Domstolens dom den 30 april 1996
I mål C-308/93, angående en begäran enligt artikel 177 i EEG-fördraget, från Centrale Raad van Beroep (Nederländerna), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden G. C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena D. A. O. Edward, J.-P. Puissochet och G. Hirsch samt domarna G. F. Mancini, F. A. Schockweiler, J. C. Moitinho de Almeida, P. J. G. Kapteyn, C. Gulmann, J. L. Murray, P. Jann, H. Ragnemalm och M. Wathelet (referent), generaladvokat: G. Tesauro, justitiesekreterare: avdelningsdirektören D. Louterman-Hubeau,
följande
Dom
Den första frågan
Den andra frågan
Rättsverkan i tiden av denna dom
Rättegångskostnader
1. Centrale Raad van Beroep har genom ett beslut av den 3 juni 1993, som har inkommit till domstolens kansli den 7 juni samma år, begärt att domstolen enligt artikel 177 i EEG-fördraget skall meddela ett förhandsavgörande avseende tolkningen av artiklarna 2 och 3 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, ändrad och uppdaterad genom rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT nr L 230 s. 6, nedan kallad förordningen).
2. Dessa frågor har uppkommit i en tvist mellan J. M. Cabanis-Issarte och Bestuur van de Sociale Verzekeringsbank (försäkringskassans styrelse, nedan kallad SVB) angående procentsatsen för en avgift i samband med en period av frivillig försäkring enligt Algemene Ouderdomswet (nederländsk lag om allmän ålderspensionsförsäkring, nedan kallad AOW).
3. J. M. Cabanis-Issarte, som är fransk medborgare, är efterlevande maka till en migrerande arbetstagare som också han var fransk medborgare. I november 1948 flyttade paret till Nederländerna med anledning av herr Cabanis yrkesverksamhet. I oktober 1960 återvände makarna till Frankrike. I november 1963 flyttade de på nytt till Nederländerna, där de bodde till juli 1969, som var det år då herr Cabanis uppnådde pensionsålder. Vid denna tidpunkt återvände makarna slutgiltigt till Frankrike, där herr Cabanis avled i oktober 1977.
4. Från den 1 januari 1957, då AOW trädde i kraft, till oktober 1960 var J. M. Cabanis-Issarte obligatoriskt försäkrad enligt AOW, på grund av att hon var bosatt på nederländskt territorium. Under den tid då makarna var bosatta i Frankrike, den 20 oktober 1960—den 12 november 1963, var J. M. Cabanis-Issarte ansluten till AOW genom de frivilliga avgifter som betalades av hennes make. Därefter var hon ånyo obligatoriskt försäkrad enligt AOW, genom att hon var bosatt i Nederländerna, till dess att hon slutgiltigt återvände till Frankrike den 15 juli 1969.
5. Under perioden före det att AOW trädde i kraft, den 23 november 1948—den 31 december 1956, var J. M. Cabanis-Issarte försäkrad enligt nederländsk lagstiftning, genom en kombinerad tillämpning av övergångsbestämmelserna i AOW och bestämmelserna i bilaga 5 H till förordning nr 1408/71, såsom den ändrats genom akt om villkoren för anslutningen av Konungariket Danmark, Irland och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och om anpassning av fördragen (EGT nr L 73, 1972, s. 14).
6. Bilaga 5 H 2 a, c och e innehöll nämligen flera assimileringsregler som möjliggjorde en sådan försäkring, och som var avfattade enligt följande:
7. Från sin pensionering i februari 1969 till dess att han avled i oktober 1977 erhöll herr Cabanis en pension för person som är gift, beräknad på grundval av de försäkringsperioder som anges ovan och som hade fullgjorts av båda makarna. Under denna period kunde J. M. Cabanis-Issarte, som fyllde 65 år i maj 1974, inte personligen göra anspråk på en pension enligt AOW, eftersom hon som gift kvinna uteslutande omfattades av detta försäkringssystem, såsom det tillämpades vid tidpunkten, genom den pension som betalades till hennes make.
8. Efter sin makes död kunde däremot J. M. Cabanis-Issarte från den 1 april 1978 göra gällande en egen rätt till pension för ensamstående enligt AOW. SVB satte dock ned denna pension med ett belopp som motsvarar de 29 år som J. M. Cabanis-Issarte inte var försäkrad enligt nämnda system, nämligen perioden före det att hon fyllde 15 år (den 13 maj 1924) till den dag då makarna för första gången bosatte sig i Nederländerna (den 23 november 1948) och perioden från det att de slutgiltigt återvände till Frankrike (den 15 juli 1969) fram till det att J. M. Cabanis-Issarte fyllde 65 år (den 15 maj 1974).
