Rådets direktiv (EU) 2025/516 av den 11 mars 2025 om ändring av direktiv 2006/112/EG vad gäller mervärdesskatteregler för den digitala tidsåldern

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 113,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,

i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande, och

1 Den digitala ekonomins framväxt har i hög grad påverkat hanteringen av unionens mervärdesskattesystem, eftersom det inte lämpar sig för de nya digitala affärsmodellerna och inte medger en fullständig användning av de data som genereras av digitaliseringen. Rådets direktiv 2006/112/EG bör ändras för att ta hänsyn till den utvecklingen.

2 Skyldigheterna att rapportera mervärdesskatt bör anpassas så att plattformsekonomins utmaningar kan hanteras och behovet av flera registreringar till mervärdesskatt i unionen kan minskas.

3 Mervärdesskattegapet motsvarar den totala skillnaden mellan de förväntade mervärdesskatteintäkterna på grundval av mervärdesskattelagstiftning och kompletterande bestämmelser samt det belopp som faktiskt uppbärs. År 2020 uppskattades mervärdesskattegapet uppgå till 93 miljarder EUR i unionen. En betydande del av mervärdesskattegapet orsakas av bedrägerier, särskilt gemenskapsinternt bedrägeri via skenföretag, som uppskattas omfatta mellan 40 och 60 miljarder EUR. I rapporten om slutresultatet från konferensen om Europas framtid, som publicerades i maj 2022, efterlyste medborgarna åtgärder för harmonisering och samordning av skattepolitiken inom medlemsstaterna för att förhindra skatteundandragande och skatteflykt, såväl som åtgärder för främjande av samarbete mellan medlemsstater för att säkerställa att alla företag i unionen betalar sin skäliga andel av skatterna. Initiativet om mervärdesskatt i den digitala tidsåldern är förenligt med dessa mål.

4 För att öka skatteuppbörden vid gränsöverskridande transaktioner och få ett slut på den nuvarande fragmenteringen till följd av medlemsstaternas olika rapporteringssystem bör regler fastställas för krav på digital rapportering i unionen. Sådana regler bör säkerställa att skatteförvaltningarna tillhandahålls uppgifter transaktion för transaktion, i syfte att möjliggöra korsanalyser av data, stärka skatteförvaltningarnas kontrollkapacitet och avskräcka från bristande efterlevnad av reglerna, samtidigt som efterlevnadskostnaderna minskas för företag som är verksamma i olika medlemsstater och hinder på den inre marknaden undanröjs.

5 För att underlätta en automatiserad rapportering för både beskattningsbara personer och skatteförvaltningar bör de transaktioner som ska rapporteras till skatteförvaltningarna dokumenteras elektroniskt. Elektronisk fakturering bör bli standard vid utfärdande av fakturor. Medlemsstaterna bör dock kunna tillåta andra fakturor för inhemska leveranser och tillhandahållanden.

6 För att största möjliga interoperabilitet ska uppnås bör elektroniska fakturor i princip överensstämma med den europeiska standard som fastställs i kommissionens genomförandebeslut (EU) 2017/1870 (den europeiska standarden), som uppfyller den begäran som gjorts av kommissionen enligt artikel 3.1 i direktiv 2014/55/EU om att utarbeta en europeisk standard för den semantiska datamodellen för en elektronisk fakturas basinnehåll. Medlemsstaterna bör dock fortfarande kunna tillåta andra standarder för inhemska leveranser och tillhandahållanden.

7 De medlemsstater som är behöriga att fastställa faktureringsregler bör vidta åtgärder, som kan omfatta ackrediteringssystem, för att säkerställa att elektroniska fakturor som utfärdas av beskattningsbara personer uppfyller teknisk syntax och semantik i de tillåtna standarderna och innehåller alla nödvändiga uppgifter som fastställs i de standarderna. Dessa åtgärder bör vidtas antingen med avseende på beskattningsbara personer som är skyldiga att utfärda fakturan eller utomstående tjänstetillhandahållare, eller båda. De personer som omfattas av sådana åtgärder kommer att bli ansvariga för tillämpningen av dem. Dessa åtgärder bör dock inte hindra beskattningsbara personer från att välja det sätt på vilket de vill utfärda och skicka fakturor till sina kunder, dvs. antingen själva göra det direkt, eller genom förmedling av tredje part eller via en offentlig portal, om en sådan är tillgänglig.

8 De nationella digitala rapporteringssystemens effektivitet skulle kunna äventyras om beskattningsbara personer inte uppfyller skyldigheten att utfärda elektroniska fakturor med avseende på transaktioner som omfattas av en rapporteringsskyldighet. Mot bakgrund av digitaliseringen av transaktioner och ekonomiska utbyten och målen för detta direktiv för digitalisering av mervärdesskatt, inbegripet i syfte att säkerställa en effektivare bekämpning av bedrägeri, bör medlemsstaterna tillåtas att föreskriva att innehav av en elektronisk faktura som utfärdats i enlighet med den erfordrade standard som fastställs i direktiv 2006/112/EG är ett materiellt villkor för rätten att dra av eller återkräva den mervärdesskatt som ska betalas eller har betalats.

