Bet. 1990/91:KU6

Negativ föreningsrätt samt kollektivanslutning m.m.

Typ: Betänkande
Datum: 1990-10-09
Källa: data.riksdagen.se

1990/91 KU6

Utskottet behandlar i detta betänkande motioner som har väckts under den allmänna motionstiden 1990. Det gäller yrkanden om grundlagsskydd för negativ föreningsrätt samt om förbud mot kollektivanslutning resp. organisationsanslutning. Utskottet avstyrker motionsyrkandena. Fyra reservationer -- två gemensamt av moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet samt två av miljöpartiet de gröna -- föreligger, vidare har vänsterpartiet avgett ett särskilt yttrande.

1989/90:K206 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i regeringsformen för att säkerställa den negativa föreningsrätten.

1989/90:K207 av Gullan Lindblad och Per Stenmarck (bådam) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att enskild person får antas som medlem i en politisk sammanslutning endast genom egen ansökan, 2. att riksdagen beslutar att fristående organisation inte får anslutas till politiskt parti.

1989/90:K212 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i regeringsformen för att säkerställa den negativa föreningsrätten.

1989/90:K215 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i grundlagen innebärande en garanti för enskild persons negativa föreningsrätt.

1989/90:K221 av Per Stenmarck och Gullan Lindblad (bådam) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i regeringsformen för att säkerställa den negativa föreningsrätten.

1989/90:K224 av Olof Johansson m.fl. (c, m och fp) vari yrkas att riksdagen beslutar anta följande förslag till lag om formerna för anslutning till politiskt parti: Enskild person får antas som medlem i politisk sammanslutning endast om han genom egen ansökan gett till känna att han önskar inträda i sammanslutningen. Antas någon som medlem utan sådan ansökan, saknar det rättsverkan. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1989/90:K241 av Ingvar Karlsson i Bengtsfors och Jan Hyttring (bådac) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att fristående organisation inte får anslutas till politiskt parti.

1989/90:K253 av Hans Leghammar m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag, så att kollektivanslutning till politiska partier helt förbjuds.

1989/90:K256 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i regeringsformen för att säkerställa den negativa föreningsrätten. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A760.

Negativ föreningsrätt

Bakgrund

Föreningsfriheten innebär enligt 2kap. 1§ regeringsformen (RF) en frihet gentemot det allmänna att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften. Den s.k. negativa föreningsrätten anges i 2kap. 2§RF som ett skydd mot att tvingas tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. I likhet med den positiva föreningsfriheten och de andra i regeringsformen angivna s.k. opinionsfriheterna samt vad som i övrigt i huvudsak gäller beträffande rättighetsreglerna i regeringsformen är den negativa föreningsrätten formulerad som en frihet som gäller endast i förhållandet mellan den enskilde och det allmänna. Sin nuvarande utformning har bestämmelsen om den negativa föreningsrätten fått i samband med de ändringar i regeringsformens rättighetskapitel som på grundval av 1973 års fri- och rättighetsutredning genomfördes fr.o.m. den 1januari 1977.

I proposition 1975/76:209 om ändring i regeringsformen (s.85f.) erinrades om att fri- och rättighetsutredningen i sitt betänkande (SOU1975:75) Medborgerliga fri- och rättigheter -- Regeringsformen hade åberopat åtskilliga omständigheter som stöd för en begränsning av skyddet för fri- och rättigheter till att i allmänhet gälla endast den enskildes relation till den offentliga makten, inte förhållandet enskilda emellan. Utredningen hade bl.a. påpekat att ett rättighetsskydd som skall gälla gentemot lagstiftaren, riksdagen, måste ges en form som binder denna, nämligen i grundlag, medan det däremot för att skydda medborgarnas rättigheter mot angrepp från andra enskilda i de flesta fall var tillräckligt med vanlig lag. Utredningen hade inte ansett det som praktiskt möjligt att låta rättighetsskyddet generellt avse också förhållandet mellan enskilda inbördes. Man skulle i så fall ha varit nödgad att i grundlagen detaljerat ange vilka rättighetskränkande beteenden som är förbjudna för den enskilde och vilka rättsverkningar som är knutna till överträdelser av förbuden. Utredningen hade också pekat på de problem som en grundlagsreglering, som generellt skyddar fri- och rättigheterna också gentemot enskilda, skulle medföra för civilrättens del. I det sammanhanget nämndes de konflikter som kunde uppkomma mellan grundlagens rättighetsregler och de civilrättsliga reglerna på avtals- och egendomsrättens område.

