Förslag till avgörande av generaladvokat

1. Det föreliggande målet har underställts domstolen av Tariefcommissie te Amsterdam, och rör frågan om en av kommissionen utfärdad tulltaxeförordning fortfarande gäller, sedan den förordning på grundval av vilken den utfärdats har upphävts. Till detta kommer ytterligare en fråga som gäller gränserna för kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning vid utfärdandet av tulltaxeförordningar.

Bakgrunden till målet

2. Bolaget Peil Nederland BV importerade den 8 december 1988 och den 12 februari 1989 från Argentina fyra partier återstoder från utvinningen av majsgroddolja. Bolaget Gebroeders Van Es Douane Agenten BV (nedan kallat Van Es) ombesörjde importformaliteterna i samband med importen.

3. De fyra varupartierna klarerades enligt tullnummer 23069091 i Kombinerade nomenklaturen som infördes genom rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987. Vid tidpunkten för importen skulle det för varor under detta nummer varken betalas importtull eller jordbruksavgifter.

4. Tull-och accismyndigheten i Rotterdam (Inspecteur der invoerrechten en accijnzen) företog en kontrollundersökning av de fyra varupartierna och konstaterade att det var fråga om återstoder av majs från utvinning av olja, vilka inte innehöll beståndsdelar som inte erhållits från majs och som — beräknat i viktprocent av torrsubstansen — hade en oljehalt lägre än 3 procent, en proteinhalt på 11,5 procent eller mer och en stärkelsehalt på över 45 procent. På grund av den konstaterade halten av stärkelse — mellan 46,6 procent och 49,5 procent i de fyra varupartierna — beslutade myndigheten att varorna i stället skulle klassificeras enligt tullnummer 23021090. De krav på innehållet av återstoder från utvinning av majsgroddolja som här tillämpades grundades på kommissionens förordning (EEG) nr 482/74 av den 27 februari 1974.

5. Beslutet överklagades till tull-och accismyndigheten, som avvisade talan. Detta beslut överklagades till Tariefcommissie, som har begärt förhandsavgörande av två frågor rörande förordning nr 482/74.

De centrala gemenskapsrättsliga reglerna i målet

6. Gemensamma tulltaxenomenklaturen (nedan kallad GT-nomenklaturen) infördes genom rådets förordning (EEG) nr 950/68, av den 28 juni 1968 [vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå], och tilllämpades fram till den 1 januari 1988. Kapitel 23 i GT-nomenklaturen avser återstoder från livsmedelsindustrin; beredda fodermedel. Tullnummer 23.04 i detta kapitel lyder enligt följande:

7. Rådet utfärdade den 16 januari 1969 förordning (EEG) nr 97/69 i vilken, för att säkerställa att Gemensamma tulltaxan tillämpades enhedigt i alla medlemsstater, kommissionen gavs rätt att utfärda så kallade tulltaxeförordningar vilka närmare anger innehållet i nummer och undernummer i Gemensamma tulltaxan, utan att ordalydelsen ändras.Den tulltaxeförordning som utgör föremålet för tvisten — förordning nr 482/74 — har utfärdats på grundval av denna förordning. I artikel 1 i förordning nr 482/74 fastslås:

8. Kombinerade nomenklaturen (nedan kallad KN-nomenklaturen) infördes genom rådets förordning som trädde i kraft den 1 januari 1988. Genom denna förordning upphävdes samtidigt förordning nr 950/68 om Gemensamma tulltaxan och förordning nr 97/69 om de åtgärder som är nödvändiga för en enhetlig tillämpning av Gemensamma tulltaxans nomenklatur (jämför med artikel 16 i förordningen). Kapitel 23 i KN-nomenklaturen avser, liksom kapitel 23 i GT-nomenklaturen, Återstoder och avfall från livsmedelsindustrin; beredda fodermedel. Undernummer 23069091 i detta kapitel, enligt vilket de i målet behandlade varupartierna har klarerats, har följande innehåll:

9. I artikel 15.1 i förordning nr 2658/87 fastställs regler för övergången från den gamL till den nya nomenklaturen och den lyder som följer:

10. Kommissionen har utfärdat tre förordningar med hänvisning till artikel 15 i förordning nr 2658/87, nämligen förordning (EEG) nr 646/89 av den 14 mars 1989, förordning (EEG) nr 2723/90 av den 24 september 1990 och förordning (EEG) nr 2080/91 av den 16 juli 1991. Genom dessa förordningar ändras ett antal tulltaxeförordningar som kommissionen utfärdat på grundval av förordning nr 97/69, så att de där förekommande hänvisningarna till de nummer som grundas på GT-nomenklaturen ersattes med hänvisningar till motsvarande nummer grundade på KN-nomenklaturen.

11. Artikel 9.1 a i förordning nr 2658/87 innehåller en rättslig grund för vidtagande av åtgärder rörande klassificering av varor i KN-nomenklaturen, vilken motsvarar den grund som fastställdes för GT-nomenklaturen i den upphävda förordning nr 97/69. Kommissionen har med hänvisning till artikel 9 utfärdat förordning (EEG) nr 439/91 av den 25 februari 1991, genom vilken ett antal av de förordningar som kommissionen utfärdat på grundval av förordning nr 97/69 upphävs.

12. Förordning nr 482/74 om klassificering av varor enligt nummer 23.04 B i Gemensamma tulltaxenomenklaturen omtalas inte i någon av dessa förordningar och har således varken blivit uttryckligen ändrad eller uttryckligen upphävd efter införandet av KN-nomenklaturen.

Gäller förordning nr 482/74 fortfarande?

13. Den första fråga som den hänskjutande domstolen ställt lyder som följer:

14. Besvarandet av denna fråga innebär nämligen ett ställningstagande till tre problem. För det första om förordning nr 482/74 är ogiltig på grund av att dess grundförordning upphävts. För det andra om förordning nr 482/74 är ogiltig på grund av att den inte uttryckligen anpassats till KN-nomenklaturen med avseende på artikel 15 i den nya nomenklaturförordningen. För det tredje om förordning nr 482/74 är ogiltig på grund av att det mot bakgrund av de övriga rättsakter som kommissionen utfärdat strider mot principen om rättssäkerhet att tillämpa den.