9 Definitionen av elektronisk faktura bör anpassas till definitionen i direktiv 2014/55/EU, så att rapporteringen av mervärdesskatt standardiseras. Definitionen av elektronisk faktura bör därför endast omfatta elektroniska fakturor som ska utfärdas, översändas och mottas i ett strukturerat elektroniskt format som medger automatiserad och elektronisk behandling av dem. Skyldigheten att använda ett strukturerat format bör åtminstone omfatta de uppgifter som ska rapporteras. Hybridfakturor som kombinerar uppgifter som är inbäddade i ett strukturerat format och uppgifter som är inbäddade i ett ostrukturerat format som är läsbart för människor bör därför omfattas av definitionen om sådana fakturor innehåller alla de uppgifter som ska rapporteras i ett strukturerat format.

10 För att systemet för rapportering av mervärdesskatt ska kunna genomföras på ett effektivt sätt måste uppgifter inkomma till skatteförvaltningen utan dröjsmål. Därför bör tidsfristen för utfärdande av en faktura vid gränsöverskridande transaktioner fastställas till tio dagar efter det att den beskattningsgrundande händelsen har ägt rum.

11 En elektronisk faktura bör underlätta automatisk överföring till skatteförvaltningen av de uppgifter som behövs för kontrolländamål. För det ändamålet bör en elektronisk faktura innehålla alla uppgifter som ska överföras till skatteförvaltningen i ett strukturerat format inom ramen för kraven på digital rapportering.

12 Genomförandet av elektroniska fakturor som standardmetod för att dokumentera transaktioner för mervärdesskatteändamål skulle inte vara möjligt om användningen av elektroniska fakturor förblir avhängig mottagarens godkännande, i synnerhet i ett sammanhang mellan företag (business-to-business). För fakturor som utfärdas till beskattningsbara personer och till icke beskattningsbara juridiska personer bör ett sådant godkännande därför inte längre krävas för utfärdande av elektroniska fakturor som uppfyller den europeiska standarden, såvida inte en medlemsstat har utnyttjat möjligheten att tillåta pappersfakturor eller fakturor i andra elektroniska format än elektroniska fakturor. Om en medlemsstat tillåter användning av andra standarder för leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster inom sitt territorium bör den medlemsstaten kunna föreskriva att mottagaren inte behöver godkänna fakturor som utfärdats i enlighet med dessa standarder. När elektroniska fakturor utfärdas till andra personer bör de kunna fortsätta att omfattas av kravet på mottagarens godkännande.

13 Kommissionen har fullgjort sin skyldighet att lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om effekterna av de regler om fakturering som gäller från och med den 1 januari 2013 och särskilt om i vilken utsträckning dessa regler har lett till en faktisk minskning av företagens administrativa bördor, i enlighet med artikel 237 i direktiv 2006/112/EG. Eftersom denna skyldighet redan har fullgjorts bör den utgå ur det direktivet.

14 Skyldigheten att lämna sammanställningar vid rapportering av gemenskapsinterna transaktioner bör avskaffas, eftersom sådana transaktioner kommer att omfattas av tillämpningsområdet för kraven på digital rapportering för gränsöverskridande leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster, men med mer detaljerad och tidsenlig information.

15 För att underlätta beskattningsbara personers överföring av fakturauppgifter till skatteförvaltningen bör medlemsstaterna ställa de nödvändiga medlen för en sådan överföring till de beskattningsbara personernas förfogande. Dessa medel bör möjliggöra att uppgifterna sänds direkt av de beskattningsbara personerna eller av tredje part för deras räkning, eller via en offentlig portal, om en sådan är tillgänglig.

16 Även om de uppgifter som ska överföras enligt kraven på digital rapportering för gränsöverskridande leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster bör likna de uppgifter som överfördes med hjälp av sammanställningar, är det nödvändigt att kräva att beskattningsbara personer lämnar ytterligare uppgifter, inbegripet bankuppgifter, så att skatteförvaltningarna kan följa inte bara varorna utan även de finansiella flödena.

17 Man bör undvika att lägga en onödig administrativ börda på beskattningsbara personer som är verksamma i olika medlemsstater. Sådana beskattningsbara personer bör därför kunna lämna begärda uppgifter till sina skatteförvaltningar enligt den europeiska standarden. Medlemsstaterna bör kunna föreskriva ytterligare format för rapportering av uppgifter för att göra det lättare för beskattningsbara personer att kunna lämna begärda uppgifter.

18 För att uppnå den nödvändiga harmoniseringen av rapporteringen av uppgifter om gränsöverskridande leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster bör de uppgifter som ska rapporteras vara desamma i alla medlemsstater, utan möjlighet för medlemsstaterna att begära ytterligare uppgifter.

