EU-direktiv

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/927 av den 13 mars 2024 om ändring av direktiven 2011/61/EU och 2009/65/EG vad gäller delegeringsarrangemang, hantering av likviditetsrisker, tillsynsrapportering, tillhandahållande av förvaringsinstituts- och depåförvaringstjänster samt långivning från alternativa investeringsfonder (Text av betydelse för EES)

CELEX: 32024L0927
Typ: EU-direktiv
Datum: 20240313
EUT: L

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 53.1,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

1 I enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU har kommissionen sett över tillämpningen och tillämpningsområdet för det direktivet och kommit fram till att målen att integrera unionsmarknaden för alternativa investeringsfonder (AIF-fonder), säkerställa en hög nivå på investerarskyddet och skydda den finansiella stabiliteten till största delen har uppfyllts. I sin översyn konstaterade kommissionen dock också att det finns ett behov av att harmonisera reglerna för förvaltare av alternativa investeringsfonder (AIF-förvaltare) som förvaltar AIF-fonder som ger ut lån, liksom ett behov av att förtydliga de standarder som är tillämpliga på AIF-förvaltare som delegerar sina uppgifter till tredje part, säkerställa likabehandling av enheter som erbjuder förvaringstjänster (depåförvarare), förbättra gränsöverskridande tillgång till förvaringsinstitutstjänster, optimera insamlingen av tillsynsuppgifter och underlätta användningen av verktyg för likviditetshantering i hela unionen. Därför är ändringar nödvändiga för att åtgärda dessa behov i syfte att förbättra hur direktiv 2011/61/EU fungerar.

2 Ett robust delegeringssystem, likabehandling av depåförvarare, enhetlig tillsynsrapportering, särskilt genom att dubbleringar och överflödiga krav undanröjs, och ett harmoniserat tillvägagångssätt för användningen av verktyg för likviditetshantering är lika nödvändigt för förvaltningen av företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag). Det är därför också lämpligt att ändra Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG, som innehåller bestämmelser om auktorisation för och drift av fondföretag och deras förvaltningsbolag, när det gäller delegering, förvaring av tillgångar, tillsynsrapportering och hantering av likviditetsrisker.

3 Unionens marknad för AIF-fonder uppgick till 6,8 biljoner EUR i nettotillgångsvärde (NAV) i slutet av 2022. Professionella investerare står för cirka 86 % av nettotillgångsvärdet (NAV) av AIF-fonder som förvaltas eller marknadsförs av auktoriserade AIF-förvaltare och AIF-förvaltare under tröskelvärdena, dvs. de AIF-förvaltare som avses i artikel 3.2 i direktiv 2011/61/EU, i unionen. Unionens marknadsför AIF-fonder tillhandahåller över 250 miljarder EUR till unionens företag i form av privata krediter, och investerare i unionen står för 30 % av det globala kapital som allokeras till branschen som helhet. Storleken på den sammanlagda unionsmarknaden för AIF-fonder har fortsatt att växa, med en tillväxt på över 15 % mellan 2020 och 2022, och AIF-fonder stod för en tredjedel av fondbranschen i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i slutet av 2020. Det finns dock fortfarande utrymme för branschen att växa genom att ge institutionella investerare större valmöjligheter och stärka kapitalmarknadsunionens konkurrenskraft.

4 För att öka effektiviteten i AIF-förvaltares verksamhet bör förteckningen över sidotjänster i artikel 6.4 i direktiv 2011/61/EU utvidgas till att omfatta de uppgifter som utförs av en administratör i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1011 (administration av referensvärden) och kreditförvaltningsverksamhet i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/2167. För fullständighetens skull bör det klargöras att AIF-förvaltaren, när den tar sig an de uppgifter som utförs av en sådan administratör eller tillhandahåller kreditförvaltningsverksamhet, bör omfattas av förordning (EU) 2016/1011 respektive direktiv (EU) 2021/2167.

5 För att öka rättssäkerheten bör det förtydligas att förvaltningen av AIF-fonder även omfattar långivande verksamhet för en AIF-fonds räkning och tjänster till specialföretag för värdepapperisering.

6 För att öka rättssäkerheten för AIF-förvaltare och förvaltningsbolag för fondföretag när det gäller de tjänster som de kan tillhandahålla tredje parter bör det klargöras att AIF-förvaltare och förvaltningsbolag för fondföretag får utföra samma funktioner och verksamheter till förmån för tredje parter som de redan utför i förhållande till de AIF-fonder och fondföretag som de förvaltar, förutsatt att alla potentiella intressekonflikter som uppstår genom tillhandahållandet av denna funktion eller verksamhet till tredje part hanteras på lämpligt sätt. Sådana funktioner och verksamheter omfattar till exempel företagstjänster såsom personal och informationsteknik (it) liksom it-tjänster för portföljförvaltning och riskhantering. Den möjligheten skulle också stödja den internationella konkurrenskraften hos EU-baserade AIF-förvaltare och förvaltningsbolag för fondföretag genom att möjliggöra stordriftsfördelar och bidra till en diversifiering av intäktskällorna.

7 För att säkerställa rättssäkerhet bör det klargöras att AIF-förvaltare som tillhandahåller sidotjänster som omfattar finansiella instrument omfattas av reglerna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU. När det gäller tillgångar som inte är finansiella instrument bör AIF-förvaltare vara skyldiga att uppfylla kraven i direktiv 2011/61/EU.

8 För att säkerställa en enhetlig tillämpning av kraven i direktiv 2011/61/EU avseende AIF-förvaltares nödvändiga personalresurser är det nödvändigt att klargöra att en AIF-förvaltare vid tidpunkten för ansökan om auktorisation bör förse de behöriga myndigheterna med information om de mänskliga och tekniska resurser som AIF-förvaltaren använder för att utföra sina funktioner och, i tillämpliga fall, för att övervaka dem som AIF-förvaltaren har delegerat funktioner till. Minst två fysiska personer som på heltid antingen är anställda av AIF-förvaltaren eller är verkställande ledamöter eller ledamöter i AIF-förvaltarens ledningsorgan och som har sin hemvist i unionen, i den bemärkelsen att de har sin stadigvarande vistelseort där, bör utses att leda AIF-förvaltarens verksamhet. Oavsett detta lagstadgade minimum skulle mer resurser kunna behövas beroende på storleken och komplexiteten hos AIF-förvaltaren och de AIF-fonder den förvaltar.

9 Vissa medlemsstater har krav i nationell rätt eller branschstandarder avseende graden av oberoende för en eller flera ledamöter i ledningsorganet för en AIF-förvaltare, ett förvaltningsbolag för fondföretag eller ett investeringsbolag. Det är lämpligt att uppmuntra AIF-förvaltare som förvaltar AIF-fonder som marknadsförs till icke-professionella investerare, förvaltningsbolag för fondföretag och investeringsbolag att till ledamot i sitt ledningsorgan utse minst en oberoende eller icke verkställande ledamot, om möjligt enligt nationell rätt eller enligt branschstandarderna i hemmedlemsstaten för AIF-förvaltaren, förvaltningsbolaget för fondföretag eller investeringsbolaget, för att skydda AIF-fondernas, fondföretagens och investerarnas intressen i de AIF-fonder som AIF-förvaltaren förvaltar eller i fondföretagen. Vid utseendet behöver AIF-förvaltaren, förvaltningsbolaget för fondföretag eller investeringsbolaget säkerställa att ledamoten är oberoende och omdömesgill och har tillräcklig sakkunskap och erfarenhet för att kunna bedöma huruvida AIF-förvaltaren, förvaltningsbolaget för fondföretag eller investeringsbolaget förvaltar AIF-fonderna eller fondföretagen i investerarnas bästa intresse.

10 Marknadsföringen av AIF-fonder sker inte alltid direkt av AIF-förvaltaren utan av en eller flera distributörer, antingen för AIF-förvaltarens räkning eller för egen räkning. Det skulle också kunna finnas fall där en oberoende finansiell rådgivare marknadsför en fond utan AIF-förvaltarens vetskap. De flesta fonddistributörer omfattas av regulatoriska krav enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU eller Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97, som fastställer räckvidden och omfattningen av deras ansvar gentemot sina egna kunder. Direktiv 2011/61/EU bör därför erkänna mångfalden i distributionsarrangemangen och skilja mellan å ena sidan arrangemang genom vilka en distributör agerar för AIF-förvaltarens räkning, vilket bör betraktas som delegeringsarrangemang, och å andra sidan arrangemang varigenom en distributör agerar för egen räkning när den marknadsför AIF-fonden enligt direktiv 2014/65/EU eller genom livförsäkringsbaserade investeringsprodukter i enlighet med direktiv (EU) 2016/97, i vilket fall bestämmelserna i direktiv 2011/61/EU om delegering inte bör tillämpas, oberoende av eventuella distributionsavtal mellan AIF-förvaltaren och distributören.

