt allvarliga inom bostadskooperationen hör inflationen dvs. kostnadsutvecklingen på boendeområdet. Den lokalt mycket starka stegringen av värdena på bostadsrätter försvårar upprätthål- landet av rörelsens sociala ambitioner. Åtgärder pågår dock för att finna lösningar som förhindrar spekulation med bostadsrätter.

En annan typ av restriktioner ligger i utformningen av det samhälleliga regelsystemet. Detta är oftast uppbyggt för att tillgodose samhällets och enskildas intressen generellt på bostadsområdet. Härigenom binds emellertid även bostadskooperationen vars målsättningi avgörande frågor överensstäm- mer med samhällets. Exempel på sådana regler är nuvarande regler för avdrag för gäldenärsräntor, det kommunala markvillkoret, kravet på konkurrens- upphandling och kommunalt förrnedlingstvång. Dessa och andra regler försvårar den kooperativa verksamheten-och utvecklingen.

3.5.5 Sammanfattande synpunkter

Sammanfattande kan följande synpunkter redovisas beträffande bostadsko- operationens utveckling och roll i svensk bostadsförsörjning under efterkrigs- tiden och inför 1980-talet:

El Bostadskooperationen har som opinionsbildare, idégivare, bostadsprodu- cent och bostadsförvaltare haft en betydelsefull roll i bostadsförsörjningen och boendets utveckling under efterkrigstiden.

C Bostadsbyggandets samhällsekonomiska förutsättningar under 1980-talet är oviSSa men bristen på mark, kapital och energi kan tala för en förtätning av bebyggelsen med ett ökat inslag av flerbostadshus. De ekonomiska, sociala och demokratiska effekterna talar enligt koope- rationsutredningens mening för ökat kooperativt byggande även inom en eventuell minskning av total bostadsbyggnadsram. Det generella samhälleliga regelsystemet på finansierings- och boendeom- rådena verkar ofta restriktivt på en boendekooperativ utveckling.

| 1

3.6 Annan kooperation

I tidigare avsnitt av detta kapitel har den dominerande delen av svensk kooperation diskuterats. Vid sidan härav finns emellertid även annan kooperation som i vissa fall även spelar en betydelsefull näringspolitisk roll inom sina respektive områden. De områden som berörs av denna kooperation är bl. a. bank- och försäkringsverksamheten, transportväsendet, fisket, begravningsbranschen. Vissa delar av denna kooperation omfattas av fram— ställningen i senare kapitel. Här skall ett par av grenarna kortfattat nämnas.

Föreningsbanksrörelsen' är den svenska delen av en internationellt sett mycket omfattande kredit- och sparkassekooperation. Föreningsbankema har under 1970-talet visat en kraftig tillväxt såväl vad gäller medlemmar som omsättning. Detta har åstadkommits samtidigt som den decentraliserade strukturen kunnat bibehållas. Vid utgången av 1980 bestod rörelsen av 386 000 medlemmar i 420 föreningsbanker och 12 regionbanker. Huvudor- ganisation är Sveriges Föreningsbankers Förbund. Föreningsbankemas Bank fungerar som föreningsbankemas centralbank.

Rörelsen driver ca 700 avdelningskontor och har en marknadsandel av 7,5 % av inlåningen och 6,5 % av utlåningen.

På försäkringsområdet intar den kooperativa försäkringsrörelsen Folksam] en betydelsefull roll. Folksam är ett ömsesidigt försäkringsbolag med stark anknytning till främst konsumentkooperationen och fackförenings- och tjänstemannarörelsema.

Folksam spelar en betydelsefull roll främst på personförsäkringsområdet och har där en marknadsandel av ca 25 %. Framför allt har Folksam spelat en central roll vid uppbyggnaden och administrationen av det kollektiva försäkringssystemet på arbetsmarknaden.

3.7 Kooperativ utveckling inom andra områden 3.7.1 Inledning Enligt direktiven skall kooperationsutredningen även uppmärksamma möj- ligheterna av kooperativ nyetablering.

I de senaste årens svenska diskussion om olika näringspolitiska problem har det kooperativa alternativet uppmärksammats som knappast någonsin tidi- gare. Främst har diskussionen aktualiserats av de kriser med hot om nedläggning och arbetslöshet som vissa delar av näringslivet drabbats av. En ombildning till kooperativ form har ofta i dessa fall setts som en sista utväg för

1 Den är ytterligare be- skriven i utredningens kartläggningsbetänkande, SOU 1979:62.

de anställda att bibehålla sysselsättningen. Diskussionen har emellertid i viss utsträckning även haft en annan mer principiell och ideologisk bakgrund. Den kooperativa verksamhetsformen som sådan förväntas nämligen kunna tillgo- dose vissa kvalitativa krav som inte privat och oftast inte heller offentlig verksamhet kan. Det kan gälla sådana saker som verksamhetens upprätthål- lande eller nedläggning, lokalisering, de anställdas bestämmanderätt, produk- tionsinriktning, produktutveckling och avkastningens fördelning. I en skrift I morgon kooperation — utgiven av kommundepartementets referensgrupp för folkrörelsefrågor har en del av denna diskussion utvecklats. I skriften ges även exempel på olika typer av kooperation.

Främst har diskussionerna gällt olika former av producentkooperativ verksamhet inom tillverkningsindustrin. Kooperationsutredningen har låtit genomföra en särskild kartläggning och analys av befintlig verksamhet av sådan karaktär. Denna har med kooperationsutredningens egna förslag redovisats i delbetänkandet Arbetskooperation. SOU 1980:36, och föranlett proposition (1980/81 :130) och riksdagsbeslut.

Enligt den kartläggning som kooperationsutredningen lät göra fanns det i slutet av 1979 ett 60-tal löntagarägda företag inom svensk tillverkningsindu- stri. Företagen sysselsatte ca 2 000 personer och omsatte 350 milj. kr. Flertalet företag var små och bedrevs i aktiebolagsform.

Enligt utredningens förslag, som till väsentliga delar antogs av statsmakter- na, skallen femårig, hela landet innefattande försöksverksamhet för stöd till etablering och drift av arbetskoopeativa företag byggas upp. Verksamheten -— kunskapsuppbyggnad och information, företagsservice och kapitalstöd skall drivas av de regionala utvecklingsfondema och Statens industriverk under ledning av en särskild delegation under ordförandeskap av industriminis- tern.

Idet följande skall frågan om kooperativ utveckling på andra områden där sådan verksamhet för närvarande inte finns i nämnvärd omfattning diskuteras från olika utgångspunkter. Först skall diskuteras inom vilka områden en sådan utveckling bör vara möjlig. Sedan skall förutsättningar och behov av åtgärder för utveckling av ny kooperation behandlas. I några sammanfattande slutsatser skall slutligen också samhällets möjligheter att genom olika åtgärder främja en utveckling på detta område utvecklas.

3.7.2 Var kan ny kooperativ verksamhet utvecklas?

Uppkomsten av kooperativ verksamhet är ideologiskt baserad på att grupper av individer genom gemensamma åtgärder på likaberättigad grund utvecklar ekonomisk verksamhet för att därigenom tillgodose gemensamma ekono- miska intressen. Detta kan historiskt verifieras av såväl konsument- som lantbrukskooperationen. Vad som fordras primärt är alltså en grupp personer som har ett gemensamt ekonomiskt behov eller intresse att tillgodose. Flera exempel visar att det dessutom ofta behövs en för flera grupper gemensam "huvudorganisation” för att den kooperativa verksamheten skall kunna utvecklas och överleva. Lantbrukskooperationen på 1930-talet är ett exempel på detta. Inom konsumentkooperationen kan man på liknande sätt se hur KF stått fadder för utvecklingen av olika kooperativa verksamheter. Folksam, OK och Fonus är helt eller delvis resultatet av sådan fadderverk- samhet.

Slutligen kan också noteras att kooperativ verksamhet har utvecklats genom normal ”diversifiering” av befmtlig kooperativ verksamhet, dvs. man förvärvar eller etablerar verksamhet som medlems- och affärsmässigt kan integreras med den ursprungliga.

Utveckling av ny kooperativ verksamhet utifrån bejintlig kooperativ målsättning, organisation och praktisk erhzrenhet bör ses som en naturlig uppgift för alla kooperativa organisationer. Inom konsumentkooperationens, lantbrukskooperationens, bostadskooperationens, bil-, olje- och bankkoope- rationens områden finns med säkerhet utrymme för olika nya verksamheter som också kan knytas till manifesterade eller latenta medlemsintressen.

På det konsumentkooperativa området finns flera varu- och tjänsteområden med ingen eller mycket svag kooperativ täckning. På GK:s område transportområdet — ifrågasätts från allt fler håll det individuella bilägandet och bilåkandet. Finns det kanske på sikt underlag för en ny kooperativ verksam- hetsgren? Inom boendeområdet diskuteras nya boendeformer som innefattar servicefunktioner som nu inte alls eller på ett otillfredsställande sätt tillgodo- ses genom privata eller offentliga åtgärder. En vidgning av bostadskoopera- tionens verksamhet är kanske möjlig på detta område. På lantbruksområdet med den breda bakgrund av olika resurser som landsbygden omfattar diskuteras redan kooperationens insatser på energiområdet. Andra liknande utvecklingsområden för lantbrukskooperativ verksamhet finns sannolikt.

En annan utgångspunkt för övervägandet om etablering av kooperativ verksamhet är de expansiva samhällsseklorerna. Främst gäller det den offentliga konsumtionen som expanderat kraftigt och 1979 utgjorde 30 % av BNP vilket motsvarar nära 60 % av den privata konsumtionen. Till de tyngsta posterna inom den offentliga konsumtionen hör utbildning, hälsovård och socialvård som tillsammans svarar för närmare 60 % (1976) av kostnader- na. Den offentliga konsumtionens storleki förhållande till BNP är hög i Sverige. Detta beror bl. a. på att viss service som i Sverige administreras som offentlig konsumtion i andra länder är privat konsumtion. Totalt sett är tjänsteområdet inte särskilt högt i Sverige.

Det kan också konstateras att såväl nuvarande bristsituation som bl. a. demografiska förhållanden talar för att det även framdeles under 1980-talet kommer att bli en ytterligare stegrad efterfrågan på flertalet av de tjänsteslag som ingåri offentlig konsumtion. Det är samtidigt klart att skatteförhållanden, prioriteringen av exportindustrin och andra politisk-ekonomiska faktorer kommer att stoppa eller kraftigt begränsa en ytterligare expansion av offentliga utgifter inom detta område.

Mot den bakgrunden, men även med hänsyn till kraven på en kvalitativ förbättring av den service det här gäller, kan frågan om en kooperativ utveckling på serviceområdet aktualiseras. En diskussion pågår redan och spridda försök har inletts med kooperativt bedriven social service. Främst är det på bamomsorgsområdet som frågan tagits upp men även när det gäller utbildning och äldreomsorg har kooperativa former övervägts.

En annan ansats för att ringa in möjliga områden för ny kooperativ verksamhet är via en livscykelanalys, dvs. en analys av vilka behov eller aktiviteter under en individs livscykel som bör kunna tillgodoses genom ny kooperativ verksamhet. De överväganden av förstudiekaraktär som gjorts1

I John Skår: Perspektiv på kooperativ utveckling, arbetsrapport 1978, Lillemor Westerberg: In- dividen och den koopera- tiva omvärlden ur livs- cykelperspektiv, uppsats i doktorandkurs, 1978.

antyder att bortsett från ”aktivitetsområdena” äta och bo där möjligheterna till kooperativ täckning är relativt goda, finns det i övrigt, dvs. på områdena hälsa, beklädnad. kommunikation/transport, individuell och social utveckling samt arbete och resurser för närvarande i regel små möjligheter till kooperativ behovs- eller aktivitetstäckning.

Det synes tveksamt om denna analysansats tillför bedömningen särskilt mycket nytt underlagsmaterial. Den kan eventuellt vara användbar som ett hjälpmedel att systematisera bedömningen och prioriteringen av olika kooperationsprojekt.

Slutligen kan man genom en kooperativ särartsa nalys skikta olika varu- och tjänsteproduktionsområden med hänsyn till hur väl de ligger till för en kooperativ verksamhet. Vissa av den kooperativa formens karakteristiska särdrag bör särskilt beaktas i detta sammanhang, nämligen att den

] tillgodoser presumtiva medlemsgruppers funktionella behov verksam- heten skall ha direkt anknytning till medlemmarnas ekonomiska (och sociala) intressen 3 förutsätter demokratisk förvaltning verksamheten skall vara av sådan karaktär att den lämpar sig för en demokratisk förvaltning ] medger självständighet inom ett federativt system verksamheten bör kunna drivas i självständiga enheter vilka dock kan samarbeta inom federativa system 1: förutsätter socialt ansvar - verksamheten skall drivas på områden och i

former som ansluter till övergripande sociala värderingar

E innebär kapitalanskaffning genom medlemsinsatser verksamheten bör

inte vara kapitalkrävande.

Varje aktualiserad kooperativ verksamhet kan prövas mot särartslistan. Generellt kan följande allmänna slutsatser dras om vilka verksamheter som ligger bäst till utifrån kooperativa utgångspunkter. Tjänstesektom är bättre än den varuproducerande sektorn, bl. a. därför att tjänsteproduktionen oftast kan drivas i mer direkt anslutning till specifika medlemsbehov, i mindre enheter, närdemokratiskt, självständigt och under socialt ansvar. Vidare bör varupro- ducerande verksamheter som tillverkar konsumtionsvaror och i mindre skala, dvs. för lokala eller regionala behov, passa kooperationen bättre än process- och masstillverkande industrier som tillgodoser en anonym marknad. Denna prioritering förstärks givetvis om verksamheten är baserad på råvaror som finns spridda över hela landet.

3.7.3 Den kooperativa utvecklingens inriktning— vissa slutsatser

Sammanfattningsvis kan konstateras att det finns en rad olika faktorer som påverkar en kooperativ utveckling på nya områden. Flertalet av dessa pekar dock i en viss bestämd riktning. Ytterligare kooperativ verksamhet synes sålunda kunna främst komma ifråga

[ på områden som ansluter till befintlig kooperativ verksamhet (I inom tjänstesektorn, både vad avser privat tjänstekonsumtion och sådan som för närvarande i huvudsak hör till den offentliga konsumtionen !: inom service- och konsumtionsvaruproduktionen i synnerhet om den avser lokal eller regional konsumtion.

3.7.4 Vägar att främja kooperativ nybildning

Det är främst två av kooperationens egna särarter som måste övervinnas eller förändras för att en kooperativ nybildning skall komma till stånd i märkbar omfattning. Det är dels det stationära särdraget, dels den kooperativa ris/(kapitalbildningen. genom medlemmarnas insatsbetalning.

Kooperationens stationära särdrag är grundat på dess medlemsanknytning. Kooperationen har ursprungligen bildats av grupper av personer för att lösa vissa bestämda uppgifter. Verksamheten har byggts upp med detta mål i sikte. Det är inte säkert att inom befintliga kooperativa organisationer eventuellt nya medlemsbehov finner det adekvata uttryck som behövs för att påverka och förändra den befintliga organisationen. I andra fall finns det ingen utformad medlemsgrupp utan endast ett latent behov. I båda fallen händer det ingenting utom kanske att den befintliga kooperationen mister en del av sitt medlemsstöd och enskilda företagare eller offentliga organ får ta sig an uppgiften att på egna villkor tillgodose behoven.

Vad som behövs synes vara en större öppenhet och flexibilitet inom befintlig kooperation och bättre möjligheter att väcka latenta opinioner för nybildning av kooperativ verksamhet.

När det gäller det finansiella särdraget måste det konstateras att det nuvarande finansiella läget inom befintlig kooperation lägger snäva gränser för möjligheterna att satsa på ny kooperativ verksamhet. För nybildningar av kooperativa företag utan stöd från äldre befintlig kooperativ organisation torde en finansiering via medlemsinsatser i regel vara helt otillräcklig. Kapitalbehoven vid nyetableringar inom praktiskt taget alla branscher är idag så stora att om de skall täckas med medlemmamas insatser som grund måste dessa sättas så högt att endast ett fåtal personer kan tänkas vara intresserade av att gå in som medlemmar.

Skall en nyutveckling av kooperationen och kooperativa företag komma till stånd måste således riskkapitalfrågan lösas både för befintlig och för nybil- dande kooperation.

Inom den befintliga kooperationen finns en stor fond av praktiska kunskaper och erfarenheter av kooperativ verksamhet. Det är angeläget att dessa erfarenheter tas till vara vid utveckling av ny kooperation. Åtgärder bör därför vidtas för att främja en systematisk utvecklingsprocess inom befintlig kooperation.

Inom andra sektorer, exempelvis när det gäller privat och offentlig service, bör kommuner och andra offentliga organ vidta åtgärder för att främja uppkomsten av nya kooperativer. Detta kan bl. a. göras genom att kommunen underlättar och stöder frivilliga gruppbildningar som är villiga att i koopera- tiva former svara för olika sociala servicefunktioner. Sådan verksamhet är ofta lokalkrävande varför det bör vara lämpligt att kommunen tillhandahåller lokalerna och kooperativet svarar för driften.

Även andra på frivillig basis bildade grupper med intresse för och idéer om kooperativ verksamhet bör ha möjlighet att få stöd till initiering och utveckling. Utredningen redovisar i detta betänkande, kapitel 1 1, förslag till åtgärder på detta område.

3.7.5 Slutsatser och synpunkter på utvecklingsåtgärder

Utredningen bedömerdet från flera utgångspunkter som angeläget att åtgärder vidtas för att främja uppkomsten och tillväxten av ny kooperativ verksamhet både på områden som har direkt anknytning till befintlig kooperation och på andra områden. Särskilt vill utredningen peka på serviceområdet där såväl efterfråge- och utbudssituationen som finansieringsläget är sådant att koope- rativa initiativ och verksamhetsfonner bör aktualiseras.

För att en sådan utveckling skall komma till stånd måste dels flexibiliteten och initiativtagandet underlättas, dels vissa finansieringsfrågor lösas. I detta syfte bör:

E De större kooperativa organisationerna intresseras för en kontinuerlig och systematisk utveckling av ny kooperativ verksamhet. 1: Även statliga och kommunala organ och frivilliga grupper bör initieras medverka 1 utvecklingen av nya kooperativer. !: För det utvecklingsarbete som nämnts i de föregående punkterna bör statligt ekonomiskt projektstöd kunna utgå. [ Inforrnationsmaterial bör utarbetas rörande möjligheterna att initiera och utveckla kooperativ verksamhet inom olika sektorer. [: Kapitalbehoven för nyetablerad kooperation bör lösas.

3.8 Kooperationen och näringslivets utveckling slutsatser

3.8.1 Utveckling och nuvarande situation

I den analys av den svenska kooperationen som sammanfattad redovisas i detta kapitel har huvudsyftet varit att ge en beskrivning av den kooperativa industrin, handeln och bostadsproduktionen i relation till respektive sam- hällssektor och samhället totalt men också i förhållande till respektive grens egen kooperativa målsättning.

Den kooperativa verksamhetens betydelse för samhället kan beskrivas i siffror, i kronor, i sysselsatta och i procent. Detta säger dock inte allt eller kanske ens det väsentligaste om kooperationens betydelse i dagens samhälle. Kooperationen är visserligen primärt en affärsrörelse men målet är inte att ge bästa möjliga förräntning på ett investerat kapital. Kooperationen är i stället ett medel förmedlemmamas ekonomiska, och även i stor utsträckning sociala, självförverkligande. I denna funktion skall kooperationen också tillgodose vissa samhälleliga ekonomiska, sociala och demokratiska behov och krav. Detta kan endast delvis mätas och beskrivas med siffror.

Som redovisats i de särskilda sektoravsnitten har kooperationen under efterkrigstiden 1 de flesta fall vuxit i både absoluta och relativa tal. Tillväxten har dock upphört rnom de flesta sektorer under l970- talet. Den kooperativa andelen av industrin uppgår omsättningsmässigt till ca 13 %. Inom vissa delar, främst livsmedelsindustrin är dock den kooperativa industrin dominerande. Även inom skogsindustrin är den kooperativa andelen betydande. Inom handeln är den kooperativa andelen av samma storleksordning, totalt ca 1 5 %. Också här finns det delsektorer med större kooperativ andel, exempelvis dagligvaru- och bensinhandeln. Inom boendet har den kooperativa andelen vuxit snabbast. Av nyproduktionen har kooperationen svarat för en fjärdedel

under de senaste 30 åren och förvaltar nu 14—15 % av samtliga bostäder.

Av näringspolitiskt intresse är vidare att notera att den kooperativa verksamheten är mer regionalt differentierad än motsvarande privata företags verksamhet och att kooperationens industri i högre grad än övrig industri tagit ett samhälleligt ansvar för sysselsättningens upprätthållande. Den kooperati- va handeln synes också under efterkrigstiden ha försvarat sina konsumentpo- litiska traditioner på såväl prissidan som varusidan.

Den senaste årens utveckling har avslöjat vissa svagheteri den kooperativa organisationen och verksamheten. Dessa har lett till en försvagad finansiell bas. hos vissa delar av den kooperativa skogsindustrin till den grad att en öppen kris inte har kunnat undvikas.

3.8.2 Kooperationens möjligheter under 1980-talet

Den försämrade finansiella ställningen är inte det enda näringspolitiska problemet för kooperationen. Den kooperativa verksamheten ligger till övervägande del på sektorer som är eller kan väntas bli stagnerande. Det innebär att samtidigt som kraven på ytterligare rationalisering skärps, saknas den stimulans som en växande efterfrågan skapar. Vidare kan den ekonomiska politiken väntas prioritera den högteknologiska exportindustrin. Och på detta område har kooperationen inte mycket att komma med.

Den kooperativa verksamhetens näringspolitiska styrka ligger i dess integration med tillverkning och konsumenter i det ena fallet och med råvaruleverantörer i det andra. Dessutom arbetar en stor del av den kooperativa industrin på en från utlandskonkurrens skyddad marknad. Vidare bör också konstateras att den kooperativa industrin och handeln i allmänhet är väl strukturerad och tekniskt modem. För de delar av den kooperativa verksamheten som detta inte gäller för kommer 1980-talet att medföra svåra problem.

Den kooperativa verksamhetens styrka inför 1980-talets synes ligga på det samhällsideologiska planet, dvs. i möjligheterna att tillgodose längre gående kvalitativa krav på näringslivets funktion i samhället. Kooperationen har hittills i inte oväsentlig utsträckning tagit ett längre gående socialt samhäll- sansvar än annan jämförbar ekonomisk verksamhet. Det marknadsekono- miska utrymmet för detta har minskat under senare år. Samtidigt har dock reaktionerna på längre gående marknadsberoende blivit allt häftigare och kraven på ett brett socialt ansvar i det ekonomiska livet blivit allt vanligare. I detta läge har den kooperativa modellen alltmer-framträtt som den verksam- hetsform som kombinerar effektiv hushållning med socialt ansvar och demokratisk funktion. Detta vidgar inte endast möjligheterna för befintlig kooperation utan ger också förutsättningar för kooperativ utveckling på nya områden.

3.8.3 Förutsättningar och villkor

Om den skisserade synen på kooperationens möjligheter accepteras förutsät- ter detta vissa åtgärder från både samhällets och kooperationens sida. Om ingenting görs är däremot risken stor för att kooperationen tvingas att tumma på sin sociala särart och sålunda utvecklas i linje med privat näringsliv.

En primär förutsättning för en positiv kooperativ utveckling synes för det första vara att samhället accepterar mångfald och aktivt underlättar utveck- ling av och försök med olika former för ekonomisk verksamhet, bl. a. sådana som vill tillgodose ekonomiska och sociala behov genom gemensamma initiativ och gruppaktivitet utan att därför vara hänvisade till privatekono- mins, marknadskraftemas eller statens och kommunernas lösningar. Koope— rationen och dess särdrag måste få möjligheter att utvecklas och tillämpas på olika områden.

Den kooperativa verksamheten bygger exempelvis på frivillig samverkan mellan olika ekonomiska subjekt, inte på konkurrens, den bygger på behov som skall tillgodoses solidariskt och inte efter betalningsförmåga och den bygger på individernas beslut och inte på kapitalets storlek.

Samhället måste sålunda om det kooperativa alternativet bedöms värde- fullt, ta konsekvenserna och undanröja de hinder som på olika områden finns för såväl befintliga kooperativa företags utveckling i kooperativ riktning som för nyetablering av kooperativa företag. Det gäller bl. a. lagstiftningen som reglerar verksamhetsformen, ekonomisk förening, men också ekonomisk lagstiftning, skattelagstiftning och kapitalmarknadens reglering.

Även kooperationen själv synes i vissa avseenden ha anledning till viss självkritisk prövning av sin nuvarande verksamhet såväl vad avser samhälls- funktion som form av inriktning. Frågan om kooperationens samhällsansvar i förhållande till medlemsansvaret kan knappast besvaras generellt. Det gäller här en komplicerad avvägning. I jämförelse med förhållandena vid koopera- tionens uppkomst under senare delen av [800-talet förutsätts att dagens kooperation tar ett avsevärt större samhällsansvar. I det ingår emellertid även att pröva den egna verksamhetens förutsättningar från både samhällets och medlemmarnas utgångspunkter. Nya situationer kan kräva både avveckling och nyetablering.

Även formerna kan behöva omprövas. Riskkapitalbehovet och insatskapi- talets ställning är en sådan fråga. I tider då ekonomisk verksamhet kräver alltmer kapital och kollektiva och institutionella kapitalplacerare svarar för en allt större del av riskkapitalet inom övrigt näringsliv bör det finnas anledning även för kooperationen att överväga om intern och medlemsbase- rad kapitalbildning ger tillräcklig bas för framtida utveckling eller externt kollektivt kapital kan och bör slussas in i de kooperativa företagen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att en gynnsam utveckling av koope- rationen omfattande såväl nu befintlig verksamhet som ny kooperativ verksamhet förutsätter vissa samhälleliga reformåtgärder av i första hand följande slag:

[1 Åtgärder som skapar en allmänt mer öppen och positiv inställning i samhället till försök med nya ekonomiska verksamhetsformer. EI Reformer av lagstiftningen så att kooperativ verksamhet som bygger på samverkan och socialt ansvar inte diskrimineras till förmån för konkur- rens och marknadshushållning. El Åtgärder som underlättar befintlig och ny kooperations kapitalförsörj- ning. Tillgången bör avgöras av social nytta och inte efter förräntnings- principer.

_ Resurser för kooperativ forskning och utveckling bör tas fram och försöksverksamhet införas. Såväl den kooperativa formens egenskaper och möjligheter som praktiska utvecklingsprojekt bör initieras och stödjas. Den allmänna informationen och upplysningen om den kooperativa formens möjligheter i ett samhälle under förändring bör byggas ut.

Dessutom måste kooperationen själv ta ansvar för

en kontinuerlig omprövning av befintlig verksamhets inriktning och former, att kooperationen successivt utvecklar sin samhällsroll,

_ att en utveckling av ny kooperativ verksamhet kommer till stånd.

4 Kooperationens konsumentpolitiska betydelse

4.1. Vad är konsumentpolitik?

Konsumentpolitik är ett vidsträckt begrepp. Generellt kan begreppet anses innehålla alla frågor som rör vår roll som konsumenter. Då definitionsmässigt varje förbrukare av varor och tjänster är konsument, kommer följaktligen alla människor att vara konsumenter. Vanligtvis begränsas emellertid den officiel- la konsumentpolitiken till de frågor som hör samman med konsumenternas köp och användning av varor och tjänster på den privata marknaden eller på marknader som arbetar enligt likartade principer. Hittills har således den offentliga sektorn uteslutits från det konsumentpolitiska området. Konsu- mentpolitiken begränsas därmed till köp och användning av varor och tjänster som påverkas av marknadsmekanismema. Det är denna del av samhällssek- tom som behandlas i detta kapitel.

I propositionen om konsumentpolitiken (197233) anges att uppgiften för samhällets konsumentpolitik är att ”stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden”. Denna uppfattning utgår från att konsumen- terna är i underläge gentemot producenterna. En lång rad av konsumentpo- litiska organ har därför skapats för att tillvarata konsumenternas intressen. Samhällets konsumentpolitik blir därmed en politik för konsumenter. De konsumentvårdande myndigheterna uppfattas som ställföreträdare för rela- tivt passiva konsumenter. Konsumentpolitiska åtgärder är i första hand lagstiftning, förordningar och myndigheters förhandlingar.

Kooperationens konsumentpolitik skiljer sig från samhällets bl. a. genom en annan syn på konsumenten och därmed sammanhängande val av konsumentpolitiska medel. Kooperativ konsumentpolitik uppfattas som en politik av konsumenterna. Konsumenterna framstår från denna utgångspunkt som aktiva individer som genom egna organisationer själva utformar och tar ansvar för en verksamhet som är konsumentpolitisk.

Primära konsumentpolitiska åtgärder blir då främst de av ekono- miskt-praktiskt slag, vilket innefattar förvaltning, produktion och distribution av varor och tjänster. Kooperationens konsumentpolitiska begrepp uppfattas därmed betydligt bredare än samhällets. Genom att organisera sig i ekono- miska föreningar skall konsumentema självständigt utforma och påverka processen från produktion till konsumtion. För att hålla denna process igång är i gengäld en omfattande information till medlemmar och konsumenter en nödvändig förutsättning.

Avsnitten 4.2 och 4.3 beskriver samhällets respektive kooperationens viktigaste insatser på det konsumentpolitiska området. Redovisningen gör

inte anspråk på att vara fullständig. Avsikten är att ge en referensram för diskussionen om de konsumentpolitiska effekterna av kooperationens arbete i avsnitten 4.5 och 4.6.

4.2. Samhällets konsumentpolitik

Målet för såväl samhällets som kooperationens konsumentpolitik är att stödja konsumenterna så att deras ställning på marknaden förbättras. Medlen för detta är dock, som framgår ovan, olika. Inte heller har samhällets konsument- politik alltid haft denna inriktning.

Samhällets konsumentpolitik i organiserade former inleddes under 1940- talet. Varuknapphet och ökade kostnader aktualiserade behovet av hushålls- ekonomisk information och information om metoder för att rationalisera hushållsgöromålen. Det statliga organet Aktiv Hushållning bildades år 1940 och det statligt stödda Hemmens Forskningsinstitut bildades år 1944.

Under 1950-talet ökade antalet varor och företag. Behov fanns av att öka användningen av vederhäftiga varudeklarationer och att förbättra konkurren- sen mellan företagen. Varudeklarationsnämnden inrättades 1957, vilket innebar en förskjutning av konsumentpolitiken från hushållsutbildning till konsumentupplysning. 1953 års lag om konkurrensbegränsningar tillkom för att förbjuda bruttopriser och anbudskarteller och motverka andra skadliga konkurrensbegränsningar. Näringsfrihetsrådet och näringsfrihetsombuds- mannen inrättades som handläggande organ. Statens Konsumentråd tillkom 1957 för att samordna och främja konsumentvaruforskning och konsument- upplysning. Konsumentupplysningen borde vara rådgivande och vägledande och inriktas på förbrukningsvaror och vissa kapitalvaror med anknytning till hushållen. Mindre nyttobetonade produkter, som bilar och TV-apparater, skulle utelämnas såsom varande lyxprodukter. Konsumentupplysningen skulle inte heller vara opinionsbildande. År 1957 tillkom även Statens pris- och kartellnämnd (SPK) för att undersöka och bedriva upplysning om pris- och konkurrensförhållanden inom näringslivet.

Under 1940- och 1950-talen präglades således konsumentpolitiken av det konkurrensekonomiska synsättet. Under 1960-talets första hälft var tilltron fortfarande stor till detta synsätt. Konsumenterna skulle i linje med detta synsätt erhålla objektiv upplysning som stöd för sina val av produkter. Information i köpögonblicket bedömdes som viktig, varför varudeklarations- systemet expanderade.

Under senare delen av 1960-talet och under 1970-talet har man blivit alltmer medveten om att konsumentupplysning m.fl. konsumentpolitiska åtgärder inte nådde ut till de mest behövande, resursfattiga hushållen. Genom bl. a. låginkomstutredningens arbete erhölls i början av 1970-talet kunskaper om att stora konsumentgrupper saknar resurser för att på ett tillfredsställande sätt kunna tillvarata sina intressen. Förutom att många grupper har svag ekonomi, saknar de kunskaper om varor och tjänster som de behöver. Många har inte heller, på grund av skiftarbete och dylikt, tid att utnyttja tillgänglig service i förrn av öppethållanden, förmånserbjudanden etc. Dessa resu rssvaga konsumentgrupper borde särskilt uppmärksammas i samhällets konsument- politik. Denna, menade man, borde utgå från en inventering och analys av konsumenternas situation. Den nya konsumentpolitiken presenterades i

konsumentutredningens betänkande ”Konsumentpolitik riktlinjer och organisation” (SOU 1971137). Konsumenterna är den svagare parten vars intressen måste värnas och skyddas. Uppmärksamhet måste ägnas åt deras hushållningsförrnåga, köpval av större ekonomisk betydelse (t. ex. val av bostad), val av konsumtionsmönster, val av inköpsställen för de löpande inköpen, hushållens arbetsfördelning, m. rn.

Enligt det riksdagsbeslut som följde på utredningen skall samhällets konsumentpolitik grundas på att den skall bedrivas i ett öppet marknads- ekonomiskt system. De konsumentpolitiska förvaltningsmyndighetema skall genom 5. k. produktpåverkan se till att företagens produktion är i linje med konsumentintresset. Därför skall hushållen stödjas i sin strävan att utnyttja sina resurser så att de egna behoven bäst tillvaratas, heter det. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt s.k. resurssvaga konsumentgrupper som saknar ekonomiska, sociala eller utbildningsmässiga förutsättningar att tillvarata sina intressen. Samhället bör av denna anledning skärpa kraven på företagen genom dels krav på en förbättrad produktinforrnation, dels genom skärpt lagstiftning skydda konsumenterna mot skadliga och farliga produkter. Organisatoriskt företogs år 1973 en utbyggnad och koncentration av verk- samheten till ett centralt konsumentverk.

År 1973 beslöts också att lokala enheter skulle inrättas på frivillig väg i kommunerna, organiserade antingen i form av konsumentnämnder eller enbart en konsumentsekreterare, som sorterar under kommunstyrelsen. Dessa skulle liksom konsumentverket ha en vägledande och informerande funktion.

På regional nivå ansvarar hemkonsulentema, knutna till länsstyrelsens planeringsavdelningar, för den konsumentpolitiska verksamheten. Hemkon- sulentema ger vägledning åt enskilda konsumenter och stöd åt den kommu- nala konsumentpolitiken.

I syfte att stärka konsumentskyddet tillkom under 1970-talet en rad lagar, bl. a. markrradsföringslagen, arbetsvillkorslagen, hemförsäljningslagen, kon- sumentkreditlagen, livsmedelslagen, lagen om hälso- och miljöfarliga varor och konsumentköplagen.

Efterlevnaden av de tre förstnämnda lagarna övervakas av konsumentom- budsmannen (inrättad år 1971 och sedan år 1976 verkschef för konsument- verket), och Marknadsdomstolen. Lagen om otillbörlig marknadsföring skall skydda konsumenterna mot vilseledande och annan otillbörlig marknadsfö- ring. Sedan år 1975 kan näringsidkare åläggas att lämna information om sina produkter av särskild betydelse från konsumentsynpunkt, varor som är otjänliga eller skadliga kan förbjudas. Lagstiftningen blir ett medel för att motverka felaktig resursanvändning. Konsumenterna ges möjlighet till ett traditionellare val med ökad efterfrågan på andra eller bättre varor.

Under 1970-talet har dessutom ett stort antal andra utredningar med konsumentpolitisk inriktning genomförts. Bland dessa kan nämnas den år 1970 tillsatta konsumentinriktade distributionsutredningen, Samhället och distributionen (SOU 1975169—70). I betänkandet konstaterades att trots de senaste decenniernas strukturella omdaning mot allt större koncentration fungerar marknaden väl, speciellt för hushåll med goda inre och yttre förutsättningar. Däremot drabbas hushåll som inte kan använda bil vid inköpen, personer (främst pensionärer och handikappade) som har svårt att gå

och hushåll som måste göra täta inköp. I propositionen (1977/78:8) konsta- teras att närservice, främst dagligvaror, måste tryggas. Särskilt utsatta medborgare är de som bori glesbygden och skärgården. Konsumentverket fick i uppdrag att utreda om glesbygdsbutikema kunde tillföras fler servicefunk- tioner. Förslag som gäller apoteksvaror, penninglotter, post, systembolag och tips har senare redovisats. Statliga stödåtgärder, utformade som en utbyggnad av det nuvarande stödet till kommersiell service i glesbygd för det 5. k. inre stödområdet, blev möjliga för hela landet från den 1 juli 1978.

Andra utredningar som kan nämnas är de som behandlat butikernas öppethållandetider och effektivitetshämmande konkurrensbegränsningar. Vad gäller den senare tillhör lagstiftningen konsumentpolitikens område i den mån den kommer till stånd för att skydda konsumenten mot otillbörliga eller oskäliga villkor.

Jordbrukspolitiken är ett annat område som har en avgörande konsument- politisk betydelse. Ett av jordbrukspolitikens mål, betonat i jordbruksutred- ningen, Översyn av jordbrukspolitiken (SOU l977:17), är att tillgodose konsumenternas krav på säker tillgång till livsmedel av hög kvalitet till rimliga priser. I utredningen framhölls också att kostvanoma i Sverige bör förändras mot ökad konsumtion av vegetabiliska livsmedel. I linje med utredningens förslag föreslog regeringen (prop. 1977/78:19) en bibehållen mellanprislinje, kombinerad med subventioner av baslivsmedel.

4.3. Kooperationens konsumentpolitiska roll — historisk utveckling

Konsumentkooperationen bildades för att på en rad olika områden stödja och främja medlemmarnas och konsumenternas intressen. Detta kan beskrivas på olika sätt. Här redovisas de konsumentpolitiska motiven för kooperationens tillkomst samt de viktigaste vidtagna åtgärderna. Urvalet av åtgärder har gjorts med hänsyn till om de initierat ny verksamhet, påverkat den nuvarande offentliga konsumentpolitiken eller väsentligt förbättrat konsumenternas situation.

Mera preciserat är avsikten att från tiden före sekelskiftet fram till 1970-talets slut grovt beskriva kooperationens utveckling och konsument- inriktade åtgärder mot bakgrund av tidens grundsyn och problem. Konsu- mentkooperationens olika verksamhetsområden behandlas inledningsvis, därefter lantbrukskooperationens.

4.3.1 KF och konsumentföreningama Konsumentkooperationens uppkomst och utveckling är nära förbunden med den framväxande industrialismen och de problem och svårigheter som människorna då mötte. Industrialismen medförde en omfattande befolknings- omflyttning från landsbygden till industriortema och en snabbt växande arbetarklass. Industribefollmingens ofta svåra levnadsförhållanden gällde inte endast de direkta arbets- och bostadsförhållandena, utan också livsmedelsförsörjningen. Tidvis ochi vissa områden var arbetarna tvingade att ta ut en del av sin lön i

form av varor i de av arbetsgivarna ägda butikerna. I andra fall var kredithandeln så utbredd att arbetarna nästan var livegna under fabriks- eller/och butiksägaren. Andra problem var livsmedlens kvalitet, höga priser och dåligt sortiment. Dessa missförhållanden ledde till olika folkliga strävan- den, däribland bildande av konsumentföreningar.

Perioden fram till omkring 1920 kan betecknas som ett uppbyggnadsskede och innebar framför allt en omfattande föreningsbildning och uppbyggnaden av den kooperativa detaljhandeln. Den konsumentpolitiska betydelsen var ännu ganska begränsad. Själv ansåg man sig snarast stå utanför det etablerade systemet. Uttalanden och programförslag gav gäma uttryck för en mer visionär framtidsbild för kooperationens del. Kooperationen skulle på sikt ersätta eller åtminstone förändra hela det kapitalistiska systemet. Man föreställde sig kooperationen som en etisk, högre företagsform med kraft att omvandla hela samhället och lösa samtidens sociala problem. Det koopera- tiva målet var enligt en formulering av Martin Sundell att ”skapa en lyckligare mänsklighet”. Av större konsumentpolitisk och praktisk betydelse var, vid sidan av butiksetableringen, de kooperativa aktiviteterna för konsumentupp- lysning och konsumentuppfostran som inleddes av KF, t. ex. genom utgivning av småskrifter och broschyrer med hushållsekonomiska råd.

KF/konsumentföreningamas åtgärder för att befria konsumenterna från kredithandeln och en strävan efter ”rena och oförfalskade varor” bör också nämnas.

När första världskriget var slut och tillräckligt med egna resurser byggts upp, togs den konsumentpolitiska linje upp som prövats redan före kriget, den egna produktionens linje. Många konsumentföreningar hade redan tidigare startat produktion av färskvaror genom egna bagerier, slakterier och charkuterifa- briker. Nu vidtogs åtgärder för att genom Kooperativa förbundet etablera företag som kunde tillgodose gemensamma behov på vissa områden. De områden det gällde var sådana där monopol eller kartellbundna företag kunde ta ur mer eller mindre kraftiga ”överpriser”. Genom egen produktion skulle man på bestämda områden gå till motangrepp, sänka priserna och återta förlorade ”marknader”. Efter en kort tids verksamhet i margarinbranschen under åren omkring 1910 uppfördes år 1921 en ny och större margarinfabrik. Denna liksom den första etableringen föregicks av en dramatisk strid mellan KF och en kartell av margarinfabrikanter som vägrade leverera till KF på rimliga villkor. Följden av KF:s inträde i margarinbranschen blev att marknadspriset på margarin sjönk avsevärt. Under 1920-talet och senare etablerade man sig av liknande skäl och med liknande effekter i flera andra branscher; mjöl, skor, galoscher, gödningsmedel och glödlampor.

Under 1920-talet förändrades också den vision man ofta haft om att hela näringslivet skulle övergå till kooperativ företagsform. Kooperationen upp- fattades nu som ett komplement och korrektiv till privatföretagen. Den egna industrietableringen, särskilt den första, hade visat att man genom att kontrollera endast en mindre del av produktionen kunde styra branschens övriga priser och utveckling.

Synen på prispolitiken förändrades ungefär samtidigt. Den tidigare tanken utgick ifrån att de kooperativa butikernas priser skulle vara desamma som i privathandeln och att medlemmarnas fördelar främst skulle bestå i att de genom återbäring fick tillbaka verksamhetens överskott. Man erfor nu efter

hand att låga priser värderades minst lika högt av föreningsmedlemmama som återbäring.

Följden av dessa omprövningar blev att kooperationen började se sin uppgift mer som att konkurrera med privatföretagen inom det rådande systemet än att åstadkomma en samhällsekonomisk förändring. För detta syfte krävdes framför allt en rationell och effektiv verksamhet. Omprövningen innebar också att man började värna om alla konsumenters intressen och inte endast om föreningsmedlemmamas.

Bland andra åtgärder av konsumentpolitisk betydelse under 1920- och 1930-talen kan nämnas KF:s aktiva stöd till jordbruket genom inköp och medverkan i rekonstruktionen av andelsmejerier, slakterier och en superfos- fatfabrik som ”gått omkull”. Dessa återgick sedan till jordbrukarna. För att handha rörelsens byggnadsverksamhet inrättades år 1924 KF:s arkitektkon— tor. Uppgiften var i huvudsak att utveckla nya och bättre inredda butiker. Den allmänna butiksstandarden i landet var tämligen låg. KF kom med bättre butikstyper och högre krav på hygien i matvarubutikema. Dessutom plane- rades butikerna så att arbetet kunde bedrivas ekonomiskt tillfredsställande. Vid IKA:s kongress år 1927 i Stockholm gav Albin Johansson en ny näringfysiologisk tolkning av principen om oförfalskade varor, konsument- kooperationen skulle sörja för att matvaruproduktionen uppfyllde moderna näringsfysiologiska krav. Medlemmarna skulle också ges en grundlig infor- mation om olika matvarors näringsvärde. Inom området möbler och bosätt- ningsartiklar skulle på analogt sätt till kvalitetskraven höra även varans estetiska utformning, och inte endast dess ändamålsenlighet och materialets beskaffenhet. Att lära medlemmarna se vilka varor som var opraktiska och smaklösa ansågs som en viktig uppgift vid denna tid.

Åtgärderna under 1940-talet gick ut på att underlätta husmödramas arbete och tjäna som pådrivande faktor för samhällets konsumentpolitik. Vid kongressen 1938 beslöt KF att bilda en fond för lättare hemarbete, med material, maskiner och inredningsartiklar ägnade att underlätta hushållsar- betet. Hösten 1943 startade KF:s hemtjänst som 1946 blev en särskild avdelning, husmodersavdelningen. Samma år startades också KF:s provkök. 1944 bildades ett särskilt husmodersråd i syfte att vinna ökad kontakt med husmödrama och sakkunskapen på skilda områden av det husliga arbetet. 1954 bildades enligt ett kongressbeslut Föreningen Garanti vars uppgift skulle vara att garantera lån för medlemmarnas köp av varaktiga konsumentvaror (”låneköp”). Från denna tid förekommer också en mer systematiskt uppbyggd deklaration av vissa KF-varor och deras användning (”väg pris mot kvalitet”). Man tog också initiativ till samarbete, främst med fackföreningsrörelsen, stimulerade och till viss del finansierade ABF:s Studieverksamhet och var pådrivande kraft när det gällde att få till stånd statlig och halvstatlig verksamhet via bl. a. Konsumentinstitutet (tidigare HFI), Varudeklarations- nämnden och Statens pris- och kartellnämnd.

Omkring år 1950 började den stora strukturrationaliseringen inom handeln ta fart. Den följande tjugoårsperioden kan med goda skäl betecknas som en period vars dominerande drag var kraftiga strukturförändringar. I första hand inriktades rörelsens ansträngningar nu på att hålla tillbaka kostnadsökning- ama, dels genom att ställa om butikerna till självbetjäning, dels genom att bygga upp ett nät av lagercentraler och på andra sätt genom rationaliseringar

förbilliga distributionen av varor till butikerna. Kooperationens betydelse som en balanserande faktor i blockkonkurrensen betonades nu ytterligare.

Från och med slutet av 60-talet har en fördjupad facklig och kooperativ samverkan kommit till stånd. Bakom denna utveckling låg enligt LO:s ordförandel framför allt kooperationens egen allt starkare markering av sin folkrörelsekaraktär. Synpunkter från fackliga och kooperativa organisationer bidrog också till att 1967 års konsumentutredning tillsattes. Denna utredning utgjorde grunden för 1972 års riksdagsbeslut om ny konsumentpolitik och många av utredningens idéer och förslag hade sina rötter hos de kooperativa och fackliga organisationerna.

Under 1970-talet kom konsumentkooperationen i takt med den allmänna aktiveringen av den konsumentpolitiska debatten att skärpa sin konsument- politiska profil. Detta fick till följd en allt intensivare debatt om det kooperativa alternativet i vår ekonomi. Bakom denna konsumentpolitiska nytändning låg bl. a. två konsumentkongresser år 1971 och 1976, (ca 5 200 motioner ställdes till kongressen 1971), ett nytt kooperativt handlingspro- gram, flera omfattande folkrörelsekampanjer, studiecirkel- och konferens- verksamhet. Konkreta åtgärder som märks är de välkända blåvita varorna, baskläder, basmöbler och bastrikå. Vidare utvecklades ett nytt storlekssystem för kläder och den s. k. matpyramiden. Genom att dessutom införa begräns- ningar i sortiment och försöka motverka märkeshysterin, genom att säkra köptryggheten och datummärka de flesta livsmedlen har så småningom en ny konsumentkooperativ profil vuxit fram. Genom konsument- och butiksråd har man också gjort påtagliga ansträngningar att engagera medlemmarna i produkt- och sortimentsfrågor.

4.3.2. Bil- och oljekooperationen

Den svenska bil- och oljekooperationen har sina rötter i början av 1900-talet. Under perioden fram till andra världskrigets slut handlade bilkooperationen i huvudsak om yrkesbilismens behov.

Under tiden efter första världskrigets slut behärskades oljehandeln av de stora amerikanska och holländska Oljebolagen. Sin mycket starka ställning på den svenska marknaden grundade dessa storföretag på en nästan hundrapro- centig kontroll av distributionsapparaten, omfattande importanläggningar i de stora hamnstädema med cisterner och pumpar utplacerade i olika delar av landet. Däremot hade storbolagen inte monopol på produktionen av olja. Trots möjligheter även för andra att förvärva olja från produktionsländema kunde oljekoncemema genom sin kontroll av distributionsnätet stoppa oljeimport utöver sin egen. Återförsäljama i Sverige vari praktiken hänvisade till att skaffa sina varor från de bolag som ägde och kontrollerade distribu- tionsanläggningama.

Inom bil- och oljekooperationen, som fick sin första riksorganisation (IC) år 1925, kom man också fram till att om man ville få en motvikt mot de stora bolagen var man tvungen att gå in på distributionsområdet. Under slutet av 1920-talet tog kooperationen i första hand kontakt med olje- och bensinle- verantörer som stod utanför de monopolitiskt inställda storbolagen.

Nordiska Bensin AB bildades år 1927 av svenska intressenter och åtog sig att leverera bensin till bilägamas inköpsföreningar. Efter ett kort, häftigt priskrig

] Gunnar Nilsson i Ko- operatören 11/1977.

förvärvades bolaget av de stora bolagen, som snabbt avvecklade detta. På IC drog man den slutsatsen att IC borde ordna egen bensinimport. År 1928 yppade sig en möjlighet att importera rysk bensin, som till konkurrenskraftigt pris distribuerades till inköpsföreningama. Under en tid var inköpsprisema till och med lägre än världsmarknadsprisema.

Under hösten 1932 höjdes bensinprisema med över 30 %. Den ryska oljan spelade nu inte längre rollen av prisreglerande faktor. Detta faktum, kombinerat med bojkotthot av inköpsföreningar som underskred de priser storbolagen bestämt, gjorde det nödvändigt för inköpscentralen att själv importera bensin. Det skedde först via tillfälliga jämvägstransporter från Polen, senare på 1930-talet genom ett mera etablerat samarbete med Nynäs Petroleum, som drev det enda svenska raffinaderiet inom oljebranschen.

Även när det gällde bilgummi, smörjoljor, reservdelar och reparationer kunde ett liknande mönster iakttagas. Till en början hade man nöjt sig med att hos importfirrnor och grossister söka att få ut bästa möjliga återförsäljnings- rabatter. Snart stod det dock klart att man möttes med bojkott och uteblivna leveranser om man höll lägre priser än övrig handel. Egen import- och grossistverksamhet blev därför nödvändig om man ville pressa priserna.

Från och med 1950-talet blev folkbilismen alltmer dominerande. Med växande omfattning kom IC-OK inte längre att betraktas som en ”outsider” och ”fribytare”, utan som en rationell organisation bland andra på markna- ' den. Kooperationen satsade framför allt på att bygga upp en effektiv import- och grosshandelsorganisation. Som visats i kapitel 3 har OK haft ett betydande inflytande vad gäller införande av större stationer, självbetjäning, omlokali- seringar m. m. Detta har också utgjort grunden för rollen som prisledare på bensinsområdet, konstaterades i bensinhandelsutredningen (SOU 197024).

Ett annat viktigt OK-initiativ har varit inbrytningen på reservdelssidan. OK mötte de svenska reservdelsförsäljamas vägran att sälja till OK med en egen import och lyckades på så sätt sänka priserna. Samma motstånd mötte OK då man ville sälja bilar på stormarknad. Andra OK-initiativ har på samma sätt sparat pengar för bilkonsumentema: självbetjäningssystem, bilvårdsanlägg- ningar, trafikskolor, gör-det-själv-anläggningar, rostskyddskontroller, hus- vagnsuthyming m. m.

Även OKzs informations- och utbildningsverksamhet byggdes ut under slutet av 1950-talet. IC-skolan organiserade ett växande antal kurser och IC—rörelsens periodiska publikationer fick i slutet av 1950-talet allt större spridning. Tidningen ”Vi bilägare” blev en av landets största tidningar.