9. Vad beträffar denna senare period föreslog SVB att J. M. Cabanis-Issarte skulle betala frivillig avgift. Genom beslut av den 7 juli 1980 fastställde SVB avgiften för denna frivilliga försäkring till en maximal procentsats, i enlighet med artikel 2 i kgl. förordning av den 24 februari 1961 (Stb. 56) som lyder enligt följande:
10. Denna bestämmelse är dock inte tillämplig på nederländska medborgare som i enlighet med artikel 2.2 i 1961 års kgl. förordning betalar en lägre avgift, eftersom avgiften för varje helt kalenderår som infaller under den berörda perioden och beträffande vilket han för Sociale Verzekeringsbank kan visa att det medför lägre avgift, skall uppgå till en procentsats av den inkomst som han har förvärvat under det berörda kalenderåret och som motsvarar den procentsats som tillämpas för detta kalenderår enligt artikel 28 i Algemene Ouderdomswet, varvid procentsatsen dock inte får understiga 5 procent av det högsta belopp som en försäkrad enligt denna lagstiftning kan vara skyldig att erlägga under ifrågavarande år.
11. Artikel 3 i kgl. förordning av den 22 december 1971 (Stb. 798) innehåller bestämmelser som motsvarar de som just har citerats. Den enda skillnaden består i det faktum att det i den senare förordningen dessutom hänvisas till Algemene Weduwen-en Wesenwet (nederländsk lag om allmän försäkring för änkor och föräldralösa).
12. J. M. Cabanis-Issarte överklagade SVB: s beslut, att fastställa avgiftsbeloppet för den frivilliga försäkringen till en maximal procentsats, till Raad van Beroep te Amsterdam.
13. Genom ett avgörande av den 2 februari 1987 biföll Raad van Beroep te Amsterdam överklagandet. Domstolen ansåg särskilt att förordning (EEG) nr 1408/71 var tillämplig på klaganden enligt bestämmelserna i artikel 2, och att hon enligt artikel 3 i denna förordning hade rätt att omfattas av reglerna om frivillig avgiftsbetalning på samma villkor som nederländska medborgare.
14. Enligt artikel 2.1 i förordning nr 1408/71 gäller förordningen anställda som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat ... samt deras familjemedlemmar och efterlevande.
15. I artikel 3.1 föreskrivs att [o]m något annat inte följer av de särskilda bestämmelserna i denna förordning har personer, som är bosatta inom en medlemsstats territorium och för vilka denna förordning gäller, samma skyldigheter och rättigheter enligt en medlemsstats lagstiftning som denna medlemsstats egna medborgare.
16. SVB överklagade detta avgörande till Centrale Raad van Beroep. Denna domstol har bland annat funnit att en sådan person som J. M. Cabanis-Issarte skulle, om hon hade stannat kvar i Nederländerna under perioden den 15 juli 1969—den 13 maj 1974, ha fortsatt att vara obligatoriskt försäkrad i egenskap av bosatt och att avgiften, till skillnad från vad som är fallet vid frivillig försäkring, inte skulle ha fastställts till en maximal procentsats.
17. Då Centrale Raad van Beroep är osäker på vilka rättigheter J. M. Cabanis-Issarte kan ha enligt förordning nr 1408/71, har det förklarat målet vilande och ställt följande tolkningsfrågor till domstolen:
18. Genom sin första fråga har den nationella domstolen i huvudsak önskat få veta om artiklarna 2 och 3 i förordning nr 1408/71 skall tolkas på så sätt att de kan åberopas av den efterlevande maken till en migrerande arbetstagare med avseende på fastställandet av avgiften för en period av frivillig försäkring som har fullgjorts enligt systemet för ålderspensionsförsäkring i den medlemsstat inom vilken arbetstagaren har fullgjort sin tjänst.
19. Alltsedan domen av den 23 november 1976, Kermaschek (40/76, Rec. s. 1669), följer av fast rättspraxis att enligt artikel 2 i förordning nr 1408/71 kan familjemedlemmar till en arbetstagare bara göra anspråk på härledda rättigheter, det vill säga rättigheter som de erhåller i egenskap av familjemedlem till en arbetstagare.