11 Delegering kan göra det möjligt att uppnå en effektiv förvaltning av investeringsportföljer och att skaffa sig nödvändig expertis på en viss geografisk marknad eller tillgångsklass. Det är dock viktigt att tillsynsmyndigheterna har uppdaterad information om de viktigaste inslagen i delegeringsarrangemangen. För att utveckla en tillförlitlig översikt över delegeringsverksamheter i unionen bör AIF-förvaltare regelbundet till de behöriga myndigheterna tillhandahålla information om delegeringsarrangemang som inbegriper delegering av funktioner för kollektiv eller diskretionär portföljförvaltning eller riskhantering. AIF-förvaltare bör därför, med avseende på varje AIF-fond de förvaltar, rapportera information om dem till vilka funktioner har delegerats, en förteckning över och beskrivning av de delegerade verksamheterna, det belopp och den procentandel av de förvaltade AIF-fondernas tillgångar som omfattas av delegeringsarrangemang för portföljförvaltningsfunktionen, en beskrivning av AIF-förvaltarens tillsyn, övervakning och kontroll av den som delegerats funktioner, information om arrangemangen för vidaredelegering och datum för inledande och upphörande av arrangemangen för delegering och vidaredelegering. För tydlighetens skull bör det specificeras att de data som samlas in om det belopp och den procentandel av de förvaltade AIF-fondernas tillgångar som omfattas av delegeringsarrangemang för funktionerna för portföljförvaltning syftar till att ge en bättre överblick över hur delegering tillämpas och inte i sig är en evidensbaserad indikator för fastställande av lämpligheten vad gäller innehåll eller riskhanteringsarrangemang, eller effektiviteten i förvaltarens tillsyns- eller kontrollarrangemang. Sådan information bör lämnas till de behöriga myndigheterna som en del av den ordning för tillsynsrapportering som bestäms i direktiv 2011/61/EU.

12 För att säkerställa en enhetlig tillämpning av direktiv 2011/61/EU bör det klargöras att delegeringsreglerna i det direktivet är tillämpliga på alla funktioner som förtecknas i bilaga I till det direktivet och på den förteckning över sidotjänster finns i artikel 6.4 i det direktivet.

13 Investeringsfonder som ger ut lån kan vara en källa till alternativ finansiering för realekonomin. Sådana fonder kan ge avgörande finansiering till unionsbaserade små och medelstora företag för vilka det är svårare att få tillgång till traditionella utlåningskällor. Skillnader i nationell reglering kan dock leda till regelarbitrage och varierande nivåer av investerarskydd, vilket hindrar inrättandet av en effektiv inre marknad för AIF-fonders låneutgivning. I direktiv 2011/61/EU bör AIF-fondernas rätt att ge ut lån erkännas. Gemensamma regler bör också fastställas för att upprätta en effektiv inre marknad för AIF-fonders långivning, för att säkerställa en enhetlig nivå på investerarskyddet i unionen, göra det möjligt för AIF-fonder att utveckla sin verksamhet genom långivning i alla medlemsstater och underlätta unionsföretagens tillgång till finansiering, ett centralt mål för kapitalmarknadsunionen som anges i kommissionens meddelande av den 24 september 2020 med titeln En kapitalmarknadsunion för människor och företag – en ny handlingsplan. Med tanke på den snabbt växande privata kreditmarknaden är det dock nödvändigt att ta itu med de potentiella mikroprudentiella och makroprudentiella risker som AIF-fonders långivning kan utgöra och sprida vidare till det finansiella systemet i stort. De regler som är tillämpliga på AIF-förvaltare som förvaltar AIF-fonder som ger ut lån bör harmoniseras för att förbättra riskhanteringen på finansmarknaden och öka transparensen för investerare. För tydlighetens skull bör de bestämmelser i detta direktiv som är tillämpliga på AIF-förvaltare som förvaltar AIF-fonder som ger ut lån inte hindra medlemsstaterna från att inrätta nationella produktregelverk där vissa kategorier av AIF-fonder definieras med mer restriktiva regler.

14 Långivning sker inte alltid direkt av AIF-fonden. Det kan finnas fall där en AIF-fond beviljar ett lån indirekt genom en tredje part eller ett specialföretag som beviljar lånet för AIF-fonden eller för AIF-fondens räkning, eller för AIF-förvaltaren eller för AIF-förvaltarens räkning med avseende på AIF-fonden, innan exponering mot lånet uppstår. För att undvika att direktiv 2011/61/EU kringgås bör sådana fall, om AIF-fonden eller AIF-förvaltaren medverkar till att strukturera lånet eller till att fastställa eller på förhand komma överens om dess egenskaper, betraktas som långivande verksamhet och omfattas av det direktivet.

15 AIF-fonder som beviljar lån till konsumenter omfattas av kraven i andra unionsrättsliga instrument som är tillämpliga på utlåning till konsumenter, inbegripet Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG och direktiv (EU) 2021/2167. I dessa unionsrättsliga instrument fastställs det grundläggande skyddet för låntagare på unionsnivå. Medlemsstaterna bör dock på grundval av tvingande hänsyn till allmänintresset kunna förbjuda AIF-fonders långivning till konsumenter på sina territorier.

16 För att stödja den professionella förvaltningen av AIF-fonder och begränsa riskerna för den finansiella stabiliteten bör AIF-förvaltare som förvaltar AIF-fonder som ägnar sig åt långivning, oavsett om dessa AIF-fonder uppfyller definitionen av långivande AIF-fonder, ha effektiva policyer, förfaranden och processer för beviljande av lån. De bör också tillämpa effektiva policyer, förfaranden och processer för att bedöma kreditrisker och administrera och övervaka kreditportföljen när de AIF-fonder som de förvaltar ägnar sig åt långivning, inbegripet när dessa AIF-fonder får exponering mot lån genom tredje parter. Dessa policyer, förfaranden och processer bör stå i proportion till långivandets omfattning och bör ses över regelbundet.

17 För att begränsa risken för sammankoppling mellan långivande AIF-fonder och andra finansmarknadsaktörer bör AIF-förvaltare av dessa AIF-fonder, om en låntagare är ett finansiellt institut, åläggas att diversifiera sin risk och tillämpa särskilda gränser för sin exponering.

18 För att säkerställa det finansiella systemets stabilitet och integritet och införa proportionerliga skyddsåtgärder bör långivande AIF-fonder omfattas av en gräns för finansiell hävstång som varierar beroende på om de är av öppen eller sluten typ. Risken för den finansiella stabiliteten är större för öppna AIF-fonder, som kan bli föremål för höga nivåer av inlösen. I linje med målet att bevara den finansiella stabiliteten bör gränsen för finansiell hävstång inte vara beroende av huruvida en långivande AIF-fond marknadsförs till professionella och icke-professionella investerare eller endast till professionella investerare. Åtagandemetoden ger en heltäckande och robust ram för att beräkna den finansiella hävstången i enlighet med internationella standarder, särskilt för att ta hänsyn till den syntetiska finansiella hävstång som skapas av derivat. Dessa gränser för finansiell hävstång bör inte hindra de behöriga myndigheterna i AIF-förvaltarens hemmedlemsstat från att införa strängare gränser för finansiell hävstång om detta anses nödvändigt för att säkerställa det finansiella systemets stabilitet och integritet.

19 För att begränsa intressekonflikter bör AIF-förvaltare och deras personal inte ta emot lån från någon av de AIF-fonder som de förvaltar. På samma sätt bör AIF-fondens förvaringsinstitut och den som förvaringsinstitutet delegerat funktioner till, den som AIF-förvaltaren delegerat funktioner till och dess personal, och enheter inom samma företagsgrupp som AIF-förvaltaren, förbjudas att ta emot lån från den berörda AIF-fonden.