4.3.3. Bostadskooperationen

De första bostadsföreningama uppkom under senare delen av 1800-ta1et. Svåra problem på bostadsområdet, t. ex. bostadsbrist, höjda hyror, trångbodd- het, dåliga sanitära förhållanden, konkurser och arbetslöshet bland byggnads— arbetare under de första decennierna av 1900-talet, medförde en ökad aktivitet. Hyresgästföreningar och kooperativa byggnadsföretag växte fram på initiativ av personer aktiva inom olika folkrörelser. HSB (Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening) grundades 1923 på initiativ av hyresgäströ- relsen, som organiserades i Stockholm 1917. Dess uppgift blev att åt sina

medlemmar uppföra goda bostäder till självkostnad. År 1924 bildades en gemensam organisation för föreningama, HSB:s Riksförbund.

En central idé för HSB var kravet på ett spekulationsfritt boende och kravet på modern standard åt ”vanligt folk”. Båda dessa idéer innebar något nytt och stötte på hårt motstånd. HSB:s krav på badrum i små lägenheter betraktades t. ex. som onödig lyx. När Stockholms Stads Fastighetsnämnd så sent som 1932 utlyste en tävling om förslag till billiga bostäder, ingick i tävlingspro- grammet att bostäderna inte fick utrustas med bad- eller duschrum. HSB började också med att införa modernt utrustade tvättstugor. Den yttre miljön uppmärksammades, husen fick balkonger och omgavs av planteringar. Man försökte att maximalt utnyttja solljuset. För att ge barnen bättre förhållanden startades år 1929 bamstugeverksamhet och i mitten av 1930-ta1et även utbildning av förskollärare, i egen regi. För detta ändamål grundades socialpedagogiska seminariet, där med HSB som huvudman under åren 1937—63 utbildades 900 förskollärare.

Den uppbyggnad som HSB fick innebar flera viktiga principiella nyheter. Genom systemet med moder- och dotterföreningar kunde erfarenheter från byggnads- och förvaltningsverksamhet samlas upp och tillvaratas genom moderföreningen och föras vidare till dotterföreningama. HSB sammanförde också sparande och byggande i en förening, med påföljd att föreningarna kunde föra en mer samordnad och aktiv medlems-, bygg- och markpolitik.

Riksbyggen startade från delvis andra utgångspunkter. I samband med krigsutbrottet 1939 gick byggnadsverksamheten ner mycket starkt. Stor arbetslöshet och låg bostadsstandard för stora arbetargrupper var bakgrunden till bildandet som skedde år 1940, på initiativ av Byggnadsträarbetareförbun- det, Murareförbundet och vissa byggnadsfackföreningar.

Bostadskooperationens verksamhet kan sägas karakteriseras av en bred social inriktning. Genom egna kontantinsatser som ett led i bostadsfrnansie- ringen och genom att direkt medverka i sparande och förvaltning kunde medlemmarna engageras. De bostadssociala frågorna kom i förgrunden.

1930-talets kooperativa bostadsproduktion och förvaltning blev i många avseenden mönsterbildande för den senare s.k. sociala bostadspolitiken. Detta gällde inte minst uppbyggnaden av en stor allmännyttig bostadssektor. 1940-, 50- och 60-talen kännetecknades av olika standardtekniska förbätt- ringar: ny köksstandard och kylskåpskonstruktioner, olika byggnadstekniska förändringar, höjd lägenhetsstandard m. rn.

4.3.4. Folksam, Reso och Fonus

KF bildade 1905 ett brandförsäkringsbolag Samarbete. De dåvarande försäk- ringsbolagen uppfattades ha foga intresse av att försäkra de små lösören tätortens löntagare ägde. Arbetarrörelsen bildade sedan tillsammans med KF år 1913 livförsäkringsanstalten Folket. Man önskade minska försäkringskost- nadema och ordna försäkringsskydd efter verkligt behov. De pengar som på så sätt sparades genom små livförsäkrin gar kunde också återgå för uppbyggnaden av konsumentkooperationen. År 1925 fick Folket och Samarbete en gemen- sam företagsledning och började under namnet Folksam framstå som en gemensam enhet utåt. Detta blev den första försäkringskoncemen i landet.

Samma år introducerades den första kollektiva olycksfallsförsäkringen, som var idémässigt ny inom enskild försäkring.

Perioden fram till 1939 kan sägas karakteriseras av en uppbyggnad och konsolidering av företaget. Ett nära samarbete med den fackliga rörelsen hade grundlagts. Förutsättningama fanns för en mer expansiv konsumentpolitisk utveckling. Efterandra världskrigets slut fanns ett uppdämt behov av reformer och innovationer på försäkringsområdet då branschen hade stagnerat. En del nya från konsumentpolitisk synpunkt betydelsefulla åtgärder kom nu från Folksam. År 1946 lämnade man Brandbolagens cilvilrisknämnd och genom- förde en radikal förändring av premieberäkn ingen med kraftigt sänkta premier för bostadshus och persoan lösegendom som följd. År 1946 inrättades också LO-Folksams skadeprövningsnämnd. Nämnden skulle behandla och yttra sig särskilt i svårbedömbara skade- och ersättningsärenden. Den skulle också fungera som korrektiv och motverka eventuell byråkratisering av skaderegle- ringen.

Folksams närvaro på försäkringsmarknaden under tiden efter andra världskriget fram till slutet av 1970-talet kan också sägas ha haft en aktiv prisdämpande betydelse. Medelpremien i Sverige för vanliga försäkringar torde höra till de lägsta i Europa. Den fackliga rörelsen har i samverkan med Folksam byggt upp ett omfattande trygghetssystem för sina medlemmar. Kampanjer kring hälsa, miljö-ekologi, trafiksäkerhet, sociala frågor, arbet- smiljö m. m. har genomförts i samarbete med en rad folkrörelser. Kampen mot karteller, flerårsavtal, kombination och erbjudande av lån och försäkring är andra exempel på insatser från Folksams sida. En för bilkonsumenten betydelsefull roll har Folksams egen bilverkstad fått. Arbetsmiljöförbättring- ar, utvecklingen av nya reparations- och arbetsmetoder, halvering av arbetskostnadema är några av de förbättringar som åstadkommits.

Fonus startade 1945 med ett 30-tal begravningsföreningar. Initiativtagare var bl.a. KF och fackliga organisationer. Syftet var att få till stånd en rationalisering av begravningsbranschen och att ge ett alternativ till den privata verksamheten på området. Situationen inom begravningsområdet var också sådan att kunden ofta befann sig i ett utsatt läge och det var lätt att utnyttja dennes nöd och dåliga samvete. Föreningarna har koncentrerat sin försäljning på betydligt billigare kistor och går in för en enkel och värdig ceremoni. När det gäller gravvårdar försöker man pressa priserna genom import eller genom att införa nya material.

Reso bildades 1937 i syfte att skapa en meningsfylld fritid, bl. a. som följd av den utökade semestern. Reso skaffade under 1940-talet och senare en rad egna semesteranläggningar, hotell och resebyråer och blev en av de större reseorganisationema i Sverige. År 1943 började man bygga upp 5. k. Resoklubbar, lokala medlemsorganisationer som skulle ha en ”semester- fostrande gärning”. Reso har speciellt velat verka för en god kvalitet och trygghet på reseområdet. Kunden skall kunna lita på att en länge planerad semesterresa inte spolieras på grund av dåliga rum, obefintlig service etc.

I Resos målsättningsutredning framhålls bygdesemester med självhushåll som en viktig prisbillig semesterforrn. Reso förmedlar sedan 1952 stugor och lägenheter åt ca 70 000 personer årligen, denna verksamhet är i ekonomiskt hänseende mycket blygsam, men man anser det vara viktigt utifrån sin ideologiska förankring.

Vidare kan nämnas de kooperativt anlagda semesterbyama i Riva del Sole och La Serra samt de s. k. Lär-spar-res-resoma i samarbete med ABF, TBV och sparbankema.

4.3.5. Lantbrukskooperationen

Det övergripande målet för lantbrukskooperationen är enligt handlingspro- grammet ”att skapa bästa möjliga förutsättningar att tillförsäkra lantbrukarna en levnadsstandard som är likvärdig med andra jämförbara gruppers”. lantbrukskooperationen är en producentorganisation. Genom det regelsy- stem som utvecklats sedan 1930-talet inom produktionen av livsmedel har man fått en mer konsumentpolitisk roll.

[ det följande redogörs kort för hur den konsumentpolitiska rollen utvecklats genom åren.

Pionjärtiden sträckte sig från år 1880 till år 1930. Under denna period var den konsumentpolitiska betydelsen begränsad. Under perioden bildades ett mycket stort antal kooperativa föreningar, framför allt inköps- och försälj- ningsföreningar (lantmannaföreningar), men också mejeriföreningar, slakte- riföreningar, jordbrukskassor m. fl.

Följande period fram till år 1950 kan betecknas som uppbyggnadsåren. Arbetet med att bygga den nya och starkare lantbrukskooperationen leddes av Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap med ekonomiskt och moraliskt stöd från statsmakterna. Från konsumentpolitisk synpunkt bör lantbrukskoopera- tionens betydelse för livsmedelskvaliteten och folkhälsan betonas. Sålunda infördes t. ex. löpande kvalitetskontroll av de produkter som passerade genom föreningarna, betalning efter kvalitet och rådgivning till producenterna. Koncentrationen av driften innebar en rationellare produktion. Då andra världskriget kom bidrog lantbrukskooperationen genom den starka samord- ningen av livsmedelsframställningen till att en effektiv livsmedelsransonering kunde genomföras.

Perioden efter 1950 kännetecknas av en utveckling mot ett alltmer mekaniserat lantbruk och en strukturrationalisering av lantbrukskooperatio- nen. Den jordbrukspolitik som statsmakterna fastställde 1956 och 1967 avsåg att påskynda denna utveckling. Resultatet blev färre men större bruknings- enheter och en rationell livsmedelsindustri.

Under 1950-talet startades viss konsumentupplysningsverksamhet. Det gällde bildserier som ”Från gröda till föda”, ”Det gäller dina matpengar” etc. 1965 inrätttades Lantbrukets producenttjänst med mål att förbättra och förbilliga produkterna. Speciellt på husdjurssidan har detta medfört att Sverige nu har världens mest högmjölkande kor. Jordbrukets provkök startades 1963 och Köttforslmingsinstitutet år 1968.

4.4. Internationellt konsumentpolitiskt samarbete

Det huvudsakliga internationella arbete som Sverige deltar i bedrivs inom OECD:s konsumentpolitiska kommitté. Prioriterade områden, enligt ett arbetsprogram som gäller fram till år 1982, är otillbörliga marknadsförings- metoder, konsumentskydd på tjänsteområdet, konsumentinflytande vid fram- tagning av nya produkter och produktsäkerhet. Tillsammans med EG har

Sverige nyligen utarbetat förslag om ett regelbundet infonnationsutbyte om konsumentpolitiska frågor som rör produktansvar, produktsäkerhet, tillhan- dahållande av konsumenttjänster, kanaler för konsumentinformation och utbildning samt tvistlösn ing. Inom Europarådet bedrivs också ett konsument- politiskt arbete, som Sverige deltar i.

Under det nordiska ministerrådet finns sedan år 1979 en kommitté för konsumentfrågor. Produktsäkerhet och gemensamma produktprovningar är viktiga områden för samarbete. Ett samarbetsprogram för inrapportering av olycksfall i de nordiska länderna har inrättats.

Kooperationen är en världsomspännande rörelse och bedriver som sådan också ett internationellt konsumentpolitiskt arbete genom lntemationella Kooperativa Alliansen, IKA. De flesta nationella kooperativa förbunden är anslutna till IKA.

Sedan år 1973 har IKA antagit ett antal grundläggande principer, "de kooperativa grundsatsema”. Dessa har omprövats och nu gällande grundsat- ser antogs år 1976. Ingen av IKA:s grundsatser har direkt konsumentpolitiskt innehåll. På en kongress i Stockholm 1957 krävde den franska konsument- kooperationen att IKA borde vara mer aktiv i frågor som rör upplysning om och skydd mot hälsovådliga och miljöförstörande aktiviteter. En arbetsgrupp, sedermera permanterad till IKA:s konsumentkommitté, tillsattes. Den fick i uppdrag av centralstyrelsen att utarbeta en internationell deklaration om konsumenternas rättigheter. Dessa proklamerades till IKA:s 24:e kongress i Hamburg år 1969. Deklarationen antogs enhälligt på kongressen.

Deklarationen, som är konkret utformad, kom att för KF:s del innebära en vidareutveckling av verksamhetsinriktningen. Från att ha begränsats till frågor om varukvalitet, stöd åt skyddslagstiftningen etc. kom den att omfatta allt som inverkar på konsumenternas hälsa och välfärd. Under kongressen betonades miljöförstöringens ekonomiska betydelse.

Detta var något nytt i den allmänna debatten, som tidigare endast rört miljöförstöringens estetiska, kulturella, medicinska och humanitära aspekter. Man betonade att resurserna är begränsade, befolkningstillväxten explosions- artad och att utvecklingen av teknologi och konsumtion är sådan att miljöförstöringen skeri accelererad takt, med skrämmande global omfattning. Luft, vatten och mark förgiftas och förstörs på ett sätt som på kort sikt riskerar vår hälsa och på längre sikt utgörett allvarligt hot mot människans möjligheter att överleva. Den industriella utvecklingen och materiella standarden i vissa delar av världen måste ses i ett globalt perspektiv och sättas i samband med ökad fattigdom och svält totalt. Man betonar också hur viktigt det är att en saklig och vetenskapligt pålitlig information ges om de här frågorna.

Genom den internationella deklarationen om konsumenternas rättigheter krävdes således konsumenternas rätt till en trygg och hälsosam miljö. Konsumentsynen vidgas härmed till att omfatta problem av väsentlig betydelse för mänsklig välfärd.

Deklarationen indelas i fyra grupper, varav den första innehåller målen, medan de resterande tre kan ses som ett handlingsprogram för de kooperativa föreningarna för att nå målen. Det första och grundläggande målet är att garantera en rimlig levnadsstandard i form av de tre grundbehoven mat, kläder och bostad.

Det andra målet handlar om hälsosam omgivning, fri från föroreningar, det

tredje om att garantera ett kvalitativt tillfredsställande varuutbud. Det fjärde målet är att konsumentkooperationen skall ge konsumenten riktig informa- tion om varuutbudet och utbildning i konsumentfrågor. I det femte målet betonas konsumenternas rättigheter att påverka och på demokratiskt sått kontrollera den ekonomiska politiken.

Den del av programmet som tar upp konsumentpolitiken handlar om hur ett tillfredsställande varuutbud skall se ut och nås. Deklarationema riktas huvudsakligen till marknadsförare och andra som ansvarar för utbudet. Kooperativa företag skall vara en förebild för andra företag vad gäller bra och billiga varor. Den tredje gruppen deklarationer framhåller att de nationella organisationerna måste tillvarata konsumentintressen på sitt eget sätt, efter rådande förhållanden och i samarbete med andra organisationer. I den sista gruppen av deklarationer ges riktlinjer för de kooperativa organisationemas samarbete med speciellt ECOSOC (FN:s råd för ekonomiska och sociala frågor), men även med andra internationella organisationer.

4.5. Dagens kooperation och konsumentpolitiken 4.5.1 Inledning

Konsumentkooperationens främsta konsumentpolitiska roll är nu liksom tidigare att den organiserar konsumenterna för att i egen regi tillhandahålla ändamåsenliga varor och tjänster på bästa möjliga villkor. Denna kommer- siella roll har tidigare beskrivits i kapitel 3. Som ett komplement härtill, och delvis integrerad med den, bedriver kooperationen även en annan konsument- politisk verksamhet som syftar till att dels påverka den samhälleliga konsumentpolitiken, dels ge konsumenterna bättre möjligheter att tillgodose sina intressen på marknaden, dels också förbättra den egna kommersiella verksamhetens möjligheter att tillgodose konsumenternas behov. Från andra utgångspunkter och förutsättningar spelar även lantbrukskooperationen en betydelsehill roll på dessa områden.

I det följande diskuteras några för den kooperativa verksamheten viktiga konsumentpolitiska aspekter, nämligen konsumentinformation, pris— och konsumentpolitik och produktpoli tik. Lantbrukskooperationens verksamhet på dessa områden redovisas därefter i ett särskilt avsnitt.

4.5.2. Kooperativ konsumentinformation

Konsumentinformationen har speciell betydelse för kooperationen som en folkrörelse. Den är en förutsättning för kooperativ verksamhet grundad på medlemmarnas behov och inflytande. Reellt konsumentinflytande blir möj- ligt först med medvetna konsumenter, som kan påtala problem och uppnå lösningar genom ekonomiska och/eller demokratiskt inflytande i sin koope- rativa förening. '

Uppgifterna för kooperativ konsumentinforrnation kan sammanfattas i följande punkter:

l) informera konsumenterna om saluförda produkter och tjänster, 2) upplysa konsumenterna om deras rättigheter och skyldigheter i samband med köp och hjälpa dem till en bättre planering och hushållning med sina resurser,

3) öka konsumenternas möjligheter att påverka varu— och tjänsteutbudet och hävda sina intressen i den demokratiska processen, 4) motivera ansvarstagande för gemensamma kulturella värden och miljö— frågor i samband med konsumtionsutvecklingen och samhällets föränd- ring, 5) utgöra en grund för kooperationen att företräda ett allmänt konsumentin- tresse i statliga och kommunala organ.

Kooperativ konsumentinforrnations främsta syfte är att tillhandahålla upp- gifter om varor och tjänster så att medlemmarnas, men även andra konsu- menters, behov av goda varor till låga priser tillgodoses (punkt 1 och 2).

Konsumentinformationen skall också lämna upplysningar till hjälp för konsumenters långsiktiga planering och hushållning (punkt 2), liksom skapa förutsättningar för den demokratiska process som medger att medlemmarna har inflytande över produktion, distribution och förvaltning (punkt 3). Genom en individinriktad konsumentinformation som aktiverar medlem- marna skall kooperationen garanteras en demokratisk styrning, karakterise- rad av effektivitet, ansvar och inflytande på olika beslutsnivåer i samhäl- let.

På samhällsnivå får konsumentinformationen betydelse genom att bl. a. skapa mekanismer som bevakar att inte efterföljande generationers hälsa, säkerhet och ekonomi äventyras. Denna konsumentinformation är därför övergripande och generell och gäller t. ex. konsekvenser för miljön av olika produktutformningar (punkterna 4 och 5).

Den vikt kooperationen fäster vid konsumentinformation framgår också klart av de kooperativa organisationemas stadgar. Dessa understryker bety- delsen av en allsidig och objektiv information som en nödvändig förutsättning för kooperationens tillväxt, som nödvändig för att kooperationen skall urskiljas i ett alltmer omfattande informationsflödessamhälle. Denna infor- mation är också viktig på grund av tillväxt av en alltmer sofistikerad reklam.

Konsumentinformation behandlas i det följande under tre delrubriker: Produktinformation, Allmän konsument- och medlemsinforrnation samt Opinionsbildande verksamhet.

Produktinformation

Med produktinformation menas här den information som konsumenten behöver för att välja produkt vid köp- eller beslutstillfället. Hit hör information om produktens pris, faktiska egenskaper och användningsområ- den. Hit hör också upplysning om betalningsvillkor och vilka regler som skall gälla mellan säljare och köpare efter köpet, t. ex. beträffande garantivillkor. Ett önskvärt resultat av förbättrad information om varors och tjänsters egenskaper och användning är att denna på sikt skall leda till bättre produkter genom att konsumenterna väljer bort de dåliga. På samma sätt hoppas man att en utförlig prisinformation som konsekvens på längre sikt skall komma att sanera floran av pris- och rabattsystem. Att en utförlig information om gällande villkor efter köp är viktig måste förstås mot bakgrund av att tvister på detta område ofta kräver en rättslig prövning. Tvisten orsakas många gånger

av att informationen om villkoren är knapphändig. Denna information blir desto betydelsefullare eftersom det finns stora konsumentgrupper som inte vet hur de skall få rättelse eller som inte har personlig kraft att stå på sig. Dessa grupper har föga hjälp av de möjligheter som kan finnas på det rättsliga området.

Konsumentkooperationens ambitioner har varit att köp av en produkt i kooperativ butik i sig skall innebära köptrygghet och garantera att produkten uppfyller vissa kvalitetskrav. Test av varusortimentet i bl. a. egna livsmedels- laboratorier garanterar att ställda krav uppfylls. Bland åtgärder som rör denna information märks införandet av jämförelsepriser på all egen produktion och öppen datummärkning på förpackade livsmedel. Jämförprismärkningen genomfördes med stor följsamhet av de kooperativa butikerna. Beträffande den öppna datummärkningen kan sägas att kooperationen är relativt ensam om att tillhandahålla information som inte är obligatorisk.

Vidare märks lanseringen av begreppet basvara vilket betyder, förutom att produkten skall hålla viss kvalitet, att den under längre tid garanteras kunna kompletteras med tillbehör oberoende av modets växlingar.

Informationen om plagg i t. ex. basgarderobema är ett exempel på utvecklad kooperativ produktinformation. Så medföljer t. ex. en etikett varje plagg med information om plaggens egenskaper, varför plaggen är skurna på ett visst sätt, skötselråd och kombinationsfärger på kompletterande plagg. Denna information kanske inte är helt unik, men inte heller vanlig inom konfektionshandeln.

Ett annat välkänt begrepp som lanserats är de blå-vita varorna, vilka står för en ständig lågprislinje.

För alla livsmedel skall också införas en gemensam beteckning COOP. Innehållsdeklarationen på dessa varor, 5. k. COOP-fakta, kommer att vara utförligare än vad livsmedelsverkets föreskrifter begär. Vad gäller tillsatser krävs av livsmedelsverket enbart gemensamt gruppnamn och ett nummer. Inom kooperationen skall tillsatserna anges i klartext. Vidare skall hela det egna livsmedelssortimentet näringsdeklareras, vilket är ett frivilligt åtagande. Information om varans egenskaper, funktion och skötselråd finns även för flera andra varuområden, t. ex. skor, möbler och sportartiklar såsom skidor, Skidbindningar, flytvästar m.m. Särskild omsorg läggs på information av betydelse för säkerheten.

Den tidigare omnämnda köptryggheten innebär att sedan 60-talet generellt öppet köp tillämpas i konsumentkooperativa butiker för de flesta varor. Undantagen är realisationsvaror, livsmedel och varor som av hygienska skäl inte får bytas. Om kunden inte är nöjd får köpet återgå, dvs. pengarna betalas tillbaka eller varan bytes oavsett orsaken.

Bostadskooperationen har varit vägledande för bostadsfakta. Utförliga bruksbeskrivningar brukar medfölja bostäderna, liksom uppgifter om bo- stadsområdets kommunala service: skolor, postkontor, butiker, kommunika- tioner m. m.

Bland övrig särpräglad produktinformation för kooperationen kan nämnas OK's faktaupplysning om rostfria avgassystem och den konsumentinforma- tion som lämnas före köp genom Folksams kundtjänst. Det är ett för försäkringsorganisationema unikt organ, som är fristående från direktionen och underställd stämman med uppgift att handlägga klagomål. Information

om Folksams kundtjänst lämnas alltid i samband med annan försäkringsm- formation.

Som exempel på initiativ inom lantbrukskooperationen för bra saklig konsumentinformation, som går utöver vad som krävs i lag, kan nämnas ARLA:s produktfakta och Slakteriförbundets initiativ och uppgifter om magrare köttprodukter.

Initiativet till bildandet av Köttforskningsinstitutet och Svensk Kötthandel har redan nämnts. Det senare är ett för kooperativ och privat handel gemensamt organ för att ge konkurrensneutral information i syfte att rätta till missuppfattningar om kött och köttberedning.

Dessa och andra inte nämnda initiativ och åtgärder inom kooperationen har utan tvivel haft en sanerande effekt på den sakinformation som ges om såväl produkters egenskaper, funktion och skötsel som om de köptrygghetsgarantier som nu lämnas i större utsträckning än tidigare på marknaden. Vid flera tillfällen har samhällets konsumentpolitiska organ senare också lagfäst åtgärder som tillämpats inom koooperationen.

Allmän konsument- och medlemsinformation

Syftet med detta slag av konsumentinformation är att stärka konsumenternas planerings- och kontrollresurser. Det är fråga om generell konsumentinfor- mation med utbildande innehåll. Denna information skiljer sig från den ovan behandlade genom att inte vara direkt kopplad till speciella varor. Koopera- tionen som helhet har i detta avseende spelat en viktig roll. I enlighet med samhällets uttalade målsättning för konsumentpolitiken har kooperationen satsat betydande resurser på studie- och utbildningsverksamhet av olika slag. Genom den målmedvetenhet och omfattning som den konsumentupplysande verksamheten har visar kooperationen sin särprägel. Möjligheterna att bedöma i vilken mån människorna blir bättre konsumenter är dock små eftersom utvärderingsinsatsema är få och svåra att utföra.

Upplysningar och utbildning är emellertid också nödvändiga för den demokratiska förvaltningen; för att utbilda medlemmar till bra kooperatörer behövs information som medger deltagande i överläggningar, beslut och val av ledare för verksamheterna, för kontroll av föreningens ledning behövs kännedom om föreningens verksamhet och redovisning. Upplysningsverk— samhet är ett viktigt medel för att förverkliga de kooperativa idealen. Det är därför naturligt att konsumentkooperationens konsumentinformation har fått sin största betydelse inom detta område, som siktar till att stärka konsument- och medlemsrollema.

Allmän konsumentinformation ges framför allt genom foldrar, kooperativa tidningar och broschyrer, exempelvis ”Tjäna på att veta”-serien, kurser och föreningarnas studiecirklar, men även genom utställningar och olika träffar. Några av koope rationens tidningar tillhör de största i landet, t. ex. Vår Bostad (HSB) och Vi bilägare (OK) med en upplaga på 700 000 respektive 500 000 exemplar. Tidningarna Land (LRF) och Vi (KF) har upplagor på drygt 400 000 respektive 280 000 exemplar. Tidningarna har ofta ett för sina respektive verksamhetsområden särpräglat innehåll. Foldrama tar ofta upp angelägna områden, som t. ex. verktyg för barn, kläder för barn, konsumen- tens rättigheter, konsumentguider för invandrare etc.

Bland kurser och studier av betydelse för konsumenten som särskilt kan nämnas, är Vi-skolans kurser i ekonomiska ämnen, OIQs bilvårdskurser med anknytning till Gör-det-självhallar samt Resos studiecirkel Lär-spar-res. Den senare avser att ge stora grupper löntagare möjlighet till resor med ett givande innehåll. HSB och Riksbyggen bedriver också informationsverksamhet, exempelvis syftande till bättre energihushållning. Likaså bör Folksams utbildning av försäkringsrådgivare omnämnas, eftersom dessa genom sin organisation når även ekonomiskt svaga konsumenter. Dessa, vilka sannolikt hör till dem som har sämst försäkringsskydd, brukar inte tillhöra försäkrings- företags målgrupp.

I övrigt satsas en hel del på att aktivera medlemmar och anställda. Några av dessa aktiviteter är verksamheten på Vår Gård, försök med butiksråd (KF), rådslag (OK och HSB), mötesaktiviteter för grannsamarbete och boendetrivsel (HSB och Riksbyggen) samt inrättande av studieombudsmannatjänster.

Opinionsbildande verksamhet

Verksamhetens opinionsbildning och debatt handlar dels om att aktivt påverka samhällets konsumentpolitik genom remissyttranden, skrivelser och samverkan med statliga och kommunala konsumentorgan, dels om att intressera människorna för de estetiska, politiska och moraliska sidornas betydelse i konsumtionen. Kooperationen har således en kulturuppgift i vilken ligger att stimulera människorna till personlig frihet och harmoni genom kvalitet i konsumtion och kulturliv. Utöver täckande av primärbeho- ven ser kooperationen således också som sin uppgift att hjälpa konsumenterna till en ökad medvetenhet om kvalitetens roll för kulturell och materiell levnadsstandard. Problemen är av två slag, dels att bedöma vad som är ”bra kultur”, dels att en bra vara av hög kvalitet inte nödvändigtvis säljer bättre än en vara av lägre. En avvägning måste göras mellan ekonomiska och kulturella intressen på kort och lång sikt. Därvid antas en effektiv ekonomi vara en nödvändig förutsättning för insatser på materiella och kulturella områden.

Aktuella frågor förs ut till diskussion genom rörelsens press och skolor. Detta sker bl. a. i en strävan att förena praktisk funktion och god ekonomi med estetiska och moraliska värderingar i produktutveckling, produktion och marknadsföring. Konsumentkooperationen kan också genom sin representa- tion i olika statliga och andra organ inom bl. a. konsumentpolitikens område medverka i en opinionsbildning som aktualiserar alternativa mål och värde- ringar för ekonomisk och social verksamhet. Vidare kan Kooperativa insti- tutets verksamhet på det opinionsbildande planet nämnas.

Genom stöd till kooperativ forskning, utbildning och debatt som berör såväl universiteten, högskolorna, gymnasie- och grundskolan som andra bildnings- organisationer torde institutet ha stor del i de senare årens ökade intresse för den kooperativa verksamhetsformen.

Bostadskooperationen är också väl representerad i olika organ för byggan- det. HSB och Riksbyggen har formulerat krav på bostadspolitikens utform- ning innehållande bl. a. krav på jämställdhet i kostnader mellan olika upplåtelseformer, statliga lån som täcker produktionskostnad, bostadsbidrag som är anpassade efter reella bostadskostnader, ökat bostadsbyggande av främst flerfamiljshus. Bostadskooperationen betonar den sociala betydelsen

' Stolpe, H. och Hjal- marsson, H.: Konsu- mentkooperation förr och nu, 1970.

av boendet och hur viktigt det är att de boende själva aktivt skall kunna påverka sin boendemiljö och att ekonomisk, fysisk och social segregering för- hindras.

Reso har genom sin praktiska verksamhet påverkat reseutvecklingen på ett gynnsamt sätt, bl. a. genom satsningar på sällskapsresor och semesterbyar som gjorde det möjligt för fler människor att resa. I samarbete med olika kommuner satsar Reso på att för många möjliggöra turism med annorlunda resmål.

Som exempel på lantbrukskooperationens opinionsbildande påverkan kan främst framhållas åtgärder av olika slag som syftar till att informera om lantbrukets och lantbruksskooperationens samhällsekonomiska och närings- politiska roll för en balanserad och önskvärd samhällsutveckling. Totalt distribueras per år mer än en halv miljon faktablad, foldrar och broschyrer från LRF. Dessutom arrangeras flera kurser tillsammans med Lantbruksuni- versitetet, konsumentdagar på olika platser i landet, symposier m. m. LRF bedriver också samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan och lantbruks- kooperativa branschföreningar i ämnen som rör jordbruks- och skogspolitik, arrendefrågor, näringspolitik, kommunal och ekonomisk planering m. m.

Av verksamheten på ett annat plan kan Jordbrukets provköks verksamhet att sprida en positiv inställning till svensk mat nämnas. Denna kunskap sprids genom tidningen Land och genom distribution av material till andra tidn ingsredaktioner. En del av pressmaterialet har tryckts i inte mindre än 1,5 milj. tidningsexemplar. Kontakterna med läsarna är riksomfattande, studie- besök av blivande hushållslärare, närings- och kostekonomer är omfattan- de.

Sammanfattningsvis kan sägas att kooperationen har fler kanaler och sannolikt satsar mer på långsiktig, opinionsbildande verksamhet än andra företag. En jämförande analys av kooperativ och annan företagsreklam torde ge större utslag för information i reklamen för kooperationens del.

4.5.3. Konsumentkooperationens pris- och konkurrenspolitik

Den kooperativa pris- och konkurrenspolitiken har alltsedan rörelsens begynnelse varit föremål för stor uppmärksamhet och diskussion. Man kan utan vidare påstå att det varit denna politik som gett karaktär åt den konsumentkooperativa verksamheten.

Genom en uppbyggnad av kooperativ distribution, produktion och förvalt- ning på för konsumenterna viktiga områden fick man möjlighet att spela en stor konsumentpolitisk roll redan innan det existerade någon samhällelig konsumentpolitik. Härigenom kunde man påverka priser, marginaler och andra villkor, neutralisera priskarteller och i största allmänhet främja konkurrensen inom handeln. Denna roll kan kooperationen i allt väsentligt fortfarande anses ha.

Kooperativ prispolitik utveckling och nuläge

Studerar man kooperationens historia, skall man finna att fyra typer av pris- och återbäringspolitik tillämpats i olika länder under skilda tider.l

a) kalkylering med starkt nedpressade priser och mycket låg återbäring (t. ex. 1 procents återbäring eller ingen återbäring alls, 5. k. självkostnadskalky- lering),

b) ”i orten gängse priser” och en högre återbäring (t. ex. ca 5 %),

c) hög prissättning och hög återbäring (t. ex. 6—12 %, som i Storbritannien kunde utdelas t. ex. kvartalsvis).

I Sverige fann man snart att självkostnadskalkylering inte var tillrådlig, då den inte gav föreningarna möjlighet att bygga upp ett betryggande eget kapital (bostadskooperationen har dock alltsedan starten använt sig av självkostnads- kalkylering). I början av 1900—talet tillämpades ”i orten gängse priser”, vilket till och med var angivet i mönsterstadgama. Under 1920-talet övergick man efter hand till

(1) en aktiv prispolitik (konsumentföreningama höll i genomsnitt 3 % återbäring vilket ansågs vara tillräckligt högt för att medlemmens insats inbetalades i rimlig rid och för att ge ett årligt sparbelopp som uppskat- tades. Det var också tillräckligt lågt för att medge en aktiv prispolitik).

En bakomliggande orsak härtill var att utbyggnaden av egna industrier (jfr monopol- och kartellstridema) gav ökade möjligheteratt hålla lägre priser. De 5. k. ”schlagerförsäljningama” hade också en viss betydelse. Den enskilda handelns reklam och propaganda fordrade kooperativa motåtgärder. Slutligen spelade föreningarnas allmänt ökade styrka och tillförsikt en stor roll.

Efter andra världskrigets slut har kooperationen fortsatt den numera traditionella aktiva prispolitiken.

Så som den ”aktiva prispolitiken” utformades i svensk kooperation innebär den sammanfattningsvis]

att kooperationen genom införande av rationella metoder i produktion och distribution försöker nedbringa kostnaderna, att priserna i de kooperativa företagen i stort anpassas efter variationerna i kostnaderna och att i de kooperativa priserna utöver kostnaderna ingår ett överskott, av vilket en del användes till avskrivningar och fonderingar för rörelsens fortsatta utveckling och resten återbäres till medlemmarna i förhållande till gjorda köp.

Någon norm för hur stort detta överskott skall vara har aldrig fastställts i annan utsträckning än att man t. ex. inom konsumentföreningama gått in för att hålla återbäringen relativt låg, dvs. i allmänhet omkring 3 % i förening- arna under en lång period fram till omkring 1960. Därefter har den genomsnittliga återbäringsprocenten sjunkit till ca 0,9 % 1979.

Den kooperativa prispolitikens särdrag

Två faktorer är avgörande för hur mycket en vara kommer att kosta

konsumenterna. Den första och kanske Viktigaste galler kostnaderna, dvs. den | M oba ck. Olof: Koope- teknrska effektrv1teten 1 produktion, distribution och forvaltrnng. Den andra rationen och prisbild- gäller storleken på det överskott som ingår i priset utöver kostnaderna ningen, 1955.

(används till avskrivningar, fordringar, vinstutdelningar respektive återbäring m. m.). Storleken på överskottet berori sin tur på de prisbildningsprocesser som äger rum. En stark konkurrens leder i allmänhet till att priset pressas ner mot självkostnadsgränsen, medan ökande monopolistiska tendenser innebär att ett större överskott kan tas ut.

Det kooperativa företaget har inte till uppgift att skapa största möjliga vinst, utan att främja medlemmamas/konsumentemas hushållning. Den koopera- tiva prispolitikens särart ligger alltså primärt i dess annorlunda målsättningar. (”Låga priser”; ”Skapa besparingar åt medlemmar/konsumenter””.) Rent allmänt får då det kooperativa företagets existens på marknaden, förutsatt att det har en viss storlek och tillämpar en aktiv prissättning, till effekt att priset korrigeras nedåt. Detta kan ske på i princip två sätt. För det första genom att kostnadssidan angrips. Strävan inom kooperationen har alltid varit att uppnå högsta möjliga effektivitet och att sänka kostnaderna i produktion och distribution, ta bort onödiga mellanhänder, onödiga kostnadsposter etc. Som exempel kan nämnas KF/föreningamas rationaliseringar under 1950- och 1960—talen. Inom boendet har kooperationen genom självförvaltning kunnat sänka förvaltningskostnadema. OK introducerade självbetjäning, större sta- tioner, gör-det-själv-anläggningar m. rn. Folksam införde kostnadsbesparan- de kollektiva försäkringar.

Det andra sättet är att överskottet i större grad överförs till konsumenterna: t. ex. genom att marginalerna pressas nedåt och monopolistiska övervinster tas bort, via återbäring, eller användning av överskott till information och andra konsumentriktiga åtgärder. Exempel är monopol- och kartellstridema under 1920- och 1930-talen, prispresskampanjen 1969, de blå-vita varorna, olika typer av konsumentinformation m. rn.

Samhällets mål kan kort uttryckt på detta område sägas vara (SOU 1966148)

[1 att prisutvecklingen skall bli så gynnsam som möjligt för konsumenter- na.

Detta uppnås främst genom El att det skall råda en effektiv konkurrens inom näringslivet.

Konkurrensen ses alltså som den bästa regulatorn för en gynnsam prisutveck- ling för konsumenterna. Endast undantagsvis, vid varubrist och som en tillfällig åtgärd i en snabb inflationsprocess i väntan på att långsiktiga åtgärder ska ge resultat, har prisregleringar vidtagits. De främsta offentliga prispolitiska medlen är prisövervakning och bekämpande av monopol och andra konkur- rensbegränsande åtgärder.

Vid en jämförelse kan man konstatera att samhällets och kooperationens mål på prisområdet i hög grad samman/aller. Genom kooperativa företag införs ytterligare en viktig konkurrensfaktor i ekonomin. Kooperativ verk- samhet torde dock inte själv kunna garantera en gynnsam prisutveckling. Inte därför att kooperationen vill ha högre priser, utan därför att konkurrensens effektivitetsprocess varit borta. Företagen inom den privata sektorn eftersträ- var en prisutveckling som är så gynnsam för lönsamheten som möjligt. I princip finns två alternativ, antingen konkurrensprissättning som kan öka försäljningen och därmed lönsamheten (i vissa fall är konkurrensprissättning

det enda alternativet för att överleva) eller åtgärder som begränsar konkur- rensen och som möjliggör en monopolprissättning som ökar lönsamheten. Efterkrigstidens erfarenheter visar att det senare alternativet endast i mycket begränsad omfattning varit möjligt att välja inom de områden där det funnits en aktiv kooperativ verksamhet.

Kooperativ prispolitik under 1980-talet

Den aktiva prispolitiken förutsätter att vissa förhållanden är för handen. Det är t. ex. svårare att bedriva en aktiv prispolitik om man inte är lika tekniskt effektiv som sina konkurrenter. Vidare kompliceras prispolitiken av vissa avvägningar som måste göras mot andra viktiga kooperativa mål, t. ex. kooperationens solidariska politik internt. Man kan också tänka sig olika omfång och inriktning på den kooperativa prispolitiken, antingen så att den tillämpas generellt över hela linjen eller så att vissa grupper av varor och tjänster prioriteras. ] det följande avsnittet diskuteras en del av de förutsätt- ningar, problem och avvägningar som påverkar utformningen av kooperativ aktiv prispolitik. Detta sker i anslutning till en väntad utveckling under 1980-talet.

När det gäller kostnadssidan torde konsumentkooperationen under en lång följd av år, i kraft av sin högre integrationsgrad, ha haft möjlighet att anlägga en helhetssyn på sin utveckling. Ett ökat samarbete mellan föreningarna (t. ex. i partihandel, inköp) och ökad mekanisering i varudistributionen jämte större butiker medförde en viss kostnadsfördel gentemot övrig handel. De konsu- mentkooperativa företagens prisledande roll under dessa år finns registrerad i flera statliga undersökningar. Under det senaste decenniet synes dock övriga block i stort ha hunnit ifatt i fråga om att utnyttja kostnadspressande rationaliseringar. För att möta den kooperativa konkurrensen har den privata sidan organiserat sig och fusionerat företag för att skapa starkare enheter. Distributions- och butiksnät har utvecklats och en teknisk förbättring av varuhanteringen har skett. Konsumentkooperationen och den privata sidan är i dagens läge tekniskt sett varandra ganska lika.

Kooperationens möjligheter till kraftigare kostnadssänkningar än övrig handel och industri under 1980-talet synes därför av flera anledningar vara begränsade. Av flera representativa uttalanden att döma har KF/föreningama istort sett redan genomfört för dagen möjliga strukturrationaliseringar i parti- och detaljhandelsledet. De stora besparingarna inom en överblickbar tid är alltså gjorda. De kostnadssänkande åtgärder som i första hand kan komma ifråga framöver gäller ett bättre utnyttjande av befintliga resurser, och det kan i första hand fås genom en volymmässig expansion. Förhållandena är numera sådana inom daglig- och specialvarumarknaden att några större ökningar i marknadsandelar knappast är möjliga att ta.

Kooperationen har också kostnader som inte ett privatägt företag har. Det gäller t. ex. kostnader för sociala hänsynstaganden (se avsnittet om koopera- tionens sociala ansvar), kosmader för att upprätthålla en fungerande med- lemsdemokrati och vissa typer av informationskostnader, som kan försvaga kooperationens ekonomiska konkurrenskraft.

När det gäller bensin- och oljeområdet är förhållandena numera så föränderliga att någon säker bedömning av OK-rörelsen i detta avseende

knappast är möjlig att göra. Rent allmänt torde dock OK/föreningama knappast ha sämre kostnadsläge än de största konkurrenterna. Vissa mindre företag kan dock utnyttja spotmarknaden för tillfälliga köp till lägre priser.

För bostadskooperationens och Fonus del är kostnadsläget jämfört med övriga företag ganska fördelaktiga. Fonus har kunnat expandera och pressa kostnaderna genom införande av stordrift och samverkan. Bostadskoopera- tionen har när det gäller förvaltnings- och kapitalkostnader enligt flera undersökningar lägre kostnader. Det visar SCB:s undersökningar 1969, 1973 och 1978 när det gäller boendekostnadsutvecklingen i bostadsrätts- och hyresrättslägenheter. Skillnaden i boendekostnad till förmån för bostadsrätten uppgick 1973 till 14 % och ökade 1978 till 27 %. För HSB:s del kan även Boros nya ”lågprisvilla” nämnas, ett hus i byggsats som anges vara 40000 kr billigare än jämförbara hus från svenska husfabrikanter.

Kooperationen måste också få fram ett överskott för att kunna bibehålla sin handlingsfrihet och framtida möjligheter att arbeta. I dynamiskt perspektiv avsätts då en del av det överskott som annars skulle kunna gå ut till medlemmama/konsumentema i form av lägre priser till konsolidering, fondering och utbyggnad. Detta är en avvägning mellan en kort- och mer långsiktig prispolitik som de kooperativa liksom de privata företagsledning- ama måste göra. Men för konsumentkooperationens del kan denna avvägning i vissa fall bli svårare, då man t. ex. genom att man av andra skäl är tvungen att upprätthålla en stor egen industrisektor eller genom att man har förväntningar på sig att vara prisledande.

Kooperationen kan, vilket anges i det inledande avsnittet, i princip tillämpa olika kombinationer av pris och återbäring, antingen kalkylera med starkt nedsatta priser och mycket låg återbäring eller ”i orten gängse priser” jämte en hög återbäring (om konkurrensläget tillåter detta).

Hur man ställer sig till problemet är beroende på hur man uppfattar sitt syfte. Om målet är att ge alla hushåll bästa möjliga utbyte av den kooperativa verksamheten, är det riktigt att i första hand hålla låga priser och därigenom stimulera priskonkurrensen. Är syftet å andra sidan att hålla fördelarna av rörelsen begränsade till kooperationens medlemmar, kan det vara skäl att arbeta med marknadsprisema och högre återbäringar.

Nu har både OK och KF så pass många medlemmar att denna skillnad blir av mindre betydelse. Konkurrensen kan också göra att utrymmet under 1980-talet inte medger återbäring i större utsträckning (Kooperatören l980:5).

Återbäring i någon omfattning har hittills ansetts nödvändig för att bygga upp insatskapitalet i takt med rörelsens expansion, detsamma gäller medlem- marnas sparande på medlemskonton och sparkassor. '

Möjligheterna för kooperationen att påverka prisbildningen är också i hög grad beroende av konsumenternas prismedvetande. Är konsumenterna prismedvetna betyder det att efterfrågan söker sig till de företag och varor, vars priser är låga. I så fall måste varje företag, som vill behålla sin plats på marknaden, hålla takten i effektivitets- och prishänseende med sina konkur- renter. Tre omständigheteri den ekonomiska utvecklingen bidrar dock till att försvaga stimulansen till en sådan tävlan. Den första av dessa omständigheter är den höjda levnadsstandarden. Med större inkomster följer ofta en benägenhet att fästa mindre avseende vid prisskillnadema. Härtill kommeratt

en jämförelse mellan priserna kräver tid och ansträngning, och mindre prisskillnader i de enskilda fallen, även om de sammantagna är av avsevärd betydelse, anses inte motivera detta besvär. I stället betalar man vad det kostar.

Den andra omständigheten som i hög grad bidrar till att ytterligare avtrubba prismedvetandet är märkesvarusystemet. Varje innehavare av ett märke söker framställa detta som något unikt, utrustat med egenskaper som andra märken inte har. Om företaget har framgång i detta får det efter hand en monopollik- nande ställning och priser kan sättas på monopolistisk grund. Märkesvarusy- stemet försvårar således för bl. a. kooperationen att genom priskonkurrens påverka prisbildningen.

En tredje omständighet är systemet med lockpriser. Detta innebär att ett begränsat antal varor under en kort period (oftast en vecka) sätts ner så mycket i pris att de tjänar som lockvaror. Denna nedsättning sker ofta i samarbete med en fabrikant, som ger ett lägre inköpspris för detaljisten och som bär kostnaderna för reklamen. Detta är ett sätt att vara prisaktiv, som man inom kooperationen upprepade gånger vänt sig mot. Man föredrar en jämn lågprisnivå med motivering att lockpriser försvårar konsumenternas hushåll- ning, och lockprisema finns därtill endast tillgängliga för korta perioder. Tillfälliga prisnedsättningar kan också försvåra konsumenternas planering och fördunkla deras prisbild. Inom kooperationen har man dock endast i begränsad omfattning förmått svara på medlemskravet på en avveckling av lockprissystemet. bockprissystemet har visat sig vara så pass effektivt i konkurrensen att kooperationen inte kunnat ställa sig utanför, trots försök. Aktiv prispolitik, i meningen att hålla en jämn lågprisnivå över hela sortimentet, ”syns” inte på samma sätt som en större sänkning på ett begränsat antal varor. Dessa bägge sätt att priskonkurrera utesluter i viss mån varandra. Ett slags kompromiss kan de blåvita varorna sägas vara. Här håller koopera- tionen en jämn lågprisnivå på ett begränsat antal produkter.

En sista faktor som påverkar den aktiva prispolitikens möjligheter är kooperationens solidariska prispolitik. Inom rörelsen betraktas föreningen i allmänhet som en ekonomisk enhet. Priskalkyleringen sker alltså med utgångspunkt i föreningens ekonomi. Föreningens totala kostnader skall täckas och ett sådant överskott skall uppstå att det räcker för betryggande avskrivningar, stadgad fondering, ränta på insatserna och återbäring.

Men butikerna inom en förenings verksamhetsområde kan ha och har som regel olika kostnader. När det gäller mängd inköpta produkter skiljer sig föreningarna ganska väsentligt åt. I och med enhetliga priser tas inte hänsyn till de olikheter i kostnader som existerar. De större föreningarna, respektive de större butikerna, får under vissa förutsättningar ta på sig ett högre pris — och bära en del av de ekonomiskt svaga fören ingamas, respektive ”förlustbutiker- nas”, kostnader.

Vissa sifferuppgifter om detta finns redovisade i avsnitt 6.4. Totalt rör det sig för KF/ föreningarnas del om ca 300 milj. kr under den senaste femårsperioden i stöd till ekonomiskt svaga föreningar. Förlustbutikemas extra kostnader har för 1979 skattats till 95 milj. kr. Den ekonomiska subventionseffekten för konsumentföreningamas del av det statliga glesbygdsstödet år 1979 kan skattas till ca 1,0—1,7 milj. kr.

Förlustbutikemas högre kostnader kan på så sätt hindra föreningen från att

] Se Wikström, S.: 1 kon- sumenternas intresse?, 1979 och SOU 1971:37 (Konsumentpolitik — riktlinjer och organisa— tion).

2 Konsumentägt, 1976. HSB-föreningamas stad— gar, 1979. Riksbyggens bostadspolitiska program, 1976. OK's stadgar, 1979. Resos målsätt- ningutredning, 1970. Folksams föreningars mål, 1976. Fonus” stad- gar, 1979.

vara så aktiv i sin prispolitik, som skulle vara önskvärt och som kostnadema i de största och effektivaste butikerna skulle medge. Med det är inte bara fråga om förlust- och vinstgivande butiker, utan en fråga om val mellan medlems- nytta och möjligheter till priskonkurrens. Det finns synbarligen två vägar ut ur detta problem. Antingen får man lägga ner förlustbutikema och bara arbeta med de lönsamma eller också införa en differentierad prispolitik som innebär att priserna anpassas till butikens kostnader och inte föreningens. Koopera- tionen har i huvudsak gått den första vägen. Till viss del har man dock även tillämpat prisdifferentiering, främst på stormarknademas område.

För andra typer av butiker (dagligvaruhallar och liknande) har man kvar en enhetlig prissättning av kooperativt ideologiska skäl. Just solidariteten mellan medlemmar som bor på olika platser utgör en viktig del i den kooperativa åskådningen. Men detta kan negativt påverka de mer konkurrenskraftiga delarnas möjligheter att bedriva en mer aktiv prispolitik.

4.5.4. Konsumentkooperationens produktpolitik

Frågor rörande produkters egenskaper, sortiment och det sätt på vilket nya produkter utvecklas har stor betydelse för konsumenternas möjligheter att tillfredsställa sina behov och anspråk. Från konsumentsynpunkt har under senare är följande exempel på problem nämnts.1

EI Stora sortimentomfång ger valsvårigheter för konsumentema E] Stora sortimentomfång kan ge samhällsekonomisk ineffektivitet D Många produkter har en otillfredsställande kvalitet (skadliga, ohälsosam- ma, bristfälligt anpassade till konsumentemas behov) [1 Vissa produkter tillverkas och marknadsförs med extra egenskaper som en stor del av köparna inte är intresserade av eller som de inte kan tillgodogöra sig (t. ex. modedetaljer på barnkläder, stereo med ljudomfång utanför örats normala uppfattningsområde) D Samtidigt finns det ”vita fält” i produktutbudet |:! De rätta produkterna finns men är inte tillgängliga för vissa konsument- kategorier.

Det är på dessa områden, där marknaden inte klarat av eller snedvridit möjligheterna att tillfredsställa önskemålen och behoven i tillrådlig omfatt- ning, som det finns behov av en konsumentpolitik som ger konsumenterna stöd och skydd. Det är också här som kooperationen kan göra en speciell insats..

För kooperationen har produkternas egenskaper och funktion alltsedan dess start varit av stor betydelse. I KF/Konsumentföreningamas första program fanns en programpunkt där det sades att KF/Föreningama skulle syfta till "rena och oförfalskade varor”. En analys av dagens konsumentko- operativa mål och program2 ger vid handen att det fortfarande är kvalitets- och säkerhetssträvanden som är det centrala i konsumentkooperativ produktpo- litik. För att uppnå detta påpekas att man bör vidta såväl förebyggande som löpande kontrollåtgärder. Den förebyggande verksamheten ska främst bestå i en från konsumenterna rådgivande verksamhet och olika tester och kontrol— ler, som vidtas innan en produkt tas in i sortimentet. Löpande kontroll skall ske genom kooperationens egna testlaboratorier. Livslängd och funktion betonas.

