Betänkande 1992/93:UU34
Utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU34
Ändring i lagen (1971:176) om vissa inter- nationella sanktioner samt tillämpning av lagen i fråga om "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro) och i fråga om Irak
1992/93
UU34
Propositionen
I regeringens proposition 1992/93:229 om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner, m.m. yrkas
1. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner,
2. att riksdagen godkänner att regeringen förordnar om tillämpning av 7 a och 7 b §§ i fråga om "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro) med anledning av FN:s säkerhetsråds resolution nr 820 av den 17 april 1993,
3. att riksdagen godkänner att regeringen förordnar om tillämpning av 7 c § i fråga om Irak med anledning av FN:s säkerhetsråds resolution nr 687 av den 3 april 1991.
Inga motioner har avlåtits med anledning av propositionen.
I propositionen föreslås ändringar i lagen (1971:176) om vissa interna- tionella sanktioner med anledning av två resolutioner som antagits av FN:s säkerhetsråd, dels den av den 17 april 1993 (nr 820) riktad mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro), dels den av den 3 april 1991 (nr 687) riktad mot Irak. Ändringarna innebär att bemyndiganden införs för regeringen att besluta om frysning av en blockerad stats tillgångar och att förbjuda handel med tjänster (nya 7 a och 7 b §§) samt att regeringen får förordna om förbud mot att verkställa rättsanspråk från någon i en blockerad stat (nya 7 c §). Regeringen skall kunna utnyttja dessa nya bemyndiganden under sam- ma förutsättningar som nu gäller enligt sanktionslagen, nämligen i den mån det påkallas med anledning av ett beslut eller en rekommenda- tion av säkerhetsrådet i överensstämmelse med FN:s stadga eller om samarbetet med Europeiska gemenskaperna (EG) eller inom Europe- iska säkerhetskonferensen (ESK) för att främja internationell fred och säkerhet påkallar det och om det är ett svenskt intresse att sådana åtgärder införs utan dröjsmål.
Samtidigt hemställer regeringen att riksdagen godkänner att rege- ringen förordnar om tillämpningen av nya 7 a och 7 b §§ med
1 Riksdagen 1992/93. 9 saml. Nr 34
anledning av resolutionen om "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Ser- bien-Montenegro) och nya 7 c § med anledning av resolutionen om Irak.
Utskottet
Bakgrund
Med anledning av konflikten i det tidigare Jugoslavien har FN:s säkerhetsråd antagit flera resolutioner, bl.a. en resolution den 30 maj 1992 (nr 757), varigenom rådet beslöt om ett fullständigt handelsför- bud mot de tidigare jugoslaviska republikerna Serbien och Monteneg- ro. Med stöd av sanktionslagen utfärdades dels förordningen (SFS 1992:470) om vissa sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro), dels förordningen (SFS 1992:471) om tillämp- ning i fråga om "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Monte- negro) av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner. En ny resolution av den 18 juni 1992 (nr 760), vilken innebar möjlighet till vissa ytterligare undantag rörande varor avsedda för väsentliga humani- tära ändamål medförde en ändring (SFS 1992:893) i förordningen 1992:470.
Den 17 april 1993 antog FN:s säkerhetsråd en resolution, nr 820 (1993), om ytterligare sanktionsåtgärder mot "Förbundsrepubliken Ju- goslavien" (Serbien-Montenegro). Enligt resolutionens paragraf 10 trä- der resolutionens bestämmelser i kraft nio dagar efter det att resolutio- nen antagits, dvs. den 26 april 1993.
I resolutionen bekräftar säkerhetsrådet inledningsvis att hittills gjor- da fredsansträngningar inte lett till något resultat. Säkerhetsrådet beslu- tar därför att skärpa tidigare beslutade sanktioner. Rådet beslutar i paragraf 12 att import till, export från och transitering genom FN:s skyddade områden i Kroatien och områden i Bosnien-Hercegovina under kontroll av bosnisk-serbiska styrkor kräver tillstånd av resp, lands regeringar. Undantag görs för humanitära leveranser. I paragraf 13 beslutas att alla stater, vid genomförandet av de åtgärder som åläggs av resolutionerna 757 (1992), 760 (1992), 787 (1992) och denna resolution, skall vidta åtgärder för att förhindra avledande till "För- bundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro) av varor som uppges vara ämnade till andra platser, i synnerhet FN-skyddade områ- den i republiken Kroatien och områden i republiken Bosnien-Herce- govina under kontroll av bosnisk-serbiska styrkor.
