Förslag till avgörande av generaladvokat

A — Inledning

1. Målet rör frågan om fördragets regler om fri rörlighet för varor (artikel 30 ff. i EG-fördraget) skall anses vara tillämpliga på handel med heroin (och andra narkotika).

2. Diacetylmorfin (heroin) är ett opiumderivat som utvinns genom bearbetning av morfin. De flesta länder har förbjudit bruket av diacetylmorfin med hänsyn till risken för missbruk. I Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland ingår det emellertid i den behandling för lindring av smärta hos obotligt eller svårt sjuka som oftast tillgrips. Enligt uppgift från den domstol som framställt begäran om förhandsavgörande förbrukade Förenade kungariket 238 kg av de 241 kg heroin som i hela världen under år 1990 användes för medicinska ändamål.

3. Diacetylmorfin utgör narkotika enligt den i New York den 30 mars 1961 underskrivna konventionen ersättande äldre konventioner om narkotika (nedan kallad konventionen). Genom konventionen upphävdes och ersattes en rad avtal (från och med 1912 års internationella opiumavtal) på ifrågavarande område.

4. I konventionens ingress bekräftas att narkotika komma att förbli oumbärliga såsom smärtlindrande medel och att erforderliga åtgärder måste vidtagas för att säkra tillgången på narkotika för detta ändamål . Samtidigt fastslås att narkotikamissbruket är ett ont, vilket de fördragsslutande parterna har förpliktat sig att bekämpa. Enligt de fördragsslutande parternas ståndpunkt, blir åtgärder mot narkotikamissbruk verkningsfulla först då de samordnas och omfattar hela världen. Av denna uppfattning följer att världsomspännande åtgärder förutsätter internationellt samarbete, vilket vägledes av enhetliga principer och siktar mot gemensamma mål.

5. I bilaga 1 till konventionen angivna narkotika är enligt artikel 2 paragraf 1 underkastade alla kontrollbestämmelser som föreskrivs i konventionen. Dit hör först och främst förpliktelsen för de fördragsslutande parterna att enligt artikel 19 i konventionen förse den internationella styrelsen i Wien för kontroll av narkotika med årliga uppskattningar för vart och ett av sina territorier. I dessa uppskattningar skall bland annat anges vilka mängder narkotika som under det kommande året kommer att användas för medicinska ändamål eller framställning av andra preparat eller produkter. Samtidigt skall mängden preparat som kommer att finnas i lager den 31 december samma år uppskattas.

6. Artikel 21 paragraf 1 i konventionen lyder:

7. I artiklarna 29—31 i konventionen åläggs de fördragsslutande parterna att underställa framställning, handel, distribution, export till något land eller område eller import av narkotika krav på tillstånd.

8. Härvid bör bestämmelsen i artikel 43 paragraf 2 nämnas. Enligt denna får två eller flera fördragsslutande parter anmäla för Förenta nationernas generalsekreterare att till följd av upprättandet av en tullunion dememellan dessa paner utgöra ett enda område med avseende på artiklarna 19, 20, 21 och 31.

9. De särskilt farliga narkotika som anges i lista IV är enligt artikel 2 paragraf 5 i konventionen även underkastade följande kontrollbestämmelser:

10. Till de fler än 130 fördragsslutande parterna hör bland andra alla medlemmar i gemenskapen. Förenade kungariket ratificerade konventionen den 2 september 1964 (det vill säga före inträdet i Europeiska gemenskaperna).

11. Ansvaret för att de förpliktelser som följer av konventionen fullgörs åvilar i Förenade kungariket huvudsakligen the Secretary of State for the Home Department — inrikesministern — (nedan kallad Secretary of State). Enligt the Misuse of Drugs Act 1971 (1971 års lag om missbruk av narkotika) är det förbjudet att införa diacetylmorfin, med mindre Secretary of State beviljat ett särskilt tillstånd.

12. Före augusti 1992 tilläts ingen införsel av narkotika som framställdes i Förenade konungariket och där var lätt åtkomliga. Till stöd för denna sedan länge förda politik åberopades konventionens krav. Vad diacetylmorfin beträffar, åberopades särskilt nödvändigheten av att dels motverka risken för att viss mängd genom svinn blev föremål för illegal handel, dels trygga en tillförlitlig försörjning. En liknande politik har bedrivits, och bedrivs alltjämt, i en rad andra medlemsstater.

13. Till och med år 1992 täcktes behovet av diacetylmorfin i Förenade kungariket uteslutande av bolaget Evans Medical Limited (nedan kallat Evans). Evans är även fortsättningsvis den största tillverkaren av den färdiga produkten på såväl den brittiska marknaden som världsmarknaden.

14. I två skrivelser av den 17 augusti 1992 lät Secretary of State underrätta advokaterna för MSL och Evans efter noggrant övervägande funnit att rättslig grund saknades för att avslå en ansökan av bolaget Generics (UK) Limited (nedan kallat Generics) om tillstånd att från Nederländerna införa ett parti diacetylmorfin. Generics har specialiserat sig på framställning och marknadsföring av generiska farmaka och har dotterbolag i en rad europeiska länder (däribland Nederländerna).

15. Evans och MSL väckte därefter talan vid Queen's Bench Division of the High Court. Föremålet för talan var dels det införseltillstånd som beviljats Generics, dels det allmängiltiga beslut som tillståndet gav uttryck för och som innebar en omsvängning i den politik som tidigare förts i fråga om införsel av narkotika. Kärandena gjorde gällande att oriktiga antaganden låg till grund för beslutet. Secretary of State hade oriktigt utgått ifrån att den tidigare politiken stått i strid med gemenskapsrätten och, i synnerhet, att införselförbudet varit oförenligt med artikel 30 i EG-fördraget och inte kunnat motiveras med stöd av artikel 36 i samma fördrag. De anförde att artikel 30, till följd av artikel 234 i nämnda fördrag, inte kunde tillämpas på handel med narkotika som omfattas av konventionen. Även om inrikesministerns antagande att artiklarna 30 och 36 var tillämpliga och därmed skulle läggas till grund för beslutet skulle befinnas vara riktigt, hade han likväl inte bort medge tillstånd förrän det visats att förfarandet för anbudsinfordran var genomförbart och förenligt med konventionen liksom om, och i så fall hur, detta förfarande skulle kunna säkerställa en kontinuerlig anskaffning av diacetylmorfin åt de hälsovårdande myndigheterna.

16. High Court har vilandeförklarat målet och i en begäran om förhandsavgörande överlämnat följande frågor till domstolen:

B — Bedömning

Frågan om huruvida begäran om förhandsavgörande kan upptas till prövning

17. Kommissionen har hävdat att domstolen inte skall besvara de frågor som hänskjutits av High Court och som skäl för detta anfört att frågorna är hypotetiska. Kommissionen har påpekat att den nationella domstolen genom frågorna 1 a)—c) önskar besked om huruvida en medlemsstat har rätt att — generellt eller under särskilda omständigheter — vägra att utfärda införseltillstånd för narkotika från andra medlemsstater. Bakgrunden till målet vid High Court är emellertid, vilket kommissionen påpekat, inte ett avslag på en begäran om tillstånd, utan att en sådan begäran vunnit bifall. Enligt kommissionen står det klart att restriktioner för handeln med narkotiska preparat inom gemenskapen är förenliga med artikel 36, varvid det under vissa omständigheter också skulle kunna vara påkallat att vägra utfärda tillstånd för utförsel eller införsel. Med hänsyn till de många omständigheterna i fråga och till vikten av de berörda intressena skulle det emellertid inte vara önskvärt att domstolen tar ställning till problematiken i förevarande mål. Fråga 2 är enligt kommissionen än mer hypotetisk, eftersom denna hänför sig till den ansvariga hälsovårdsmyndighetens anskaffning av diacetylmorfin och det i detta mål är fråga om ett beslut av Secretary of State om införseltillstånd för samma narkotikum. Domstolen skulle därmed inte heller besvara denna fråga.

18. Begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EG-fördraget är enligt fast praxis från domstolen ett instrument för samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna. Inom ramen för detta samarbete ankommer det på den nationella domstolen att avgöra om den för att avgöra målet är i behov av ett förhandsavgörande från domstolen. Om den nationella domstolen begär ett förhandsavgörande och frågorna angår tolkningen av gemenskapsrätten är domstolen i princip skyldig att meddela ett avgörande. Inom ramen för detta förfarande har domstolen dock — såsom kommissionen också påpekat i sitt yttrande — inte till uppgift att lämna utlåtanden i allmänna eller hypotetiska frågor.

19. Genom fråga 1 a) önskar den nationella domstolen veta om artiklarna 30—36 i EG-fördraget är tillämpliga på handeln med narkotika. Såsom MSL har anfört i sitt yttrande, och enligt vad som kan utläsas av den nationella domstolens beslut att begära ett förhandsavgörande, har MSL och Evans i målet vid High Court åberopat att de enligt nationell rätt äger fordra att Secretary of State beslutar om Generics ansökan på vederbörlig rättslig och faktisk grund. Secretary of State har då beslutet fattades utgått ifrån att artiklarna 30—36 i EG-fördraget är tillämpliga i föreliggande fall. Om detta antagande visar sig vara oriktigt, skulle beslutet vila på en rättslig grund som vore oriktig och skulle, i föreliggande fall, kunna upphävas av nationell domstol. Svaret på den första frågan är därför av omedelbar betydelse för det avgörande som ankommer på High Court. Enligt min mening kan sålunda inte antas att detta är en fråga av hypotetisk natur.

20. Det är för övrigt anmärkningsvärt att också kommissionen föreslår att domstolen skall besvara frågorna från High Court på ett visst sätt, trots att den har företrätt uppfattningen att dessa frågor är av hypotetisk natur och därför inte skall besvaras. Enligt kommissionens förslag skulle domstolen besvara frågorna så, att varken artiklarna 30—36 eller artikel 234 i EG-föredraget utgör hinder för en nationell myndighet att bevilja införseltillstånd för narkotiska preparat från en annan medlemsstat. Företrädaren för MSL har under den muntliga förhandlingen med rätta påpekat att detta varken är svar på frågan eller en upplysning som skulle göra det möjligt för den nationella domstolen att besvara den. Den brittiska regeringens företrädare gav ett högst pregnant uttryck för samma tanke, då denne uttalade att kommissionen därmed föreslagit att domstolen skulle vara den nationella domstolen behjälplig genom att lämna ett självklart svar på en fråga som ingen har ställt.

21. Kommissionen har visserligen med rätta framhållit att den rättsliga bedömningen av handeln med narkotika inom gemenskapen är förknippad med mycket svåra problem. Det är tydligt att dessa problem ännu inte har lösts på ett tillfredsställande sätt i gemenskapens normgivning. Svårigheterna bör dock inte tillåtas hindra domstolen från att uppfylla den skyldighet som följer av artikel 177, nämligen att bistå de nationella domstolarna med tolkning av gemenskapsrättsliga bestämmelser vid prövningen av där anhängiga mål. Följaktligen berör svårigheterna inte domstolens skyldighet att besvara frågorna i den utsträckning som detta är möjligt. Sålunda kan de inte heller anses utgöra hinder mot frågans prövning.

22. Frågorna 1 b) och c) innefattar — såsom High Court angivit i beslutet om begäran om förhandsavgörande — en framställning av faktiska omständigheter som lämnats av MSL och Evans, utan att det därvid visats att de påstådda omständigheterna verkligen föreligger. Avsikten med frågorna är dock inte att domstolen skall avgöra om dessa omständigheter föreligger eller ej. Såsom företrädaren för MSL påpekat, vill High Court däremot veta om de rättsliga aspekter som frågorna omfattar alls är relevanta ur gemenskapsrättslig synvinkel. Den brittiska regeringens företrädare har uttalat sig på liknande sätt. Om de bägge frågorna besvaras nekande, skulle High Court inte längre behöva ta ställning till framställningen av de faktiska omständigheter som frågorna innefattar. Om domstolen däremot fastslår att en medlemsstat har rätt att i vissa fall förbjuda import av narkotika från andra medlemsstater, skulle High Court nödgas pröva om ett sådant fall förelåg.

23. Enligt min mening kan i princip föga invändas emot det sätt på vilket High Court har gått till väga. Det gagnar processekonomin att skjuta upp bevisföringen, så länge det inte är klarlagt om bevistemat är av betydelse i målet. Med hänsyn till betydelsen av den principfråga som reses i fråga 1 a) om tilllämpligheten av artiklarna 30—36 på laglig handel med narkotiska preparat — som domstolen ännu inte haft tillfälle att ta ställning till — är det också fullt förståeligt att High Court beslutat begära ett förhandsavgörande av domstolen redan i ett tidigt skede av processen. Såsom domstolen förklarat, ankommer det på den nationella domstolen att med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet bedöma om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken och huruvida de frågor som hänskjuts till domstolen är relevanta. Av detta skäl är jag av den uppfattningen att fråga 1 c) kan upptas till prövning, även om riktigheten i den framställning av de faktiska omständigheter som givit upphov till frågan (dvs. att ett införseltillstånd hotar den inhemska tillverkningen, varvid anskaffningens säkerhet råkar i fara) ännu inte visats.

24. Fråga 2 berör tolkningen av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om offentlig upphandling. Till grund för denna ligger tvivelsutan den uppfattning som Secretary of State framfört i skrivelse av den 17 augusti 1992, enligt vilken betydelsen av en tillförlitlig anskaffning av diacetylmorfin i Förenade kungariket kunde tillgodoses genom ett förfarande för anbudsinfordran. Det är dock ostridigt att detta förfarande senare visat sig vara ogenomförbart. Av detta skäl kan man med fog fråga sig vad fråga 2 tjänar för syfte. High Court har i sitt beslut om begäran om förhandsavgörande inte lämnat någon förklaring till detta. Närmare upplysningar följer inte heller av vad de parter som tagit del i förfarandet vid domstolen har uppgivit. Under dessa omständigheter anser jag i likhet med kommissionen att domstolen inte bör behandla denna fråga. För det fall domstolen beslutar annorlunda, kommer jag naturligtvis att i andra hand likväl undersöka de problem som denna fråga ger upphov till.

25. Låt mig bara nämna att frågorna behandlar narkotika (som avses i konventionen) i allmänhet, medan det i förevarande mål endast är fråga om ett narkotikum, nämligen diacetylmorfin. Det är dock självklart att domstolens svar på den nationella domstolens frågor inte enbart kommer att vara av betydelse för denna produkt, utan av allmän betydelse för alla narkotiska ämnen som omfattas av konventionen. Av detta skäl kommer även jag att fortsättningsvis tala om narkotika i allmänhet, såvida inte de särskilda bestämmelser som gäller för diacetylmorfin (och andra särskilt farliga narkotika) skall beröras.