20. SVB, de av medlemsstaternas regeringar som har avgivit yttranden och kommissionen är, mot bakgrund av denna rättspraxis, eniga i sin uppfattning att den efterlevande maken till en arbetstagare inte kan åberopa artikel 3 i förordning nr 1408/71 vad avser fastställandet av avgiften för en period av frivillig försäkring som skall fullgöras för att få rätt till ålderspension, eftersom rätten till en sådan förmån inte utgör en härledd rättighet som erhålls i egenskap av familjemedlem eller efterlevande make till en arbetstagare, utan är en egen rättighet som erhålles oberoende av någon familjerelation till en arbetstagare.
21. I detta hänseende skall det erinras om att artikel 2.1 i förordning nr 1408/71, genom vilken förordningens tillämpningsområde med avseende på person avgränsas, rör två klart skilda personkategorier: arbetstagare å ena sidan, och deras familjemedlemmar och efterlevande å andra sidan. De förstnämnda måste, för att omfattas av förordningen, vara medborgare i en medlemsstat eller vara statslösa eller flyktingar bosatta inom en medlemsstats territorium. Däremot uppställs inte något villkor om medborgarskap för familjemedlemmar eller efterlevande till arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat, för att förordningen skall kunna tillämpas på dem.
22. Skillnaden mellan arbetstagare och deras familjemedlemmar eller efterlevande är avgörande för om flera av bestämmelserna i förordning nr 1408/71, av vilka somliga skall tillämpas uteslutande på arbetstagare, skall tillämpas på viss person.
23. Maken till en arbetstagare inom gemenskapen kan därför inte åberopa sin egenskap av familjemedlem till nämnda arbetstagare för att göra anspråk på rättigheter enligt bestämmelserna i artikel 67—71 i förordning nr 1408/71, då det huvudsakliga ändamålet med dessa bestämmelser är att samordna medlemsstaternas inhemska lagstiftningar vad gäller rätten till arbetslöshetsförmåner för arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat, och inte för deras familjemedlemmar.
24. Detta var fallet i den ovan nämnda domen i målet Kermaschek. Fru Kermaschek, som var jugoslavisk medborgare, begärde att hon skulle omfattas av bestämmel- serna i förordning nr 1408/71, angående sammanläggning av försäkrings-eller anställningsperioder för att möjliggöra en rätt till arbetslöshetsförmåner. Hon kunde inte i detta hänseende göra gällande sin egenskap av arbetstagare i Tyskland, eftersom hon var medborgare i ett tredje land. Hon kunde inte heller göra gällande sin egenskap av maka till en tysk arbetstagare, eftersom de gemenskapsrättsliga bestämmelserna i fråga uteslutande var tillämpliga på arbetstagare.
25. Det mål som den nationella domstolen i detta fall har att avgöra är dock annorlunda. J. M. Cabanis-Issarte har nämligen yrkat att hon skall omfattas av den princip om likabehandling som föreskrivs i artikel 3.1 i förordning nr 1408/71, med avseende på fastställandet av avgiften för en period av frivillig försäkring som har fullgjorts enligt nederländsk lagstiftning och som var avsedd att komplettera en period av obligatorisk försäkring som har fullgjorts enligt samma lagstiftning.
26. Det skall dock påpekas att enligt artikel 3.1 skall, [o]m något annat inte följer av de särskilda bestämmelserna i denna förordning, personer, som är bosatta inom en medlemsstats territorium och för vilka bestämmelserna i förordning nr 1408/71 gäller, omfattas av principen om likabehandling vid tillämpningen av medlemsstaternas lagstiftningar på området för social trygghet, utan någon åtskillnad beroende på om den berörda personen är arbetstagare, familjemedlem eller efterlevande make till en arbetstagare. Det bör tilläggas att i vilket fall som helst måste ett undantag från principen om likabehandling, vilket grundas på en av de bestämmelser i förordningen till vilka det hänvisas i artikel 3.1, vara objektivt befogat, för att undvika att den grundläggande princip om ickediskriminering som kommer till uttryck i artikel 3.1 förlorar sin innebörd på området för social trygghet.