19 Det är viktigt att skatteförvaltningarna har nödvändiga uppgifter till sitt förfogande om alla transaktioner som omfattas av en rapporteringsskyldighet. För att säkerställa att detta mål uppnås förefaller det klokt att kräva att kunden ska rapportera transaktionen. Det skulle möjliggöra dubbelkontroll av dessa uppgifter mot de uppgifter som tillhandahålls av leverantören och säkerställa att skatteförvaltningarna har de nödvändiga uppgifterna tillhanda i fall där leverantören inte har uppfyllt rapporteringsskyldigheten. Det är dock möjligt att de åtgärder som medlemsstaterna vidtar när det gäller utfärdande av fakturor och rapportering ger tillräckliga garantier för att leverantören kommer att lämna uppgifterna till skatteförvaltningen närhelst en faktura utfärdas. Under dessa omständigheter bör medlemsstaterna kunna välja att inte tillämpa den regeln och undanta förvärvaren av varorna och tjänstemottagaren från skyldigheten att rapportera uppgifter om dessa transaktioner.

20 Flera medlemsstater har infört olika rapporteringskrav för transaktioner inom sina territorier, vilket har lett till betydande administrativa bördor för beskattningsbara personer som är verksamma i olika medlemsstater, eftersom de behöver anpassa sina redovisningssystem för att uppfylla dessa krav. För att undvika de kostnader som uppstår till följd av sådana skillnader bör de system som införs i medlemsstaterna för att rapportera leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster mot ersättning mellan beskattningsbara personer inom deras territorium ha samma egenskaper som det system som införs för gränsöverskridande leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster. Medlemsstaterna bör föreskriva elektroniska metoder för överföring av uppgifter, och i likhet med vad som är fallet för gränsöverskridande leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster bör det vara möjligt för beskattningsbara personer att lämna in uppgifter i enlighet med den europeiska standarden, även om den berörda medlemsstaten skulle kunna föreskriva ytterligare standarder för överföringen av uppgifterna. Medlemsstaterna bör tillåta att uppgifterna överförs antingen av den beskattningsbara personen direkt eller av en tredje part för den beskattningsbara personens räkning, och skulle kunna tillåta användning av en offentlig portal, om en sådan är tillgänglig.

21 Medlemsstaterna bör inte vara skyldiga att införa ett krav på transaktionsbaserad digital rapportering i realtid för andra leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster mot ersättning inom deras territorium än de som omfattas av rapporteringskraven för gränsöverskridande leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster. Om de inför ett sådant krav i framtiden bör de dock göra detta i enlighet med de nya reglerna om krav på digital rapportering för egenleveranser och leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster mellan beskattningsbara personer inom en medlemsstats territorium, som är anpassade till kraven på digital rapportering för gränsöverskridande leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster. Medlemsstater som redan har infört ett rapporteringssystem för dessa transaktioner bör anpassa sådana system för att säkerställa att uppgifterna rapporteras i enlighet med kraven för egenleveranser och leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster mellan beskattningsbara personer inom en medlemsstats territorium.

22 För att utvärdera ändamålsenligheten med kraven på digital rapportering bör kommissionen utarbeta en bedömningsrapport med en utvärdering av hur kraven på elektronisk fakturering och såväl gemenskapsintern som inhemsk digital rapportering påverkar effektiviteten i uppbörden av mervärdesskatt och minskningen av mervärdesskattegapet samt de beskattningsbara personernas och skatteförvaltningarnas kostnader för genomförande och regelefterlevnad, i syfte att kontrollera om systemet har uppnått sina mål eller behöver justeras ytterligare.

23 Medlemsstaterna bör kunna fortsätta att genomföra andra åtgärder för att säkerställa en riktig uppbörd av mervärdesskatt och förhindra skatteundandragande. De bör dock inte kunna införa ytterligare allmänna transaktionsbaserade rapporteringsskyldigheter för de transaktioner som omfattas av kraven på digital rapportering, såvida det inte krävs på nationell nivå för utarbetandet och inlämnandet av en mervärdesskattedeklaration eller för revisionsändamål. Detta innebär att medlemsstaterna vid sidan av de rapporteringsskyldigheter i realtid som fastställs i detta direktiv bör tillåtas att behålla de inhemska rapporteringsverktyg som exempelvis bygger på ett SAF-T-system, liksom rapporteringsskyldigheter som inte är allmänna, såsom de som berör kassaregister. Dessutom bör medlemsstaternas möjlighet att begära information från beskattningsbara personer i samband med revisioner inte begränsas, eftersom sådan information endast erhålls på begäran av medlemsstaten och inte är ett resultat av aktiv rapportering från de beskattningsbara personerna.