Tillämpligheten av artiklarna 30 — 36

Allmänt

26. Inför prövningen kan det vara rådligt att erinra om att frågan, huruvida artiklarna 30—36 är tillämpliga eller ej, endast avser den Ugliga handeln med narkotika, dvs. handeln med de produkter av dessa ämnen som är avsedda för medicinska eller vetenskapliga ändamål. Om nödvändigheten av att bekämpa den olagliga handeln och därmed sammanhängande risker råder inget tvivel. Detta gäller såväl för medlemsstaterna som för gemenskapen.

27. Domstolen har hittills inte tagit ställning till om artiklarna 30—36 är tillämpliga på laglig handel med narkotika som avses i konventionen. Den har emellertid vid ett flertal tillfällen befattat sig med frågan om olaglig införsel får beläggas med tull- eller importavgifter, eller om den olagliga handeln med dessa ämnen är mervärdesskattepliktig. Domstolen har i samtliga fall besvarat frågan nekande.

28. Av särskilt intresse för detta fall är de avgöranden som rör frågan om olaglig införsel av narkotiska preparat får tullbeläggas. I 1982 års domar i målen Wolf och Einberger påpekade domstolen att det i samdiga medlemsstater var förbjudet att införa och distribuera narkotika av ifrågavarande slag (heroin och kokain i det ena målet; morfin i det andra), varvid undantag endast gjorts i fråga om en strängt övervakad och begränsad handel för sådan användning som tillåtits för farmaceutiska och medicinska ändamål.

Artikel 234 och konventionen

29. Det är dock fortsatt nödvändigt att pröva vilka följder som artikel 234 första stycket har för tillämpningen av artiklarna 30—36. Enligt denna föreskrift skall de rättigheter och förpliktelser som följer av avtal som ingåtts innan detta fördrag träder i kraft mellan å ena sidan en eller flera medlemsstater och å andra sidan ett eller fler tredje länder inte påverkas av fördraget. Enligt artikel 5 i anslutningsakten för Danmark, Irland och Förenade kungariket är artikel 234 tillämplig på avtal och konventioner som dessa medlemsstater ingått innan anslutningen. Vad Förenade kungariket beträffar är 1961 års konvention, som ratificerats år 1964, därmed en sådan konvention som avses i artikel 234.

30. Såsom domstolen vid ett flertal tillfällen redan fastställt, syftar artikel 234 första stycket till att i överensstämmelse med folkrättsliga grundsatser precisera att EG-fördragets tillämpning inte påverkar den berörda medlemsstatens åtaganden att dels respektera tredje lands rättigheter enligt tidigare avtal, dels fullgöra motsvarande förpliktelser. I förevarande mål betyder detta att Förenade kungariket har rätt att fullgöra de förpliktelser gentemot tredje land som följer av konventionen och att respektera tredje lands rättigheter enligt samma konvention. Såvitt tillämpningen av artiklarna 30—36 skulle hindra Förenade kungariket från detta, måste dessa bestämmelser ge vika.

31. Generics har emellertid gjort gällande att artikel 234 är utan betydelse i föreliggande fall, eftersom det endast är fråga om handel mellan medlemsstater. Målet rör införsel till Förenade kungariket av diacetylmorfin från Nederländerna, vilket inte skulle beröra tredje land. Den irländska regeringen har yttrat sig på liknande sätt. Även Franska republiken har i sitt yttrande anfört att artikel 234 första stycket inte ger en medlemsstat tillåtelse att avvika från EG-fördragets bestämmelser i fråga om handeln inom gemenskapen. Därmed skulle konventionen inte hindra tillämpningen av artiklarna 30—36.

32. Både Generics och Franska republiken stöder sig därvid på domstolens dom i Congate-målet. I denna förklarade domstolen att en medlemsstat inte inom ramen för förbindelserna med andra medlemsstater får åberopa avtal, som ingåtts innan EEGfördraget trätt i kraft, till stöd för begränsningar av handeln inom gemenskapen.

33. Domstolen har således att först pröva om konventionen ålägger medlemsstater förpliktelser gentemot tredje land eller skapar rättigheter som tredje land äger åberopa gentemot medlemsstater. Frågan gäller med andra ord om konventionen endast medför bilaterala förpliktelser mellan de fördragsslutande parterna eller om den medför multilaterala förpliktelser mellan samtliga parter som undertecknat konventionen. Härför krävs naturligtvis en tolkning av konventionen, vilken — såsom jag kommer att utveckla närmare — ankommer på den nationella domstolen. Jag tror dock att domstolen utanvidare kan besluta själv i denna fråga. För det första har domstolen redan företagit en sådan prövning i tidigare mål . För det andra kan det inte rimligen betvivlas att de förpliktelser som konventionen ålägger de fördragsslutande parterna skall fullgöras av alla fördragsslutande parter, såsom den portugisiska regeringen och MSL med rätta gjort gällande.

34. Artikel 234 är dock endast relevant då det föreligger en konflikt mellan ett sådant avtal med tredje land och gemenskapsrätten. Avtalet i fråga måste följaktligen påbjuda ett handlingssätt som gemenskapsrätten förbjuder eller förbjuda ett handlingssätt som gemenskapsrätten påbjuder. Om man vill förvissa sig om att en sådan konflikt föreligger, måste man först fastställa dels ifrågavarande avtals innehåll, dels gemenskapsrättens innehåll.

35. Domstolen kan självfallet tolka de relevanta bestämmelserna i gemenskapsrätten och fastställa deras innehåll. Det är däremot tveksamt om domstolen är behörig att tolka ett internationellt avtal, såsom det förevarande, inom ramen för en begäran om förhandsavgörande.

36. Domstolen förefaller i sin dom i målet Henn och Darby att implicit ha bejakat denna fråga. Även detta mål om begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 rörde frågan om en medlemsstat har rätt att förbjuda import av varor (i detta mål gällde det filmer och publikationer med pornografiskt innehåll) från en annan medlemsstat i syfte att fullgöra förpliktelser enligt ett internationellt avtal. Domstolen förklarade följande:

37. Den tyska formuleringen på denna punkt (daß ... keine Widersprüche ... entstehen können) ligger nära antagandet att domstolen därefter tagit ställning till frågan om huruvida skyldigheterna enligt den i det målet aktuella konventionen var förenliga med gemenskapsrätten. Av formuleringen på rättegångsspråket (engelska), framgår det dock att detta inte alls är säkert. Det förefaller snarare som om domstolen endast underkastat ifrågavarande avtal en flyktig prövning och fastställt att det vid denna preliminära prövning inte framkommit något som tytt på en möjlig konflikt mellan avtalet och artiklarna 30—36 i fördraget. Möjligheten att den nationella domstolen vid en närmare prövning av avtalet skulle finna att därav följande skyldigheter i ett visst avseende inte lät sig förenas med tillämpningen av artikel 30 ff. skulle därvid kvarstå.