KF/Konsumentfb'reningarnas produktpolitik

De skilda kooperativa organisationemas produktpolitik är i många avseenden lika. Därför används i fortsättningen KF/Konsumentföreningama som typ- exempel och behandlas mest ingående. 1 den mån produktpolitiken i övriga konsumentkooperativa organisationer i något väsentligt avseende avviker från KF:s, redovisas dessa särdrag i ett särskilt avsnitt.

Det traditionella inköpssättet är att inköparen överlåter produktutveck— lingsarbetet till fabrikema och sedan väljer sina varor ur färdiga kollektioner— en inköpspolitik som kan benämnas passiv i motsats till den aktiva inköpspolitik som KF bedriver. KF anser det vara nödvändigt att gå ut på marknaden och specificera sitt varubehov. Inom exempelvis de textila områdena kan detta innebära att man preciserar vävkonstruktion, garn, färgämnesberedning, sömmar, sytråd, mera modebetonade egenskaper osv. Härav följer att KF inte är så beroende av fabrikantemas kollektioner. Inom KF utnyttjas också i stor utsträckning gemensamma inköp till att vara ledande både vad gäller priser och kvalitét.

När det gäller laboratorie- och testverksamhet finns bl. a. livsmedelslabo- ratorietl och provköket, vilka båda prövar produkter med hänsyn till smak, konsistens och utseende. I provkökets arbete medverkar nära hundratalet ”vanliga konsumenter” i provsmakningar. Inga nya produkter tas in i livsmedelssortimentet utan att de godkänts av provköket. Provköket medver- kar också i produktutveckling och experimentverksamhet. Livsmedelslabo- ratoriet kontrollerar tillsatser, pesticidrester på frukt och grönsaker och sammansättning av charkuterivaror samt ansvarar för hygienkontrollen. Som exempel på aktuellt utvecklingsarbete på livsmedelsområdet kan nämnas arbetet i en ”tillsatsgrupp”, som arbetar efter riktlinjerna att på kort sikt lokalisera och minska eller eliminera sådan användning av tillsatser som kan bedömas ha ringa värde för produkten och på längre sikt helt ta bort tillsatser, som inte kan visas vara oundgängliga.

På specialvaruområdet finns bl. a. laboratorier för textilier, skor, väskor och reseffekter, redskap och elektronik. Särskilt inom beklädnadsområdet använ- der sig laboratorierna av s. k. testpaneler, dvs. grupper av konsumenter, som provar varor i praktisk användning.

Inom konsumentkooperationen är självfallet frågorna om medlemmarnas och konsumenternas inflytande på det kooperativa produktutbudet av grundläggande natur. Man kan konstatera att kontakten mellan de valda distriktsfullmäktige och de individuella medlemmarna är av ganska blygsam omfattning av olika skäl. Därför har man ansett det nödvändigt att införa olika former av mer direkt, konkret medlemsinflytande.

Det kanske intressantaste inslaget i denna strävan att öppna initieringska- naler för de enskilda konsumenterna är konsumentkongressema som genom- fördes 1971 och 1976. Avsikten med dessa var enligt förarbetena att ”tjäna som en ram för arbete i okonventionella former” och ”utgöra en grund för opinionsyttringar” samt ”. . . ett forum för överläggningar på bred bas kring problem som är av betydelse för rörelsen och konsumenterna”. ] studiegrup— pema 1971 behandlades, bl. a. med utgångspunkt i en del av låginkomstutred- ningens material, konsumentemas situation i dagens samhälle.

Specialvarusektom berördes t. ex. av 15 av kongressens uttalanden, omfat- tande ca 100 att—satser. Konkret fick detta till följd påverkan av sortiment och

I Numera livsmedelskon- troll.

produkter, som t. ex. nya sortiment av ”udda” storlekar, lekråd och en början till KF:s basvaruutveckling genom basklädema.

Andra typer av kompletterande kanaler för konsumentinflytande är konsumentråden. Önskemål om detta hade framförts av konsumentkongres— sen 1971 och en sortimentkommitté inom Konsum Stockholm. Tio olika konsumentråd har varit igång sedan 1972. De har haft skiftande uppgifter och sammansättning. Sammanlagt har ett 60-tal medlemmar varit med, som utsetts av 18 olika föreningar runt omkringi landet. Ibland har uppgiften gällt att bearbeta en mer precis fråga, i andra fall att gå igenom ett helt sortiment eller svara för en mer allmän bevaktnings- eller informationsuppgift. 1 den utvärdering av provverksamheten som KF gjort, framhölls att råden resulterat i en del konkreta förslag och idéer (bastrikå, baskläder, leksakssortiment m.m.). Råden upplevdes som en väsentlig form för konsumentinflytande, men man påpekade också att de endast kan vara en av flera kompletterande vägar för att få kunskap om konsumentbehoven.

Vidare kan butiksråden nämnas. För varje försäljningsställe väljs, vid den ordinarie distriktsstämman, för en tid av ett år, ett butiksråd med tre ledamöter och lika många suppleanter. Målsättn ingen är att kring en butiksenhet försöka skapa samma gemenskap och samhörighet som tidigare präglade de mindre konsumentföreningama och försöka få aktiva och för de kooperativa målen engagerade medlemmar.

Andra typer av åtgärder är ”Gör-Dig-Hörd-kam panjen”, medlemsenkäter, studiecirklar och debatt (V i-skolan hade under 1979 totalt ca 3 252 verksam- ma studiecirklar), gillesverksamheten (266 kooperativa gillen med omkring 14 100 registrerade medlemmar 1977), förtroendevaldas sortimentbedöm- ningar, konsumentträffar och förslagslådor.

De egna industrierna medför framför allt en närmare kontakt med produktionen och skapar möjligheter för en egen forsknings- och utvecklings- verksamhet och därmed en bas för en kooperativ profilering av produkterna (vilket de blåvita varorna är exempel på).

KF förfogar även över vissa administrativa system. med vars hjälp man kan åstadkomma en motsvarande styrning. Det främsta exemplet är KF:s s. k. SDBK-system. Genom detta ger inköpare och sortimentskommitté rekomen- dationer för sortimentsbyggande till lagercentraler och butiker. Dessa rekom- mendationer följdes i hög grad. KF/Konsumentföreningama har därför när det gäller sortiment och produkter, jämfört med övrig handel en större ambition att medvetet styra sortimentet i alla led av distributionskedjan. KF anstränger sig också mer för att begränsa sortimentet och är mindre benägen att acceptera nya produkter och varianter. Man är också mer angelägna om att befrämja de egna distributörrnärkena jämförd med övrig handel.

Under 1970-talet har det pågått en omfattande verksamhet inom KF för att utveckla egna produkter. Det har gällt t. ex. baskläder, bastrikå, sportredskap, basmöbler, blåvita varor, minirisk för allergiker m. fl. När det gäller baskläder och basmöbler ställs enligt interna direktiv följande krav.

Baskläder: Lättskötta och funktionella, längre hållbarhet, billiga och prisvärdiga, ej modebundna, tidlösa, ständigt finnas i sortimentet, kombinerbara och innebära en ny livsstil.

Basmöbler: De skall svara mot grundbehov, fungera bra, uppfylla Möbelinstitutets baskrav, vara prisvärda, ha en enkel utformning, vara mångsidigt användbara och ingå i sortimentet i minst fem år.

Motsvarande krav och riktlinjer har också gällt för andra basvaror.

Produkterna skall inrikta sig på de mest angelägna grundbehoven, vara enkelt utformade, funktionella, utan onödiga utsmyckningar och krusiduller och inte appellera till irrationella motiv. Sammanfattande kan sägas att i denna typ av särpräglat kooperativa produkter sätts huvudfunktioner framför bifunktioner och bruksegenskaper framför attraktivitetsegenskaper. De kan anses ha sitt främsta värde där; a) bruksegenskaper har ”drunknat” bland alla attraktivitets-, mode- och märkesegenskaper; b) priset väsentligt kan sänkas genom en enklare utformning (och större serier); c) kompletterings- och kombinationsmöjligheter kan vara av vikt; (1) större livslängd kan fås (t. ex. på bekostnad av yttre attraktivitet och mode); e) möjligheter till ”kompromiss- varianter” existerar.

Övrig konsumentkooperativ produktpolitik

När det gäller övriga konsumentkooperativa organisationer är likheterna betydande i fråga om typer av generella åtgärder (test— och laboratorieverk- samhet, egna industrier, medlemsinflytande, aktivt inköp etc.). Redan i tidigare avsnitt har olika exempel redovisats. I det följande skall endast vissa kooperativa särdrag i produktpolitiken tonas fram.

OK har gjort olika insatser på både produkt- och servicesidan. Lågblybensin och ”gör-det-själv”—anläggningar kan nämnas. Bostadskooperationen har vidtagit åtgärder för att förbättra inte bara bostads- utan också boendestan- darden. Stora ansträngningar har också gjorts inom HSB och Riksbyggen för att förbättra hushållning med energi, såväl inom projekteringsverksamheten som byggande och förvaltning. Även F onus produktutveckling ligger på både produktutbudet och serviceutbudet. Resos insatser för att vidga tillgången till och fördjupa innehållet i semestertjänstema är väl kända. Folksams insatser att bl. a. utveckla adekvata försäkringsformer för kollektiv bör särskilt nämnas liksom åtgärder föratt främja teknisk utveckling (bilreparationer) i anslutning till försäkringsverksamheten.

4.5.5. Lantbrukskooperationens produktpolitik

Lantbrukskooperationens produktpolitik bedrivs med andra utgångspunkter än konsumentkooperationens och rör främst livsmedel och förädlade produk- ter med livsmedel som bas. Därtill har den lantbrukskooperativa produktpo- litiken sin tyngdpunkt i de tidigare uppsamlingsleden.

Bland de konkreta åtgärder som vidtagits på detta område har Jordbrukets provkök, som bildades 1963, redan nämnts. Dess verksamhet skall hjälpa de lantbrukskooperativa organisationerna med en ”fortlöpande anpassning av produkter och sortiment till konsumenternas önskemål”. Det huvudsakliga arbetsområdet är råd och anvisningar till konsumenter, hem, storhushåll och konsumentrådgivare samt kvalitetskontroller, lagringstester, uppvärrnnings- och tillagningförsök.

Köttforskningsinstitutet tillkom 1967, och ägs av jordbrukamas Slakteriför- eningar. Verksamhetens huvudområden rör långsiktig forskning, teknisk utveckling, kvalitetskontroll och utbildning. Man arbetar med transport av

] Nyström, H. och Ed- vardsson, B.: Technolo- gical and Marketing Stra- tegies for Product Devel- opment a study of 20 Swedish food processing companies, SLU rappor- ter, 1980.

slakteridjur, slakt, styckning, förädling och förpackning. Som ledstjärnor för verksamheten står högre kvalitet och bättre effektivitet.

Slakteriorganisationerna har bedrivit ett långsiktigt utvecklingsarbete för att förbättra nötköttets kvalitet med avseende på mörheten. Vakuummöming infördes i slutet av 1960-talet och 1980 introducerades det impulsmörade köttet. Genom ett systematiskt avelsarbete kombinerat med allt bättre utfodring har den svenska grisen blivit köttigare och mindre fet. Späcktjock- leken har minskats med ca 30 % de senaste 15 åren. Vidare har en utveckling av process- och förpackningsteknik för styckade varor och charkprodukter skett.

Bland andra branschvisa åtgärder kan för SLR nämnas utvecklingen av effektiva utfodrings- och från miljösynpunkt önskvärda odlingssystem. Vidare pågår en utveckling av hela maskinsystem snarare än enskilda maskiner, t. ex. mekaniseringskedjor för vallskörd, lagring och utfodring.

SMR och mejeri/öreningarna har satsat på hygien och kontroll av mejeriprodukter. Mejeriema kontrollerar under hela tillverkningsprocessen att produkterna har rätt sammansättning och bra kvalitet. De färdiga produkterna kontrolleras även med hjälp av bl. a. modern datateknik.

En undersökning av produktutvecklingen i ledande svenska livsmedelsfö- retag under 1970-talet] fann i jämförelsen mellan kooperativa och privata företag att de kooperativa varit mer framgångsrika såväl tekniskt, marknads- mässigt som kommersiellt. I jämförelsen mellan producentkooperativa företag och konsumentkooperativa företag visade sig de förra vara tekniskt och marknadsmässigt mera framgångsrika, medan det inte fanns någon nämnvärd skillnad i kommersiell framgång. Denna undersökning är dock ännu den enda i sitt slag. Resultaten måste bedömas därefter.

4.6. Sammanfattande synpunkter 4.6.1 Betydelsen av kooperativ konsumentpolitik

I detta kapitel beskrivs hur kooperationens konsumentpolitik utvecklats jämsides med samhällets. Stora förändringar i konsumentpolitiken har ägt rum under några decennier. En hel del av dessa kan härledas från krav som ställts inom och av kooperationen. Den medlemsdemokratiska uppbyggna- den och den kunskapsförmedlande informationsverksamheten utgör viktiga förutsättningar för kooperationens konsumentpolitik. Det skapar möjligheter till ett mer direkt och organiserat konsumentinflytande på produktion och distribution av varor och tjänster.

Utredningsarbetet har av denna anledning inriktats på att som en viktig del av kooperativ konsumentpolitik beskriva konsumentinformationen, prispo- litiken och produktpolitiken. Av inledningsavsnittet framgick att det är nödvändigt att se kooperativ konsumentpolitik i relation till samhällets konsumentpolitik. Stat och kommun har vidtagit en rad åtgärder genom lagstiftning och inrättande av Specialtjänster och organ för att förbättra förhållandena för konsumenterna.

Speciellt skall de konsumentgrupper som saknar resurser att tillvarata sina konsumentintressen uppmärksammas. Kooperationens konsumentpolitik, grundad på idén om självhjälp, inkluderar en konkurrenskraftig och effektiv

produktions- och distributionsapparat. Den kooperativa konsumentpoli tiken har således ett annat åtgärdsregister än samhällets konsumentpolitik. Sam- mantaget gäller dock att samhällets och kooperationens konsumentpolitik kompletterar varandra. Med detta följer dock ett inbördes beroende vars konsekvenser måste förutses och beaktas vid förändring i någon av parternas politik eller vid förändringar i samhället i övrigt.

De senare årens kärvare ekonomiska läge har påverkat såväl kooperatio- nens som samhällets möjligheter att föra en effektiv konsumentpolitik. Samtidigt med att konsumenternas förhållanden försämras ökar dessas behov av en kraftfull konsumentpolitik. Mot denna bakgrund anser utredningen att kooperationens konsumentpolitiska roll måste tillmätas stor vikt när koope- rationens förutsättningar och villkor utformas.

I det följande skall visa sammanfattande slutsatser av den föregående framställningen redovisas. I anslutning till detta ges också några preciseringar av de förutsättningar som fordras för att kooperationen skall kunna tillgodose de ökade krav på konsumentpolitiska insatser som samhällsutvecklingen medför.

4.6.2. Konsumentinformation - kooperativ och samhällelig uppgift

Som tidigare konstaterades har kooperationen en viktig funktion i samhället som konsumentinforrnatör. Den gäller såväl information om produktfakta, allmän konsumentupplysning, och utbildning som debatt och opinionsbild- ning. En stor del av informationen sammanhänger med kooperationens folkrörelsekaraktär, dvs. som en allmän folklig och demokratisk medlemsor- ganisation. Den omfattar emellertid också konsumentpolitiska funktioner som samhället i princip åtagit sig men som kooperationen av historiska skäl och genom sin medlemsanknytning och affärsmässiga verksamhet har väl så goda förutsättningar för att klara. Vidare och detta är det unika för just den konsumentkooperativa verksamheten — är den kooperativa konsumentinfor- mationen en förutsättning för en affärsverksamhet som direkt kommer medlemmarna till godo och indirekt samtliga konsumenter.

Samtidigt som informationsverksamheten är en förutsättning för den konsumentkooperativa verksamheten drar den kostnader som under altema- tiva förhållanden skulle belasta samhället. Nu får kooperationen själv svara för dessa merkostnader. Konsumentkooperationen arbetar emellertid i full utsträckning på marknadens villkor. Detta innebär att kooperationen genom de nämnda merkostnadema, som är av en storleksordning som inte motsvarar andra företags, ställs inför dilemmat att balansera behovet av konsumentin- formation mot sådana vinstgivande dispositioner som marl'maden tillåter.

Omfattningen av kooperationens informationsverksamhet kan inte med säkerhet beräknas. Som ett exempel på kostnader för en organisation kan nämnas att 1981 års budget för KF:s upplysningsverksamhet upptar en kostnad av närmare 30 milj. kr. Efter avdrag för vissa intäkter beräknas nettokostnaden till drygt 24 milj kr. Till detta skall också läggas de enskilda föreningarnas kostnader för upplysningsverksamheten som uppskattas belöpa sig till samma belopp som KF:s.

De nämnda kostnaderna kan i allt väsentligt hänföras till KF:s egentliga folkrörelseroll. Endast i begränsad omfattning ingår kostnader för verksam-

heter som finns i konkurrerande företag. De egentliga verksamhets kostnader- na för KF:s upplysningsverksamhet fördelas på följande sätt:

Tabell 4.1 KF:s upplysningverksamhet. Budget för 1981 med fördelning på program- områden ___—__ Område Procentuell fördelning

x— Medlemsinformation 32 Utbildning av förtroendevalda 12 Konsumentin formation 13 Organisationskontakter 18 Kontakter med konsumentföreningar 2 Gillesverksamhet 3 Distribution, sekretariat 20

Totalt 100

Till detta kan också läggas kostnader för den kooperativa pressen. Kooperatören och Vi har sålunda under den senaste femårsperioden krävt ett tillskott på i genomsnitt 9 milj. kr per år.

Andra kooperativa organisationer har även kostnader för likartad verksam- het, dessa är dock inte av samma omfattning.

Även om det inte är möjligt att entydigt beräkna konsumentkooperationens kostnader för informationsverksamheten, kan det fastslås att den är av betydande omfattning. Enligt utredningens mening är det också uppenbart att kooperationens verksamhet av detta slag är avsevärt större än konkurrenter- nas. Vidare har det tidigare i framställningen kunnat konstateras att koope- rationens målsättning och verksamhet på detta område i allt väsentligt överensstämmer med samhällets.

Samhället har också, ofta efter kooperativ framställning eller med koope- rationens direkta stöd, byggt upp en relativt omfattande egen konsumentpo- litisk verksamhet. Som jämförelse med konsumentkooperationen kan nämnas att statens kostnader för Konsumentverket inkl. reklamationsnämnden för innevarande budgetår är beräknad till 45 milj. kr. Dvs. sannolikt något mindre än vad KF och konsumentföreningama satsar på detta område.

De ekonomiska förhållandena under 1980-talet kommer att medföra problem för flertalet grupper i samhället. Den privata liksom den offentliga konsumtionen kan förväntas bli restriktivt behandlad. Detta ställer växande krav på konsumentpolitiken i allmänhet och kanske framför allt på konsu- mentinformationen. Mot den bakgrunden och med hänsyn till vad som i övrigt tidigare konstaterats finner kooperationsutredningen det angeläget att förutsättningama och möjligheterna för kooperationens insatser på detta område beaktas och tillvaratas. Ett grundvillkor för detta är att finansieringen av den allmännyttiga konsumentinformationen kan ske utan att kooperatio— nens konkurrensförhållanden försämras.

4.6.3. Kooperativ pris- och konkurrenspolitik

Kooperationens uppgift att främja medlemmarnas hushållning innebär, utom en effektiv konsumentinformation, dels en strävan efter högsta möjliga effektivitet i produktion och distribution, dels en strävan efter att påverka prisbildningen i en för konsumenterna önskvärd riktning. Kooperativ verk- samhet som strävar efter att maximera medlems-/konsumentnyttan kan ur samhällets synvinkel anses ha ett speciellt värde. Den aktiva kooperativa prispolitiken stärker priskonkurrensen och tvingar konkurrerande företag att pressa sina kostnader och marginaler.

Effekterna av kooperationens insatser på detta område är svåra att mäta. Utredningen har på olika sätt sökt klarlägga om kooperationens insatser på det konsumentpolitiska området kan kvantifieras och kanske ställas i relation till vad andra delar av näringslivet presterat. Av en rad skäl är detta utomordent- ligt svårt.

När den lokala konsumentföreningen i Stockholm vid årsskiftet 1980/81 annonserar att dess kunder sparat lägst 40 milj. kr genom att köpa de s.k. blå-vita basvaroma är det en typ av bevisföring som har begränsat värde. Också enskild handel kan visa upp företag som gjort betydande prisinsatser. Man kan t. ex. nämna namnet IKEA som ett riksbekant exempel.

Kooperationens historia visar i och för sig en så lång rad insatser till gagn för konsumenterna, att det är en allmänt vedertagen uppfattning att den haft utomordentlig betydelse för de svenska hushållen. Att mäta detta förutsätter omfattande forskningsinsatser om det överhuvudtaget låter sig göras. Den som vill kan ju som regel avfärda förhållandet som ett uttryck för konkurrensför- måga och marknadsanpassning.

Utvecklingen under det senaste decenniet har förändrat kooperationens möjligheter att påverka prisutvecklingen. 1980-talet torde knappast innebära några radikala förändringar härvidlag. På vissa områden kommer man dock att ha kvar sin fulla styrka. Det gäller för KF/föreningamas del främst på dagligvarusortimentet. Bostadskooperationen respektive Fonus torde ha en stor roll att spela i boendets förvaltningskostnader respektive på begravnings- sidan. Oljekooperationen, OK, har under efterkrigstiden haft en prisledande roll på marknaden. Med det nya läget på energiområdet är framtiden oviss. Generellt gäller dock att kooperationens roll som allmän konkurrensfaktor kvarstår. Det gäller då inte bara faktisk påverkan på konkurrensen utan också i stor utsträckning den potentiella konkurrensen som varje privatägt och statligt företag inom berörd sektor måste ta hänsyn till i sitt beslutsfattande och sin priskalkylering.

Inom ramen för samhällets ekonomiska politik anses konkurrensen mellan olika företag vara det ekonomiska system som ger konsumenten de största fördelarna. Utredningen vill emellertid också understryka vikten av den konkurrens som sker mellan olika företagsformer och systemblock med olikartade mål, dvs. mellan privata, statliga och kooperativa företag. Koope- rationen är på några viktiga områden den enda faktiskt avvikande företags- fonnen som garanterar en systemkonkurrens.

I systemkonkurrensen blir kooperationen ett medel för konsumenterna att både korrigera och komplettera annan företagsamhet. Genom sin verksam- het, som byggts upp på demokratisk väg, har kooperationen som tidigare visats utövat ett avgörande inflytande på en rad olika områden.

Föratt åstadkomma en sådan priskonkurrens samarbetar olika kooperativa enheter i regel inom ramen för en två- eller tredledsorganisation, dvs. att primärföreningama för vissa gemensamma syften skapar ett branschförbund och/eller en huvudorganisation. Detta samarbete baseras också ofta på en ideologisk grund, det finns t. ex. föreskrivet i en av de kooperativa grundsat- serna.

Dessa kooperativa samarbetssträvanden som har ökad konkurrens och effektivisering som syfte kan komma i konflikt med den samhälleliga konkurrenspolitiken. Denna fråga aktualiserades bl. a. vid remissbehandling- en av konkurrensutredningens betänkande (SOU l978z9). Ny konkurrens- begränsningslag. Flera av de där föreslagna skärpningama i konkurrensbe- gränsningslagen skulle direkt hindra en kooperativ samverkan i traditionella former. Förslaget har mött stark kritik från kooperativt håll.

Mot denna bakgrund vill utredningen betona vikten av att åtgärder mot skadlig konkurrensbegränsning inte utformas så att kooperationens möjlighe- ter att bl. a. genom konkurrens med annan företagsamhet främja ett effektivt näringsliv förhindras.

4.6.4. Kooperativ produktpolitik

Kooperationens mål på produktområdet är i regel mer komplext och av en mer uttalat social karaktär än andra företags. Den har även en uppbyggnad och struktur som möjliggör ett något annat sätt att arbeta på. Dessa kooperativa särdrag när det gäller mål, konsumentanknytning och egen produktion medför bl. a. att kooperationen kan utveckla produktaltemativ (basvaror m.m.) utifrån delvis andra förutsättningar jämfört med annan företagsamhet. Vidare kan de sortimentsbegränsande åtgärderna och olika försök med mer direkt konsumentinflytande anses vara klart önskvärda från samhällets synpunkt sett. Satsningen på kvalitets- och säkerhetsaspekter utgör också ett värdefullt inslag.

Från allmän konsumentsynpunkt är det önskvärt att näringslivet tar på sig ett vidgat ansvar för att de varor och tjänster som konsumenterna köper är säkra, väl fungerande och motsvarar konsumenternas önskemål och behov. Den svenska konsumentkooperationen har i flera fall varit en föregångare härvidlag.

Utredningen har funnit att samhällets möjligheter att genom egna konkreta insatser verka för att producenter och marknadsförare tar på sig ett vidgat produktansvar under 1980-talet synes bli begränsade. Här anser utredningen därför att kooperationen har en viktig uppgift att fylla i det att man kan erbjuda alternativ på olika produktområden, att man i större utsträckning betonar säkerhets- och funktionsaspekter och att det finns en sektor där ett organiserat konsumentinflytande har en möjlighet att göra sig gällande även i de tidigare produktions- och distributionsleden. Detta finner utredningen vara ytterligare ett förhållande som bör beaktas när de allmänna villkoren för kooperativ verksamhet utformas och fastställs.

5. Kooperationen och kapitalet

5.1. Allmän bakgrund

Kapitalet har en sidosatt funktion i det kooperativa företagets handlingsmål och i samspelet med medlemmarna. Ägamas främsta uppgift är att bidra med leverans, köp, arbete eller genom begagnandet av föreningens tjänster. Fördelningen av överskott knyts i första hand till medlemmarnas praktiska aktivitet och utgör en prisjustering i efterhand av en sådan prestation. Det satsade kapitalet får på sin höjd en ersättning som motsvarar en rimlig låneränta. Det enda självständiga värde som knyts till kapitalet är att stimulera till medlemmarnas sparande för att främja en god hushållsekonomi.

Kooperationen har genom denna sin uppbyggnad en grundläggande och förmodligen nödvändig svaghet i anskaffningen av eget kapital. Ändå har kooperationen varit påfallande framgångsrik 1 sin kapitalanskaffning, också 1 jämförelse med aktiebolag, vars hela uppbyggnad grundas på kapitalbildning. Speciella styrkefaktorer tycks ha avbalanserat svaghetema.

Av flera skäl måste dock kapitalfrågan betraktas som ett alltmer besvärande hinder för kooperativ tillväxt och utveckling. Det gäller inte minst ny kooperation. Samtidigt fästs i samhällsdebatten uppmärksamhet vid den kooperativa företagsformens expansionsmöjligheter. Det gäller bl. a. arbet- skooperation men också andra, för Sverige nya former. Utredningen har därför haft speciell anledning att granska de särpräglade villkor för kapital- försörjningen som företagsformen arbetar under.

Kapitalets karaktär uppbyggnad, avkastning och tillväxtvillkor är tveklöst ett av de starkaste särdragen 1 den kooperativa företagsformen. Ändå saknas teoretiska modeller och begrepp för kapitalbildningen i kooperativa företag

En genomgång av svensk och utländsk litteratur och forskning visar att mycket litet har skrivits på detta område.

Den ansats till analys och den diskussion som här skall föras om kooperativ finansiering och framtida kapitalbehov grundar sig därför inte på någon etablerad modell eller föreställning om kooperativa finansieringsvillkor. Som metod föratt belysa kapitalfrågan hari stället valts att jämföra olika finansiella variabler mellan å ena sidan kooperativa föreningar och å den andra sidan börsnoterade aktiebolag samt att därefter söka nyansera bilden med hjälp av de kooperativa organisationemas egen uppfattning.

I den fortsatta framställningen diskuteras och kvantifieras begrepp med kooperativ särprägel som riskkapital och vinst, liksom soliditet, räntabilitet

! Se John Skår, Koope- rativa företag. SOU 1981:54 s. 217.

och likviditet. Detta sker delvis med de större aktiebolagen som jämförelse, vilket ger en finansanalytiskt vedertagen men ibland skev bild av kooperatio- nens finansiella villkor. Kooperationen bör kanske mätas bara efter sina egna mått. I avvaktan på sådana har dock metoden ett pedagogiskt värde i sin anknytning till gängse föreställningar och terminologi kring företaget som en ekonomisk-organisatorisk enhet. Den knyter också på ett robust sätt an till de krav som marknadsekonomin riktar mot varje företag, oavsett dess form.

5.1.1. Uppdraget

Enligt utredningens huvuddirektiv (l977z28) skall arbetet med kapitalfrågor- na inriktas på att jämföra insatskapitalets roll i föreningar med aktiekapitalets i aktiebolag, att pröva möjligheterna att underlätta uppbyggnaden av eget kapital i kooperativa företag, att studera försörjningen med långa krediter samt att undersöka om kooperationen i finansieringhänseende särbehandlas genom gällande regler och etablerad praxis. l tilläggsdirektiven (l979zl4) förklaras kooperationsutredningen vidare vara oförhindrad att behandla sådana skattefrågor som sammanhänger med kooperationens kapitalförsörj- ning.

I utredningens arbete med kapitalfrågoma har beaktats de lönsamhets- och strukturproblem som vuxit fram i det svenska näringslivet under slutet av 1970-talet. Svårigheterna har självfallet berört också de kooperativa företa- gen. Det gäller inte minst de skogskooperativa företagen. Utredningen har dock fast avseende vid skogskooperationen endast i den mån dess problem har bedömts vara allmänt gällande för den kooperativa företagsformen.

Som en följd av den allmänna ekonomiska utvecklingen har frågan om företagens försörjning med s. k, riskkapital uppmärksammats av statsmakter- na. Stimulansåtgärder i form av skattelättnader har genomförts för främst de börsnoterade aktiebolagen. De kooperativa huvudorganisationema KF och LRF har under utredningsarbetets gång genom särskilda skrivelser uttryckt sin oro Över kooperationens kapitalförsörjning och över att allt fler Stimulansåt- gärder för aktiebolag inte kan tillämpas på kooperationen.

Utredningens arbete med kapitalfrågoma har därför koncentrerats till försörjningen med eget kapital och möjligheterna att förhindra en ytterligare soliditetsförsvagning. Frågan om de kooperativa föreningarnas kreditupptag- ningsförmåga har tillmätts ett underordnat intresse.

De förslag till åtgärder som utredningen lägger fram för att stärka de kooperativa föreningarnas försörjning med egenkapital inriktas på såväl en stimulans av traditionell kapitalbildning som på olika möjligheter att tillföra externt kapital. Därvid har också frågan om nya kapitalmarknadsinstitutioner tagits upp. Åtgärdemas efekter på kooperationens kapitalförsörjning har bedömts främst med utgångspunkt i kravet på en tillfredsställande nivå av det egna kapitalet i ekonomiska föreningar.

5.1.2. Kapitalet — principer och mål

Obundenhet och ekonomiskt oberoende är två kooperativa principer som ingår bland kooperationens grundsatser. Oberoendeprincipens syfte är att värna om det kooperativa företagets

integritet och ideologiska självständighet. I praktiska former kan oberoende- principen formuleras som ”betryggande kapitalbildning” och ytterst som soliditet. Traditionellt har också kapitalförsörjningen och dess villkor haft en uppmärksammad roll inom den svenska kooperationen. Kravet på en stark kapitalbas grundat på medlemmarnas egna tillskott har varit något av en kooperativ levnadsregel. Detta förhållande måste beaktas samtidigt med kapitalets ställning som en sidoordnad produktionsfaktor.

Den kooperativa kapitalbildningen får därför ses i spänningsfältet mellan å ena sidan det utåtriktade kravet på en stark finansiell ställning för att bevara oberoendet och å den andra sidan det inåtriktade kravet på kapitalets tillbakaskjutna roll som produktionsfaktor och målfunktion.

Kapitalbildningen som medel för oberoende är betydelsefull för koopera- tionen medan kapitalbildningen som mål är underordnad.

I stället för kapitalbildning har kooperationen ett annat ekonomiskt mål, nämligen att löpande tillförsäkra medlemmarna största möjliga ekonomiska utbyte av medlemskapet. Därutöver har kooperativa föreningar sociala och demokratiska mål, vilka är lika betydelsefulla som det ekonomiska målet.

Inom ramen för detta breda målspektrum, inriktat på medlemmarnas nytta i skilda bemärkelser, framstår medlemmarnas suveräna beslutsrätt över föreningens inriktning och verksamhet som primär. Frågan är t. 0. m. om inte medlemsmålens uppfyllande förutsätter en sådan beslutsrätt.

I aktiebolaget är ägarens beslutsrätt knuten till och grade1ad efter kapitalet. Ägarkapitalet är detsamma som egenkapital. I den ekonomiska föreningen är ingen beslutsrätt knuten till något kapital, dvs. inte heller till insatskapitalet. Bara medlemskapet ger rösträtt. Man kan därför tänka sig att en kooperativ förening i framtiden kan disponera ett riskbärande egenkapital som hämtas utanför medlemskretsen så länge det i likhet med övrigt egenkapital inte påverkar medlemmamas beslutsrätt. Utredningen tar upp frågan närmare i sina förslag.

Externa kapitaltillskott har inte praktiserats i Sverige. Föreningslagen tillåter i princip inte att insatskapitalet hämtas utanför medlemskretsen. Kooperationen har i stället hänvisats till en kapitaluppbyggnad som i huvudsak vilar på ett sparande av kooperativets egna överskott, ett slags siälv/inansieringsprincip. '

.Självfinansieringsprincipen

Självfinansieringen är den grundläggande kooperativa finansieringsprincipen. I teknisk mening innebär den en rundgång av kapital, där kooperationens överskott i huvudsak återslussas till företaget. Det sker antingen i form av medlemsinsatser eller som konsolidering, dvs. en kollektivisering av behållna överskottsmedel, eller i form av ett medlemssparande på visst konto.

I första hand kan självfinansieringsprincipen betraktas med utgångspunkt i föreningarnas insatskapital. Återbäring/efterlikvid amorteras automatiskt med en stadgemässigt bestämd andel av en kollektivt fastställd insatsskyldig- het. Medlemmen får således en del av kooperativets överskott, men detta ”'tvångssparas” helt eller delvis i form av en stadgebunden insatsamortering. Återstående del av överskottsfördelningen sparas ofta frivilligt genom insätt- ning på medlemskontot i föreningen. Föreningens överskott fördelas på

I "Självfinansieringsprin- cipen” är den här preli- minärt nvända beteck- ningen för ”rundgång” av kooperativa överskott. Beteckningen skall inte förväxlas med ordets snä- vare innebörd som används vid finansiering av företagens investering- ar etc.

medlemmen men utdelas, i meningen utbetalas, endast delvis.

Förfarandet kan liknas vid en ständigt pågående emission. Det påminner om en nyemission i aktiebolagens mening eftersom de medel som överförs till föreningens insatser i princip är ett direkt ägartillskott. Det lånar samtidigt drag av fondemission eftersom kapitalet är helt internt genererat, ett företagssparande som partiellt binds kvar i föreningen som ett insatskapi- tal.

Den kooperativa emissionen försiggår således normalt utan egentliga krav på kontant tillskjutna insatsmedel från medlemmarna. Kapitaltillskottet synes dock bygga på vissaförutsättningar. För det första en lönsamhet som är tillräckligt hög för att medge en rimlig återbäring respektive efterlikvid. För det andra en insatsskyldighet som höjs i takt med stigande kapitalbehov — t. ex. inflationen så att överskottsmedlen verkligen binds till insatsen och inte hamnar ovanför ett alltför lågt fastställt insatstak. En ytterligare förutsättning för att överskottens återgång också skall ge en finansiell nyemissionseffekt är att återbetalning av insatser till avgående medlemmar inte överstiger det som tillkommande medlemmar skjuter till. Insatskapitalets rörlighet följer ju medlemskårens.

Självfinansieringsprincipens förutsättningar begränsar dess användbarhet. Exempelvis kan föreningens konsolidering, åtminstone kortsiktigt, leda till en kooperativ målkonflikt. Kooperativets ekonomiska syfte är att maximera inkomster/besparingar för sina medlemmar. Detta sker i huvudsak genom föreningarnas prispolitik. Höga redovisade överskott strider definitionsmäs- sigt mot kooperativets intresse i den mån överskotten hämtas från de egna medlemmarna. En räntabilitet för överlevnad är mer ett kooperativt mål än räntabilitet för expansion. En konsolidering kan därför inte ”överdrivas” eftersom den kan gå ut över medlemsintresset. Lönsamhetskravet måste därför knytas till en allmänt rimlig räntabilitetsnivå, på en viss marknad eller i samhällsekonomin som helhet.

En fungerande självfinansieringsprincip under inflation förutsätter också kontinuerligt höjd insatsskyldighet. Ett stadgemässigt beslut om höjd insats- skyldighet blir obligatoriskt för alla medlemmar. De kan inte som aktieägarna individuellt avstå från att teckna nytt kapital vid en nyemission. Om protesterande medlemmar utgör en minoritet kan en höjd insatsbetalning undvikas av den enskilde medlemmen bara genom utträde ur föreningen.

De praktiska konsekvenserna kan därför bli att höjd insatsskyldighet ger ett bortfall av medlemmar och skrämmer bort tänkbara nya medlemmar. Nettoeffekten för föreningen av en höjd insatsskyldighet kan paradoxalt nog bli ett minskat insatskapital.

Sammanfattningsvis: Självfinansieringsprincipen hävdar det kooperativa oberoendet. Processen med en ständig återslussning av överskottsmedel har direkt och indirekt en avgörande betydelse för kooperationens kapitalförsörj- ning. Viktiga begränsningar gäller dock för processens finansiella verknings- grad. Självfinansieringen bygger på indirekta kapitaltillskott från medlem- marna. Beroendet av medlemmarna som finansieringskälla är mycket stort. Det kan också uttryckas så att utbud och efterfrågan på kooperativt egenkapital inte söker sig till en speciell marknad utan möts i föreningen. Kooperativet har normalt tillgång endast till internt riskkapital och inte som aktiebolagen också till en extern marknad för riskkapital.

5.1.3 Egenkapitalets uppbyggnad

Särskilda karaktäristika utmärker de kooperativa föreningarnas egenkapital. Dessa särdrag är både associationsrättsliga, dvs. knutna till föreningslagens reglering av insatskapitalets ställning och funktion, och organisatoriska med anknytning till kooperativ ideologi och praxis.

Särdragen i de kooperativa föreningarnas uppbyggnad av egenkapital måste vägas in i värderingen av soliditetsnivån i kooperativa företag liksom i bedömningen av eventuella skatteåtgärder beträffande nytt egenkapital i ekonomiska föreningar.

I figur 5.l görs ett försök att beskriva det 5. k. riskkapitalets karaktäristika med utgångspunkt i vissa allmänna föreställningar om riskkapitalets karaktär. Dessa värderingar — långsiktighet, uthållighet, kreditvärdighet ger en tillräckligt vid ram föratt fånga in en jämförelse mellan aktiebolagets, framför allt det börsnoterade, och den kooperativa föreningens villkor.

I stället för riskkapital används här termen egenkapital som ett samlat begrepp för aktiebolaget och föreningen eftersom den har sin utgångspunkt i gemensamma bokföringsmässiga krav. Med egenkapital menas då det kapital som i balansräkningama rubriceras som ”eget kapital" plus hamen av uue- skattade reserver. För de kooperativa föreningarna tillkommer i viss mån medlemmarnas sparmedel, medlemslånen. Egenkapitalet kan också beskrivas som ägartillskott (aktiekapitaI/insatskapital) plus det kapital som uppkommit genom överskott på företagets verksamhet.

Fig. 5.1 Egenkapitalets karaktäristika En jam/örelse mellan två/öretagsjörmer

Ekonomisk förening Aktiebolag lnsatskapital Fonder Medlemslån Aktiekapital Fonder långsiktighet Tidsbundet Eviga Tidsbundna Evigt . Eviga en tidsfaktor = uppsägningsbart Kollektiva = uppsägningsbara = ej uppsägnmg- Partiellt "Pulserande” Partiellt "Pulserande" bart utdelnmgsbara utdelningsbara Amorteringsfria Uthållighet Resultatberoende Ej utdelning- Avtalad Resultaberoende Utdelnings- — en krisfaktor utdelning = grundande utdelning/ utdelning grundande insatsränta” låneränta Kreditgrundande Inga Inga Inga — en förtroende— säkerheter säkerheter säkerheter faktor Buffertkapital Partiellt Buffertkapital buffertkapital = konkurssignal

(2/3-regeln)

a Den kooperativa termen ”insatsränta” avser en överskottsfördelning på det riskbärande insatskapitalet, och inte som termen antyder en fast räntesats för ett lånekapital. [ föreningslagen används termen "vinstutdelning”.

Tablån utgår från synen på riskkapitalet i aktiebolaget. Dessa egenskaper hos riskkapitalet blir kreditgrundande för kooperationen liksom för aktiebo- lagen. För den ekonomiska föreningen har tre kategorier av eget kapital medtagits. Till insatskapital och fonder har fogats medlemslån, vilka inom kooperationen ibland inräknas i soliditeten.

Egenkapitalets långsiktighet

I aktiebolaget är kravet på långsiktighet fullt tillgodosett eftersom aktiekapi- talet i princip är evigt. I ett aktiebolag kan återbetalning av aktiekapital ifrågakomma endast vid nedsättning av aktiekapitalet eller vid utskiftning i samband med likvidation. I börsnoterade företag kan ägaren sälja enskilda aktier utan att detta ruckar på evighetsprägeln hos aktiekapitalet i företa— get.

I den ekonomiska föreningen är det inbetalade insatskapitalet knutet till medlemskapet. Vid dess uppsägning skall också insatskapitalet normalt återbetalas, vilket från medlemmarnas synpunkt ger insatsen karaktär av ett tidsbegränsat lån till företaget. Till skillnad från normalfallet vid lån krävs av föreningen ingen regelbunden amortering utan kapitalbeloppet återbetalas klumpvis i samband med medlemmens avgång.

Från föreningens synpunkt får insatskapitalet en evighetskaraktär, dvs. närmar sig traditionella krav på riskkapitalets funktion, när avgående medlemmars kapitalinsats uppvägs av tillkommande medlemmars. Gapet mellan avgående medlemmars fulla insatsbetalning och nya medlemmars just påbörjade kan dock lätt bli besvärande.

Insatskapitalets evighetskaraktär förutsätter att den pulserande eller ”revol- verande” faktorn verkligen fungerar, dvs. att en avgående medlemsgenera- tions kapital ersätts av en tillkommande medlemsgenerations. I tider av medlemstillväxt utgör detta inte något problem och insatskapitalet har visat sig hålla ställningarna förhållandevis väl också vid måttlig inflation. Proble- men inträder i samband med att medlemstillväxten av olika skäl upphör eller saktar av.

Konsekvenserna av att den pulserande faktom avstannar är mest tydlig och besvärande i lantbrukskooperationen. Mellan 1970 och 1978 har antalet jordbruksföretag sjunkit från 155000 till 124000, eller med 20 %. Det innebär att allt större insatsbelopp per medlem också inbetalas av allt färre producenter. Också en krympande medlemspotential skärper gapet vid medlemsväxlingama och ökar riskmomentet i själva flödesprocessen av in- och utströmmande insatskapital. För föreningarna innebär detta att kapitalets evighetskaraktär tunnas ut. Risken är att insatskapitalet t.o.m. krymper samtidigt som inflationen och den allmänna konkurrensmiljöns krav på kapitaltillväxt förutsätter ett växande egenkapital. Detta är en betydande påfrestning som har små förutsättningar att lösas genom ekonomiskt bättre tider eller lägre inflation eftersom tendensen mot allt färre lantbrukare kan väntas fortsätta.

Också konsumentkooperationen har under senare hälften av 1970-talet haft problem med insatskapitalets flöde. Genom att återbäringen inom KF— sektom inställdes i stora delar av landet under 1978 (avseende köpen 1977) bröts den naturliga medlemsrekryteringen som normalt sker i samband med kvittoinlämningen. Nyrekryteringen av medlemmar avstannade och förbyttes 1979 till en minskning på nära 10000; det avgående medlemskapitalet ersattes inte. Utvecklingen är ett exempel på att den kooperativa nyemiss- ionseffekten går om intet när lönsamheten bryts och den kooperativa rundgången av överskott-återbäring-medlemsrekrytering-insatsbetalning stoppas upp. Den pulserande egenheten hos insatskapitalet innebär principiellt att ju

högre insatsskyldighet som åvilar varje medlem, desto mer ökar kooperativets finansiella sårbarhet. Detta ger anledning till två slutsatser. För det första att den finansiella sårbarheten hos insatskapitalet är större i den producentkooperativa sektorn än i den konsumentkooperativa. I yrkes- kooperativer med en begränsad medlemspotential och där varje medlems kooperativa prestation (köp/leverans/arbete) väger tungt i föreningens eko- nomi blir beroendet av en ostörd flödesprocess relativt större; varje avgående medlem avtappar kooperativet på en relativt stor andel av föreningens totala insatskapital varför kravet på ett snabbt nytillträde och snabb amorteringstakt på insatsen av annan medlem blir stort. Lantbrukskooperationens känslighet i detta avseende överträffas sannolikt bara av arbetskooperationens.

För det andra ökar också kooperativets sårbarhet i flödesprocessen vid stigande insatsskyldighet, dvs. när den ekonomiska belastningen per medlem ökar. Kooperativet blir då beroende av varje medlems beredvillighet att acceptera ett stigande insatskrav alternativet är att avgå ur föreningen. Om dessutom föreningen genom höjd insatsskyldighet ökar insatskapitalets andel av det totala egna kapitalet så vilar en större andel av soliditeten på ett insatskapital vars hållfasthet försvagas genom tvekande medlemmar.

Dessa samband medverkar otvivelaktigt till att företagsledningar i koope- rativa föreningar i vissa fall avstår från att höja insatsskyldigheten och föredrar andra finansieringsvägar.

Insatskapitalet har en betydelsefull tidsfaktor utöver medlemskapens längd och generationsväxlingama. Till skillnad från aktiebolagslagen kräver inte föreningslagen att kapitalinsatsen inbetalas kontant. I en nystartad förening kan det inbetalade insatskapitalet vara en mycket liten del av den i stadgarna fastställda insatsskyldigheten; den har ännu inte hunnit eller haft råd att bygga upp ett starkt och stabilt insatskapital.

Ett ungt kooperativ tenderar att ha en svag bas av egenkapital medan det motsatta förhållandet gäller i ett etablerat och mångårigt kooperativ där insatskapitalet byggts upp under många år. Det kooperativa insatskapitalet bildas genom ett flöde med små, jämna och kontinuerliga kapitaltillskott till skillnad från aktiebolagens större kapitalsjok som inbetalas med vissa mellanrum. Följden blir att större investeringsprojekt eller tvära kast i den ekonomiska miljön som kräver omedelbara och större kapitalinsatser svårli- gen kan finansieras med egenkapital i en kooperativ organisation.

Den förhållandevis unga skogskooperationens kris bör ses i ljuset av bl. a. dessa förhållanden. Det är också en förklaringsgrund till den skenbara motsättningen mellan de äldre kooperativa organisationemas relativa finan- siella styrka och de yngres eller krisdrabbades ofta vacklande.

Föreningslagen hindrar inte på något sätt att insatsskyldigheten fullgörs i en ekonomisk förening på samma sätt som i ett aktiebolag, dvs. genom kontanta inbetalningar i större klumpar. Att den möjligheten knappast alls utnyttjas har därför andra orsaker.

I ett lantbrukskooperativt eller arbetskooperativt företag är den viktigaste medlemsprestationen en solidarisk köp-, leverans- eller arbetsinsats även vid tillfällen då den ekonomiska gottgörelsen därför är ringa och under ett marknadspris. Ett solidariskt fullgörande av en sådan medlemsprestation är i första hand en ekonomisk handling, och endast i andra hand en ideologisk, eftersom medlemmen avstår från möjligheten till bättre betalning för sin

prestation genom att lämna kooperativet. Att då samtidigt avkräva medlem- men en kontant inbetald kapitalinsats innebär en kollision mellan två p1inciper. Kravet på kapitalinsats ställs samtidigt med kravet på solidaritet. Den ekonomiska belastningen kan då upplevas som orimlig av medlem- men.

Inom konsumentkooperationen har skälen för att inte avkräva medlemmen några större kontanta kapitalinsatser sannolikt varit delvis andra än i producentkooperationen. Inom den konsumentkooperativa rörelsen har det aktiva spannomentet traditionellt varit kopplat till inlåning i en kooperativ sparkassa snarare än i kontanta tillskott av insatskapital.

En naturlig väg att bygga upp insatskapitalet för all kooperation har i stället bestått i en kontinuerlig återföring av föreningens egna överskottsmedel.

Sammanfattningsvis kan insatskapitalet av flera skäl anses vara en svagare länk i den kooperativa föreningens soliditet än vad aktiekapitalet är i aktiebolagets. Ett stabilt insatskapital och en fungerande flödesprocess förutsätter en rimlig lönsamhet i föreningen och en tillgänglig medlemspo— tential för kooperativets återväxt eller tillväxt. Insatskapitalet är med nödvändighet också svagare i ett ungt kooperativ än i ett mångårigt, och dess sårbarhet är större i ett producentkooperativ än i ett konsumentkoopera- tiv.

Egenkapitalets uthållighet

Beteckningen ”uthållighet” eller ”stryktålighet" kan återföras till två av de främsta egenskaper som normalt kopplas till det egna kapitalet.

För det första saknar företaget skyldighet att betala en avkastning på den tillskjutna kapitalinsatsen. Det innebär att stämman, dvs. delägarna, årligen fastställer huruvida ekonomiskt utrymme finns för utdelning. Avkastningen pådet tillskjutna egenkapitalet är således — till skillnad från villkoren för lån — resultatberoende och flexibel.

För kapitalägarna innebär detta ett risktagande. För företaget är det en trygghetsfaktor som underlättar planering och expansion eftersom det går att tänja på ersättningen till kapitalägarna. Dessa kan tidsmässigt överbrygga sämre tider för företaget utan att detta behöver gå överstyr.

För det andra saknar företaget skyldighet att till ägarna återbetala kapital- insatsen vid en förlustsituation. Detta är ytterligare ett risktagande för delägarna och en trygghetsfaktor för företaget.

Ägarna har således i motsats till övriga intressenter anställda, långivare, kunder etc. inte någon på förhand överenskommen inteckning i företagets intäkter. Ägamas avkastning blir beroende av företagets överskott när andra intressenter har fått sitt. Mot detta risktagande svarar traditionellt ägarnas rätt till den grundläggande kontrollen och styrningen av verksamheten.

Detta grundläggande resonemang kan tillämpas på både aktiebolaget och den ekonomiska föreningen. Vad gäller föreningen måste dock resonemanget nyanseras och byggas på.

Medlemmens risktagande i föreningen är — jämfört med aktieägarens — delvis lägre och delvis högre, både vad gäller avkastningsrisk och kapitalrisk. Detta sammanhänger med den dubbla intressentrollen. Medlemmen är både kapitalägare och leverantör (lantbrukskooperationen), kapitalägare och kund

(konsumentkooperationen), kapitalägare och anställd (arbetskooperatio- nen).

Den kooperativa överskottsfördelningen kan göras dels som återbä- ring/efterlikvid, dels som insatsränta. Endast den s.k. insatsräntan är en ”utdelning” på tillskjutet ägarkapital i kooperativa termer ”fördelning” av årets överskott.

I vissa kooperativa grenar erkänns inte kapitalets rätt till någon avkastning alls. Inom lantbrukskooperationen används endast en form av överskottsför- delning, nämligen efterlikvid/återbäring, vars storlek är fotad på medlemmens leveranser/köp med föreningen och inte på kapitalinsatsen. Efterlikviden ligger i praktiken inom stora delar av lantbrukskooperationen på gränsen till en i förväg avtalad varurabatt eller bonus, och måste därför bedömas som betydligt mindre flexibel och anpassad till resultatutvecklingen än en utdelning på kapitalet.