20 För att undvika moraliska risker (moral hazard) och upprätthålla den allmänna kreditkvaliteten för lån som ges ut av AIF-fonder bör sådana lån omfattas av krav på att behålla risk när de överförs till tredje parter. I samma syfte bör AIF-förvaltare förbjudas att förvalta en AIF-fond som ger ut lån med det enda syftet att sälja dem till tredje part (originate-to-distribute-strategi), oavsett om den AIF-fonden uppfyller definitionen av en långivande AIF-fond. Lån bör beviljas endast i syfte att investera det kapital som anskaffats av AIF-fonden i enlighet med dess investeringsstrategi och regulatoriska begränsningar. AIF-förvaltaren bör dock kunna tillämpa denna investeringsstrategi i AIF-fondens investerares bästa intresse. Detta innebär att undantag från reglerna om att behålla risk är nödvändiga och bör omfatta fall där bibehållandet av en del av lånet inte är förenligt med genomförandet av AIF-fondens investeringsstrategi eller med de regulatoriska kraven, inbegripet produktkrav, som åläggs AIF-fonden och dess AIF-förvaltare. Dessa fall inbegriper situationer där bibehållandet av en del av lånet skulle leda till att AIF-fonden överskrider sina investerings- eller diversifieringsgränser eller bryter mot regulatoriska krav, såsom restriktiva åtgärder som antagits enligt artikel 215 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), eller där AIF-fonden går in i likvidation, eller där låntagarens situation har förändrats, till exempel i händelse av sammanslagning eller fallissemang från låntagarens sida om AIF-fondens investeringsstrategi inte är att förvalta problemtillgångar, eller där AIF-fondens tillgångsallokering ändras och leder till att AIF-fonden inte längre ägnar sig åt exponering mot en viss sektor eller mot en viss tillgångsklass. En AIF-förvaltare bör, på begäran av de behöriga myndigheterna i sin hemmedlemsstat, motivera sitt beslut att utnyttja ett sådant undantag från reglerna om att behålla risk, och bör vara skyldig att fortlöpande följa den övergripande principen om förbud mot strategier som bygger på långivning för distribution (originate-to-distribute-strategier).

21 Långfristiga illikvida lån som innehas av en AIF-fond skulle kunna skapa likviditetsobalanser om AIF-fondernas öppna struktur tillåter investerare att löpande lösa in sina andelar eller aktier. Det är därför nödvändigt att minska riskerna i samband med löptidsomvandling genom att införa en sluten struktur för låneutgivande AIF-fonder. Det bör dock vara möjligt för långivande AIF-fonder att vara öppnaförutsatt att vissa krav är uppfyllda, inbegripet ett system för likviditetshantering som minimerar likviditetsobalanser, säkerställer rättvis behandling av investerare och står under tillsyn av de behöriga myndigheterna i AIF-förvaltarens hemmedlemsstat. För att säkerställa enhetliga kriterier för de behöriga myndigheternas fastställande av huruvida en långivande AIF-fond kan behålla en öppen struktur bör Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten) (Esma) inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn i syfte att fastställa dessa kriterier, med vederbörlig hänsyn till långivande AIF-fonders art, likviditetsprofil och exponeringar.

22 Det bör klargöras att om en AIF-fond som ger ut lån, eller en AIF-förvaltare i fråga om utlåningsverksamheten i AIF-fonder som den förvaltar, omfattas av kraven i direktiv 2011/61/EU och av kraven i Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 345/2013, (EU) nr 346/2013 och (EU) 2015/760, bör de särskilda produktkrav som fastställs i kapitel II i förordning (EU) nr 345/2013, kapitel II i förordning (EU) nr 346/2013 och förordning (EU) 2015/760 ha företräde framför de mer allmänna regler som fastställs i direktiv 2011/61/EU.

23 På grund av den potentiellt illikvida och långsiktiga karaktären hos de tillgångar som innehas av AIF-fonder som ger ut lån skulle AIF-förvaltare kunna ha svårt att följa ändringar av regulatoriska krav som införts under livscykeln för de AIF-fonder som de förvaltar, utan att det påverkar investerarnas tillit och förtroende. Det är därför nödvändigt att tillämpa övergångsbestämmelser på vissa krav för AIF-fonder som bildats före antagandet av detta direktiv. Sådana AIF-fonder och AIF-förvaltare bör dock även kunna välja att omfattas av dessa regler, förutsatt att de behöriga myndigheterna i AIF-förvaltarens hemmedlemsstat underrättas om detta. Dessutom bör de regler som är tillämpliga på långivning och för långivande AIF-fonder, med undantag för gränser för finansiell hävstång och finansiering och skyldigheten för långivande AIF-fonder att drivas som slutna, endast tillämpas på lån som ges ut efter det att detta direktiv har trätt i kraft.

24 För att stödja tillsynsmyndigheternas marknadsövervakning bör informationsinsamlingen och informationsutbytet genom tillsynsrapportering förbättras. Dubbla rapporteringskrav enligt unionsrätten och nationell rätt, särskilt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/2014, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/834, Europeiska centralbankens förordningar (EU) nr 1011/2012 och (EU) nr 1073/2013, skulle kunna undanröjas för att förbättra effektiviteten och minska de administrativa bördorna för AIF-förvaltare. Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten), (EBA), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010, Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 och Esma (gemensamt kallade de europeiska tillsynsmyndigheterna eller ESA-myndigheterna) samt Europeiska centralbanken (ECB) bör, vid behov med stöd av behöriga myndigheter, bedöma de olika tillsynsmyndigheternas behov av uppgifter så att ändringarna av mallen för tillsynsrapportering för AIF-förvaltare blir ändamålsenliga.

25 För att minska dubbelrapportering och därmed sammanhängande rapporteringsbördor för AIF-förvaltare och säkerställa att myndigheterna på ett effektivt sätt återanvänder uppgifter, bör uppgifter som AIF-förvaltarna rapporterar till behöriga myndigheter göras tillgängliga för andra relevanta behöriga myndigheter, ESA-myndigheterna och Europeiska systemrisknämnden (ESRB), som anges i Europeiska systemrisknämndens rekommendation av den 7 december 2017, närhelst det är nödvändigt för att de ska kunna fullgöra sina skyldigheter, samt för medlemmarna i Europeiska centralbankssystemet (ECBS) enbart för statistiska ändamål.

26 Som förberedelse för framtida ändringar av tillsynsrapporteringsskyldigheterna bör omfattningen av de data som kan krävas från AIF-förvaltare utvidgas genom att begränsningar för denna omfattning, som är inriktade på större transaktioner och exponeringar eller motparter, tas bort och genom att andra kategorier av data som ska tillhandahållas de behöriga myndigheterna läggs till. Om Esma fastställer att det är motiverat att regelbundet lämna fullständiga upplysningar om portföljer till tillsynsmyndigheter bör bestämmelserna i direktiv 2011/61/EU anpassas till den nödvändiga utvidgningen av rapporteringens omfattning.

27 För att säkerställa en konsekvent harmonisering av rapporteringsskyldigheterna för tillsyn bör kommissionen ges befogenhet att anta tekniska standarder för tillsyn genom delegerade akter enligt artikel 290 i (EUF-fördraget) i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010 för att fastställa innehåll, formulär och förfaranden för att standardisera AIF-förvaltarnas rapporteringsprocess och på så sätt ersätta den rapporteringsmall som fastställs i den delegerade akt som antagits enligt artikel 24 i direktiv 2011/61/EU, samt rapporteringsfrekvens och tidpunkt. När det gäller information som ska rapporteras om delegeringsarrangemang bör de tekniska standarderna för tillsyn även i fortsättningen begränsas till att fastställa en lämplig standardiseringsnivå för den information som ska rapporteras. I de tekniska standarderna för tillsyn bör det inte läggas till något som inte föreskrivs i direktiv 2011/61/EU.

28 För att standardisera rapporteringsprocessen för tillsyn bör kommissionen ges befogenhet att anta tekniska standarder för genomförande som har utarbetats av Esma när det gäller format, datastandarder och metoder och arrangemang för AIF-förvaltarnas rapportering. Kommissionen bör anta dessa tekniska standarder för genomförande genom genomförandeakter enligt artikel 291 i EUF-fördraget och i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1095/2010.

29 För att säkerställa en effektivare hantering av likviditetspåfrestningar i tider av marknadsstress och för att bättre skydda investerare bör regler fastställas i direktiv 2011/61/EU för att genomföra ESRB:s rekommendation av den 7 december 2017.