24 För att förenkla uppbörden av mervärdesskatt eller för att förhindra vissa former av skatteundandragande eller skatteflykt har flera medlemsstater, vid behov med tidigare tillstånd på grundval av artikel 395 i direktiv 2006/112/EG, infört ett inhemskt krav på transaktionsbaserad digital rapportering i realtid. Dessa medlemsstater och de beskattningsbara personer som är etablerade på deras territorier har nyligen gjort betydande investeringar för att säkerställa att dessa system fungerar och att dessa mål uppnås. Därför bör de medlemsstaterna undantagsvis anpassa sina system för att säkerställa att uppgifterna rapporteras i enlighet med kraven på digital rapportering för egenleveranser och leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster mellan beskattningsbara personer inom deras territorium först 2035, såvida inte kommissionens bedömningsrapport avslöjar brister i det digitala systemet för gränsöverskridande rapportering. Vid behov skulle sådana brister kunna leda till en ytterligare förlängning av tidsfristen för anpassning av deras nationella rapporteringssystem.

25 Plattformsekonomin har gett upphov till vissa svårigheter när det gäller tillämpningen av mervärdesskattereglerna, särskilt avseende fastställandet av tjänstetillhandahållares beskattningsbara status och lika villkor för små och medelstora företag och andra företag.

26 Plattformsekonomin har lett till en omotiverad snedvridning av konkurrensen mellan leveranser och tillhandahållanden som utförs via onlineplattformar som undviker mervärdesskatt och leveranser och tillhandahållanden som utförs i den traditionella ekonomin och som blir föremål för mervärdesskatt. Snedvridningen har varit mest akut i de två största sektorerna i plattformsekonomin näst efter e-handeln, nämligen sektorn för korttidsuthyrning av boende och sektorn för persontransport på väg. Det är dock känt att denna skillnad kan vara mer uppenbar i vissa medlemsstater än i andra.

27 I syfte att fastställa regler för att ta itu med snedvridningen av konkurrensen inom sektorn för korttidsuthyrning av boende och sektorn för persontransport på väg bör regler fastställas för att ändra plattformens roll i uppbörden av mervärdesskatt, som då blir faktisk tillhandahållare. Enligt modellen för faktisk tillhandahållare, som är en juridisk fiktion som inte påverkar regler utanför mervärdesskattelagstiftningen, bör plattformarna vara skyldiga att ta ut mervärdesskatt om underliggande tillhandahållare inte tar ut mervärdesskatt på grund av att de till exempel är icke beskattningsbara personer eller beskattningsbara personer som utnyttjar den särskilda ordningen för små företag.

28 För att bevara mervärdesskattens neutralitet bör plattformar inte betraktas som faktiska tillhandahållare och bör därför inte ta ut mervärdesskatt när underliggande tillhandahållare lämnar ett registreringsnummer för mervärdesskatt och deklarerar att de kommer att ta ut den mervärdesskatt som den faktiska tillhandahållaren annars skulle betala.

29 Om medlemsstaterna anser att det inte föreligger någon sådan snedvridning av konkurrensen inom deras territorium, är det emellertid lämpligt att ge dem möjlighet att från tillämpningsområdet för denna regel undanta beskattningsbara personer som inom deras territorium utnyttjar den särskilda ordningen för små företag, och som i annat fall systematiskt skulle omfattas av regeln om faktisk tillhandahållare. Medlemsstaterna bör kunna fastställa villkoren för utnyttjandet av denna möjlighet. När medlemsstaterna utnyttjar denna möjlighet bör de kunna tillämpa den på ett sätt som inte orsakar någon oproportionell administrativ börda för den person som tillhandahåller tjänster i form av korttidsuthyrning av boende eller tjänster i form av persontransport på väg eller den beskattningsbara person som möjliggör ett sådant tillhandahållande. I detta avseende bör det inte anses oproportionellt att kräva de uppgifter som behövs för att fastställa om den underliggande tillhandahållaren utnyttjar den särskilda ordningen för små företag. Om en medlemsstat utnyttjar en sådan möjlighet påverkar detta dock inte plattformarnas allmänna ansvar att följa regeln om faktisk tillhandahållare.

30 För att säkerställa en miniminivå av samstämmighet mellan olika nationella mervärdesskattesystem när det gäller tillhandahållandet av tjänster i form av korttidsuthyrning av boende bör en sådan uthyrningstjänst anses ha en liknande funktion som hotellbranschen om den är oavbruten, tillhandahålls samma person och under högst 30 nätter. För att ta hänsyn till olika nationella särdrag inom sektorn bör medlemsstaterna dock ha möjlighet att göra tjänster i form av korttidsuthyrning av boende föremål för vissa kriterier, villkor och begränsningar i enlighet med nationell lagstiftning.

31 Medlemsstaterna tolkar platsen för tillhandahållande av den möjliggörande tjänst som plattformarna tillhandahåller icke beskattningsbara personer på olika sätt. Det är därför nödvändigt att förtydliga denna regel och säkerställa ett gemensamt kriterium.