För ägaren vars prestation då premieras i förhållande till leverantörsrollen i stället för till ägarrollen, tenderar överskottsfördelningen att bli fastare, dvs. mindre riskbärande än en normal utdelning. För företaget däremot minskar flexibiliteten. I tider av sämre lönsamhet och krympande överskott tenderar en alltför stor andel av överskottet att utbetalas i form av mer eller mindre förutbestämda ersättningar. Företagets konsolidering blir samtidigt otillfreds- ställande.

Den kooperativa ägarens högre trygghet vid överskottsfördelningen åter- speglas således i en lägre trygghet för företaget eller om man så vill större risk. Riskkapitalet har ju spegelvända funktioner för kapitalägaren och för företaget.

Också inom konsumentkooperationen finns en praxis att skydda ägarna från en risk vid förräntningen. Insatsräntan utbetalas ofta trots krympande överskott och utebliven återbäring. Kapitalägaren betraktas mer som sparare vilken är berättigad till en fast avtalad ersättning. Insatskapitalet uppfattas som en förrn av lånekapital. Leverantörsrollen i lantbrukskooperationen och spararrollen i konsumentkooperationen tenderar då bägge att begränsa företagens konsolideringar även om effekten mildras av den kooperativa rundgången med partiell återföring av ”utdelningen” som amortering på insatskapitalet.

Kooperatörens speciella riskfunktion gäller också kapitalinsatsen. Andels- ägaren i en ekonomisk förening är tillförsäkrad rätten att under normala omständigheter återfå sin kapitalinsats viss tid efter uppsägning av medlem- skapet. Det kooperativa insatskapitalets associationsrättsliga karaktär liknar därvid lånets, och andelsägarens risk begränsas normalt till låg eller helt utebliven förräntning av insatsen, dvs. till förräntningsrisken.

Vid konkursrisk eller annat hot mot kooperativets existens en stark medlemsutströmning t. ex. inträder en viss inlåsningseffekt av insatsen enligt föreningslagens bestämmelser. Detta för att tillförsäkra borgenärema ett visst skydd. Inträffar konkursen har insatskapitalet samma ställning som aktieka- pitalet, dvs. det tas i anspråk som yttersta reserv — efter fonder etc. — för gäldtäckning till fordringsägama.

Insatskapitalets karaktär av lån gäller därför bara norrnalsituationen för medlem respektive förening. Vid tillfälle av kris blir insatskapitalet ett skyddskapital för borgenärema, och andelsägama utstår en akut risk för

kapitalförlust. Insatskapitalets riskdimension i föreningen är således— jämfört med aktiekapitalets visserligen uttunnat men klart befintligt.

I aktiebolaget riskerar ägarna att förlora inte bara avkastningen på kapitalet, dvs. normalt utdelningen, utan också större eller mindre delar av det satsade kapitalet. I fåmansägda bolag krävs en extrem förlustsituation för att )ckså den ursprungligen satsade kapitaldelen skall gå förlorad och då drabbas den enskilde aktieägaren hårt medan det i börsnoterade företag inte är ovanligt att aktieägarna fortlöpande gör partiella förluster i enskilda aktieplacering- är.

I denna mening är uppenbarligen delägarnas risktagande i den ekonomiska föreningen mer begränsat, eftersom en förlust av det satsade kapitalet under normala omständigheter inte inträffar.

I sakens natur ligger då också att en aktieägare ”satsar” riskkapital. Mot risken att förlora kapital står traditionellt chansen att göra er. vinst. I vinstchansen förväntas ligga en riskpremie, dvs. en kompensation för risktagandet. .

En motsvarande möjlighet finns uppenbarligen inte hos föreningarnas medlemmar, eftersom det tillskjutna kapitalet i en kooperativ förening inte är föremål för värdestegring, utan återfås i nominellt belopp.

Det bör kanske tilläggas att aktieägarna i ägarspridda företag under en tjugoårsperiod fram till 1980 knappast medgivits någon riskpremie utan att totalavkastningen före skatti stort kompenserat inflationen; under 1970-talet har inte ens detta inträffat.

I en ekonomisk förening är dock riskkapitalets situation ännu mer missgynnat. Genom att kapitalet återfås endast i nominellt värde, gör kapitalägarna under inflation vad man kan uttrycka som en garanterad kapitalförlust.

Detta är i egentlig mening inte ett risktagande utan ett känt faktum, som möjligen kan påverka medlemmarnas villighet att tillskjuta nytt kapital. Eltersom ågamas kapitaltillskott dessutom är fullständigt illikvida. tidsmäs- sigt bundna till medlemskapet upp till drvgt 20 år, som t. ex. i lantbrukskoo- perationen, och inte kan omsättas på en riskkapitalmarknad, så ger inlås- ningseffekten på kapitalet en säkerställd realkapitalförlust vid inflation. Vid stora kapitalinsatser kan dessa inflationsförluster i absoluta tal bl: betydande, speciellt som kapitalutdelningen (insatsräntan) är obefintlig eller ringa.

Riskfaktom i det kooperativa företaget måste ges ytterligare en aspekt, nämligen genom den finansiella solidariteten mellan föreningarna i en och samma organisation. Kooperationens federativa samverkan syftarbl. a. till att trygga medlemmarnas kapital. Denna ambition ärinte alltid dekarerad, men ofta underförstådd bl. a. från kreditgivares sida. En s.k. prinärförening i ekonomiska svårigheter skyddas i praktiken ofta från konkurs av förbundet. Dettas är i själva verket en solidarisk handling från systerförenirgama, vilka har beslutsrätten över förbundet.

Inom KF manifesterades denna filosofi genom Hushållsföreningen som verkade mellan 1923 och 1969. Dess uppgift var inte bara att starta nya föreningar utan också att indirekt skydda medlemmarnas kapitalinsatser genom ekonomisk rekonstruktion av drabbade föreningar.

Samma grundfilosofi uttrycks ännu inom KF trots att irgen formell förpliktelse eller åtagande finns från KF gentemot föreningarna och trots att

varje enskild förening som juridisk person ytterst måste anses svara för betalningen av uppkomna skulder. I praktiken skulle denna kooperativa praxis innebära att en enskild konsumförening inte tillåts gå i konkurs, utan att den i stället läggs ner eller under en övergångsperiod stöds av det centrala förbundet.

Inom lantbrukskooperationen har aldrig den finansiella solidariteten formaliserats, men det finns genom åren exempel inom de flesta branschorg- anisationer på centralt stöd till krisdrabbade föreningar. Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, har på senare tid kommit att spela en allt viktigare roll i detta avseende.

Den kooperativa konkurs som enligt traditionellt betraktelsesätt inte skulle kunna hända, nämligen Skåneskogs under 1978, innebär därför ett brott mot hävdvunna traditioner. Utan att gå in på någon egentlig analys av konkursens orsaker så kan ändå konstateras att skogskooperationen i praktiken saknat en central samverkansorganisation genom vilken ett stöd skulle ha varit ome- delbart tillgängligt samt att storleken och kapitalintensiteten i varje skogsko- operativt företag sannolikt krävt finansiella insatser utöver dem som en branschorganisation hade kunnat bidra med.

En kooperativ solidaritet som i praktiken överlåter det yttersta risktagandet på en central organisation kräver därför en centralisering av finansiella resurser. Det solidariska risktagandet kan lätt växa till ett kooperativt dilemma eftersom varje förenings oberoende är ett kooperativt mål i sig.

I kraft av den federativa samverkan förfäktas inom konsumentkooperatio- nen mestadels åsikten att medlemmarnas riskkapital inte är riskbärande, dvs. att insatskapitalet knappast kan betraktas som ett riskkapital. Riskdimensio- nen kunde kanske uttryckas så att varje individs risktagande inom konsu- mentkooperationen är högst begränsat och att i stället risktagandet är kollektiviserat och centraliserat.

Det kollektiva risktagandet kan sägas innebära att insatskapitalets riskfunk- tion inträder först i en extrem situation. Det gäller både avkastningsrisk och kapitalrisk. Om denna extrema situation är osannolik, t. ex. inom konsum- sektom, så är också den enskilde medlemmens risktagande ytterst begrän- sat.

Å andra sidan, om betalningsinställelse verkligen inträffar i en kooperativ förening så utfaller risken på ett mycket viaare område än bara insatskapita- let. I ett lanbrukskooperativt företag drabbas den enskilde medlemmen ekonomiskt i tre avseenden: som leverantör i form av obetalda produktlikvi- der, som sparare genom bl. a. innestående efterlikvider i form av medlemslån och slutligen som tillskjutare av riskkapital i form av insatser. I ett konsumentkooperativt företag berörs medlemmen av de båda sistnämnda kapitalförlustema.

Risktagandet för den kooperative medlemmen är därför större än för delägaren i ett aktiebolag beroende på att intressentrollema i ettlkooperativ är andra än i ett aktiebolag. Allra störst är sannolikt medlemmens risktagande i ett arbetskooperativ där medlemmen inte bara förlorar sitt kapital utan också sitt arbete. . '

Det kooperativa soliditetskravet bör därför betraktas mot bakgrund av bl. a. de vittomfattande ekonomiska konsekvenser som en kooperativ konkurs kan innebära för den enskilde.

Egenkapitalets kreditgrundande funktion

Ett företags egenkapital är kreditgrundande eftersom det representerar långivarens förstahandsskydd och buffert vid ett ekonomiskt fallissemang. Företagets kreditvärdighet uttrycks schablonmässigt i termer av soliditet, dvs. det egna kapitalets andel av totalkapitalet. I stort sett framstår egenkapitalets kreditgrundande funktion som en konsekvens av de karaktäristika som diskuteras ovan. Några faktorer bör dock tilläggas för att göra bilden mer fullständig.

Iaktiebolagslagen finns en spärregel, ett slags konkurssignal. Denna innebär att om 2/3 av aktiekapitalet har gått förlorat så skall företaget träda i likvidation. Lagen kräver alltså att åtminstone 1/3 av aktiekapitalet skall återstå för att täcka underskott och skydda borgenärema. I föreningslagen finns ingen liknande bestämmelse för insatskapitalet, vilket försvagar insat- skapitalets kreditgrundande kvalitet i föreningen jämfört med aktiebolaget. För etablerade och mångåriga kooperativer saknar en sådan spärregel sannolikt betydelse för kreditupptagningsförrnågan. Den kan däremot tänkas slå hårdare mot ett nystartat eller okänt kooperativ. Det bör noteras att konsumentkooperationen på frivillig grund infört en motsvarighet till aktie- bolagslagens konkurssignal i sina mönsterstadgar.

Egenkapitalets fördel jämförd med lånens ärinte bara dess större flexibilitet, utan också frånvaron av krav på säkerheter (panter). Ju större andel egenkapital, desto lättare uppbådas panter till kreditinstitutet och desto billigare kan lånet tänkas bli.

I varje företag ingår 5. k. automatiska lån som inte heller kräver säkerheter, såsom pensionsmedel, skattemedel etc. Idet kooperativa företaget tillkommer ytterligare en ”lånekategori” som inte kräver formella säkerheter, nämligen medlemmarnas sparmedel, de s.k. medlemslånen. Dessa betraktas inom kooperationen som ett ägarkapital vars egenskaper i viss mån liknar insatskapitalets. Medlemslånen räknas ofta som en form av egenkapital och på så vis också som en bas för soliditeten.

För att kunna bedöma en kooperativ förenings kreditvärdighet krävs därför en analys utöver normala karaktäristik för ägarkapitalet bl. a. medlemslånens stabilitet i olika situationer. Begränsar man sig däremot till insatskapitalets funktion som ett traditionellt riskbärande kapital och ett aktivt buffertkapital mot långivarnas förluster, så är uppenbarligen insatskapitalets stadga och uthållighet betydligt mer begränsad än i aktiebolaget.

Att kreditvärdigheten i de folkrörelsekooperativa organisationerna därför ändå betraktas som förstklassig synes i stället bero på två speciella egenskaper: den kooperativa solidariteten och det kooperativa ägarkapitalets vidsträckta betydelse. Det bör då samtidigt nämnas att medlemskårens stabilitet och tillväxtmöjligheter bör utgöra en första grund vid bedömningen av insatska- pitalets stadga i en ekonomisk förening.

Den kooperativa solidariteten har två finansiellt betydelsefulla aspekter. Den ena avser solidariteten mellan medlem och förening och innebär att medlemmen temporärt kan avstå från en fullgod, dvs. marknadsmässig, ersättning för sin prestation. Därigenom ökas föreningens överskott och konsolideringsförmåga. För medlemmen i ett producentkooperativ innebär detta ett risktagande för honom i hans egenskap av leverantör. Finansierings-

funktionen bygger på att medlemmen trots en tillfällig avkastningsförlust solidariskt levererar och kvarstår i föreningen. Den långsiktiga fördelen uppväger en temporär betalningsrninskning. Uppskjutna produktlikvider har praktiserats i stor omfattning inom lantbrukskooperationen och därmed sannolikt bidragit till kreditgivamas förtroende.

Den andra finansiella och kreditgrundande aspekten utgörs av solidariteten mellan föreningarna i en och samma branschorganisation och kanske också solidariteten eller samverkan mellan olika typer av kooperativa organisatio- ner. Inte minst den konsumentkooperativa sektorn är sammanvävd genom ägarkapital över branschgränsema, och även med ägarkapital utöver den direkt kooperativa intressesfären.

En ganska allmän uppfattning om solidaritetens finansieringsfunktion kan uttryckas genom en bankmans beskrivning av i detta fall lantbrukskoopera- tionens kreditvärdighet: ”Bakom varje förening finns många välbeställda medlemmar och vid sidan av varje förening finns systerföreningar som ställer upp om det blåser.”

Det finns dock inga garantier för att solidariteten verkligen finns när den skall sättas på prov. Den osäkerheten'kan få stigande betydelse när de kooperativa organisationerna framdeles behöver anskaffa ytterligare kapital. Bankmannens osäkerhet kan tänkas delad också av medlemmen som leverantör till hela det kooperativa ägarkapitalet.

Några ytterligare distinktioner

Några ytterligare distinktioner kan bidra till att urskilja det kooperativa egenkapitalets särart.

Enligt den nya bokföringslagen indelas i balansräkningen företagens egenkapital med underrubrikerna bundet eget kapital och fritt eget kapital.

Denna distinktion är terminologiskt något missvisande när den tillämpas på ekonomiska föreningar. Med bundet eget kapital avses icke utdelningsbart eget kapital, dvs. aktie- eller insatskapital och reservfond. I båda företagsfor- mema menas med fritt eget kapital det fritt utdelningsbara, nämligen fria fonder och då i första hand dispositionsfonden och balanserade vinstme- del.

Skillnaden mellan aktiekapitalet och insatskapitalet är dock att aktiekapi- talet inte kan återbetalas till ägarna (likvidation och nedsättning av aktieka- pitalet är enda undantag), medan insatskapitalet däremot regelmässigt inte bara kan utan skall återbetalas till ägarna. Insatskapitalet är således icke utdelningsbart men väl återbetalningsbart. Termen ”bundet” eget kapital kan därför lätt leda till missförstånd vad gäller ekonomiska föreningar.

Det kollektiva egenkapitalet är en annan distinktion, som markerar en viktig gränslinje mellan aktiebolaget och den ekonomiska föreningen. Endast insatskapitalet är individuellt ägt i den ekonomiska föreningen, resten är kollektivt. Det innebär att all förrnögenhetsökning som uppstår i föreningen tillfaller kooperativet som helhet. Insatsen däremot återbetalas till ägarna i samma nominella värde som den inbetalats i. Något marknadsvärde existerar normalt inte för insatsen, eftersom denna är knuten till medlemskapet vilket i sin tur är personligt och icke överlåtelsebart.

I aktiebolaget, vars andelar däremot är ställda till innehavaren och fritt

[ Utdelningsandel = åter- bäringens/efterlikvidens andel av resultat före bokslutsdispositioner och skatt.

överlåtelsebara, utgörs varje akties ekonomiska värde av dess andeli bolagets totala nettoförmögenhet. Skillnaden mellan föreningen och bolaget spelar i detta avseende en icke betydelselös finansieringsroll. När medlemmarna i en förening avstår från ägarutdelning av det kooperativa överskottet och i stället överlåter detta kapital till föreningens konsolidering, så avstår de också från att individuellt tillgodogöra sig denna värdeökning. I stället uppbyggs föreningens kollektiva kapital. Medlemmen tillgodogör sig detta i form rv högre överskottsgrad respektive ett lägre behov av ökad insatsskyldighet.

När aktieägarna i bolaget däremot avstår från en utdelningshöjning så utgör det i bolaget kvarhållna överskottet en del av aktiens potentiellt stigande marknadsvärde. Att aktiemarknaden ofta nedvärderar denna substansökning påverkar inte resonemanget principiellt. Kvarhållna vinstmedel i aktiebolaget återspeglas i den enskilde aktieägarens förmögenhetsökning; i bolaget fungerar detta som en indirekt och dold nyemission, ett slags tvångssparande för aktieägaren. Detta tvångssparande försiggår dock ofta med aktieägarnas goda minne bl.a. därför att det traditionellt beskattats lindrigare än utdelningen efter en tvåårsperiod.

Kollektiviseringen i den ekonomiska föreningen av kvarhållna överskotts- medel uppfattas ofta som något negativt av den enskilde. Pressen blir ofta stor på företagsledningen framför allt i de producentkooperativa föreningarna, där efterlikviden kan ha en stor och ofta avgörande betydelse för den enskilde medlemmens ekonomi — att utbetala en mycket stor del av överskottet. Konsekvensen blir lätt en minimal konsolidering. Trycket på företagsledning- en förstärks av skattereglerna där efterlikviden behandlas som en avdragsgill kostnad medan nettoöverskottet beskattas med normal inkomstskatt.

I föreningslagen uppmärksammas risken för överutdelning, och bl. a. med tanke på borgenärsskyddet kopplas en tvångsmässig reservfondsavsättning till storleken av återbäring/efterlikvid. Detta hindrar inte att ”utdelningsande- len”l i ekonomiska föreningar vida överstiger utdelningsandelen i börsnote- rade aktiebolag. I de ekonomiska föreningarna tycks den regelmässigt ligga vid ca 65—75 % av överskottet före disposition och skatter medan motsvarigheten i börsbolagen uppgår till ca 20—30 %.

Kollektiviseringen av kapitalet är nära förbunden med den kooperativa föreningens ideologiska särart och kan ses som en konsekvens av den ekonomiska föreningens öppenhet och demokratiska uppbyggnad. Samtidigt bör de negativa fnansiella effekterna av överskottens kollektivisering upp- märksammas.

I begreppet kollektivt kapital finns också gradskillnader. I den mån föreningens kvarhållna vinstmedel läggs i fria fonder är visserligen vinstmed- len kollektiva men i princip också individuellt utdelningsbara. Om förening- ens överskott inte räcker till en kooperativ utdelning är det fullt möjligt att individualisera detta kollektiva kapital genom att dela ut det. Av föreningens ”bundna egna kapital” är insatskapitalet om inte utdelningsbart si återbetal- ningsbart till ägarna. Därefter återstår i princip endast reservfonden som kärnan i det kollektiva kapitalet. Det kan betraktas som kollektivt kapital av ”första graden”.

Ytterligare en form av kollektivt kapital har införts genom 1980 års tillägg till 1951 års föreningslag avseende nya redovisningsregler (SFS 1930:1105). I

detta tillägg infördes en s. k. uppskrivningsfond av mer permanent natur(39 &) vilken inte får användas till utdelning. Bestämmelsen, som infördes efter kooperationsutredningens framställning till regeringen (1978-09-06), avsåg att ge ekonomiska föreningar möjligheter att liksom aktiebolagen binda uppskrivna anläggningstillgångar till det egna kapitalet.

Förekomsten av ett kooperativt kollektivt kapital bör ses tillsammans med insatskapitalets associationsrättsligt mer ”lösliga” karaktär. Det kollektiva kapitalets bundenhet kan sägas uppväga insatskapitalets flexibilitet.

5.1.4 Svaghet och styrka i kooperationens kapitalförsörjning

Efter att ha granskat de allmänna principerna för de ekonomiska föreningar— nas kapitaluppbyggnad finns det skäl att undersöka hur dessa praktiseras i verkligheten. Härvid diskuteras kapitalförsörjningen med utgångspunkt från anskaffningen av egenkapital.

Det har länge visat sig att trots egenhetema i kapitalförsörjningen har den svenska kooperationens kapitalanskaffning i praktiken löpt smidigt. KF skaffade sig tidigt ett välgrundat rykte som en av det svenska näringslivets bästa betalare, och inom lantbrukskooperationen har en modern och praktiskt taget självfinansierad livsmedelsindustri vuxit fram och framgångsrikt kon- kurrerat med privata intressen.

1 den expertutredning om kooperationens finansiella läge (avsnitt 5.2.2) som på utredningens uppdrag genomförts av Öhrlings Revisionsbyrå fram— hålls att de kooperativa föreningarnas ekonomiska stabilitet tycks väl iämförbar med det privata näringslivets.

Samtidigt kan konstateras att skogskooperationens ekonomiska utveckling under senare år vittnar om en svaghet hos företagsformen som sådan. I svagheten medräknas då sådana brister i ledningskompetens och finansiering som kan sammanhänga med kooperationens organisatoriska miljö. Det gäller då inte minst den starka kunskapsbristen i - eller förbiseendet av det kooperativa företagandets speciella restriktioner vid expansion etc.

Det finns således goda skäl att granska kooperationens finansiella svaghet likaväl som dess styrka. En fullständig värdering och sammanvägning av dessa faktorer till en helhetsbild är svår att göra. Kooperationens finansiella styrka synes till stora delar bygga på förutsättningar om frivillig samverkan och solidaritet, dvs. ideologiska/organisatoriska faktorer vars genomslagskraft är svår att förutse och beräkna. Den finansiella svagheten avtecknar sig tydligare.

Kooperativ svaghet

I själva verket bör kooperationen ha åtminstone tekniska problem med kapitalanskaffhingen. Kapitalets anskaffning och förräntning skall, som tidigare nämnts, stå tillbaka för andra prestationer och mål. Kooperativets yttersta syfte är en medlemsnytta som definieras i andra termer än vinst och kapitaltillväxt.

Den juridiska formen spelar också en roll. De kooperativa föreningarna skall hävda sina intressen mot den dominerande företagsformen i svenskt näringsliv, nämligen aktiebolaget. Aktiebolaget är till hela sin konstruktion

] Efter kooperationsut- redningens framställning 1979-06-05.

avpassad för att möjliggöra en effektiv kapitalackumulation. I en marknads- ekonomi borde den ekonomiska föreningen som en sammanslutning av personer ha naturliga svårigheter att hävda sig mot en sammanslutning av kapital.

De särdrag som kan antas utgöra finansiella svaghetsfaktorer i en ekono- misk förening är följande:

[I Kapitalet en sidoordnad produktionsfaktor

Föreningslagen tillåter bildandet av en ekonomisk förening utan egentlig insatsbetalning. Insatskapitalet kan uppgå till en symbolisk krona medan den stadgebundna insatsskyldigheten successivt byggs upp genom medlemskollek- tivets sparande.

En nybildad förening tenderar att ha en bräcklig kapitalbas medan en äldre kan ha samlat ett betydande egenkapital.

[ Kapitalet begränsad förräntning

I 1951 års föreningslag begränsades möjligheterna till överskottsfördelning knuten till kapitalinsats. Den s. k. insatsräntans tak fastställdes till 5 % och har nu höjts till diskonto plus tre procentenheter.1 Lagstiftarens avsikt var att särskilja den personassociativa företagsformen från den kapitalassociativa. Den ekonomiska föreningen fördelar huvuddelen av överskottet i relation till medlemmens prestation, dvs. genom återbäring/efterlikvid som är knuten till köp-leverans-arbete.

Denna lagreglerade huvudprincip för överskottets fördelning innefattar två ting:

För det första betonas kooperationens begränsade intresse för kapitalacku- mulation som självständigt mål. Överskottet förutsätts i huvudsak bli utdelat för att stödja medlemmarnas ekonomi. Föreningens kapitalbas för konsolide- ring, självfinansiering och expansion sjunker då. Lagstiftaren har förutsatt detta och stärkt borgenäremas skydd genom relativt stränga krav på avsättning till reservfond (se avsnitt 5.6.4).

För det andra skapar kapitalets begränsade förräntningsmöjligheter ett ointresse hos ägarna för att tillskjuta ytterligare kapital, speciellt i kontant form. En ”morot” saknas för kapitaltillskott.

El Medlemmama begränsad kapitalkälla

Den kooperativa föreningens möjligheter att anskaffa nytt egenkapital sker inom strikta ramar.

Kooperationens mål är primärt att tillgodose ett gruppintresse. Detta bör vara väl avskilt från andra gruppers intressen. Det kooperativa företagets beslutsmekanism är i första hand kopplad till den egna gruppens nyttomax- imering. Kommer andra gruppers behov och särintressen in i det kooperativa företaget splittras sannolikt kooperativet och styrfunktionen försvagas. För att andra grupper skall släppas in fordras att dessa delar basgruppens värderingar och inte driver egna särintressen.

Med en traditionell syn på ägarkapitalets funktion är den kooperativa

föreningen hänvisad till den egna medlemskretsen som kapitalkälla. En utvidgning till kooperativt närstående intressen ligger närmast till hands. Den möjligheten har utnyttjats framför allt inom konsumentkooperationen.

Medlemmen som kapitalkälla har sina egna begränsningar. Den kanske främsta är att medlemskretsen traditionellt tillhört samhällets mindre välgyn- nade grupper eftersom kooperationen traditionellt och i första hand avser att tjäna dessa. Medlemskårens tidigare förhållandevis svaga ekonomi har också motiverat den lägre statliga skattesats som belastat ekonomiska föreningar i jämförelse med aktiebolagen.l

Kooperationens finansiella svaghet kan också uttryckas som finansiella hinder. Dessa kan kategoriseras i tre former, nämligen en teknisk, en organisatorisk och en institutionell.

Det tekniska hindret är svårigheten att anskaffa nytt egenkapital i större sammanhängande klumpar och som kontant tillskjutna medel. Som tidigare diskuterats har den kooperativa emissionen karaktären av ett begränsat flöde hämtat från föreningens eget överskott. Föreningen kan inte locka med hög förräntning på kapitaltillskott, insatsräntan är begränsad och insatskapitalet återfås i nominellt värde vid medlemmens utträde ur föreningen. En höjning av insatsskyldigheten försvåras av risken för medlemsutträde.

Det organisatoriska hindret har anknytning till ideologisk/demokratiska principer. En trög beslutsprocess, speciellt i en federativt uppbyggd koopera- tion, innebär ofta en långsam anpassning vid kapitalproblem. Det ökar sårbarheten vid förändringar i den yttre miljön.

Den finansiella flexibiliteten är förhållandevis låg också i andra avseenden. Kooperationen har svårare att avskilja olönsamma verksamhetsgrenar för att frigöra kapital i den mån som rörelsen definitionsmässigt är kooperativ, dvs. behovstillfredsställande och inte vinstmaximerande.2 Kooperationen har svårt att snabbt lägga ner rörelsegrenar, då det sociala ansvaret också mot de anställda ofta betraktas som ett självständigt kooperativt mål. Kooperationen kan traditionellt inte köpa andra företag genom att betala i nyemitterade egna andelar och därmed släppa in främmande ägare. Detta kan försvåra en

önskvärd expansion. Det institutionella hindret är uppenbart. Kooperativa föreningar har inte

tillgång till en fri marknad för egenkapital. Avsaknaden av en ”andelsbörs” har dubbla orsaker. Å ena sidan kan kooperationen svårligen ta emot främmande intressenter som tillskjuter rösträttsbärande kapital. Å andra sidan torde externa kapitalintressenter tveka att gå in som medlemmar i ett kollektiv med bara en röst att tillgå och där överskotten i princip skall slussas vidare till medlemskollektivet i primärföreningama. Kombinationen av begränsade förräntningsutsikter och visst risktagande kan förefalla mindre attraktivt.

Sammanfattningsvis innebär dessa finansiella hinder att kooperationen har en längre och svårare anpassning till förändringar i den politiska och ekonomiska miljön jämfört med enskilda företag. Kooperationens finansiella tröghet vid förändringar minskar dess möjligheter att hävda sig mot andra företagsformer.

l Se företagsskattebered- ningens slutbetänkande SOU 1977:86 sid 428.

2 Vissa kooperativa bolag syftar dock inte i första hand till att vara behovs- tillfredsställande utan är inställda på att generera vinstmedel, t. ex. KF:s industribolag.

Kooperativ styrka

I verkligheten tycks de kooperativa styrkefaktorema ha uppvägt svaghetema. Den kooperativa föreningens överlevnadsförrnåga har hittills varit stark trots att företagsformen vilar på andra förutsättningar än en effektiv kapitalbild— ning.

Någon fullständig redovisning av vare sig svaghets- eller styrkefaktorer i kooperationen kan knappast göras. Några givna styrkefaktorer som skall diskuteras här är:

Självfinansieringsprincipen. : Gynnsam skattebehandling. Federativ samverkan; solidaritet.

Som tidigare nämnts kan självfinansieringsprincipen anses vara ett särpräglat styrkebälte i kooperativa föreningar. Det kan antas att den bristande möjligheten till nyemissioner i aktiebolagsrättslig mening ofta uppvägs av det kontinuerliga flödet av överskottsmedel som återbinds i rörelsen på främst insatskontot.

För att söka belysa bl.a. självfinansieringsprincipen som styrkefaktor i kooperationen har bokslutspolitiken (resultatets fördelning) under 1970-talet granskatsl och med börsbolagen som jämförelse. Utgångspunkten har varit att söka kartlägga den andel av överskotten som sparas respektive delas ut från föreningarna.

Med termen konsolidering avses nedan sådana vinstmedel vilka kvarstan- nar i företaget. 1 den kooperativa konsolideringen ingår här, förutom avsättning till reserver (Obeskattade och beskattade), också återföring från återbäring/efterlikvid till insatskapitalet och till sparkontot. I de börsnoterade aktiebolagens konsolidering ingår endast avsättning till reserver; kapitalök- ning i forrn av nyemissioner bortses från eftersom den sker genom externt tillskott och inte internt genererat kapital.

Den kooperativa bokslutspolitiken innebär att en betydande andel av redovisat resultat formellt går till ägarutdelning men att samtidigt en viss andel

I Kartläggning av Öhrlings Revisionsbyrå grundad på den s.k. Findatamodellen, utarbetad vid Handelshögskolan i Stockholm. Kartläggningen baseras på ett urval som har bedömts vara representativt för den kooperativa sektorn. Urvalet består av nedanstående företag som också är ett genomgående underlag för tabeller, diagram etc. när inget annat sägs: Med konsumentkooperationen avses KF med föreningar, Fonus med vissa föreningar, OK med föreningar och HSB med vissa föreningar. Folksam är inte medtaget. Huvuddelen av konsumentkooperationen är därmed statistiskt kart- lagd.

Med lantbrukskooperationen avses här ett urval av mejeriföreningar, Slakteriför— eningar, lantmännenföreningar. Urvalet innebär att 60—80 % av respektive organisa- tioner ingår (omsättning. överskott, antal anställda etc). I den lantbrukskooperativa sektorn har dock inte medtagits skogskooperationen, föreningsbankema samt andra till LRF anslutna mindre branschförbund.

Med börsbolagen avses här urvalet av börsbolagen enligt Findatamodellen. Den omfattar i genomsnitt 90 företag och exkluderar investmentbolag, banker och f. d. fondhandlarlistans företag.

Findata är ett dataterrninalsystem för lagring, bearbetning och analys av finansiella data från svenska börsföretag, utvecklat inom ramen för ett forskningsprojekt vid sektionen för redovisning och finansiering vid Ekonomiska Forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.

återförs till föreningen. Den kooperativa ”utdelningen” innebär således en fördelning men bara delvis en utdelning i bemärkelsen utbetalning. ] aktiebolaget innebär en utdelning alltid också en utbetalning även om återföring av utdelade vinstmedel i praktiken också kan ske genom nyemis- sioner.

Även om ”utdelningsandelen”1 i ekonomiska föreningar är hög, är således utbetalningsandelen relativt låg om den kooperativa finansieringen fungerar. Inräknas medlemslikvider i föreningarnas konsolidering, blir den jämförbar med börsbolagens. Fördelningen av behållna respektive utbetalade över— skottsmedel framgår av tabell 5.1. Där har utdelningsandelen minskats med den andel av resultatet som återförs till insatskapitalet.

Tabell 5.1 Kooperativ bokslutspolitik Fördelning av resultat före efterlikvider/återbäring. bokslutsdispositioner och skatt 1970—1978 (procent)

Lantbruks- Konsument- Börsbolagen kooperation kooperation

Återföring av vinstmedel (konsolidering)

Insats-/aktiekapital 12 2 — Sparrnedel =20 =24 Obeskattade reserver 19 9 35 Beskattade reserver 10 9 18 Summa konsolideringsandel 41 20 53 Summa konsolideringsandel inklusive sparmedel 41+20=6| 20+24=44 Utbetalning av vinstmedel Återbäring/efterlikvid insatsränta/ aktieutdelning 53 70 18 Skatt” 6 10 29 Summa utdelningsandel 59 80 47 Summa utdelningsandel exklusive sparmedel 59—20=39 80—24=56 Konsolidering + utbetalning 100 100 100

Skattesatsen är här beräknad på resultat/öre efterlikvider/återbäring. Jfr avsnitt om Skattebetalningen i föreningarna (5.4.2).

Som framgår av figur 5.2 har lantbrukskooperationens resultat fördelats så att utdelningsandelen uppgår till 65 %2 medan 29 % reserverats i föreningen (Obeskattade + beskattade reserver) och 6 % betalats i skatt.

Av efterlikvidema (65 % av resultatet) återförs netto 19 %3 (= återförings- kvoten). Skulle denna räknas brutto, dvs. före avgående medlemmars insatsuttag, så skulle återföringskvoten/schablonmässigt höjas till omkring 30 %. Omkring en tredjedel av aktiva medlemmars efterlikvider förs således automatiskt till insatskapitalet.

' Se definition s. 184.

Z Motsvaras i tabell 5.1 av 53+12=65 procent. 3 Äterföringskvot = den del av återbäring/efterlik- vid som återförs till in- satskapitalet.

Fig. 5.2 Resultaten/ör— delning 1971—1978. Lant- brukskooperationen (exkl. skog).

Fig. 5.3 Resultaten/ör- delning 1971—1978. Kon- sumentkooperationen (här KF - verksamheten)

1 I beteckningen efter- likvid ingår också en mindre andel som åter- bäring från lantmännen- föreningarna. 2 Inom konsumentko- operationen används ge- nomgående ”fördelning”, och inte ”utdelning” av överskott. I det följande används termen ”fördel- ning” där så är lämpligt.

Resultat E fter—

före dis- . . 1

positioner |lkV|der 65%

Obeskattade reserver 19%

Beskattade reserver Skatt $% 10%

Återbäring 72%

Resultat före dis- positioner

Obeskattade reserver S%

Beskattade reserver 996

Skatt 10%

I konsumentkooperationen är 1970-talets bokslutspolitik annorlunda än i lantbrukskooperationen. En relativt stor andel av resultatet ”utdelas”.2 Det innebär att 72 % av resultatet fördelas som återbäring och/eller insatsränta. Samtidigt är återföringskvoten ganska låg, eller 3 % av sammantagen återbä- ring och insatsränta. En förhållandevis stor andel av ”utdelningen” har således också utbetalats.

Självfinansieringen har varit svag i konsumentkooperationen under gransk- ningsperioden. Det sammanhänger bl. a. med resultatutvecklingen. I resulta- tet ingår vissa förlustår, vilket medför att avsättningen till Obeskattade reserver under perioden blivit onormalt låg. Det begränsade överskottet innebär samtidigt att utdelningen tagit en stor del av resultatet i anspråk, vilket antyder en relativt låg flexibilitet iutdelningspolitiken. Sammantaget visar 1970-talets bokslutspolitik att kooperationen haft en svagare konsolidering än börsbolagen. I lantbrukskooperationen har 41 % av resultatet återförts mot 20 % i konsumentkooperationen och 53 % i börsbo-

Utdelning 18%

Resultat före dis- positioner Obeskattade reserver 35%

Beskattade reserver

18% _ Fig. 5.4 Resultatetsjo'r-

delning 1970—1978. Bärs- ISkatt 29% bolagen.

lagen. Självfmansieringen som kooperativ styrkefaktor har haft relativt svag bärkraft, åtminstone i den konsumentkooperativa sektorn.

Den kooperativa finansieringsbilden ljusnar om sparmedlen medtages. En grov skattning visar att 20 till 24 % av den kooperativa utdelningen kvarstannat i företagen på medlemmarnas sparkonto. Dessa är traditionellt stabila lånemedel i föreningen och inräknas ofta i den ”kooperativa solidite- ten”.

Också skatternas roll i den kooperativa finansieringsbilden kan avläsas ur den redovisade bokslutspolitiken.

De kooperativa föreningarna hari två avseenden en lindrigare skattebelast- ning än aktiebolagen. Dels är överskottsfördelningen skattemässigt avdragsgill när den utgår i form av återbäring/efterlikvid och dels är skattesatsen vid beräkning av statlig inkomstskatt endast 32 % i ekonomiska föreningar mot 40 % i aktiebolag.

Den verkliga skattebelastningen i ekonomiska föreningar har också utfallit lindrigare än i börsbolagen. Men detta förhållande tycks inte åtminstone inte direkt ha främjat konsolideringen i föreningarna. I stort sett synes den lägre skattebelastningen i stället ha kommit de kooperativa medlemmarna till godo i form av återbäring/efterlikvid och insatsränta.

Slutsatserna av bokslutsanalysen bör dras med stor försiktighet eftersom den bygger på en mycket begränsad tidsperiod som dessutom innefattat en extremt låg lönsamhet för hela näringslivet. Så t. ex. har börsbolagens utdelningsandel tidigare legat betydligt högre, schablonmässigt 30 % mot här redovisade 18 %.

Antagandet om att den kooperativa nyemissionstekniken självfinansie- ringsprocessen förutsätter en rimlig lönsamhetsnivå tycks dock bekräftat av dessa siffor. Vid låg lönsamhet tenderar kooperationen att utbetala en alltför stor andel av resultatet till medlemmarna, i vart fall på kort sikt. Det sammanhänger i sin tur troligtvis mindre med en allmän utdelningsbenägen- het än med hela uppbyggnaden av den kooperativa överskottsfördelningen. Se vidare diskussionen om insatskapitalets utveckling och villkor, avsnitt 5.3.2.

' Officiell finansstatistik på detaljerad nivå saknas för den kooperativa sek- tom.

Solidaritet — samverkan

Bland styrkefaktorema bör också nämnas den _Enansie/la solidariteten. Förutsättningen för att medlemmars solidaritet skall kunna omsättas i praktisk-ekonomisk handling är att den kooperativa organisationen förmår skapa och upprätthålla ett medlemsengagemang. Medlemmens solidaritet med föreningen är frivillig. Företagsledningen kan inte betrakta den som given. Den kan därför knappast ingå i ett finansiellt planeringsunderlag. Som styrkefaktor kan den ändå vara mycket betydelsefull i situationer av överlevnad eller expansion för kooperativet.

Under skogskooperationens uppbyggnadstid visade sig den finansiella solidariteten genom att medlemmarna tecknade s.k. industribevis m.m. Liknande typer av projektinriktad kapitalackvisition med solidariska motiv har förekommit inom konsumentkooperationen. Där har också de anställdas pensionsmedel, tillskjutna mot bakgrund av en ideologisk samhörighet, varit en betydelsefull finansieringsfaktor bakom efterkrigstidens tillväxt. Det kan tilläggas att medlemmars och närståendes bidrag dock mer haft karaktär av lån än av eget kapital.

Kooperationens federativa samverkan är en finansiell styrkefaktor vars effekter mest tydligt har påvisats inom konsumentkooperationen. För en enskild kooperativ förening är samverkan dock varken given eller ens alltid möjlig. Den kan därför bara i vissa fall medräknas som en generell styrkefaktor.

Sammanfattningsvis: kooperationens finansiella svaghetsfaktorer är lätt påvisbara. Styrkefaktorema tycks vid en närmare granskning mer svårbedöm- da. Mycket talar för att kooperationen föder sin egen tillväxt och framgång, dvs. att spiraleffektema i uppåt- eller nedåtgående riktning kan vara starka i en företagsform som är hänvisad till egenfrnansiering.

5.2 Kartläggning av kapitalproblemen Vissa undersökningar och externa bedömningar 5.2.1 Inledning

De kooperativa föreningarnas ekonomiska utveckling under det senaste decenniet kan ge upphov till skilda tolkningar. För att söka ge en så allsidig bild som möjligt av kooperationens ekonomiska situation kan det därför vara lämpligt att här redovisa också självständiga och externa bedömningar. I detta sammanhang redovisas även de kooperativa organisationemas egna synpunk- ter och önskemål. Dessutom refereras en fristående bedömning utarbetad på utredningens uppdrag inom Öhrlings Revisionsbyrå angående kooperatio- nens finansiella utveckling.

Det begränsade finansanalytiska underlagsmater—ialetl i bästa fall omfat- tande en tioårsperiod har gjort det önskvärt att komplettera finansanalysen genom att låta de kooperativa organisationerna ge sin egen syn på förhållan— den och problem.

En allmän synpunkt är att finansanalysen kompliceras av svårigheten att söka skilja konjunkturella och branschmässiga tendenser från sådana faktorer som sammanhänger med företagsfonnens egna villkor. Endast de senare kan bilda underlag för eventuella särlösningar.

5.2.2 Finansiell kartläggning

Kartläggningen av kooperationens finansiella utveckling utgår från en detaljgranskning av kooperativa föreningar. Dessa täcker huvuddelen av de 5. k. folkrörelsekooperativa företagen och kan anses ge en representativ bild av hela sektorns utveckling.l

Syftet med studien har varit att söka insamla finansiella data i tillräcklig omfattning för att kunna urskilja speciellt kooperativa finansieringsmönster. Studien hari första hand gjorts på företags- och branschnivå. Detta har i viss mån medfört att branschspecifika drag kommit att dominera framför särdrag som sammanhänger med företagsformen.

Det konstateras i studien att relativt stora skillnader föreligger mellan olika kooperativa branscher. Skillnaden ligger i första hand mellan lantbruks- respektive konsumentkooperationen. Viktiga olikheter återfinns dock även inom de båda huvudgrenama av kooperationema. Det kan gälla marknads- förutsättningar och konkurrens, konsolideringspolitik, tillgångsstrukturer och finansieringspolitik.

Under avsnittet ”allmänna utvecklingsdrag” refereras ett sammandrag av de slutsatser som studien utmynnar i. Under avsnittet ”finansiella särdrag” kompletteras de med punktvisa illustrationer av speciellt kooperativa finan- sieringsstrukturer.

Allmänna utvecklingsdrag

Kooperationens tillväxt i termer av omsättning och totalt kapital har överlag varit jämn och kontrollerad även om konjunkturläget återspeglas i enskilda års värden. Utvecklingen har inneburit några procentenheters årlig real expansion, och merparten av den frnansiella expansionen är en effekt av inflationen och prisstegringar på enskilda produkter. Undantaget är Skogsägarrörelsen där omsättningsökningen för enskilda år varierar mellan 1 och 44 % samt totalkapitalet vuxit med i genomsnitt över 20 % årligen i samband med genomförda investeringar, företagsförvärv och integration mot efterföljande förädlingsled. Mätt i antal medlemmar har konsumentkooperationen fram till slutet av 1970-talet kontinuerligt ökat medan producentkooperationen visat sjunkan- de siffror. Soliditeten2 har för samtliga kooperativa branscher med undantag av lantmännen visat en klart fallande utveckling. Variationer mellan enskilda föreningar är dock stora. Insatskapitalet har inte ökats i takt med verksamhetens finansiella expan- sion. Övriga komponenter, dvs. fonderade vinstmedel samt Obeskattade reserver, visar en högre tillväxttakt men inte i takt med totalkapitalet. 1 Soliditetsutvecklingen för KF och konsumentföreningama respektive OK Se anmärkning Sid- och dess föreningar kan egentligen inte tolkas separat. För KF-gruppen måste 188" beaktas att samtliga likvida medel och merparten av lagerhållningen redovisas 2 Soliditeten är här och i KF. En fördelning av dessa poster mellan förbund och föreningar skulle ha en fortsättningsvis beräknad utjämnande effekt på soliditeten dem emellan. För OK-rörelsen noteras att efter följande _mått redo- senare års försämrade resultat helt belastat förbundet. " " _ äggfåefäkååéågågåse Solrdrtetsutvecklmgen for skogsagarforetagen speglar de valkanda kriserna reserver i procent av för NCB, Södra Skogsägarna m. fl. Noteras kan dock att föreningar som inte arbetande totalkapital.

tagit steget till vidareförädling av råvaran tycks kunna upprätthålla en god finansiell ställning, exempelvis Nonskog.

Lantmännenföreningama har till skillnad från övriga kunnat bibehålla insatskapitalets relativa storlek i det närmaste oförändrat. SLR uppger att förståelse för behovet av oförändrad konsolideringsnivå förelegat hos med- lemmarna.

Samtliga branschförbund markerar en klar medvetenhet om den negativa soliditetsutvecklingen och förklarar att ytterligare försämringar inte kan accepteras eller att en bättre soliditet erfordras. Kvarhållande av en större andel överskottsmedel i föreningama anses vara en utväg. Detta förutsätter i sin tur lönsamhetsförbättringar i flera branscher alternativt medlemmarnas förståelse för lägre återbäring/efterlikvid. Samtidigt markeras behovet att genom ändrade skattebestämmelser och räntevillkor underlätta en större tillväxt i insatskapitalet, även om detta bara kan utgöra en mindre del av de . nödvändiga åtgärderna. Konsolideringspolitiken framstår därför som central. Denna uppvisar dock relativt stora variationer mellan branscher respektive enskilda föreningar och i viss mån över tiden. Också bedömningr av i vilken grad det hittillsvarande konsolideringsmönstret kan förändras skiftar starkt.

Även om soliditeten försämrats överlag bör framhållas att kooperationens ekonomiska ställning — frånräknat skogsföretagens — mot bakgrund av en samlad bedömning av marknad, produkter, konkurrenter, anläggningar och ekonomi inte kan betraktas som svagare än näringslivets i övrigt.

Snarare tycks merparten av kooperationen alltjämt uppvisa en relativt stark ställning. Den finansiella styrkan kommer till uttryck bl. a. genom att föreningarna överlag uppvisar en god likviditet och att några väsentliga problem att låna på kapital- och kreditmarknadema inte rapporteras föreligga i något fall. Snarare torde ett icke oväsentligt tillkommande låneutrymme hnnas

Man kan också notera att de redovisade överskotten beräknade före eller efter efterlikvider — varit förhållandevis stabila om hänsyn tas till normala konjunkturvariationer och skogskooperationens kris. Detta även om över- skotten inte varit tillräckliga från intemfmansieringssynpunkt. Problem finns visserligen inom exempelvis KF:s industrisektor och inom OK-förbundet genom rådande prisreglering på oljeprodukter, men totalt sett har inget framkommit som framöver kan antas leda till tvära kast i negativ riktning vad gäller lönsamheten.

En genomgång av de kooperativa företagens lånefinansiering visar en mellan branscherna varierande bild. Lån från medlemmar svarar för följande ungefärliga andelar av de totala skulderna, om leverantörskreditema medräk- nas respektive frånräknas:

Tabell 5.2 Medlemslånens andel av totala skulderna (procent)

Med leveran- Utan leveran- törskrediter, törskrediter, % % Mejeriföreningar 40 10—20 Slakteriföreningar 30 10—20 Lantmännen 20—25 5—10 Skogsföreningar 30 5 KF 20 20 Konsumentföreningama 20 20 OK 10 10 OK-föreningama 35 35 Genomsnitt 20—25 10-15

Medlemslånens relativa andel har i stort varit oförändrad under den senaste femårsperioden. Återbäring och efterlikvider har stor betydelse för tillväxten i medlemsinlåning. Utebliven återbäring medför utebliven ökning av medlems- lånen. Motsvarande beroendeförhållande gäller tillväxten i insatskapitalet då tecknade insatser amorteras i huvudsak med återbäring/efterlikvid.

Under senare år har även en ökning i utlåning mellan olika närstående företag skett. I stor utsträckning avser detta lån som upptas av de centrala förbunden och sedan vidareutlånas till föreningarna. Det föreligger också andra etablerade finansieringsförhållanden som exempelvis KF:s inlåning från Kooperationens pensionsanstalt, som svarar för ca 25 % av KF:s totala skulder.

En annan typ av samband illustreras av LRF:s nyligen utvidgade engage- mang i OK—förbundet med låne- och insatskapital. Denna typ av frnansiering är en möjlig kooperativ finansiell tillgång som om den kan utnyttjas i högre grad än hittills kan bli en betydande styrkefaktor.

Även om således den kooperativa inlåningen utgör ett betydande inslag i finansieringsbilden så tycks beroendet av extern inlåning i nuvarande omfattning inte upplevas som något problem i vare sig producent- eller konsumentkooperationen.

Föreningarna har vidare kunnat avsätta till Obeskattade reserver i önskvärd utsträckning. Följaktligen har de faktiska skattebetalningma varit negliger- bara. För vissa föreningar kan en ökad strävan mot konsolidering medföra skattekon sekvenser då utrymmet för bokslutsdispositioner är begränsat. Detta gäller bl. a. slakteri- och mejeriföreningama där en väsentlig del av lagerbygg- naden skett i branschförbundet, medan konsolideringen eftersträvas i för- eningama.

Finansiella särdrag Kartläggningens analysmodell utgår från den gängse för aktiebolagen och fokuserar företagets tillväxt, kapitalstruktur och räntabilitet. Detta angrepps- sätt strider på flera punkter mot vad som kunde anses vara en kooperativ analysmodell.

Den främsta stötestenen har varit det särpräglade kooperativa vinstbegrep-

pet, vilket i första hand påverkar räntabilitetsmåttet. Diskuteras kan också definitionerna av kooperationens eget kapital, vilket påverkar soliditetsmåt- tet.

För att i viss mån nyansera bilden har t. ex. de lantbrukskooperativa företagens räntabilitet fortlöpande angivits med dubbla resultatmått (ett innefattande och ett uteslutande efterlikvider/återbäring).

Viktigt är att räntabiliteten lika litet som vinsten behandlas som ett kooperativt efektivitetsmått. Räntabiliteten som mått på önskvärd internfi— nansiering är däremot lika betydelsefull i en ekonomisk förening som i ett aktiebolag. Skillnaden i olika beräkningsgrunder ger inom lantbrukskooperationen

tydligast utslag i slakteriorganisationen. Fig. 5.5 Räntabiliteten på totalt kapital efter skatt i fyra slakterifb'r- eningar. Resultatmåttet räknat efter resp. före avdrag för efterlik- vid/återbäring.

Rämabim” eft" ehe'wwd” Räntabilitet före efterlikvider

Procent Procent

Alt. 1 S 1 Alt. 2

_-_.—. S 2 ..-—__- s" 3

20 _ 34 20

15

10 10

1970 71 72 73 74 75 76 77 78År 197071 72 73 74 75 76 77 78År

De lånemedel som medlemmarna ställer till föreningens förfogande är en betydelsefull kreditkälla för kooperationen. Delvis inräknas medlemslånen traditionellt i den kooperativa soliditeten. Vissa likheter finns också mellan insatskapitalet och medlemslånen.

Medlemsinlåning

ll

Lån från närstående

Pensionsmedel

Balm

= Övrigt

Av totala skulderna utgör medlemsinlåningen endast en mindre andel. Räknat i absoluta belopp uppges skogsföreningama ha engagerat medlem- marna i störst utsträckning jämfört med övrig lantbrukskooperation.