Departementschefen fann utredningens ställningstagande väl underbyggt. Han framhöll att det uppenbarligen inte var praktiskt möjligt att i grundlag ge rättigheterna ett omfattande skydd gentemot angrepp från enskilda och att det enligt hans mening i de allra flesta fall inte heller förelåg något behov av ett sådant skydd. De möjligheter som erbjöds genom den vanliga lagstiftningen fick anses vara helt tillräckliga.

Utskottet har tidigare, i samband med grundlagspropositionen och i anledning av motioner från allmän motionstid, behandlat frågan om negativ föreningsrätt.

Vid 1976 års reform med förstärkningar i regeringsformens fri- och rättighetsregler tog utskottet (KU 1975/76:56 s. 20) avstånd från tanken att i grundlag ge rättigheterna ett skydd gentemot angrepp från enskilda. Enligt utskottets mening var det inte vare sig praktiskt möjligt eller lämpligt att till utredning uppta också den i sin helhet mycket omfattande frågan om rättighetsskydd för enskild mot annan enskild. Frågor om sådant skydd borde som dittills lösas inom den vanliga lagstiftningens ram. De olika önskemål som därvid kunde vara aktuella fick enligt utskottet övervägas allteftersom de framkom. Vid sin behandling av olika sakfrågor i t.ex. motioner och propositioner kunde riksdagen ta initiativ till erforderliga utredningar. Mot utskottets uttalande avgavs en reservation (m). Riksdagen följde utskottet (rskr.414).

Under en följd av år, senast hösten 1989 (1989/90:KU7), har utskottsmajoriteten avstyrkt motioner om en grundlagsfäst rätt enskilda emellan att t.ex. stå utanför en förening; för en närmare redogörelse över frågans tidigare behandling hänvisas till det angivna betänkandet. Det kan här också nämnas att riksdagen vid samma tidpunkt avslog motionsyrkanden om en lagstadgad negativ föreningsrätt, varvid m-, fp- och c-ledamöterna reserverade sig (1989/90:AU6).

Utskottets bedömning

I motionerna K206 yrkande10 (m), K212 (c), K215 yrkande5 (fp), K221 (m) och K256 yrkande1 (m) har yrkats utvidgat grundlagsskydd för den negativa föreningsrätten.

Som nämnts har konstitutionsutskottet tidigare avstyrkt motsvarande motionsyrkanden. Därvid har hänvisats till ställningstagandet i betänkandet KU 1975/76:56. Utskottet anser inte heller nu att det finns anledning till något riksdagens initiativ i fråga om ett utvidgat grundlagsskydd för den negativa föreningsrätten. Motionerna K206 yrkande10, K212, K215 yrkande5, K221 och K256 yrkande1 avstyrks.

Kollektivanslutning m.m.

Tidigare behandling

Åren 1973, 1974 och 1976 biföll riksdagen reservationer (c och fp) till konstitutionsutskottets betänkanden, varigenom riksdagen uttalade att kollektivanslutning inte borde förekomma men att frågan inte i första hand borde lösas genom lagstiftning utan genom åtgärder från partiernas sida.