32 För att undvika situationer där plattformar inkluderas i den särskilda ordningen för resebyråer med avseende på transaktioner för vilka de betraktas som faktisk tillhandahållare bör det klargöras att dessa transaktioner inte omfattas av den särskilda ordningen. På motsvarande sätt bör det säkerställas att resebyråer inte omfattas av regeln om faktisk tillhandahållare.

33 Med beaktande av de befintliga skillnaderna i medlemsstaternas praxis när det gäller identifiering av beskattningsbara personer är det lämpligt att föreskriva en längre övergångsperiod för när regeln om faktisk tillhandahållare ska börja tillämpas för att säkerställa en smidig övergång till den nya regeln.

34 Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av de regler som fastställs i andra unionsrättsakter, särskilt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065, som reglerar andra aspekter av onlineplattformars tillhandahållande av tjänster, såsom skyldigheter som gäller för leverantörer av onlineplattformar och som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare.

35 Genom rådets direktiv (EU) 2017/2455 och (EU) 2019/1995 ändrades direktiv 2006/112/EG vad gäller de mervärdesskatteregler som styr beskattning av gränsöverskridande e-handel mellan företag och konsumenter i unionen. Dessa ändringsdirektiv minskade snedvridningen av konkurrensen, förbättrade det administrativa samarbetet och införde ett antal förenklingar. Även om de ändringar som infördes genom dessa direktiv, som har tillämpats sedan den 1 juli 2021, till stor del har varit framgångsrika, finns det ett behov av vissa förbättringar.

36 Vissa befintliga regler bör förtydligas. Detta inbegriper regeln om beräkning av det tröskelvärde på 10000 EUR per kalenderår som anges i artikel 59c i direktiv 2006/112/EG, under vilket tillhandahållande av telekommunikationstjänster, radio- och televisionssändningar och elektroniska tjänster samt gemenskapsintern distansförsäljning av varor, som levereras eller tillhandahålls av en leverantör eller tillhandahållare som är etablerad i unionen i endast en medlemsstat, får fortsätta att vara föremål för mervärdesskatt i den medlemsstat där den beskattningsbara person som tillhandahåller dessa sändningar och tjänster är etablerad eller där varorna befinner sig vid den tidpunkt då försändelsen eller transporten avgår. Artikel 59c i direktiv 2006/112/EG bör ändras för att säkerställa att endast gemenskapsintern distansförsäljning av varor som levereras från den medlemsstat där den beskattningsbara personen är etablerad ingår i beräkningen av tröskelvärdet på 10000 EUR, men inte distansförsäljning från ett varulager i en annan medlemsstat. Andra mindre ändringar är nödvändiga för att klargöra vissa praktiska aspekter, såsom tillhandahållandet av en webbadress.

37 Direktiv 2006/112/EG bör också ändras för att klargöra att allt tillhandahållande av tjänster mellan företag och konsumenter, som görs inom unionen av beskattningsbara personer som är etablerade utanför unionen, omfattas av den särskilda ordningen för tjänster som tillhandahålls av beskattningsbara personer som inte är etablerade i unionen, dvs. den enda kontaktpunkten för tredjelandsaktörer, och inte bara tillhandahållande av tjänster till kunder etablerade i unionen. Efter införandet av nya regler om mervärdesskattesatser genom rådets direktiv (EU) 2022/542 och i syfte att täcka undantag enligt artikel 151 i direktiv 2006/112/EG angående leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster som bland annat utförs inom ramen för diplomatiska och konsulära förbindelser samt till vissa andra internationella organ, är det också nödvändigt att bredda ordningarna med en enda kontaktpunkt enligt avdelning XII kapitel 6 i direktiv 2006/112/EG genom att säkerställa att leveranser och tillhandahållanden till nollskattesats och leveranser och tillhandahållanden som är undantagna från mervärdesskatt som har avdragsrätt omfattas av dessa ordningar. Dessutom bör direktiv 2006/112/EG ändras för att klargöra när den beskattningsbara person som utnyttjar de särskilda ordningarna kan ändra de berörda mervärdesskattedeklarationerna inom ramen för de tre befintliga förenklingsordningarna: den enda kontaktpunkten för tredjelandsaktörer, unionsordningen med en enda kontaktpunkt och den enda kontaktpunkten för import (IOSS). Det förtydligandet bör göra det möjligt för beskattningsbara personer som är registrerade enligt ordningarna att göra ändringar i de berörda mervärdesskattedeklarationerna fram till tidsfristen för inlämning av dessa deklarationer. Dessutom bör det klargöras att ändringar av tidigare mervärdesskattedeklarationer endast är tillåtna i mervärdesskattedeklarationer för efterföljande beskattningsperioder. Slutligen bör tidpunkten för den beskattningsgrundande händelsen för leveranser och tillhandahållanden enligt förenklingsordningarna unionsordningen med en enda kontaktpunkt respektive den enda kontaktpunkten för tredjelandsaktörer fastställas tydligt, så att skillnader mellan medlemsstaterna vid tillämpningen av reglerna undviks.