Samtliga konsument- föreningar

= Medlemsinlåning

Lån från närstående

= Pensionsmedel

Dälm

= Övriga skulder

Pensionsmedlen har i konsumentkooperationen, framför allt vad gäller inlåningen från Kooperationens Pensionsanstalt, karaktär av lån från närstå- ende. 1

OK—förbundet (exkl. föreningar)

Hmm = Medlemsinlåning . = Lån från närstående = Pensionsmedel

D = Övriga skulder

Fig. 5.6 Skuldernasjör- delning i ett skogskoope- rativtjöretag (1969—1978)

Fig. 5.7 Skuldernas för- delning i konsumentför- eningar anslutna till KF (1969-] 978).

l Genomgående bör be- aktas att uppgiften om lån från närstående kan vara behäftad med mind- re felaktigheter.

Fig. 5.8 Skuldernas/ör- delning i OK—förbundet exkl. föreningarna (1969-1978).

Fig. 5.9 Soliditeten i OK— rörelsen. Avser ett urval av två föreningar, ett genomsnitt för samtli- ga OK—jöreningar samt förbundet med dotterbo- lag.

För OK—förbundet med dotterbolag vilka belastas med ett tungt investerings- engagemang för bl. a. Scanraffanläggningar ser skuldsidan mer konventionell ut. Krediter från närstående upptar en mycket begränsad del av totala skuldkakan.

Trots en soliditetsnivå på låga 12 % under 1978 bedöms OK-förbundets möjligheter att uppta lån på den externa marknaden alltjämt som goda. Förbundet lånar inte bara upp kapital för egen verksamhet, utan också för föreningarna. Förbundets och föreningarnas soliditet bör därför ses samman- tagna.

60 55 50 4 5 "- OK f2 40 35 30 _ ä'u OK f1 25 OK-föreningarna 20 totalt 15. OK-förbundet 10

1969 70 71 72 73 74 75 76 77 78 År

En motsvarande bild för KF -gruppen speglar på samma sätt den koopera- tiva federationens speciella kapitalstruktur. Förbundets uppgift som finansiell stöttepelare avspeglas i en lägre soliditetsnivå än för föreningama.

50 ._x 1 45 **

40 , ::... X X, ..

35 30 ... kf1 _”"I'm. Konsument- "-..___._.--""""”"'"-.a _kf4 föreningarna totalt

25

20 Fig. 5.10 Soliditeten i [(F-rörelsen. Avser ett urval av sex 15 konsumföreningar, ett

genomsnitt för samtliga _ konsumföreningar samt 1969 70 71 72 73 74 75 76 77 78 År KF.

Den ekonomiska stabiliteten inom de prisreglerade lantbrukskooperativa branschema (mejerier, slakterier, lantmännenföreningar) är relativt stark, mätt i genomsnittliga värden. Spridningen mellan olika föreningar i samma bransch är dock påfallande stor trots den gemensamma prispolitiska ramen och samverkan inom federationen.

Procent

Fig. 5.1] Soliditeteni åra lantmännenförening- ar och genomsnittligt för 1969 70 71 72 73 74 75 76 77 78 År branschens samtliga för- eningar. _ Samtliga Iantmännenföreningar

Mejeriföreningarnas andel av eget kapital ligger högst bland de lantbruks- kooperativa föreningarna. Totalt har mejeriföreningamas soliditet sjunkit med 5 procentenheter den senaste tioårsperioden. Det förklaras med infla- tionsutvecklingen och en stark minskning av medlemsutvecklingen.

Procent

1969 70 71 72 73 74 75 76 77 78 År

Samtliga mejeriföreningar

5.2.3 Kooperativa kapitalproblem, kartläggande enkät

Kooperativa kapitalproblem skiftar starkt bl. a. beroende på branschtillhö- righet. För att söka kartlägga de kooperativa föreningarnas egen uppfattning om kapitalförsörjningens villkor sände utredningen en rundfråga till samtliga folkrörelsekooperativa branschförbund.1

Inventeringen syftade till att ringa in speciellt kooperativa kapital- och finansieringsproblem. Även uppfattningen om mer allmänna trösklar i finansieringen har dock bedömts som viktig eftersom lösningar på dessa mestadels måste ske på ett speciellt kooperativt sätt.

Enkätsvaren visar att bristen på eget kapital och svårigheterna med att häva denna brist uppfattas som det mest besvärande. De kooperativa organisatio- nemas synpunkter kan sägas markera både problemets styrka och dess spridning bland olika kooperativa branschförbund.

Fig. 5.12 Soliditeten i fyra mejeriföreningar och genomsnittligt för bran- schen.

! Enkäten utfördes hös- ten 1977. Problembe- skrivningen påverkas na- turligtvis av den då rå- dande ekonomiska/fina- siella situationen.

' Efter hemställan av kooperationsutredningen 1979-11-06 har i för- eningslagen intagits en möjlighet att binda vär- det av en uppskriven anläggningstillgång till en s. k. permanent upp- skrivningsfond.

Eget kapital

En låg och sjunkande soliditet är ett allmänt problem i näringslivet. Kombinationen av stark inflation, bristande lönsamhet och ansvällning av lånat kapital har skapat obalans mellan eget och lånat kapital i kooperativa föreningar såväl som i andra företag.

Detta problem tycks dock ha speciellt skarpa konturer i det kooperativa företaget. Detta beror huvudsakligan på att ägartillskott, i första hand insatser, sannolikt kan komma endast från medlemmar. Medlemskretsen begränsar möjligheten att öka kapitalet. Också inom ramen för medlemskretsen finns hinder för ägartillskott. KF nämner slopad återbäring, LRF anger höga marginalskatter hos medlemmarna.

Ett slags tekniskt hinder uppges vara att fondemissioner inte är möjliga att genomföra i ekonomiska föreningrr. Detta beror på att den formella bindningen till det egna kapitalet av uppskrivna reserver i anläggningstill- gånger inte kan göras.1

På grundval av enkäten kan kooperationens problem med anskaffn ingen av eget kapital sammanfattas i följande punkter:

Insatsbetalning och medlemmens ekonomi. Insatser och räntetakets höjd. Möjligheter till fondemissioner. Kapitalöverföring mellan kooperativa företag, koncernbidrag inom ”ko- operativa koncernen”. Företagsköp genom emissioner.

Finansieringssamverkan.

[IBBE]

DEJ

Lånekapital

Vissa svårigheter för det kooperativa företaget att låna på samma villkor som enskilda företag redovisas. I vissa fall tycks den kooperativa företagsformen vara ett hinder för kreditvärdigheten och/eller vara fördyrande genom krav på stödsäkerheter etc. HSB vittnar om detta, KF och SMR nämner bankernas rating-system. I andra fall påpekas uttryckligen att den kooperativa företags- formen inte särbehandlas (lantmännen, slakteriföreningama.)

Dessa skilda erfarenheter kan tolkas så att det kooperativa företaget normalt inte missgynnas på kreditmarknaden. Detta gäller speciellt vid god lönsamhet i branschen, då ju bankernas kreditrisk också är mindre. När bankernas kreditrisk höjs eller tillgången på kapital sänks -— vid strukturproblem för kundema/företagen eller penningpolitisk åtstramning etc. kan osäkerheten om den kooperativa företagsekonomins uppbyggnad bli en ytterligare risk- faktor för banken.

Att göra en balansteknisk analys av ett folkrörelsekooperativt företag kräver bedömningar av t. ex. insatskapitalets stabilitet, solidaritetens betydelse, medlemslånens ställning. Den kooperativa företagsformens kapitalstruktur är från kreditsynpunkt mindre känd, analyserad och utvärderad. Detta ger utrymme för osäkerhet bland kreditgivama.

Tekniska problem

Till tekniska problem kan räknas svårigheter att erhålla riksomfattande företagsinteckningar, något som praktiskt taget alla organisationer påvisat som en fördyrande och försvårande faktor vid upplåning. Problemet samman- hänger med den länsvisa registreringen — till skillnad från aktiebolagens centrala — av ekonomiska föreningar.

Några enkätsvar

Som underlag för en mer detaljerad bedömning av de kooperativa organisa- tionemas uppfatnting om kapitalproblemen redovisar här ett urval av svaren.

D ”Den konsumentkooperativa sidan kännetecknades under hela 60-talet av stark expansion. Den mycket omfattande investeringsverksamheten finansierades till större delen lånevägen, vilket orsakat en successiv nedgång i KF:s nuvarande finansiella ställning medför att utrymmet för en framtida expansiv utveckling är starkt begränsat.” (KF) D ”Insatsemas andel av det egna kapitalet har successivt minskat, under tioårsperioden 1966—1976 från 71 % till 55 %. Det egna kapitalets minska- de köpkraft har ställt ökade krav på andra finansieringskällor.” (Meje- rierna, SMR) ' [] ”En markerad investeringsvilja inom lantbruket har under de två-tre senaste åren medfört starkt ökade krav (plus 50 % 1974—76) på lantmän- nenföreningamas kreditgivning till jordbruket.” (Lantmännen, SLR) El ”Inflationen gör att värdet på lager och kundkrediter stiger. Detta får som konsekvens ett utökat behov av rörelsekapital. För OK:s del kan kravet på ökat rörelsekapital vid en inflationstakt om 10 % per år betyda 600 milj. kr på en femårsperiod.” (OK) El ”Genom den stora inlåningen under den senaste tioårsperioden har KF tagit i anspråk huvudparten av tidigare reserv av lånesäkerheter. Detta är en starkt hämmande faktor när det gäller fortsatt lånefinansiering.” (KF) CJ ”Ett grundläggande problem, vilket ökat kraftigit under senare år, är att insatskapitalet är beskattat hos lantbrukaren. Om soliditeten inom föreningarna skall hållas oförändrad måste vid dagen ssnabba inflations- takt insatskapitalet ökas med 10—1 5 % per år. Vid dagens höga marginal- skatter innebär detta att de flesta lantbrukare behöver avsätta en allt större del av sina inkomster till insatser i de ekonomiska föreningama.” (Slakteriförbundet, SS). El ”Det är av största vikt att förbättrade långfristiga finansieringsmöjligheter tillskapas för jordbrukarna i form av både statliga lån och bidrag och ökade möjligheter att få lån i hypoteksföreningar och andra låneinstitut. Det kan inte vara en rimlig situation att branscherna både skall svara för en stor del av kreditema för löpande leveranser av bondens förnödenheter m. m. och vara med om att finansiera investeringarna genom långa öppna krediter.” (Lantmännen, SLR) El ”Problemet är att det långa kapitalet har blivit kortare, dvs. svårigheter finns att upplåna långt kapital på längre tid än 15 år.” (Ägghandelsför- bundet)

[1 ”Ett allmänt intryck är att kreditinstitutet vid bedömning av säkerhet ger den privata äganderätten en högre status än den gemensamma kooperativa äganderätten. Inflationsuppräkning av säkerhet sker till högre nivå vid privat ägande än vid kooperativt ägande, där stödsäkerhet således krävs. Även i förhållande till kommunägda allmännyttiga bostadsföretag har de kooperativa företagen i vissa avseenden en sämre ställning. Allmännyttiga företag kan t. ex. erhålla kommunal borgen för bostadslån vilket inte de kooperativa kan." (HSB) Cl ”Under de senaste tio åren har branschen genomgått en omfattande strukturanpassning. Den tidigare ibland negativa bedömningen av för- eningarna från kreditinstitutens sida jämfört med t. ex. aktiebolag synes inte föreligga. Den kooperativa företagsformen bestraffas dock vid emis- sion av obligationslån med 0,25 % högre ränta än vad som gäller för aktiebolag.” (Mejeriema, SMR) El ”Några speciella problem torde inte föreligga avseende den kooperativa företagsformen. Låga soliditetstal kan dock medföra svårigheter. ] gengäld torde föreningsföretagen i de kreditinstitut där de är välkända ha vissa fördelar genom att företagsformen i sig är stabil. Bakom företagen står ju en mängd lantbrukare som de senaste åren klart markerat viljan till solidariska insatser även inom branschen och därvid mellan olika föreningsföretag.” (Slakteriförbundet, SS) D ”Den billigaste formen vid företagsförvärv är att byta aktier. Kooperatio- nen har hittills fått finna sig i att betala förvärvade företag kontant. Detta kan bli ett hinder för kooperationens utveckling.” (Skogsägarföreningar- na, SRR) El ”Ett problem vid utlandsupplåning är att de ekonomiska föreningama har större svårigheter än t. ex. börsnoterade exportföretag att låna på t. ex. eurobondmarknaden. Den kooperativa företagsformen är ju betydligt mindre känd i övriga världen och därför är svårigheterna att planera t. ex. obligationer på marknaden betydligt större. Arbetet med att ”sälja” föreningen på lånemarknaden är därför avsevärt större än för andra företagsformer.” (Slakteriförbundet, SS)

5.2.4 Framställningar av KF/LRF

De kooperativa huvudorganisationema KF och LRF har under utredningens arbete presenterat fyra promemorior avseende kooperationens kapitalpro— blem. Två av dem har haft formen av framställningar till regeringen.

Den första framställningen (1978-11-23) avsåg direktiven, vilka begärdes omfatta också skattereglema för ekonomiska föreningar. Den andra framställ- ningen (1980-01-31) avsåg kravet på att aktuella provisoriska lättnader i dubbelbeskattningen av börsnoterade företag även skulle innefatta koopera- tiva föreningar.

KFzs och LRF:s synpunkter tecknar en betydelsefull bakgrund till utred- ningens arbete med kapitalfrågoma. En sammanfattande beskrivning kan därför anses befogad.

De kooperativa företagens kapitalförsörjning bedöms av de kooperativa organisationerna vara ett huvudproblem för företagsformens utveckling.

Samtidigt pekar organisationerna på att vissa lättnader för aktiebolagen vad gäller anskafffning av eget kapital inte kommit de ekonomiska föreningarna till del:

_ Förändring av Annell-lagstiftningen. _ Förändring av försäkringsbolagens placeringsregler. Ökade resurser för fjärde AP-fonden. Zl Främjande av aktiesparande genom skattefondssparandet.

Därutöver har en lättnad i dubbelbeskattningen av börsbolagens utdelningar genomförts.

KF har mot bakgrund av de försämrade relativa villkoren för de kooperativa föreningarna hemställt till kooperationsutredningen (pm 1979-02-20) att följande förslag till åtgärder prövas:

” l . Ingivande till regeringen av en skrivelse med förslag om att bestämmelsen i gällande lag om ekonomiska föreningar beträffande maximering av insatsräntan till högst fem procent ersättas med en generell formulering av innebörd att den ej må sättas högre än den långa Statslåneräntan.

2. Utarbetande av kompletterande, respektive alternativa förslag med syfte att bereda lämpliga skattelättnader för tecknande av riskkapital i konsu- mentkooperativa föreningar utformade så att nuvarande, i jämförelse med aktiebolag, ogynnsamma behandling av ekonomiska föreningar undanrö- jes; där bör, såsom varandra kompletterande respektive alternativa åtgärder övervägas, dels en sådan teknisk anpassning av den gällande s. k. Annell-lagens bestämmelser att dessa blir tillämpliga inte blott för börsno- terade aktiebolag utan även för ekonomiska föreningar; dels en sådan ändring i lagstiftningen beträffande ekonomiska föreningars beskattning att dubbelbeskattningen av räntan på insatskapitalet avskaffas genom att räntan göres avdragsgill för föreningen och att densamma, i varje fall upp till en rimlig gräns, befrias från skatt även hos medlemmen — mottaga- ren.

3. Utarbetande av förslag, avsedda att bereda konsumentkooperationens medlemmar möjlighet att vid inbetalning av riskkapital i form av insatser i lämplig utsträckning komma i åtnjutande av skattebefrielse i jämförliga former med det för aktiebolagen gällande s. k. skattefondssparandet; Ett minimikrav vore att en sådan stimulans avsåge att främja en förhöjning av insatskapitalet i föreningarna upp till en nivå, som kompenserade för den under 1960- och 1970-talen inträdda alltjämt fortskridande penningvär- deförsämringen.

4. Utarbetande av förslag till åtgärder för att främja kooperationens tillgång till långfristiga lånemedel från olika institutioner, främst i form av s. k. kollektivt kapital, bör slutligen ingå som ett komplement till koopera- tionsutredningens här förordade, samordnade aktionsprogram för att förstärka kooperationens eget kapital.”

LRF har i en motsvarande skrivning 1979-1 1— 12 tillstyrkt de av KF framförda förslagen. Som en komplettering anför LRF ett förslag om uppskjuten beskattning av insatser.

Det framhålls att lantbrukskoopperationen i olika sammanhang framfört önskemål om att beskattning av insatser skall ske först då de återbetalas till medlemmarna.

Medlemmarna binder betydande belopp i sina föreningar. En lantbrukarens verksamma tid överstiger i regel 20 år, varför de successivt inbetalade insatser- na är långfristigt bundna. lnsatsuppbyggnaden med beskattade medel upplevs som betungande. En rimlig ökning av det egna kapitalet måste dock ske även om fonderingar i föreningen kan vara att föredra från ekonomisk synpunkt. Det individuella ägarintresset måste för föreningens fortlevnad och demokra- tiska förvaltning vara starkt markerat.

5.3 Problembeskrivning

5.3.1 Kooperationen och soliditeten m. m.

Ett rimligt mål för kooperationens kapitalanskaffning kan sägas vara att uppnå trygghet och utveckling på den svenska marknadsekonomins allmänna villkor och under beaktande av de kooperativa målen.

Marknadsekonomins konkurrensvillkor, den ekonomiska utvecklingen och den politisk/sociala miljön ställer krav på en viss kapitaltillväxt i alla företag oberoende av företagets inriktning och målsättning. Kraven på senare år har knutits framför allt till de större företagen. Dit kan också huvuddelen av de kooperativa föreningama räknas.

Därutöver kan man sannolikt hävda att den kooperativa särarten i sig innebär ytterligare krav på kapitaltillförsel. Detta i den mån föreningarna utvecklar de kvalitativa delmål som sammanhänger med kooperativa princi- per såsom t. ex. demokratisk organisation, social hänsyn, medlemmarnas ut- bildning och sociala utveckling.

Kapitalbehovet kan på så vis uttryckas i allmänna termer med anknytning till företagens miljö, storlek och målstruktur. Samtidigt kan kapitalbehovet formuleras i finansiella termer. Det är då naturligt att utgå från en viss tillväxt i företagen mätt som omsättning eller balansomslutning och förutsätta att denna kapitaltillväxt skall kunna fortgå under bibehållen ekonomisk trygghet. Därmed förstås i princip att tillväxten kan ske utan att andelen eget kapital i förhållande till det lånade kapitalet sjunker alltför lågt. Med sjunkande soliditetstal Ökar företagens finansiella risktagande. Om samtidigt det normala risktagandet knutet till rörelsen behålls på oförändrad nivå hotar ett ökat finansiellt risktagande den önskvärda stabiliteten och tryggheten.

Ett minimikrav på föreningarnas kapitaltillförsel blir därmed att den skall kunna finansiera en branschmässigt normal tillväxt under bibehållen solidi- tet.

Den soliditetsförsvagning som inträffat i det svenska näringslivet (fig. 5.13) har i viss mån varit självvald. Så länge företagens genomsnittliga skuldränta understigit räntan på det totala kapitalet har det varit förmånligare att finansiera expansion med främmande kapital än med eget. I detta avseende har förhållandena inte varit annorlunda för kooperativa företag än för andra, även om gränsen för finansiellt oberoende visavi kreditgivare sannolikt ställs högre i kooperation än i andra företagsformer.

Det är självklart att tendensen mot fallande soliditet måste stoppas någonstans på vägen ner mot noll. Det gäller alla företag. Utan att här ange någon speciell nivå för soliditetens lägsta gräns— den optimala soliditeten är ju aldrig absolut och entydig utan beroende av lönsamhetsnivå, önskvärd expan—

sionstakt, verksamhetens målsättning, branschtillhörighet etc. så tycks på senare år ett allt tydligare önskemål i samhället vara att på nytt stärka företagens balansräkningar med eget kapital. Statsmaktemas uttalade syfte har bl. a. varit att höja företagens investeringsnivå och att trygga sysselsätt— ningen.

Om enskilt näringsliv svänger så måste kooperationen svänga med. En omställning enbart från fallande soliditet till en stabilisering av det egna kapi- talets relation till skulderna innebär dock sannolikt en större påfrestning och en starkare omställning för de kooperativa företagen än för övriga.

Företagen, de kooperativa likaväl som de enskilda, har i princip haft två möjligheter att höja soliditeten. Den ena vägen går genom ett sparande inom företagen, dvs. via konsolidering, den andra vägen är att nytt sparande tillförs företagen som riskbärande kapital.

Frånvaron av en kooperativ aktiemarknad, den ideologiska spärren mot att inbjuda främmande kapital med rösträtt, det egna kapitalets begränsade förräntningsmöjligheter, allt detta hindrar de kooperativa organisationerna från att snabbt kanalisera in nytt egenkapital i föreningarna. Företagens själv- finansieringsförrnåga har samtidigt krympt. Detta har försatt de kooperativa föreningarna till stora delar i en ny och främmande kapitalanskaffningssitua- tron.

Soliditetens utveckling

De kooperativa föreningarnas soliditet kan diskuteras från två utgångspunk- ter. Den ena gäller soliditetens utveckling, den andra gäller frågan huruvida den önskvärda nivån på soliditeten är annorlunda i ett kooperativt företag än i ett enskilt.

Det torde vara klart att oavsett den önskvärda soliditetsnivån måste utvecklingen av de kooperativa företagens soliditet följa det övriga näringsli- vets. Att avstå från en sådan följsamhet skulle försämra de kooperativa företagens relativa konkurrenssituation, bl. a. på kreditmarknaden.

Av kooperationsutredningens kartläggning av de kooperativa företagens soliditet] framgår dels att nivåskillnaden mellan de kooperativa företagen och de börsnoterade är relativt stor, dels att soliditetsfallet i den kooperativa sektorn varit kraftigare än bland de börsnoterade företagen.

Som tidigare påpekats är det svårt att göra exakta soliditetsjämförelser mellan olika typer av företag. Skillnaden i soliditetsnivå på genomsnittligt 9 1 Efter hemställan av procentenheter mellan kooperationen och börsbolagen är dock av en kooperationsutredningen anmärkningsvärd storlek. Fallet i soliditet under 1970-talet tycks också 979-"10117 haritluägget

, . . .. . . .. till föreningslagen en jus-

genomgaende ha varit betydligt storre 1 den kooperativa sektorn an bland tering skett av det lagfäs- börsbolagen. Gapet mellan soliditeten i kooperationen och börsbolagen har ta taket för insatsräntans således vidgats under 1970-talet. höjd (SFS 1980:1105).

Fig. 5.13 Soliditetens ut— veckling/ör kooperatio- nen och börsbolagen (1970—1979) enl. urval sid 188.

Soliditet procent

Börsnoterade företag

1 7 &, ' Kooperationen

1970 71 72 73 74 75 76 77 78 79 År

Tabell 5.3 Jämförande soliditetsutveckling 1970—1978

År Kooperationen” Börsbolagen Nivåslcillnad kooperationen/ börsbolag

1970 23,8 31,1 7,3 1973 21,5 31,3 9,8 1978 16,8 27,4 10,6

Genomsnitt 21,2 30,0 8,8 1970—1978

Fall —7,0 (= 29,4 %) — 3,7 (11,9 %)

Vid beräkning av soliditet och räntabilitet för den kooperativa sektorn har de skogskooperativa företagen redovisats endast undantagsvis p. g. a. den snedbelastning på medelvärden detta annars skulle medföra. Soliditeten här exkl. skogen. Eget kapital i soliditetsberälminwma inkluderar halva Obeskattade reserven.

Variationerna mellan olika kooperativa organisationer är dock stora. Huvud- delen av den negativa utvecklingen är knuten till den konsumentkooperativa sektorn, medan den lantbrukskooperativa uppvisar en starkare soliditetsut-

veckling också vid medräknande av skogskooperationen. Det hindrar inte att också de övriga lantbrukskooperativa företagens soliditetsfall varit något kraftigare än börsbolagsgruppens. Skillnaden mellan lantbruks- respektive konsumentkooperationen framgår av tabell 5.4.

Tabell 5.4 Soliditetens utveckling i kooperationen

År Kooperationen Lantbrukskooperationen Konsument- Börs-

totalt ———————————————— kooperationen bolag Exkl. skog lnkl. skog

1970 23,8 27,8 19,3 22,9 31,1 1973 21,5 28,8 19,3 19,7 31,3 1978 16,8 23,2 14,8 14,8 27,4 1979 17,1 23,8 15,0 15,0 28,1

Genomsnitt 21,2 26,3 19,2 19,6 30,0 1970—1978 Fall —7,0 —4,6 —4,5 —8,1 —3,7 Uppgång 1979 +0,3 +0,6 +0,2 +0,2 +0,7

Både i kooperationen och i börsbolagen inträffade den viktigaste förändringen under åren 1974—1976. Brottet på kurvan tycks ha blivit kraftigare i de kooperativa företagen än bland börsbolagen. Detta kan delvis tillskrivas den kooperativa sektorns starkare branschbundenhet, exempelvis anknytningen till detaljhandeln. Bland börsbolagen är branschspridningen givetvis större och speciella branschproblem fäller inte stora utslag.

Det finns anledning att även fasta uppmärksamheten vid 1979 års utveckling, ett år då soliditeten stabiliserades i näringslivet som helhet. Bland börsbolagen steg andelen egenkapital från 27,4 % 1978 till 28,1 % 1979 (+0,7 procentenheter). Detta innebär en starkare förbättring än för de kooperativa företagen. Förbättringstakten inom lantbrukskooperationen tycks ha gått väl i takt med börsbolagen medan konsumentkooperationens tidigare eftersläp- ning har förstärkts.

Soliditetens nivå

1 diskussionen om den kooperativa företagsformens villkor för kapitalanskaff- ning har börsbolagen genomgående använts som jämförelsegrupp. Man kan då uppmärksamma att börsbolagens genomsnittliga soliditet under 1970-talet ligger på 28,1 % mot hela näringslivetsI 19,5 %. Kooperationens soliditet är således mer jämförbar med nivån för hela näringslivet, dvs. innefattande också de mindre företagen. Är då jämförelser av soliditetsnivån med enskilda företag alls ändamålsenlig? Svaret är förmodli- gen att kooperationens soliditetsnivå och kapitalbehov måste prövas i första hand på självständiga grunder. Egenkapitalet i kooperationen kan anses vara ett buffertkapital för koope- 1 Samtliga näringar och rativ trygghet och oberoende och en försäkring om rimliga marknadsvrllkor företagsstorlekar enligt för medlemmarnas ekonomiska prestationer (köp - leverans etc.). Buffertka— Statistiska Centralbyrån.

Fig, 5.14 Soliditetens ut- veckling inom koopera- tionen 1969—1979, enligt _ urval sid 188.

1 Även om verksamheten drivs i aktiebolagsforrn, t. ex. skogskooperatio— nens förädlingsindustrier, måste den anses vara kooperativ. Verksamhe- ten skall betjäna ett med- lemsintresse och ytterst finansieras av primär— medlemmama.

Soliditet procent .

1970 71 72 73 74 75 76 77 78

_— Börsbolagen inkl. överavskrivningar (Findata) Börsbolagen exkl. överavskrivningar (Aktiv Placering) .............. Lantbrukskooperationen exkl. skogen -._.—.- Lantbrukskooperationen inkl. skogen ”ooo-00” Konsumentkooperationen ----- Kooperationen totalt (exkl. skogen)

pitalets mer passiva roll i kooperationen skulle svara mot riskkapitalets mer aktiva funktion i aktiebolaget, där risktagandet kopplas till förväntningar om växande kapitalförräntning och marknadsexpansion.

En sådan grov beskrivning hindrar självfallet inte att också ett aktiebolag kan betrakta sitt riskkapital som buffertkapital likaväl som kooperationen i hög grad behöver utnyttja egenkapitalets riskbärande funktion; satsningarna inom skogsägarrörelsens förädlingsdel är ett sådant exempel, OKzs investe- ringar i raffmaderiverksamheten är ett annat.

En kooperativ integration framåt eller bakåt i produktionskedjan kan vara vansklig och medföra en stark risk även om verksamhetens yttersta syfte är att trygga medlemmarnas marknadsvillkor. När integrationen dessutom är kapitalintensiv kan det samlade risktagandet det kommersiella och det finansiella bli såpass stort att det kan ifrågasättas om en sådan riskgrad lämpar sig för den kooperativa företagsformen.l Risktagande vid en koope- rativ integration kan också betraktas som en balansgång mellan medlemsin- tresset på kort och lång sikt. För bostadskooperationen t. ex. kan en

79 År

integration bakåt och framåt, från markinnehav till bostadsfördelning vara av stor betydelse för att trygga medlemmarnas krav och rätt till bostäder.

Den grundläggande principiella skillnaden i synen på egenkapitalets riskbärande roll mellan den kooperativa föreningen och det enskilda aktie- bolaget hindrar dock inte att behovet av egenkapital i den kooperativa företagsformen kan vara lika stort som i den enskilda sektorn.

Traditionen inom framför allt KF hävdar att det kooperativa soliditetsbe- hovet i själva verket kan bedömas som större än i den enskilda sektorn. Det kan vara för att säkerställa en kooperativ tillväxt under oberoende. I samma riktning verkar frånvaron av en öppen kooperativ egenkapitalmarknad, som understryker behovet av ett väl tilltaget buffertkapital. Kapitalförsörjningen måste vara i förväg tillgodosedd med interna medel eftersom ingen given extern kapitalkälla finns.

Liksom börsbolagen har den etablerade kooperationen i stor utsträckning karaktär av storföretagl vilket stärker kapitalbehovet. Kapitalbehovet ökas genom medlemmarnas förväntan om överskottsfördelning.2 Det stegras också av kostnader knutna till ett av samhället påfordrat socialt ansvar för större företag. Storföretagsfaktom höjer också det kooperativa soliditetskravet.

Kooperationens egna kvalitativa mål gentemot främst sina medlemmar social hänsyn, demokratisk organisation, utbildning etc. — är samtidigt den kanske mest speciella bland de kapitalhöjande faktorerna. Också denna bidrar till att försvåra kooperationens möjligheter att uppnå en godtagbar soliditets- nivå.

Samtidigt verkar flera andra faktorer i den andra riktningen, nämligen mot ett lägre behov av egenkapital i kooperationen.

Liksom i andra företag styrs det kooperativa riskelementet i första hand av den ekonomiska miljön, dvs. graden av konkurrens och konjunkturvariabili- tet. Branschtillhörigheten är sannolikt minst lika viktig för soliditetsnivån som företagsformens krav och institutionella villkor.

Den ”kooperativa branschen” är traditionellt liktydigt med människors basbehov —- livsmedel, bostäder etc. —- där en stabil efterfrågan normalt gör risktagandet förhållandevis lågt. Den etablerade kooperationens inriktning på basbehov är inte slumpmässigt tillkommen i syfte att finna en ”nisch” för kapitalets förräntning, utan är fast förankrad i kooperationens grundläggande mål och inriktning. Därför är den också långsiktig.

Livsmedelssektom är gemensam för KF- och LRF-verksamhetema. Den kännetecknas av en långsiktig stabil efterfrågan, förhållandevis små konjunk- tursvängningar och begränsad importkonkurrens. Normalt leder detta till en låg rörelserisk och en stabil lönsamhet som kräver ett begränsat buffertkapital. Inom den lantbrukskooperativa sektorn verkar jordbruksavtalet — som påverkar mejeri-, slakteri- och lantmännenföreningama för en begränsad företagsrisk både den kommersiella och den finansiella risken dämpas genom marknadskompensationer vid de regelbundet återkommande förhand- lingarna med staten likaväl som branschmässiga lönsamhetstoppar där kapas i den mån de uppstår.

Samtidigt tycks den politiska risken, t. ex. prisstopp, livsmedelssubventio- nemas utveckling, ha blivit en allt viktigare faktori den ekonomiska miljö som kooperationen omges av.

Traditionellt har därför branschtillhörigheten stödd av en väl hanterad

1 Se ”Kooperationen i Sverige, SOU 1979:62. 2 Kooperationen är lik- som börsbolagen "utde- lande” företag till skill- nad från fåmansägda fö- retag där utdelningen antar speciella former. Utdelningskravet i storfö- retagen kan här betraktas som en finansiell belast- ning som höjer soliditets- kravet.

medlemstillväxt — skapat ett relativt lugnt och jämnt kapitalflöde i de kooperativa föreningarna. Det gäller såväl konsument- som lantbrukskoope- rationen. Samtidigt har förhållandet sannolikt bidragit till en känsla av osårbarhet hos kooperatörema. Detta kan ha påverkat vakthållningen kring det egna kapitalet. ””Hotbilden'” har varit svag, kanske närmast obefintlig.

Kooperationens starka soliditetsfall under slutet av 1970-talet kan sam- manhänga med denna upplevelse av stabilitet. Möjligheterna att stoppa nedgången i soliditeten tycks inte alltid ha utnyttjats. Samtidigt skall kooperationens tröghet till anpassning vid förändringar betraktas som bidragande orsak till det starka soliditetsfallet.

Ytterligare en faktor bör nämnas för att göra soliditetsbilden mer fullstän- dig, nämligen de kooperativa organisationemas ”bankverksamhet". Variatio- nerna mellan olika organisationer och branscher är stor, men den kooperativa traditionen att motta sparmedel från och ge kredit till medlemmarna har genom balansomslutningens ökning en automatisk soliditetssänkande effekt. lnom KF-verksamheten där förhållandet är starkt etablerat kan soliditetseff- ekten beräknas uppgå till 2 år 3 procentenheter. Sammanfattningsvis: Kooperationens soliditet har utvecklats mer oför- månligt än börsbolagens. ”Gapet” har vidgats på ett sätt som inger en viss oro. Kooperationen är till sin konstruktion mindre inriktad på risktagande än många börsnoterade företag. Bl. a. detta kan motivera en lägre soliditetsnivå än börsbolagens. Skillnaden i risktagande motiverar dock knappast den nuvarande skillnaden i soliditetsnivå, speciellt inte om den politiska risken ökar och kooperationens bristande finansiella flexibilitet beaktas. Slutsatsen synes bli att kooperationen är underförsörjd med eget kapital. Detta kan ge företagsformen ett handikapp i dess utveckling.

Kapitalets tillväxttakt

För att komplettera bilden av soliditetens utveckling skall här kortfattat diskuteras några ytterligare finansiella variabler. Samtidigt med ett starkare soliditetsfall har kooperationens expansionstakt

Miljarder kr Totalt kapital , r ' , 15 I, ' . o ' I . - ' Skulder

10

Fig. 5.15 a Kapitaltill- Eget kapita'

växt i konsumentkoope- _ , _ . . rationen (miljarder kr). 1970 71 72 73 74 75 76 77 78 År

Miljarder kr Totalt kapital ,! [I 200 I / I ,, ., . Skulder . 0

150. I, __ .'

Eget kapital

Fig. 5.15 b Kapitaltill- _ växt i börsbolagen (mil- 1971 72 73 74 75 76 77 78 År jarder kr).

varit svagare än börsbolagens. Detta gäller framför allt konsumentkoopera- tionen och har delvis en direkt branschmässig anledning.

Som framgår av figur 5.15 a har konst!mentkooperationens totala kapital- stock vuxit med ett årsgenomsnitt av 8.9 %. Det är betydligt långsammare än börsbolagsgruppens 14 %.

Huvuddelen av expansionen inom konsumentkooperationen har finansie- rats genom en låneökning på 10,3 % (delvis medlemslån). Det egna kapitalets blygsamma uppgång på 3,3 % innefattar dock direkta reservupplösningar och ger därför en överdrivet svag bild av det årliga inflödet av eget kapital i konsumentkooperationen.

Tabell 5.5 Kapitalets tillväxt i kooperationen" Genomsnittlig årlig tillväxttakt 1969—1978 (procent)

____________———-——'

Totalt Eget lnsats- Skulder kapitalb kapital” kapital ___—________———— Konsument- 8,9 3,3 6,1 10,3 kooperationen Lantbruks- 14,0 12,0 13,1 14,7 kooperationen Börsbolagen 14,0 1 1,8 8,8 15,0

___—________——————

Avser kooperationen enligt anmärkning sid 188. '? Avser balansomslutning. ( Inklusive halva Obeskattade reserver.

Fig. 5.15 c Kapitalzillväxt i lantbrukskooperationen, exkl. skog (miljarder kr).

Miljarder kr

Totalt kapital

, Skulder

Eget

. ...-ooo _ ooo-..oololooooooctoo......oo... oo' kapltal

ANQAGQNIGDCD

1969 70 71 72 73 74 75 76 77 78 År

Inom de tre lantbrukskooperativa basrörelsema ligger den årliga tillväxt- takten under 1970-talet i nivå med börsbolagsgruppens med en ökning på 14 %. (Fig. 5.15 c).

LantbrukskOOperationens expansion under 1970-talet torde ligga över en för näringen normal tillväxttakt. En jämfört med 1960-talet generösare syn på jordbrukets näringspolitiska ställning medgav relativt gynnsamma jordbruk- savtal. Detta förhållande bidrog till att finansiera en starkt rationalisering och mekanisering av jordbruksdriften. Det har också upp en ökad efterfrågan respektive leveransvolym riktad mot de lantbrukskooperativa föreningarna. Det finns ingen större anledning att tro att 1970-talets expansion upprepas under 1980-talet.

Lantbrukskooprationens relativt goda år till trots når expansionstakten ändå inte riktigt upp till börsgruppens nivå. Samtidigt har tillväxttakten av eget kapital löpt förhållandevis smidigt.

Investeringarna

Till bilden av expansionstakten och dess finansiering hör också kooperatio- nens benägenhet att investera. Som framgår av tabell 5.6 ligger börsgruppen avsevärt högre" än de kooperativa föreningarna.

Tabell 5.6 Kooperationens investeringskvota 1969—1978.

Konsument- Iantbruks- Börsbolag kooperatio- kooperationen nen exkl. skog inkl. skog ___—__________ 1969 5,6 2,1 6,7 9,8 (1970) 1973 9,4 2,9 3,1 ' 8,2 1978 2,6 2,5 4,9 8,1 Genomsnitt 1969—1978 6,2 2,6 5,1 8,8

___—_—__——_———_—

" lnvesteringskvoten är beräknad som investeringar i anläggningstillgångar i procent av omsättningen.

Lantbrukskooperationen frånräknat skogen har en låg men jämn investe- ringstakt. Om skogskooperationen lyfts in i statistiken fördubblas investe- ringskvoten genomsnittligt men ligger fortfarande lägre än börsbolagsgrup-

pens.

15— lnveste ri rigs—— kvot 209. 2 100 Fig. 5.16a Lantbruksko- operationen (exkl. skog). Investeringar (mkr) resp. investeringskvot (%)

1969 70 71 72 73 74 75 76 77 78 År 1969-1978.

Den förhållandevis låga investeringstakten i lantbrukskooperationen rim- mar illa med tillväxttakten i balansomslutningen som ju varit nästan i nivå med börsgruppens. Förklaringen kan ligga i kraftiga och inflationsbetingade höjningar av lagervärden som blåser upp balansomslutningen. Det kan också förklaras med att många anläggningsinvesteringar görs fortlöpande i form av successiva moderniseringar inom de gamla murarna. Sådana kontinuerliga ”vardagsinvesteringar” med snabb avskrivningstid faller delvis utanför inves— teringsstatistiken. Slutligen har föreningarnas relativt kraftiga ökningar av medlemsfordringar under 1970-talet — en spegling av föreningarnas bankfunk- tion gentemot medlemmarna påverkat balansomslutningama relativt starkt.

Konsumentkooperationen har en stark topp i investeringskvoten 1972/1973. Förklaringen ligger praktiskt taget uteslutande på OK—rörelsen och dess satsningar på Scanraff-anläggningen. Från toppåret 1973 uppvisar konsu- mentkooperationen en oavbrutet och starkt fallande investeringskvot, huvud- sakligen beroende på KF:s detaljhandelsrörelse.

Mkr Procent _29. 1 1.0_0_ 10 _99 8 G_0_0. 6 129. lnvesterings- kvot Fig. 5.16b Konsument- 2 Q kooperationen. Investe- _2_ ringar (mkr) resp. inves- teringskvot (%) 1969—1978. 1969 70 71 72 73 74 75 76 77 78 År Miljarder kr Procent

20

15

lnvesteringskvot

Fig. 5.16c Börsbolagen. Investeringar (miljarder kr) och investeringskvot (%) 1970—] 978.

1970 71 72 73 74 75 76 77 78 År

Räntabilitet

Begrepp som räntabilitet och lönsamhet] används praktiskt taget aldrig i de kooperativa rörelserna. Förklaringen liggeri att resultatmåttet, det koopera— tiva överskottet, inte kan anses uttrycka en företagsekonomisk effektivitet på samma sätt som aktiebolagens vinst. I utredningens arbete har räntabilitets- och resultatmåtten använts för att påvisa föreningarnas uppbyggnad av egenkapital. En kort belysning av det kooperativa överskottsbegreppet kan därför vara motiverad.

Efter att ha tryggat sin egen överlevnad strävar den kooperativa föreningen efter att fördela en så stor del som möjligt av överskottet till medlemmarna. Eftersom medlemmarna förutom ägare också är köpare eller leverantörer (producenter) kan överskotten genom främst prispolitiken fördelas före bokslutsårets slut och därmed sänka det redovisade överskottet.

På motsvarande sätt kan en del av medlemmarnas ersättning för köp eller leverans (produktion) sparas i föreningen och fördelas först efter bokslutsårets slut. Därmed höjs det redovisade överskottet.

Genom prispolitiken — och medlemmarnas dubbla intressentroll förskjuts överskottet enligt årsbokslutet i den ena eller den andra riktningen. Årets överskott blir en osäker faktor ännu mer än i aktiebolaget och lämpar sig mindre väl som mätare av ett ”verkligt” resultat.

REes%

m _1 .., m _l—lg—ld—lJ—IHNNMM _ANQAQGQWQO—Nw

_- (DO

72 73 74 75 76 77 78 År

1970 71

& Lantbrukskooperationen: den övre kurvan & anger räntabilitet före efterlikvider och den undre kurvan efter efterlikvider Konsumentkooperationen Börsbolagen

_rMWbU'IONlm

1970 71

' Räntabilitet och lön- samhet behandlas här som synonyma begrepp. De avser att mäta den förräntning som årets överskott ger på det i fö- retaget arbetande kapita- let.

Fig. 5.17a Räntabilitet på totalt kapital (före skatt) 1969-1978.

Fig. 5.171) Räntabilitet på eget kapital (efter skatt) 1969—1978.

72 73 74 75 76 77 78 År

Prispolitiken ger föreningarna den tekniska möjligheten att praktisera kooperativ resultatutjämning. Marknadssituationen avgör emellertid i vilken utsträckning som resultatutjämningen är möjlig. Vid en prisnivå som etableras på en viss marknad under stark konkurrens är utrymmet mindre för en självständig och kooperativt långsiktig prispolitik. Den konsumentkoope- rativa sektorn arbetari en sådan marknad. På den lantbrukskooperativa sidan föreligger däremot ofta marknadsdominans, och företagens prispolitik funge- rar här inte sällan som en betydelsefull resultatutjämnande faktor.

Förhållandet kan avläsas i nedan redovisade räntabilitetstal för lantbruks- kooperationen (fig. 5.17a och b). Vid utvecklingen av senare års praxis inom lantbrukskooperationen har efterlikvid/återbäring alltmer kommit att redo— visas som en kostnad och inte som en bokslutsdisposition trots att den ofta fördelas först efter bokslutsårets slut. För att söka belysa den lantbruksko- operativa resultatutjämningen har räntabiliteten angivits på två nivåer. Det förefaller av olika skäl sannolikt att en stor del av nu redovisade efterlikvider är att betrakta som en fördelning i efterhand av ett marknadspris till medlem- men. I spannet mellan den högre och den lägre räntabilitetsnivån tenderar den ”verkliga” nivån sannolikt att ligga kring det lägre gränsvärdet.

l nedanstående tabeller för räntabilitet (tabell 5.7 och 5.8) på totalt och eget kapital har de båda gränsvärdenas genomsnitt angivits för lantbrukskoopera- tionen. Med medelvärdet som utgångspunkt är lantbrukskooperationens räntabilitet på totalt kapital (före skatt) 8,3 % i genomsnitt under en tioårsperiod. Det är lägre än börsbolagens genomsnittsnivå på 9,5 % men högre än konsumentkooperationens 7,1 %.

Räntabilitetsnivån på eget kapital (efter skatt) visar att konsumentkoope- rationens 1 1,6 % överstiger både lantbrukskooperationers och börsbolagens nivåer. Förklaringen ligger bl. a. i konsumentkooperationens låga och starkt fallande soliditet under perioden.

Tabell 5.7 Räntabilitet på eget kapital efter skatt 1969—1978 (procent)

År Lantbruks- Konsument- Börsbolagen kooperationen” kooperationen

1969 5,4 13,7 8,0 (70) (16,0) 1973 4,8 17,6 17,0 (12,7) 1978 7,3 1,6 4,2 (15,5)

Genomsnitt 5,2 1 1,6 1 1,2 1969—1978 (14,7)

Medelvärde = 9,9

Avser lantbrukskooperationen exklusive skogen. Siffror inom parentes anger räntabilitetsnivån när efterlikviden betraktats som en bokslutsdisposition (= resultatet före efterlikvider). Mede/värdet för perioden av räntabilitetsnivåema (resultatmåttet beräknat före respektive efter efterlikvid) framgår sist i tabellen.

Tabell 5.8 Räntabilitet på totalt kapital före skatt 1969—1978 (procent)

År Lantbruks- Konsument- Börsbolagen kooperationen" kooperationen

1969 4,8 7,9 7,0 (10,6) 1973 4,9 8,8 12,0 ( 9.7) 1978 6,6 5,4 7,2 (10.7) Genomsnitt 5,7 7,1 9,5 1969—1978 (10,8)

Medelvärde” : 8,3

Sc kommentar tabell 5.7.

För den kooperativa sektorn har räntabilitetens utveckling ett större värde att redovisa än dess nivå. Både konsument- och lantbrukskooperationen visar här en mindre variationsgrad än börsbolagen. Det sammanhänger bl. a. med den branschstabilitet som den etablerade kooperationen haft att arbeta inom.

1 lantbrukskooperationen har räntabiliteten under senare delen av 1970- talet överträffat övrigt näringslivs, inte minst vad gäller stabilitet och uthållighet.

Med ett sådant bidrag till den relativt starka volymexpansionen under 1970-talet har några egentliga finansieringsproblem knappast existerat inom den lantbrukskooperativa bassektom som helhet. Av flera skäl kan man förmoda att en upprepning av denna förhållandevis gynnsamma situation knappast inträffar under 1980-talet, åtminstone inte under dess första hälft.

Vad gäller räntabilitetsutvecklingen i den konsumentkooperativa sektorn tycks denna mer följa övrigt näringslivs. Den kan därför inte heller under 1980-talet förväntas bli en utanför branschbundenheten — särpräglad finansieringfaktor.

5.3.2 Insatskapitalets utveckling och villkor

De gemensamma principerna för kooperativ kapitalanskaffning hindrar inte att finansieringsfrågan kan skilja sig avsevärt även mellan strikt kooperativa föreningar. Grunden för skiljaktighetema är medlemmarna. Anknymingen mellan medlem och förening kan vara olika beroende på medlemmarnas ekonomiska ställning, deras ekonomiska bindningsgrad till föreningen och karaktären av det medlemsbehov föreningen skall tillfredsställa. Skiljaktlig- hetema kommer finansiellt till uttryck främst genom insatskapitalets upp- byggnad.

Den medlemsstyrda skillnaden i kooperativ finansiering bedömer vissa forskare som så pass signifikant att den kan utgöra grunden för två helt skilda kooperativa teorier. Gränsen kan schablonmässigt dras mellan konsument— respektive producentkooperationen. Skillnaden kan grovt beskrivas som att producentkooperationen normalt har tätare ekonomisk bindning till sina medlemmar och färre möjliga medlemmar än konsumentkooperationen.

' Se vidare Arbetskoope- ration, SOU 1980:36.

Fig. 5.18a Eget kapital i lantbrukskooperationen (exkl. skogen).

För att söka belysa finansieringsproblemen från producent- respektive konsumentkooperativ synvinkel exemplifieras här producentkooperationen med lantbrukskooperativa föreningar och konsumentkooperationen med konsumentföreningar. Det kunde finnas anledning att speciellt avskilja sådana producentkooperativa föreningar där medlemmarna tillskjuter sin egen arbetsinsats (arbetskooperativ). Delvis liknar deras problem med kapitalanskaffningen dock de lantbrukskooperativa föreningamas.l

Som tidigare diskuterats kan det egna kapitalet i en kooperativ förening uppdelas i ett individuellt ägt medlemskapital, dvs. insatser, och ett kollektivt ägt medlemskapital med fonder av olika slag (reservfond, dispositionsfond, balanserade vinstmedel).

Distinktionen mellan individuellt och kollektivt ägt medlemskapital är finansiellt viktig. Det beror på att insatskapitalet är rörligt och kan avtappas ur föreningen genom medlemmars utträde. Det utgör därför en mer instabil komponent i kooperativets kapitaluppbyggnad än det kollektiva kapitalet. Men det beror också på att dessa bägge typer av medlemskapital representerar olika ideologiska profiler.

Insatskapitalet markerar den konkreta ekonomiska anknytningen mellan medlemmen och hans förening. Ett visst mått av insatskapital är därför viktigt för att stärka medlemmens ekonomiska solidaritet (köp- eller leveranstrohet) med föreningen. Insatskapitalet markerar också medlemmens ideologiska band till föreningen som medlemsstyrd självhjälpsorganisation.

Det kollektiva kapitalet däremot är mer anonymt för den enskilde medlemmen. Från ideologisk synpunkt representerar det samverkansidén men också kapitalets underordnade rätt för individen. Förmögenhetstillväx- ten ackumuleras kollektivt i föreningen och inte individuellt hos medlem- men.

Balansen mellan individuellt och kollektivt medlemskapital skiljer sig åt mellan olika kooperativa organisationer. Denna ”komponentmix" av eget kapital kan betraktas som huvudsakligen medlemsstyrd. Att vidmakthålla

Insatskapital, beskattade reserver och Obeskattade reserver (här hälften av redovisade Obeskattade reserver en— ligt balansräkningen) i förhållande till eget kapital i genomsnitt under perioden 1969—1978.

Insatskapital 49,9%

Beskattade reserver 30.5 % & Obeskattade reserver 19,6%

Eget kapital i Kansu- Eget kapira/i börsbolagen men tkaapera tionen ( F I NDA TA)

Insatskapital, beskattade reserver Aktiekapital, beskattade reserver och obeskattade reserver i för- och obeskattade reserver i för- hållande till eget kapital. 1 genom- hållande till eget kapital. 1 genom- snitt under perioden 1969—1978. snitt under perioden 1970—1978.

sk

X_— lnsatskapital 17,0 % t', Aktiekapital 32,1 % [:| Beskattade reserver 50,3 % [] Beskattade reserver 35,7 % % Obeskattade reserver 32,7 % % Obeskattade reserver 32,2 %

eller återställa en sådan balans styr också metod och inriktning för kapital— frågomas lösning inom kooperationsutredningen.

Som framgår av figur 5.l8a så utgör insatskapitalet genomsnittligt om- kring hälften av totalt eget kapital i lantbrukskooperationen. I börsbolagen består det egna kapitalet till en tredjedel av aktiekapital. Däremot begrän- sas insatskapitalets andel i konsumentkooperationen till 17 % dvs. ungefär en femtedel av det egna kapitalet. Man kan påstå att i de lantbrukskooperativa/öreningarna uttrycks den täta ekonomiska bindningen mellan medlem och förening genom att insatserna, dvs. det individuellt ägda medlemskapitalet, intar en dominerande plats i det egna kapitalets struktur. Det kollektiva medlemskapitalet utgör en mindre andel av kapitalbildningen. I de konsumentkooperativa föreningarna är förhållandet det motsatta.

5.3.2.1 Lantbrukskooperationen

I lantbrukskooperationenl är medlemmens beroende av föreningens betal- ningsfönnåga stor eftersom föreningarnas sammanslagna utbetalningar utgör i det närmaste hela hans inkomst. ”Utdelningsandelen” är, som tidigare påvisats, hög i de lantbrukskoopera- tiva föreningarna. Den uppgår i genomsnitt till 2/3 av det totala överskottet. Tendensen förstärks av flera faktorer. Dit hör medlemmarnas förmåga att på stämmor och kretsmöten formulera krav som riktar ett förhållandevis starkt

Fig. 5.18b Eget kapital [ konsumentkooperatio- nen.

