Förslag till avgörande av generaladvokat Georgios Cosmas föredraget den 15 juni 1995
1 Originalspråk: grekiska.
2 Rådets förordning (EEG) nr 804/68 av den 27 juni 1968 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter (EGT nr L 148, s. 13).
3 Rådets förordning (EEG) nr 856/84 av den 31 mars 1984 om ändring av förordning (EEG) nr 804/68 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter (EGT nr L 90, s. 10).
4 Rådets förordning (EEG) nr 857/84 av den 31 mars 1984 om allmänna tillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EGT nr L 90, s. 13).
5 Artikel 6 i förordning nr 857/84 har senare ersatts med artikel 1.2 i rådets förordning (EEG) nr 590/85 av den 26 februari 1985 (EGT nr L 68, s. 1). Enligt den nya lydelsen av artikel 6.1 kunde medlemsstaterna bestämma att producentens refcrenskvantitet är lika med dircktförsäljningcn under kalenderåret 1982 eller kalenderåret 1983, justerat med en procentsats.
6 Kommissionens förordning (EEG) nr 1371/84 av den 16 maj 1984 om tillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 (EGT nr L 132, s. 11).
7 Kommissionens förordning (EEG) nr 1546/88 av den 3 juni 1988 om tillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 (EGT nr L 139, s. 12).
8 Artikel 4.1 i förordning nr 1371/84 innehöll i sin ursprungliga lydelse en bestämmelse om att det datum som fastställdes av medlemsstaterna inte fick ligga efter den 1 september 1984. Det senaste datum som medlemsstaterna fick fastställa för fristen ändrades senare till den 30 november 1984 (artikel 1.1 första strecksatsen i kommissionens förordning (EEG) nr 1955/84 av den 9 juli 1984, EGT nr L 182, s. 10) och slutligen till den 31 december 1984 (artikel 1 i kommissionens förordning (EEG) nr 3372/84 av den 30 november 1984, EGT nr L 313, s. 47).
9 Se artikel 1.1 i rådets förordning (EEG) nr 816/92 av den 31 mars 1992 (EGT nr L 86, s. 83).
10 EGT nr L 215, s. 64.
11 Rådets förordning (EEG) nr 3950/92 av den 28 december 1992 om en tilläggsavgift på mjölk och mejeriprodukter (EGT nr L 405, s. 1).
12 Det skall dock anmärkas att Hauptzollamts företrädare under sammanträdet har uppgett att klostrets ansökan avslogs pä grund av att leverans av mjölk till skolan ansägs som egenkonsumtion och alt den omständigheten att fristen inte hade iakttagits endast utgjorde ett andra skäl till detta beslut.
13 [Denna fotnot rör endast den grekiska versionen av förevarande förslag till avgörande.]
14 Jämför exempelvis dom av den 17 maj 1988, Erpelding (84/87, Rec. s. 2647, punkt 26), dom av den 27 maj 1993, Peter (C-290/91, Rec. s. I-2981, punkt 13) och dom av den 14 juli 1994, Graff (C-351/92, Rec. s. I-3361, punkt 26).
15 Jämför den i fotnot 13 omnämnda domen i målet Erpelding, punkt 26.
16 Enligt min uppfattning innebär användningen av uttrycket försäljning att det är fråga om betalning. Det skall dock anmärkas att begreppet mjölk eller mjölkekvivalenter som säljs direkt till konsumtion i förordning (EEG) nr 3950/92 ges en ännu vidare definition genom att mjölk eller mjölkprodukter som säljs eller överlåts gratis utan inblandning av ett företag som behandlar eller bearbetar mjölken uttryckligen inkluderas i detta begrepp (jämför artikel 9 h).
