Domstolens dom av den 14 juli 1977
I mål 8/77 har Amtsgericht Reutlingen till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i de brottmål som pågår vid den nationella domstolen mot
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden H. Kutscher, avdelningsordförandena A. M. Donner och P. Pescatore samt domarna J. Mertens de Wilmars, M. Sørensen, A. J. Mackenzie Stuart, A. O'Keeffe, G. Bosco och A. Touffait, generaladvokat: G. Reischl, justitiesekreterare: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
Rättegångskostnader
1. Genom beslut av den 13 januari 1977, som inkom till domstolens kansli den 18 januari 1977, har Amtsgericht Reutlingen i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget stallt fyra frågor till domstolen om tolkningen av artiklarna 7 och 48 i EEG-fördraget och artikel 4 i rådets direktiv nr 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer (EGT nr L 257, s. 13, fransk version; svensk specialutgåva, del 05, volym 01).
2. Dessa frågor har uppkommit under brottmålen mot två italienska och en fransk medborgare, som anklagas för brott mot den tyska utlänningslagen (Ausländergesetz) av den 28 april 1965 (Bundesgesetzblatt 1965, del 1, s. 353).
3. Den första, andra och fjärde frågan går i huvudsak ut på om medlemsstaterna, när det gäller personer som skyddas av gemenskapsrätten, fortfarande kan tillämpa sina bestämmelser i den allmänna lagstiftningen angående utlänningars inresa och uppehåll och om de, i vederbörliga fall, kan tillämpa de påföljder som föreskrivs vid överträdelse av dessa bestämmelser.
4. Rätten för medborgarna i medlemsstaterna att resa in till en annan medlemsstats territorium och att uppehålla sig där för de syften som anges i fördraget utgör, vilket den nationella domstolen med rätta har anfört, en rättighet som följer direkt av fördraget eller av bestämmelser som antagits för dess genomförande.
5. Om en medlemsstat säkerställer genomförandet av ovan nämnda direktiv på grundval av sin allmänna lagstiftning avseende utlänningars rättsstatus, så får den naturligtvis inte vidta sådana administrativa eller rättsliga åtgärder som skulle medföra att de rättigheter som tillkommer medborgare från andra medlemsstater i kraft av gemenskapsrätten inte skulle kunna utövas fullt ut.
6. Det är följaktligen uteslutet att ålägga påföljder eller att vidta tvångsåtgärder i de fall då en person som skyddas av bestämmelserna i gemenskapsrätten inte rättar sig efter nationella bestämmelser som föreskriver att en sådan person skall inneha ett vanligt uppehållstillstånd i stället för ett sådant dokument som anges i direktiv nr 68/360/EEG, eftersom de nationella myndigheterna inte har rätt att vidta sanktionsåtgärder vid åsidosättande av en bestämmelse som är oförenlig med gemenskapsrätten. Däremot utesluter inte gemenskapsrätten att adekvata tvångsåtgärder tillämpas när en sådan person underlåter att uppfylla nationella bestämmelser som antagits i överensstämmelse med direktiv nr 68/360/EEG.
7. Samma överväganden gäller för frågan om upprepat åsidosättande av de bestämmelser som en medlemsstat har antagit för att genomföra direktiv nr 68/360/EEG eventuellt kan rättfärdiga en skärpning av tillämpliga påföljder.
8. Svaren på frågorna blir alltså följande. Utfärdandet av det särskilda uppehållsdokument som föreskrivs i artikel 4 i rådets direktiv nr 68/360/EEG har endast förklarande verkan. I förhållande till utlänningar som ges rättigheter enligt artikel 48 i EEG-fördraget eller enligt motsvarande bestämmelser kan det dokumentet inte likställas med ett sådant uppehållstillstånd som i allmänhet föreskrivs för utlänningar och vid vars utfärdande de nationella myndigheterna har ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning.