30 För att AIF-förvaltare av öppna AIF-fonder som är etablerade i en medlemsstat ska kunna hantera inlösentrycket under stressade marknadsförhållanden bör AIF-fonderna vara skyldiga att välja ut och i AIF-fondens fondbestämmelser eller bolagsordning inkludera minst två verktyg för likviditetshantering från den harmoniserade förteckning som anges i leden 2–8 i bilaga V till direktiv 2011/61/EU. Som ett undantag bör AIF-förvaltaren, om den förvaltar en AIF-fond som är auktoriserad som penningmarknadsfond i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1131, kunna besluta att endast välja ett verktyg för likviditetshantering från den förteckningen. Dessa verktyg för likviditetshantering bör vara lämpliga för AIF-fondens investeringsstrategi, likviditetsprofil och inlösenpolicy. AIF-förvaltare bör aktivera sådana verktyg för likviditetshantering när det är nödvändigt för att skydda AIF-fondens investerares intressen. Dessutom bör AIF-förvaltare av öppna AIF-fonder alltid ha möjlighet att tillfälligt senarelägga teckning, återköp och inlösen eller aktivera sidofickor, under exceptionella omständigheter och när det är motiverat med hänsyn till AIF-fondens investerares intressen. Om en AIF-förvaltare fattar beslut om att tillfälligt senarelägga teckning, återköp och inlösen bör den utan onödigt dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i sin hemmedlemsstat. Om en AIF-förvaltare beslutar att aktivera eller avaktivera sidofickor bör den underrätta de behöriga myndigheterna i sin hemmedlemsstat inom en rimlig tidsram innan detta verktyg för likviditetshantering aktiveras eller avaktiveras. En AIF-förvaltare bör också underrätta de behöriga myndigheterna i sin hemmedlemsstat om den aktiverar eller avaktiverar något annat verktyg för likviditetshantering på ett sätt som inte ligger i linje med den normala affärsverksamheten enligt AIF-fondens fondbestämmelser eller bolagsordning. Detta skulle göra det möjligt för tillsynsmyndigheterna att bättre hantera potentiella spridningseffekter av likviditetspåfrestningar på marknaden i stort.

31 I synnerhet, och för att stärka investerarskyddet, bör det anges att användningen av inlösen in natura inte är lämplig för icke-professionella investerare och därför endast bör aktiveras för att tillmötesgå professionella investerares begäran om inlösen. Samtidigt bör riskerna att inlösande investerare och andra andels- eller aktieägare behandlas olika beaktas.

32 För att kunna fatta ett investeringsbeslut i linje med sin riskaptit och sina likviditetsbehov bör investerare informeras om villkoren för användningen av verktyg för likviditetshantering.

33 För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller AIF-förvaltares hantering av likviditetsrisker i öppna fonder och för att underlätta marknads- och tillsynskonvergens, bör kommissionen ges befogenhet att anta tekniska standarder för tillsyn genom delegerade akter enligt artikel 290 i EUF-fördraget och i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010 för att specificera egenskaperna hos de verktyg för likviditetshantering som anges i bilaga V till direktiv 2011/61/EU, med vederbörlig hänsyn till mångfalden av investeringsstrategier och AIF-fonders underliggande tillgångar. Dessa tekniska standarder för tillsyn bör antas på grundval av ett förslag som utarbetats av Esma och bör inte begränsa AIF-förvaltarnas möjlighet att använda lämpliga verktyg för likviditetshantering för alla tillgångsklasser, jurisdiktioner och marknadsförhållanden. För att säkerställa en enhetlig nivå på investerarskyddet i unionen bör Esma utarbeta riktlinjer för AIF-förvaltares val och kalibrering av verktyg för hantering av likviditetsrisker. I dessa riktlinjer bör det klargöras att AIF-förvaltaren fortfarande har huvudansvaret för hanteringen av likviditetsrisker.

34 Förvaringsinstitut spelar en viktig roll för att skydda investerarnas intressen och bör kunna utföra sina uppgifter oavsett vilken typ av depåförvarare som förvarar AIF-fondens tillgångar. När de tillhandahåller depåförvaringstjänster till AIF-fonder är det därför nödvändigt att inkludera värdepapperscentraler i depåförvaringskedjan för att säkerställa att det under alla omständigheter finns ett stabilt informationsflöde mellan den som depåförvarar en AIF-fonds tillgångar och förvaringsinstitutet. För att undvika onödigt arbete bör förvaringsinstituten inte utföra -en granskning av vederbörlig skicklighet, aktsamhet och omsorg på förhand om de avser att delegera förvaringen till värdepapperscentraler.

35 För att förbättra tillsynssamarbetet och effektiviteten bör de behöriga myndigheterna i AIF-förvaltarens värdmedlemsstat kunna rikta en motiverad begäran till de behöriga myndigheterna i den AIF-förvaltarens hemmedlemsstat om att vidta tillsynsåtgärder mot den.

36 För att förbättra tillsynssamarbetet bör Esma kunna begära att en behörig myndighet lägger fram ett ärende inför Esma, om det ärendet har gränsöverskridande konsekvenser och skulle kunna påverka investerarskydd eller finansiell stabilitet. Esmas analyser av sådana ärenden skulle ge andra behöriga myndigheter en bättre förståelse av de diskuterade frågorna, bidra till att förhindra liknande fall i framtiden och skydda integriteten för marknaden för AIF-fonder.

37 För att stödja tillsynskonvergens på området för delegering bör Esma få mer fullständig information om tillämpningen av detta direktiv, inbegripet när det gäller lämplig tillsyn över och kontroll av delegeringsarrangemang, i samtliga medlemsstater. I detta syfte bör Esma använda sig av rapporteringsskyldigheterna gentemot de behöriga myndigheterna, och av utövandet av sina tillsynskonvergensbefogenheter när det gäller delegering, innan nästa översyn av direktiv 2009/65/EG respektive direktiv 2011/61/EU äger rum. Esma bör tillhandahålla en rapport som analyserar marknadspraxis när det gäller delegering och efterlevnad av delegeringsreglerna samt innehållskrav, såsom de som rör de mänskliga och tekniska resurser som AIF-förvaltare, förvaltningsbolag och dem till vilka funktioner har delegerats använder för att utföra sina funktioner.

38 Europarlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2088 fastställer harmoniserade regler för finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare om transparens med avseende på integrering av hållbarhetsrisker och beaktande av negativa konsekvenser för hållbar utveckling i sina processer och tillhandahållande av hållbarhetsrelaterade upplysningar med avseende på finansiella produkter. Det är viktigt att anta en övergripande strategi för transparensregler om hållbarhet för finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare. AIF-fonder och fondföretag kan på ett viktigt sätt bidra till kapitalmarknadsunionens mål. Tillväxten på marknaden för AIF-fonder och fondföretag behöver också vara förenlig med unionens övriga mål och bör därför inriktas på att främja hållbar tillväxt. AIF-förvaltare och förvaltningsbolag för fondföretag bör kunna visa att de fortlöpande fullgör sina skyldigheter enligt förordning (EU) 2019/2088. AIF-förvaltare och förvaltningsbolag för fondföretag bör därför integrera miljömässiga, sociala och styrningsrelaterade (ESG) parametrar i de styrnings- och riskhanteringsregler som används till stöd för deras investeringsbeslut. AIF-förvaltare och förvaltningsbolag för fondföretag bör också tillämpa regler för styrning och riskhantering på sina investeringsbeslut och på sin bedömning av relevanta risker, inbegripet miljömässiga, sociala och styrningsrelaterade risker. Detta är ännu viktigare när AIF-förvaltare och förvaltningsbolag för fondföretag gör utfästelser om de policyer för hållbara investeringar i de AIF-fonder och fondföretag som de förvaltar. Dessa investeringsbeslut och riskbedömningar bör göras i AIF-fondernas och fondföretagens investerares bästa intresse. Esma bör uppdatera sina riktlinjer för en sund ersättningspolicy enligt direktiven 2011/61/EU och 2009/65/EG när det gäller att anpassa incitamenten till ESG-risker i ersättningspolicyn.

39 Marknadsföringen av fondföretag sker inte alltid direkt av förvaltningsbolaget utan av en eller flera distributörer, antingen för förvaltningsbolagets räkning eller för egen räkning. Det kan också finnas fall där en oberoende finansiell rådgivare marknadsför ett fondföretag utan dess förvaltningsbolags vetskap. De flesta fonddistributörer omfattas av regulatoriska krav enligt direktiv 2014/65/EU eller (EU) 2016/97, som fastställer räckvidden och omfattningen av deras ansvar gentemot sina egna kunder. Direktiv 2009/65/EG bör därför erkänna mångfalden i distributionsarrangemangen och skilja mellan å ena sidan arrangemang genom vilka en distributör agerar för förvaltningsbolagets räkning, vilket bör betraktas som delegeringsarrangemang, och å andra sidan arrangemang varigenom en distributör agerar för egen räkning när den marknadsför fondföretaget enligt direktiv 2014/65/EU eller genom livförsäkringsbaserade investeringsprodukter i enlighet med direktiv (EU) 2016/97, i vilket fall bestämmelserna i direktiv 2009/65/EG om delegering inte bör tillämpas, oberoende av eventuella distributionsavtal mellan förvaltningsbolaget och distributören.