17 I artikel 1.1 i kommissionens förordning (EEG) nr 536/93 av den 9 mars 1993 om tillämpningsföreskrifter för tilläggsavgiften på mjölk och mjölkprodukter (EGT nr 57, s. 12), i den utformning avgiften, enligt förordning nr 3950/92 har sedan den 1 april 1993, stadgas att med kvantiteter mjölk eller mjölkekvivalenter som har saluförts enligt artikel 2.1 i förordning nr 3950/92 och som därmed omfattas av tillläggsavgiftssystemet förstås samtliga kvantiteter mjölk eller mjölkckvivalenter som lämnar ett jordbruksföretag inom den aktuella medlemsstatens territorium (min kursivering). Denna bestämmelse, som har utfärdats efter uppkomsten av den tvist som nu är anhängig vid den nationella domstolen, har inte någon betydelse för tolkningen av de bestämmelser som är aktuella i förevarande mål (jämför dom av den 5 oktober 1994, Voogd Vleesimport en-export, C-151/93, Rec. s. I-4915, punkt 15, och dom av den 22 december 1993, Lloyd-Textil, C-304/92, Rec. s. I-7007, punkt 17). Bortsett därifrån anser jag emellertid att bestämmelsen endast innebär att mjÖlkkvantitctcr som inte ens har lämnat ifrågavarande företag (som enligt artikel 9 d i förordning nr 3950/92 definieras som samtliga produktionsenheter som drivs av den enskilda producenten) inte kan anses som försålda och därför inte heller omfattas av tilläggsavgiftssystcmet. Bestämmelsen kan därför inte tolkas på så satt att en mjölkkvantitct, som har lämnat producentens företag och som har sålts till konsumtion utan inblandning av ett företag som behandlar eller bearbetar mjölk, inte omfattas av avgiftssystemet endast av det skälet att det är fråga om ett sammanträffande mellan den plats där företaget är beläget och den plats (till exempel elevhem, restaurang eller hotell som eventuellt tillhör ägaren) där den ifrågavarande kvantiteten har sålts till konsumtion.
18 Jag vill erinra om att begäran om förhandsavgörande inte omfattar frågan om hur artikel 12 h i förordning nr 857/84 skall tolkas vad gäller de mjÖlkkvantitctcr som levererades till anställda vía klostret, skolan och elevhemmet, utan endast rör de kvantiteter som levererades till de elever som bespisades i elevhemmet.
19 I sina inlagor till domstolen har kommissionen förnekat att den någonsin har gett uttryck för denna uppfattning. Kommissionen förmodar emellertid att begäran om förhandsavgörande hänvisar till följande fall från år 1986: Den behöriga avdelningen av kommissionen hade på förekommen anledning gett uttryck för att mjÖlkkvantitctcr som levereras till patienter som är inlagda på ett rehabiliteringscenter för psykiskt sjuka och av behandlingsmässiga skäl även deltar i produktionsprocessen, inte omfattas av tilläggsavgiftssystemet, eftersom det vìd sådana förhållanden är fråga om egenkonsumtion. Enligt kommissionen är den omständighet som gör att leverans av mjölk till dessa patienter skiljer sig från leverans av mjölk till de elever som bespisas i elevhemmet som tillhör klostret, det vill säga käranden i målet vid den nationella domstolen, att ifrågavarande elever inte har någon som helst del i mjölkproduktionen. Jag håller inte med kommissionen om detta. Enligt min mening borde de mjÖlkkvantitctcr som hade levererats till patienterna under de angivna förhållandena endast, undantas tillläges avgiftssystemet om producenten (det vill säga, enligt artikel 12 c, innehavaren av det företag varifrån mjölken kommer) inte har mottagit betalning för dessa kvantiteter.
20 Vad gäller prövningen mot bakgrund av proportionalitetsprincipen av giltigheten av bestämmelser i vilka en absolut frist stadgas och där följderna av ett överskridande av denna frist och de därmed sammanhängande sanktionerna regleras, jämför bland annat dom av den 7 december 1993, ADM Ölmühlen (C-339/92, Rec. s. I-6473, punkt 15 ff), dom av den 12 juli 1990, Philipp Brothers (C-155/89, Rec. s. I-3265, punkt 33 ff), dom av den 2 maj 1990, Hopermann (357/88, Rec. s. I-1669, punkt 13 ff) och dom av den 22 januari 1986, Denkavit France (266/84, Rec. s. 149, punkt 17 ff).
21 Med hänsyn tili det särskilda förfarandet för fristen för ingivande av ansökan om registrering skall fastställclscn av denna anses som en tillämpningsföreskrift till tilläggsavgiftssystemet som täcks av bemyndigandet i artikel 5c.7 i förordning nr 804/68, som bland annat utgör grunden för kommissionens förordning nr 1371/84 (jämför dom av den 27 juni 1990, Lingenfclscr, C-118/89, Ree. s. I-2637, punkt 11, och dom av den 18 januari 1990, Butterabsatz Osnabriick-Emsland, 345/88, Rec. s. I-159, punkt 9, samt den ovan, i föregående fotnot, omnämnda domen i målet Hopermann, punkt 8).