I paragraf 15 och paragraf 22 c förbjuds transiteringar genom "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro). Enligt para- graferna 16 och 28 förbjuds fartyg från "Förbundsrepubliken Jugosla- vien" (Serbien-Montenegro) att befara medlemsstats territorialvatten. Vidare förbjuds alla kommersiell trafik på "Förbundsrepubliken Jugo-
1992/93:UU34
slaviens" (Serbien-Montenegro) territorialvatten. I paragraf 21 ålägger rådet varje medlemsstat att frysa de tillgångar som finns i resp, med- lemsstat hos dessa och som ägs av "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro) eller av fysiska eller juridiska personer i den staten för att tillförsäkra att de inte görs tillgängliga för någon i "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro). I paragraf 22 a och b förbjuder rådet transport av varor över dess landgräns och dess hamnar, med undantag för medicinska förnödenheter, livsmedel och, efter godkännande av FN:s sanktionskommitté, humanitära förnö- denheter. I paragraferna 24 och 25 regleras beslag och förverkande av fartyg, fordon och flygplan som ägs av fysisk eller juridisk person i "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro). Paragraf 26 reglerar kostnaderna för beslagtagandet. Enligt paragraf 27 förbjuds tillhandahållande till någon fysisk eller juridisk person av tjänster, såväl finansiella som icke-finansiella, ämnade för någon affärsverksam- het som drivs i Serbien-Montenegro. Undantag medges dock för tjäns- ter avseende telekommunikation och postbefordran samt juridiska tjänster förenliga med resolution nr 757 (1992).
Den 3 april 1991 antog FN:s säkerhetsråd resolution nr 687 (1991) beträffande de icke-militära sanktionerna mot Irak. I paragraf 29 beslutar rådet att alla stater, inkl. Irak, skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att inga rättsanspråk görs i anledning av yrkande av Iraks regering eller någon fysisk eller juridisk person i Irak eller av någon på sådan persons vägnar i samband med kontrakt eller annan transaktion, vars fullgörande påverkades av de åtgärder som resolution nr 661 (1990) och besläktade resolutioner ålade medlemsstaterna.
Sanktionslagen (1971:176) omfattar i första hand varuhandel. I 3—6 §§ uppräknas vilka åtgärder rörande varor, dvs. materiella ting av lös egendoms natur samt elektrisk kraft, som regeringen kan förbjuda med stöd av lagen. Enligt 3 § får regeringen meddela förbud mot utförsel av varor från Sverige eller införsel till Sverige av varor som härrör från en blockerad stat. 4 § ger regeringen möjlighet att förbjuda att varor förs in i eller ut ur blockerad stat, att varor tillhandahålls inom blockerad stat i ekonomisk verksamhet eller att varor tillhandahålls utanför blockerad stat för verksamhet av ekonomisk art i blockerad stat. Enligt 5 § kan regeringen förbjuda åtgärder som är ägnade att främja förbjuden varuhandel. Som exempel kan nämnas tillverkning, bearbetning, underhåll eller reparation av vara, liksom transport och mottagande till förvaring av vara. Dessa senare åtgärder utgör exempel på varurelaterade tjänster. 5 a § ger möjlighet att förbjuda överlåtelse eller upplåtelse av immaterialrättigheter. I 7—8 §§ anges vad som får förordnas om betalnings- eller kreditrestriktioner resp, kommunikatio- ner. Enligt 7 § kan betalningar eller krediter avsedda för mottagare i en blockerad stat förbjudas, och 8 § ger möjlighet att förbjuda trafik
1992/93:UU34
till lands samt sjö- och luftfart. 9 § ger regeringen möjlighet att i enskilt fall medge dispens från sanktionerna. I 15 § öppnas möjlighet till avvisning av utlänning som skäligen kan antas ha hemvist i blockerad stat och ha begått eller avse begå handling som står i strid med förbuden i lagen. 11 § föreskriver straff för den som bryter mot förbud som har meddelats med stöd av lagen. 12—14 §§ behandlar den straffrättsliga och processuella behandlingen av brott mot förbud med- delade med stöd av lagen.
Genom förordningen om ändring i förordningen (SFS 1992:470) om vissa sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Mon- tenegro), vilken trädde i kraft den 28 april 1993 (SFS 1993:227), har Sverige genomfört samtliga delar som omfattas av nuvarande bemyndi- ganden i sanktionslagen beträffande "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro).