40 Vissa koncentrerade marknader saknar ett konkurrenskraftigt utbud av förvaringsinstitutstjänster. För att åtgärda den bristen, som kan leda till ökade kostnader för AIF-förvaltare och en mindre effektiv marknad för AIF-fonder, bör medlemsstaterna kunna göra det möjligt för sina behöriga myndigheter att tillåta att ett förvaringsinstitut som är etablerat i en annan medlemsstat utses. Denna möjlighet bör endast utnyttjas när villkoren i detta direktiv är uppfyllda och efter förhandsgodkännande från AIF-fondens behöriga myndigheter. Eftersom beslutet att tillåta att ett förvaringsinstitut som är etablerat i en annan medlemsstat utses inte bör vara automatiskt, även när dessa villkor är uppfyllda, bör de behöriga myndigheterna fatta detta beslut först efter att ha gjort en bedömning från fall till fall av bristen på relevanta förvaringsinstitutstjänster i AIF-fondens hemmedlemsstat med beaktande av den AIF-fondens investeringsstrategi.

41 Som en del av sin översyn av direktiv 2011/61/EU bör kommissionen göra en bedömning av hur det undantag som gör det möjligt att utse ett förvaringsinstitut som är etablerat i en annan medlemsstat fungerar och av de potentiella fördelarna och riskerna, inbegripet inverkan på investerarskyddet, den finansiella stabiliteten, tillsynens effektivitet och tillgången till valmöjligheter på marknaden, av att ändra tillämpningsområdet för det undantaget, i linje med målen för kapitalmarknadsunionen.

42 Införandet av möjligheten att utse ett förvaringsinstitut som är etablerat i en annan medlemsstat bör åtföljas av ökad räckvidd för tillsynen. Förvaringsinstitutet bör därför vara skyldigt att samarbeta inte bara med sina behöriga myndigheter utan också med de behöriga myndigheterna för den AIF-fond för vilken förvaringsinstitutet har utsetts och med de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten för den AIF-förvaltare som förvaltar AIF-fonden, om dessa behöriga myndigheter är belägna i en annan medlemsstat än förvaringsinstitutet.

43 För att bättre skydda investerare bör informationsflödet från AIF-förvaltare till AIF-investerare ökas. För att AIF-investerare bättre ska kunna spåra AIF-fondens utgifter bör AIF-förvaltare identifiera avgifter och andra kostnader som bärs av AIF-förvaltaren och som därefter direkt eller indirekt belastar AIF-fonden eller någon av dess investeringar. AIF-förvaltare bör regelbundet rapportera om alla sådana avgifter och andra kostnader. AIF-förvaltare bör också vara skyldiga att rapportera till investerare om sammansättningen av portföljen av utgivna lån.

44 För att öka transparensen på marknaden och effektivt utnyttja tillgängliga marknadsdata om AIF-fonder bör Esma ha rätt att offentliggöra de marknadsdata som den förfogar över i aggregerad eller sammanfattande form, och därför bör sekretesskraven lättas för att tillåta sådan användning av uppgifterna.

45 Kraven för enheter i tredjeland som har tillträde till den inre marknaden bör anpassas till de standarder som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849. De bör också anpassas till de standarder som fastställs i de gemensamma åtgärder som medlemsstaterna vidtar i fråga om icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet, i enlighet med rådets slutsatser om EU:s reviderade förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet. I synnerhet bör icke EU-baserade AIF-fonder, icke EU-baserade AIF-förvaltare som är verksamma i enskilda medlemsstater och förvaringsinstitut som är etablerade i ett tredjeland inte vara belägna i ett högrisktredjeland enligt direktiv (EU) 2015/849 eller i ett tredjeland som anses vara icke samarbetsvilliga i skattefrågor, med förbehåll för en anståndsperiod när ett land senare identifieras som ett högrisktredjeland enligt det direktivet eller läggs till i EU-förteckningen över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet. Kraven bör också säkerställa ett lämpligt och effektivt informationsutbyte i skattefrågor i enlighet med internationella standarder såsom de som fastställs i artikel 26 i OECD:s modellavtal för skatter på inkomst och förmögenhet.

46 Direktiv 2009/65/EG bör säkerställa att villkoren för förvaltningsbolag för fondföretag är jämförbara med dem som gäller för AIF-förvaltare, om det inte finns någon anledning att upprätthålla regulatoriska skillnader för fondföretag och AIF-förvaltare. Detta skulle vara fallet för ordningen för delegering, den regulatoriska behandlingen av depåförvarare, kraven på tillsynsrapportering samt tillgången till och användningen av verktyg för likviditetshantering.

47 För att säkerställa en enhetlig tillämpning av de innehållskrav som gäller för förvaltningsbolag för fondföretag bör det klargöras att vid tidpunkten för ansökan om auktorisation bör ett förvaltningsbolag förse de behöriga myndigheterna med information om de mänskliga och tekniska resurser som de använder för att utföra sina funktioner och, i tillämpliga fall, övervaka dem till vilka funktioner har delegerats. Minst två fysiska personer som på heltid antingen är anställda av förvaltningsbolaget eller är verkställande ledamöter eller ledamöter i förvaltningsbolagets ledningsorgan och som har sin hemvist i unionen, i den bemärkelsen att de har sin stadigvarande vistelseort där, bör utses att leda förvaltningsbolagets verksamhet. Oavsett detta lagstadgade minimum skulle mer resurser kunna behövas beroende på storleken och komplexiteten hos förvaltningsbolaget och det fondföretag det förvaltar.

48 För att anpassa de rättsliga ramarna i direktiven 2009/65/EG och 2011/61/EU med avseende på delegering bör förvaltningsbolag för fondföretag åläggas att motivera sin delegering av uppgifter för de behöriga myndigheterna och anger objektiva skäl för delegeringen.

49 Delegering kan göra det möjligt att uppnå en effektiv förvaltning av investeringsportföljer och att skaffa sig nödvändig expertis på en viss geografisk marknad eller tillgångsklass. Det är dock viktigt att tillsynsmyndigheterna har uppdaterad information om de viktigaste inslagen i delegeringsarrangemangen. För att utveckla en tillförlitlig översikt över delegeringsverksamheten i unionen bör förvaltningsbolag regelbundet till de behöriga myndigheterna tillhandahålla information om delegeringsarrangemang som inbegriper delegering av funktioner för kollektiv eller diskretionär portföljförvaltning eller riskhantering. Förvaltningsbolag bör därför, med avseende på varje fondföretag de förvaltar, rapportera information om dem till vilka funktioner har delegerats, en förteckning över och beskrivningen av de delegerade verksamheterna, det belopp och den procentandel av de förvaltade fondföretagens tillgångar som omfattas av delegeringsarrangemang för portföljförvaltningsfunktionen, en beskrivning av förvaltningsbolagets tillsyn, övervakning och kontroll av den som delegerats funktioner, information om arrangemangen för vidaredelegering och dagen för inledande och upphörande av arrangemangen för delegering och vidaredelegering. För tydlighetens skull bör det specificeras att de uppgifter som samlas in om det belopp och den procentandel av de förvaltade fondföretagens tillgångar som omfattas av delegeringsarrangemang för portföljförvaltningsfunktionen syftar till att ge en bättre överblick över hur delegering tillämpas och inte i sig är en evidensbaserad indikator för fastställande av lämpligheten vad gäller innehålls- eller riskhanteringsarrangemang, eller effektiviteten i förvaltarens tillsyns- eller kontrollarrangemang. Sådan information bör lämnas till de behöriga myndigheterna som en del av den ordning för tillsynsrapportering som bestäms i direktiv 2009/65/EG.

50 För att säkerställa en enhetlig tillämpning av direktiv 2009/65/EG bör det klargöras att delegeringsreglerna i detta är tillämpliga på alla funktioner som förtecknas i bilaga II till det direktivet och på den förteckning över sidotjänster som finns i artikel 6.3 i det direktivet.

51 I syfte att ytterligare anpassa de regler för delegering av befogenheter som är tillämpliga på AIF-förvaltare och fondföretag och för att uppnå en mer enhetlig tillämpning av direktiven 2011/61/EU och 2009/65/EG bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på att närmare fastställa villkoren för delegering från ett förvaltningsbolag för fondföretag till en tredje part och de förhållanden under vilka ett förvaltningsbolag för fondföretag kan anses vara ett brevlådeföretag och därför inte längre kan betraktas som förvaltaren av fondföretaget. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning. För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

52 Detta direktiv bör genomföra ESRB:s rekommendation av den 7 december 2017 om harmonisering av verktyg för likviditetshantering och deras användning av förvaltare av öppna fonder, däribland fondföretag, för att möjliggöra en effektivare hantering av likviditetspåfrestningar i tider av marknadsstress och bättre skydd för investerare.