22 Problemet skulle vara ett annat om frågan rörde en för sent ingiven ansökan om registrering på grund av force majeure. Inget i beslutet om att begära förhandsavgörande tyder på att någon sådan grund har gjorts gällande vid den nationella domstolen. Det är dessutom helt klart att det med hänsyn till den definition som begreppet force majeure har fått Í domstolens praxis, och särskilt inom den del av det gemenskapsrättsliga regelverket som omfattar den gemensamma jordbrukspolitiken (onormala och oförutsebara omständigheter som den berörde ekonomiske aktören inte har något inflytande över och vars följder han, trots att han har iakttagit största möjliga aktsamhet, endast skulle kunna undvika genom helt oproportionerliga uppoffringar, jämför, senast, dom av den 15 december 1994, Transáfrica, C-136/93, Rec. s. I-5757, punkt 14), inte kan anses som ett fall av force majeure — som kan utgöra skäl för att få inkomma med ansökan om registrering efter det att fristen löpt ut — att en ändring av vederbörandes ekonomiska situation efter denna tidpunkt har gjort det nödvändigt för honom att erhålla en referenskvantitet som han redan skulle ha haft om han inte själv hade valt att inte inge ansökan.
23 Jag vill här peka på att gemenskapslagstiftaren inte har förbisett de problem som kan uppkomma för producenter som à ena sidan har vidtagit de nandlingar som är nödvändiga för att bli tilldelade de referenskvantiteter som de hade rätt till, men som å andra sidan brottas med svårigheter till följd av förändringar i de ekonomiska villkoren för verksamheten som har inträffat därefter. Således föreskrivs a) Í artikel 4.5 i förordning nr 1371/84 att producenter som har blivit tilldelade en referenskvantitet för direktförsäljning till konsumtion och som helt eller delvis upphör med denna försäljning, på vissa villkor kan bli tilldelade en referenskvantitet för leverans till uppköpare for behandling eller bearbetning; b) i artikel 4.6 i forordning nr 1371/84 (ändrad genom artikel 1.1 andra strecksatsen i kommissionens förordning (EEG) nr 1955/84 av den 9 juli 1984, EGT nr L 182, s. 10) att producenter som förfogar över en referenskvantitet för leverans till uppköpare och som helt eller delvis upphör med dessa leveranser (tydligen även efter det att fristen för att inge ansökan om registrering har löpt ut) kan tilldelas en referenskvantitet för direktförsäljning, på villkor att en sådan referenskvantitet kan tilldelas utan att den övre gränsen för den berörda medlemsstatens totala referenskvantitet därigenom överskrids; och c) i den genom artikel 1.3 i förordning nr 590/85 införda artikel 6a i förordning nr 857/84 föreskrivs att producenter med två referenskvantiteter (för leverans till uppköpare och för direktförsäljning) efter ansökan kan beviljas en ökning av en av de bada referenskvantiteterna, under förutsättning att den andra kvantiteten minskas, så att hänsyn kan tas till förändringar i försäljningsbehovet.
24 Jämför ovan, punkterna 14 och 15 samt fotnot 18.
25 Dom av den 18 oktober 1977, Schertzer mot parlamentet (25/68, Rec. s. 1729, punkt 19), dom av den 5 april 1979, Orlandi mot kommissionen (117/78, Rec. s. 1613, punkterna 10 och 11) och dom av den 15 december 1994, Bayer mot kommissionen (C-195/91 P, Rec. s. I-5619, punkterna 25 och 26). Jämför även dom av den 5 oktober 1988, Fingruth (129/87, Rec. s. 6121, punkt 15).
26 Jämför den i fotnot 24 ovan nämnda domen i målet Bayer, punkterna 25 och 26.
27 Jämför den i fotnot 24 ovan nämnda domen i målet Fingruth, punkt 15.
28 Angäende de nationella myndigheternas skyldighet att tillämpa gemenskapsrättens allmänna principer när de utövar den behörighet som de tillagts genom gemenskapsrätten, jämför bland andra dom av den 25 november 1986, Klensch med flera (201/85 och 202/85, Rec. s. 3477, punkterna 8 och 9), dom av den 13 juli 1989, Wachauf (5/88, Rcc. s. 2609, punkt 19), dom av den 11 juli 1989, Cornée med flera (196/88, 197/88 och 198/88, Rec. s. 2309, punkt 14), dom av den 12 juli 1990, Spronk (C-16/89, Rcc. s. I-3185, punkterna 13, 17 och 28) och dom av den 24 mars 1994, Bostock (C-2/92, Rcc s. I-955, punkt 16).
29 I sina inlagor till domstolen har kommissionen påpekat att även om den omtvistade fristen löpte ut den 31 december 1984, sa formulerades den uppfattning som Hauptzollamt möjligen anför som skäl till den praxis som den följt ar 1986 (jämför ovan, punkt 18).