15. Vad angår den första problemställningen gör Van Es gällande att en förordning blir ogiltig när dess grundförordning upphävs, om inte förordningen ges en ny rättslig grund, vilket enligt bolaget inte har skett i fråga om förordning nr 482/74. Van Es påpekar att Tariefcommissie i sitt beslut om begäran om förhandsavgörande uttrycker samma uppfattning om rättstillståndet. Kommissionen gör gällande att upphävandet av förordning nr 97/69 inte betyder att de förordningar som utfärdats på grundval av denna automatiskt är ogiltiga, och hänvisar härvid till principen om tempus regit actum.

16. Domstolen har i sin praxis fastslagit den rättsliga grund utifrån vilken man skall besvara den föreliggande frågan. Det framgår av domstolens dom av den 27 mars 1990 i målet Pennacchiotti att det inte enligt gemenskapsrätten finns någon allmän princip om att en rättsakt automatiskt blir ogiltig när dess rättsliga grund upphävs, och när det inte har fastställts några uttryckliga bestämmelser om upprätthållande av rättsakten i fråga. Det är dessutom självklart inte heller så att varje rättsakt gäller till dess att den uttryckligen upphävs. Det följer av domstolens dom i detta mål att vissa villkor skall vara uppfyllda för att en förordning, om dess rättsliga grund har upphävts, fortfarande skall gälla. Domstolen lade i sin dom vikt vid att den tidigare rättsliga grunden ersatts av en ny rättsgrund med samma innehall, att den omtvistade förordningen utfärdats enligt samma förfarande som det som fastställdes i den senare grundförordningen och att det inte kunde konstateras någon motstridighet mellan förordningen och senare gemenskapsrättsliga bestämmelser. Domstolen drog på grundval av detta slutsatsen att den tidigare förordningen skulle tillämpas och att den var den rättsakt som innehöll tillämpningsföreskrifterna för den senare grundbestämmelsen, så länge inga nya föreskrifter hade utfärdats i detta avseende.

17. Van Es anför två grunder för att målet Pennacchiotti på ett avgörande sätt skiljer sig från det föreliggande målet. För det första avsåg målet Pennacchiotti en grundförordning som inte kunde tillämpas, om inte tilllämpningsbestämmelser utfärdades. Om den tidigare tillämpningsförordningen inte längre gällde, skulle ett rättsligt tomrum ha uppstått, vilket skulle ha fått allvarliga konsekvenser för ett stort antal vinproducenter i gemenskapen. I det föreliggande målet rör det sig emellertid uteslutande om att närmare ange innehållet i ett tullnummer. För det andra avsåg målet Pennacchiotti tillämpningsföreskrifter, på grundval av vilka gemenskapens medborgare tillerkändes betydande rättigheter. I det föreliggande målet är det däremot fråga om att gemenskapens medborgare åläggs betydande utgifter. Van Es gör således gällande att domstolens godkännande av att tillämpningsföreskrifterna i fråga fortsättningsvis gäller — förutom under de omständigheter som domstolen uttryckligen avsett — under förutsättning av de omständigheter som bolaget hade framfört.

18. Detta är knappast riktigt. Man bör utgå ifrån att domstolen i domen i målet Pennacchiotti slog fast en allmän princip om att förordningar, om rättsgrunden har upphävts, fortfarande gäller när en ny rättsakt har utfärdats som ersätter den upphävda grundrättsakten, och som innehåller en mot den upphävda grundbestämmelsen svarande grundbestämmelse, och när det i övrigt på grundval av en helhetsbedömning av de nya reglerna kan tas som utgångspunkt att de tidigare förordningarna också skall stödja eller närmare ange de nya reglerna på samma sätt som de stödde eller närmare angav de upphävda reglerna.

19. Det har i målet inte framförts andra argument som talar mot ett upprätthållande av det rättstillstånd som följer av domstolens dom i målet Pennacchiotti. Man kan utgå ifrån att detta rättstillstånd leder till resultat som — även om frågan lösts på olika sätt i medlemsstaterna — motsvarar dem som följer av rättstillstånden i de flesta medlemsstater.

20. Det är vidare utan tvekan så att det beskrivna rättstillståndet är det som rådet lade till grund när det utfärdade den nya nomenklaturförordningen. Gemenskapens lagstiftare kan inte ha eftersträvat ett bortfall av det stora antal tulltaxeförordningar som utfärdats med förordning nr 97/69 som grund. Lagstiftaren bör ha utgått ifrån att dessa principer fortfarande skall gälla också utan uttryckliga bestämmelser härom. Detta bestyrks av det förhållandet att kommissionen senare utfärdat rättsakter som på grundval av artikel 15 i den nya nomenklaturförordningen innebär tekniska anpassningar till KN-nomenklaturen av de tidigare tulltaxeförordningarna.

21. Kommissionen uppfattar bestämmelsen i artikel 15, om att de nya KN-koderna och varubeskrivningarna träder i stället för de tidigare GT-koderna och varubeskrivningarna, som en uttrycklig bekräftelse av att rådet hade beslutat att upprätthålla de tidigare tulltaxeförordningarna. Denna uppfattning är dock knappast riktig. Det står nämligen fast att artikel 15 inte enbart avser tulltaxeförordningar, och att bestämmelsen — även om man skulle utgå ifrån att de tidigare tulltaxeförordningarna blir ogiltiga vid utfärdandet av den nya tulltaxeförordningen — skulle ha ett omfattande tillämpningsområde, nämligen de talrika förordningar, särskilt på jordbruksområdet, som hänvisar till den nu upphävda GT-nomenklaturen om vars fortsatta giltighet det inte råder något tvivel, eftersom den nya nomenklaturförordningen inte upphäver deras rättsliga grund.