38. Domstolen har i en rad nyare avgöranden uttalat sig betydligt tydligare i fråga om behörigheten att tolka sådana avtal. Både Levy-målet och Minne-målet rörde frågan om vissa nationella bestämmelser om kvinnors nattarbete stred mot principen om likabehandling av kvinnor och män i artikel 5 i direktiv 76/207/EEG. I båda dessa mål uppkom frågan om de nationella bestämmelserna möjligen var befogade, eftersom de utfärdats för att fullgöra förpliktelser som åvilade medlemsstaterna till följd av ett avtal som omfattades av artikel 234 första stycket (en konvention som antagits av Internationella arbetsorganisationen). Domstolen bekräftade för det första att domstolarna i medlemsstaterna inte kunde tillämpa nationell rätt som stred mot gemenskapsrätten, såvida tillämpningen inte var nödvändig enligt artikel 234 första stycket för att fullgöra förpliktelser som följde av ett avtal som ingåtts med tredje land innan EG-fördraget trätt i kraft. I domen i Minne-målet uttalade domstolen vidare:

39. Av dessa avgöranden framgår tydligt att domstolen anser att tolkningen av ifrågavarande internationella avtal i ett mål om förhandsavgörande enligt artikel 177 ankommer på de nationella domstolarna. Detta står även i överensstämmelse med fördraget, då artikel 177 endast ger domstolen behörighet att tolka gemenskapsrätten. Bestämmelsen omfattar inte behörighet att tolka folkrättsliga avtal som medlemsstater slutit med tredje land innan fördraget trätt i kraft eller innan de anslutit sig till gemenskapen.

40. MSL har i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att det är nödvändigt att domstolen tolkar konventionen för att gemenskapsrätten skall tillämpas likformigt. Domstolen bör inte ansluta sig till denna ståndpunkt. Visserligen har domstolen på grundval av en liknande argumentation funnit att den inom ramen för en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 är behörig att tolka GATTavtalet, dvs. ett avtal som medlemsstaterna ingått med tredje land innan EG-fördraget trätt i kraft. Bortsett från att denna dom varit föremål för kritik — enligt min mening berättigad sådan — skall påpekas att denna rättsliga bedömning inte är tillämplig i förevarande mål. För att uppfylla GATTavtalet har gemenskapen som bekant trätt i medlemsstatemas ställe. Det kan inte hävdas att så skulle vara fallet med den konvention varom nu är fråga. MSL har visserligen med rätta påpekat att gemenskapen och alla medlemsstater har undertecknat Förenta Nationernas konvention av den 19 december 1988 om åtgärder mot illegal handel med narkotika och psykotropa preparat. I 13:e övervägandet i ingressen till denna konvention förklarar de fördragsslutande parterna att det är nödvändigt att stärka och komplettera de åtgärder som föreskrivs i 1961 års konvention. Därmed har MSL och den irländska regeringen säkerligen rätt då de gör gällande att gemenskapen har erkänt målsättningen och kontrollsystemet i 1961 års konvention genom att tillträda 1988 års konvention. Skyldigheten att fullgöra förpliktelserna enligt förstnämnda konvention vilar dock även här på medlemsstaterna.

41. MSL har i sitt skriftliga yttrande vidare antytt att konventionen nu möjligen skulle kunna behandlas som en del av gemenskapsrätten och således kunna vara föremål för domstolens tolkning. Under den muntliga förhandlingen inför domstolen har företrädaren för MSL emellertid nyanserat denna antydan. Enligt min mening är det inte nödvändigt att närmare beröra denna fråga. Att gemenskapen har tillträtt 1988 års konvention ändrar inte det faktum att den inte tillträtt 1961 års konvention, som är den konvention som skall prövas här. Att gemenskapen godkänner och stöder konventionens målsättning, föranleder inte att konventionen skall anses vara en del av gemenskapsrätten och ger följaktligen inte heller domstolen behörighet att tolka den inom ramen för ett förfarande enligt artikel 177.

42. Det torde vara självklart att man inte kan skapa behörighet för domstolen att tolka konventionen inom ramen för ett förfarande enligt artikel 177 genom att inta ståndpunkten att domstolen här har att tolka artikel 234 — dvs. en gemenskapsrättslig norm. Eftersom domstolen tveklöst är behörig att göra denna tolkning, är, enligt samma ståndpunkt, tolkningen av konventionen endast en preliminär fråga som domstolen får behandla. Generaladvokat Capotorti har visserligen en gång framkastat en liknande tanke. Vid detta tillfälle prövade han emellertid om en gemenskapsrättslig förordning stred mot artikel 234. I ett dylikt fall skulle domstolen verkligen själv behöva tolka det folkrättsliga avtalet, eftersom det endast är domstolen som kan ogiltigförklara den gemenskapsrättsliga norm som målet rör. Så är dock inte fallet här.

43. Enligt min mening skulle man dock kunna tänka sig att domstolen uttalade sig om ett sådant avtal under förutsättning att dess innehåll vore ostridigt. Är alla parter jämte den nationella domstolen överens om innebörden av de förpliktelser som följer av konventionen, så kan domstolen naturligtvis pröva om tillämpningen av gemenskapsrätten skulle hindra att dessa förpliktelser fullgörs. Kanske står förklaringen till att domstolen i Henn och Darby-målet underkastade de folkrättsliga traktaterna en egen prövning att finna i detta förhållande.

44. Det skall betonas att detta inte torde medföra några graverande risker för den enhetliga tolkningen av gemenskapsrätten. Den av MSL yppade farhågan, att följderna för bolaget skulle bli allvarliga om import till Förenade kungariket tilläts samtidigt som andra medlemsstater framhärdade i att begränsa eller förbjuda import från övriga medlemsstater, är fullt förståelig. Det skall emellertid påpekas att domstolen inom ramen för ett förfarande enligt artikel 177 visserligen inte kan besluta om tolkningen av avtal som medlemsstaterna ingått med tredje land, men att den självfallet har till uppgift att tolka gemenskapsrätten. Därmed kan en nationell domstol enligt artikel 177 begära att domstolen meddelar ett förhandsavgörande angående frågan om fullgörelsen av medlemsstatens förpliktelser enligt visst avtal, såsom dessa förpliktelser fastställts av den nationella domstolen, hindrar gemenskapsrättens tillämpning.

45. Jag föreslår följaktligen att fråga 1 a) besvaras på följande sätt: Artiklarna 30—36 i EG-fördraget är tillämpliga på laglig handel med narkotika som avses i 1961 års konvention ersättande äldre konventioner rörande narkotika. I den mån detta får till följd att den berörda medlemsstaten inte kan uppfylla de förpliktelser som följer av konventionen — ej ens i betraktande av de möjligheter som artikel 36 innebär — kan denna medlemsstat, om den har anslutit sig till konventionen före EG-fördragets ikraftträdande eller före sin anslutning till gemenskapen, uppfylla de förpliktelser som följer av denna konvention med stöd av artikel 234 första stycket i EG-fördraget.

46. Detta är samtidigt ett tillräckligt svar på fråga 1 b). Såvitt denna avser det i konventionen föreskrivna kontrollsystemets funktion, bör enligt min mening fastslås att saken inte kan behandlas i termer av mer eller mindre. Varje medlemsstat har förbundit sig att införa de kontrollbestämmelser som föreskrivs i konventionen. Om detta skulle visa sig vara omöjligt på grund av vad som föreskrivs i artiklarna 30—36, måste dessa bestämmelser ge vika. Är så inte fallet, skall däremot de gemenskapsrättsliga bestämmelserna tillämpas.

Subsidiari yttrande över fråga 1

47. Skulle domstolen emellertid dra slutsatsen att det i målet om förhandsavgörande är möjligt att ta ställning till frågan om huruvida fullgörelsen av konventionens förpliktelser är förenlig med tillämpningen av artiklarna 30—36 i EG-fördraget, bör enligt min mening vissa överväganden, som jag här tillläggsvis redovisar i form av ett subsidiari yttrande, tas i betraktelse.