9. Den tredje frågan går ut på om det strider mot diskrimineringsförbudet i artikel 7 i EEG-fördraget eller i övrigt mot detta fördrags innehåll och syfte - artikel 5 i EEG-fördraget - att en utlänning, som enligt artikel 48 i EEG-fördraget eller bestämmelser som antagits för dess genomförande, har rätt eller ursprungligen hade rätt att resa in till och att uppehålla sig i Förbundsrepubliken Tyskland för de syften som anges i dessa bestämmelser, och vars obligatoriska nationella pass eller motsvarande dokument, som krävs enligt artikel 3 i Ausländergesetz och enligt artikel 10 i den tyska lagen avseende inresa och uppehåll för medborgare från EEG: s medlemsstater, har blivit ogiltigt, kan enligt artikel 47.1 första eller andra stycket i tyska Ausländergesetz vid överträdelse på denna lags tillämpningsområde dömas till fängelse på upp till ett år eller till högst 360 dagsböter, medan en tysk medborgare vars obligatoriska identitetskort som krävs enligt motsvarande förbunds- eller delstatslag angående identitetskort har blivit ogiltigt endast kan dömas till böter för överträdelse (artikel 47 i Gesetz über Ordnungswidrigkeiten (lag angående mindre förseelser) - som i regel inte leder till åtal), vilka uppgår till högst 500 DEM vid oaktsamhet och vid uppsåt till 1000 DEM.
10. Denna fråga rör särskilt det förhållandet att en person, som enligt gemenskapsrätten har rätt att uppehålla sig på det nationella territoriet, underlåter att skaffa sig en giltig identitetshandling.
11. I artikel 7 första stycket i EEG-fördraget föreskrivs att inom detta fördrags tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördraget, skall all diskriminering på grand av nationalitet vara förbjuden.
12. Det finns följaktligen inget att invända mot att dessa personer omfattas av andra bestämmelser av straffrättslig karaktär än de som gäller för ett lands egna medborgare som bryter mot en eventuell förpliktelse, i lag eller annan författning, att skaffa sig vissa identitetshandlingar.
13. Svaret på frågan blir alltså följande. Det ankommer på de nationella myndigheterna i varje medlemsstat att när så är lämpligt tillämpa påföljder när en person, som omfattas av de ifrågavarande bestämmelserna i gemenskapsrätten, underlåter att förse sig med en av de identitetshandlingar som avses i artikel 3.1 i direktiv nr 68/360/EEG. De påföljder som tillämpas måste dock stå i proportion till överträdelsens art.
14. De kostnader som har förorsakats Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid Amtsgericht Reutlingen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN - angående de frågor som genom beslut av den 13 januari 1977 förts vidare av Amtsgericht Reutlingen - följande dom:
1) Utfärdandet av det särskilda uppehållsdokument som föreskrivs i artikel 4 i rådets direktiv nr 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer har endast förklarande verkan. I förhållande till utlänningar som ges rättigheter enligt artikel 48 i EEG-fördraget eller enligt motsvarande bestämmelser kan det dokumentet inte likställas med ett sådant uppehållstillstånd som i allmänhet föreskrivs för utlänningar och vid vars utfärdande de nationella myndigheterna har ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning.
2) En medlemsstat får inte kräva av en person som skyddas av gemenskapsrätten att denne skall inneha ett vanligt uppehållstillstånd i stället för ett sådant uppehållsdokument som anges i artikel 4.2 i direktiv nr 68/360/EEG och i bilagan till det direktivet. Den får inte heller ålägga påföljder för avsaknad av ett sådant tillstånd.
3) En tidigare fällande dom som vunnit rättskraft och som grundats på nationella bestämmelser som inte överensstämmer med kraven i gemenskapsrätten, kan inte rättfärdiga en skärpning av de påföljder som är tillämpliga vid överträdelse av de bestämmelser som en medlemsstat har antagit för att säkerställa tillämpningen av direktiv nr 68/360/EEG inom sitt territorium.
4) Det ankommer på de nationella myndigheterna i varje medlemsstat att när så är lämpligt tillämpa påföljder när en person, som omfattas av de ifrågavarande bestämmelserna i gemenskapsrätten, underlåter att förse sig med en av de identitetshandlingar som avses i artikel 3.1 i direktiv nr 68/360/EEG. De påföljder som tillämpas måste dock stå i proportion till överträdelsens art.
1 Rättegångsspråk: tyska.