53 För att fondföretag som är etablerade i en medlemsstat ska kunna hantera inlösentrycket under stressade marknadsförhållanden bör de vara skyldiga att välja ut och i sina fondbestämmelser eller sin bolagsordning inkludera minst två verktyg för likviditetshantering från den harmoniserade förteckning som anges i leden 2–8 i bilaga IIA till direktiv 2009/65/EG. Som ett undantag bör ett fondföretag som är auktoriserat som penningmarknadsfond i enlighet med förordning (EU) 2017/1131 kunna besluta att endast välja ett verktyg för likviditetshantering från den förteckningen. Dessa verktyg för likviditetshantering bör vara lämpliga för fondföretagets investeringsstrategi, likviditetsprofil och inlösenpolicy. Fondföretag bör aktivera sådana verktyg för likviditetshantering när det är nödvändigt för att skydda fondföretagets investerares intressen. Dessutom bör fondföretag alltid ha möjlighet att tillfälligt senarelägga teckning, återköp och inlösen eller aktivera sidofickor, under exceptionella omständigheter och när det är motiverat med hänsyn till fondföretagets investerares intressen. Om ett fondföretag fattar beslut om att tillfälligt senarelägga teckning, återköp och inlösen bör den utan onödigt dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i sin hemmedlemsstat. Om ett fondföretag beslutar att aktivera eller avaktivera sidofickor bör den underrätta de behöriga myndigheterna i sin hemmedlemsstat inom en rimlig tidsram innan detta verktyg för likviditetshantering aktiveras eller avaktiveras. Fondföretaget bör också underrätta de behöriga myndigheterna i sin hemmedlemsstat om den aktiverar eller avaktiverar något annat verktyg för likviditetshantering på ett sätt som inte ligger i linje med den normala affärsverksamheten enligt fondföretagets fondbestämmelser eller bolagsordning. Detta skulle göra det möjligt för tillsynsmyndigheterna att bättre hantera potentiella spridningseffekter av likviditetspåfrestningar på marknaden i stort.

54 I synnerhet, och för att stärka investerarskyddet, bör det anges att användningen av inlösen in natura inte är lämplig för icke-professionella investerare och därför endast bör aktiveras för att tillmötesgå professionella investerares begäran om inlösen. Samtidigt bör riskerna för att inlösande investerare och andra andelsägare behandlas olika beaktas.

55 För att kunna fatta ett investeringsbeslut i linje med sin riskaptit och sina likviditetsbehov bör investerare i fondföretag informeras om villkoren för användningen av verktyg för likviditetshantering.

56 För att säkerställa en konsekvent harmonisering när det gäller fondföretags hantering av likviditetsrisker och för att underlätta marknads- och tillsynskonvergens, bör kommissionen ges befogenhet att anta tekniska standarder för tillsyn genom delegerade akter enligt artikel 290 i EUF-fördraget i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010 för att specificera egenskaperna hos de verktyg för likviditetshantering som anges i bilaga IIA till direktiv 2009/65/EG, med vederbörlig hänsyn till mångfalden av investeringsstrategier och fondföretagens underliggande tillgångar. Dessa tekniska standarder för tillsyn bör antas på grundval av ett förslag som utarbetats av Esma och bör inte begränsa fondföretagens förmåga att använda lämpliga verktyg för likviditetshantering för alla tillgångsklasser, jurisdiktioner och marknadsförhållanden. För att säkerställa en enhetlig nivå på investerarskyddet i unionen bör Esma utarbeta riktlinjer för förvaltningsbolags val och kalibrering av verktyg för likviditetshantering. I dessa riktlinjer bör det klargöras att fondföretag fortfarande har huvudansvaret för hanteringen av likviditetsrisker.

57 För att stödja tillsynsmyndigheternas marknadsövervakning bör insamlingen och utbytet av information genom tillsynsrapportering förbättras genom att fondföretag åläggs rapporteringsskyldigheter. Dubbla rapporteringskrav enligt unionsrätten och nationell rätt, särskilt förordningarna (EU) nr 600/2014 och (EU) 2019/834 och förordningarna (EU) nr 1011/2012 och (EU) nr 1073/2013, skulle kunna undanröjas för att förbättra effektiviteten och minska de administrativa bördorna för förvaltningsbolag. ESA-myndigheterna och ECB bör, vid behov med stöd av behöriga myndigheter, bedöma de olika tillsynsmyndigheternas uppgiftsbehov för att säkerställa att den information som ska rapporteras enligt mallen för tillsynsrapportering för fondföretag är tillräcklig.

58 För att minska dubbelrapportering och därmed sammanhängande rapporteringsbördor för fondföretag och säkerställa att myndigheterna på ett effektivt sätt återanvänder uppgifter, bör uppgifter som fondföretag rapporterar till andra behöriga myndigheter göras tillgängliga för andra relevanta behöriga myndigheter, ESMA, de andra ESA-myndigheterna och ESRB, närhelst det är nödvändigt för att de ska kunna fullgöra sina skyldigheter, samt för ECBS-medlemmarna enbart för statistiska ändamål.

59 För att säkerställa en konsekvent harmonisering av rapporteringsskyldigheterna bör kommissionen ges befogenhet att anta tekniska standarder för tillsyn genom delegerade akter enligt artikel 290 i EUF-fördraget i enlighet med artiklarna 10–14 och 15 i förordning (EU) nr 1095/2010 för att fastställa innehåll, formulär och förfaranden för att standardisera förvaltningsbolagen rapporteringsprocess för tillsyn, samt frekvens och tidpunkt för rapporteringen. När det gäller information som ska rapporteras om delegeringsarrangemang bör de tekniska standarderna för tillsyn även i fortsättningen begränsas till att fastställa en lämplig standardiseringsnivå för den information som ska rapporteras. Dessa tekniska standarder för tillsyn bör antas på grundval av ett förslag som har utarbetats av Esma. I de tekniska standarderna för tillsyn bör det inte läggas till något som inte föreskrivs i direktiv 2009/65/EG.

60 För att standardisera rapporteringsprocessen för tillsynen bör kommissionen ges befogenhet att anta tekniska standarder för genomförande som har utarbetats av Esma när det gäller format, datastandarder och metoder och arrangemang för förvaltningsbolagens rapportering. Kommissionen bör anta dessa tekniska standarder för genomförande genom genomförandeakter enligt artikel 291 i EUF-fördraget och i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1095/2010.

61 För att säkerställa investerarskyddet, och särskilt för att säkerställa att det i samtliga fall finns ett stabilt informationsflöde mellan depåförvararen för fondföretagets tillgångar och förvaringsinstitutet, bör depåförvaringsordningen utvidgas till att omfatta värdepapperscentraler i depåförvaringskedjan när de tillhandahåller depåförvaringstjänster till fondföretag. För att undvika onödigt arbete bör förvaringsinstituten inte utföra en granskning av vederbörlig skicklighet, aktsamhet och omsorg på förhand om de avser att delegera förvaringen till värdepapperscentraler.

62 För att förbättra tillsynssamarbetet och effektiviteten bör de behöriga myndigheterna i fondföretagets värdmedlemsstat kunna rikta en motiverad begäran till den behöriga myndigheten i fondföretagets hemmedlemsstat om att vidta tillsynsåtgärder mot det fondföretaget.

63 För att förbättra tillsynssamarbetet bör Esma kunna begära att en behörig myndighet lägger fram ett ärende inför Esma, om det ärendet har gränsöverskridande konsekvenser och skulle kunna påverka investerarskydd eller finansiell stabilitet. Esmas analyser av sådana ärenden skulle ge andra behöriga myndigheter en bättre förståelse av de diskuterade frågorna, bidra till att förhindra liknande fall i framtiden och skydda fondföretagsmarknadens integritet.

64 Trots de regler om tystnadsplikt som är tillämpliga för närvarande bör informationsutbytet mellan behöriga myndigheter och skattemyndigheter förbättras. Sådana utbyten bör vara förenliga med nationell rätt och om informationen härrör från en annan medlemsstat bör den endast lämnas ut efter uttryckligt medgivande från den behöriga myndighet som har lämnat ut den.