Fig. 5.180 Eget kapitali börsbolagen.

] Lantbrukskooperatio- nen diskuteras här i för- sta hand med utgångs- punkt i branschema me- jerier, slakterier och lant- männenföreningar.

] Uppgiften grundas på ett representativt urval av större lantbrukskoope- rativa föreningar. Ök- ningstakten är lägre om även mindre föreningar medtages och fusionseff- ekter beaktas.

effektivitetstryck på företagsledningama. En konsekvens blir styrelsemas vilja att redovisa en hög betalningsförmåga. Den kooperativa konkurrensen, dvs. medlemmarnas jämförelser med andra föreningars betalningsförmåga, accen- tuerar ytterligare betalningspressen på företagsledningama.

Trots den höga utdelningsandelen har de lantbrukskooperativa föreningar- na byggt upp ett starkt insatskapital. Det uppgick under 1970-talet i genomsnitt till 49 % av totalt eget kapital. Det är en högre andel jämfört med börsbolagen (32 %) och konsumentkooperationen (17 %).

Förklaringen ligger i den förhållandevis höga återgången av medlemmarnas efterlikvider till insatskapitalet. Brutto återförs genomsnittligt 1/3 av med- lemmamas efterlikvider till insatskapitalet. Genom att samtidigt medlemmar utträder avtappas insatskapitalet. Nettoejfektcn av efterlikvidemas återgång till insatsen reduceras därför från ca 30 % till ca 19 % (1970-talet).

Man kan således påstå att medlemmamas krav på företagsledningama att redovisa en hög betalningsförmåga finansiellt kompenseras genom den förhållandevis höga återgången av medlemslikvidema till insatskapital. Den integrerade ekonomin mellan bonden och föreningen innebär därför att en hög betalningsförmåga långsiktigt gynnar också föreningens ekonomiska intressen.

Denna ordning har lett till att insatskapitalets uppbyggnad i långa stycken kunnat försiggå i betryggande former. Andelen insatser av totalt eget kapital under en tioårsperiod har visserligen sjunkit från 50,0 % till 44,7 % (tabell 5.9). Samtidigt har dock den genomsnittliga årsökningstakten av inbetalade insatser i lantbrukskooperationen uppgått till 13,1 %.1 Detta är betydligt högre än inflationens ökningstakt (9 %). Eftersom tillväxten av totalt kapital samtidigt har uppgått till 14 % har insatsbetalningama trots den avsevärda ökningen inte kunnat hålla samma ökningstakt. Soliditetens försvagning är därföri första hand knuten till insatskapitalet.

Tabell 5.9 Egenkapitalets fördelning 1969—1978 i lantbrukskooperationen (procent)

Insatser Besk. Obesk. reserver reserver 1969 50,0 29,3 20,7 1973 52,2 31,4 16,4 1978 44,7 32,0 23,3

Figur 5.19 illustrerar insatskapitalets starkt sjunkande andel av det egna kapitalet. Sambandet med inflationsutvecklingen syns viktig liksom den volymökning som tog fart i mitten av 1970-talet inom lantbrukskooperatio- nen. Den accentuerade insatsproblemet. Expansionen finansierades i huvud— sak med en ökning av skulderna. Den relativa krympningen av insatskapitalet inom det egna kapitalet har försiggått jämsides med egenkapitalets minskning av totalkapitalet. Trots den inflationsanpassning (indexering) av insatsskyldigheten som gäller inom stora delar av föreningsrörelsen har således insatsemas andel av totalt eget kapital inte kunnat hållas intakt. Detta framstår i och för sig som relativt självklart eftersom den allmänna expansionstakten i lantbrukskoope- rationen avsevärt överstigit inflationen.

Procent

50

45

40 insatskapital

35

Obeskattade fonder & ... oo... ", sx oo...".... J,.

" T.d'_ _-" " Beskattade fonder .

30

25

20 Fig. 5.19 Utvecklingen

av egenkapitalets kom- ponenter i % av eget ka- pital. Lantbrukskoopera-

1970 71 72 73 74 75 76 77 78 År tionen.

Inflationen ger dock en speciell konsekvens. Den yttrar sig i att medlem- marna av olika skäl fullgör en allt mindre del av insatsskyldigheten. En insatsskyldighet som höjs i takt med inflationen räcker således inte till för att kompensera ens inflationsutvecklingen. Som exempel kan nämnas att andelen inbetalade insatser i förhållande till insatsskyldigheten inom mejeri- föreningen Arla minskat från 65 till 57 % från 1977 till 1979. Inom Slakteriför- eningen Farrnek har motsvarande andel minskat från 60 % 1976 till 50 % 1979.

Andelen inbetalade insatser i förhållande till insatsskyldigheten uppvisar följande bild för år 1979:

Organisation Inbetald andel Mejeriorganisationema (ll föreningar) 56 % Slakteriorganisationema (4 föreningar) 50 % Lantmännenorganisationema (19 föreningar) 55 %

Som exempel från skogsägarorganisationen anges att andelen inbetalda insatser för Södra Skogsägarna är 36 % och för Mälarskog 39 %.

Orsakerna till den låga inbetalningsandelen av insatserna ligger i kombina— tionen av inflation och en utdragen amorteringstid. Även om insatsskyldig- heten indexanpassas ger den långa amorteringstiden en automatisk eftersläp- ning av insatsbetalningama. Inflationen springer så att säga alltid en bit före amorteringama. Ett räkneexempel kan belysa frågeställningen:

En förening har en balansomslutning av 100 och ett insatskapital av 30 under år 0. Inflationen antas vara 100 under kommande iO-årspen'od. Balansomslutningen bör då vid periodens slut uppgå till 200 och det teoretiska insatskapitalet till 60 för att soliditeten skall vara oförändrad. Om föreningen antas ha en amortering av varje års insatsökning med IO, ger detta effekten att det verkliga insatskapitalet vid det tionde årets slut kommer att uppgå till mellan 45 och 50 i stället för målsättningen på 60. Soliditeten sjunker således från 30 till 23 trots att insatsskyldigheten ökas i takt med inflationen.

l praktiken ger detta förhållanden som konsekvens att insatsskyldigheten varje år måste stiga mer än balansomslutningen för att insatskapitalets andel av balansomslutningen skall hållas intakt.

Förutom av inflationen berörs insatskapitalet av lantbrukets starka struk- turomvandling (se fig. 5.20). Denna har flera besvärande konsekvenser för insatskapitalets uppbyggnad. En sådan gäller medlemmarnas åldersstruk- tur.

Man finner ofta en väsentlig del av insatskapitalet i en förening hos medlemmar t. o. m. över 60 år. Det är inte ovanligt att medlemmar över 50 år svarar för 2/3 av inbetalt insatskapital.l Ett större antal medlemmar inom lantbrukskooperationen kommer att säga upp sitt medlemskap under 1980- talet. Jordbrukets allmänna strukturförändring innebär att fler äldre medlem- mar ersätts av färre yngre medlemmar.

Med medlemskårens föryngring följer två förhållanden som påverkar föreningens finansieringsstruktur negativt. Dels att de äldres fullbetalade insatskapital ersätts med de yngres nyss påbörjade insatsskyldighet, dels att den yngres normalt större rörelsevolym och ökad leveranskapacitet ger proportionellt mindre insatskapital till föreningen; ett färre antal medlemmar med större genomsnittlig produktion medför att avtrappnings— och takregler i insatssystemen får genomslag. Av varje omsättningskrona får föreningen in allt mindre i insatsamortering.

Som exempel på olika ålderskategoriers inbetalning av insatskapital återges i tabell 5.10 förhållandet inom Farmek.

l Att söka ge en tillfredsställande bild av insatsskyldigheten respektive inbetalda insatser för en genomsnittlig medlem i lantbrukskooperationen är förenat med stora svårigheter. Variationsmöjlighetema är mycket stora med hänsyn till bl. a.: skiftande insalsbestämmelser i olika föreningar; skiftande kombinationer av produktionsinrikt- ning(det finns t. ex. ingen statistisk koppling mellan medlemskap i mejeri—, slakteri- och lantmännenföreningar för en mjölkproducent); medlemskapets längd och leveransak- tivitet.

Ett stort antal föreninpr hanterar fortfarande sina medlems- och insatsregister manuellt. För dessa föreningar saknas ofta uppgifter om total insatsskyldighet. LRF:s föreningsstatistik sammanställs ej centralt. Detta medför att årlig insatsbetalning för genomsnittsmedlemmen inte finns framräknad. Denna fråga sammanhänger även med hur ofta en förening gör rensningar i register över medlemmarna och därmed i vilken utsträckning äldre passiva medlemmar finns i föreningen.

Tabell 5.10 Olika medlemsgruppers insatsbetalningar i F armek 1979 (procent)

Ålder —39 40—49 50—59 60—66 67— Totalt Aktiva 21 19 27 19 14 100 Passiva" 7 13 24 22 34 100 Totalt 19 18 27 19 17 100 Andel av insats- kapitalet 10,7 17,9 32,6 21,4 14,0 96,6!)

_________________——-

" Medlemmar som ej levererat under de senaste tre åren registreras som passiva. De passiva utgör ca 15 % av totala medlemsantalet. h Tillkommer 3,4 % av insatskapitalet som inbetalats av juridiska personer.

En annan konsekvens av strukturomvandlingen är att den stigande andelen storproducenter i föreningsrörelsen ökar svårigheterna att höja insatsskyldig- heten. Risken är stor för att denna medlemskategori då avgår ur föreningen tillfälligt eller permanent i ett strikt marginalinkomstresonemang. I stället levererar de till enskilt ägda företag utan insatskrav. Insatsskyldigheten tenderar därigenom att bli en konkurrensbelastning för den kooperativa företagsformen.

Med en ökad andel större producenter i föreningsrörelsen blir den psykologiska spärren i föreningsledningen mot en höjning av insatsskyldig- heten allt större. Den kan liknas vid en ovilja till nyemission i ett börsbolag.

Hela det beskrivna förhållandet skärps om takten i insatsamorteringama är så pass stor att den inte bara skall stiga med inflationen utan dessutom finansiera en eventuell volymökning i föreningsrörelsen.

Strukturutvecklingen har således medfört en snabb ökningstakt av insats- belastningen per medlem i lantbrukskooperationen. Tabell 5. 1 1 ger en bild av insatsbetalningamas ökningstakt, mätt per medlem. På tio år har insatsbetal— ningen mer än fördubblats. Ändå släpar således betalningarna efter den höjda insatsskyldigheten.

De genomsnittsvärden som anges i tabell 5. 1 1 avser både aktiva och passiva medlemmar. En genomsnittsberäkning som enbart tar sikte på aktiva medlemmar bör ge högre värden. Tilläggas kan att tabellen inte utan vidare kan användas för att fastställa genomsnittsvärden för en jordbrukares inbetalade insatser eftersom många jordbrukare har insatser i bara en eller ett mindre antal föreningar.

Tabell 5.11 Inbetald insats per medlem (kr)

År Mejeri Slakteri Lantmän Skog ___—___— 1960 900 664 558 732 1965 1 224 964 784 1 038 1970 1 734 1 371 1283 1295 1975 3019 1815 2048 1532 1979 5 213 2 472 3 432 1 734

___—___._———_——

I syfte att få en uppfattning om de totala insatsbeloppen har uppgifter om inbetalade insatser tagits fram för normalstora lantbruk i Kalmar län.

' Deklarationsundersök- ningen avser ett begrän- sat urval av lantbrukare i Kalmar län och gäller inkomståren 1977 och 1978. Undersökningen omfattar 80—90 aktiva lantbrukare med enfamil- jejordbruk med ungefär 30—50 hektar åker. Se vidare avsnitt 5.4.3

Insats/medlem Tkr

Antal medlemskap” tusental

Antal medlemskap

1970 1980

”Mejerier, Slakterier, Lantmän

Fig. 5.20 Utvecklingen av medlemskap och in- satsbetalningar per med- lem i tre lantbrukskoope-

rati va branscher ] 960—1980.

Undersökningenl gav genomsnittssiffror på 15 000—20 000 kr för år 1978. Genomsnittet för hela landet år 1981 för denna kategori av lantbruk kan med utgångspunkt i Kalmar-undersökningen uppskattas till drygt 20 000 kr.

Det kan förväntas att den beskrivna utvecklingen fortsätter under 1980- talet. Inflationen visar inga tecken till avmattning. Takten i jordbrukets omstrukturering avtar kanske något, men tendensen mot färre heltidssyssel- satta lantbrukare skärper omställningen för föreningarna vid varje genera- tionsväxling. Cirkulationsprocessen medför att avgående medlemmars fullbe- talade insatser byts mot tillkommande medlemmars nyss påbörjade insatsam- orteringar. Detta medför ett allt större finansiellt risktagande för förening- en. 1980-talets lantbrukskonjunktur kan väntas bli sämre än 1970-talets. Med hjälp av den tillfredsställande lönsamheten i föreningsrörelsen under 1970- talet parerades ett visst motstånd mot insatsbetalningar med föreningens eget sparande. Med sjunkande räntabilitet försvåras en sådan kompensation och trycket på medlemmarnas insatsbetalningar ökar sannolikt.

Det vore i och för sig inte orimligt att de lantbrukskooperativa föreningama i större utsträckning byggde upp det egna kapitalet som kollektivt medlems- kapital. Balanspunkten mellan insatskapital och övrigt eget kapital kunde med fördel förskjutas mot en större andel kollektivt kapital. Detta skulle kompensera det ökade finansiella risktagande som följer av medlemskårens koncentration. LRF stödjer också en sådan utveckling genom att rekommen- dera att tyngdpunkten i uppbyggnaden av eget kapital bör läggas mer på

fonderade överskottsmedel och mindre på insatskapitalet.l Rekommendatio- nen innebär atti den fortsatta kapitaluppbyggnaden skall förhållandet mellan ökade insatser och ökade beskattade reserver vara en på tre.

Ändå framstår tendensen mot en nära nog automatisk sänkning av insatskapitalets andel som oroande. Inflationen underminerar som synes på ett speciellt sätt de kooperativa insatsbetalningama. Insatsemas betydelse för det kooperativa medlemskapet kan då behöva uppmärksammas. LRFI gör det i följande skrivning:

"Med sjunkande medlemsantal i flertalet föreningar uppstår svårigheter att behålla realvärdet av insatskapitalet. Som allmän regel för ökning av insatserna måste gälla att de skall anpassas så att medlemmarnas ägande av föreningen aldrig kan ifrågasättas. Insatskapitalet skall också bidra till ett ökat ägarengagemang i föreningama”.

5.322 Konsumentkooperationen Inledning Kapitalfrågan grundar sig på skilda problem för konsument- respektive lantbrukskooperationen. Detta gäller inte bara strukturellt utan också sett i perspektivet av ett 1970-tal som utvecklats på helt olika sätt för de båda kooperativa huvudgrenama.

I konsumentkooperationen har en allmänt ogynnsam ekonomisk utveck— ling under 1970-talets senare del med låg räntabilitet och soliditet, låg tillväxttakt och fallande investeringskvot, brutit en traditionell kooperativ finansieringsteknik. Problemen har varit starkt branschorienterade. I första hand speglas svårighetema som en inställd återbäring. De gamla formerna för egenkapitalets uppbyggnad har ännu inte ersatts med nya.

Gemensamt för utvecklingen i konsumentkooperationen och lantbruks- kooperationen är att företagsformens speciella hinder i kapitalförsörjningen förstärkts av inflationen. Inflationen kräver en ökningstakt av det egna kapitalet som är besvärande för alla företag, men som tycks belasta kooperationen på ett speciellt sätt.

Insatskapitalets betydelse för kapitalanskaffningen är av hävd betydligt mindre i konsumentkooperationen än i lantbrukskooperationenDet uppgår till omkring 20 % av eget kapital i konsumentkooperationen mot cirka 50 % i lantbrukskooperationen.

Tabell 5.12 Utvecklingen av delar av eget kapital i procent av totalt eget kapital i konsumentkooperationen (KF, OK, HSB)

År Insatser Beskattade Obeskattade Summa reserver reserver

1969 15,6 58,4 26,0 100 1973 16,4 54,6 29,0 100 1978 19,7 53,2 27,1 100

I uppbyggnaden av eget kapital i konsumentkooperationen har i stället det kollektiva kapitalet, och i första hand reservfondsavsättningen, spelat en

' LRF:s finansutredning, mars 1980.

viktig roll. Enligt KF:s stadgar sker en avsättning till reserv— eller dispositions- fond på 15 % av överskottet, dvs. betydligt högre än föreningslagens krav på en reservfondsavsättning med 5 %. För konsumentföreningama stadgas att utöver lagstadgad avsättning till reservfonden skall avsättas ett så stort belopp att den sammanlagda fonderingen minst motsvarar ökningen av föreningens insatser i KF.

I genomsnitt har inom hela konsumentkooperationen en tredjedel av det egna kapitalet bundits i reservfonden. I kronor räknat är reservfondskapitalet genomsnittligt (1969—1978) ungefär dubbelt så stort som insatskapitalet.

Tabell 5.13 Konsumentkooperationen. Fördelningen av eget kapital (procent)

1969 1973 1978 Genomsnitt 1969—1978 Eget kapital 100,0 100,0 100,0 100,0 Obeskattade reserver 26,1 28,9 27,1 30,2 Beskattat eget kapital 73,9 71,1 72,9 69,8 därav insatskapital 15,6 16,4 19,7 17,1 reservfond m. rn. 31,4 30,5 32,2 30,1 balanserade vinst- 13,1 12,7 13,3 11,6 medel m. m. årets resultat 13,8 11,5 7,7 11,0

Reservfonden har en självständig ideologisk och finansiell betydelse i kooperationen som ett kollektivt bundet kapital och som kooperationens kanske enda egentliga riskkapital. Proportionerna mellan kollektivt och individuellt ägt egenkapital i konsumentkooperationen har dock rubbats på ett otillfredsställande sätt under senare år.

Som framgår av tabell 5.13 har insatskapitalet haft en stigande relativ betydelse som komponent i eget kapital i konsumentkooperationen. Detta ger en delvis skev bild av insatskapitalets verkliga utveckling. Speciellt gäller detta KF—rörelsen.

Soliditeten i KF-rörelsen har fallit med cirka 10 procentenheter under tioårsperioden. Vidare har direkta reservupplösningar skett efter förlustår (1977—1978). Insatskapitalets relativa betydelse av eget kapital har därför stigit automatiskt sedan 1976.

Ser man i stället insatskapitalets relativa betydelse som komponent i anskaffningen av totalt kapital framgår dess kontinuerligt sjunkande vikt.

Tabell 5.14. Kapitalet i korsumföreningtma (milj. kr)

1959 1965 1970 1975 1977 1979

Totalt kapital 1 373 2 259 3 054 3 698 4 376 4 857 Eget kapital 597 800 997 1 114 1 079 1 095 härav insatser 189 206 228 269 284 277

Insatsemas procentandel 13,8 9,1 7,5 7,3 6,5 5,7 av totalt kapital

P rocent

——_ ---N Beskattade fonder KF 6 x ,. *— X ', NSX 8___ ___- xx 55 —_—x Beskattade fonder KK X I N / X I N // X 50 NN—a __ __- 35 . _. Obeskattade fonder KK 30 . oo _ " ..'. ". '...'... '.'-o. .' . o. ,, . .. '. .. '.. .. ' ' .. . 25 _,o" Obeskattade fonder KF

o...-e.o.... ooo...

20 lnsatskapital KK

15 Insatskapital KF

71 72" 7 74 75 76 . 1970 3 77 78 År Fig. 5.21 Utvecklingen KK = Konsumentkooperationen totalt (KF, OK, HSB) av eget kapital. Konstt- KF = KF-verksamheten mentkooperationen.

Insatskapitalets allt svagare bidrag till konsumentföreningamas totala kapitalförsörjning illustreras på ett dramatiskt sätt under 1979. Då inträffade för första gången en direkt sänkning av föreningarnas insatskapital (tabell 5.14). Under 1979 hade 73 av de 157 konsumentföreningama inställt återbäringen. Det innebär att 70 % av den kooperativa försäljningen inte berättigar till återbäring.

Sambandet är tydligt mellan ett läge av noll-återbäring och av ökad utströmning av medlemmar respektive minskad tillströmning av medlemmar. Den årliga normalökningen av medlemsantalet låg i början av 1970-talet kring 2 % Fr. o. m. 1977 och i samband med återbäringspausen har medlemsstock- en stagnerat.

Medlemsantalets utveckling och genomsnittligt inbetalt insatskapital per medlem framgår av tabell 5.15.

Tabell 5.15 Medlemsantal och insatser i komumföreningama 1959—1979

År Medlemmar Insatskapital/ Inflations- (1000 st) medlem (kr) justering 1979 års prisläge 1959 1 175 161 551 1965 I 322 156 421 1970 1 605 142 308 1975 1 801 149 217 1977 1 885 151 178 1979 I 885 147 147

Insatskapitalets ökning 1959—1977 representeras enbart av nettoökningen i medlemsantalet. Däremot har insatskapitalet per medlem stagnerat i nomi- nella tal kring 150—160 kr. Korrigerat för inflationen (höger kolumn, tabell 5.15) motsvaras den nominella stagnationen av en realminskning från ca 550 kr/medlem till cirka 150 kr per medlem. Det innebär att 1959 års medlem- sinsats på 20 år har urholkats av inflationen med tre fjärdedelar.

År 1961 höjdes insatsskyldigheten i KF-rörelsen och beloppet ändrades i mönsterstadgama från 150 kr till 200 kr. Ingen ytterligare höjning har därefter skett. Man måste således konstatera att 1960—1965, då den höjda insatsskyl- digheten bör ha haft sin starkaste finansiella effekt, sjönk insatskapitalet per medlem. Inte ens det faktum att hela medlemskåren de första åren bidrog med höjt insatskapital — få hade hunnit nå insatstaket — kunde motverka en direkt minskning av det genomsnittliga insatskapitalet.

Mot denna bakgrund kan det förefalla naturligt att en ytterligare höjning av insatsskyldigheten inte tillgripits för att höja insatskapitalet. Medlemsantalets ökning har varit en effektivare väg mot höjt insatskapital än en höjd insatsskyldighet. I den stund som medlemsantalet inte ökar blir en höjning av insatsskyldigheten däremot nödvändig som enda alternativ och återstående metod. Detta speciellt i ett läge då ett mycket stort antal medlemmar nått insatstaket.

Det finns dock anledning att granska orsaken till den låga påfyllnadsgraden av insatskapitalet per medlem också i en situation när återbäring utgått, dvs. före år 1977. Parallellen till lantbrukskooperationens problem är slående: även om insatsskyldigheten höjs stiger inte insatsamorteringama per medlem. Nyemissionseffekten av höjd insatsskyldighet uteblir.

Liksom i lantbrukskooperationen kan för konsumentkooperationen feno- menet förklaras av en oförmånlig förändring av medlemsstocken. ”Alltför många” 200-kronorsmedlemmar avgår och "alltför få” lO-kronorsmedlem- mar tillkommer.

Men också på andra sätt har finansieringsflödet varit oförmånligt. Mellan 1971 och 1978 har i konsumentkooperationen som helhet utdelats 72 % av överskottet. I KF-rörelsen uppgår siffran till drygt 80 %. Överskottsfördel—

ningen har skett i två former, nämligen som återbäring och som insatsränta. Endast tre procent av denna höga utdelningsandel har återförts netto till insatskapitalet. Det innebär att nyemissionseffekten av överskottsfördelning- en varit praktiskt taget obefintlig.

Tre orsaker kan finnas till detta förhållande. Till enjb'rsta del beror det på en ofördelaktigt stor utströmning av ”fullbetalda medlemmar”, till en andra del på att en betydande del av medlemskåren nått insatstaket och till en tredje del på att den stadgade återföringsandelen av återbäring/insatsränta varit alltför låg.

En finansiell målsättning kunde då vara att höja nyemissionseffekten av utdelade överskott. Att omkring en fjärdedel (cirka 24 %) av överskottsför- delningen ändå kvarstannar i föreningarna i form av medlemslån är fördel- aktigt men inte tillräckligt om målet är att stärka soliditeten.

Men inte bara nyemissionseffekten av överskottsfördelningen utan också utdelningsandelens storlek kan diskuteras från finansiella utgångspunkter.

Att utdelningsandelen traditionellt och även vid normal lönsamhet ligger på en hög nivå i kooperationen är delvis en rent teknisk konsekvens av att överskottsfördelningen sker i förhållande till medlemmarnas gjorda köp. I föreningen är försäljningssumman basen för överskottsfördelningen. ] ett aktiebolag utgör aktiekapitalet motsvarande bas. I en inflationsekonomi blir försäljningssumman alltid "uppblåst” med inflationstakten. Återbäringen blir —— till skillnad från en aktieutdelning — på så vis automatiskt inflationsbunden. Enda sättet för företaget att inte låta överskottsfördelningen följa inflationen är att sänka utdelningsprocenten. Men av tekniska och även psykologiska skäl blir en återbäring under en (1) procent så förkrympt att goda skäl kan finnas för att helt avstå från den.

Förhållandet skulle inte utgöra något problem om föreningarnas netto- marginal eller överskottsprocent (resultatet före dispositioner och skatter i procent av försäljningssumman exkl. moms) kunde upprätthållas på en ”återbäringsvänlig” nivå, dvs. kring den traditionella nivån på 3 %, Under 1978 redovisade konsumföreningama en nettomarginal på 1,1 %, en siffra som ligger i höjd med motsvarande lönsamhet under 1970-talet i övrig tung detaljhandel (varuhuskedjor etc. med förhållandevis hög kapitalintensitet).

Det säger sig självt att vid en nettomarginal av en (1) procent före skatt måste konsumentkooperationens återbäring understiga en procent eftersom obliga- torisk reservfondsavsättning skall fullgöras och vissa skatter måste betalas. Även vid en så pass låg återbäring som 0,5 % torde en otillräcklig konsolide- ring ske i föreningen.

Möjligheten att bibehålla en hög kooperativ utdelningsandel vid pressad lönsamhet föreligger förmodligen bara om närmare 100 % av utdelningen återplöjs och läggs till insatskapitalet. På så vis ökas nyemissionseffekten av utdelningen så långt att den övergår till att bli en ren nyemission. Den viktiga frågan är då om medlemmen accepterar en obligatorisk nyemission av den graden.

Inflationen i kombination med en pressad lönsamhet tenderar således att sätta principerna för den kooperativa överskottsfördelningen tekniskt ur spel.

Också andra skäl bidrar till att återbäringspausen i traditionell mening kan bli mycket lång. Om återbäringen skall utgå med delar av procent krävs

sannolikt en datoriserad registrering av gjorda köp. Kostnaden för en sådan automatisering är dock hög och ett genomförande är knappast aktuellt det närmaste decenniet. Ett annat tekniskt villkor för ett återupptagande av en återbäring ligger i att återbäringsbeslut måste fattas ett åri förväg; föreningen kan inte uppmana medlemmarna att börja räkna kvitton på årets då ännu okända överskott. En stabiliserad lönsamhet kan därför räknas som en förutsättning för att återuppta återbäringen. Inom KF gäller dessutom rekommendationen att innan återbäringskapital reserveras skall föreningen först fylla igen de senaste årens brister i balansräkningama.

Den genomsnittliga årliga inflationen under 1970—talet var cirka 9 % (8,9 % enligt konsumentprisindex). Det finns f. n. inte anledning att vänta sig en lägre inflationstakt i framtiden. Med inflationen följer ofta statliga prisregleringar framför allt på basinriktade konsumentvaror, dvs. just de typer av behov som konsumentkooperationen avser att betjäna. Prisregleringama tenderar att pressa detaljhandelns marginaler. Någon anledning att de närmaste åren förvänta sig ett bättre återbäringsklimat för konsumentkooperationen finns knappast.

Återbäringen har således blivit en dyrbar och ”opraktisk” form för kooperativ överskottsfördelning. Samtidigt visar utvecklingen att medlems- ökningen och därmed insatskapitalet —- stagnerar eller minskar utan återbäring eller åtminstone utan någon typ av prestationsanknuten över- skottsfördelning. Det kooperativa dilemmat är uppenbart, även om det också bör stå klart att variationerna mellan föreningarna är så stora att problemet inte kan formuleras entydigt.

Krympningen av insatskapitalets betydelse lär fortsätta om inga speciella åtgärder vidtas och om inte en markerad omsvängning av lönsamheten sker. En insatsandel i KF-rörelsen på nivån 2—3 % av totalt kapital om ytterligare tio år förefaller i så fall inte orealistisk.

Det finns anledning att ifrågasätta om insatskapitalets andel från 1960-talet på 10—1 5 % av totalkapitalet borde återställas. Utgår man från en tioprocentig andel av totalkapitlet motsvarar detta cirka 40—45 % av eget kapital. Därmed skulle KF-rörelsen närma sig motsvarande genomsnitt på 49 % i lantbruk- skooperationen. Oavsett den finansieringsroll som insatserna skall tillåtas spela i framtiden torde den nuvarande andelen insatskapital uppfattas som alltför låg.

Insatskapitalets finansiella funktion är dock lika mycket indirekt som direkt i kooperationen. Så länge som insatsamorteringen hämtas från föreningens överskott kan insatserna lika gärna, eller snarare hellre, läggas till den fast bundna reservfonden än till det rörliga insatskapitalet. Insatskapitalet som byggs upp via återbäring fungerar dock som drivkraft till köptrohet och som Iockmedel för nya medlemmar. Ytterst blir insatsuppbyggnaden en motor för kooperativ tillväxt och för medlemmens känsla av samhörighet med förening- en.

I interna överväganden inom KF—rörelsen avseende framtida kapitalförsörj- ning konstateras också att

"Konsumentkooperationen är både i sin egenskap av ekonomisk företagsform och såsom en konsumentägd självhjälpsorganisation på sikt helt beroende av att alla medlemmarna, såväl genom individuellt ägda insatser som genom det av deras samverkan skapade gemensamt ägda kollektiva kapitalet, sörjer för en tillfredsställande finansiering av verksamheten”.

5.4 Kooperationen och skatterna 5.4.1 Nuvarande skatteregler Inledning

Utgångspunkten för beskattning av de ekonomiska föreningarna är densamma som för aktiebolag. Båda associationsformema utgör särskilda skattesubjekt, med vilket menas att de i beskattningshänseende haren självständig ställning i förhållande till sina delägare. I princip beskattas verksamhetens överskott först hos den juridiska personen och sedan, i den mån utdelning sker, hos delägarna. Denna s.k. dubbelbeskattning av aktiebolag och ekonomiska föreningar har gällt sedan början av 1900-talet För kooperativa ekonomiska föreningar gäller regler som gör att dubbelbeskattning regelmässigt und- viks.

Ett förtydligande är här på sin plats. Med ekonomisk förening avses sådan förening som uppfyller kraven enligt 1 åföreningslagen. En sådan förening är enligt lagens förarbeten att anse som kooperativ. Med kooperativ förening avses dock i skattesammanhang sådan ekonomisk förening som enligt reglerna i punkt 12 av anvisningarna till 295 KL är att anse som kooperativ. Kommunalskattelagens regler uppställer på vissa punkter strängare krav på föreningarnas kooperativa karaktär än vad föreningslagens regler gör. Den kooperativa föreningen skall således vara öppen i sina angelägenheter och tillämpa lika rösträtt.

Vad gäller skattesatsen för ekonomiska föreningar uppgår denna vid statlig taxering till 32 % mot aktiebolagens 40 %. Det kan dock nämnas att företagsskatteberedningen i sitt slutbetänkande (SOU 1977186) föreslagit en enhetlig statlig skattesats för bl. a. ekonomiska föreningar och aktiebolag.

Historik

Före år 1910 fanns inga speciella regler om beskattning av ekonomiska föreningar och dess medlemmar. Allt överskott av den kooperativa verksam- heten torde ha beskattats hos den ekonomiska föreningen. Enligt den praxis som utbildats i början av 1900—talet beskattades emellertid sådan vinst[ som fonderades eller utdelades i förhållande till kapitalinsatsema hos föreningen, medan vinst som utdelades i form av rabatter och dylikt gick fri från skatt, dock under förutsättning att föreningen handlade endast med medlemmar. Från det nybildade Kooperativa förbundet framfördes vid denna tid önskemål om att de kooperativa föreningarna helt skulle befrias från beskattning av sitt rörelseöverskott, medan företrädare för de privata företagen yrkade på en utökad skatteskyldighet för dessa. 1910 års förordning av statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt innebar i praktiken att allt överskott kom att beskattas hos den ekonomiska föreningen. 1 ] lagtexter betecknas Avdragsrätten för återbäring, efterlrkvid och liknande gottgörelse till kunder det kooperativa ”över- var synnerligen begränsad. I stort sett medgavs avdrag endast för rent skottet" normalt som affärsmässiga rabatter, dvs. för rabatter som utgick redan vid köpet eller ”vir_1_st”. Termen "Ying" försäljningen. anvandshar tlllS Vidare . _ _ , r framställningar som be- I en proposrtron år 1919 föreslogs att kooperativ förening skulle medges rör lagreglering av koo- avdrag för pristillägg, rabatt eller sådan utdelning i förhållande till gjorda köp perativa föreningar.

eller försäljningar, som föreningen lämnat sina kunder, vare sig de varit medlemmari föreningen eller ej. Däremot skulle i beskattningshänseende till inkomst av kapital räknas ”vinstutdelning å insatser i föreningar för ekonomisk verksamhet”.

Departementschefen anmärkte att det till grund för propositionen låg en framställning från KF. KF hade i framställningen åberopat kooperationens stora betydelse för åstadkommandet av individuella och kollektiva besparing- ar och anfört bl. a. följande:

"Med beskattning av de kooperativa föreningarnas överskott efter samma grunder som vinsten i enskilda företag vågade föreningarna inte föra den socialt gynnsamma prispolitiken. utan inskränkte sig till att lämna medlemmarna fördelar för ögonblicket, vilka snart glömdes eller spårlöst försvunne."

Departmentschefen framhöll att i det föreliggande lagförslaget någon ny princip inte avsågs införas i skattelagstiftningen utan endast att ge ett mera otvetydigt och bestämt fixerat uttryck åt den grundsats som statsmakterna genom 1910 års skattelagar gillat, att gällande bestämmelser uppenbarligen var avsedda för endast kooperativa föreningar och att avdragsrätten därför uttryckligen borde begränsas till de kooperativa företagen.

Vad gäller skattelagstiftningens inställning till föreningsmedlemmamas beskattning utgick departementschefen ifrån att i en eller annan form återburen vinst, vilken innebar verklig inkomst för medlemmar, borde betraktas som beskattningsbar enligt gällande skatteregler och att något förtydligande i detta hänseende ej var erforderligt. Han anförde:

"Rättelse borde ske i den opåkallade skattefrihet som förefunnes i avseende å utdelad vinst å insatser i förening för ekonomisk verksamhet (insatsränta). Det kunde inte anses vara någon obillighet att låta den enskilde erlägga skatt för sin faktiska inkomst, evad den erhållits som insats i ekonomisk förening eller t. ex. som utdelning å aktie.”

Riksdagen avslog propositionen, men i en ny proposition till 1920 års riksdag upprepade departementschefen de tidigare förslagen om ändring av beskatt— ningen av kooperationen. Han anförde bl. a.:

”Jag kan ingalunda dela . . . bevillningsutskottets mening. att någon skillnad icke är att göra mellan vinst å ett kooperativt företag och vinsten av enskilda näringsidkares rörelse. Enligt min mening är det ofrånkomligt att sådan vinst i ett kooperativt företag, som återbäres till medlemmarna i förhållande till gjorda köp eller försäljningar, icke kan i företagets hand betraktas som beskattningsbar inkomst. I fråga om vanliga konsum- tionsföreningar synes riktigheten av denna grundsats vara mer påtaglig. En beskattning hos dessa föreningar av dylika vinster innebure obestridligen en beskattning å utgiftsbesparing. Bortsett från de anmärkningar, en dylik skatteläggning i övrigt skulle kunna på goda grunder ådraga sig, kan den i varje fall icke anses höra hemma i en rationellt ordnad beskattning av behållen inkomst. Fullt likartad är visserligen icke återburen vinst i ett kooperativt produktionsföretag. Därvid har man nämligen att göra med en verklig inkomstökning för medlemmarna. Medan utgiftsbesparing icke rimligen bör göras till föremål för beskattning, vare sig hos medlemmar eller förening, är det givetvis i full överensstämmelse med inkomstbeskattningens allmänna grunder, att därest återbärande till medlemmarna av i föreningen uppsamlad vinst ger medlem en ökad inkomst, denna bör hos medlemmen vara beskattningsbar. Men för en beskattning därjämte i föreningens hand av denna inkomst finns inga giltiga skäl.”

Departementschefen avslutade sin framställning med att påstå att den sålunda föreslagna skattefriheten för återbäring och efterlikvid bör vara principiellt riktig.

1920 års riksdag biföll förslaget.

De kooperativa företagens beskattning

Beskattningen av de kooperativa företagen överensstämmer i stort med vad som gäller för andra företagsformer. Företaget skall beskattas för vad som återstår av dess intäkter sedan därifrån dragits allt som är att anse som driftkostnader. De skillnader i skatteregler som finns är föranledda av de speciella förhållanden som är förknippade med den kooperativa företagsfor- men. Den särbehandling som gäller skattebehandlingen av den kooperativa överskottsfördelningen är en följd av att föreningens delägare samtidigt utgör dess leverantörer, arbetskraft eller konsumenter (avnämare). Särreglema är i allmänhet kopplade till den ekonomiska föreningsformen men några regler gäller oavsett om kooperativet valt aktiebolags— eller ekonomiska förenings- formen.

Skattepliktiga intäkter

Till intäkt för det kooperativa företaget räknas enligt 28 & KL allt som influtit i rörelsen i form av pengar och varor, dessutom räntor och utdelningar på aktier och andelar i ekonomiska föreningar. För utdelning på aktier och förenings- andelar gäller ett undantag för skattskyldigheten. Med stöd av de s.k. kedjebeskattningsreglema (54 éförsta stycket a) och punkt ] anvisningarna till 54 & KL) är en ekonomisk förening skattebefriad för utdelningar inte bara från helägda dotterföretag utan även för insatsräntor som den erhåller från sin sekundärförening, dvs. från central— och distriktsförbund och liknande organisationer. Däremot beskattas föreningen för efterlikvider/återbäringar och liknande. Skattefriheten för utdelningar är nämligen beroende av att densamma inte varit avdragsgill hos det utdelande företaget enligt reglerna (29 52 mom. KL) om avdragsrätt förviss utdelning från kooperativ ekonomisk förening.

Skattemässigt avdragsgilla kostnader

Det kooperativa företaget får liksom andra företagsformer göra avdrag för allt som är att anse som driftkostnader, vari inräknas också t. ex. löner och räntor till medlemmar. Enligt 29 Q 2 mom. KL medges ekonomisk förening, som i beskattningshänseende är att anse som kooperativ, avdrag för vinstutdelning som föreningen utger till sina kunder, vare sig de är medlemmar eller ej, i förhållande till den omfattning de deltagit i föreningens verksamhet (dvs. i förhållande till köp, försäljning eller arbetsinsats). För avdragsgillhet krävs att utdelningen härrör från vinst av kooperativ verksamhet. Vad som närmare förstås härmed klargörs inte i lagen. Vissa rättsfall finns dock på området.

Medlemmarnas beskattning

Medlemmen beskattas för mottagen insatsränta. Är medlemskapet föranlett av medlemmens rörelse, räknas insatsräntan som intäkt av rörelse. I annat fall beskattas insatsräntan däremot som intäkt av kapital. All insatsränta skall beskattas hos medlemmen även om den innehålls av föreningen för avbetal- ning av dennes insatsskyldighet i föreningen.

När det gäller återbäring respektive efterlikvid skall denna beskattas hos medlemmen i den förvärvskälla som den p. g. a. sin beskaffenhet är att hänföra till. Har t. ex. en lantbrukare sålt varor till föreningen från sitt jordbruk skall den efterlikvid han erhåller i förhållande till denna försäljning beskattas som intäkt av jordbruk. Samma gäller här som beträffande insatsränta, nämligen att återbäring respektive efterlikvid är skattepliktig hos medlemmarna även om den inte utbetalas till honom utan innehålls av föreningen för insatsam- ortering.

I ett fall är emellertid återbäring och efterlikvid skattefri för medlemmen. Innebär dessa gottgörelser endast en minskning i medlemmens levnadskost- nader är den ju inte hänförlig till någon förvärvskälla och undgår därmed beskattning. Sålunda utgör en medlems inköp från en konsumentförening del av hans kostnader för livsuppehäIlet. Den återbäring han erhåller på dessa köp är därför skattefri.

Utländsk rätt

Detta avsnitt utgör en kortfattad översikt över skatteregler för kooperationen i ett antal länder.

Danmark

Den danska skattelagen talar om tre slag av kooperativa föreningar, med olika beskattning

l: Brugsföreningar I: Inköpsföreningar E Produktions- och salgföreningar (det senare närmast konsumentför- eningar).

Brugsföreningar beskattas på motsvarande sätt som i Sverige. Avdrag för återbäring/efterlikvid får emellertid endast göras om densamma är slutligt fastställd redan under de sex första månaderna av ifrågavarande räkenskapsår. Insatsräntan ärinte avdragsgill för föreningen. Brugsföreningar omfattas inte heller av det avräkningssystem som gäller för aktieselskaber. Brugsföreningar och aktieselskaber beskattas efter samma skattesats (40 %).

Inköps-, produktions- och salgföreningar beskattas däremot enligt ett schablonsystem. Den skattepliktiga inkomsten av dessa föreningars verksam- het beräknas till 4 % av den behållna förmögenheten, dvs. eget kapital. Till den del föreningen handlat med icke medlemmar beräknas emellertid inkomsten till 6 %. Bedriver produktions- eller salgföreningen detaljförsälj- ning från butik eller dylikt skall inkomsten av försäljningen beräknas på vanligt sätt. På den sålunda beräknade inkomsten utgår skatt med 16 %.

Finland

Beskattningen av de kooperativa företagen eller andelslagen som den finlandssvenska beteckningen är motsvarari stort den svenska. För lindring av dubbelbeskattning av vinst i aktiebolag och andelslag stadgas i den finska lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet att dessa i statsbeskattning— en får göra avdrag med 60 % av det belopp som utdelats i dividend (aktieutdelning) och insatsränta. För nytt aktie- eller andelskapital medges avdrag med 100 % av utdelat belopp dels det år under vilket kapitalet influtit och dels under de fem därpå följande åren.

Island

Vid beräkning av sin inkomst i skattehänseende är den kooperativa föreningen medgiven avdrag för

a. nettovinst som härrör från föreningens förädling och försäljning av medlemmars produkter, och som betalas ut eller på annat sätt överförs till medlemmarna i proportion till dessas handel med föreningen. Vad medlemmama erhåller på detta sätt skall tas upp till beskattning hos dem, b. återbäring/efterlikvid som betalats ut till medlemmarna eller överförs till deras insatskapital upp till ett belopp av två tredjedelar av föreningens nettoinkomst eller sex procent av medlemmamas detaljhandel med föreningen. Sådan utdelning är skattepliktig hos mottagarna, c. insatsränta upp till ett maximum av en och en halv procent över gällande lägsta bankinlåningsränta. Medlemmen ärinte skattepliktig för mottagen insatsränta,

En begränsad insatsränta är alltså helt undantagen från beskattning enligt isländsk rätt.

Norge

Den statliga bolagsskatten är 27,8 %, medan de kooperativa föreningarna betalar skatt enligt en progressiv skala från 11 % (inkomster upp till 10 000 norska kr) till 41 % (på inkomster över 160 000 norska kr).

Utdelning från norska aktiebolag och kooperativa föreningar är avdragsgill vid den statliga taxeringen. Mottagarens utdelning är skattepliktig endast vid den statliga taxeringen.

Storbritannien

Kooperativa föreningar betalar inkomstskatt med 40 % mot 52 % för flertalet andra associationsformer (skattesatsema bestäms för ett år i taget). Den lägre skattesatsen för bl. a. kooperativa föreningar har sin grund i att aktiebolagens dubbelbeskattning lindrades genom det avräkningssystem som infördes 1972.

Registrerade föreningar får göra avdrag för insatsräntor och dylika utdel- ningari förhållande till medlemmamas kapitalinsatser i föreningen. Anled-

ningen till avdragsrätten är att medlemmarnas insatskapital enligt sin natur anses stå lånekapitalet närmare än riskkapitalet eftersom endast en fixerad och modest ränta betalas ut, insatskapitalet kan tas ut av medlemmen när som helst och medlemmen endast kan ha ett begränsat antal insatseri förening- en.

Återbäring och efterlikvid skattebehandlas på samma sätt som i svensk rätt.

Irland

En registrerad kooperativ förening betalar inkomstskatt som andra juridiska personer, men får vid inkomstberåkningen göra avdrag för utdelad insatsrän- ta. Liksom i Storbritannien omfattas således inte kooperativa föreningar av det avräkningssystem som gäller för aktiebolagen.

Dessutom gäller att jordbruks- och fisken'kooperativa föreningar är undan- tagna från beskattning av vissa inkomster.

Kanada

Det finns i skattehänseende huvudsakligen två slags kooperation.

a. cooperative corporations, b. credit unions.

Cooperative corporations beskattas som andra privata associationer. Återbä- ring/efterlikvid beskattas i allmänhet som i svensk rätt. Annan utdelning är inte avdragsgill för föreningen. Om mottagaren är en fysisk person har han emellertid rätt till avdrag för en del av den skatt föreningen betalat på den utdelade vinsten (avräkningsmetod). Reglerna på denna punkt är desamma som de som gäller för aktiebolag.

Credit unions (financial cooperative corporations) får också göra avdrag för återbäring/efterlikvid (rebates of interest). Mottagaren skattar emellertid för vad han mottagit endast om han tidigare fått göra avdrag för motsvarande räntor han betalt till föreningen.

Även andra utdelningar, dvs. insatsräntor, är avdragsgilla hos föreningen och skattepliktiga hos mottagaren. Anledningen till denna avdragsrätt för credit unions är att dessas förhållande till sina medlemmar/delägare är mer likt det en bank har till sina lånekunder än en juridisk person till sina delägare.

Frankrike

En kooperativ förening har rätt till avdrag för återbäring/efterlikvid endast under förutsättning att den enbart handlat med sina medlemmar.

Lantbrukskooperativa föreningar är emellertid helt befriade från beskatt- ning av sitt överskott. även om det inte delas ut till medlemmarna. Förutsättning för skattefriheten är emellertid dels att den endast handlar med sina medlemmar och dels att de i den mån de delar ut sitt överskott gör det i form av efterlikvider/återbäring.

Belgien

De kooperativa föreningarna betalar inkomstskatt som andra juridiska personer. Under vissa förutsättningar (antalet delägare ej överstigande 15, insatskapital ej över 500 milj. belgiska francs, enhällighet bland medlemmar- na, att alla delägare är fysiska personer m.m.) kan överskottet i stället beskattas hos delägarna.

Återbäring/efterlikvid är i allmänhet avdragsgill för föreningen. Återbäring är emellertid inte avdragsgill för konsumtionsföreningen bl.a. i det fall att återbäringen utgår till icke medlemmar.

Tyskland

Jordbruks- och skogskooperationen är under vissa förutsättningar skattefri. Övrig koope ration är däremot skattepliktig för sitt överskott. Vid beräkning av detta överskott får avdrag göras för återbäring/efterlikvid som utgått till medlemmar, dock endast i den mån gottgörelsen härrör från handel med medlemmar. Det tyska systemet för att eliminera dubbelbeskattningen av utdelade vinster (lägre skattesats på utdelad än på kvarhållen vinst samt skatteavräkning hos delägaren) gäller också de kooperativa föreningarna.

Sammanfattning av utländsk rätt

Beskattningen av kooperationen i de refererade länderna kan synas vara ganska olikartad. Vissa linjer kan dock skönjas. Ett återkommande drag är således att återbäring och efterlikvid är avdragsgill. I vissa länder (Storbritan- nien, Irland) behandlas insatsräntan skattemässigt som ränta och inte som utdelning. Avdragsrätt föreligger således. I andra länder omfattar de regler som införts för att eliminera eller lindra dubbelbeskattningen av utdelade vinster också de kooperativa föreningarna.

5.4.2 Skattebetalningen i föreningarna Bakgrund

I diskussionen om införande av vissa skattelättnader i syfte att underlätta tillväxten av eget kapital i kooperativa föreningar är frågan om föreningarnas och deras medlemmars nuvarande skattesituation av väsentligt intresse. En förutsättning för att de skattereducerande åtgärderna skall få önskad effekt är givetvis att skattesituationen är eller förväntas bli sådan, att det föreligger ett behov av nya avdragsmöjligheter. Den faktiska skattebelastningen har därför studerats

dels för ett urval av lantbrukskooperativa föreningar och konsumentför- eningar samt ett urval av jordbrukare såsom representanter för medlemmar i de lantbrukskooperativa företagen

dels på basis av aggregerade data för konsumentföreningar, OK-föreningar och lantbrukskooperationen.

[ Det bör påpekas att den redovisade skatten för ett enstaka år kan ha påverkats av tidigare års skattereserveringar, dvs. den kan på grund av fel- periodiseringar vara hög- re eller lägre än årets verkliga skattekostnad.

Konsumentkooperationen Studie av några konsumentföreningar

Fyra föreningars bokslut och skatteförhållanden inkomståret 1979 har studerats. Föreningarna, som alla är relativt stora, har utvalts i samråd med KF och kan anses representera föreningar med stor variation vad gäller lönsamhet och förmåga att lämna återbäring. Studien av de fyra föreningarnas skattesituation kan sammanfattas enligt följande.

13 Skattens andel av resultatet]

Den effektiva skattesatsen på redovisat resultat före skatt efter avdrag för återbäring är lägre än den teoretiska skatten, som är ca 50 % i tre av de fyra föreningarna (20, 33 respektive 43 %). Sammanlagt för de fyra föreningarna uppgår resultat och skatt till följande belopp:

Milj. kr Resultat före skatt 32,5 Återbäring —28,2 Resultat före skatt minus återbäring 4,3 Skatt 1,7 (40 %) Resultat efter skatt minus återbäring 2,6

För att få en bättre jämförelse mellan teoretisk och verklig skatt har för de fyra föreningarna inhämtats uppgifter för nedanstående skattekalkyl.

Milj. kr

Resultat före skatt minus återbäring enligt ovan 4,3 För mycket avsatt återbäring föregående år 2,0

(= ej uttagen återbäring) Ej skattepliktig insatsränta från KF —2,6 + Ej avdragsgill aktienedskrivning 1,0 Beräknad skattepliktig inkomst 4,7 Schablonskatt 50 % 2,35 Verklig redovisad skatt 1,7 (36 %)

Den låga beskattningen torde främst bero på att föreningarna halt möjligheter att utnyttja investeringsavdrag vid den statliga taxeringen.

Garantiskattens andel av den totala skatten.

Av de fyra föreningarna har två enbart belastats med den kommunala garantiskatten, medan för en förening garantiskatten utgör 90 % av totalskat- ten. I det senare fallet kan det antagas att föreningen visat en högre kommunalt taxerad inkomst än garantibeloppet för att kunna utnyttja statliga investe- ringsavdrag till fullo. Den alternativa tolkningen — att skatt utöver garantiskatt

är statlig skatt — är inte trolig, eftersom föreningen har stora statliga förlustavdrag. Tre av de fyra föreningarna tycks således ha erlagt enbart kommunal skatt. Den statliga skatten har kunnat elimineras genom investe- ringsavdrag m. m. Iden fjärde föreningen uppgår garantiskatten till 2/ 3 av den totala skatten. Resterande tredjedel kan förmodas i varje fall delvis bestå av statlig skatt.

D Outnyttjade förlustavdrag.

