Domstolens dom av den 10 oktober 1978
I mål 148/77 har Finanzgericht (skattedomstolen) i Hamburg till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden H. Kutscher, avdelningsordförandena J. Mertens de Wilmars och A. J. Mackenzie Stuart samt domarna A. M. Donner, P. Pescatore, M. Sørensen, A. O'Keeffe, G. Bosco och A. Touffait, generaladvokat: F. Capotorti, justitiesekreterare: A. Van Houtte,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
Första frågan (tillämpning av fördragets bestämmelser om skatter och avgifter på de franska utomeuropeiska departementen)
Andra och tredje frågan (behandlingen av spritvaror från gemenskapen med hänsyn till artiklarna 37, 92-94 och 95 i fördraget)
Fjärde och femte frågan (system för beskattning av spritvaror från tredje land)
Rättegångskostnader
1. Genom beslut av den 24 oktober 1977, som inkom till domstolen den 7 december 1977, har Finanzgericht i Hamburg i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt fem frågor om tolkningen av artiklarna 9, 37, 92-94, 95 och 227.2 i EEG-fördraget angående det beskattningssystem som tillämpas på vissa importerade spritvaror.
2. Det framgår av handlingarna att sökanden i målet vid den nationella domstolen under 1974 saluförde spritvaror av olika ursprung, antingen i obearbetat skick eller i form av blandningar som utöver inhemskt framställd sprit innehöll varor från Guadeloupe, Surinam, Jamaica och Indonesien.
3. En tvist har uppstått mellan sökanden och skatteförvaltningen om vilken skattesats som skall tillämpas på dessa olika spritvaror. Skatteförvaltningen pålade dessa den ordinarie skattesatsen medan svaranden yrkade att den lägsta skattesatsen skulle tillämpas på importerade spritvaror. Sistnämnda skattesats förbehålls genom den tyska lagstiftningen — enligt 79 § andra stycket i Branntweinmonopolgesetz — vissa slag av varor, särskilt fraktbrännvin, och vissa kategorier av spritfabriker, som t.ex. Abfindungsbrennereien (icke tullplomberade spritfabriker), Verschlußkleinbrennereien (små tullplomberade spritfabriker) och Obstgemeinschaftsbrennereien (kooperativa fraktbrännvinsfabriker).
4. Sökanden i målet vid den nationella domstolen, som hävdat att samma skattemässiga förmåner skall gälla för de spritvaror som denne importerar, väckte talan vid Finanzgericht i Hamburg som för att lösa tvisten har ställt följande frågor:
3). Kan en reduktion av skattepålagan till förmån för en del av den inhemska produktionen betraktas som ett statligt stöd, som omfattas av bestämmelserna i artiklarna 92-94 i EEG-fördraget och, om så är fallet, utifrån vilka kriterier skall de statliga stöden som avses i artikel 92 i EEG-fördraget särskiljas från skattelättnader, vilkas förenlighet med fördraget skall bedömas med hänsyn till bestämmelserna om skatter och avgifter i artikel 95 och eventuellt också till bestämmelserna om statliga handelsmonopol i artikel 37?
4). Om den skatt eller avgift som läggs på varor från medlemsstaterna, och eventuellt också på varor från de territorier som nämns i artikel 227.2 i EEG-fördraget, vid import inte får överstiga den lägsta skatten eller avgiften som lagts på samma, liknande eller utbytbara inhemska varor, skall då termen avgift med motsvarande verkan.som en tull, som används i artikel 9 i EEG-fördraget, tolkas så att den också inbegriper konsumtionsskatter, när det vid import av varor från tredje land tas ut konsumtionsskatter som är högre än de skatter som läggs på import av samma, liknande eller utbytbara varor från medlemsstaterna eller från de territorier som nämns i artikel 227.2 i EEG-fördraget?