65 Direktiven 2011/61/EU och 2009/65/EG ålägger AIF-förvaltare och förvaltningsbolag för fondföretag att agera med vederbörlig skicklighet, aktsamhet och omsorg i bästa intresse för de investeringsfonder de förvaltar och deras investerare. Medlemsstaterna bör därför kräva att AIF-förvaltare och förvaltningsbolag för fondföretag handlar ärligt och rättvist när det gäller avgifter och kostnader som debiteras investerare. Under 2020 utarbetade Esma en tillsynsbriefing för att främja konvergens i tillsynen av kostnader i AIF-fonder och fondföretag och för att utveckla en uppsättning kriterier för att hjälpa de behöriga myndigheterna att bedöma begreppet onödiga kostnader och övervaka skyldigheten att förhindra att onödiga kostnader debiteras investerare. Dessa kriterier är avsedda att ge vägledning till behöriga myndigheter och samtidigt främja tillsynskonvergens inom ramen för kapitalmarknadsunionen. På grund av bristen på en tydlig definition av onödiga kostnader finns det emellertid för närvarande olika marknads- och tillsynspraxis när det gäller vad branschen och tillsynsmyndigheterna uppfattar som onödiga kostnader, och det finns belägg för skillnader avseende de kostnader som tas ut i olika medlemsstater och de kostnader som debiteras icke-professionella investerare jämfört med professionella investerare. De föreslagna ändringarna av direktiven 2011/61/EU och 2009/65/EG, inom ramen för unionens strategi för icke-professionella investerare, syftar till att ta itu med den frågan genom att kräva att fondförvaltare inrättar en sund prissättningsprocess, som bör omfatta identifiering, analys och översyn av de kostnader som direkt eller indirekt debiteras investeringsfonder eller deras andelsägare, och genom att införa ett krav på att kompensera investerare när onödiga kostnader har debiterats. Esma bör lägga fram en rapport för Europaparlamentet, rådet och kommissionen med en bedömning av nivån på, skälen till och skillnaderna i de kostnader som debiteras icke-professionella investerare, inbegripet skillnader till följd av de berörda AIF-fondernas och fondföretagens karaktär, och med en analys av huruvida kriterierna i dess tillsynsbriefing bör kompletteras med avseende på begreppet onödiga kostnader. För att stödja de behöriga myndigheterna i tillsynen av kostnader och Esma i dess analys av kostnadsrelaterade frågor bör de behöriga myndigheterna samla in kostnadsuppgifter som ska delas med Esma på engångsbasis. Den datainsamlingen skulle öka Esmas expertis på området kostnadsrapportering i syfte att ge Europaparlamentet, rådet, kommissionen och de behöriga myndigheterna teknisk rådgivning om insamlingen av kostnadsuppgifter inom ramen för unionens strategi för icke-professionella investerare. På grundval av den rapporten bör Esma bedriva verksamhet enligt artikel 29 i förordning (EU) nr 1095/2010 för att bidra till att utveckla en gemensam förståelse av begreppet onödiga kostnader.

66 Namnet på en AIF-fond och ett fondföretag är ett kännetecken som påverkar investerarnas val och ger ett första intryck av fondens investeringsstrategi och investeringsmål. Även om namnet på en AIF-fond och ett fondföretag redan ingår i den förhandsinformation som tillhandahålls investerare före ingående av avtal, är det lämpligt att understryka betydelsen av namnet genom att särskilt betona att det utgör viktig förhandsinformation i basfakta och prospekt för investerare som bör tillhandahållas icke-professionella investerare innan de investerar i den AIF-fonden och investerare innan de investerar i det fondföretaget. I enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/2261 omfattas fondföretag som marknadsförs till icke-professionella investerare från och med den 1 januari 2023 av kraven i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2014. Sedan dess har skyldigheten för ett förvaltningsbolag för fondföretag eller ett investeringsbolag att utarbeta ett dokument med basfakta för investerare ersatts av skyldigheten att utarbeta ett faktablad i enlighet med förordning (EU) nr 1286/2014. Dessutom omfattas AIF-förvaltare som förvaltar AIF-fonder som marknadsförs till icke-professionella investerare av kraven i den förordningen. Om AIF-fonder och fondföretag marknadsförs till icke-professionella investerare är AIF-förvaltare och förvaltningsbolag för fondföretag därför skyldiga att i faktabladet ange fondens namn och säkerställa att informationen är korrekt, rättvisande och tydlig och inte förmedlar ett vilseledande eller förvirrande budskap som skulle locka investerare på ett felaktigt sätt. Det är därför viktigt att betona att namnet på en AIF-fond eller ett fondföretag anses vara lika viktigt som alla andra dokument med förhandsinformation och omfattas av likvärdiga rättvise- och transparensstandarder. För att säkerställa en hög och enhetlig nivå på investerarskyddet i unionen bör Esma utarbeta riktlinjer för att specificera situationer där namnet på en AIF-fond eller ett fondföretag kan vara oskäligt, oklart eller vilseledande för investeraren. Sektorslagstiftning som fastställer standarder för fondnamn eller marknadsföring av fonder har företräde framför dessa riktlinjer.

67 Vid utförande av sina uppgifter enligt direktiven 2009/65/EG och 2011/61/EU bör Esma följa en riskbaserad metod.

68 Den 9 augusti 2022 avgav ECB ett yttrande.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 – Ändringar av direktiv 2011/61/EU

Direktiv 2011/61/EU ska ändras på följande sätt:

1 Artikel 4.1 ska ändras på följande sätt:

2 Artikel 6 ska ändras på följande sätt:

3 Artikel 7 ska ändras på följande sätt:

4 I artikel 8.1 ska led c ersättas med följande:

5 I artikel 12 ska följande punkt läggas till:

6 I artikel 14 ska följande punkt införas:

7 Artikel 15 ska ändras på följande sätt:

8 I artikel 16 ska följande punkter läggas till:

9 Artikel 20 ska ändras på följande sätt:

10 Artikel 21 ska ändras på följande sätt:

11 Artikel 23 ska ändras på följande sätt:

12 Artikel 24 ska ändras på följande sätt:

13 I artikel 25 ska punkt 2 ersättas med följande:

14 I artikel 35.2 ska leden b och c ersättas med följande:

15 Artikel 36.1 ska ändras på följande sätt:

16 I artikel 37 ska punkt 7 ändras på följande sätt:

17 I artikel 40.2 första stycket ska leden b och c ersättas med följande:

18 I artikel 42.1 första stycket ska led c ersättas med följande:

19 I artikel 43 ska följande punkt läggas till:

20 I artikel 46.2 ska led j ersättas med följande:

21 Artikel 47 ska ändras på följande sätt:

22 Artikel 50 ska ändras på följande sätt:

23 Artikel 60 ska ersättas med följande:

24 Artikel 61 ska ändras på följande sätt:

25 Följande artikel ska införas:

26 Bilaga I ska ändras i enlighet med bilaga I till det här direktivet.

27 Texten som anges i bilaga II i detta direktiv ska läggas till som bilaga V.

Artikel 2 – Ändringar av direktiv 2009/65/EG

Direktiv 2009/65/EG ska ändras på följande sätt:

1 I artikel 2.1 ska följande led läggas till:

2 Artikel 6 ska ändras på följande sätt:

3 Artikel 7 ska ändras på följande sätt:

4 Artikel 13 ska ändras på följande sätt:

5 Artikel 14 ska ändras på följande sätt:

6 Följande artikel ska införas:

7 Följande artiklar ska införas:

8 Artikel 22a ska ändras på följande sätt:

9 I artikel 29.1 andra stycket ska led b ersättas med följande:

10 I artikel 57 ska följande punkt läggas till:

11 I artikel 69 ska följande punkt läggas till:

12 I artikel 79 ska punkt 1 ersättas med följande:

13 Artikel 84.2 och 84.3 ska ersättas med följande:

14 I artikel 98 ska följande punkter läggas till:

15 Artikel 101 ska ändras på följande sätt:

16 Artikel 102 ska ändras på följande sätt:

17 Följande artikel ska läggas till:

18 Artikel 112a ska ändras på följande sätt:

19 Bilaga I ska ändras i enlighet med bilaga III till detta direktiv.

20 Texten i bilaga IV till detta direktiv ska införas som bilaga IIA.

Artikel 3 – Införlivande

1 Medlemsstaterna ska senast den 16 april 2026 anta och offentliggöra de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska genast överlämna texten till dessa bestämmelser till kommissionen.

2 Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om texten till de centrala bestämmelser i nationell rätt som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 4 – Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 5 – Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

1 Europaparlamentets ståndpunkt av den 7 februari 2024 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 26 februari 2024.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om ändring av direktiv 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 1095/2010 (EUT L 174, 1.7.2011, s. 1).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 302, 17.11.2009, s. 32).

4 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1011 av den 8 juni 2016 om index som används som referensvärden för finansiella instrument och finansiella avtal eller för att mäta investeringsfonders resultat, och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2014/17/EU och förordning (EU) nr 596/2014 (EUT L 171, 29.6.2016, s. 1).

5 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/2167 av den 24 november 2021 om kreditförvaltare och kreditförvärvare och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2014/17/EU (EUT L 438, 8.12.2021, s. 1).