38 Registrering till mervärdesskatt krävs i allmänhet i varje medlemsstat där beskattningsbara transaktioner äger rum. För att minska antalet fall där det krävs flera registreringar till mervärdesskatt infördes emellertid genom direktiv (EU) 2017/2455 ett antal åtgärder i direktiv 2006/112/EG för att minimera behovet av flera registreringar till mervärdesskatt. För att ytterligare minska behovet av flera registreringar till mervärdesskatt har ett antal utvidgningsåtgärder identifierats för att stödja målet om en enda registrering till mervärdesskatt i unionen. Det bör därför fastställas regler för dessa utvidgningsåtgärder.

39 Bland andra åtgärder utvidgades genom direktiv (EU) 2017/2455 tillämpningsområdet för Mini One Stop Shop (Moss) till att bli en bredare ordning med en enda kontaktpunkt, omfattande alla gränsöverskridande tillhandahållanden av tjänster till icke beskattningsbara personer som äger rum i unionen och all gemenskapsintern distansförsäljning av varor. I undantagsfall kan elektroniska gränssnitt såsom marknadsplatser och plattformar, som blir faktiska leverantörer för vissa leveranser av varor inom unionen, också deklarera vissa inhemska leveranser av varor inom unionsordningen med en enda kontaktpunkt. För att stödja målet om en enda registrering till mervärdesskatt i unionen bör tillämpningsområdet för unionsordningen med en enda kontaktpunkt utvidgas ytterligare till att även omfatta andra leveranser av varor, inbegripet inhemska leveranser av varor från företag till konsumenter i unionen av beskattningsbara personer som inte är etablerade i konsumtionsmedlemsstaten, för att säkerställa att företag inte behöver registrera sig till mervärdesskatt i varje medlemsstat där sådana leveranser av varor till konsumenter äger rum.

40 Mervärdesskatt tas normalt ut och redovisas av leverantören av varorna eller tillhandahållaren av tjänsterna. Under vissa omständigheter får medlemsstaterna dock föreskriva att mottagaren av leveransen eller tillhandahållandet, i stället för leverantören eller tillhandahållaren, enligt förfarandet för omvänd betalningsskyldighet är skyldig att redovisa den mervärdesskatt som ska betalas. För att ytterligare stödja målet om en enda registrering till mervärdesskatt i unionen bör det fastställas regler för obligatorisk tillämpning av förfarandet för omvänd betalningsskyldighet i situationer där en leverantör eller tillhandahållare inte är etablerad och registrerad till mervärdesskatt i den medlemsstat där mervärdesskatten ska betalas. Vid leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster till en person som är registrerad till mervärdesskatt i den medlemsstat där leveransen är beskattningsbar eller tillhandahållandet är beskattningsbart bör dessa leverantörer eller tillhandahållare tillämpa förfarandet för omvänd betalningsskyldighet. För kontrolländamål bör sådana leveranser och tillhandahållanden rapporteras i sammanställningen. Utöver den obligatoriska användningen bör medlemsstaterna också kunna tillämpa förfarandet för omvänd betalningsskyldighet på leveranser och tillhandahållanden som görs av icke-etablerade näringsidkare som levererar varor eller tillhandahåller tjänster till en kund, oavsett kundens status. Leveranser och tillhandahållanden som omfattas av ordningen för beskattning av vinstmarginal i avdelning XII kapitel 4 i direktiv 2006/112/EG bör vara undantagna från förfarandet för omvänd betalningsskyldighet.

41 Genom direktiv (EU) 2017/2455 infördes i direktiv 2006/112/EG en särskild förenkling, nämligen den enda kontaktpunkten för import (IOSS), som utformades för att minska bördan för efterlevnad av mervärdesskattelagstiftningen vid import av vissa varor av lågt värde till konsumenter i unionen. För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av direktiv 2006/112/EG bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att bättre kunna säkerställa korrekt användning och kontroll av registreringsnummer för mervärdesskatt för IOSS vid tillämpning av det undantag som föreskrivs i det direktivet. Denna befogenhet bör göra det möjligt för kommissionen att anta en genomförandeakt för att införa särskilda åtgärder för att förhindra vissa former av skatteundandragande eller skatteflykt. Sådana särskilda åtgärder inbegriper bland annat att koppla det unika försändelsenumret till registreringsnumret för mervärdesskatt för IOSS. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011.

42 En registrering till mervärdesskatt för en leverantör eller tillhandahållare krävs när denne inte är registrerad till mervärdesskatt i den medlemsstat där mervärdesskatten ska betalas. I synnerhet medför en överföring av en beskattningsbar persons egna varor till en annan medlemsstat, bland annat för ändamål som rör denna persons verksamhet i samband med e-handel, ett behov av att registrera sig i de medlemsstater från och till vilka de egna varorna överförs. I linje med målet om en enda registrering till mervärdesskatt i unionen bör de fall där det krävs flera registreringar till mervärdesskatt minskas ytterligare genom att det föreskrivs att en ny ordning ska tillämpas inom ramen för ordningarna med en enda kontaktpunkt. En sådan ny ordning bör vara särskilt utformad för att förenkla skyldigheterna att efterleva mervärdesskattelagstiftningen i samband med vissa överföringar av egna varor. Om en överföring av egna varor utförs av en beskattningsbar person för en annan beskattningsbar persons räkning, och om överföringen inte sker på uttrycklig begäran av den senare, bör den beskattningsbara person som utför överföringen dessutom vara skyldig att lämna vissa uppgifter om överföringen till ägaren av dessa varor.