22. Även om den mest ändamålsenliga utformningen av gemenskapens lagstiftning i situationer som den föreliggande bör anses vara att det genom en uttrycklig bestämmelse görs klart om tidigare rättsakter skall fortsätta att vara gällande, måste man mot bakgrund av det anförda utgå ifrån att tidigare rättsakter fortfarande kan gälla också utan någon uttrycklig bestämmelse härom.

23. Det skall härefter tas ställning till om betingelserna för att tidigare förordningar fortfarande skall gälla är uppfyllda i fråga om förordning nr 482/74.

24. Det kan konstateras att de omständigheter som domstolen har lagt vikt vid i målet Pennacchiotti också föreligger i detta mål. Artikel 9.1 a i den nya nomenklaturförordningen utgör grunden för utfärdande av förordningar beträffande klassificering av varor i KN-nomenklaturen och har därmed väsentligen samma innehåll som artikel 3.1 i förordning nr 97/69, som utgjorde grunden för förordning nr 482/74. Förordning nr 482/74 har utfärdats enligt samma förfarande (jämför artikel 3.2 i förordning nr 97/69), som den som har fastställts i artikel 10 i den nya nomenklaturförordningen, till vilken artikel 9 hänvisar. Till sist kan det konstateras att det inte finns några motsättningar mellan bestämmelserna i förordning nr 482/74 och de senare gemenskapsrättsliga bestämmelserna.

25. Det är i det föreliggande sammanhanget inte tillräckligt att de relevanta grundbestämmelserna i grund och botten har samma innehåll. Det bör som en logisk följd av den principiella uppfattningen, som domstolen har givit uttryck för i domen i målet Pennacchiotti, vara ett villkor för att tulltaxeförordningar fortfarande skall gälla, att också de relevanta tullnumren i grund och botten har samma innehåll.

26. Van Es gör gällande att det finns en väsentlig skillnad mellan det tidigare GT-tullnumret och det nuvarande KN-tullnumret, nämligen på det sättet att den nya versionen är mer uttömmande. Van Es har vidare påpekat att KN-nomenklaturen generellt sett är mer detaljerad och innehåller fler nummer och undernummer än GT-nomenklaturen.

27. De två tullnumren bör i grunden anses ha samma innehåll. Nummer 23.04 B i GT-nomenklaturen och undernummer 23069091 i KN-nomenklaturen återfinns bägge i kapitel 23 i de respektive nomenklaturerna, och dessa kapitel har identiska titlar. Båda numren hör under tullnummer som omfattar oljekakor och andra återstoder från utvinning av vegetabiliska oljor; det är endast fråga om att varubeskrivningen i tullnummer 2306 innehåller ytterligare preciseringar. Bägge numren angår andra varor än oljekakor och andra återstoder från utvinning av olivolja; den enda skillnaden är att det i undernummer 23069091 har tillkommit ytterligare en underavdelning genom att ett särskilt undernummer fastställs för sådana andra varor av majsgroddar. De anförda skillnaderna är enligt min mening inte betydelsefulla. Det är inte svårt att konstatera att nummer 23.04 B i GT-nomenklaturen har ersatts av undernummer 23069091 i KN-nomenklaturen, i den mån det rör sig om återstoder av utvinning av majsgroddolja.

28. I förordning nr 482/74 hänvisas till nummer 23.04 B i GT-nomenklaturen, och en fortsatt tillämpning av förordningen efter införandet av KN-nomenklaturen förutsätter därför att denna hänvisning uttryckligen eller underförstått ersätts med en hänvisning till undernummer 23069091 i KN-nomenklaturen. Det har, som nämnts, inte skett någon uttrycklig anpassning av förordning nr 482/74 i förhållande till artikel 15 i den nya nomenklaturförordningen. Det bör därför övervägas ora villkoren för att en förordning fortfarande skall gälla kan anses uppfyllda, när det är nödvändigt att underförstått anpassa ordalydelsen till de nya reglerna.

29. Van Es gör gällande att frånvaron av uttrycklig anpassning av förordning nr 482/74 till KN-nomenklaturen betyder att förordningen har mist sitt föremål och har blivit utan betydelse, eftersom det i KN-nomenklaturen inte finns något tullnummer med den i förordningen angivna koden. Van Es avvisar tanken att tulltaxeförordningen skulle kunna anses ha blivit underförstått anpassad till den nya KN-nomenklaturen genom att göra gällande att ett rättstillstånd, i enlighet med vilket förordningar kan tillämpas, även om de inte uttryckligen anpassas till den nya KN-nomenklaturen, strider mot rättssäkerhetsprincipen och principen om god lagstiftningssed.

30. Det är möjligt att det skulle ge upphov till ett rättssäkerhetsproblem, om det vore så att gemenskapens medborgare var hänvisade till att själva ta reda på om hänvisningar i gemenskapens rättsakter till GT-koder skulle anses ha ersatts med hänvisningar till motsvarande KN-koder. Men den underförstådda anpassning som det i detta sammanhang är nödvändigt att göra är endast underförstådd om det inte har skett en uttrycklig ändring av förordning nr 482/74, men inte om gemenskapslagstiftaren inte har tagit ställning till frågan.

31. Van Es gör gällande att det i artikel 15.1 andra stycket fastställs en skyldighet för kommissionen att anpassa gemenskapens rättsakter till KN-nomenklaturen, och att det därför av denna bestämmelse framgår att tidigare tulltaxeförordningar endast är gällande, om de uttryckligen anpassas till KN-nomenklaturen och ges en ny rättslig grund.

32. Van Es bör få rätt i att kommissionen i artikel 15 åläggs att göra en teknisk anpassning av de av gemenskapens rättsakter som har bevarat sin konkreta betydelse vid övergången till KN-nomenklaturen, och för vilka det inte är nödvändigt att företa innehållsmässiga ändringar. Det kan dock inte avses att bestämmelsen kan tolkas så, att en avsaknad av teknisk anpassning innebär att de berörda förordningarna skall anses ogiltiga. En sådan tolkning skulle nämligen frånta artikel 15.1 första stycket allt faktiskt innehåll.