Tre av föreningarna har outnyttjade statliga förlustavdrag, som är mer än dubbelt så stora som resultatet före skatt minus återbäring. Den förening som enligt ovan förmodats erlägga även statlig skatt har däremot ett endast obetydligt outnyttjat förlustavdrag. Tre av de fyra föreningarna har även kommunala förlustavdrag, vilka dock är lägre än de statliga.

Fondavsättningamas storlek.

I de två föreningar som har lämnat återbäring 1979 uppgår avsättningen till reservfond och dispositionsfond till 5 respektive 1 l % av avsättningsunderla- get, dvs. redovisat resultat + återbäring. I de två andra föreningarna har fondavsätmingama styrts av stadgebestämmelsen att de minst skall motsvara ökningen av föreningens andel av insatskapitalet i KF, dvs. i regel detsamma som årets insatsränta från KF. Då de inte har lämnat återbäring är avsättningen i procent av avsättningsunderlaget hög, över 50 %.

Endast en av föreningarna skulle ha kunnat reducera sin skatt om insatsräntan och/eller (del av) reservfondsavsättningen hade varit avdragsgil- la. Den möjliga skattereduceringen hade dock troligen begränsats till ett belopp motsvarande den statliga skattesatsen gånger endera insatsräntan eller halva reservfondsavsätmingen.

Konsumentföreningama totalt

Ur sammandraget av konsumföreningamas resultaträkningar 1977—1979 kan följande utläsas:

Tabell 5.16 Konsumföreningarnas resultaträkningar 1977—1979 (milj. kr)

År 1977 1978 1979 Resultat före skatt 159,5 130,5 140,2 Återbäring —122.0 _ 91,9 93,0 Återföring av föregående års återbäring” 13,8 10.9 1 1.4 Resultat före skatt minus återbäring, netto 50,5 49,5 53,6 Skatt — 16.1 — 14,2 17,1 Resultat efter skatt och återbäring 34,4 35,3 36,5 Avsättning till reserv- och dispositionsfond 21,7 22,2 23,5 (procent av resultatet + återbäring) (15) (19) (19) Insatsränta 13,7 13,8 13,5 Balanserade vinstmedel 0,1 0,5 Summa 35,4 36,0 37,5

a Posten ”Kvarstående överskott” enligt konsumentföreningamas överskottsdisposi- tion består huvudsakligen av återföring av ej uttagen återbäring föregående år. Här antages hela posten avse sådan återföring.

Skatten utgör ca 30 % av resultatet minskat med nettoåterbän'ng. Den låga skattesatsen berori första hand på att insatsräntor från KF ej är skatteplikti- ga. Uppgift om totala taxeringsvärden som erfordras för att beräkna hur stor del av skatten som avser garantiskatt finns endast för 1977. Enligt en sammanställning utförd inom KF:s avdelning för föreningsstatistik uppgick summan av samtliga föreningars taxeringsvärden då till ca 2 100 milj. kr. Vid en beräknad genomsnittlig kommunal utdebitering på 28—29 kr utgör garantiskatten l 1,8—12,2 milj. kr. Den skatt som erlagts utöver garantiskatten kan på basis härav beräknas uppgå till 3,5—4,0 milj. kr per år under de tre åren (förutsatt att någon väsentlig förändring av samma taxeringsvärde ej skett efter 1977). Denna skatt utgöres dels av kommunal skatt i sådana föreningar som visar en högre kommunal inkomst än garantibeloppet, dels av statlig skatt.

OK— föreningarna totalt

Ur sammandraget för OK-föreningamas resultaträkningar 1977—1979 kan följande utläsas:

Tabell 5.17 OK—föreningamas resultaträkninpr 1977—1979 (milj. kr)

År 1977 1978 1979 Resultat före skatt 42,9 43,3 41,7 Återbäring — 34,9 —- 37,0 36,0 Återföring av föregående års återbäring 1.2 1,9 2,9 Resultat före skatt minus återbäring, netto 9,2 8,2 8,6 Skatt — 2,3 — 2,0 2,3 Resultat efter skatt och återbäring 6,9 6,2 6,3 Avsättning till reserv- och dispositionsfond 2,9 2,1 2,0 (procent av resultat + återbäring) (7) (5) (5) Insatsränta 4,0 4,1 4,3 Summa 6,9 6,2 6,3 Taxeringsvärden 282,0 297,0 320,0 Garantibelopp 5,6 6,0 6,4 Beräknad garantiskatt 1,6 1,75 1,85

Skatt utöver garantiskatt äri genomsnitt knappt 0,5 milj. kr per år eller något över 20 % av den totala skatten. Av denna skatt torde en del bestå av kommunal skatt i föreningar som visar högre kommunal taxering än garantibeloppet för att kunna utnyttja statliga investeringsavdrag. Den statliga skatten kan alltså förmodas vara relativt obetydlig.

Slutsatser, konsumentkooperationen

Slutsatema vad gäller skattebelastningen i de konsumentkooperativa för- eningama under de senaste åren är följande:

[] Skatten i relation till redovisad vinst före skatt efter avdrag för återbäring är lägre än den teoretiska skatten på ca 50 %. Detta beror främst på att föreningarnas insatsränta från förbunden (KF, OK) ej är skattepliktig. D Föreningarnas skatter består till väsentlig del av garantiskatt p. g. a. fastighetsinnehav. I såväl konsumentföreningar som OK-föreningar har den utgjort 70—80 % av den totala skatten. Då även en del av de återstående 20—30 % är kommunal skatt är den statliga skatten relativt obetydlig. [] I regel har de överskott som krävts för att täcka insatsränta och stadgeenlig reservfonds- och dispositionsavsättn ing kunnat redovisas utan skattekon- sekvenser, trots att dessa poster inte är avdragsgilla. Vad gäller fondav- sätmingama så täcks dessa av den icke skattepliktiga insatsräntan från förbunden (KF, OK). Den av föreningarna lämnade insatsräntan faller normalt inom ramen för garantibeloppet, varför kommunalskatten inte påverkas, samtidigt som den statliga skatten under de senaste åren till stor del kunnat elimineras genom utnyttjande av investeringsavdrag. El Många föreningar har outnyttjade förlustavdrag, i första hand vid den statliga taxeringen. De har således inte kunnat utnyttja samtliga avdrag- smöjligheter.

1 Se också 5. 246 "Lant- brukskooperationen to- talt”.

E] Avsättningar till reservfond och dispositionsfond har i konsumentför- eningama skett med 15—20 % och i OK-föreningama med 5—7 % av resultat + återbäring

Till detta kan läggas att i KF- och OK-förbunden under de studerade åren har garantiskatten utgjort en betydande del av erlagd inkomstskatt. I KF har garantiskatten utgjort huvuddelen av skattebetalningama.

Lantbrukskooperationen

Studie av några lantbrukskooperativa föreningar

Uppgifter har inhämtats från tio fören ingar beträffande taxerad inkomst enligt deklarationen 1980 (inkomståret 1979 eller 1978/79), outnyttjade förlustav- drag samt skattekalkyler. Föreningarna har utvalts i samråd med LRF. De kriterier som styrt urvalet har främst varit att få en spridning på olika branscher samt inom respektive bransch få variation vad gäller lönsamhet och relativ storlek på lämnade efterlikvider. Urvalet består av tre mejeriförening- ar, tre slakteriföreningar och fyra lantmännenföreningar.

Den på ovannämnda uppgifter samt årsredovisningama för 1979 respektive 1978/79 utförda studien kan sammanfattas enligt följande:

I:] Skattens andel av resultatet

Vid beräkningarna av Skattens andel av resultatet har här från resultatmåttet frånräknats efterlikvider och återbäring. Denna metod skiljer sig från den som använts i diskussionen om svaghet och styrka i kooperationens kapitalförsörj- ning (avsnitt 5.1.4.) där efterlikvider/återbäring ingåri resultatet, varvid den framräknade skattesatsen blir avsevärt lägre.1

I sju av de tio föreningarna är Skattens andel av resultatet lägre än 50 % och ligger för de flesta av dessa föreningar på nivån 30—35 %. Beträffande de tre föreningarna med högre skatt synes det i två fall vara fråga om felperiodis- eringar av skattekostnaden. I det tredje fallet uppgår den redovisade vinsten endast till ca hälften av garantibeloppets storlek, vilket innebär att garanti- skatten blir mer än hälften av den redovisade vinsten.

Totalt för de tio föreningarna uppgår resultat och skatt till följande belopp:

Resultat före skatt 59,6 milj. kr Skatt 21,5 milj. kr Skattens andel av resultatet 36 %

Sju av de tio föreningarna deklarerar ingen statligt taxerad inkomst och ytterligare en förening endast ett obetydligt belopp. Även de två övriga föreningarna deklarerar en statlig taxerad inkomst som är mindre än 1/3 av den till kommunal taxering deklarerade inkomsten.

Hos tre föreningar överensstämmer den kommunalt deklarerade inkomsten med garantibeloppet. Övriga föreningar visar kommunalt högre inkomst än garantibeloppet, i de flesta fall för att kunna utnyttja statliga investeringsav- drag.

Totalbeloppen för de tio föreningarna är enligt deklarationerna följande:

Statligt taxerad inkomst 2,7 milj. kr Kommunalt taxerad inkomst 57,5 milj. kr Garantibelopp 23,6 milj. kr

1] Outnyttjade förlustavdrag

Uppgift om förlustavdrag har inkommit från åtta av de tio föreningarna. Av dessa har sex föreningar outnyttjade statliga förlustavdrag. Storleken varierar kraftigt mellan olika föreningar. I relation till redovisat resultat före skatt 1979 varierar de mellan 10 och 0,5 gånger detta resultat.

De totala outnyttjade förlustavdragen för de åtta föreningarna uppgår till 3 5 milj. kr, medan deras resultat före skatt 1979 var 45 milj. kr.

[1 Utrymme för lagemedskrivning m. m.

Den outnyttjade delen av det totala utrymmet för lagemedskrivning och avsättning till resultatutjämningsfond är i de tre slakteriföreningama över 70 %, i en av lantmännenföreningama under 10 %, medan andelen hos övriga föreningar varierar mellan 30 och 50 %.

El Reservfondsavsättningamas storlek

Avsättningens storlek i relation till resultat + efterlikvider varierar enligt

följande:

Avsättning Antal Procent föreningar ca 5 4 7,5 1

ca 10 1 25—30 3

100 1”

a Föreningen har ej lämnat några efterlikvider. Hela vinsten har förts till reservfon- den.

Fem av föreningarna har fört hela den redovisade vinsten till reservfonden. Fyra av dessa är de med den högsta avsättningen i relation till det lagenliga avsättningskravet. Endast en av de tio föreningarna har behövt avsätta hela vinsten för att täcka den lagstadgade reservfondsavsättningen. Inte heller i detta fall har dock avsättningskravet inneburit någon belastning eftersom föreningen i fråga endast skattar för garantibeloppet.

Totalbeloppen för de tio föreningarna är följande:

] Inkluderar också för- bunden.

Redovisat resultat 38 milj. kr Efterlikvider 106 milj. kr

144 milj. kr Avsättning till reservfond 16,7 milj. kr (1 1,6 %)

Avsättningama har således i regel varit större än lagstadgade 5 % men har trots detta ianspråktagit mindre än hälften av redovisat resultat. Det bör påpekas att större delen av skillnaden mellan redovisat resultat och fondav- sättningar hänför sig till två föreningar, vilka båda avsatt endast ca 5 %.

Lantbrukskooperationen totalt

Enligt de sammanställningr över lantbrukets ekonomiska föreningsrörelse som görs av LRF:s föreningsstatistikl har resultat och skatter uppgått till följande belopp 1977—1979.

Resultatmåttet är här genomgående beräknat efter avdrag för årets efterlik- vid/återbäring.

Tabell 5.18 Resultat och skatter i lantbrukskooperationen (milj. kr)

1977 1978 1979 Inkl. skogsägarorganisationen (milj. kr) Resultat före skatt 169 — 6 298 Skatt —88 —89 —1 16 Resultat efter skatt 81 —95 182 Skatt i procent av resultat före skatt 52 % 39 % Exkl. skogsägarorganisationen (milj. kr) Resultat före skatt 190 181 208 Skatt —73 —61 — 82 Resultat efter skatt 117 120 126 Skatt i procent av resultat före skatt 38 % 34 % 39 %

Summan av fastighetemas taxeringsvärden uppgick 1979 till 4 225 milj. kr för hela lantbrukskooperationen, varav Skogsägarrörelsen 1 810 milj. kr. Skatt på garantibeloppet kan på grundval härav beräknas till ca 25 milj. kr om skogsägarrörelsen inkluderas och ca 14 milj. kr om den exkluderas. Garan- tiskatten utgör alltså endast en mindre del av den totala skatten. På basis av analysen av tio föreningar i föregående avsnitt kan det antas att även en väsentlig del av skatten utöver garantiskatten är kommunal skatt.

Skattens andel av resultatet ligger enligt ovanstående beräkningar mellan 30 och 40 %. Om efterlikvid och åtrbäring i stället inräknas i resultatmåttet sjunker skattesatsen. Enligt beräkningarna i avsnitt 5.1.4 skulle skattens andel av 1978 års resultat i vissa lantbrukskooperativa föreningar uppgå till 6 %. En avsevärd skillnad i skattesatsens storlek uppstår därför beroende på om efterlikvid/återbäring vid resultatberäkningama behandlas som en kostnad eller en bokslutsdisposition.

Slutsatser, lantbrukskooperationen

Slutsatserna vad gäller skattebelastn ingen i lantbrukskooperativa föreningar under de senaste åren är följande:

Skatten i relation till redovisad vinst före skatt är lägre än den teoretiska skatten på 50 %. För de lantbrukskooperativa föreningima utanför Skogsägarrörelsen synes skattesatsen vara mellan 30 och 40 % räknat på resultat eller efterlikvider/återbäring. Föreningarnas skattebetalningar har under de senaste åren huvudsakligen bestått av kommunal skatt. Den kommunalt taxerade inkomsten har i många föreningar väsentligt överstigit garantibeloppet samtidigt som den statliga taxerade inkomsten varit noll. Detta beror på att man velat utnyttja de avdrag som varit tillgängliga vid den statliga taxeringen, framför allt investeringsavdrag. De överskott som krävts för lagstadgade reservfondsavsättnin gar har iregel kunnat ske utan skattebelastning. Många föreningn har gjort betydligt större avsättningar än föreningslagen kräver. Många föreningar har outnyttjade förlustavdrag vid den statliga taxering- en. :] Utrymmet för ytterligare lagemedskrivningar och/eller avsättningar till resultatutjämningsfond varierar starkt. Endast vissa lönsamma lantmän- nenföreningar torde ligga i närheten av taket för avsättningsutrymmet.

5.4.3 Medlemmars skattebetalningar Deklarationsundersökningar avseende jordbrukare

För att få en bild av i vilken utsträckning de lantbrukskooperativa förening- arnas medlemmar utnyttjar de konsolideringsmöjligheter som skattelagstift- ningen erbjuder har två deklarationsundersökningar avseende jordbrukare gjorts. Syftet har varit att få ett bättre underlag för att kunna bedöma behovet av ytterligare avdragsmöjligheter. De genomförda undersökningarna avser dels en som baseras på material från SCB:s årliga deklarationsundersökn ingar för jordbrukare, dels en stickprovsundersökning avseende enfamiljsjordbruk i Kalmar län. De två urvalen benämns i det följande ”SCB-undersökningen” respektive ”Kalmar-undersökningen”.

SCB—undersökningen

För kooperationsutredningens räkning har SCB:s deklarationsundersökning för inkomståret 1977 studerats närmare vad gälleri första hand nedskrivning av varulager. Det ursprungliga urvalet på 10 259 jordbruksföretag (knappt 10 % av landets jordbruksföretag) har beskurits till 8 326 enheter. De borttagna enheterna är t. ex. flerfamiljsjordbrukare, jordbruk som bedrivs i bolagsform och företag med extremt höga taxerade inkomster. Det bör noteras att i urvalet ingår jordbrukare vilkas inkomster redovisas enligt kontantme- toden och alltså inte redovisar några lagertillgångar. Dessa utgör ca 35 % av antalet enheter, varav den helt övervägande delen ingår i storleksgruppen under 10 hektar.

Jordbrukarnas nedskrivning av lager framgår av följande tabell:

Tabell 5.19 Jordbrukare fördelade efter storleken av lagemedskrivning

& lagemedskrivning i Totalt 2—10 ha 10—30 ha 30—50 ha 50—100 ha 100 ha procent av inventerat värde efter inkurans

___—x_—

0—11 53,4 80,1 39,8 26,4 27,2 33,9 11—38 20,7 8,7 28,7 30,9 27,2 24,7 38—56 12,5 4,2 16,4 21,2 22,2 18,0 56— 13,4 6,9 15,2 21,4 23,4 23,4 ___—___ Summa 100 100 100 100 100 100

& " Med hänsyn till förekomsten av kontantredovisade jordbruk är första hand siffroma för jordbruk över 10 ha av intresse.

Av materialet framgår att i storleksgruppema över 10 ha har mellan 15 och 23 % av jordbrukarna skrivit med lagret med mer än 56 %, dvs. i stort sett maximalt.l

Kalmar—undersökningen

. Utifrån ett urval av ursprungligen 150 jordbruksföretag, samtliga med

bokföringsmässig redovisning, har elimineringar skett med 62 så att under- sökningen omfattar 88 enheter med i de allra flesta fall 30—50 hektar åker. Eliminen'ngama avser sådana företag, som inte bedömts vara familjejordbruk med jordbruket som den huvudsakliga inkomstkällan. Således har t.ex. företag med en skogsareal övestigande 20 hektar uteslutits, liksom sådana fall där det av deklarationen framgått att jordbruksinkomsten haft underordnad betydelse jämfört med inkomst av tjänst. Vidare har företag med räkenskapsår som avvikit från 12 månader samt jordbruk med mer än en brukarfamilj uteslutits.

Vad gäller nedskrivning av varulager fördelar sig företagen inkomståren 1977 och 1978 enligt följande:

Tabell 5.20 Jordbrukare fördelade efter storleken av lagemedskrivning

Iagemedskrivning i 1977 1978 procent av inventerat värde efter inkurans

0—1 1 28 25

ll—38 40 43 38—56 22 17 1 Det bör observeras att 56— 10 15 jordbrukarna i samband med övergång till redo- Summa 100 100 visning enligt bokförings- mässiga grunder dels hade möjlighet att göra Den andel som skrivit ned lagret i det närmaste maximalt är således något åtöffe lagemedSkHV'ämg lägre än i motsvarande storleksklasser (30—50) i SCB-undersökningen. Till de Zglåäåiläääfåöå outnyttjade nedskrivningsmöjlighetema kommer outnyttjade möjligheter till stora avskrivningar på avskrivning pa inventarier. inventarier. Av undersökningen framgår vidare

att 26 av de 88 jordbrukarna (dvs. ca 30 %) hade outnyttjade av— och nedskrivningsmöjligheter, som var lägre än 20 000 kr något av de två åren, eller hade skrivit ned lagret med antingen minst 40 % båda åren eller med minst 50 % något av åren att outnyttjat nedskrivningsutrymme i absoluta tal räknat var störst hos mjölkproducenter, lägre hos djurproducenter och lägst hos växtproducen- ter att medelåldern var något högre hos jordbrukare med små outnyttjade nedskrivningsmöjligheter att jordbruksinkomsten i 18 av de 26 fallen fördelats mellan man och hustru att bland de 26 jordbruken var medianvärdet för mannens nettointäkt av jordbruksfastighet inkomståret 1977 ca 35000 kr vid den statliga taxeringen och ca 45 000—50 000 kr vid den kommunala taxeringen.

Slutsatser, deklarationsundersökningar avseende jordbrukare

Vid bedömningen av undersökningsresultaten bör beaktas

att endast ett respektive två år har undersökts och att det är osäkert om uppgifterna speglar lantbrukamas konsolideringssituation i ett mer lång- siktigt perspektiv att övergången från kontantmässig till bokföringsmässig redovisning under perioden kan ha påverkat nedskrivningsbehovet att det under de undersökta åren funnits möjligheter till investeringsavdrag vilket minskat behovet av nedskrivningar.

Trots ovanstående begränsningar torde den slutsatsen kunna dras att större delen av jordbrukarna har ett relativt stort outnyttjat konsolideringsutrym- me.

Det bör emellertid även betonas att jordbrukarna på grund av svängningari inkomsterna mellan åren har behov av ett visst outnyttjat reserveringsutrym- me. Mot den bakgrunden kan man utifrån materialet möjligen grovt uppskatta andelen ”aktiva” jordbrukare som är i ett sådant läge vad gäller nedskriv- ningsutrymme m. m. att ytterligare avdragsmöjligheter kan vara av intresse till ca 30 %. 1 en framtida situation med högre lönsamhet för jordbrukarna kan givetvis konsolideringsbehovet öka. Tilläggas bör också att vissa ytterligare konsolideringsmöjligheter har tillkommit under senare år (allmän investe- ringsreserv, resultatutjämningsfond, ändrade regler för värdering av djur).

5.5 Kapitalbehovet, en prognos 5.5.1 Förutsättningar

I detta avsnitt skall vissa sifferberäkningar av kooperationens framtida kapitalbehov diskuteras. Beräkningarna bör ses mot bakgrund av att koope- rationsutredningens förslag till åtgärder skall vara hållbara i ett längre tidsperspektiv. Att göra en prognos, allra minst i preciserad form, för en

tidsrymd som spänner över många år förefaller orealistiskt. Med det relativt korta tidsperspektiv som här läggs (1979—1985) kan dock storleken på framtida kapitalbehov indikeras.

Det bör betonas att beräkningar av den typ som här görs blir ett slags sifferlekar, vars utfall i hög grad beror på de förutsättningar som väljs för framtiden. Som sådana kan de ändå vara till nytta i en diskussion om omfattning och alternativa vägar för kooperativ finansiering.

Gemensamt för beräkningarna av konsument- och lantbrukskooperatio- nemas kapitalbehov är följande:

El De sifferberäkningar som här skall göras utgår från KF och OK i konsumentkooperationen och de tre branscherna mejerier, slakterier och lantmän i lantbrukskooperationen. Prognosen för konsumentkooperatio- nen innefattar ett antagande om successivt höjd insatsskyldighet, vilket torde förutsätta en skattemässigt avdragsgill insatsränta. El Prognoserna avser tiden 1979—1985. De omfattar således sju år. De utgår från de kooperativa organisationemas finansiella utveckling under fem- årsperioden 1974—1978. Förutsättningama varieras sedan med utgångs— punkt därifrån. El Kapitalbehovet sökes med utgångspunkt i olika soliditetskrav. Undersök- ningen motsvarar kapitalvinstkommitténs beräkningar av börsföretagens nyemissionsbehov. Den innebär ett försök att fixera det behov av eget kapital som tillkommer utöver den konsolidering och den ökning av insatskapitalet som kan tänkas med utgångspunkt i utvecklingen 1974—1978.

Det tillkommande kapitalbehovet uttrycker då vid oförändrad soliditet (1978 års) vad som krävs bara för att kompensera inflationen plus eventuell volymtillväxt. Saken kan också uttryckas så att om detta tillkommande kapitalbehov inte tillgodoses, så sjunker soliditeten ytterli- gare. Att tillfredsställa kapitalbehovet på denna nivå är också utredning- ensjörsta ambitionsnivå i det åtgärdspaket som nu läggs fram.

Den andra ambitionsnivån. nämligen att höja de kooperativa förening- arnas soliditet till en ”tillfredsställande nivå” respektive att ge koopera— tionen möjligheter att höja soliditeten i takt med övrigt näringslivs förväntade soliditetsförstärkning, kräver ytterligare kapital. För konsu- mentkooperationen testas kapitalbehovet vid en soliditetshöjning från 15 % (1978) till 20 respektive 25 %. För lantbrukskooperationen utgår testen från 22 % soliditet (1978). Steget tas sedan till 25 respektive 30 %.

Börsbolagens soliditet 1978 uppgick till 27 % (Findata).

:l Mot dessa olika soliditetskrav ställs två variabler. Valet av dessa påverkari hög grad det framräknade kapitalbehovet. Variablema är tillväxttakten (inflation + volymökning) och räntabiliteten.

Tillväxten

Tillväxten i konsumentkooperationen var under åren 1974—1978 endast 8,4 % per år. I KF med föreningar begränsades den till 7,5 %. Under 1970-talet uppfick inflationen genomsnittligt till 8,9 % per år. För den nämnda

tidsperioden var den 10,0 % årligen. Detta innebär att konsumentkooperatio- nens volym tycks ha minskat i gemen, vilket också sänkt kapitalbehovet. Trots detta harsoliditeten samtidigt sjunkit från 20 % till 15 %. Räntabiliteten har varit otillräcklig t. o. m. vid denna låga tillväxttakt.

Tillväxttakten i lantbrukskooperationen har i stället överskridit inflatio- nen. Den uppgår till 14,8 % årligen (1974—1978). vilket schablonmässigt skulle innebära en volymökning på omkring 5 % per år (14,8 % 10%). Räntabiliteten har varit otillräcklig för att täcka denna tillväxttakt och soliditeten sjönk från 25 % till 22 %. -

Den tänkta förutsättningen för perioden fram till 1985 är att konsument- kooperationens tillväxttakt blir 10% och lantbrukskooperationens 11%. Samtidigt antas att inflationstakten för perioden (1978— 1 985) blir genomsnitt- ligt 9 %, dvs. i l970-talstakt.

Detta innebär en förväntad volymökning för konsumentkooperationen på en procent, vilket förefaller möjligt och för lantbrukskooperationen på två procent, vilket däremot är mer diskutabelt. Det sena 1970-talets starka volymökning inom lantbrukskooperationen förbyts sannolikt till direkta volymminskningar under 1980-talet.

Räntabiliteten

Räntabiliteten är ett ideologiskt tvivelaktigt begrepp i kooperativa samman- hang, speciellt räntabiliteten på eget kapital som här används. För att påvisa överskottens finansieringsfunktion fyller det dock ett syfte. Räntabilitetstalen är beräknade enligt ”Findatametoden”. Den ger förhåll- andevis höga värdenl eftersom resultaten belastas med planmässiga och inte med kalkylmässiga avskrivningar, vilka normalt är högre. Konsumentkooperationens räntabilitet (på eget kapital efter skatt) uppgick 1974—1978 till 10,5 %. Börsbolagens genomsnitt för perioden låg på 1 1,1 %. 1 siffrorna ingår ”övervinståret” 1974, vilket höjer genomsnittet för huvuddelen av de svenska företagen. Konsumentkooperationens räntabilitet har fallit starkare och djupare än börsbolagens efter toppåret 1974. Lantbrukskooperationens räntabilitet redovisas här till genomsnittligt 8,9 %, dvs. lägre än konsumentkooperationens nivå. Denna siffra innebär att efterlikviden i lantbrukskooperationen genomgående betraktas som en kost- nad, vilken belastar resultatet. En alternativ metod är att se efterlikvider som en del av vinsten, vilken sedan fördelas till medlemmarna som en överskotts- utdelning. Att den lägre nivån har valts (kostnadsvarianten) beror på att denna sannolikt ligger nära en ”verklig” räntabilitet.I Den lagda förutsättningen för kapitalbehovet 1979—1985 är en tänkt räntabilitetsnivå för konsumentkooperationen på 10 %. vilket bör innebära en något förbättrad räntabilitetssituation jämfört med 1974—1978. För lantbruk- skooperationen läggs grundprognosen för räntabiliteten på 7,5 %, dvs. lägre än pelvis göras med de lägre de gångna årens genomsnitt. Förväntningarna om ”magra” jordbruksavtal värden som beräknas en- kan motivera ett sådant val. ligt Aktiv Placering (S-E-Banken).

' Jämförelse kan exem-

] Jfr återföringskvoten, avsnitt 5.1.4.

2 KF + föreningr = 1,9 miljoner medlemmar; OK + föreningar = 0,9 miljoner medlemmar. Ger summa 2,8 miljoner medlemmar.

3 Insatskapitalets ökning =-nettosumman av amor- teringar minus återbetal- ningar. Takten i insatska- pitalets ökning antas ut- göra samma procentuella andel av efterlikvider i återbäring som i genom- snitt 1974—1978 (18 %) samtidigt som dessa antas öka i takt med omsätt- ningen.

5.5.2 Konsumentkooperationens kapitalbehov

Inom ramen för en tillväxt 10% och en räntabilitet på 10% förutsätts att konsumentkooperationen också successivt höjer sin insatsskyldighet, och att reserverna byggs på i l970-talstakt.

Den tänkta förbättringen av kapitalförsörjningen i form av höjd insatsskyl- dighet kan närmast avläsas som en stark höjning av återföringskvoten.l Under perioden 1974—1978 har återgången av återbäring och insatsränta netto, dvs. minus återbetalning av insatser, varit så låg som 10 %. Med ett höjt tak på insatsskyldigheten fylls utdelade överskott på för fler medlemmar och återgången från överskotten höjs därföri prognosen till 40 %.

En höjd och avdragsgill insatsränta är en förutsättning för att konsument- kooperationen skall kunna få en effekt av höjd insatsskyldighet. Den höjda insatsskyldigheten enligt mönsterstadgama i KF med föreningar— från 200 kr till 500 kr— skulle dock innebära att en stor del av medlemmarna stött i taket efter fem år. Skulle taket därför inte höjas successivt blir återföringskvoten således successivt allt lägre. Detta kompenseras i viss mån av den nya regeln att hela, i stället för som tidigare halva, insatsräntan läggs till kapitalet.

Trots de inbyggda stimulanseffektema ”saknas” i konsumentkooperatio- nen 1,2 miljarder kr år 1985 för att bibehålla soliditeten vid 15 %. Skulle soliditetskravet höjas till 20 % fattas mer än dubbelt så mycket, nämligen 2,7 miljarder. Vid ett soliditetskrav på 25 % höjs det resterande beloppet till 4,2 miljarder kronor.

Det tillkommande kapitalbehovet kan slås ut per medlem. Eftersom en täckning av kapitalbehovet kan tänkas ligga i form av sparinsatser och/eller tilläggsinsatser bör enbart en tänkt ”käma” av aktiva kooperatörer medräk- nas. Dessa har här schablonmässigt beräknats till halva medlemskåren, dvs. 1,4 miljoner medlemmar.2

Om soliditeten skall enbart bibehållas krävs ytterligare knappt 1 000 kr per aktiv medlem (1 ,2 miljarder fördelat på 1,4 miljoner medlemmar). Skall soliditeten höjas till en mer rimlig nivå på 20 % krävs ungefär det dubbla, dvs. omkring 2 000 kr per aktiv medlem vid år 1985. Utslaget per är (sju år) skulle det tillkommande kapitaltillskottet per medlem då bli 200—300 kr (285 kr).

Slutsatsen av beräkningarna blir att också med en höjd insatsskyldighet blir kapitaltillförseln otillräcklig t. o. m. för att klara en oförändrad soliditet under hög inflation. Någon typ av tilläggsinsats förefaller nödvändig för att täcka in konsumentkooperationens kapitalbehov under 1980-talet.

5.5.3 Lantbrukskooperationens kapitalbehov

Inom ramen för en tänkt tillväxt av 11 % och en räntabilitet på ca 7,5 % förutsätts att lantbrukskooperationen dessutom höjer reserverna i samma takt som 1974 —1978 samt att också insatskapitalet fylls på i samma takt som på 1970—talet.3

Det bör då noteras att insatsbetalningama i absoluta tal stigit mycket kraftigt i de lantbrukskooperativa föreningarna under 1970-talet, nämligen i en årstakt av 13,1 % under tio år. När tillväxttakten i totalt kapital nu dras ned —enligt förutsättningama— sänks också det relativa behovet av insatskapitalets

ökning. Det årliga ökningkravet på insatserna blir drygt 9 % om soliditeten skall bibehållas.

Vid kravet på en bibehållen soliditet av 22 % räcker påfyllnaden av eget kapital enligt nämnda förutsättningama inte till. Ett kapitaltillskott på ca 0,2 miljarder kronor är nödvändigt.

Vid en tänkt soliditetshöjning till 25 % ett uttalat mål för de lantbruks— kooperativa föreningarna - stiger det tillkommande kapitalbehovetmycket starkt eller till 0,8 miljarder kronor till 1985.

Utslaget på en aktiv medlemskår av beräknade 60 000 lantbrukare (av totalt 125 000) motsvarar ett soliditetskrav på 25 % vid 1985 års utgång ett kapitaltillskott på drygt 13 000 kr per aktiv medlem.

Senare års utveckling innebär att direkta och indirekta protester hos lantbrukarna mot stigande insatsbelastningar gjort det allt svårare för föreningarna att fortsätta med den tidigare höjningen av insatsskyldighe- ten.

Medlemmarnas protester tar formen av utträde ur föreningarna i byte mot leverans till privata företag. De uttrycks också som bristande solidaritet i köp eller leveranser och som stigande krav på större efterlikvider för att finansiera en höjd insatsskyldighet. Med högre efterlikvider sänks dock föreningarnas konsolidering och nettoeffekten blir en försämrad finansieringssituation för föreningen. Kraven på höjda efterlikvider skärps vid en situation av pressad lönsamhet i medlemmamas lantbruksföretag.

5.6 Förslag till skattestimulanser m. m. för kooperationen

Utredningens förslag för att med bl.a. skattestimulanser underlätta de kooperativa föreningarnas uppbyggnad av traditionellt egenkapital kan sammanfattas i tre punkter.

[I En enkelbeskattning av insatsräntan. El En uppskjuten skatt för tillskott av insatskapital i lantbrukskooperativa föreningar m. m. 121 En höjd obligatorisk avsättning till reservfond och en skattemässig avdragsrätt för viss avsättning till kooperativ kapitalfond.

Ovanstående förslag kompletteras med vissa åtgärder som berör kooperatio- nen och kapitalmarknaden. Dessa beskrivs i avsnitt 5.7. Däri ingår också åtgärder angående kooperationens möjligheter till skattefondsparande.

5.6.1 Inledning

Ett rimligt mål för kooperationens kapitalanskaffning är att uppnå trygghet för fortsatt existens och utveckling på den svenska marknadsekonomins allmänna villkor och under beaktande av de kooperativa principerna.

I syfte att nå denna trygghet bedömer utredningen att en_lörsta ambitions- nivå för kooperationens kapitalförsörjning är att stabilisera det egna kapitalets andel av totalkapitalet. En betydande del av de kooperativa organisationerna ligger för närvarande vid eller under en soliditet på 20 %. Därmed synes en nedre gräns för soliditeten tangerad och i vissa fall klart underskriden. Enbart

en frysning av nuvarande soliditetsnivå kräver betydande kapitaltillförsel vid fortsatt stark inflation.

En andra ambitionsniva är att höja soliditeten. Två skäl motiverar en sådan inriktning. Det ena skälet är att viktiga delar av kooperationen idag kan betraktas som underkapitaliserad, dvs. har nått en punkt där trygghetskravet inte kan anses uppfyllt. Utredningens andra skäl utgår från att en allmän höjning av de svenska företagens soliditet är önskvärd att uppnå under 1980-talet. En sådan förstärkning av företagens kapitalbas kan grundas på olika typer av politiska beslut. Det kan gälla kapitaltillförsel med obligatorisk och kollektiv inriktning, t. ex. löntagarfonder av ursprunglig modell. Det kan också gälla åtgärder som på frivillig och marknadsinriktad väg — t. ex. med hjälp av skattelättnader tillgodoser samma syften.

Målet för statsmakterna torde oavsett metod vara ett och detsamma, nämligen att stärka det svenska näringslivets konkurrenskraft, trygga syssel- sättningen och uppnå balans i betalningarna med utlandet. Det säger sig självt att i en sådan situation kan de kooperativa företagen inte lämnas utan möjligheter till finansiell följsamhet med det enskilda respektive samhällsägda näringslivet. Med en höjd soliditet är inte bara ett lägsta trygghetskrav uppfyllt. Det medger också en kooperativ utveckling.

Till dessa ambitioner för de kooperativa föreningarnas kapitaltillförsel bör fogas en annan med delvis parallell inriktning. Därmed avses att låta de kooperativa föreningama få motsvarande del av de Stimulansåtgärder som statsmakterna på senare år beslutat för enskilt näringsliv, i första hand de börsnoterade företagen.

Sådana Stimulansåtgärder för börsbolagen är:

Cl Annell-lagstiftningen Avser att stimulera nyemissioner. Innebär en avdragsrätt för utdelning på nyemitterat kapital. Infördes i början av 1960-talet. Avdragsrätten utvidgades väsentligt fr. o. m. 1979. 3 Fjärde AP-jondens kapital Avser att stimulera till nyemissioner i börsbolag. Fondkapitalet utvidgas nu under en femårsperiod med 600 milj. kr till 1 850 milj. kr. 121 Värdesäkert lönsparande (skattefondsparande) Avser att bl. a. stimulera till nyemissioner genom att locka löntagamas sparande till placering i aktiefonder. Spararen tillåts få en kapitalförränt— ning över inflationens nivå men avkrävs i gengäld att kapitalet binds i fem år. Värdesäkert lönsparande infördes hösten 1978 och har utvidgats successivt. Reglerna innebär ett högsta årligt sparbelopp på 7 200 kr (600 kr/månad). och en skattereduktion med 30 % på sparbeloppet. Eventuell värdestegring är obeskattad hos spararen. Reglerna för Värdesäkert lönsparande utvidgades fr. o. m. 1981 till att omfatta även fondsparande knutet till det egna företaget och dess anställda. [1 Lindrigare dubbelbeskattning av utdelningar m. m. Fr. o. m. 1981 gäller att en skattereduktion utgår för utdelningar på aktier med 30 % av utdelningsbeloppet upp till 7 500 kr (15 000 kr för makar). Dessutom har schablonavdraget på realisationsvinsten vid försäljning av aktier äldre än två år höjts från 1 000 kr till 3 000 kr.

Möjligheterna att ansluta kooperativa föreningar till de bestämmelser som i varje enskilt fall utformats för bolagen tycks i vissa fall ha prövats av statsmakterna. 1 en del fall hänvisas också till kooperationsutredningens arbete. De kooperativa företagens kapitaluppbyggnad har dock genomgående ansetts innefatta tekniska/ideologiska spärrar vilka förhindrat en omedelbar anpassning till reglerna. Den kooperativa företagssektom har därför lämnats utan möjlighet till följsamhet i stimulansen av egenkapitalets uppbyggnad.

Utredningen har i sin granskning av nämnda regler för enskilda företag i första hand sökt finna tekniskt närliggande lösningar för kooperationen. Detta har dock undantagslöst visat sig svårförenligt med gängse kooperativa finansieringsprinciper. I stället har utredningen inriktat de tekniska lösning- arna på att söka ge kooperationen stimulanser som kan tillgodose en uppbyggnad av eget kapital i en takt som motsvarar övrigt näringslivs. Önskemålet om neutralitet mellan företagsformema får dämied anses vara tillgodosett även om direkta jämförelser inte kan göras.

Förslagen inriktas på att stödja och utveckla de särpräglade kooperativa finansieringsformema. Utredningen har i möjligaste mån därför sökt finna allkooperativa lösningar trots att betydande olikheter i kapitalbehov och finansieringsteknik föreligger mellan konsumentkooperativa och producent- kooperativa föreningar. Utredningen har vidare i enlighet med sina direktiv inriktat sig på kooperativa ekonomiska föreningar som uppfyller strikt kooperativa krav. Utredningen har knutit an till den definition som finns i kommunalskattelagen.l Kapitalfrågan har därvid prövats i huvudsak för de större kooperativ som samverkar i federationer och som är anslutna till lntemationella Kooperativa Alliansen (IKA). Det hindrar självfallet inte att också enskilda ekonomiska föreningar, existerande eller tillkommande, kan uppfylla rimliga kooperativa villkor. De ekonomiska föreningar som idag betraktas som kooperativa i kommunalskattelagens mening kan utan vidare anses höra till denna kategori.

Kooperativ jinansieringsteknik

1 det kooperativa företaget intar kapitalet en särpräglad ställning. Som medel för kooperativt oberoende och utveckling är kapitalbildningen betydelsefull som mål är den underordnad.

Kooperationens försörjning av egenkapital har vissa svagheter. beroendet av medlemmama som kapitalkälla, kapitalets begränsade förräntning, insats- kapitalets förhållandevis bräckliga karaktär. I praktiken har dessa brister regelmässigt uppvägts av speciella styrkefaktorer som federativ samverkan, medlemmarnas solidaritet, den successiva uppbyggnaden av ett kollektivt kapital och en varsam hantering av företagens tillväxt. Dock har skogsko— operationens utveckling tydligt illustrerat svaghetemas yttersta konsekven- ser.

Traditionellt har kooperationen byggt upp det egna kapitalet genom att överskottsmedel på olika sätt kvarhållits i föreningen. Medlemmarnas insatser har stegvis byggts upp via återbäring/efterlikvid. Genom föreningens fonde— ringar har medlemmarna bidragit med ett kollektivt sparande som i princip

] Utöver de kooperativa krav som uppställs för registrering av ekonomisk förening enligt förenings- lagen tillkommer i kom- munalskattelagen strikta krav på öppenhet och demokratisk beslutsrätt (en medlem en röst). Se vidare avsnitt 5.5.1.

aldrig lämnar föreningen. Genom innestående sparmedel har medlemmarna dessutom tillskjutit lån. Ett målmedvetet sparande i olika former har inneburit att den etablerade kooperationen byggt upp en stark finansiell ställning.

Förutsättningama för denna traditionella kooperativa finansieringsteknik synes på ett avgörande sätt ha brustit under 1970-talet. Den höga inflations- takten har av olika skäl försvagat inflödet av insatskapital från medlemmarna i såväl konsument- som lantbrukskooperationen. Därutöver har den i svenskt näringsliv allmänt låga lönsamheten stört den kooperativa finansieringspro- cessen på ett speciellt sätt. Kooperativ självfinansiering förutsätter en rimlig och stabil lönsamhetsnivå. I situationer där den normala spartekniken är otillräcklig eller i speciellt utsatta lägen saknar den kooperativa föreningen den finansiella flexibilitet som ger tillfredsställande möjligheter till överlev- nad, utveckling, etablering eller krislösning.

Den kooperativa kapitalförsörjningens speciella svårigheter bekräftas av soliditetens utveckling. I hela det svenska näringslivet har soliditeten visser- ligen varit fallande under 1970-talet. Fallet har dock varit djupare i den kooperativa sektorn. Dessutom har det utgått från en lägre nivå än i börsbolagen.

Tabell 5.21 Konsumentkooperationen. Avser KF-verksamheten, OK-verksamheten samt HSB (procent)

_________—__———

1969 1973 1978 Årligt genomsnitt 1969-1978 ___—_______ Soliditet 24,4 19,4 14,8 19,6 Tillväxt eget kapital 3,2 12,1 5,1 3,4 Tillväxt totalt kapital 5,9 17,1 4,7 8,9

___—___?!

Tabell 5.22 Lantbrukskooperationen. Avser mejerier, slakterier, lantmän samt skog (procent) __________.___ 1969 1973 1978 Årligt genomsnitt 1969—1978 Soliditet 1a 27,1 28,8 23,2 26,3 11 19,5 19,3 14,8 18,6 Tillväxt eget 1 12,7b 6,9 10,4 11,2 kapital II 16,1b 15,6 —21,7 11,0 Tillväxt totalt 1 21,5 5,2 13,6 14,0 kapital II 18,0 6,0 —12,0 14,7

I exkl. skogen 11 inkl. skogen ') 1970

Soliditeten är inte bara en finansiell schablon. Egenkapitalet utgör på flera sätt ett buffertkapital; dess andel av totala kapitalet påverkar företagens oberoende, stabilitet och utveckling. Ofta åberopas soliditetens betydelse för förmågan att ta upp krediter på tillfredsställande villkor. Åtminstone i den etablerade kooperationen, uppbyggd i federationer, tycks dock lånekapacite- ten fullt tillfredsställande trots det rubbade förtroende mot företagsformen som skogskooperationens utveckling föranlett på sina håll. Utredningen har därför inte funnit det angeläget att närmare ta upp frågan om kooperationens möjligheter att uppta lån.

Soliditeten, både dess nivå och utveckling, har i stället en annan och kanske mer fundamental betydelse för kooperationen. Skulderna belastar varje års överskott med en given räntekostnad, i förväg avtalad. Det förhållandet gäller självfallet alla lån, oavsett om de lämnats av medlemmar eller andra. Vid sjunkande soliditet upptar de finansiella kostnaderna en allt större del av överskotten, och den s. k. räntetäckningsgradenl sjunker. Därmed sänks också ”utdelningskapaciteten”', dvs. kooperationens förmåga till överskottsfördel- ning. Om underlaget krymper för en rimlig återbäring/efterlikvid försvagas föreningarnas naturliga bas för leverans- och köptrohet samt till medlems- värvning. Kooperativens utvecklingsförmåga försvagas.

Det tycks som om kooperationens handlingsberedskap och omsorg om det egna kapitalet ibland varit svag. Detta förhållande bör bedömas mot bakgrund av kooperativ praxis. Den önskvärda soliditetsnivån kan nämligen skilja sig väsentligt beroende på om soliditetsmåttet diskuteras i gängse termer eller i kooperativa termer.2 Med hänvisning till det kooperativa ägarkapitalets speciella karaktär har kapital i vissa fall mottagits från medlemmar eller närstående som en form av egenkapital3 trots att dess formella karaktär varit lånets. Ett sådant medlemskapital sänker den synliga soliditeten. Samtidigt har det för föreningen fördelen av att vara relativt långsiktigt, amorteringsfritt och utan krav på säkerheter. I vissa fall har också en rätt att omvandla medlemslån till insatskapital ytterligare minskat avståndet till det riskbärande kapitalet. Som framgår av bl. a. de skogskooperativa företagens utveckling saknar dock ett sådant kapital den motståndskraft vid starka ekonomiska belastningar som kan trygga kooperativets fortsatta existens och oberoende. Det avgörande är att sådant kapital förstärker räntebördan i stället för att lätta den. Endast egenkapital i strikt bemärkelse kan fungera krisdämpande och soliditetshöjande.

Mot denna bakgrund finner utredningen att stora delar av den kooperativa sektorn är underkapitaliserad i en utsträckning som inte medger önskvärd trygghet och utveckling. Svårigheterna synes i betydande utsträckning bero på att företagsformens traditionella vägar för kapitalanskaffning är otillräckliga och att kooperativa föreningar inte kunnat tillgodogöra sig den uppbyggnad av egenkapital som statsmakterna på olika sätt sökt stimulera fram i enskilda företag.

Utredningen finner också att de ekonomiska föreningamas särproblem i kapitalanskaffningen kan utgöra ett allvarligt hinder vid nyetablering av kooperation.

En beräkning av framtida kapitalbehov4 visar att det vid fortsatt stark inflation krävs betydande kapitalinsatser enbart för att långsiktigt hindra ett fortsatt soliditetsfall. En höjning av soliditeten förutsätter självfallet ytterligare

I Räntetäckningsgraden i t. ex. KF och dess för- eningar är genomsnittligt 1975—1979 1,43 beräknat som kvoten mellan resul- tat före bokslutsdisposi- tioner + räntekostnader genom räntekostnaden. Motsvarande tal för börs- bolagen (Findata) är 2,68 (medianvärdet). Med— lemslånen utgör en viktig del av kooperationens räntebörda.

2 Se också avsnitt 5.1.3, det kooperativa ägarkapi- talet.

3 Jämför skogskoopera— tionens industribevis, KF:s garantikapital etc.

4 Se avsnitt 5.5. Skogs- kooperationens kapital- behov är på grund av sin speciella natur uteslutna ur materialet. Enbart för att höja hela skogskoope- rationens soliditet till lantbrukskooperationens medelnivå (22 %) skulle ett ytterligare egenkapital på ca 1,7 miljarder ha krävts i slutet av 1970- talet.

åtgärder för att öka egenkapitalet.

Om t. ex. konsumentkooperationen skulle höja sin soliditet under en sjuårsperiod från nuvarande nivå på 15 % till ca 20 %, krävs ett årligt kapitaltillskott på ca 385 milj. kr utöver nuvarande normala inflöde av kapital. Om soliditeten i lantbrukskooperationen skulle höjas från nuvarande 22 % till 25 % krävs ett motsvarande ytterligare kapitaltillskott på 1 15 milj. kr per år. Sammanlagt skulle för den utvalda kooperativa sektom ett beräknat årligt kapitaltillskott uppgå till en halv miljard kr (385+l 15 milj. kr). Relativt sett förefaller därmed kooperationens behov av kapitaltillskott jämförbart med börsbolagens. Samtidigt är kooperationens kapitalkällor mer begränsade.

Kapitalproblemets art synes inte annorlunda i den kooperativa sektorn än i den enskilda. Graden av problemet tycks dock allvarligare i kooperationen, åtminstone i rådande allmänekonomiska situation. Problemets lösningar. slutligen, är av tekniskt komplicerad natur i kooperationen genom de hinder och speciella villkor som företagsformen uppställer i kraft av sin egenart.

Mål och inriktning

Det finns i princip tre balanstekniska former för att tillföra de kooperativa föreningarna ytterligare eget kapital. Det kan ske genom en höjning av medlemmarnas traditionella insatskapital genom en förstärkning av det kollektiva kapitalet (fonderingar) eller genom införande av nya former för kapitaltillskott.

Samtliga tre alternativ har övervägts av utredningen. 1 den slutliga avstämningen av det åtgärdspaket som framläggs har utredningen uppställt följande delmål:

att söka lösningar som i första hand bevarar och stimulerar traditionella former för kooperativ kapitalanskaffning. att söka nå lämpliga proportioner vid uppbyggnaden av å ena sidan medlemmarnas insatskapital och det kollektiva kapitalet och å den andra sidan mellan traditionella obligatoriska medlemsinsatser och eventuella tilläggsinsatser. att utöka de kooperativa föreningarnas tillgång av finansiella instrument, som vidgar företagens flexibilitet vid omställningar, nyetablering, speciella expansionsskeden etc.

En gemensam restriktion vid utformningen av samtliga kapitallösningar har varit kravet på ett strikt beaktande av de kooperativa föreningarnas speciella principer och mål.

Utredningen har vidare utgått från att företagens soliditet kan stärkas genom höjd lönsamhet, genom tillförsel av externt kapital, genom ändrade skatte- regler och genom omfördelning av redan tillgängligt kapital i företagen.

Utredningen har funnit att de för kooperativa föreningar möjliga åtgärderna i första hand måste inriktas på de två sistnämnda alternativen. Det skall här återigen konstateras att lönsamhetsnivån — som självfallet ligger utanför utredningens möjligheter att påverka— har en större betydelse för kooperativa än för enskilda företag. En låg lönsamhet som minskar företagssparandet (konsolideringen) kan normalt inte uppvägas av att kapital från andra sparkällor tillförs de kooperativa föreningarna. Kapitalförsörjningen i koope-

rationen är i denna mening mer hämmad än enskilda företags. Utredningen har därvid ansett sig behöva speciellt uppmärksamma problematiken med tillförseln av externt kapital till kooperationen. Frågeställningen utvecklas i avsnittet om kooperationen och kapitalmarknaden (5.7).

Att skattevägen stimulera uppbyggnaden av eget kapital i företagen är en av statsmakterna väl beprövad väg, i Sverige liksom i utlandet. När företagens riskkapital inte kan byggas upp genom tillfredsställande lönsamhet återstår att höja ägarkapitalets förräntning genom skattelättnader.

Även denna väg innebär emellertid begränsad framkomlighet för koopera- tiva företag. Som framgått av tidigare avsnitt är de kooperativa företagens skattebelastning låg. Detta gäller av hävd i Sverige och ansluter sig till internationell praxis.

Det förefaller dock som om kooperationens lägre skattebelastning framför allt tillförts föreningarnas medlemmar och i mindre grad bidragit till de kooperativa företagens konsolidering. En sådan ordning står klart i överens- stämmelse med de kooperativa föreningarnas syfte att främja medlemmarnas ekonomi efter att kooperativets överlevnad tillgodosetts.