43 I direktiv 2006/112/EG föreskrivs en förenklad mervärdesskattebehandling av varor som överförs genom arrangemang för avropslager, om vissa villkor är uppfyllda. Eftersom förenklingsordningen med en enda kontaktpunkt för överföringar av egna varor är heltäckande och omfattar gränsöverskridande befordran av varor som för närvarande omfattas av arrangemang för avropslager enligt artikel 17a i direktiv 2006/112/EG, är det nödvändigt att fasa ut dessa arrangemang genom att ange ett slutdatum inför det fullständiga avskaffandet av bestämmelserna om avropslager i det direktivet. Det är därför lämpligt att slutdatumet fastställs till den 30 juni 2028, varefter det inte längre kommer att vara möjligt att genomföra några nya arrangemang för avropslager. För arrangemang för avropslager som inleds senast den 30 juni 2028 bör de relevanta villkoren, inbegripet tidsfristen på tolv månader för överföring av äganderätten till dessa varor till den avsedda förvärvaren, fortsätta att gälla. Parallellt med införandet av det nya slutdatumet bör det föreskrivas att dessa arrangemang ska upphöra att gälla den 30 juni 2029, eftersom de inte längre kommer att behövas efter det datumet.

44 I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument, har medlemsstaterna åtagit sig att, när det är motiverat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Lagstiftaren anser att det är motiverat att sådana dokument översänds avseende detta direktiv.

45 Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att föra in mervärdesskattesystemet i den digitala tidsåldern, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av behovet av att harmonisera kraven på digital rapportering och uppmuntra användningen av digital rapportering, förbättra mervärdesskattebehandlingen av plattformar och minska antalet fall där ett företag måste registrera sig i andra medlemsstater, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

46 Direktiv 2006/112/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 – Ändringar av direktiv 2006/112/EG med verkan från och med det här direktivets ikraftträdande

Direktiv 2006/112/EG ska ändras på följande sätt:

1 I artikel 143 ska följande punkt införas:

2 I artikel 218 ska följande stycke läggas till:

3 I artikel 232 ska följande stycke läggas till:

Artikel 2 – Ändringar av direktiv 2006/112/EG med verkan från och med den 1 januari 2027

Direktiv 2006/112/EG ska ändras på följande sätt:

1 Artikel 14a ska ersättas med följande:

2 Artikel 17a ska ändras på följande sätt:

3 I avdelning V kapitel 3a ska rubriken ersättas med följande:

4 Artikel 59c ska ändras på följande sätt:

5 Artikel 66 ska ersättas med följande:

6 I artikel 167a ska första stycket ersättas med följande:

7 I artikel 226 ska punkt 7a ska ersättas med följande:

8 Artikel 237 ska utgå.

9 Artikel 359 ska ersättas med följande:

10 I artikel 361.1 ska led c ersättas med följande:

11 Artikel 368 ska ersättas med följande:

12 Följande artikel ska införas:

13 I artikel 369j ska första stycket ersättas med följande:

14 I artikel 369m ska följande punkt införas:

15 Artikel 369p ska ändras på följande sätt:

16 I artikel 369w ska första stycket ersättas med följande:

Artikel 3 – Ändringar av direktiv 2006/112/EG med verkan från och med den 1 juli 2028

Direktiv 2006/112/EG ska ändras på följande sätt:

1 Följande artikel ska införas:

2 Följande artikel ska införas:

3 Artikel 135 ska ändras på följande sätt:

4 Följande artikel ska införas:

5 Artikel 138 ska ändras på följande sätt:

6 Följande artikel ska införas:

7 Artikel 194 ska ersättas med följande:

8 I artikel 222 ska första stycket ersättas med följande:

9 I artikel 226 ska punkt 4 ersättas med följande:

10 Artikel 242a ska ändras på följande sätt:

11 Följande artikel ska införas:

12 I artikel 262 ska punkt 1 ersättas med följande:

13 I artikel 288.1 ska led c ersättas med följande:

14 I artikel 306 ska följande punkt läggas till:

15 I avdelning XII kapitel 6 ska rubriken ersättas med följande:

16 Artikel 365 ska ersättas med följande:

17 I avdelning XII kapitel 6 ska rubriken till avsnitt 3 ersättas med följande:

18 Artikel 369a ska ändras på följande sätt:

19 Artikel 369b ska ersättas med följande:

20 Artikel 369g ska ersättas med följande:

21 Artikel 369p ska ändras på följande sätt:

22 Artikel 369t ska ersättas med följande:

23 I avdelning XII kapitel 6 ska följande avsnitt läggas till:

Artikel 4 – Ändringar av direktiv 2006/112/EG med verkan från och med den 1 juli 2029