Våren 1977 avstyrkte utskottet på nytt en motion(m) om lagstiftningsåtgärder mot kollektivanslutning; utskottsmajoriteten anslöt sig till ovannämnda riksdagsuttalande. Samtidigt framhöll utskottet att den debatt som förekommit, bl.a. inom det socialdemokratiska partiet och den fackliga rörelsen, gjorde att utskottet hyste starka förhoppningar att frågan kunde komma att lösas inom en nära framtid. Utöver en reservation (s) förekom ett särskilt yttrande (m). Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Även efter 1977 har konstitutionsutskottet behandlat motioner i kollektivanslutningsfrågan. För en närmare redogörelse kan hänvisas till betänkandena 1988/89:KU5 och 1989/90:KU7. Sammanfattningsvis har utskottsmajoriteten avstyrkt motioner om förbud mot kollektivanslutning, fram t.o.m. riksmötet 1984/85 med hänvisning till att det måste ankomma på de fackliga organisationerna att fatta beslut i sina egna angelägenheter. Åren 1978--1981 biföll emellertid riksdagen uttalanden av samma innebörd som 1977, under det att riksdagen 1982--1983 och 1985--1989 ställde sig bakom utskottsmajoritetens yttrande. Här skall också erinras om att lagrådet på utskottets begäran 1985 granskade och lämnade utan erinran ett förslag till lag om formerna för anslutning till politiskt parti som överensstämmer med vad som nu föreslås i motion K224 (c, m och fp). Motsvarande gemensamma borgerliga motion och andra liknande yrkanden har avslagits de senaste fyra åren, 1986 med hänvisning till ett förslag om att avskaffa kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet samt 1987, 1988 och 1989 under åberopande av ett partikongressbeslut om en stadgeändring så att medlemskap i partiet senast vid ingången av 1991 endast kan grundas på enskild anslutning; dessutom har anförts att ett förbud mot kollektivanslutning skulle kunna få negativa följder inom det föreningsrättsliga området. De borgerliga partierna har, sedan 1988 tillsammans med miljöpartiet, reserverat sig till förmån för en lag mot kollektivanslutning. Därvid har bl.a. framhållits att kollektivanslutning kan fortgå till 1991 samt att nya anslutningsformer som starkt påminner om kollektivanslutningen gör att lagstiftning framstår som den enda säkra framkomliga vägen.

En ny anslutningsform, organisationsanslutning, har tagits upp i motioner vid de två senaste riksmötena. Den innebär att en facklig organisation -- inte var och en av dess medlemmar -- ansluts till ett parti. Yrkanden om åtgärder mot sådan organisationsanslutning har av utskottsmajoriteten tillbakavisats av samma skäl som när det gäller förslag om förbud mot kollektivanslutning; även i denna del har de borgerliga partierna och miljöpartiet reserverat sig, men riksdagen följde utskottsmajoriteten.

Utskottets bedömning

Utskottet behandlar i detta avsnitt fyra motioner vari yrkas åtgärder mot kollektivanslutning resp. organisationsanslutning till politiskt parti. Motion K224, som har väckts av Olof Johansson (c), Carl Bildt (m) och Bengt Westerberg (fp), innehåller ett förslag till lag om formerna för anslutning till politiskt parti med innebörd att enskild person får antas som medlem i politisk sammanslutning endast efter egen ansökan. I motion K207 yrkande1 (m) yrkas också att riksdagen beslutar att enskild person får antas som medlem i en politisk sammanslutning endast genom egen ansökan. I motion K253 (mp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag, så att kollektivanslutning till politiska partier helt förbjuds. I motionerna K207 yrkande2 (m) och K241 (c) yrkas att riksdagen beslutar resp. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att fristående organisation inte får anslutas till politiskt parti.

Utskottet får, liksom vid de tre senaste årens behandling av frågan, erinra om att beslut har fattats av den socialdemokratiska partikongressen om att avskaffa kollektivanslutning till det socialdemokratiska partiet. Utskottet vill med anledning av de nu aktuella motionerna uttala att det mot bakgrund av detta kongressbeslut saknas anledning att stifta lag i ämnet samt att lagstiftning mot kollektivanslutning och organisationsanslutning skulle kunna få negativa följder inom det föreningsrättsliga området. Motionerna K207 yrkandena 1 och 2, K224, K241 samt K253 avstyrks således.

