Förslag till avgörande av generaladvokat
A — Inledning
1. De frågor som har ställts av den nationella domstolen syftar till att fastställa om de i beslutet om hänskjutande nämnda gemenskapsrättsliga bestämmelserna i fråga om invaliditetsförsäkring och den allmänna principen om fri rörlighet för arbetstagare, vilken dessa bestämmelser sammanhänger med, utgör hinder mot att det gentemot sökanden i målet vid den nationella domstolen — för att neka honom de sociala förmåner som han annars kunde ha rätt till — görs gällande bestämmelserna om så kallat riskval, vilka återges i den nationella lag där det aktuella fallet regleras.
2. Det fall, i vilket de frågor som har hänskjutits till domstolen har uppkommit, beskrivs kortfattat nedan.
3. Svaranden nekade sökanden invaliditetsförmånerna med stöd av artikel 21.1 c i AAW och artikel 30.1 b i WAO. I dessa bestämmelser föreskrivs, beträffande det som är av betydelse i detta fall, att den behöriga sammanslutningen vid utgivandet av förmåner kan bortse från att ta hänsyn till den arbetsoförmåga som har uppkommit inom sex månader efter tidpunkten då försäkringen började gälla, om personens hälsotillstånd vid denna tidpunkt gav tydlig anledning till misstanke om att han skulle bli arbetsoförmögen inom sex månader.
4. Den hänskjutande domstolen ansåg det nödvändigt att hänskjuta en begäran om förhandsavgörande till domstolen angående följande tolkningsfrågor:
B — Analys
5. Svaret på den andra frågan utgör också en logisk utgångspunkt vid prövningen av de resterande frågor som har ställts i beslutet om hänskjutande. Denna fråga måste nämligen besvaras nekande för att de två andra frågorna å sin sida skall kunna ha betydelse i det aktuella förfarandet. Det är således lämpligt att pröva denna fråga först, vilket innebär att ordningen på de tolkningsfrågor som har hänskjutits till domstolen ändras.
6. Genom den andra frågan anmodas domstolen att pröva om gemenskapsrätten — det vill säga rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och kodifierade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (nedan kallad förordningen) och principen om fri rörlighet för arbetstagare — utgör hinder mot att de ovan nämnda bestämmelserna om riskval som återges i WAO och AAW skall tillämpas på sökanden, vilket innebär att han nekas invaliditetsförmåner.
7. Efter att ha presenterat problemställningen skall jag nu gå in på förordningen. Det är betydelsefullt att först avgöra vilka bestämmelser i denna förordning som är tilllämpliga i detta fall. Den första bestämmelsen som är av intresse är den som föreskrivs i artikel 39.1, i vilken följande anges: Institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning var tillämplig då den arbetsoförmåga uppkom som har följts av invaliditet, skall enligt denna lagstiftning avgöra om personen uppfyller villkoren för rätt till förmåner, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 38. I den senare bestämmelsen föreskrivs dessutom i första punkten — den enda som är av betydelse i detta fall — att [d]en behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning kräver att försäkringsperioder har fullgjorts för att någon skall få, bibehålla eller återfå rätt till förmåner, skall i den utsträckning som behövs beakta försäkringsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning som om de vore perioder som hade fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.
8. Enligt beslutet om hänskjutande anser den nationella domstolen att artikel 39.1 är tillämplig i detta fall. Jag bekräftar detta antagande. Det måste dock påpekas att artikel 39.1 skall tillämpas i förening med den ovan nämnda bestämmelsen i artikel 38.1, till vilken den förra uttryckligen hänvisar. Om de två bestämmelserna i förordningen kombineras, har sökanden rätt till den sociala förmån som har yrkats vid den nationella domstolen. Denna slutsats stöds av de skäl som jag skall gå igenom nedan.
9. Enligt artikel 39.1 är behörig institution för att bevilja den omtvistade förmånen den som föreskrivs i den nationella lag som var tillämplig på personen då den arbetsoförmåga uppkom som har följts av invaliditet. Den institution som denna behörighet tillkommer avgör, enligt den lagstiftning som den tillämpar, om personen uppfyller villkoren för att få rätt till sociala förmåner. För övrigt är artikel 39.1 inom sitt tillämpningsområde ett uttryck för principen om arbetsortens lag, vilken princip uppställs mera allmänt i artikel 13.2.
10. Sökanden blev arbetsoförmögen när han arbetade i Nederländerna. Detta faktum har fastställts av den nationella domstolen själv som anger att R. Moscato den 13 november 1987 ... inte var arbetsoförmögen (inte ens delvis) i AAW: s och WAO: s mening. Förevarande fall måste således anses omfattas av nederländsk lagstiftning. Följaktligen är behörig social institution den som utpekas av denna nationella lagstiftning.