6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 12.6.2014, s. 349).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution (EUT L 26, 2.2.2016, s. 19).

8 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66).

9 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/77/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 84).

10 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 345/2013 av den 17 april 2013 om europeiska riskkapitalfonder (EUT L 115, 25.4.2013, s. 1).

11 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 346/2013 av den 17 april 2013 om europeiska fonder för socialt företagande (EUT L 115, 25.4.2013, s. 18).

12 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/760 av den 29 april 2015 om europeiska långsiktiga investeringsfonder (EUT L 123, 19.5.2015, s. 98).

13 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/2014 av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 84).

14 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/834 av den 20 maj 2019 om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 vad gäller clearingkravet, ett tillfälligt upphävande av clearingkravet, rapporteringskraven, riskbegränsningsteknikerna för OTC-derivatkontrakt som inte clearas av en central motpart, registreringen och tillsynen av transaktionsregister samt kraven för transaktionsregister (EUT L 141, 28.5.2019, s. 42).

15 Europeiska centralbankens förordning (EU) nr 1011/2012 av den 17 oktober 2012 om statistik om värdepappersinnehav (EUT L 305, 1.11.2012, s. 6).

16 Europeiska centralbankens förordning (EU) nr 1073/2013 av den 18 oktober 2013 om statistik över tillgångar och skulder hos investeringsfonder (EUT L 297, 7.11.2013, s. 73).

17 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 12).

18 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 48).

19 Europeiska systemrisknämndens rekommendation av den 7 december 2017 om likviditetsrisker och finansiella hävstångseffekter i investeringsfonder (ESRB/2017/6) (EUT C 151, 30.4.2018, s. 1).

20 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1131 av den 14 juni 2017 om penningmarknadsfonder (EUT L 169, 30.6.2017, s. 8).

21 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2088 av den 27 november 2019 om hållbarhetsrelaterade upplysningar som ska lämnas inom den finansiella tjänstesektorn (EUT L 317, 9.12.2019, s. 1).

22 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 5.6.2015, s. 73).

23 EUT L 123, 12.5.2016, s. 1.

24 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/2261 av den 15 december 2021 om ändring av direktiv 2009/65/EG vad gäller användning av faktablad av förvaltningsbolag för företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 455, 20.12.2021, s. 15).

25 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2014 av den 26 november 2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priip-produkter) (EUT L 352, 9.12.2014, s. 1).

26 EUT C 379, 3.10.2022, s. 1.

27 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 12.6.2014, s. 349).

28 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 909/2014 av den 23 juli 2014 om förbättrad värdepappersavveckling i Europeiska unionen och om värdepapperscentraler samt ändring av direktiv 98/26/EG och 2014/65/EU och förordning (EU) nr 236/2012 (EUT L 257, 28.8.2014, s. 1).

29 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/2167 av den 24 november 2021 om kreditförvaltare och kreditförvärvare och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2014/17/EU (EUT L 438, 8.12.2021, s. 1).

30 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2088 av den 27 november 2019 om hållbarhetsrelaterade upplysningar som ska lämnas inom den finansiella tjänstesektorn (EUT L 317, 9.12.2019, s. 1).

31 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) (EUT L 335, 17.12.2009, s. 1).

32 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 345/2013 av den 17 april 2013 om europeiska riskkapitalfonder (EUT L 115, 25.4.2013, s. 1).

33 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 346/2013 av den 17 april 2013 om europeiska fonder för socialt företagande (EUT L 115, 25.4.2013, s. 18).

34 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/760 av den 29 april 2015 om europeiska långsiktiga investeringsfonder (EUT L 123, 19.5.2015, s. 98).

35 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG (EUT L 182, 29.6.2013, s. 19).

36 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66).

37 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1131 av den 14 juni 2017 om penningmarknadsfonder (EUT L 169, 30.6.2017, s. 8).

38 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1092/2010 av den 24 november 2010 om makrotillsyn av det finansiella systemet på EU-nivå och om inrättande av en europeisk systemrisknämnd (EUT L 331, 15.12.2010, s. 1).

39 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution (EUT L 26, 2.2.2016, s. 19).

40 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 5.6.2015, s. 73).

41 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 48).

42 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 909/2014 av den 23 juli 2014 om förbättrad värdepappersavveckling i Europeiska unionen och om värdepapperscentraler samt ändring av direktiv 98/26/EG och 2014/65/EU och förordning (EU) nr 236/2012 (EUT L 257, 28.8.2014, s. 1).

43 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2088 av den 27 november 2019 om hållbarhetsrelaterade upplysningar som ska lämnas inom den finansiella tjänstesektorn (EUT L 317, 9.12.2019, s. 1).

44 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution (EUT L 26, 2.2.2016, s. 19).

45 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1131 av den 14 juni 2017 om penningmarknadsfonder (EUT L 169, 30.6.2017, s. 8).

46 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 48).

BILAGA I

I bilaga I ska följande led läggas till i punkt 2:

d Långivning för en AIF-fonds räkning.

e Tjänster till specialföretag för värdepapperisering.

BILAGA II

BILAGA V

1. Tillfälligt senareläggande av teckning, återköp och inlösen: tillfälligt senareläggande av teckning, återköp och inlösen innebär att andelsägare eller aktieägare tillfälligt nekas att teckna, återköpa och lösa in fondens andelar eller aktier.

2. Inlösenspärrar: en inlösenspärr innebär en tillfällig och partiell begränsning av andelsägares eller aktieägares rättighet att lösa in sina andelar eller aktier, så att investerare endast kan lösa in en viss del av sina andelar eller aktier.

3. Förlängning av uppsägningstid: förlängning av uppsägningstiden innebär en förlängning av den uppsägningstid som andelsägare eller aktieägare måste ge fondförvaltarna, utöver en minimiperiod som är lämplig för fonden, vid inlösen av sina andelar eller aktier.

4. Inlösenavgift: inlösenavgift innebär en avgift, inom ett förutbestämt intervall som tar hänsyn till likviditetskostnaden, som betalas till fonden av andelsägare eller aktieägare vid inlösen av andelar eller aktier och som säkerställer att andelsägare eller aktieägare som återstår i fonden inte missgynnas på ett orättvist sätt.

5. Svingprissättning (swing pricing): svingprissättning innebär en på förhand fastställd mekanism genom vilken nettotillgångsvärdet (NAV) för andelar eller aktier i en investeringsfond justeras genom tillämpning av en faktor (svingfaktor) som återspeglar likviditetskostnaden.

6. Dubbel prissättning: dubbel prissättning innebär en på förhand fastställd mekanism genom vilken tecknings-, återköps- och inlösenpriser för andelar eller aktier i en investeringsfond fastställs genom att nettotillgångsvärdet (NAV) per andel eller aktie justeras med en faktor som återspeglar likviditetskostnaden.

7. Avgift för utspädningsskydd: avgift för utspädningsskydd innebär en avgift som en andelsägare eller aktieägare betalar till fonden vid tidpunkten för teckning, återköp eller inlösen av andelar eller aktier och som ersätter fonden för de likviditetskostnader som uppstår på grund av transaktionens storlek och som säkerställer att andra andelsägare eller aktieägare inte missgynnas på ett orättvist sätt.

8. Inlösen in naturainlösen in natura innebär överföring av tillgångar som innehas av fonden, i stället för kontanter, för att tillmötesgå andelsägarnas eller aktieägarnas begäran om inlösen.

9. Sidofickor: sidofickor innebär att vissa tillgångar, vars ekonomiska eller rättsliga egenskaper har ändrats väsentligt eller blivit osäkra på grund av exceptionella omständigheter, separeras från fondens övriga tillgångar.

BILAGA III

I tabellen i bilaga I modul A ska punkt 1.13 ersättas med följande:

1.13 Förfaranden och villkor för återköp och inlösen av andelar samt omständigheter under vilka teckning, återköp och inlösen tillfälligt får senareläggas eller andra verktyg för likviditetshantering får aktiveras. | 1.13 Förfaranden och villkor för återköp och inlösen av andelar samt omständigheter under vilka teckning, återköp och inlösen tillfälligt får senareläggas eller andra verktyg för likviditetshantering får aktiveras. Om investeringsbolaget förvaltar olika delfonder, uppgifter om hur en andelsägare får flytta från en delfond till en annan och vilka avgifter som tillämpas i sådana fall.

BILAGA IV

BILAGA IIA

8. Inlösen in natura: inlösen in natura innebär överföring av tillgångar som innehas av fonden, i stället för kontanter, för att tillmötesgå andelsägarnas eller aktieägarnas begäran om inlösen.

Hänvisat till av