33. Det kan mot bakgrund av det anförda sammanfattas att villkoren för att förordning nr 482/74 fortfarande skall gälla under den nya nomenklaturförordningen skall anses uppfyllda.

34. I sin dom i målet Pennacchiotti angav domstolen, som redan nämnts, att den omtvistade tillämpningsförordningen var tillämplig till dess att nya föreskrifter utfärdats till följd av grundbestämmelsen i fråga. Det kan inte uteslutas att förordning nr 482/74, som Van Es hävdar, har ersatts av kommissionens förordning (EEG) nr 315/91 av den 7 februari 1991 som är utfärdad på grundval av artikel 9 i den förordning i vilken en ny nomenklatur införs och som ändrar denna förordning genom att kapitel 23 tillförs en kompletterande bestämmelse rörande undernummer 23069091. Bestämmelsen har följande ordalydelse:

35. Ett avgörande av denna tolkningsfråga är emellertid inte nödvändigt för ett ställningstagande i det föreliggande målet. De faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen utspann sig nämligen före utfärdandet av förordning nr 315/91. Förordningen kan därför redan på grund av detta inte ha avgörande betydelse för målet.

36. Sludigen skall det tas ställning till det argument som Van Es framfört som går ut på att de rättsakter som utfärdats av rådet och kommissionen i samband med övergången till den nya nomenklaturen under alla omständigheter har givit anledning till en sådan rättsosäkerhet, avseende om förordning nr 482/74 fortfarande gäller, att förordningen på grund av detta inte kunnat tillämpas efter den 1 januari 1988.

37. Denna uppfattning är inte helt utan fog.

38. I det femte övervägandet i förordning nr 646/89, genom vilken man anpassar ett antal tulltaxeförordningar som utfärdats på grundval av GT-nomenklaturen till KN-nomenklaturen, anförs följande:

39. Då kommissionen således uttryckligen anför att den strävat efter att ändra koderna i de tulltaxeförordningar som vid övergången till KN-nomenklaturen har bevarat en konkret betydelse och vad gäller de två sistnämnda förordningarna har för avsikt att komplettera de nödvändiga ändringarna, kan detta ge en anledning att betvivla om den uteblivna ändringen av GT-koden i förordning nr 482/74 betyder att förordningen har mist sin betydelse.

40. Man kan knappast säga att det inte längre råder något tvivel, enbart på grund av att förordning nr 482/74 inte nämns i förordning nr 439/91 genom vilken man upphävde ett antal tidigare tulltaxeförordningar och som i det tredje övervägande anger att det är fråga om ett formellt upphävande av de förordningar som vid övergången till KN-nomenklaturen har mist sin betydelse.

41. Det nämnda tvivlet har inte minskat genom utfärdandet av förordning nr 315/91 i vilken, som Van Es påpekat, förordning nr 482/74 inte omnämns trots att de två förordningarna berör samma tullnummer och delvis har samma syfte. Detta kan ge intrycket att kommissionen själv uppfattar förordning nr 482/74 som ogiltig.

42. Det av kommissionen halvårsvis utgivna registret över gällande EG-rättsliga bestämmelser — i vilken förordning nr 482/74 alltid har förekommit — hjälper enskilda och företag inom gemenskapen med att lösa eventuella tveksamma frågor av den här behandlade typen. Det är dock självklart att förekomsten av registret inte fritar gemenskapens lagstiftare från att vid utformningen av sina rättsakter säkerställa ett klart rättstillstånd.

43. Det finns dock inte någon anledning att i samband med det föreliggande målet ta ställning till eventuella konsekvenser av den rättsosäkerhet som skulle ha kunnat uppstå till följd av kommissionens användning av den nya nomenklaturförordningen som grund för att göra tekniska anpassningar av de tidigare tulltaxeförordningarna. Det står nämligen fast att den import, som utgör föremålet för målet vid den nationella domstolen, ägde rum vid en tidpunkt då de omnämnda rättsakterna inte hade utfärdats och då en eventuell rättsosäkerhet ännu inte hade uppstått.

44. Det kan i övrigt vara lämpligt att nämna att det framgår av målet att importören sedan början av 80-talet hade företagit liknande import, och att det inte i målet finns någon anledning att anta att importören inte, som andra omsorgsfulla företagare på området, var bekant med förekomsten av den i praktiken viktiga tulltaxeförordningen. Tvärtom visar uppgifterna i målet på att importören ägde kännedom om de problem som kravet på en stärkelsehalt på under 45 procent kunde skapa för just hans import och till och med diskuterat detta med företrädare för kommissionen. Det kan mot denna bakgrund inte anses som självklart att importören utan vidare har utgått ifrån att förordning nr 482/74 blev ogiltig i samband med utfärdandet av den förordning i vilken en ny nomenklatur infördes. Det hade i vart fall varit naturligt om importören hade försökt att få svar på frågan av kommissionen.

45. Mot bakgrund av detta föreslås att domstolen skall slå fast att förordning nr 482/74 fortfarande gällde vid den för målet vid den nationella domstolen relevanta tidpunkten som den förordning i vilken innehållet av undernummer 23069091 i KN-nomenklaturen närmare angavs.

Följer förordning nr 482/74 de gränser som gäller för kommissionens utrymme för skönsmässig(a) bedömning(ar) när den utfärdar tulltaxeförordningar?