48. Den lagliga handeln med narkotika har genom konventionen underkastats strikta kontrollbestämmelser. De fördragsslutande parterna skall årligen avge beräkningar avseende de mängder narkotika som kommer att förbrukas (artikel 19 i konventionen). I förenklade ordalag får varken tillverkning eller import överstiga den mängd som förbrukats i landet eller området i fråga eller som exporterats därifrån (artikel 21). För såväl tillverkning som handel och distribution av narkotika krävs statligt tillstånd (artiklarna 29—31). Enligt artikel 2 paragraf 5 kan narkotika med synnerligen farliga egenskaper underkastas särskilda kontrollbestämmelser, som även innefattar ett generellt förbud. MSL har med någon rätt hävdat att konventionen skapat en planekonomi i världsomfattande skala (a planned economy on a world scale). Att artikel 30 i EG-fördraget — vars syfte är att avskaffa alla kvantitativa importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan i handeln inom gemenskapen — står i strid med detta system, är utan vidare klart.

49. Det vore emellertid förfelat att inskränka den förestående prövningen till att endast avse artikel 30. Den bestämmelsen är oskiljaktigt förbunden med artikel 36, vari vissa undantag från förbudet i artikel 30 medges. Domstolen har i sin dom i målet Henn och Darby klargjort att en samlad bedömning är påkallad i detta sammanhang. Såsom redan nämnts, har domstolen i denna dom förklarat att någon motsägelse mellan de internationella avtalen i fråga och reglerna om den fria rörligheten för varor inte står att finna, med hänsyn till det undantag som medges i artikel 36 för importförbud till skydd för allmän moral. Om de restriktioner eller förbud mot import som i föreliggande fall följer av konventionen vore befogade även enligt artikel 36, skulle således någon motsägelse mellan konventionen och artiklarna 30—36 inte föreligga.

50. De metodologiska eller snarare dogmatiska invändningar som MSL framställt mot detta betraktelsesätt förmår inte övertyga. Det är visserligen riktigt att undantag enligt artikel 36 måste vara befogade. Detta innebär att åtgärder som vidtas i där angivet syfte endast omfattas av bestämmelsen om de är proportionerliga och ägnade att uppnå detta syfte. Det är också riktigt att artikel 36 skall tolkas restriktivt i dess egenskap av undantagsbestämmelse. MSL:s argument, enligt vilket det vore fel att låta tredje lands rättigheter vara avhängiga undantagsmöjligheten i artikel 36, går dock problemets kärna förbi. Avgörande är att en medlemsstat har möjlighet att fullgöra de förpliktelser som följer av konventionen. Om detta är möjligt på grund av en medlemsstats egen suveränitet eller på grund av bestämmelsen i artikel 36, saknar betydelse för de tredje länder som berörs.

51. Enligt artikel 36 i EG-fördraget kan importbegränsningar och importförbud vara befogade bland annat med hänsyn till hälsoskyddet. Med undantag för MSL är alla parter i målet vid domstolen av den uppfattningen att de åtgärder som krävs enligt konventionen även får vidtas med stöd av artikel 36 i EG-fördraget. Jag är av samma uppfattning. De kontrollbestämmelser för laglig handel med narkotika som avses i artiklarna 19, 21 och 29—31 förefaller vara ägnade att avvärja (eller i möjligaste mån begränsa) de hälsorisker som narkotikamissbruket kan medföra. Med tanke på dessa varors farlighet tycks det heller inte finnas något alternativ som innebär att målet kan uppnås med en mindre begränsning av rörligheten för varor.

52. I detta sammanhang skall påpekas att gemenskapen senast då den tillträdde 1988 års konvention har anammat målen för den konvention som här skall prövas. Både EG-fördraget och konventionen tillmäter hälsoskyddet en utomordentligt stor betydelse. Det skulle därför förvåna om åtgärder som vidtogs enligt konventionen för att uppnå samma mål ansågs strida mot EG-fördraget.

53. En konflikt skulle likväl kunna uppstå, om gränserna för artikel 36 överskrids. Enligt artikel 36 andra meningen får handelsrestriktioner som bekant inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. Enligt min mening kan emellertid en sådan situation inte inträda här.

54. Såsom exempelvis den brittiska regeringen riktigt påpekat, tvingar konventionen på intet sätt de fördragsslutande parterna att förbjuda införsel av narkotika. I den kommentar till konventionen som har offentliggjorts av Förenta nationerna (nedan kallad kommentaren) sägs visserligen att införsel av narkotika (och den internationella handeln som sådan) skall betraktas som en aktivitet av särskilt farligt slag, vilken innebär en risk för att narkotiska preparat olagligen råkar på avvägar. Konventionen innehåller emellertid en lång rad hänvisningar till den internationella handeln, av vilka framgår att konventionens utgångspunkt trots allt är att införsel är principiellt tillåten. Det är i detta sammanhang tillräckligt att erinra om ordalydelsen av artikel 21 paragraf 1, vari föreskrivs att de sammanlagda mängderna av varje narkotikum, som tillverkats eller importerats under loppet av ett år, inte får överstiga en viss summa.

55. MSL och den portugisiska regeringen har gjort gällande att det av nyssnämnda bestämmelse i konventionen följer att en stat måste förbjuda import, när de inhemska tillverkarnas produktion är tillräckligt stor för att täcka behovet. En sådan förpliktelse skulle enligt min mening inte kunna grundas på artikel 36 i EG-fördraget. Såtillvida vore det följakdigen fråga om en konflikt mellan konventionen och de gemenskapsrättsliga bestämmelserna. Detta är dock en akademisk fråga, eftersom konventionen enligt min mening inte medför någon sådan förpliktelse. I artikel 21 paragraf 1 nämns både inhemsk tillverkning och import, utan att inhemsk tillverkning ges företräde. En förpliktelse att meddela införselförbud följer inte heller av någon faktisk nödvändighet, eftersom såväl inhemsk tillverkning som import endast får ske om tillstånd medges. Det enda som pekar i denna riktning är, såvitt jag vet, ett beslut från 1934 av Nationernas förbunds rådgivande kommitté. I detta beslut utfärdades en rekommendation åt de producerande länderna att inte bevilja fler licenser för tillverkning, om den existerande produktionskapaciteten i respektive land var tillräcklig för att täcka behovet. I den konvention som skall prövas här finns det emellertid inte någon bestämmelse av detta innehåll eller någon bestämmelse med krav på förbud mot import i en sådan situation.

56. Om import tillåts, leder detta enligt MSL till att inhemska tillverkare och importörer måste tilldelas vissa bestämda mängder. En sådan kvotering skulle dock inte vara förenlig med artiklarna 30—36, i synnerhet inte då den leder till att de olika mängderna måste fördelas på ett godtyckligt sätt.

57. Att import tillåts kan inte heller äventyra effektiviteten av konventionens kontrollsystem. I kommentaren sägs visserligen att det för en effektiv kontroll är tillrådligt eller till och med väsentligt att begränsa antalet licenser för tillverkare och dem som idkar internationell handel (importörer och exportörer) till ett minimum. Tilläggas bör att kommentaren är ett hjälpmedel för tolkningen av konventionen som inte kan påföra parterna några förpliktelser som inte redan angivits i konventionen. I konventionen föreskrivs inte att de fördragsslutande parterna skall förbjuda import. Detta bekräftas indirekt på nämnda ställe i kommentaren. Om ett tillstånd för import i det enskilda fallet inte strider mot konventionen, kan det påstådda förhållandet [som berörts i samband med fråga 1 b)] att det särskilt skulle gagna tillförlitligheten om all anskaffning skedde från en inhemsk tillverkare, inte hindra tillämpningen av artiklarna 30—36 i EG-fördraget.