Utskottet hemställer

1. beträffande negativ föreningsrätt

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande10, 1989/90:K212, 1989/90:K215 yrkande5, 1989/90:K221 och 1989/90:K256 yrkande1,

res. 1 (m, fp, c) res. 2 (mp)

2. beträffande kollektivanslutning m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K207 yrkandena1 och 2, 1989/90:K224, 1989/90:K241 samt 1989/90:K253.

res. 3 (m, fp, c) res. 4 (mp)

Stockholm den 9 oktober 1990

På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Catarina Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Sören Lekberg (s), Torgny Larsson (s), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Bo Hammar (v), Rosa-Lill Wåhlstedt (s), Göran Ericsson (m), Helge Hagberg (s), Göran Åstrand (m) och Claes Roxbergh (mp).

1. Negativ föreningsrätt (mom. 1)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Göran Ericsson (m) och Göran Åstrand (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.4 börjar med "Som nämnts" och slutar med "yrkande 1 avstyrks" bort ha följande lydelse:

Den positiva föreningsrätten, dvs. rätten att fritt ansluta sig till och tillhöra en förening, finns inskriven i grundlagen och i medbestämmandelagen. Det borde vara en självklarhet att med rätten att tillhöra en förening också följer rätten att slippa tillhöra en förening. Så har också föreningsrätten tolkats i ett uttalande av Europakommissionen för mänskliga rättigheter. I Sverige är dock rätten att stå utanför en förening ingen självklarhet. Fackliga organisationer ser sig oförhindrade att genom mycket långtgående åtgärder försöka tvinga in arbetstagare som medlemmar. Åtgärder som kan betecknas som svartlistning av icke medlemmar förekommer också. Mycket tyder på att föreningsrätten kommit att tolkas som om den ger föreningen obegränsad rätt att bestämma över sina medlemmar -- att skriva sina egna lagar. En sådan tolkning kan givetvis inte accepteras i en demokrati.

Med rätten att ansluta sig till en förening borde rimligen också följa rätten att utan sanktion utträda ur en förening. Denna rätt är ingen självklarhet i Sverige. Arbetsdomstolen har emellertid vid flera tillfällen fastställt att en medlem i en facklig organisation äger rätt att lämna organisationen på egen begäran. Det förekommer dock att att fackliga organisationer nekar eller ställer upp svårigheter om en medlem önskar utträda. Det förekommer också att fackliga organisationer uppställer svårigheter för arbetsgivare som önskar anställa någon som ej är fackligt ansluten. Enligt utskottets mening -- och som tidigare framhållits i en rad reservationer till utskottets betänkanden i denna fråga -- är den elementära mänskliga rättigheten att själv besluta om utträde ur en organisation av så väsentlig karaktär att den inte av lagstiftaren bör delegeras till enskilda organisationers avgörande. För att garantera den enskildes frihet att själv välja eller avstå från medlemskap i t.ex. en facklig organisation bör därför denna negativa föreningsrätt grundlagfästas.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1. beträffande negativ föreningsrätt

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206 yrkande10, 1989/90:K212, 1989/90:K215 yrkande5, 1989/90:K221 och 1989/90:K256 yrkande1 hos regeringen begär förslag till ändring i regeringsformen för att säkerställa den negativa föreningsrätten.