46. Den hänskjutande domstolens andra fråga har följande innehåll:

47. Van Es gör gällande att kommissionen genom att fastställa en maximihalt av stärkelse på under 45 procent som kriterium för att avgränsa fasta återstoder från utvinning av majsgroddolja, som skall klassificeras enligt tullnummer 23069091, från andra återstoder av majs, som skall klassificeras enligt det residuella undernumret 230310, inte har begränsat sig till att närmare ange innehållet i undernummer 23069091, utan har ändrat numrets innehåll. Detta kriterium leder nämligen till att produkter utesluts från klassificering enligt undernummer 23069091, även om de besitter de objektiva kännetecken och egenskaper som enligt ordalydelsen av detta nummer är avgörande för klassificering härunder. På grundval av detta och med hänvisning till domstolens praxis gör Van Es gällande att kommissionen har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässiga bedömningar, och att förordning nr 482/74 till följd av detta är ogiltig.

48. Van Es har till stöd för det anförda i synnerhet hänvisat till domstolens dom av den 18 september 1990, Vismans Nederland. Detta mål uppvisar väsentliga likheter med det föreliggande målet. Domstolen fastslog inledningsvis,

49. Målet angick en tulltaxeförordning, i vilken man som kriterium för avgränsning mellan produkter som skulle klassificeras som sockerbetor och produkter som skulle klassificeras som betrester och andra återstoder från sockerframställning, fastställde ett gränsvärde på 10 procent för sackaroshalten beräknat i viktprocent av torrsubstansen. Det var i målet ostridigt att sackaroshalten utgjorde ett relevant kriterium för avgränsningen mellan de två tullnumren. Sökanden gjorde emellertid gällande att gränsvärdet hade fastställts för lågt.

50. Det skall hållas med Van Es om att det också i samband med ett ställningstagande till det föreliggande målet är avgörande att kommissionen vid utfärdandet av tulltaxeförordningar enligt domstolens praxis endast har behörighet att närmare ange och inte att ändra innehållet i tullnummer. Vid bedömningen av om kommissionen har iakttagit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, skall därför som utgångspunkt tas de objektiva kännetecken och egenskaper som enligt den berörda bestämmelsens ordalydelse är avgörande för klassificering enligt numret. Om det kan konstateras att de villkor som kommissionen fastställt för klassificering enligt den berörda tullnumret leder till att utestänga produkter som har dessa objektiva kännetecken och egenskaper, har kommissionen vid utfärdandet av tulltaxeförordningen ändrat innehållet i tullnumret i fråga och därmed överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

51. Det skall därför undersökas vilka objektiva kännetecken och egenskaper som enligt ordalydelsen av undernummer 23069091 är avgörande för klassificeringen av varor enligt det.

52. Det är ostridigt i målet att det utifrån angivandet att det skall vara fråga om åter-stoder är möjligt att på två sätt ange vilka produkter som kan klassificeras enligt tullnummer 2306 90 91.

53. Det är ostridigt i målet att de villkor som fastställs i förordning nr 482/74 beträffande minimi-och maximihalt av stärkelse, fett och proteiner har som syfte att avgöra om produkterna har de nämnda objektiva kännetecknen och egenskaperna. Detta framgår uttryckligen av det sjätte övervägandet i förordningen, i vilket det anges att de berörda innehållskraven är nödvändiga [f]ör att kunna skilja de återstoder som utvunnits genom extraktion av majsgroddolja enligt undernummer 23.04 B, dels från de produkter som inte har undergått en fullständig process för utvinning av majsgroddolja, dels från de produkter som, förutom de egentliga återstoderna, innehåller beståndsdelar som inte har ingått i oljeutvinningsprocessen.

54. Det är likaledes ostridigt att kommissionen härvid har valt relevanta kriterier, som är lätta att kontrollera, för en bedömning av huruvida produkterna har de önskade objektiva kännetecknen och egenskaperna.

55. Villkoren om maximihalt av fett och minimihalt av proteiner har utan tvekan som syfte och är ägnade att avgöra, om produkterna i fråga har genomgått en fullständig process för utvinning av majsgroddolja. Däremot skall det hållas med Van Es om att villkoret om maximihalt av stärkelse inte är ägnat att avgöra om produkterna har detta objektiva kännetecken. Tvärtom bör det vara så att ju mer olja som utvunnits av råvaran, desto större skall stärkelsehalten vara i återstoden. Om ett krav på stärkelsehalt skulle vara avsett att säkra att produkterna har genomgått en tillräcklig utvinningsprocess, måste det med andra ord vara fråga om ett krav på minimihalt.

56. Det är ostridigt i målet att stärkelsehalten i återstoder kan variera beroende på de utvinningsmetoder och de råvaror som används.

57. Van Es gör gällande att de omtvistade återstoderna — om stärkelsehalten endast med några få procent överskrider gränsvärdet på 45 procent — är återstoder i god tro, som har genomgått en fullständig process för utvinning av olja, och som inte har tillsatts beståndsdelar som inte har genomgått en oljeutvinningsprocess.

58. Van Es har närmare förklarat att de importerade varupartierna härrör från en fabrik i Argentina, vilken är särskilt inrättad för och endast befattar sig med utvinning av majsgroddolja. Peil Nederland BV har sedan år 1982 varit ensam importör till Europa av återstoder härrörande från denna fabrik. Den argentinska fabriken använder utvinningsmetoder och råvaror, som särskilt skiljer sig från de utvinningsmetoder och råvaror som används i Förenta staterna. Dessa skillnader innebär att återstoderna från den utvinning, som företas av den argentinska fabriken, har en annan kemisk sammansättning, också i fråga om stärkelsehalt, än de återstoder som kvarstår vid en utvinning företagen av de amerikanska fabrikerna. Van Es upplyser om att stärkelsehalten i återstoder som härrör från amerikanska fabriker vanligtvis befinner sig kring 30 procent, medan stärkelsehalten i återstoder som härrör från den argentinska fabriken vanligtvis befinner sig kring 42 procent.