Resolutionens bestämmelser i paragraf 21 om frysning av tillgångar och förbud mot handel med tjänster enligt paragraf 27 har emellertid i avsaknad av bemyndiganden inte kunnat genomföras. Regeringen före- slår därför i proposition 1992/93:229 dels komplettering i sanktionsla- gen genom att införa två nya paragrafer, 7 a och 7 b §§, vilka nu närmast berör sanktionerna mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro), dels bemyndiganden för regeringen att förordna om frysning av tillgångar tillhöriga en blockerad stat samt förbud mot handel med tjänster.
I den föreslagna 7 a § stadgas att regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om frysning av penningmedel, fordringar, finansiella in- strument och andra liknande tillgångar som ägs, direkt eller indirekt, av en myndighet i en blockerad stat eller fysisk eller juridisk person med hemvist i en blockerad stat eller en juridisk person som ägs av eller kontrolleras från en sådan stat. Enligt propositionen förefaller det lämpligt att utforma den svenska bestämmelsen i 7 a § med säkerhets- rådsresolutionen av den 17 april 1993 som förebild. Det innebär att regeringen bemyndigas att förbjuda utbetalning av penningmedel som tillhör en blockerad stat eller en fysisk eller juridisk person med hemvist i en blockerad stat eller en juridisk person som ägs av eller kontrolleras från en blockerad stat eller att andra liknande tillgångar (fordringar, finansiella instrument) pantsätts, överlåts eller på annat sätt förfogas över. Förbudet bör också innefatta förbud mot överlåtelse av tillgångar till ovan nämnda personer liksom ett förbud att lämna eller förmedla uppdrag för ovan nämnda förbjudna åtgärder. De tillgångar som avses är penningmedel, fordringar, finansiella instru- ment som de definieras i 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument eller andra liknande tillgångar. Förbudet kom- pletterar det förbud mot betalningar m.m. som redan finns i 7 § sanktionslagen och bör därför också innefatta möjlighet att förbjuda att uppdrag lämnas eller förmedlas. Beträffande hemvistbegreppet hänvi- sas till 10 kap. 1 § rättegångsbalken.
I den föreslagna 7 b § stadgas att regeringen bemyndigas att meddela förbud mot att i yrkesmässig verksamhet utföra tjänster i en blockerad stat eller på uppdrag av en myndighet i en blockerad stat eller en
1992/93:UU34
fysisk eller juridisk person med hemvist i en blockerad stat eller av en juridisk person som ägs av eller kontrolleras från en sådan stat. Vissa varurelaterade tjänster kan förbjudas enligt 5 § i sanktionslagen. I paragraf 27 i resolution nr 820 (1993) angående "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro) förbjuds att tjänster, såväl finansiel- la som icke-finansiella, tillhandahålls fysiska eller juridiska personer med syftet att driva affärsverksamhet i "Förbundsrepubliken Jugosla- vien" (Serbien-Montenegro). Eftersom något generellt bemyndigande att förbjuda handel med tjänster inte finns i sanktionslagen bör den nu kompletteras i detta hänseende. Enligt propositionen förefaller det lämpligt att ett sådant bemyndigande utformas i överensstämmelse med förbudet i föreliggande resolution.
En stor del av det tjänsteutbyte som i dag sker på internationell nivå är inte att räkna som handel med tjänster. En grundläggande utgångs- punkt för en definition av handel över huvud är att ersättning för prestationen måste lämnas, antingen direkt eller indirekt. Sådan ersätt- ning lämnas regelmässigt om prestationen sker inom ramen för en yrkesmässig verksamhet. Förbudet mot tjänster bör därför inte kunna omfatta annat än tjänster som sker i näringsverksamhet.
Bestämmelsen bör utformas som ett bemyndigande för regeringen att meddela förbud att i näringsverksamhet utföra tjänster i en block- erad stat eller att i sådan verksamhet utföra tjänster på uppdrag av en myndighet i en blockerad stat eller på uppdrag av en fysisk eller juridisk person med hemvist i en blockerad stat eller av en juridsk person som ägs av eller kontrolleras från en sådan stat.
Förslaget att införa en ny 7 c § har sin grund i paragraf 29 i säkerhetsrådets resolution nr 687 av den 3 april 1991 mot Irak. Enligt resolutionen skall staterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att inga rättsanspråk görs i anledning av yrkande av Iraks regering eller någon fysisk eller juridisk person i Irak eller av någon på sådan persons vägnar i samband med kontrakt eller någon annan transak- tion, vars fullgörande påverkades av andra resolutioner som säkerhets- rådet antagit i fråga om Irak.
Enligt propositionen kan det förutses att denna bestämmelse i reso- lutionen eller en liknande bestämmelse kommer att vara i kraft lång tid efter det att övriga sanktioner i resolutionen lyfts.