58. Även uppfyllelsen av de skyldigheter som följer av artikel 2 paragraf 5 i konventionen låter sig förenas med tillämpningen av reglerna om den fria rörligheten för varor. Enligt nämnda bestämmelse skall alla parter införa de särskilda kontrollbestämmelser som de anser vara nödvändiga [a)] för de narkotika som anges i lista IV till konventionen och får helt förbjuda ett narkotikum, om denna åtgärd enligt deras åsikt utgör den mest lämpade för skydd av folkhälsan [b)]. Därigenom ges de fördragsslutande parterna möjlighet att handla. Plikt att ingripa föreligger endast i den mån som en fördragsslutande part bedömer att särskilda åtgärder är nödvändiga. Därvid skall emellertid beaktas att de fördragsslutande parterna skall handla i god tro vid tolkningen av dessa föreskrifter. Konventionen ålägger således inte de fördragsslutande parterna att vidta vissa åtgärder, om de inte anser att dessa erfordras. Om en fördragsslutande part emellertid hyser uppfattningen att särskilda kontrollbestämmelser är nödvändiga eller de mest lämpade för att möta de faror som detta narkotikum framkallar, måste den ingripa. Denna tolkning motsvarar såväl bestämmelsens ordalydelse som konventionens mening och ändamål.

59. Eftersom bedömningen följaktligen skall göras av de fördragsslutande parterna var för sig, kan det naturligtvis förekomma att medlemsstaterna tillämpar bestämmelsen på skilda sätt. Detta har tydligt framkommit i förevarande mål, sedan det upplysts att bruket av diacetylmorfin tillåts i Förenade kungariket, men är förbjudet i alla andra medlemsstater.

60. Såsom den franska regeringen med rätta anfört, är sådana skillnader förenliga med gemenskapsrätten, såvida någon harmonisering på gemenskapsnivå av skyddsföreskrifterna på detta område ännu inte ägt rum. Det bör emellertid påpekas att gemenskapsrätten uppställer gränser för nationella åtgärder av detta slag. Dessa gränser beskrivs i artikel 36 andra meningen. Vad de portugisiska och franska regeringarna har anfört tar enligt min mening inte tillräcklig hänsyn till detta.

61. MSL har gjort gällande att import inte kan tillåtas utan att de fördragsslutande parterna därmed skulle åsidosätta sina allmänna skyldigheter, såsom dessa fastslagits i artikel 4 i konventionen, i fråga om att genomföra konventionen och i förhållande till denna begränsa utvinning, framställning, utförsel, införsel, distribution, konsumtion och innehav till att enbart avse medicinska och vetenskapliga ändamål. Hur dessa skyldigheter konkret skulle åsidosättas har MSL dock inte beskrivit.

62. Betydligt större vikt tillmäter jag argumentet att fördragets regler om fri rörlighet för varor — åtminstone med avseende på Förenade kungariket — inte kan tillämpas så länge som medlemsstaterna inte lämnat den anmälan som avses i artikel 43 paragraf 2 i konventionen.

63. Detta mål rör emellertid en annan fråga, nämligen om konventionens förskrifter skall anses vara förenliga med fördragets regler om den fria rörligheten för varor. Denna fråga skall mot bakgrund av vad som nu sagts besvaras jakande. Därmed är det irrelevant att en anmälan som avses i artikel 43 paragraf 2 skulle medföra ytterligare lättnader. Om konventionen och fördraget låter sig förenas utan att det är nödvändigt att göra denna anmälan, kan den omständigheten att anmälan inte gjorts inte frita medlemsstaterna från deras skyldigheter enligt artiklarna 30—36.

64. För det fall domstolen ansluter sig till bedömningen i det subsidiara yttrandet, borde frågorna 1 a) och 1 b) enligt min mening besvaras på följande sätt: Artiklarna 30—36 i EG-fördraget är tillämpliga på laglig handel med narkotika som avses i 1961 års konvention ersättande äldre konventioner om narkotika.

Fråga 1 c)

65. High Court begär med denna fråga besked om det är möjligt för en medlemsstat att vägra införseltillstånd för narkotika från en annan medlemsstat, då införseln hotar den ekonomiska livskraftigheten hos en tillverkare med ensamrätt att framställa dessa narkotika i ifrågavarande medlemsstat, varvid en tillförlitlig anskaffning av dessa narkotika för viktiga medicinska ändamål i samma medlemsstat inte skulle kunna säkerställas. Frågan avser uppenbarligen tolkningen av artikel 36 och grundas därmed på antagandet att artiklarna 30—36 är tillämpliga. Även svaret bör vila på denna grund.

66. Frågan har föranletts av ett påstående som kärandena framfört i målet vid den nationella domstolen. Om import tillåts, skulle detta enligt kärandena hota den brittiske tillverkarens ekonomiska livskraftighet, varför även anskaffningens tillförlitlighet i Förenade kungariket skulle råka i fara. Om än påståendets riktighet ännu inte visats, skall domstolen utgå ifrån att det är riktigt när frågan besvaras.

67. De omständigheter som den nationella domstolen har nämnt ytterligare saknar betydelse. Det faktum att andra medlemsstater framställer narkotiska preparat och förbjuder införsel av dem är irrelevant för tolkningen av gemenskapsrätten. Även den omständigheten att medlemsstaterna ännu inte lämnat den anmälan som avses i artikel 43 paragraf 2 i konventionen saknar betydelse för tolkningen av artikel 36 i EG-fördraget.

68. Enligt mitt förmenande råder inget tvivel om att en kontinuerlig anskaffning av narkotika som är nödvändiga för medicinska ändamål är av stor betydelse. En medlemsstat har därför rätt att beakta detta, då ett beslut om införseltillstånd för ett narkotikum skall meddelas. Det kan inte uteslutas att en medlemsstat till följd av ett sådant övervägande undantagsvis kan ha rätt att inom ramen för artikel 36 ge inhemsk framställning företräde framför import från andra medlemsstater till en viss gräns. Detta kan enligt min mening utläsas av domstolens dom i Campus Oilmålet. Domstolen fastslog vid detta tillfälle att en medlemsstat, som är beroende av oljeimport, får föreskriva att importörer måste täcka en viss andel av sitt behov genom att köpa av ett inhemskt raffinaderi, om detta raffinaderis produkter annars inte skulle kunna avsättas till konkurrenskraftiga priser på marknaden. Inte heller av det skälet att åtgärden i fråga vidtas i rent ekonomiskt syfte möter det något hinder mot att tillämpa artikel 36 i dylika fall. Den invändning av motsvarande innehåll som framställts av Generics saknar därför betydelse.

69. Det kan inte heller uteslutas att en medlemsstat till följd av ett sådant övervägande kan ha rätt att i ett enskilt fall till och med förbjuda införsel av ett narkotikum. Den brittiska regeringen har dock med rätta påpekat att det härvid handlar om extrema undantagsfall. Artikel 36 medger nämligen att handeln begränsas först då inga andra möjligheter finns att på ett mindre ingripande sätt uppnå det mål som eftersträvas. Följaktligen är det nödvändigt att hänvisa till dessa gränser, då frågorna besvaras. Det är i detta sammanhang självklart att artikel 36 innebär att en medlemsstat tillåts att begränsa den fria rörligheten för varor utan att den förpliktas införa en sådan begränsning.