59. Van Es har vidare förklarat att bakgrunden för utfärdandet av förordning nr 482/74 var att det i början av 1970-talet uppstod problem i samband med klassificeringen av biprodukter till majs, vilka härrörde från Förenta staterna. Det krav på minimirespektive maximihalt som ställdes upp i förordningen fastställdes därför på grundval av teknologin vid tidpunkten i fråga och mot bakgrund av karaktären av de återstoder som härrörde från Förenta staterna. Enligt Van Es är de fastställda innehållskraven emellertid inte ändamålsenliga när det gäller återstoder som härrör från Argentina, eftersom dessa i allmänhet har en stärkelsehalt som närmar sig den kritiska gränsen. Van Es har upplyst om att Peli Nederland BV under 1980-talet hade kontakt med företrädare för kommissionen angående importen av återstoder från Argentina, och att de kontinuerligt förklarade att det inte fanns anledning att bekymra sig i fråga om återstoderna i fråga, eftersom det var fråga om äkta återstoder från utvinning av majsgroddolja.

60. Inget av det som Van Es har framfört har bestridits av kommissionen. Kommissionen har begränsat sig till att anföra att det krav på minimirespektive maximihalt som ställs upp i förordningen var resultatet av förhandlingar i nomenklaturkommittén för Gemensamma tulltaxan, att de utfärdades efter ett enhälligt yttrande från kommittén, och att de grundades på de framställningsvillkor som gällde för de viktigaste leverantörerna av produkterna i fråga vid tidpunkten för utfärdandet av förordningen. Kommissionen har framfört att de berörda kretsarna av ekonomiska aktörer har föreslagit kommissionen en ändring av förordning 482/74 mot bakgrund av den tekniska utvecklingen, och att dessa är eniga om att maximihalten av stärkelse har fastställts till en för låg nivå med beaktande av de nuvarande förhållandena. Kommissionen undersöker om det finns anledning att ändra denna maximihalt. Kommissionen drar den slutsatsen att den fastställda maximihalten av stärkelse skall tillämpas till dess att den har ändrats.

61. Det Van Es framfört bör anses tillräckligt för att bevisa att en utvinning i god tro av majsgroddolja kan ge återstoder med en stärkelsehalt på över 45 procent. Sådana återstoder som har genomgått en fullständig process för utvinning av olja, och som inte innehåller beståndsdelar som inte har genomgått en oljeutvinningsprocess, skall klassificeras enligt undernummer 23069091. Det skall understrykas att det inte är tillräckligt, för att anse ett av kommissionen fastställt klassificeringskriterium som giltigt, att det under ett stort antal år har uppfyllt och i de flesta fall kan förväntas fortsätta att uppfylla sin funktion. Avgörande är om det kan leda till uteslutande av produkter från klassificering enligt ett visst tullnummer, även om de har de objektiva kännetecken och egenskaper som enligt ordalydelsen av detta tullnummer är avgörande för klassificering enligt det.

62. Ingenting har framförts i målet vid domstolen, vilket Tariefcommissie har medgivit, som ger grund för att tvivla på att de fyra omtvistade varupartierna är återstoder från utvinning av majsgroddolja, till vilken det inte senare har tillsatts någon form av främmande beståndsdelar, och som omfattas av ordalydelsen av undernummer 23069091 i KN-nomenklaturen, i den mån villkoren om maximal stärkelsehalt på under 45 procent inte är tillämpliga.

Förslag till avgörande

63. Jag föreslår mot bakgrund av detta att domstolen skall besvara de frågor som hänskjutits till den enligt följande:

1 Originalspråk: danska.

2 Rådets förordning om tulltaxe-och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (EGT nr L 256, s. 1).

3 Kommissionens förordning om klassificering av varor enligt undernummer 23.04 B i Gemensamma tulltaxan (EGT nr L 57, s. 23).

4 Rådets förordning om den gemensamma tulltaxan (EGT nr L 172, s. 1).

5 I den franska utgåvan av GT-nomenklaturen hänvisas till résidus et déchets. Samma uttryck används i titeln till kapitel 23 i den franska utgävan av den kombinerade nomenklaturen, jämför emellertid nedan där översättningen till danska lyder rest-og affaldsprodukter.

6 Rådets förordning om åtgärder som är nödvändiga för en enhetlig tillämpning av Gemensamma tulltaxans nomenklatur (EGT nr L 14, s. 1, se det andra övervägandet).

7 Kommissionens förordning om utbyte i vissa förordningar om klassificering av varor av de nummer som fastställts pä grundval av Gemensamma tulltaxans nomenklatur per den 31 december 1987 till de nummer som fastställts på grundval av Kombinerade nomenklaturen (EGT nr L 71, s. 20).

8 Kommissionens förordning om ersättande av nummer som är fastställda pä grundval av Gemensamma tulltaxenomenklaturcn i kraft den 31 december 1987 med KN-nummer som är fastställda pä grundval av Kombinerade nomenklaturen i vissa förordningar om klassificering av varor (EGT nr L 261, s. 24).

9 Kommissionens förordning om ersättning av de nummer som fastställts på grundval av Gemensamma tulltaxcnomenklaturen som gällde den 31 december 1987 med de nummer som fastställts pä grundval av Kombinerade nomenklaturen i vissa förordningar om klassificering av varor (EGT nr L 193, s. 6). Det skall när anmärkas att det i de skriftliga inlagorna i detta mâl endast hänvisas till de tvä förstnämnda förordningarna av denna typ.

10 Kommissionens förordning om upphävande av vissa förordningar rörande klassificering av varor i Gemensamma nomenklaturen som var gällande den 31 december 1987 (EGT nr L 52, s. 5).

11 Slutligen har kommissionen utfärdat ett antal förordningar i vilka man fastställer villkoren för klassificering av varor under tullnummer i KN-nomenklaturen, och i vilka man av hänsyn till tydligheten upphäver tidigare tulltaxeförordningar som utfärdats pä grundval av förordning nr 97/69 avseende samma varor. Det rör sig nämligen om situationer i vilka de tidigare tulltaxeförordningarna hade ändrats en rad gånger, och i vilka dessa ändringar därför tagits mcd i den nya förordningen. Se exempelvis de förordningar som avses i EGT nr L 387, 1987.