Direktiv 2006/112/EG ska ändras på följande sätt:

1 I artikel 243 ska punkt 3 utgå.

2 I artikel 262 ska punkt 2 utgå.

Artikel 5 – Ändringar av direktiv 2006/112/EG med verkan från och med den 1 juli 2030

Direktiv 2006/112/EG ska ändras på följande sätt:

1 I artikel 42 ska led b ersättas med följande:

2 I artikel 138 ska punkt 1a ersättas med följande:

3 I artikel 168 ska följande stycke läggas till:

4 Artikel 217 ska ersättas med följande:

5 Artikel 218 ska ersättas med följande:

6 I artikel 222 ska första stycket ersättas med följande:

7 Artikel 223 ska ersättas med följande:

8 Artikel 226 ska ändras på följande sätt:

9 Artikel 232 ska ersättas med följande:

10 I artikel 233.2 ska inledningen ändras på följande sätt:

11 Artikel 235 ska ersättas med följande:

12 Artikel 236 ska ersättas med följande:

13 I avdelning XI ska rubriken till kapitel 6 ersättas med följande:

14 I avdelning XI kapitel 6 ska följande avsnittsrubrik införas efter rubriken till det kapitlet:

15 Artikel 262 ska ersättas med följande:

16 Artikel 263 ska ersättas med följande:

17 Artikel 264 ska ersättas med följande:

18 Artiklarna 265–271 ska utgå.

19 I avdelning XI kapitel 6 ska följande avsnitt läggas till:

20 Artikel 273 ska ersättas med följande:

Artikel 6 – Införlivande

1 Medlemsstaterna får tillämpa de bestämmelser i lagar och andra författningar som rör artikel 1.2 och 1.3 i detta direktiv från och med den 14 april 2025. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

2 Medlemsstaterna ska senast den 31 december 2026 anta och offentliggöra de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artikel 2. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

3 Medlemsstaterna ska senast den 30 juni 2028 anta och offentliggöra de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artikel 3. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

4 Medlemsstaterna ska senast den 30 juni 2029 anta och offentliggöra de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artikel 4. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

5 Medlemsstaterna ska senast den 30 juni 2030 anta och offentliggöra de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artikel 5. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

6 När en medlemsstat antar de bestämmelser som avses i punkterna 1–5 ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

7 Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om texten till de centrala bestämmelser i nationell rätt som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 7 – Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 8 – Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

1 Godkännande av den 12 februari 2025 (ännu inte offentliggjort i EUT).

2 EUT C 228, 29.6.2023, s. 149.

3 Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 11.12.2006, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2006/112/oj).

4 Kommissionens genomförandebeslut (EU) 2017/1870 av den 16 oktober 2017 om offentliggörande av hänvisningen till den europeiska standarden för elektronisk fakturering och förteckningen över dess syntaxer i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/55/EU (EUT L 266, 17.10.2017, s. 19, ELI: http://data.europa.eu/eli/dec_impl/2017/1870/oj).

5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/55/EU av den 16 april 2014 om elektronisk fakturering vid offentlig upphandling (EUT L 133, 6.5.2014, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2014/55/oj).

6 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster) (EUT L 277, 27.10.2022, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2022/2065/oj).

7 Rådets direktiv (EU) 2017/2455 av den 5 december 2017 om ändring av direktiven 2006/112/EG och 2009/132/EG vad gäller vissa skyldigheter på mervärdesskatteområdet för tillhandahållanden av tjänster och distansförsäljning av varor (EUT L 348, 29.12.2017, s. 7, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2017/2455/oj).

8 Rådets direktiv (EU) 2019/1995 av den 21 november 2019 om ändring av direktiv 2006/112/EG vad gäller bestämmelserna om distansförsäljning av varor och vissa inhemska leveranser av varor (EUT L 310, 2.12.2019, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2019/1995/oj).

9 Rådets direktiv (EU) 2022/542 av den 5 april 2022 om ändring av direktiven 2006/112/EG och (EU) 2020/285 vad gäller mervärdesskattesatser (EUT L 107, 6.4.2022, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2022/542/oj).

10 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2011/182/oj).

11 EUT C 369, 17.12.2011, s. 14.

12 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2011/182/oj).

13 Rådets förordning (EU) nr 904/2010 av den 7 oktober 2010 om administrativt samarbete och kampen mot mervärdesskattebedrägeri (EUT L 268, 12.10.2010, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2010/904/oj).

14 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/55/EU av den 16 april 2014 om elektronisk fakturering vid offentlig upphandling (EUT L 133, 6.5.2014, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2014/55/oj).

Europeiska unionens officiella tidning

II Icke-lagstiftningsakter

DIREKTIV