70. Jag föreslår därmed att fråga 1 c) skall besvaras på följande sätt: Med stöd av artikel 36 i EG-fördraget får en medlemsstat undantagsvis ge företräde åt inhemsk framställning framför import från andra medlemsstater, om detta är det enda sättet att säkerställa en tillförlitlig anskaffning av narkotiska preparat för viktiga medicinska ändamål i denna medlemsstat.

Fråga 2

71. High Court har genom denna sista fråga begärt besked om huruvida en myndighet, som ansvarar för upphandling av viktiga, smärtlindrande narkotika för medicinska ändamål, vid tilldelning av kontrakt får ta hänsyn till kravet att anskaffningen skall vara tillförlitlig och kontinuerlig. I begäran om förhandsavgörande nämns i detta sammanhang rådets direktiv 77/62/EEG av den 21 december 1976 om samordning av förfarandet vid offentlig upphandling av varor i dess ändrade lydelse. Detta (flera gånger ändrade) direktiv har upphävts genom artikel 33 i rådets direktiv 93/36/EEG av den 14 juni 1993 om samordning av förfarandet vid offentlig upphandling och dess bestämmelser har ersatts av bestämmelserna i direktiv 93/36. Detta direktiv antogs efter beslutet av High Court om begäran om förhandsavgörande. Om frågan från High Court skulle besvaras, borde därför även nu gällande rättsläge beaktas. Såsom jag redan har anfört, behöver denna fråga emellertid inte besvaras . I det följande skall jag endast beröra den för det fall domstolen drar andra slutsatser.

72. Förutom MSL och den franska regeringen, är alla berörda parter i detta mål eniga om att tillförlitliga och kontinuerliga leveranser är ett kriterium som får beaktas inom ramen för direktiv 77/62. Enligt MSL:s uppfattning, hör detta kriterium däremot inte till tilläggskriterierna enligt artikel 25 i direktivet. Nyssnämnda bestämmelse gäller för alla de öppna och selektiva förfaranden som anges i artikel 4.1—4.2 i direktivet. Därmed bör först prövas om dessa förfaranden är tilllämpliga i föreliggande fall.

73. Den portugisiska regeringen har uttryckt tvivel och därvid åberopat artikel 6.1 b i direktiv 77/62. Enligt vad där stadgas, måste i artikel 4.1—4.2 angivna förfaranden inte tillämpas, om leveransen avser gods som till följd av sin tekniska eller konstnärliga särart, eller till följd av skydd för ensamrätt, bara kan tillverkas eller levereras av ett bestämt företag.

74. Den franska regeringen har gjort gällande att det av artikel 6.1 g i direktiv 77/62 följer att leveranser av narkotika inte är underkastade anbudsinfordran. Enligt nyssnämnda bestämmelse behöver i artikel 4.1—4.2 angivna förfaranden inte tillämpas, om varorna i fråga sekretessbeläggs eller när deras leverans måste förenas med särskilda säkerhetsåtgärder enligt lag eller tvingande regel i den berörda medlemsstaten, eller om hänsyn till medlemsstatens grundläggande säkerhet så kräver. Till följd av en senare ändring av direktiv 77/62 togs denna passus in i artikel 2.2 c, enligt vilken direktivet inte skall tillämpas i dylika fall.

75. Antar man däremot att direktivet är tilllämpligt, uppkommer frågan om anskaffningens tillförlitlighet och kontinuitet skulle kunna få beaktas såsom ett kriterium enligt artikel 25 i direktiv 77/62. Såsom MSL med rätta har anfört, skiljer direktivet mellan kriterierna för urval av företag i kvalitativt hänseende (artiklarna 21—24) och tilläggskriterierna (artikel 25). Detta följer redan av artikel 17.1 i direktiv 77/62.

76. Enligt artikel 25.1 i direktiv 77/62 skall en upphandlande myndighet antingen enbart lägga kriteriet lägsta pris till grund för tilldelning av kontrakt [a)] eller då tilldelningen sker till förmån för det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet, olika kriterier som varierar beroende på slaget av upphandling, till exempel pris, leveranstid, driftskostnadseffektivitet, kvalitet, estetiska och funktionella egenskaper, teknisk förtjänst, service efter upphandlingen och tekniskt underhåll [b)].

77. Jag kan inte ansluta mig till detta synsätt. Det förefaller visserligen vara tveksamt om man kan inta ståndpunkten att detta kriterium redan omfattas av de kriterier som uttryckligen nämns i artikel 25 — vilket har gjorts gällande av den brittiska regeringen (som hävdat att kriteriet är en del av teknisk nivå) och den irländska regeringen (som hävdat an samma kriterium skulle kunna omfattas av begreppet leveranstid eller kvalitet). Hur det än förhåller sig, är även detta kriterium avgörande för vilket som är det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet. Ett skenbart attraktivt anbud är trots allt ofördelaktigt, om inte framtida leveranser kan säkras. Detta betraktelsesätt tar visserligen hänsyn till framtida följder av en beställning efter ett visst anbud. Att ett sådant betraktelsesätt emellertid inte är främmande för direktivet, framgår enligt min mening av att kriterierna driftsekonomi och service omnämns. En liknande uppfattning har också framförts av kommissionen.

78. Slutligen bör påpekas att anskaffningens tillförlitlighet såsom kriterium är ett legitimt övervägande till vilket hänsyn får tas inom ramen för artikel 36. Den brittiska regeringen har med rätta påpekat att det bör undvikas att ett direktiv tolkas på så sätt att det förbjuder något som är tillåtet enligt artikel 36. I detta sammanhang har den franska regeringen hänvisat till det femte övervägandet i direktiv 77/62, enligt vilket nämnda direktiv inte skall hindra tillämpningen av artikel 36.

C — Förslag till avgörande

79. Jag föreslår följaktligen att domstolen besvarar de frågor som förts vidare av High Court på följande sätt:

1 Originalspråk: tyska.

2 United Nations Treaty Senes, del 520, s. 204. En tysk översättning av konventionen, sásom den ändrats genom protokollet av den 25 mars 1972, återfinns i Bundesgesetzblatt 1977 II, s. 111.

3 Andra övervägandet i konventionens ingress.

4 Ingressens tredje och fjärde överväganden.

5 Jfr ingressens femte och sjätte överväganden.

6 Citaten är hämtade från den skrivelse som Secretary of State sände till Evans advokater. I den lydelse som skrivelsen sändes till MSL:s advokater avviker den på nägra mindre (och innehållsmässigt obetydliga) punkter.

7 Dom av den 16 juli 1992, Meilicke (C-83/91, Rec. s. I-4871, punkterna 22—25).

8 Se särskilt domen av den 27 oktober 1993, Enderby (C-127/92, Rec. s. I-5535, punkt 10).

9 Jfr exempelvis artikel K.1 punkt 9 i Fördraget om Europeiska unionen, vari förklaras att polissamarbete för att hindra och bekämpa olaglig narkotikahandel är en fråga av gemensamt intresse.

10 Domar av den 5 februari 1981, Horváth (50/80, Rec. s. 385) och den 26 oktober 1982, Wolf (221/81, Rec. s. 3681) och Einberger (240/81, Rec. s. 3699).

11 Dom av den 28 februari 1984, Einberger (294/82, Rec. s. 1177).

12 Domar av den 5 juli 1988, Mol (269/86, Rec. s. 3627) och Happy Family (289/86, Rec. s. 3655).

13 Anf. st. (fotnot 9), punkt 8 i respektive dom.

14 Anf. st. (fotnot 9), punkt 9 i respektive dom.

15 Anf. st. (fotnot 9), punkt 16 i respektive dom.

16 En motsvarande föreskrift återfinns i artikel 5 i anslutningsakten för Grekland och i artikel 5 i anslutningsakten för Spanien och Portugal.