12 Mål C-315/88, Rec. s. I-1323, sc särskilt punkt 20.

13 Milet Angick en grundbestemmelse i en grundförordning, enligt vilken kommissionen — eller i förekommande fall rådet — enligt den si kallade förvaltningskommittéförfarandet kunde slå fast de villkor under vilka medlemsstaterna kunde frångå huvudregeln om att vinframställning skall förekomma inom bestämda odlingsregioner. Kommissionen hade utfärdat en sådan tillämpningsförordning. Den ursprungliga grundförordningen hade sedan ersatts av en senare grundförordning, som innehöll en motsvarande grundbcstammclsc. Frågan var om tillämpningsförordningen fortfor att vara gallande, även om den inte nade blivit uttryckligen upprätthållen.

14 I enskilda medlemsstater — däribland i Nederländerna — betyder upphävandet av en lag, att de rättsakter som har antagits med denna som grund, upphör att gälla. I andra medlemsstater är rättsakterna i fråga fortfarande gällande, dock under förutsättning att de inte strider mot senare lagstiftning. I en tredje grupp medlemsstater är den principiella utgångspunkten att upphävandet av en lag medtar bortfall av de rättsakter som antagits med denna som grund, men denna utgångspunkt modifieras i stor utsträckning av att de berörda rättsakterna under vissa omständigheter anses vara fortsatt gällande, t. ex. när en senare lag innehåller en grundbestämmelse motsvarande den som hade fastställts i den upphävda lagen. I några av dessa medlemsstater är det för övrigt en sedvanlig lagstiftningsteknik att det i den senare lagen införs en uttrycklig bestämmelse om an tidigare rättsakter som är utfärdade med den upphävda lagen som grund skall upprätthållas.

15 Se det sextonde övervägandet i den förordning i vilken den nya nomenklaturen införs, i vilket det anförs: Efter upprättandet av den kombinerade nomenklaturen måste många gemenskapsakter, särskilt beträffande den gemensamma jordbrukspolitiken, anpassas med hänsyn till tillämpningen av denna nomenklatur. Dessa anpassningar kräver som regel inte någon innehällsmässig ändring. För enkelhetens skull är det lämpligt att bemyndiga kommissionen att anta nödvändiga tekniska ändringar av dessa akter.

16 Van Es hänvisar i samband med detta till domstolens dom av den 9 juli 1981, Gondrand Frères (169/80, Rec. s. 1931, punkt 17), i vilken domstolen uttalade: Även om det antas att den tolkning som kommissionen framhållit rent logiskt överensstämmer med systemet med monetära kompensationsbelopp, tillkommer det inte desto mindre gemenskapens lagstiftare att utfärda nödvändiga bestämmelser. Rättssäkcrhetsprincipen kräver att ett system genom vilket den skattskyldigc påläggs avgifter är klart och otvetydigt, för att denne inte skall hysa några tvivel om sina rättigheter och skyldigheter, och själv vidta åtgärder i enlighet därmed.

17 Van Es har utöver detta anfört att det vid en jämförelse med de tulltaxcförordningar som kommissionen har ansett det nödvändigt an anpassa är svart att se varför en sådan anpassning inte också har ansetts nödvändig avseende förordning nr 482/74.

18 Kommissionens förordning om ändring i rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe-och statistiknomenklaturen och Gemensamma tulltaxan (EGT nr L 37, s. 24).

19 Denna bestämmelse tar delvis tillvara samma syfte som det som tas tillvara av förordning nr 482/74. Det framgår således av sjätte övervägandet till förordning nr 482/74, att den här avsedda minimi-och maximihalten av stärkelse, fett och proteiner fastställdes [f]ör att kunna skilja de återstoder som utvunnits genom cxtraktion_av_majsgroddolja_ enligt undernummer 23.04 B, dels från de produkter som inte har undergått en fullständig process för utvinning av majsgroddolja, dels från produkter som, förutom de egentliga åtcrstoderna, innehåller beståndsdelar som inte har ingått oljeutvinningsproccssen. Det är därför möjligt, som Van Es anfört, att förordnings nr 315/91 är ett uttryck för, att ett tidigare gällande kvantitativt innehållskrav ersatts av ett kvalitativt innehållskrav. Det är alltså också möjligt att det, såsom har gjorts gällande av kommissionen, vid tolkning av denna förordning skall läggas avgörande vikt vid attdet är tal om insättande av en kompletterande bestämmelse i själva KN-nomenklaturen och inte om utfärdande av en tulltaxeförordning, och att förordning nr 482/74 fortsatt har betydelse som den tulltaxeförordning i vilken man närmare anger innehållet av nummer 23069091, som kompletteras av den nämnda bestämmelsen. Slutligen är det möjligt att förordning nr 315/91 faktiskt syftar till att komplettera förordning nr 482/74 för så vitt det i denna förordning i artikel 1 sista stycket fastställs att återstoderna endast kan innehålla beståndsdelar som härrör från majsgroddar, och att det därför har uppstått ett behov av att genom förordning 315/91 närmare ange att detta i övrigt endast gäller, om de här avsedda beståndsdelarna av majsgroddar har genomgått en oljeutvinningsprocess.

20 Den franska texten lyder complétant ainsi une première série de règlements, den engelska lyder so to complement an initial series of Regulations, den tyska lyder hiermit wird eine erste Serie von Verordnungen ergänzt och den nederländska lyder waarmede cen erste reeks verordeningen werd aangepast, wordt gecompleteerd.

21 Det tredje övervägandet lyder enligt följande pä danska: Nogle af de omhandlede forordninger har mistet deres betydning; især pi grund af ændringerne som følge af overgangen fra den izlies toldtarif baseret på konventionen af 15.12.1950 til den kombinerede nomenklatur; pi grund af afklaringen og den legale sikring, bør de omhandlede forordninger formelt ophæves. Den franska versionen av forordningen lyder des raisons de clarté et de sécurité juridique och den danska versionen borde istället lyda klarheds-och retsikkcrhedshensyn.

