Domstolens dom av den 22 mars 1977
I mål 74/76 har Pretore di Milano (avdelning III för civilmål), till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår mellan
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden H. Kutscher, avdelningsordförandena A. M. Donner och P. Pescatore samt domarna J. Mertens de Wilmars, M. Sørensen, A. J. Mackenzie Stuart, A. O'Keeffe, G. Bosco och A. Touffait, generaladvokat: J.-P. Warner, justitiesekreterare: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
De tre första frågorna
Den fjärde frågan
De femte och sjätte frågorna
Rättegångskostnader
1. Genom beslut av den 25 juni 1976, som inkom till domstolens kansli den 26 juli 1976, har Pretore di Milano, enligt artikel 177 i EEG-fördraget, ställt olika frågor om tolkningen av artiklarna 30 och 95 i fördraget.
2. ENCC är ett italienskt offentligrättsligt organ som, särskilt genom bidrag, har som mål att främja och reglera cellulosa- och pappersframställningen i denna medlemsstat.
3. Ovanstående italienska lagbestämmelser ger den importör som till ENCC har betalat den avgift som han avkrävts rätt att övervältra en del av denna på de slutliga köparna.
4. Det är lämpligt att klargöra att den påstådda överträdelsen av artikel 30 skulle vara en följd av det faktum att ENCC:s beviljande av bidrag till tidningsföretag för att göra det möjligt för dem att köpa tidningspapper billigare, vid den tidpunkten var betingat av att det var fråga om tidningspapper som framställdes i Italien eller importerades av ENCC, och inte tidningspapper som importerades direkt från en annan medlemsstat.
5. De frågor som ställts går huvudsakligen ut på huruvida en nationell domstol, som uppmanats att uttala sig om huruvida ett system med statligt stöd enligt artikel 92 eller vissa av dess närmare bestämmelser är förenliga med fördraget, kan beakta en eventuell överträdelse av artiklarna 30 och 95 och, om så är fallet, vilka kriterier som gör det möjligt att, i enskilda fall som dessa, fastställa en överträdelse av dessa artiklar.
6. Den första frågan går ut på om ett bidragssystem, som berör ett offentligrättsligt organ och grundar sig på interna bestämmelser genom vilka (för perioden i fråga) de inhemska förlagen kan köpa tidningspapper som framställs endast av de inhemska pappersbruken till nedsatt pris, medan tidningspapper som importeras från medlemsstaterna endast kan köpas till fullt pris eftersom det inte gynnas av något bidrag, utgör en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion, som är förbjuden enligt artikel 30 och följande i EEG-fördraget.
7. Dessa tre frågor bör besvaras tillsammans.
8. Artikel 30 i fördraget, som förbjuder alla kvantitativa importrestriktioner eller åtgärder med motsvarande verkan, omfattar å ena sidan de åtgärder som helt eller delvis förbjuder import och, å andra sidan, såsom det anges i kommissionens direktiv 70/50 av den 22 december 1969 (EGT nr L 13 av den 19.1.1970, s. 29, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) andra åtgärder än dem som utan åtskillnad kan tillämpas på inhemska och importerade varor och som utgör ett hinder för den import som annars kunde äga rum, inklusive de åtgärder som gör importen svårare eller dyrare än avsättningen av inhemska varor.
9. Hur vidsträckt tillämpningsområdet för artikel 30 än är omfattar det dock inte de hinder som avses i andra särskilda bestämmelser i fördraget.
10. Inte heller är den omständigheten att ett system med stöd som ges av en stat eller med hjälp av statliga medel, bara för att det gynnar vissa inhemska företag eller viss inhemsk produktion, åtminstone indirekt hindrar importen av liknande eller konkurrerande varor från andra medlemsstater, inte i sig tillräcklig för att likställa ett stöd som sådant med en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion enligt artikel 30.
11. Som framgår av både artikel 92.1 och 92.3 och artikel 93.2 tredje stycket är stödets oförenlighet med den gemensamma marknaden, såsom det föreskrivs i artikel 92.1, för övrigt varken absolut eller villkorslöst.
12. Det framgår av samtliga dessa överväganden att avsikten med att det i artikel 93 i fördraget fastställs att kommissionen fortlöpande skall granska och kontrollera stöden är att ett stöds eventuella oförenlighet med den gemensamma marknaden skall fastställas under domstolens kontroll genom ett lämpligt förfarande som skall genomföras under kommissionens ansvar.
13. Det förbud mot kvantitativa restriktioner och åtgärder med motsvarande verkan som föreskrivs i artikel 30 i fördraget är tvingande och uttryckligt och dess genomförande kräver inte något ytterligare ingripande från medlemsstaterna eller gemenskapsinstitutionerna.
14. Närmare bestämmelser om ett stöd som strider mot andra särskilda bestämmelser i fördraget än artiklarna 92 och 93 kan vara så oupplösligen förbundna med stödets mål att det inte är möjligt att bedöma dem separat, så att deras verkan på förenligheten eller oförenligheten hos stödet i dess helhet med nödvändighet måste bedömas genom förfarandet i artikel 93.
15. Även om ett stöd i sig ofta medför ett skydd och därmed en viss avskärmning av marknaden i förhållande till produktionen hos företag som inte gynnas av detta kan denna omständighet inte innebära restriktiva verkningar som går utöver vad som är nödvändigt för att de mål som tillåts genom fördraget skall kunna uppnås med hjälp av stödet.
