Domstolens dom av den 30 januari 1974
I mål 158/73 har Verwaltungsgericht Frankfurt am Main till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden R. Lecourt, avdelningsordföranden M. Sørensen samt domarna R. Monaco, J, Mertens de Wilmars, P. Pescatore, H, Kutscher och C. Ó Dálaigh (referent), generaladvokat: J. P. Warner, justitiesekreterare: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
Den första frågan
Den andra frågans första delfråga
Den andra frågans andra delfråga
Den andra frågans tredje delfråga
Rättegångskostnader
1. Genom beslut av den 27 juni 1973, som inkom till domstolen den 7 augusti 1973, har Verwaltungsgericht i Frankfurt am Main enligt artikel 177 i EEG-fördraget till domstolen ställt flera frågor om tolkningen av kommissionens förordning nr 1373/70 av den 10 juli 1970 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för import- och exportlicenser samt förutfastställelselicenser för jordbrukprodukter som omfattas av ett enhetligt prissystem (EGT nr 158 av den 20 juli 1970, s. 1).
2. I rådets förordning nr 120/67 av den 13 juni 1967 (EGT nr 117 av den 19 juni 1967, s. 2269), som är den grundläggande förordningen om den gemensamma organisationen av marknaden för spannmål, sägs i trettonde stycket i ingressen, beaktandemeningen oräknad: De behöriga myndigheterna måste ha en sådan ställning att de ständigt kan följa handelsrörelserna för att kunna bedöma utvecklingen på marknaden och för att kunna vidta de åtgärder som enligt denna förordning är nödvändiga.
3. Den första frågan går ut på om artikel 2.1 första meningen i förbindelse med artikel 15.4 i kommissionens förordning (EEG) nr 1373/70 skall tolkas så, att förlusten av en importlicens inte bara medför att rätten att importera förverkas utan också att skyldigheten att göra det bortfaller, med påföljd att säkerheten skall frisläppas, eller om man skall anse att rätten att importera försvinner om importlicensen förloras, men att skyldigheten att importera kvarstår och att säkerheten följaktligen skall vara förverkad.
4. I artikel 2.1 i tillämpningsförordning nr 1373/70 slås fast att importlicensen … berättigar och förpliktar … till att med denna licens inom licensens giltighetstid importera den angivna mängden av den angivna produkten ….
5. Av dessa bestämmelser framgår att systemet med säkerheter skall garantera att den import och export för vilka man ansökt om licenser genomförs, så att såväl gemenskapen som medlemsstaterna kan få en ingående kännedom om planerade transaktioner.
6. Svaret på den första frågan blir därför att artiklarna 2.1 och 15.4 i kommissionens förordning (EEG) nr 1373/70 inte skall förstås så, att förlust av en importlicens automatiskt medför att den skyldighet att importera som följer av licensen bortfaller.
7. Den andra frågans första delfråga går ut på om förlusten av licensen utgör ett fall av force majeure enligt artikel 18 i kommissionens förordning nr 1373/70 .
8. Då begreppet force majeure inte har samma innehåll inom de olika rätts- och tillämpningsområdena skall innebörden av detta begrepp fastställas med hänsyn till den rättsliga ram inom vilken det skall gälla.
9. Det allmänintresse som kräver en så noggrann överblick som möjligt av importens utveckling i de enskilda medlemsstaterna och gör det berättigat att ställa krav på säkerhet vid beviljande av en importlicens, måste förenas med det likaledes allmännyttiga intresset att inte hindra handeln mellan staterna genom alltför stränga förpliktelser.
10. Svaret på den andra frågans första delfråga blir följande. I enlighet med artikel 18 i förordning nr 1373/70 utgör förlusten av en sådan importlicens ett fall av force majeure när den inträffat trots att licensinnehavaren har vidtagit alla de försiktighetsåtgärder som man rimligtvis kan förvänta sig av en försiktig och omsorgsfull affärsman.
11. Denna fråga går ut på om en normalt omsorgsfull affärsman fullgör sin skyldighet att vara noggrann i sin verksamhet inom gemenskapen när han sänder en licens med vanligt brev.
12. Denna fråga syftar till att fastställa vilken grad av noggrannhet man rimligtvis kan förvänta sig av en omsorgsfull affärsman.
13. Svaret blir alltså att det är den nationella behöriga domstolens sak att med beaktande av alla faktiska omständigheter som affärsmannen befunnit sig i avgöra om licensinnehavaren handlat som en försiktig och omsorgsfull affärsman.
14. Denna fråga, slutligen, går ut på om det är tillåtet att ge in en ansökan i enlighet med artikel 18.1 i förordning nr 1373/70 efter utgången av licensens giltighetstid.
15. Bestämmelserna i artikel 18.1 rör en ansökan om förlängning av licensens giltighetstid och en ansökan om upphävande av import- eller exportskyldigheten samt frisläppande av säkerheten.
16. Svaret på den andra frågans tredje delfråga blir följaktligen ja.
17. De kostnader som förorsakats Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.
I målet har domstolen beaktat rättegångshandlingarna, hört referentens rapport, hört de muntliga yttrandena från Europeiska gemenskapens kommission och parterna i målet, hört generaladvokatens förslag till avgörande, beaktat Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 177 i detta, beaktat kommissionens förordning (EEG) nr 1373/70 av den av den 10 juli 1970, särskilt artiklarna 2.1, 15.4 och 18 i denna, beaktat protokollet om stadgan för Europeiska ekonomiska gemenskapens domstol, särskilt artikel 20 i denna, beaktat rättegångsreglerna för Europeiska gemenskapernas domstol. Mot den bakgrunden och på ovan angivna grunder beslutar DOMSTOLEN – angående de frågor som genom beslut av den 27 juni 1973 förts vidare av Verwaltungsgericht i Frankfurt am Main – följande dom:
1) Artiklarna 2.1 och 15.4 i kommissionens förordning (EEG) nr 1373/70 skall inte förstås så, att förlusten av en importlicens automatiskt medför att den importskyldighet som följer av licensen bortfaller.
2) Förlusten av en importlicens utgör ett fall av force majeure i enlighet med artikel 18 i förordning nr 1373/70 när den inträffat trots att licensinnehavaren har vidtagit alla de försiktighetsåtgärder som man rimligtvis kan förvänta sig av en försiktig och omsorgsfull affärsman.
3) Det är den behöriga nationella domstolen som utifrån de faktiska omständigheter som affärsmannen befunnit sig i skall bedöma om licensinnehavaren handlat som en försiktig och omsorgsfull affärsman.
4) En ansökan enligt artikel 18.1 i förordning nr 1373/70 får göras även efter utgången av licensens giltighetstid.
1 Rättegangsspråk: tyska.