Det hindrar dock inte att kooperativets långsiktiga utveckling ibland eftersätts. Utredningen finner därför att en skattemässig stimulans av egenka- pitalet bör inriktas på att främja sådan kapitalbildning som i möjligaste mån verkligen säkerställer en uppbyggnad av insatskapitalet eller bundna fonde- ringar. Därmed avses åtgärder som i minsta möjliga utsträckning ”spiller över” till andra former av medlemskapital (lån), eller kontant utbetalning. Endast på så vis kan syftet med en stabilisering respektive höjning av de kooperativa föreningarnas soliditet tillgodoses.

Kooperationens låga skattebelastning medför att en skattestimulans ger en relativt begränsad direkt effekt på kapitalförsörjningen. Utredningen bedömer det dock som troligt att den indirekta effekten kan bli betydande genom dels en soliditetshöjande omfördelning av kapitalet och dels en ökad villighet hos medlemmarna att acceptera en stigande obligatorisk insatsskyldighet.

1 utredningens överväganden för att höja kapitaltillförseln har de koopera- tiva organisationemas synpunkter till utredningen haft betydelse. Dessa har framhållit vikten av att underlätta insatskapitalets uppbyggnad. Både i lantbrukskooperationen och i konsumentkooperationen har insatskapitalets utveckling ingett oro.

En speciell stimulans av insatskapitalet är inte självklar. Insatskapitalets bidrag till den balansmässiga soliditeten kan anses vara svagare än för övrigt egenkapital. Föreningens egna fonder och reserver tillhör medlemskollektivet i dess helhet och är fastare bundna i föreningen. Utredningen finner det betydelsefullt att skapa en långsiktig balans mellan det individuellt ägda och det kollektivt ägda egenkapitalet. I de förslag som omfattar stimulans av traditionell kooperativ finansieringsteknik berörs därför dels insatskapitalets uppbyggnad och dels det kollektiva kapitalets.1

Utredningen finner dock två skäl till att speciellt uppmärksamma insatska- pitalets utveckling.

För det/örsta har medlemmarnas insatsbetalningar på senare år utgjort ett stigande problem. Det gäller för både konsument- och lantbrukskooperatio- nen. Inflationen har bidragit till att insatsskyldigheten ter sig alltmer betungande för det kooperativa medlemskapet. En rimlig balans mellan

1 I vissa fall inräknas allt eget kapital utom insats- kapitalet i föreningens kollektiva kapital. Här används en striktare defi- nition: icke utdelningsba- ra fonder, dvs. reservfond och uppskrivningsfond. Se också avsnitt 5.1.3.

medlemmarnas individuella och kollektiva egenkapital är också av ideologis— ka skäl betydelsefull för kooperationens utveckling.

För det andra kan en fortsatt låg lönsamhet under 1980-talet sätta uppenbara begränsningar för framför allt kollektiv kapitalbildning. Den eftersträvade stabiliseringen/höjningen av soliditeten torde i praktiken behöva hämtas huvudsakligen från insatskapitalets ökning och detta i sin tur från återbäring/efterlikvid. Några ”övervinster” att förstärka företagens eget sparande med torde generellt sett inte finnas. Medlemmarnas insatsbetalning- ar i olika former blir därför den främsta källan till en soliditetsförstärk— ning.

En skattemässig stimulans av insatskapitalet kan förväntas ha ett påfallande starkt psykologiskt inslag. En åtgärd av detta slag underlättar samspelet mellan medlem och förening så att föreningen förmår genomföra en höjning av den obligatoriska insatsskyldigheten utan att medlemmen uppfattar detta som en belastning på medlemskapet. En sådan påfrestning är ytterst väsentlig att undvika eftersom den berör den kooperativa föreningen på ett centralt sätt, nämligen dess medlemsutveckling och därmed omsättnings- och överskotts- potential. En stimulans av insatsemas uppbyggnad kan därmed på lång sikt ha en relativt betydande soliditetseffekt, även om dess storlek är svår att förutsäga.

Tabell 5.23 Kooperationens kapital 1979 (milj. kr)

Totalt Eget Insatser Beskattade varav Obeskattade kapital kapital” reserver reservfond reserver (100 Wo) ______________________________—_ Konsumentkooperationen 18 562 2 783 510 1 344 833 1 853 KF-verksamheten 12 057 2 054 277 1 213 759 1 128 OK-verksamheten 4 347 672 212 1 1 1 58 697 HSB:s Riksförbund 2 158 57 21 20 16 28 Lantbrukskooperationen (exkl. skog) 5 761 1 371 606 446 278 636 Lantbrukskooperationen (inkl. skog) 13 892 2 088 894 748 631 891 Mejeriföreningama 1 795 460 201 190 104 138 Slakteriföreningama 1 644 357 221 1 14 93 43 Lantmännenföreningama 2 322 554 184 142 81 455 Skogskooperationen 8 131 717 zssh 302 353 255

___—___—

" Obeskattade reserver ingår här till 50 %. b Inklusive aktiekapital för NCB (132).

Tabell 5.24 Genomsnittlig tillväxt” av kooperationens kapital 1969—1979 (procent)

___—______—_-——

Konsument- Lantbruket Lantbruket kooperation exkl. skogen inkl. skogen Totalt kapital 9,1 14,8 15,6 Just. eget kapital 4,1 13,8 12,4 Insatskapital 5,9 11,9 Uppgifter saknas Beskattade reserver 2,6 15,5 " varav bundna 3,7 14,5 Obeskattade reserver 6,0 16,0

___—___..__————-——

Tillväxtmåtten bör användas med restriktivitet med hänsyn till att antalet föreningar mellan åren varierar, speciellt bland slakteriföreningar och skogen.

Skälen för att stärka det kollektiva kapitalets ställning är delvis andra än de som gäller för insatskapitalet.

Som framgår av tabell 5.24 har utvecklingen av bundet eget kapital inte varit väsentligt sämre än för övrigt egenkapital. Att därför stimulera uppbyggnaden av bundet kollektivt kapital kan knappast motiveras av enbart soliditetsskäl. Det finns dock även mer långsiktiga och principiella motiv för en sådan åtgärd.

Dessa motiv anknyter främst till företagsformens karaktär. En skattestimu- lans knuten till det kollektiva kapitalet innebär att ingen enskild person kan tillgodogöra sig den förrnögenhetsökning som detta medger. Det kollektiva kapitalets speciella identitet markeras av konsumentföreningamas mönster- stadgar som föreskriver (& 3) att om en förening upplöses skall ”befintliga fonder anslås till allmännyttiga ändamål som av Kooperativa förbundets styrelse godkännes”. Detta kapital som inte är ett ägartillskott i vanlig mening kan sägas vara det mest artskiljande inslaget i gränslinjen mellan en personsammanslutning och en kapitalsammanslutning.

För att markera denna gränslinje finner utredningen det skäligt att skärpa kraven på föreningarnas obligatoriska avsättning till kollektivt kapital och samtidigt genom en Skattelättnad stimulera en ytterligare uppbyggnad av de kooperativa föreningarnas bundna fonder.

Diskussionen om Stimulansåtgärder för insatskapitalet respektive det kollektiva kapitalet förs till en början från mer allmänna synpunkter och avser då förslagens inriktning. Därefter beskrivs respektive förslag i separata avsnitt.

Stimulans av insatskapitalet

En ekonomisk förening kan öka sitt insatskapital genom att höja insatsskyl- dighetens övre gräns (taket) och/eller genom att öka amorteringstakten vid inbetalningen av insatserna. lnsatsamorteringen sker huvudsakligen genom att medlemsbetalningen i form av återbäring/efterlikvid eller insatsränta helt eller delvis innehålls av föreningen och läggs till insatskapitalet.

Medlemmen å sin sida måste i praktiken acceptera en skärpning av insatskraven såvida han inte vill avgå ur föreningen; tänkbara nya medlemmar kan avstå från inträde. Den obligatoriska karaktären på kooperationens insatser gör en insatshöjning till en betydligt vanskligare åtgärd i en förening än en nyemission är i ett bolag. Den traditionella och smidigaste vägen för föreningen är att höja medlemsbetalningen och därmed grunden för insats- amorteringen. Vid svag lönsamhet är denna utväg dock av begränsad framkomlighet.

Utredningen har därför bedömt att det lämpligaste sättet att stimulera till ökat insatsflöde är att genom skattelindringar underlätta medlemmarnas obligatoriska insatsbetalningar. Därmed möjliggörs en höjd insatsbetalning utan ytterligare ekonomisk eller psykologisk belastning på det kooperativa medlemskapet. Vidare har utredningen utgått ifrån att kooperationen liksom börsbolagen bör ges en skattelindring som är knuten till överskottsfördelning- ens (utdelningens) beskattning.

Vid utredningens bedömning av de skattestimulanser som kan knytas till det kooperativa insatskapitalet har också beaktats den lägre beskattning som

gäller vid realisationsvinst på aktier äldre än två år. Denna har väsentlig betydelse för aktieägarnas förräntning efter skatt på långsiktigt bundna innehav. Någon direkt anknytning till principerna för realisationsvinstbe- skattning kan dock inte göras eftersom insatskapitalet, trots sin långsiktiga bundenhet, återfås enbart i nominellt värde.

Som framgått av tidigare avsnitt har finansieringsproblemen delvis olikar- tad karaktär för lantbruks- och konsumentkooperationen. Dessutom skiljer sig tekniken för överskottens fördelning. l konsumentkooperationen utgår i princip såväl återbäring som insatsränta. l lantbrukskooperationen används enbart efterlikvid/återbäring. Insatsräntan är liksom aktieutdelningen i princip beskattad både hos företag och kapitalägare (dubbelbeskattning). Efterlikvid och återbäring är inte beskattad i föreningen, men i producent- kooperationen däremot hos medlemmarna (enkelbeskattning).

Skillnader i finansieringsproblem, i teknik för överskottsfördelning och i skattesituation motiverar således olika inriktning på insatsstimulansema för konsument- respektive producentkooperation.

I konsumentkooperationen är en skattelättnad av återbäringen inte aktuell eftersom denna är obeskattad hos både medlem och förening. Dessutom är stora delar av konsumentkooperationen i en lönsamhetssituation som för närvarande inte tillåter återbäring. I stället finns skäl att fästa uppmärksam- heten vid insatsräntans beskattning.

Den skattelättnad som aktiebolagen åtnjutit sedan början av 1960-talet vid utdelning på nyemitterat aktiekapital (Annell-reglema) har av tekniska/prin- cipiella skäl inte kunnat tillämpas på insatsräntan. Ekonomiska föreningar har heller inte berörts av den skattelättnad som aktieägarna i börsbolagen medgivits för sina utdelningar fr. o. m. 1981 (SFS 1980: 1047). Dubbelbeskatt- ningen av aktieutdelningar har därigenom lindrats ytterligare.

Utredningen finner det därför naturligt att en lättnad införs av insatsräntans dubbelbeskattning. En enkelbeskattad insatsränta gör det ekonomiskt möjligt för företaget att utnyttja insatsräntans höjda tak och att därmed erbjuda medlemmarna minst likvärdiga förräntningsvillkor mellan lånekapital och insatskapital. Föreningama kan förmås att höja insatsskyldigheten även i de fall då återbäring inte utgår. Medlemmarna stimuleras via föreningen att acceptera höjd insatsskyldighet. Som utredningen utvecklar närmare i avsnitt 5.6.2 synes det lämpligast att skattelindringen läggs på _töretagsnivå.

l lantbrukskooperationen, där varje medlems insatsbetalningar är väsentligt högre, förefaller det lämpligast att lägga skattestimulansen på medlemsnivå. Denna inriktning är given också eftersom utdelningen träffas av skatt endast hos medlemmen och inte hos föreningen.

De lantbrukskooperativa föreningarnas insatser har en speciell karaktär. lnsatsamorteringama - som ofta görs i 4 a 5 olika föreningar är för medlemmen varken en renodlad driftskostnad eller en investering utan ett slags deposition i yrkesverksamheten med en genomsnittlig bundenhet under ett tjugotal år. En skattekredit (uppskjuten skatt) hos medlemmen skulle främja insatsuppbyggnaden i producentkooperativa företag.

En enkelbeskattad insatsränta och en uppskjuten skatt har således samma effekt, nämligen att genom skattestimulanser underlätta en höjd insatsskyl- dighet i föreningen på för medlemmen acceptabla villkor.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att uppbyggnaden av koopera-

tionens insatskapital underlättas genom åtgärder av följande principiella innebörd:

En enkelbeskattning av insatsräntan. — En uppskjuten skatt (skattekredit) under medlemstiden för stadgebundna insatsbetalningar i vissa producentkooperativa föreningar.

Utredningen har därefter prövat olika vägar för att söka säkerställa att stimulanseffekten i så stor utsträckning som möjligt verkligen binds till föreningens eget kapital varigenom den eftersträvade soliditetsförstärkningen uppnås.

Både i konsument- och lantbrukskooperationen har nyemissionseffekten av överskottsfördelningen, tenderat att under 1970-talet bli allt svagare. Inom konsumentkooperationen har tre fjärdedelar av överskotten fördelats men endast en mindre del (2 %) av dessa återförts till insatskapitalet. Orsaken ligger i att många medlemmar sedan länge nått insatstaket samt att den stadgade återföringsandelen av återbäring/insatsränta varit förhållandevis låg. Det har därför funnits anledning att överväga om utredningen speciellt bör gynna sådan utdelning som återförs till insatskapitalet och därmed har en soliditets- höjande effekt.

Inom KF har den låga återföringsgraden av överskottsfördelningen upp- märksammats i de nya mönsterstadgama för föreningarna.l Från att tidigare ha gällt halva insatsräntan förespråkas att hela insatsräntan återförs till insatskapitalet.

Utredningen kan dock konstatera att centrala rekommendationer (mönster- stadgar etc.) inte alltid följs av de enskilda föreningarna. Vården om kapitalbildningen tycks ibland uppfattas som mindre betydelsefull i de lokala föreningarna. En skattestimulans knuten enbart till insatskapitalets ökning kan därför innebära ett viktigt motiv för enskilda föreningar för att vidta åtgärder som ökar insatskapitalet.

Inom lantbrukskooperationen uppräknas ofta insatsskyldigheten med ett inflationsanknutet indextal. Vid stark inflation tenderar dock gapet att vidgas mellan fastställd insatsskyldighet och faktiskt inbetalda insatser. Amortering- en, dvs. den återförda andelen av medlemslikvidema, framstår därför som otillräcklig. I exempelvis mejeriföreningen Arla har den inbetalda andelen av insatsskyldigheten sjunkit från 65 % 1977 till 59 % 1979. ] slakteriföreningen Farrnek sjönk andelen från 60 % 1976 till 50 % 1979.

Av dessa skäl anser utredningen att en skattelättnad för kooperativa utdelningar i princip endast bör utgå i den mån dessa återförs till insatskapi- talet. Detta gäller såväl förslaget om insatsränta (insatsränta som läggs till insatskapitalet) som förslaget om uppskjuten skatt (skattestimulans för efterlikvid/återbäring som läggs till insatskapitalet).

Förslaget om en enkelbeskattning av insatsräntan är förhållandevis allko- operativt. Det finns inga tekniska hinder för någon ekonomisk förening att tillämpa en överskottsfördelning i form av insatsränta. I praktiken har dock insatsräntan kommit till begränsad användning inom kooperationen. De lantbrukskooperativa föreningarna tillämpar enbart en överskottsfördelning grundad på medlemmarnas leveranser (köp) till föreningarna. Två skäl föreligger för detta. För det första att insatsräntan av skatteskäl varit en dyrare utdelningsforrn jämfört med efterlikvid/återbäring. För det andra att den för

] Antagna vid 1981 års stämma. Förslaget att knyta hela (tidigare hal- va) överskottsandelen till insatskapitalet har före- kommit tidigare i KF- verksamheten. 1981 års mönsterstadgar innebär att hela insatsräntan (men halva återbäringen) återknyts till insatskapi- talet, att insatsskyldighe- ten höjs från 200 till 500 kr samt att den inbetalda insatsdelen vid inträdet höjs från 10 till 50 kr.

lantbrukskooperationen så betydelsefulla leverans (köp) troheten gynnas av efterlikvidema. Dessa är till skillnad från insatsräntan knutna till en aktiv medlemsprestation.

Ett slopande av det ena beskattningsledet för insatsräntan jämställer för lantbrukskooperationens del den skattemässiga behandlingen av insatsräntan med efterlikvid/återbäring. Därmed torde också de lantbrukskooperativa föreningarna på ett nytt sätt kunna överväga möjligheten att använda också insatsräntan som överskottsfördelning.

Som utdelningsinstrument används insatsräntan, förutom i den etablerade konsumentkooperationen, inom andra ekonomiska föreningar av kooperativ karaktär. En lättnad av dubbelbeskattningen för insatsräntan kan därför betraktas som en för företagsformen generell anpassning till de lättnader som genomförts i dubbelbeskattningen av vissa aktieutdelningar.

En enkelbeskattning av insatsräntan får också en vidare betydelse genom den beslutade höjningen av taket för insatsräntan och utredningens förslag om s. k. B-insatser. Tillämpningen av insatsränta kan därför förväntas bli avsevärt större än tidigare.

Som tidigare nämnts motiverar skillnaden i finansieringsproblem m.m. olika inriktningar av stimulanser för konsument- respektive producentko- operationen. Förslaget om uppskjuten skatt är således inriktat på den producentkooperativa sektorn. Utredningen har funnit det angeläget att speciellt uppmärksamma insatsuppbyggnaden i sådana föreningar som normalt inte använder insatsränta utan vars insatser huvudsakligen eller enbart byggs upp genom innehållande av medlemslikvider och där insatsen genom sin beloppsmässiga storlek utgör ett speciellt problem.

Utredningen har därför granskat olika möjligheter att främja insatsbetal- ningar i den producentkooperativa sektorn. Därmed avses främst de lant- brukskooperativa och arbetskooperativa föreningarna. I första hand har också en skattestimulans som inriktas på hela den producentkooperativa sektorn prövats.

Det finns tecken på att insatsskyldigheten inom de lantbrukskooperativa förenin-gama utvecklats till en konkurrensbelastning för den kooperativa företagsformen. Utredningen finner det angeläget att lindra en sådan påfrest- ning. Genom den ringa omfattning och erfarenhet av de arbetskooperativa företagen som ännu föreligger har utredningen i sin prövning av en produ- centkooperativ stimulansmodell inte kunnat överblicka risken för missbruk. Utredningen förordar därför en lösning vilken i första hand kan betraktas som mest ändamålsenlig för de lantbrukskooperativa företagen. Detta bör dock inte hindra en fortsatt prövning av lösningar som kan knytas till hela den producentkooperativa sektorn.

Stimulans av kollektivt egenkapital

Det finns flera skäl för att stimulera en uppbyggnad av de kooperativa föreningarnas kollektiva egenkapital. Ett skäl är att balansen mellan individu- ellt och kollektivt egenkapital har ett självständigt finansiellt värde, ett annat att en skattemässig stimulans kan ha en soliditetshöjande effekt och ett tredje att en förstärkning av det kollektiva kapitalet kan bidra till att profilera den kooperativa företagsformens speciella kapitaluppbyggnad.

Utrednimgens utgångspunkt är att med kollektivt kapital avses den delen av de ekonomiska föreningarnas egenkapital som är icke utdelningsbar. Detta gäller i första hand de ekonomiska föreningarnas reserv ond.

Det kolllektiva kapitalet har en stabliserande funktion i den kooperativa föreningen. Som närmare utvecklas i avsnitt 5.2.3 utgör insatskapitalets ”pulserande” karaktär att dess bundenhet inte kan jämföras med t.ex. aktiekapitalets. Insatskapitalets tidsbegränsning och dess beroende av med- lemsutveclklingen gör att det för föreningen ständigt är förknippat med en finansiell risk. Det gäller inte bara vid en ökning utan också vid ett upprätthålllande av det en gång tillskjutna insatskapitalet.

En stimiulans av det kollektiva kapitalet kan därför uppväga den lägre stabilitet som är knuten till insatskapitalet. Insatskapitalets rörlighet behöver balanseras av det kollektiva kapitalets bundenhet för att företagsformens samlade egenkapital skall nå en fasthet som är jämförbar med andra företagsformers.

Med en lämplig andel av kollektivt kapital ökar också föreningens möjligheter till en långsiktig medlems- och investeringspolitik; beroendet minskar av tillfälliga förändringar i medlemskårens sammansättning. deras ekonomiska förväntningar etc.

Den lämpliga jämviktsnivån mellan individuellt och kollektivt kapital kan visserligen skilja sig väsentligt mellan olika kooperativa organisationer. Skiljaktighetema beror främst på medlemskårens art och funktion. Det betydelsfulla är dock att den eftersträvade balansen kan uppnås eller bibehållas.

Inom konst.mentkooperationen, och i första hand hos KF och HSB med föreningar, har det kollektiva kapitalet traditionellt stor betydelse. De bundna fondernas genomsnittliga andel av egenkapitalet uppgår till ca 30 %. Reserv- fondema är beloppsmässigt ungefär dubbelt så stora som insatskapitalet.

Reservfondemas andel av egenkapitalet har dock sjunkit på senare år. Den årliga ökningen av reservfondskapitalet (1969—1979) har uppgått till 3,7 % mot insatskapitalets höjning på 5,9 % (se tabell 5.24). Visserligen har de obeskattade reservernasl genomsnittliga ökning inte varit högre än reservfon- denS, men detta torde huvudsakligen förklaras med upplösning av obeskattade reserver i samband med förlust. Vid en höjd lönsamhet kan antas att en konsolidering i första hand sker genom påfyllnad av obeskattade reserver. KF har också i sina rekommendationer till föreningarna förespråkat att återbäring bör upptas först när de obeskattade reserverna uppgår till samma storlek som vid tidpunkten för återbäringens upphörande.

Inom OK avsätts traditionellt inte mer än lagstadgade 5 % av reservfonden. Huvuddelen av konsolideringen sker i form av obeskattade reserver. HSB- föreningarna slutligen har ofta konsoliderat sig genom avsättning till reserv- fond utöver lagstadgad nivå. Huvuddelen av HSB:s totala konsolidering sker dock genom andra avsättningar än till reservfonder, huvudsakligen till underhållsfonder.

Inom lantbrukskooperationen har insatskapitalets ställning mestadels varit starkare än de beskattade fondernas. Reservfondemas andel av det egna kapitalet har under 1970-talet uppgått till genomsnittligt 21 %. Det är inte 1 Obeskattade reserver mycket högre än börsbolagens andel på 18 %. Tendensen under senare år har består i första hand nor_ dock gått mot ökade avsättningar till reservfondema. Beloppsmässigt uppgår malt av varulagerreserv.

reservfondskapitalet i lantsbrukskooperationen (exklusive skog) till knappt hälften av insatskapitalet (tabell 5.23). Den starkaste ställningen har reserv- fonden i mejeriföreningama.

Skillnaden i reservfondens betydelse i konsument- respektive producent— kooperationen är således relativt stor.

I den mån en avsättning kan ske till obeskattade reserver så synes detta vara föreningarnas mest attraktiva alternativ. Även från allmän synpunkt förefaller det lämpligt att de obeskattade reservema fortsättningsvis ingår som en betydelsfull del i föreningens bokslutspolitik. De obeskattade reserverna möjliggör en finansiell flexibilitet i högre grad än reservfondskapitalet. De är i praktiken de som först upplöses vid rörelseförluster och som därutöver utjämnar variationeri resultaten så att en jämn återbärings-/efterlikvidspoli- tik kan föras.

De kooperativa föreningarnas återstående avsättningsmöjligheter till obe- skattade reserver är beroende av lönsamhetssitutionen. I KF där, som nämnts, reserver har upplösts under 1970-talet, är f. n. endast 55 % av möjliga avsättningsutrymmen utnyttjade medan inom t. ex. OK 80 % har utnyttjats. Vid stigande lönsamhet kan de återstående reserveringsmöjlighetema fyllas relativt snabbt.

Inom stora delar av de lantbrukskooperativa företagen tycks avsättningama till obeskattade reserver relativt väl utnyttjade. Det gäller främst inom vissa mejeri- och lantmännenföreningama där 80 respektive 70 % av befintliga avsättningsmöjligheter har tagits i bruk. Inom slakteriorganisationen där lagerhållningen sker centralt är formellt endast 20 % av avsättningsmöjlighe- tema utnyttjade. I praktiken ärdock utnyttjandegraden betydligt större genom lagerhållningens fördelning. Avsättningsmöjlighetema till obeskattade reser- ver har dock utvidgats något på senare år genom införandet av resultatutjäm- ningsfond.

Utredningen finner det dock angeläget att bundna fonderingar kan uppfat- tas som ett attraktivt konsolideringsaltemativ oavsett avsättningsmöjligheter- na till obeskattade reserver. Föreningarna skall kunna välja en fondering med större bundenhet än den som gäller för vanliga obeskattade reserver utan väsentligt större skattebelastning. Utredningen finner det också rimligt att föreningarna vid uttömda avsättningsmöjligheter till obeskattade reserver har att tillgå ett konsolideringsaltemativ som inte framstår som kostsamt. Risken är annars att de kooperativa föreningarnas naturliga benägenhet att fördela överskotten till medlemmarna tar överhanden och onödigtvis sänker för- eningarnas eget sparande.

Bortsett från utdelning i form av insatsränta är avsättningen till beskattade fonder den enda disposition som är förenad med skattebelastning i koopera- tiva föreningar. Överskottens fördelning är genom återbäring/eferlikvid skattemässigt avdragsgill. Normalt finns också vissa avsättningsmöjligheter till obeskattade reserver. Därmed framstår alternativet med en avsättning till bunda reserver som kostsamt och mindre försvarbart inför medlemmarna. Genom utredningens förslag om en enkelbeskattning av insatsräntan accen- tueras kostnaden för fonderingar ännu mer.

Utredningen finner därför att den skattebelastning som läggs på de ekonomiska föreningarna vid avsättning till kollektivt bundet eget kapital indirekt missgynnar en önskvärd konsolidering. Den kan vidare anses

uppmuntra en mindre lämplig avvägning mellan olika konsolideringsaltema- tiv i de kooperativa föreningarna. Det finns dessutom skäl att speciellt uppmärksamma frågan genom förslaget till höjning av de kooperativa föreningarnas skattesatsl varigenom den relativa kostnaden för avsättning till kollektivt bundet kapital kan komma att öka ytterligare.

Utredningens överväganden om att förstärka det kollektiva kapitalets ställning har innefattat såväl ett ökat obligatoriskt avsättningskrav som en skattestimulans. Förutom att ett ökat avsättningskrav har en finansiell betydelse för etablerad kooperation kan åtgärden också mer allmänt förstärka de kooperativa företagens ställning. Det kollektiva kapitalet som ett evigt ochi bästa mening allmänt kapital stabiliserar inte bara medlemmarnas ställning utan också andra intressegruppers. t. ex. de anställda och borgenärema.

Utredningen finner det därför motiverat att föreslå en utvidgning av den obligatoriska avsättningen till reservfonden. En ytterligare avsättning bör därefter lämpligen stimuleras fram genom skattelindring.

Det vidgade obligatoriet kan vara speciellt betydelsfullt som skydd för tredje man. Inom större delen av den etablerade kooperationen sker visserligen redan nu en avsättning som överstiger de lagstadgade kraven. Detta förhål- lande gäller i KF, i HSB och inom en stor del av de lantbrukskooperativa föreningama. Det kan dock samtidigt innebära ökade avsättningskrav för föreningar vilka idag inte ingår i de federativt uppbyggda kooperativa organisationerna.

Medan förslaget om ett höjt avsättningskrav är avsett att beröra samtliga ekonomiska föreningar är skattelättnader för ytterligare avsättning till bundna reserver enbart avsedda för kooperativa föreningar i kommunalskattelagens mening. Gränslinjen mellan kooperativa föreningar och ekonomiska för- eningar blir därigenom skarpare.

En ökad avsättningsskyldighet och bättre avsättningsvillkor kan stärka förtroendet för den kooperativa företagsformen från kreditgivares sida. Detta gäller speciellt för nystartade kooperativa föreningar, vilka ofta saknar möjligheter till en snabb uppbyggnad av insatskapitalet.

Begreppet reservfond återfinns också hos aktiebolagen. 1 värdet av aktie- ägarnas andelar ingår reservfonden liksom aktiebolagets övriga egenkapital. Utredningen anser det därför finnas skäl att överväga en speciell benämning av icke utdelningsbart kollektivt kapital i de ekonomiska föreningarna, och förslår ”kooperativ kapitalfond". I sammanhanget kan då uppmärksammas att den s. k. uppskrivningsfonden genom 1980 års tillägg till föreningslagen tillfört föreningarna ytterligare en form av strikt bundet kollektivt kapital.

5.6.2 Insatsräntans beskattning Medlemsinsatser

Insatsränta är den av kooperationen använda beteckningen för utdelning på insatskapitalet. Inom konsumentkooperationen förekommer både insatsränta och återbäring. Inom lantbrukskooperationen sker däremot f. n. överskotts- fördelningen i form av återbäring eller efterlikvid. Kooperationsutredningens förslag om lindring i beskattningen av insatsräntan är i första hand inriktad på att lösa konsumentkooperationens kapitalproblem. Förslaget gäller dock alla ekonomiska föreningar som i skattehänseende anses som kooperativa.

1 Enligt företagsskattebe- redningens slutbetänkan- de (SOU 1977186).

Insatsräntan har tidigare enligt föreningslagen varit begränsad till 5 % av medlemmamas inbetalda insatser. Då dessutom insatserna i de föreningar som ger insatsränta uppgår till endast 200 kr betalas insatsränta f. n. ut med högst 10 kr per medlem och år. Insatsräntans betydelse för föreningarnas kapitalbildning har således varit mycket liten.

Den högsta tillåtna insatsräntan har nu höjts med verkan fr. o. m. den 1 juli 1981. Insatsräntan får numera utgå efter en procentsats som motsvarar riksbankens diskonto med tillägg av tre procentenheter. Med en förväntad höjning av medlemsinsatsema i konsumentföreningama till 500 kr kommer insatsräntor på upp till kanske 50—75 kr att betalas. Därigenom kommer insatsräntans betydelse som källa för kapitalbildningen i föreningama att öka avsevärt.

Enligt gällande skatteregler är insatsränta till skillnad mot återbäring och efterlikvid inte avdragsgill för föreningen. I princip betalar föreningen insatsränta med beskattade medel samtidigt som medlemmen beskattas för den mottagna insatsräntan. Nu aktualiseras emellertid denna dubbelbeskatt- ning sällan. Som tidigare visats har konsumentföreningama i flertalet fall kunnat betala ut insatsränta utan att träffas av någon merbeskattning. Någon beskattning hos medlemmarna torde regelmässigt inte förekomma.

Med på sikt väsentligt ökade insatsräntor kommer läget att ändras. Den dubbelbeskattning som tidigare i stort sett berört bara aktiebolagen kommer att bli aktuell också för de ekonomiska föreningama. I fråga om de börsnoterade aktiebolagen har provisoriska åtgärder vidtagits i syfte att lindra dubbelbeskattningen. lnom kapitalvinstkommittén (B 1979105) pågår ett utredningsarbete som är avsett att så småningom kunna mynna ut i ett permanent system för lindring i dubbelbeskattningen. Det är naturligt att mot denna bakgrund ta upp frågan om en lättnad i beskattningen av den kooperativa insatsräntan.

Kapitalvinstkommittén skall i sitt arbete med de permanenta reglerna utreda två olika huvudmetoder för att eliminera eller lindra dubbelbeskatt- ningen av aktiebolagens utdelade vinster. Båda metoderna syftar till att göra kostnaden för finansiering med eget kapital merjämställd med kostnaden för lånefinansiering. Enligt den ena metoden läggs lättnaden i beskattningen på bolagsnivå, t. ex. i den formen att bolaget får avdrag för lämnad utdelning. Den andra metoden innebär att aktieägama får tillgodoräkna sig bolagsskatt som belöper på utdelningen (skatteavräkning).

Kapitalvinstkommitte'n fick uppdraget att utreda frågan om aktiebolagens dubbelbeskattning genom tilläggsdirektiv förra året (Dir 1980210). 1 tilläggs- direktiven anförde budgetministem bl. a.

"Även för kooperationen. som utnyttjar den ekonomiska föreningen som associations- fonn, spelar kapitalförsörjningsfrågoma en central roll. De kooperativa företagen hari likhet med aktiebolagen upplevt en fortgående försvagning av soliditeten. Det är angeläget att även dessa företag får ökade möjligheter att förstärka det egna kapitalet. Formerna och förutsättningama för de kooperativa företagens kapitalanskaffning samt de beskattningsproblem som blir aktuella i denna företagssektor skiljer sig dock i olika avseenden från vad som gäller beträffande aktiebolagen. Frågan om de kooperativa företagens försörjning med riskkapital och de ändringar i skattereglerna som kan behövas för att underlätta kapitalförsörjningen utreds f. n. av kooperationsutredningen (I 1977:01) och bör därför inte omfattas av det nu aktuella utredningsuppdraget. Det

säger dock sig självt att de båda kommittéerna bör ha nära samråd och kontakter i de här berörda frågorna. När resultatet av utredningsarbetet föreligger, får bedömas om det är möjligt att även i fortsättningen ha ett i huvudsak gemensamt system för beskattningen av aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas vinster eller om olika regler behövs för de båda företagsformema."

Rent allmänt framstår avräkningsmetoden som mer komplicerad än metoden med utdelningsavdrag. I avräkningsmetoden har den bolagsskatt (förenings- skatt) som belöper på utdelad vinst karaktär av en källskatt som bolaget (föreningen) erlägger för delägarens räkning. I linje med detta beskattas delägaren inte bara för den utdelning som erhållits i pengar utan också för ”källskattebeloppet". Detta belopp läggs alltså till delägarens inkomst. Därefter dras "källskattebeloppet" från delägarens skatt. Det är uppenbart att det skulle leda till en omfattande administrativ apparat om en sådan metod skulle tillämpas på alla de insatsräntor som lämnas av de konsumentkoope- rativa föreningarna.

Även andra skäl talar mot att använda en avräkningsmetod på insatsräntan. Redan beteckningen ”insatsränta” antyder att utdelning efter kapitalinsatsen uppfattas på ett annat sätt inom kooperationen än inom bolagssektom. Inom konsumentkooperationen har insatsräntan åtminstone delvis syftat till att ge en säker— om än låg avkastning på medlemskapitalet. Ett tecken på detta är att insatsräntan har upprätthållits även i tider med utebliven återbäring. Föreningsledningar och medlemmar har normalt inte betraktat insatsräntan Som en utdelning vars storlek är beroende av verksamhetens resultat. Även om insatskapitalet måste betraktas som ett riskbärande kapital står det vad gäller bundenhet m.-m. ganska nära lånekapitalet. Enhetliga skatteregler ter sig därför naturliga.

Av betydelse för valet av metod är naturligtvis den finansiella effekten. Även efter en höjning av insatsräntan och insatsbeloppen i de konsument- kooperativa föreningama kommer medlemmarinte att träffas av mer än på sin höjd en blygsam beskattning. Enligt utredningens bedömning är en lättnad på _föreningsnivå i' högre grad än en lättnad på medlemsnivå ägnad att skapa förutsättningar för en ökning av de konsumentkooperativa föreningarnas insatskapital. Från denna utgångspunkt är metoden med avdrag för insats- ränta att föredra.

I sammanhanget kan nämnas att metoden med utdelningsavdrag kan medföra särskilda problem i fråga om utdelning till utländska delägare. Så kan t. ex. ett aktiebolag som ägs av ett utländskt moderbolag få en gynnad ställning om utdelningen till moderbolaget inte träffas av annan svensk skatt än en ganska låg kupongskatt. Problem av liknande slag uppkommer knappast i fråga om utdelning från ekonomiska föreningar, bl. a. eftersom utländska delägare här förekommer bara i undantagsfall.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att lättnaden i dubbelbeskatt- ningen av ekonomiska föreningar ges i form av avdrag för insatsränta. Utredningen har utgått från att avdrag skall medges med ett belopp motsvarande hela insatsräntan.

Utredningen går nu över till att behandla den närmare utformningen av förslaget.

I fråga om återbäring och efterlikvid medges avdrag bara för överskottsför- delning som utgår "av vinsten å sin kooperativa verksamhet”. Bl. a. praktiska

skäl talar för att någon motsvarande begränsning inte bör uppställas i fråga om insatsräntan. I ett annat avseende bör dock en begränsning gälla.

Syftet med en avdragsrätt för insatsränta är att stimulera kapitalbildningen i de ekonomiska föreningarna. Avdragsrätten skall ge föreningarna möjlighet att höja insatsräntan och därmed öka medlemmarnas intresse av att bidra med insatskapital. Det säkraste sättet att få till stånd en kontinuerlig höjning av insatskapitalet är att återföra det utdelade överskottet till insatskapitalet. Utredningen föreslår därför att avdragsrätten görs beroende av att insatska- pitalet ökar åtminstone i takt med utbetalade insatsräntor (utredningen återkommer till frågan vid behandlingen av lagtextförslaget). En föreskrift med denna innebörd bör underlätta för föreningarna att inför sina medlemmar motivera varför insatsräntan inte betalas ut kontant. Även i fortsättningen bör dock insatsräntan i princip beskattas hos medlemmen.

Det hittills förda resonemanget har tagit sikte på insatsräntor som pri märföreningar lämnat till sina medlemmar (med en primärförening förstås här en förening vars medlemmartypiskt sett utgörs av fysiska personer). Det är i princip bara i förhållandet mellan primärförening och medlem som det i dag förekommer någon dubbelbeskattning. Insatsränta från en sekundärförening är nämligen regelmässigt skattefri hos medlemsföreningen. Om nu en avdragsrätt skulle införas för insatsränta från en sekundärförening fömtsätter detta att kedjebeskattningsreglema ändras så att insatsräntan blir skattepliktig hos den mottagande primärföreningen.

En generell rätt till avdrag för insatsränta oavsett om denna lämnas av en primärförening eller en sekundärförening — kan i och för sig ha systematiska fördelar. Avdragsrätten skulle knytas till föreningens kooperativa karaktär och inte till att föreningen är att betrakta som en primärförening eller en sekundärförening. Några andra skäl för en sådan omläggning av beskattningen inom de kooperativa organisationerna finns emellertid knappast. ] vissa fall skulle en omläggning t. o. m. kunna få inte avsedda konsekvenser. Bl. a. skulle sannolikt intresset för en kooperativ organisation att skjuta till insatser i en annan kooperativ verksamhet minska om förhållandena är sådana att insatsräntan i dag är skattefri hos mottagaren men fortsättningsvis skulle komma att beskattas.

Mot den bakgrund som har angetts här föreslår utredningen att avdragsrät- ten för insatsränta på medlemsinsatser förbehålls primärföreningar.

B- insatser

I det följande (avsnitt 5.7.4) redogörs närmare för utredningens förslag om ett nytt slag av insatser (B—insatser). Denna form av insatser står lånekapitalet ännu närmare än de vanliga medlemsinsatsema. Redan av det skälet bör rätten till avdrag för insatsränta gälla även insatsränta på B-insatser. Något skäl att här koppla avdragsrätten till att räntan återförs till B-insatskapitalet föreligger inte. Avdragsrätten bör gälla både primärföreningar och sekundär- föreningar.

En begränsning av avdragsrättens omfattning har också diskuterats. Vad gäller vanliga medlemsinsatser finns en begränsning redan genom att insats- räntan tillåts utgå efter en procentsats som motsvarar högst riksbankens diskonto med tillägg av tre procentenheter. För B-insatsema har en sådan

strikt gräns inte ansetts lämplig eftersom den allvarligt skulle hindra anskaffningen av B-kapitalet. Någon särskild begränsning i skattehänseende bör inte heller gälla. Utredningen finner det nämligen angeläget att B- insatsemas villkor blir sådana att de smidigt kan anpassas till de förutsätt- ningar som gäller på kapitalmarknaden.

En begränsning av räntan på B-insatser kan dock ske frivilligt. Framför allt vill utredningen peka på att en begränsad insatsränta bedöms som principiellt betydelsefull inom de kooperativa organisationema. Utredningen förutsätter därför att ett sådant riktmärke kommer att gälla också för B-kapitalets förräntning. även om en större flexibilitet och marknadsanpassning måste gälla för B-insatserjämfört med vanliga medlemsinsatser. Möjligheten att ge B-insatser förtursrätt till utdelning ger dem en ställning närmare lånets och talar därmed för en naturlig och marknadsanpassad begränsning av kapital- räntan.

En annan begränsning av insatsräntan ligger i föreningens utdelningskost- nad för B-kapitalet. Även om insatsräntan är helt avdragsgill för föreningen blir utdelningskostnaden normalt ändå högre för ett B-kapital i en ekonomisk förening än för ett aktiekapital i ett utdelande bolag. I aktiebolaget utgör utdelningen. dvs. aktieägarens direktförräntning, oftast endast en mindre andel av totala förräntningen. Till direktförräntningen förväntas normalt också en värdestegring på aktien. Aktiekapitalets värdestegring på en marknad har ingen motsvarighet för B-kapitalet som endast återfås i nominellt värde.

Flera skäl talar för att en lagreglering av insatsräntans storlek därför inte är nödvändig. Skulle erfarenheten dock visa att kooperativa föreningarnas utdelning på B-kapitalet uppenbart avviker från principen om en begränsad kapitalränta bör frågan övervägas på nytt. Mot denna bakgrund avstår utredningen för sin del från att föreslå en lagstadgad begränsning av B—insatsemas förräntning.

Finansiella eyekter

Utredningen anser att förslaget om insatsräntans avdragsgillhet stimulerar primärföreningamas insatsuppbyggnad på flera sätt. Det underlättar ett beslut om höjd insatsskyldighet genom att föreningarna kan erbjuda medlemmama rimlig förräntning på insatskapitalet. Det möjliggör också en höjd nivå på insatsräntan vilket ökar amorteringstakten av fastställd insatsskyldighet. Vidare kan det anses vidga den finansiellajlexibi/iteten. också för sådana ekonomiska föreningar som traditionellt inte använder insatsräntan som överskottsfördelning. Till dessa tre effekter knutna till den obligatoriska insatsuppbyggnaden bör fogas en fjärde: underlättandet av frivilliga B-insatser i kontant inbetald form. Sådana insatsbetalningar kan väntas få en speciell betydelse för kooperationens framtida kapitalförsörjning.

De finansiella effekterna av förslaget är svårmätbara eftersom de mestadels uppnås indirekt via föreningarnas interna reaktioner och beslut att utnyttja de olika förslagen om insatsräntans höjd, nya insatstak etc. Ett par aspekter skall dock kortfattat beröras här. De gäller i första hand konsumentkooperationen och endast de obligatoriska insatsema.

1 Se bilaga 2.2 Statsli- nansiella effekter av skat- testimulanser.

Som tidigare nämnts har sparmomentet traditionellt gällt vid konsument- föreningamas uppbyggnad av insatskapitalet. Föreningarna har i praktiken åtagit sig att gottgöra medlemmarnas insatssparande med en normal bankrån- ta, vanligen den s. k. sparkasseräntan.

Genom att bankernas inlåningsränta på senare år stigit betydligt så har konsumentkooperationen av dubbla skäl hindrats från att föreslå medlemmen en höjd insatsskyldighet. Det ena hindret har bestått av föreningslagens tidigare fastställda insatsräntetak på fem procent. Det andra hindret har varit insatsräntans dubbelbeskattning. Dubbelbeskattningen har gjort finansiering med insatskapital förhållandevis kostsam.

Konsumentkooperationen har av dessa skäl inte ansett sig kunna erbjuda medlemmama en godtagbar förräntningsnivå i samband med ett förslag om höjd insatsskyldighet. Denna blockering kan anses hävd i den mån utredning- ens förslag om avdragsrätt för insatsräntan genomföres.

På grundval av vissa antaganden om konsumentföreningamas reaktion på förslaget menar utredningen att det kan ge ett gott bidrag till att stabilisera soliditetsnivån under 1980-talet. Den finansiella effekten av små kapitaltill- skott från varje medlem kan nämligen ge en kraftig verkan genom medlems- antalets storlek. Som framgår av tidigare beräkningar skulle således en höjd och avdragsgill insatsränta i kombination med höjd insatsskyldighet avsevärt öka den andel av överskotten som återförs till insatskapitalet. Under vissa förutsättningar kan effekten uttryckas så att vid oförändrad soliditet på 15 % skulle under en sjuårsperiod (1979—1985) det ackumulerade behovet av ytterligare insatskapital (i löpande priser) uppgå till 1800 milj. kr utan avdragsrätt och utan högre insatsskyldighet mot endast 1 200 milj. kr med dessa åtgärder. Omkring 1/3 av en nödvändig ökning av insatskapitalet kan i detta exempel täckas genom en skattemässig stimulans av insatsräntan.

En snäv beräkning av förslagets effekter kan göras också med anknytning till dess statsfinansiella belastning. ' Utgångspunkten är en tänkt avdragsrätt för den insatsränta som utgått i konsumentkooperationen under senare delen av 1970-talet. Den uppgick då genomsnittligt till ca 18 milj. kr (1976-1979). Under vissa förutsättningar och med en teoretisk skattesats på 52 % skulle skattebortfallet vid en avdragsrätt för insatsräntan uppgå till samma belopp.

Den faktiska skattesatsen är dock av flera skäl betydligt lägre än 52 %. Beräkningen visar att huvuddelen eller 70—90 % av total skatt i konsument— kooperationen under de studerade åren utgjorts av kommunal garantiskatt. Den verkliga Skattebetalningen utöver garantiskatten har genomsnittligt uppgått till 4 ä 5 milj. kr.

Det finns dock flera skäl för att anta att totala skattebortfallet inom konsument- och OK—föreningama understiger 4 milj. kr. Med hänsyn till att också vissa andra kooperativa föreningar utdelar insatsränta kan det samman- lagda skattebortfallet vid en avdragsrätt beräknas bli något högre, dock sannolikt maximalt 5 milj. kr. Det bör då uppmärksammas att det föreligger viss utbytbarhet mellan ökade insatser och behov av lånekrediter med åtföljande avdragsrätt för låneräntan. De statsfinansiella beräkningarna är gjorda med utgångspunkt från den insatsränta som genomsnittligt betalats av föreningarna i slutet av 1970-talet. Det bör dock beaktas att de utbetalade insatsräntebeloppen kan förväntas stiga avsevärt genom utredningens förslag

om insatsräntans avdragsgillhet och om B-insatser samt genom den redan beslutade höjningen av insatsräntans tak. Det totala skattebortfallet ökar därmed.

5.6.3 Uppskjuten skatt

Medlemsinsatsema utgör en viktig del av de ekonomiska föreningarnas egenkapital. Inom producentkooperationen, dvs. i dagens läge i huvudsak lantbrukskooperationen, utgår insatserna per medlem till relativt höga belopp.

Det är inte ovanligt att en lantbrukare är medlem i 4 a 5 kooperativa föreningar samtidigt. Den sammantagna insatsbördan är ofta stor. De undersökningar] som utredningen har gjort visar att en medelstor familjejord- brukare i allmänhet har mer än 20 000 kri inbetalda insatser. Därtill kommer att insatsskyldigheten i genomsnitt tycks vara minst dubbelt så stor som det inbetalade beloppet. Den kooperativa insatsskyldigheten uppfattas inte sällan som en betungande kostnad för den enskilda lantbrukaren. Detta förhållande tycks ha skärpts väsentligt på senare år, bl. a. på grund av inflationsutveck- lingen. .

Insatserna kan variera avsevärt beroende på gårdsstorlek, produktionsm- riktning m.m. Som belysning av insatsbetalningama för en medelstor familjejordbrukare med skog kan nedanstående exempel från södra Sverige tjäna. Det visar bl. a. att insatserna ökats med 1 l ä 13 % årligen eller med ca 6 000 kr per år. '

Exempel på ökning av inbetalade insatser hos familjelantbrukare.

Areal: åker 37 ha, bete 5 ha, skogsmark 125 ha. Brukas av ägaren, 48 år och hans hustru samt en halv årsanställd. Djurbesättning' 40 kor, 40 ungnöt. Andelar i ek föreningar (kr) 31/8-78 31/8-79 31/8-80 Mejeriförening 12 581 14 159 16 616 Slakteriförening 5 242 6 020 7 242 Lantmännenförening 12 276 14 979 15 980 Skogsägarförening 14 010 15 100” 15 100 Seminförening 1 730 1 730 2 920 Totalt 45 839 51 988 57 888 Okning + 6 149 + 5 900 Insatstaket nått.

De svårigheter som är knutna till lantbrukskooperationens insatsfmansie- ring minskar knappast framöver. Även om inflationen skulle dämpas så kvarstår generationsproblemet som förstärks av en fortsatt omstrukturering av det svenska lantbruket. Mer än 2/3 av inbetalat insatskapital ligger hos medlemmar över 50 år. Allt fler äldre medlemmar med fullbetald insatsskyl- dighet skall efterträdas av allt färre yngre med en just påbörjad insatsbetalning. - Medlemsväxlingen tynger alltmer den fortsatta insatsfinansieringen.

Betalningen av insatser sker i princip med beskattade medel, dvs. av inkomster som har varit föremål för beskattning. Oftast innehålls en del av efterlikvidema av föreningen för amortering på insatsskyldigheten. Medlem-

1 Bearbetning av deklara- tionsmaterial (jfr avsnitt . 5.6.1).

marna får därigenom skatta för pengar de inte får i sin hand. Skatten får tas av andra medel.

Som utredningen tidigare konstaterat är det av största vikt för de koopera- tiva företagen att de får möjlighet att öka sitt egenkapital. Detta bör bl. a. ske genom en höjning av medlemsinsatsema. De lantbrukskooperativa förening- arna har dock svårt att föreslå höjningar av insatsskyldigheten och insats- amorteringama utan att riskera ett väsentligt medlemsbortfall. Utredningen har därför kommit fram till att medlemmamas förmåga att betala insatserna bör förbättras. Detta kan åstadkommas genom att beskattningen av de inkomster som används för inbetalningen senareläggs, dvs. genom en uppskjuten beskattning. .

Någon förebild till en sådan skattelindring av företagens ägartillskott föreligger inte. Utredningen menar dock att de producentkooperativa företa- gens insatskapital har en så speciell karaktär att också en speciell lösning kan motiveras.

Insatsbetalningama i de producentkooperativa föreningama kan med visst fog ses som en nödvändig utgift i näringsverksamheten om medlemmen väljer att låta denna försiggå i kooperativ form. Parallellen är emellertid inte självklar eftersom insatsbeloppet återfås vid medlemskapets upphörande. Insatsen kan heller inte utan vidare betraktas som en investering eftersom den inte blir föremål för någon värdeökning trots dess långsiktiga bindningstid. I första hand tycks i stället insatsbetalningama kunna beskrivas som en likviditetsmässig belastning. En sådan kan lämpligen överbryggas med hjälp av en kredit. Beskattningen träffar då insatserna först vid den tidpunkt de blir tillgängliga för medlemmen.

Samtidigt kan det finnas skäl att påvisa att en skattereduktion (investerings- rabatt) är mindre lämplig att knyta till det kooperativa insatskapitalet. I avsaknad av en kapitalmarknad mellan medlem och företag får en direkt skatteminskning karaktär av statlig subvention. Detta torde knappast vara önskvärt.

Utredningen har diskuterat två modeller för en uppskjuten skatt, nedskriv- ningsmodellen och konverteringsmodellen. Båda modellerna är ägnade att öka medlemmarnas förmåga att betala insatser. Avsikten är att föreningarna skall kunna åberopa denna ökade betalningsförmåga hos medlemmarna som skäl för att höja insatsskyldigheten eller att kräva en snabbare amortering av insatserna.

Nedskri vn ingsmodellen

Enligt nedskrivningsmodellen får medlemmarna skriva ned sina insatser i föreningen inom ramen för ett belopp som motsvarar 60 % av det inbetalda insatskapitalet. Skattemässigt innebär detta att ökningen i nedskrivning från ett år till ett annat kommer fram som en avdragsgill post vid taxeringen._ Det ackumulerade nedskrivningsbeloppet bildar en obeskattad insatsreserv som i likhet med t. ex. en lagerreserv så småningom skall återföras till beskatt- ning.

Nedskrivningsmodellen berör enbart medlemmens skattesituation. För- eningen fördelar efterlikvid/återbäring (och eventuell insatsränta) enligt vanliga regler till medlemmarna och tar emot insatsbetalningar från dessa.