17 Detsamma gäller för Danmark, Grekland, Portugal och Spanien, som också ratificerade konventionen innan de anslöt sig till gemenskaperna.

18 Jfr artikel 30 i Wienkonvenäonen om traktaträtten.

19 Dom av den 27 februari 1962, kommissionen mot Italien (10/61, Rec. s. 1, 22 ff.); dom av den 14 oktober 1980, Burgoa (812/79, Rec. s. 2787, punkt 8).

20 Dom av den 11 mars 1986 (121/85, Rec. s. 1007).

21 Anf. st. (fotnot 19), punkt 25.

22 Dom av den 22 september 1988, Deserbais (286/86, Rec. s. 4907, punkt 18).

23 Dom av den 27 februari 1962, anf. st. (fotnot 18), s. 23.

24 Milet rörde 1923 års Genèvekonvention om åtgärder mot spridning och distribution av obscena publikationer och Världspostkonvenüonen, vilka domstolen redan behandlat i domen av den 14 december 1979, Henn och Darby (34/79, Rec. s. 3795). Därvid fastslog domstolen att tillämpningen av artikel 30 rf. var förenlig med dessa konventioner (punkt 26).

25 Enligt denna artikel kan tvä eller flera parter till en multilateral traktat överenskomma att traktaten skall ändras dem emellan. En förutsättning är emellertid att detta inte inkräktar pä övriga deltagares rättigheter enligt traktaten.

26 Se i fråga om denna skillnad generaladvokaten Warners förslag till avgörande i mål 34/79, anf. st- (fotnot 23), s. 3818, 3833.

27 Jfr särskilt domen i Deserbais-milet, anf. st. (fotnot 21 med tillhörande text).

28 Den internationella styrelsen i Wien för kontroll av narkotika har i en av MSL företedd skrivelse av den 11 augusti 1981 till den brittiska regeringen formulerat detta på följande sätt: If for economic reasons, States wish to reduce the inconveniences and obstacles which a control system, applied in conformity with the universal treaties, causes in international trade, they might seek to unify their systems. The universal treaties themselves point in this direction since article 43 of the 1961 Single Convention envisages the case of a customs union.

29 Anf. st. (fotnot 23).

30 Anf. SL (fotnot 23), punkt 26.

31 It appears ... that the observance ... of those international Conventions is not likely to resuit in a conflict; jfr även den franska lydelsen, enligt vilken uppfyllelsen av de folkrättsliga avtalen n'est pas susceptible de créer un conflit (mina kursiveringar).

32 Anf. st. (fotnot 23), punkt 27.

33 Dora av den 2 augusti 1993 (C-158/91, Rec. s. I-4287).

34 Dom av den 3 februari 1994 (C-13/93, Rec. s. I-371).

35 Anf. st. (fotnot 33), punkt 18.

36 Anf. st. (fotnot 32), punkt 21: Toutefois, ce n'est pas à la Cour dans le cadre d'une procédure préjudicielle qu'il appartient de vérifier quelles sont les obligations qui s'imposent, en vertu d'une convention internationale antérieure, à l'État membre concerné et d'en tracer les limites de manière à déterminer dans quelle mesure ces obligations font obstacle à l'application de l'article 5 de la directive.

37 Dom av den 16 mars 1983, SPI och SAMI (267/81, 268/81 och 269/81, Rec. s. 801, punkterna 14— 19).

38 Jfr exempelvis XC. Hartley, The Foundations of European Community Law, 2:a upplagan, 1988, s. 252 ff.

39 Se rådets beslut 90/611/EEG av den 22 oktober 1990 att tillträda denna konvention (EGT nr L 326, s. 56).

40 Förslag till avgörande i mål 812/79 (Burgoa, Rec. 1980, s. 2809, 2817).

41 Ett exempel pä en sådan situation erbjuder däremot de faktiska omständigheter som ligger till grund för domen av den 8 december 1981, Arbelaiz-Emazabel (181/80, Rec. s. 2961, punkt 11).

42 Dom av den 15 januari 1986 (44/84, Rec. s. 29).

43 Anf. SL (fotnot 23).

44 Se ovan, punkt 36.

45 Jfr exempelvis domen av den 16 maj 1989, Buet och Educational Business Services (382/87, Rec. s. 1235, punkterna 10—11).

46 Dom av den 5 juni 1986, kommissionen mot Italien (103/84, Rec. s. 1759, punkt 22).

47 Se ovan, punkt 40.

48 Förenta nationerna (utg.), Commentary ort the Single Convention on Narcotic Drugs, 1961, New York, 1973.

49 Ani. st. (fotnot 47), anmärkning nr 2 till artikel 1 paragraf 1 y)

50 Följande kan anföras som exempel: Om man antar an inhemsk tillverkning finns, får den mängd för vilken införsel kan tillåtas högst uppgå till skillnaden mellan förbrukning (jämte export) och inhemsk tillverkning. Om någon sådan skillnad inte finns (på grund av den inhemska tillverkningens storlek), ar import inte tillåten.

51 Citerat i kommentaren, anf. st. (fotnot 47), anmärkning nr 10 till artikel 29 paragraf 1.

52 Anf. st. (fotnot 47), allmän anmärkning nr 3 till artikel 21.

53 Anf. SL (fotnot 47), allmän anmärkning nr 4 till artikel 21; anmärkning nr 4 till artikel 31 paragraf 3.

54 Kommentaren, anf. st. (fotnot 47), anmärkning nr 4 till artikel 2 paragraf 5. Det är här fråga om en allman princip för tolkningen av traktater (jfr artikel 31 i Wienkonventionen om traktaträtten), som även domstolen har erkänt vara bindande (jfr exempelvis domen av den 1 juli 1993, Metalsa [C-312/91, Rec. s. I-3751, punkt 12]).

55 Se ovan, punkt 33 och i fotnot 27 citerad skrivelse.

56 Av kommentaren framgår att det trots ordalydelsen (kan) är nödvändigt att avge förklaring i enlighet med artikel 43 paragraf 2 för att de önskade följderna skall inträda (anf. st. (fotnot 47), anmärkning nr 13 till artikel 1 paragraf 1 y).

57 Jfr ovan, punkterna 62— 63.

58 Dom av den 10 juli 1984, Campus Oil Limited mot industri- och energiministern (72/83, Rec. s. 2727).

59 Anf. st. (fotnot 57), punkt 51.

60 Jfr exempelvis domen av den 6 oktober 1987, Openbaar Ministerie mot Nertsvoederfabriek Nederland (118/86, Rec. s. 3883, punkt 15).

61 EGT nr L 13, 1977, s. 1.

62 EGT nr L 199, s. 1.

63 Se ovan, punkt 24.

64 Bestämmelsen motsvarar artikel 6.3 c i direktiv 93/36.

65 Jfr rådets direktiv 88/295/EEG av den 22 mars 1988 (EGT nr L 127, s. 1).

66 Enligt motsvarande bestämmelse i artikel 2.1 b i direktiv 93/36 skall direktivet inte tillämpas i dylika fall.

67 Nionde övervägandet i direktiv 77/62.

68 Elfte övervägandet i direktiv 93/36.

69 1 likhet med artikel 26.1 i direktiv 93/36.

70 Dom av den 20 september 1988, Beentjes (31/87, Rec. s. 4635, punkt 19).