5). Om svaret på den fråga som ställts under punkt 4 blir jakande, skall då bestämmelserna i artikel 9 i EEG-fördraget i förening med bestämmelserna i förordning nr 950/68 och i artikel 189 i EEG-fördraget tolkas så att medlemsstaterna efter den 1 juli 1968 inte längre har rätt att införa avgifter med motsvarande verkan som en tull, vilka innebär att varor som importeras från tredje land påförs en högre skatt eller avgift än samma, liknande eller utbytbara varor från medlemsstaterna eller från de territorier som nämns i artikel 227.2 i EEG-fördraget?
5. Eftersom en del av de ifrågavarande spritvarorna importerats från Guadeloupe, som är ett franskt utomeuropeiskt departement, har Finanzgericht ställt frågan om bestämmelserna om skatter och avgifter i fördraget, särskilt förbudet mot diskriminering i artikel 95, skall gälla för dessa varor.
6. Det framgår av handlingarna att sökanden i målet vid den nationella domstolen som grund för sina anspråk i första hand har åberopat förbudet mot diskriminering i artikel 95, som sökanden anser gälla för de utomeuropeiska departementen.
7. Enligt artikel 227.1 skall fördraget gälla för Franska republiken i sin helhet.
8. Det framgår av gemenskapens lagstiftningspraxis att rådet, bortsett från några enstaka bestämmelser, inte har utnyttjat den möjlighet som ges i artikel 227.2 andra stycket.
9. Det framgår av artikel 227.1 att de utomeuropeiska departementens status i gemenskapen främst har bestämts genom en hänvisning till den franska konstitutionen, enligt vilken de utomeuropeiska departementen utgör en integrerad del av Frankrike, vilket den franska regeringen också hävdar.
10. För detta ändamål preciseras i artikel 227 vilka kapitel och artiklar som skall gälla från och med att fördraget träder i kraft, samtidigt som det fastställs en tidsfrist på två år under vilken rådet kan fastställa särskilda tillämpningsvillkor för andra grupper av bestämmelser.
11. Svaret på den första frågan blir alltså att artikel 227.2 i EEG-fördraget, tolkad mot bakgrund av punkt 1 i samma artikel, skall förstås så att den innebär att bestämmelserna om skatter och avgifter i fördraget, särskilt förbudet mot diskriminering i artikel 95, skall gälla för varor som kommer från de franska utomeuropeiska departementen.
12. Den andra och tredje frågan går ut på att Finanzgericht samtidigt vill få riktlinjer för tolkningen av artikel 37 om statliga handelsmonopol, artiklarna 92-94 om stödprogram och artikel 95 om icke-diskriminerande tillämpning av interna skatter eller avgifter, för att kunna bedöma om den nationella lagstiftningen angående vissa spritsorter eller vissa producentkategorier är förenlig med fördraget och från denna bedömning kunna dra slutsatser angående den skattemässiga behandlingen av spritvaror som importeras från gemenskapen.
13. Det framgår av en jämförande studie som kommissionen lagt fram på begäran av domstolen, att det i flera medlemsstater finns system för förmånsbehandling, om än i rätt skiftande former, som kan jämföras med systemen i 79 § i Branntweinmonopolgesetz.
14. Den fråga som ställts av den nationella domstolen bör också företrädesvis prövas utifrån artikel 95, snarare än utifrån bestämmelserna om stöd i artiklarna 92-94, eftersom dessa senare bestämmelser också utgår från samma grundtanke som artikel 95, nämligen avskaffandet av statliga interventioner – inbegripet skattelättnader – som kan innebära att de normala villkoren för handelsutbytet mellan medlemsstaterna snedvrids.
15. Sett utifrån artikel 95 är syftet med de frågor som ställts av Finanzgericht huvudsakligen att bringa klarhet i om och eventuellt under vilka förutsättningar importerade spritvaror får åtnjuta förmåner som genom en nationell skattelagstiftning förbehålls vissa slag av varor eller vissa producentkategorier.
16. På sitt nuvarande utvecklingsstadium och i brist på enhetliga och samordnade relevanta bestämmelser förbjuder gemenskapsrätten inte att medlemsstaterna beviljar skattemässiga förmåner i form av skattebefrielse eller nedsättning av avgifter för vissa spritsorter eller vissa producentkategorier.
