Förslag till avgörande av generaladvokat Georges Cosmas föredraget den 15 juli 1997

1 Originalspråk: grekiska.

2 Dom i mål T-13/89, ICI mot kommissionen (REG 1992, s. II-1021).

3 IV/31.149 — Polypropen (EGT L 230, s. 1 [beslutet är inte tillgängligt på svenska]).

4 Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT L 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8).

5 örenade målen T-79/89, T-84/89, T-85/89, T-86/89, T-89/89, T-91/89, T-92/89, T-94/89, T-96/89, T-98/89, T-102/89 och T-104/89 (REG 1992, s. II-315).

6 Dom av den 15 juni 1994 i mål C-137/92 P, kommissionen mot BASF m.fl. (REG 1994, s. I-2555).

7 Se punkterna 10—15 i mitt denna dag föredragna förslag till avgörande i mål C-199/92 P.

8 Se ovan fotnot 4.

9 Enligt ICI:s uppfattning var motsvarande bevis som klagandena åberopade i PVC-målen (se ovan fotnot 4) och i målen om polyeten med låg densitet (dom av den 6 april 1995 i de förenade målen T-80/89, T-81/89, T-83/89, T-87/89, T-88/89, T-90/89, T-93/89, T-95/89, T-97/89, T-99/89, T-100/99, T-101/99, T-103/99, T-105/89, T-107/89 och T-112/89, BASF m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II-729) entydigt av mindre styrka än de som förebragts i detta mål, men förstainstansrätten tog likväl hänsyn till dem och anmodade kommissionen att lägga fram de relevanta handlingarna för att rätten skulle kunna pröva om det fanns någon grund för klagandenas påstående. ICI anser vidare att förstainstansrätten redan har gett upp den ståndpunkt som den intog i föreliggande mål. En ändring i rättens praxis har kunnat konstateras i Sodamålen, förstainstansrättens domar av den 29 juni 1995 i mål T-32/91, Solvay mot kommissionen (REG 1995, s. II-1825), i mål T-36/91, ICI mot kommissionen (REG 1995, s. II-1847), och i mål T-37/91, ICI mot kommissionen (REG 1995, s. II-1901), i vilka det enligt ICI fastställdes för det första att klagandena fick åberopa de uttalanden som kommissionens företrädare gjort i PVC-målen som indicier för att göra sannolikt att väsentliga formföreskrifter åsidosatts när det överklagade beslutet antogs och för det andra att kommissionen med dessa uttalanden medgett att den vid antagandet av sina beslut fram till och med slutet av år 1991 inte iakttagit tvingande bestämmelser för förfarandet. ICI har tillagt att förstainstansrätten i dom av den 14 juli 1994 i mål T-77/92, Parker mot kommissionen (REG 1994, s. II-549), uppmanade kommissionen att vid den muntliga förhandlingen lägga fram ett bestyrkt original av det överklagade beslutet.

10 Se ovan fotnot 8.

11 Förstainstansrättens dom av den 27 april 1995 i mål T-442/93, AAC m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. II-1329).

12 Se fotnot 8. ICI har betonat likheten mellan dessa mål och föreliggande mål och anser att motiveringen i de målen borde na tillämpats vid avgörande av deras överklagande I Soda-målen fastslog förstainstansrätten enligt ICI följande. Den fann att klaganden på ett så tidigt stadium som möjligt hade åberopat den nya grunden att det fanns anledning att anta att det förelåg formella brister. Rätten ansåg vidare att klaganden inte hade kunnat känna till att artikel 12 i kommissionens arbetsordning åsidosatts förrän kommissionens företrädare uttalat sig under den muntliga förhandlingen i PVC-målen och att klagandena var berättigade att åberopa grunderna först när domen i PVC-målen meddelats.

13 ICI har hänvisat till förstainstansrättens beslut i PVC- och Soda-målen (ovan fotnot 8) och till domstolens dom av den 20 mars 1959 i mål 18/57, Nold mot EKSG:s höga myndighet (REG 1959, s. 89) och av den 7 maj 1991 i mål C-291/89, Interhotel mot kommissionen (REG 1991, s. I-2257) samt i mål C-304/89, Oliveira mot kommissionen (REG 1991, s. I-2283).

14 Kommissionen har påpekat att de uttalanden som dess företrädare gjorde under den muntliga förhandlingen vid förstainstansrätten i PVC-målen, även om de slutligen skulle anses som tillräckliga bevis för avgörandet i föreliggande fall, dock med rätta inte tilläts som bevisning, eftersom de åberopats för sent. De åberopades framför allt inte vid sammanträdet den 20 november 1991 och inte heller som ICI påstår den 10 december 1991. Även om sistnämnda tidpunkt skulle godtas har kommissionen för det andra hävdat att den inlaga där återupptagande av det muntliga förfarandet yrkades ingavs för sent, närpligen först i början av mars 1992.

15 Kommissionen har till stöd för sitt påstående också hänvisat till domstolens domar av den 27 oktober 1994 i mål T-34/92, Fiatagri och New Holland Ford mot kommissionen (REG 1994, s. II-905), och mål T-35/92, Deere mot kommissionen (REG 1994, s. II-957).

16 Det saknar betydelse att förstainstansrätten med rätta konstaterat att eventuella brister, om de förelåg, inte kunde föranleda att polypropenbeslutet blev en nullitet (se beträffande denna fråga den utredning om förstainstansrättens dom i PVC-målen som jag gjort i punkt 20 och följande i mitt förslag till avgörande i målet Hüls mot kommissionen ). Det som ICI vid förstainstansrätten åberopade som en avgörande omständighet var inte sannolikheten för att det överklagade beslutet var en nullitet, utan möjliga brister i förfarandet, nämligen att beslutet inte bestyrkts, att dess innehåll ändrats i efterhand och att språkreglerna åsidosatts. För gemenskapsdomstolen är det med andra ord inte av betydelse hur parterna rättsligt hade klassificerat omständigheterna, utan det avgörande är de faktiskt åberopade omständigheterna. Detta gäller framför allt när dessa omständigheter, om de bevisas, visserligen inte gör beslutet till en nullitet men likväl visar att någon väsentlig formföreskrift åsidosatts när beslutet antogs.

17 Det bör väl påpekas att denna ICI:s grund får åberopas vid ett överklagande. Visserligen är förstainstansrätten ensam behörig att bedöma de faktiska omständigheterna men den får inte underlåta att pröva några omständigheter som en part i vederbörlig ordning har åberopat.