Genom införandet av en ny 7 c § bör regeringen fa bemyndigande att förbjuda att uppfylla anspråk som framställts, direkt eller indirekt, av en myndighet i en blockerad stat eller en fysisk eller juridisk person med hemvist i en sådan stat, om anspråket grundas på ett avtal eller en skuld- eller garantiförbindelse vars fullgörande påverkats av förbud som meddelats med stöd av 3—7 b och 8 §§.
I propositionen anförs att EG med anledning av Irakresolutionen den 7 december 1992 antog en förordning i vilken ett tillgodoseende av irakiska rättsanspråk förbjuds.
1992/93:UU34
1992/93:UU34
Utskottet konstaterar att FN:s säkerhetsråd enligt kapitel VII i FN:s stadga kan anta resolutioner om icke-militära sanktioner för att upp- rätthålla internationell fred och säkerhet. Resolutionerna kan ges i form av bindande beslut eller rekommendationer. En medlemsstat är enligt FN-stadgan skyldig att godta och verkställa rådets bindande beslut om sådana sanktioner. En rekommendation av säkerhetsrådet är däremot en uppmaning till medlemsstaterna utan beslutets bindande kraft.
Enligt 1 § i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner far regeringen, i den mån det påkallas med anledning av beslut som fattats eller rekommendation som har antagits av FN:s säkerhetsråd, förordna att vissa i lagen närmare angivna åtgärder (bestämmelserna i 3—8 och 15 §§) skall vidtas mot stat eller område som gjorts till föremål för icke-militära sanktioner.
I samma paragraf stadgas att regeringens förordnande att tillämpa lagen skall underställas riksdagen för godkännande. Genom en lagänd- ring som trädde i kraft den 1 januari 1993 (SFS 1992:1257, bet. 1992/93:UU4) Sr lagen också tillämpas om samarbetet med EG eller inom ESK för att främja internationell fred och säkerhet påkallar det och om det är ett svenskt intresse att avsedda åtgärder införs utan dröjsmål. Enligt tredje stycket i 1 § skall ett förordnande av regeringen om tillämpning av lagen underställas riksdagens prövning inom en månad från förordnandet. Det måste därefter godkännas av riksdagen inom två månader från det underställningen skedde, vid äventyr av att förordnandet annars förfaller.
Utskottet konstaterar att det är angeläget att Sverige med stöd av svensk lagstiftning utan dröjsmål följer ett beslut eller rekommenda- tion av FN:s säkerhetsråd. I de av regeringen anförda motiven till lag om ändring i sanktionslagen framhålls att det är nödvändigt att kom- plettera lagen med bemyndiganden som medger regeringen att förord- na om förbud enligt de två nu aktuella resolutionerna. Utskottet bedömer skälen till förslaget om ändring i lagen vara välgrundade. Utskottet tillstyrker regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner (införande av 7 a, 7 b och 7 c §§). Utskottet anser att lagändringen bör träda i kraft vid den tidpunkt som regeringen föreslagit i propositionen, nämligen den 1 juli 1993.
Utskottet tillstyrker följaktligen att, sedan lagändringarna trätt i kraft, riksdagen godkänner att regeringen förordnar om tillämpningen av de nya 7 a och 7 b §§ i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner i fråga om "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien- Montenegro) och 7 c § i fråga om Irak.
Hemställan
1992/93 :UU34
Utskottet hemställer
1. beträffande ändring i sanktionslagen
att riksdagen antar regeringens förslag i proposition 1992/93:229 yrkande 1 om lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner,
2. beträffande tillämpning av sanktionslagen
att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:229 yrkandena 2 och 3 godkänner att regeringen förordnar om tillämpning av 7 a och 7 b §§ i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktio- ner i fråga om "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien- Montenegro) med anledning av FN:s säkerhetsråds resolution nr 820 av den 17 april 1993 och 7 c § i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner i fråga om Irak med anledning av FN:s säkerhetsråds resolution nr 687 av den 3 april 1991.
Stockholm den 27 maj 1993
På utrikesutskottets vägnar
Daniel Tarschys
I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Alf Wennerfors (m), Mats Hellström (s), Maj Britt Theorin (s), Pär Granstedt (c), Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch (m), Nils T Svensson (s), Margareta Viklund (kds), Lars Moquist (nyd), Viola Furubjelke (s), Karl-Göran Biörsmark (fp), Kristina Svensson (s), Bertil Persson (m) och Eivor Husing (s).
gotab 43895, Stockholm 1993