2. Negativ föreningsrätt (mom. 1)

Claes Roxbergh (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.4 börjar med "Som nämnts" och slutar med "yrkande 1 avstyrks" bort ha följande lydelse:

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1. beträffande negativ föreningsrätt

3. Kollektivanslutning m.m. (mom. 2)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Göran Ericsson (m) och Göran Åstrand (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.5 börjar med "Utskottet får" och slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:

Enligt 2 kap. 2 § RF är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot tvång att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. I andra bestämmelser i regeringsformen och i vallagen skyddas valhemligheten både mot det allmänna och mot enskilda. Detta är ett uttryck för grundläggande och självklara värderingar i en politisk demokrati. Den enskilde skall själv och utan att behöva uppge det för andra bestämma vilket politiskt parti vederbörande vill stödja i de allmänna valen. Lika självklart borde det i en demokrati vara att den enskilde själv genom en frivillig handling skall avgöra om han eller hon vill ansluta sig till ett politiskt parti samt avgöra vilket parti det skall gälla. Grundsatsen om individens politiska integritet och suveränitet bryts emellertid sedan länge av Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) genom tillämpning av kollektivanslutning. Flertalet av partiets medlemmar har inte själva tagit ställning till sitt medlemskap. I stället har de registrerats som medlemmar genom majoritetsbeslut av fackliga organisationer. Ett mycket stort antal av de anslutna medlemmarna vet inte ens om att de blivit medlemmar. En orimlig effekt av detta förfaringssätt är att hundratusentals personer tvångsansluts till ett parti som de inte röstar på i de allmänna valen och dessutom tvingas betala medlemsavgifter till detta parti. Den som i efterhand reserverar sig, dvs. kräver utträde, tvingas därmed deklarera att han eller hon inte vill vara med i det socialdemokratiska partiet.

Den socialdemokratiska partikongressen 1987 beslutade om försök med nya anslutningsformer till partiet. Kollektivanslutning skall dock kunna tillämpas fram till den 1 januari 1991. Därtill kommer att det införs helt nya anslutningsbegrepp som starkt påminner om gamla anslutningsformer. En facklig organisation skall på två olika sätt kunna vara medlem i SAP. Därmed tvingas de fackligt anslutna att kollektivt vara med och betala till det socialdemokratiska partiet. Mest uppseendeväckande är dock att avgiften för individuellt ansluten medlem helt eller delvis skall kunna betalas av den fackliga organisationen. Enligt utskottets mening framstår lagstiftning som den enda säkra framkomliga vägen för att förhindra kollektivanslutningen. Utskottet anser således att motionerna K207 yrkande1, K224 och K253 bör bifallas så till vida att riksdagen antar det i motion K224 framlagda lagförslaget.

När det gäller frågan om organisationsanslutning vill utskottet framhålla att det aldrig får förutsättas att någon kategori människor enskilt eller i grupp tvingas ansluta sig till ett visst parti. Det får inte vara så att ett enskilt medlemskap i en fackförening innebär att denna fackförening på grund av medlemskapet skickar pengar till det socialdemokratiska partiet. Det skulle vara att betala medlemsavgift utan att få några rättigheter och utan reservationsrätt. Alternativet för den enskilde skulle vara att gå ur den fackliga organisationen och därmed tvingas ställa sig vid sidan av det fackliga arbetet. Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet att riksdagen, med anledning av motion K207 yrkande 2 och med bifall till motion K241, som sin mening ger regeringen till känna att fristående organisation inte får anslutas till politiskt parti.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande kollektivanslutning m.m.

att riksdagen

a) med anledning av motion 1989/90:K253 samt med bifall till motionerna 1989/90:K207 yrkande 1 och 1989/90:K224 antar det genom motion 1989/90:K224 framlagda lagförslaget, dock med den ändringen att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1991,

b) med anledning av motion 1989/90:K207 yrkande2 och med bifall till motion 1989/90:K241 som sin mening ger regeringen till känna att fristående organisation inte får anslutas till politiskt parti.