11. Efter att detta har anförts återstår att undersöka vilka villkor som uppställs i det nederländska systemet för att sökanden skall beviljas de förmåner som han har ansökt om. Enligt bestämmelserna om riskval som återges i detta system kan den behöriga sociala institutionen bortse från den invaliditet som uppkom inom sex månader från det att försäkringen började gälla. Enligt svaranden syftar denna bestämmelse till att förekomma bedrägeri eller missbruk som annars skulle kunna inträffa när en person strax före en invaliditet påbörjar ett arbete i Nederländerna för att sedan erhålla förmåner som utgår till honom då den egentliga arbetsoförmågan uppkommer.
12. I artikel 38.1 föreskrivs emellertid att den behöriga sociala institutionen skall beakta försäkringsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning — vilken skiljer sig från den som institutionen själv omfattas av — som om de vore perioder som hade fullgjorts enligt den lagstiftning som är tillämplig. Det rör sig här om ett grundläggande och nödvändigt kriterium för att den fria rörligheten för arbetstagare med avseende på området för social trygghet skall kunna säkerställas.
13. Med anledning av de hitintills gjorda övervägandena är det av betydelse att närmare undersöka hur detta fall kan omfattas av bestämmelserna i den gemenskapsrättsliga regel som jag just har påmint om.
14. Regeln om sammanläggning av försäkringsperioder som anges i artikel 38.1 i förordningen har till följd att sökandens försäkringsperioder betraktas i sin helhet, genom att de yrkesmässiga arbetsperioderna samt de perioder söm kan likställas med dessa, vilka har fullgjorts inom det nederländska eller andra medlemsstaters territorier, läggs samman.
15. Den i förevarande fall aktuella nederländska lagstiftningen, som är av betydelse i detta fall, är således inte tillämplig i sökandens fall annat än om den kompletteras med bestämmelsen i artikel 38. Det faktum att bestämmelserna införs för att skydda det nederländska systemet för social trygghet mot eventuellt missbruk eller bedrägeri innebär inte att de inte är diskriminerande, vilket de skulle vara om de tillämpades så att de innebär skillnader i behandling mellan en person som är migrerande arbetstagare och en som inte är det.
16. Även om analysen av det fall som har hänskjutits till domstolen — med bortseende från bestämmelserna i förordningen — uteslutande följer grunden för de principer som återges i artiklarna 48 och 51 i fördraget, ändras inte min slutsats. Dessa båda bestämmelser har nämligen en direkt betydelse för lösningen av frågan i detta fall. I artikel 48 återges den grundläggande principen om fri rörlighet, enligt vilken arbetstagare inte får behandlas olika på grund av sin nationalitet. Enligt principen, såsom den har tolkats enligt fast praxis av domstolen, får arbetstagare inte diskrimineras på grund av att de har arbetat i olika länder inom gemenskapen.
17. På grund av den nederländska lagstiftningen befinner sig sökanden, eftersom han har arbetat i flera medlemsstater, i en sämre situation än den arbetstagare som också har haft olika arbeten — men enbart på nederländskt territorium.
Frågorna 1 a) och 1 b)
18. De två resterande frågorna syftar — om den regel som följer av bestämmelserna i artiklarna 39.1 och 38.1 i förordningen, i förening, eller, mer generellt, av bestämmelserna i artiklarna 48 och 41 i fördraget, inte skall tillämpas — i huvudsak till att undersöka om den nederländska lagstiftningen var tillämplig på sökanden under den overksamma period som han tillbringade i Belgien. Syftet med dessa frågor är att kunna utgå ifrån att sökandens arbete i Nederländerna påbörjades vid ett tidigare datum och att således gå runt den sexmånadersperiod som föreskrivs i bestämmelserna om riskval i AAW och WAO. Dessa båda övriga frågor är emellertid utan relevans med tanke på det svar som redan har givits på den andra frågan.
Förslag till avgörande
Med hänsyn till vad som har anförts ovan föreslår jag således domstolen att på de frågor som har ställts av Arrondissementsrechtbank te Amsterdam avge följande svar:
Gemenskapsrätten utgör hinder, såväl enligt artikel 39.1 i förordning nr 1408/71 som enligt artiklarna 48 och 51 i fördraget, mot att det gentemot sökanden görs gällande en bestämmelse om riskval som föreskrivs i artikel 30.1 b i Wet op de arbeidsongeschiktheidsverzekering och i artikel 21.1 c i Algemene Arbeidsongeschiktheidswet för att neka honom de invaliditetsförmåner som han annars skulle ha rätt till. Dessutom skall bestämmelserna i den nederländska sociallagstiftningen, i vilka det föreskrivs om en bestämmelse om riskval, i varje fall förstås mot bakgrund av principerna och föreskrifterna i artiklarna 48 och 51 i fördraget, på så sätt att den migrerande arbetstagaren genom tillämpning av dessa bestämmelser varken skall bestraffas eller avskräckas från att faktiskt utöva sin rätt till fri rörlighet.
1 Originalspråk: italienska.
2 EGT nr L 230, 22.8.1983, s. 6.
3 Se, bland många andra, dom av den 12 februari 1974, Sotgiu (C-152/73, Rec. s. 153), och dom av den 8 maj 1990, Biehl (C-175/88, Ree. s. I-1779).
4 Dom av den 5 oktober 1994, Van Munster (C-165/91, Rec. s. I-4661).