Domstolens dom av den 13 juli 1972
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden R. Lecourt, avdelningsordförandena J. Mertens de Wilmars och H. Kutscher samt domarna A. M. Donner (referent), A. Trabucchi, R. Monaco och P. Pescatore, generaladvokat: K. Roemer, justitiesekreterare: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
Rättegångskostnader
1. Genom ansökan av den 23 juli 1971 begärde kommissionen med stöd av artikel 169 i fördraget att domstolen skulle fastställa att Italien, genom att inte följa domen i mål 7/68 av den 10 december 1968, underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 171 i EEG-fördraget.
2. Genom domen förklarade domstolen att Italien, genom att efter den 1 januari 1962 vid export till gemenskapens övriga medlemsstater av föremål med konstnärligt, historiskt, arkeologiskt eller etnologiskt värde fortsätta att ta ut den progressiva avgift som avses i artikel 37 i lag nr 1089 av den 1 juni 1939, underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 16 i EEG-fördraget.
3. Italien, som erkänner sig förpliktat att vidta åtgärder för att verkställa domen, åberopar de svårigheter som uppstått under det parlamentsförfarande som syftar till att upphäva avgiften och ändra systemet för skydd av det nationella konstarvet.
4. Kommissionen har hävdat att upphävandet av de nationella bestämmelserna borde ha genomförts effektivare och snabbare.
5. Utan att vara tvungen att undersöka hur välgrundade dessa argument är, räcker det för domstolens del att erinra om, att domstolen genom domen av den 10 december 1968 jakande har besvarat den tvistiga frågan mellan den italienska regeringen och kommissionen om huruvida den omtvistade avgiften var att anse som en avgift med motsvarande verkan som exporttull enligt artikel 16 i fördraget.
6. Eftersom det handlar om en direkt tillämplig gemenskapsregel skulle den uppfattningen, att överträdelsen kan upphöra endast genom antagandet av författningsmässigt riktiga åtgärder för att upphäva avgiftsbestämmelsen, leda till att tillämpningen av gemenskapsregeln är underordnad rättsordningen i varje medlemsstat och närmare bestämt att denna tillämpning skulle vara omöjlig så länge som nationell lag hindrar den.
7. I detta fall innebar gemenskapsrätten, såsom rättskraftigt avgjorts vad gäller Italien, att de behöriga nationella myndigheterna var förbjudna att tillämpa en nationell föreskrift som förklarats oförenlig med fördraget och att de, i förekommande fall, var skyldiga att vidta varje åtgärd för att underlätta det fulla förverkligandet av gemenskapsrätten.
8. Förverkligandet av gemenskapens mål kräver att de regler i gemenskapsrätten som fastställs i själva fördraget, eller genom de förfaranden som föreskrivs i detta, är tillämpliga fullt ut från samma tidpunkt och med samma verkan inom hela gemenskapens territorium, utan att medlemsstaterna kan uppställa hinder av något slag mot detta.
9. Den överföring som medlemsstaterna gör till gemenskapen av rättigheter och befogenheter, i enlighet med bestämmelserna i fördraget, medför en definitiv begränsning av medlemsstaternas suveräna rättigheter, och mot denna begränsning kan inte bestämmelser av något slag i nationell rätt åberopas.
10. Det måste därför faststlås att Italien, genom att inte följa domstolens dom av den 10 december 1968 i mål 7/68, har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 171 i fördraget.
11. Genom skrivelse av den 4 juli 1972 har motparten informerat domstolen om att uttagandet av avgiften har upphört och att dess verkningar undanröjts från och med den 1 januari 1962, den dag då uttagandet borde ha upphört.
12. Av det föregående framgår att kommissionens talan var välgrundad.
I målet har domstolen beaktat rättegångshandlingarna, hört referentens rapport, hört parternas muntliga yttranden, hört generaladvokatens förslag till avgörande, beaktat Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 171 i detta, beaktat protokollet om stadgan för Europeiska ekonomiska gemenskapens domstol, och beaktat rättegångsreglerna för Europeiska gemenskapernas domstol. Mot den bakgrunden och på ovan angivna grunder uttalar och beslutar DOMSTOLEN följande:
1) Med verkan från och med den 1 januari 1962 har Italiens underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 171 i Romfördraget upphört.
2) Svaranden skall ersätta rättegångskostnaderna.
1 Rättegångsspråk: italienska.