22 Se ovan punkt 34 och i synnerhet fotnot 19.

23 Det kan konstateras att ett stort antal tulltaxeförordningar som utfärdats pi grundval av förordning nr 97/69 varken har ändrats uttryckligen eller upphävts efter införandet av KN-nomenklaturen. Det är inte nödvändigt och vore alltför omständligt att räkna upp dessa här.

24 Mâl C-265/89, Rcc. s. I-3411.

25 Se också domstolens dom av den 19 januari 1988, Imperial Tobacco (141/86, Rcc. s. 57, punkt 13), av den 20 mars 1980, Bagusat, (87/79, 112/79 och 113/79 Rcc. s. 1159, punkt 10), av den 28 mars 1979, Biegi, (158/78 Rec. s. 1103, punkt 5) och dom av den 11 november 1975, Bagusat, (37/75 Rcc. s. 1339, punkterna 7 och 8).

26 Se också bland annat domstolens dom av den 8 februari 1990, Gijs van dc Kolk, (C-233/88 Rec. s. I—265, punkt 12) och senast dom av den 19 maj 1994, Siemens Nixdorf, (C-ll/93 Rec. s. 1—1955, punkt 11.

27 Domstolen har fastslagit detta på grundval av en tolkning av förordning nr 97/69. Den anförda begränsningen av kommissionens behörighet finner stöd i det andra övervägandet i förordning nr 97/69, i vilket det anges, att bestämmelser rörande den likformiga tillämpningen av GT-nomenklaturcn närmare [skall] ange innenållct i nummer och undernummer i Gemensamma tulltaxan, utan att ordalydelsen ändras. Det är utan tvekan sä att det rör sig om en motsvarande begränsning av kommissionens behörighet, för så vitt det rör sig om att fastställa bestämmelser som skall säkra en enhetlig tillämpning av KN-nomenklaturcn. Det kan inte tillmätas någon betydelse att detta inte uttryckligen utsägs i övervägandena till förordning nr 2658/87. En sådan begränsning av kommissionens behörighet finner bland annat stöd i systematiken i artikel 9 i förordning nr 2658/87, där det görs åtskillnad mellan åtgärder rörande tillämpningen av KN-nomenklaturcn för så vitt angår klassificering av varor, och åtgärder rörande ändringar i KN-nomenklaturcn.

28 Mål 36/71, Rcc. s. 187. I punkt 11 i domen uttalade domstolen således följande rörande position 23.03 och 23.04 i GT-nomenklaturen: ... det skall läggas märke till att för att det skall vara fråga om återstoder enligt dessa bestämmelser, skall det av grundprodukten ha utvunnits antingen stärkelse eller olja i ett förhållande som svarar mot vad som är ekonomiskt försvarbart med användning av moderna framställningsmetoder.

29 Mål C-194/91, Rec. s. I-6661. Se i synnerhet punkt 12, i vilken domstolen slår fast följande: ... det framgår dock av övervägandena till förordningen, att den i verkligheten har till föremål att säkra att återstoder från utvinning av majsgroddolja uteslutande består av beståndsdelar som blir över efter den egentliga utvinningen av olja. Förordningen har likaledes üll föremål att utesluta klassificering under nummer 23.04 B av återstoder efter utvinning av majsgroddolja, när de blandas med antingen andra återstoder eller produkter från majsindustrin, eller med återstoder från utvinning av andra vegetabiliska produkter, syftande till framställning av foderblandningar, som i huvudsak härrör under nummer 23.07. Se även dom av den 22 september 1988, Cargill (268/87, Rec. s. 5151, punkt 11), där domstolen fastslog an det framgår av själva ordalydelsen av nummer 23.04 att uttrycket återstod(résidus) inte får förväxlas med uttrycket återstoder(déchets). Det följer härav att det nämnda numret inte omfattar alla de produkter som finns kvar efter utvinningen av vegetabilisk olja Tvärtom skall det röra sig om produkter som är ett direkt resultat av utvinningen av oljan och inte om produkter som redan fanns i ąrundproduktcn, och som inte underkastas någon bearbetning under loppet av utvinningsprocessen. Se motsvarande dom av den 11 mars 1982, Fancon (129/81, Rec. s. 967).

30 Se artikel 1 i förordning nr 97/69.

31 I motsats till vad som påståtts av kommissionen, kan det förhållande att domstolen i sin dom av den 16 december 1992, Krohn, C-194/91, Rec. s. I-6661, uttalade sig om tolkningen av artikel 1 sista stycket i förordning nr 482/74, i vilken det fastställs: Vidare fir dessa återstoder inte innehålla beståndsdelar som inte erhållits frän majskorn^ utan att i samband med detta väcka frågor avseende giltigheten av denna förordning, inte tillägnas någon betydelse vad gäller ett ställningstagande till om förordningens villkor om maximihalt av stärkelse skall förklaras ogiltiga till följd av de i föreliggande mål framförda förhållandena.

32 Som anförts av domstolen i domen i målet Krohn, nämnd i fotnot 30, punkt 11, följer det således av artikel 1 sista stycket i förordning nr 482/74, att återstoder frän utvinning av majsgroddolja endast får innehålla beståndsdelar, som erhållits från själva majskomet, alltså med uteslutande av andra delar av majsplantan och beståndsdelar som inte kommer från majsplantan. Också en efterföljande tillsättning av delar av majskornet, som inte har genomgått en oljeutvinningsprocess, måste antas vara ett hinder för klassificering enligt tullnummer 23069091. Detta framgår uttryckligen av den kompletterande bestämmelse som tillfogades detta tullnummer genom förordning nr 315/91 (jämför med punkt 34 ovan), men kan härledas redan från en tolkning av uttrycket återstoder och måste därför antas gälla också vid den ūdpunkt som är relevant i målet vid den nationella domstolen.