17. Enligt kraven i artikel 95 skall sådana system för förmånsbehandling emellertid utvidgas till att utan diskriminering även omfatta spritvaror från andra medlemsstater.
18. I detta sammanhang kan det uppstå besvärliga jämförelseproblem, med hänsyn till vilka kriterier de olika nationella lagstiftningarna har knutit beviljandet av de ifrågavarande skattemässiga förmånerna, som t.ex. råvarors beskaffenhet, anläggningars tekniska utrustning, destillationsmetoder, avgiftsformer och metoder för skattekontroll.
19. Med hänsyn till dessa jämförelseproblem bör det understrykas att artikel 95 första stycket avser såväl direkt som indirekt diskriminering och att tillämpningen av den bestämmelsen inte grundar sig på det strikta kravet på att varorna skall vara identiska utan på att de skall vara av liknande beskaffenhet.
20. Svaret på den andra och tredje frågan blir alltså att, när en nationell skattelagstiftning genom skattebefrielse eller beviljande av reducerade skattesatser gynnar vissa producentkategorier eller framställningen av vissa spritsorter skall dessa förmåner – även om de endast gagnar en begränsad del av av den inhemska produktionen eller beviljas av särskilda sociala skäl – utökas till att omfatta även spritvaror som importeras från gemenskapen som uppfyller samma villkor, med hänsyn till de kriterier som ligger till grund för artikel 95 första och andra styckena.
21. Den fjärde och femte frågan rör beskattningen av spritvaror från tredje land.
22. I detta hänseende bör det å ena sidan uppmärksammas att syftet med artikel 9 i fördraget endast är att förbjuda avgifter med motsvarande verkan som en tull i handelsutbytet mellan medlemsstaterna, varför den bestämmelsen inte rör importen av varor från tredje land, å andra sidan att en och samma skattepålaga inte samtidigt kan betecknas som en intern skatt eller avgift och en avgift med motsvarande verkan som en tull, om inte särskilda förhållanden råder (dom av den 18 juni 1975, mål 94/74, IGAV, Rec, s. 699 och dom av den 22 mars 1977, mål 78/76, Steinike, Rec, s. 595).
23. Fördraget självt innehåller beträffande handelsutbytet med tredje land ingen regel om interna skatter eller avgifter som motsvarar regeln i artikel 95, som endast gäller för varor från medlemsstaterna.
24. Svaret på den fjärde och femte frågan blir alltså att fördraget inte innehåller någon bestämmelse som förbjuder diskriminering vid uppbörd av interna skatter eller avgifter på varor som importeras från tredje land, dock utan att detta påverkar eventuella gällande bestämmelser i konventioner mellan gemenskapen och ursprungslandet för en bestämd vara.
25. De kostnader som har förorsakats Tysklands regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN – angående de frågor som genom beslut av den 24 oktober 1977 förts vidare av Finanzgericht i Hamburg – följande dom:
1) Artikel 227.2 i EEG-fördraget, tolkad mot bakgrund av punkt 1 i samma artikel, skall förstås så att den innebär att bestämmelserna om skatter och avgifter i fördraget, särskilt förbudet mot diskriminering i artikel 95, skall gälla för varor som kommer från de franska utomeuropeiska departementen.
2) När en nationell skattelagstiftning genom skattebefrielse eller beviljande av reducerade skattesatser gynnar vissa producentkategorier eller framställningen av vissa spritsorter skall dessa förmåner – även om de endast gagnar en begränsad del av den inhemska produktionen eller beviljas av särskilda sociala skäl – utökas till att omfatta även spritvaror som importeras från gemenskapen som uppfyller samma villkor, med hänsyn till de kriterier som ligger till grund för artikel 95 första och andra styckena i EEG-fördraget.
3) EEG-fördraget innehåller inte någon bestämmelse som förbjuder eventuell diskriminering vid uppbörd av interna skatter eller avgifter på varor som importeras från tredje land, dock utan att detta får påverka eventuellt gällande bestämmelser i konventioner mellan gemenskapen och ursprungslandet för en bestämd vara.
1 Rättegångsspråk: tyska.