16. Som svar på den andra frågan finns det dock anledning att klargöra att det förhållandet att det i ett stödsystem finns en del som eventuellt utgör en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion som inte är nödvändig för att målet med stödet skall uppfyllas inte ger de nationella domstolarna rätt att förklara stödsystemet i dess helhet oförenligt med fördraget och därför inte heller, på grund av detta enda förhållande, anse de avgifter som finansierar stödet som olagliga, på grund av att de finansierar ett stöd som är oförenligt med fördraget.
17. Följaktligen måste de tre första frågorna besvaras på följande sätt: a) Artikel 30 i fördraget har direkt effekt och ger, senast vid utgången av övergångstiden, upphov till rättigheter för de enskilda som det åligger de nationella domstolarna att skydda. b) De stöd som avses i artiklarna 92 och 93 i fördraget omfattas inte som sådana av tillämpningsområdet för det förbud mot kvantitativa importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan som föreskrivs genom artikel 30, men närmare bestämmelser om stöd som inte är nödvändiga för dess mål eller funktion och som strider mot förbudet i artikel 30 kan på denna grund anses oförenliga med denna bestämmelse. c) Den omständigheten att de närmare bestämmelserna om ett stöd som inte är nödvändiga för dess mål eller funktion är oförenliga med en annan bestämmelse i fördraget än artiklarna 92 och 93 gör inte stödet i dess helhet ogiltigt eller, på denna grund, finansieringssystemet för detta stöd olagligt.
18. Den fjärde frågan går ut på om i händelse av ett nekande svar på de föregående frågorna, det förbud mot skattemässig diskriminering som införs genom artikel 95 i fördraget också berör de särskilda avgifter som belastar både inhemska och importerade varor och vilkas behållning är avsedd för lägre offentliga myndigheter än de statliga.
19. Eftersom artikel 95 i fördraget avser interna skatter eller avgifter, av vilket slag de än är, kan den omständigheten att en skatt eller avgift tas ut av ett annat offentligrättsligt organ än staten, eller för dess räkning, och utgör en särskild avgift eller en avgift som är bestämd till ett särskilt ändamål, inte hindra att den faller inom tillämpningsområdet för artikel 95 i fördraget.
20. Den femte frågan går ut på om det föreligger en diskriminering som är förbjuden enligt artikel 95 om uttaget av ovanstående avgifter på den inhemska varan (i detta fall tapeter) sker på grundval av ett beskattnings-underlag som endast består av priset på papper, betraktad som råvara, medan beskattningsunderlaget för uttaget av avgiften på motsvarande importerade vara härrör från dess totala värde. Med det totala värdet på den importerade varan förstås kostnaden för den färdiga varan såsom den framgår av fakturan (alltså kostnaden för den ursprungliga råvaran plus mervärde) plus kostnaderna för lastning eller skeppning, provision, försäkring, transport, osv. fram till gränsen, även om dessa kostnader inte helt eller delvis ingår i säljarens faktura
21. Vid tillämpningen av artikel 95 i fördraget måste därför hänsyn tas inte endast till storleken på den interna skatt eller avgift som direkt eller indirekt läggs på inhemska och importerade varor, utan i lika hög grad till underlaget och de närmare bestämmelserna om uttag av den berörda skatten eller avgiften.
22. Såsom domstolen har förklarat som rätt, senast genom sin dom av den 17 februari 1976 (mål 45/75, Rewe, Rec. 1976, s. 193) har artikel 95 i fördraget direkt effekt och ger upphov till rättigheter för de enskilda som det åligger de nationella domstolarna att skydda.
23. De kostnader som har förorsakats Italiens regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN — angående de frågor som genom beslut av den 25 juni 1976 förts vidare av Pretore di Milano — följande dom:
1) Artikel 30 i fördraget har direkt effekt och ger, senast vid utgången av övergångstiden, upphov till rättigheter för de enskilda som det åligger de nationella domstolarna att skydda.
2) De stöd som avses i artiklarna 92 och 93 i fördraget omfattas inte som sådana av tillämpningsområdet för det förbud mot kvantitativa importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan som föreskrivs genom artikel 30. Närmare bestämmelser om stöd som inte är nödvändiga för dess mål eller funktion och som strider mot förbudet i artikel 30 kan dock på denna grund anses oförenliga med denna bestämmelse.
3) Den omständigheten att de närmare bestämmelserna om ett stöd som inte är nödvändiga för dess mål eller funktion är oförenliga med en annan bestämmelse i fördraget än artiklarna 92 och 93 gör inte stödet i dess helhet ogiltigt eller, på denna grund, finansieringssystemet för detta stöd olagligt.
4) Eftersom artikel 95 i fördraget avser interna skatter eller avgifter, av vilket slag de än är, kan den omständigheten att en skatt eller avgift tas ut av ett annat offentligrättsligt organ än staten, eller för dess räkning, och utgör en särskild avgift eller en avgift som är bestämd till ett särskilt ändamål inte hindra att den faller inom tillämpningsområdet för artikel 95 i fördraget.
5) Vid tillämpningen av artikel 95 i fördraget måste därför hänsyn tas inte bara till storleken på den interna skatt eller avgift som direkt eller indirekt läggs på inhemska och importerade varor, utan i lika hög grad till underlaget och de närmare bestämmelserna om uttag av den berörda skatten eller avgiften.
6) Det är den nationella domstolen som, inom ramen för sitt eget rättssystem, skall fastställa om en intern skatt eller avgift som är diskriminerande enligt artikel 95 skall anses som oberättigad i sin helhet eller endast i den mån som den importerade varan beskattas högre än den inhemska.
1 Rättegångsspråk: italienska.