4. Kollektivanslutning m.m. (mom. 2)

Claes Roxbergh (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.5 börjar med "Utskottet får" och slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:

Enligt 2 kap. 2 § RF är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot tvång att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. I andra bestämmelser i regeringsformen och i vallagen skyddas valhemligheten både mot det allmänna och mot enskilda. Detta är ett uttryck för grundläggande och självklara värderingar i en politisk demokrati. Den enskilde skall själv och utan att behöva uppge det för andra bestämma vilket politiskt parti vederbörande vill stödja i de allmänna valen. Lika självklart borde det i en demokrati vara att den enskilde själv genom en frivillig handling skall avgöra om han eller hon vill ansluta sig till ett politiskt parti samt avgöra vilket parti det skall gälla. Grundsatsen om individens politiska integritet och suveränitet bryts emellertid sedan länge av Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) genom tillämpning av kollektivanslutning. Flertalet av partiets medlemmar har inte själva tagit ställning till sitt medlemskap. I stället har de registrerats som medlemmar genom majoritetsbeslut av fackliga organisationer. Ett mycket stort antal av de anslutna medlemmarna vet inte ens om att de blivit medlemmar. Den som i efterhand reserverar sig, dvs. kräver utträde, tvingas därmed deklarera att han eller hon inte vill vara med i det socialdemokratiska partiet. Att kollektivansluta människor på detta sätt till ett politiskt parti strider mot grunduppfattningen om den enskildes personliga ansvar och rätt till självbestämmande. Egentligen är det ett brott mot demokratins idéer.

Den socialdemokratiska partikongressen 1987 beslutade om försök med nya anslutningsformer till partiet. Kollektivanslutning skall dock kunna tillämpas fram till den 1 januari 1991. Därtill kommer att det införs helt nya anslutningsbegrepp. En facklig organisation skall på två olika sätt kunna vara medlem i SAP. Därmed tvingas de fackligt anslutna att kollektivt vara med och betala till det socialdemokratiska partiet. Uppseendeväckande är också att avgiften för individuellt ansluten medlem helt eller delvis skall kunna betalas av den fackliga organisationen. Enligt utskottets mening framstår lagstiftning som den enda säkra framkomliga vägen för att förhindra kollektivanslutningen. Utskottet anser således att motionerna K207 yrkande1, K224 och K253 bör bifallas så till vida att riksdagen antar det i motion K224 framlagda lagförslaget.

När det gäller frågan om organisationsanslutning vill utskottet framhålla att det aldrig får förutsättas att någon kategori människor enskilt eller i grupp kan tvingas ansluta sig till ett visst parti. Det får inte vara så att ett enskilt medlemskap i en fackförening innebär att denna fackförening på grund av medlemskapet skickar pengar till det socialdemokratiska partiet. Det skulle vara att betala medlemsavgift utan att få några rättigheter och utan reservationsrätt. Alternativet för den enskilde skulle vara att gå ur den fackliga organisationen och därmed tvingas ställa sig vid sidan av det fackliga arbetet. Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet att riksdagen, med anledning av motion K207 yrkande 2 och med bifall till motion K241, som sin mening ger regeringen till känna att fristående organisation inte får anslutas till politiskt parti.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande kollektivanslutning m.m.

att riksdagen

Särskilt yttrande

1. Kollektivanslutning m.m.

Bo Hammar (v) anför:

Inom arbetarrörelsen har det alltid funnits enighet om vikten av samverkan mellan rörelsens fackliga och politiska grenar. Kollektivanslutningen har dock ständigt stått under debatt inom arbetarrörelsen. Det är tillfredsställande att en stark opinion lett till beslut som innebär att kollektivanslutningen avskaffas. Beslutet står också i överensstämmelse med riksdagens upprepade uttalanden om att frågan inte i första hand bör lösas genom lagstiftning utan genom åtgärder från partiernas egen sida.

Däremot kan beslutet att facklig organisation skall kunna anslutas till det socialdemokratiska partiet starkt ifrågasättas. Organisationsanslutningen kan komma att skada sammanhållningen inom fackföreningsrörelsen. Enligt vänsterpartiets mening bör också denna fråga lösas genom åtgärder inom arbetarrörelsen och inte genom lagstiftning. En lagstiftning skulle kunna leda till ingrepp i det fria föreningslivet.