27. I detta hänseende är det först och främst ostridigt att i enlighet med artikel 2.1 i förordning nr 1408/71 skall J. M. Cabanis-Issarte, i sin egenskap av efterlevande maka till en migrerande arbetstagare, anses ingå i den personkrets som omfattas av förordningens tillämpningsområde. Det är vidare ostridigt att den ålderspension som SVB betalar till J. M. Cabanis-Issarte omfattas av den ålderdomsgren som avses i artikel 4.1 c i förordning nr 1408/71 och slutligen att det inte finns någon bestämmelse i förordningen — och särskilt inte i avdelning III kapitel 3 om Ålderdom och dödsfall (pensioner) som innehåller särskilda bestämmelser för olika kategorier av förmåner — som utesluter att artikel 3.1 tillämpas i fråga om villkoren för att bevilja den efterlevande maken till en arbetstagare en ålderspension som bygger på frivilliga avgifter.
28. Av det ovan anförda följer att J. M. Cabanis-Issarte uppfyller förutsättningarna för att omfattas av artikel 3.1 i förordning nr 1408/71.
29. Det bör dock erinras om att domstolen, i flera domar som har meddelats efter den ovannämnda domen i målet Kermaschek, har funnit att en familjemedlem till en migrerande arbetstagare inte kan åberopa artiklarna 2 och 3 i förordning nr 1408/71 för att med stöd av villkoret om likabehandling i förhållande till nationella medborgare göra anspråk på en social förmån som föreskrivs i värdlandets lagstiftning, när förmånen skall beviljas som en egen rättighet och inte på grund av egenskapen av familjemedlem till en arbetstagare, och det utan att domstolen först har konstaterat att förordningen innehåller särskilda bestämmelser som utgör hinder för tillämpningen av artikel 3.1 (se dom av den 6 juni 1985, Frascogna, 157/84, Rec. s. 1739, dom av den 20 juni 1985, Deak 94/84, Rec. s. 1873, dom av den 17 december 1987, Zaoui, 147/87, Rec. s. 5511, dom av den 8 juli 1992, Taghavi, C-243/91, Rec. s. I-4401 och dom av den 27 maj 1993, Schmid, C-310/91, Rec. s. I-3011).
30. Om emellertid den som är make till en arbetstagare, och som efter att ha följt med denne arbetstagare till en annan medlemsstat beslutar sig för att tillsammans med honom eller efter hans död återvända till sitt hemland, saknade möjlighet att göra gällande principen om likabehandling vad avser beviljandet av vissa förmåner som föreskrivs i det senaste anställningslandets lagstiftning, skulle detta få negativa återverkningar på den fria rörligheten för arbetstagare, till vilket område de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om samordning av nationella lagstiftningar om social trygghet hör. Det skulle nämligen strida mot dessa bestämmelsers syfte och anda att frånta maken eller den efterlevande till en migrerande arbetstagare rätten att omfattas av principen om ickediskriminering vad beträffar beviljandet av de åldersförmåner som vederbörande skulle ha kunnat göra anspråk på, enligt villkor om likabehandling i förhållande till nationella medborgare, om vederbörande hade stannat kvar i värdlandet.
31. Det kan dessutom konstateras att den åtskillnad mellan egna och härledda rättigheter som domstolen har gjort i de domar som nämns i punkt 29 kan leda till att det grundläggande kravet på en enhetlig tolkning av bestämmelserna i gemenskapens rättsordning urholkas, genom att deras tillämpning på enskilda görs beroende av en indelning i egna eller härledda rättigheter i den nationella lagstiftning som tillämpas på förmånerna i fråga, i förhållande till skillnader i det inhemska systemet för social trygghet.
32. Dessa skillnader kan, vad avser beviljande av en ålderspension enligt lagstiftningen i en enskild medlemsstat, till och med leda till att pensionsrättigheter som förvärvas under perioder av försäkring eller bosättning — vilka beaktas vid beräkningen av pensionen — delas in i egna eller härledda rättigheter beroende på vilken period det gäller. Detta är, som generaladvokaten har betonat i punkt 15 i sitt förslag till avgörande av den 29 februari 1996, fallet för J. M. Cabanis-Issarte som enligt nederländsk lagstiftning har förvärvat rätt till pension i sin egenskap av familjemedlem till en migrerande arbetstagare vad gäller vissa perioder, och en egen rättighet vad gäller andra perioder.
33. Det skall tilläggas att en liknande åtskillnad mellan en egen och en härledd rättighet har, som kommissionen har påpekat, en tendens att suddas ut i de nationella systemen för social trygghet, med hänsyn till en benägenhet att göra det sociala skyddsnätet allomfattande.
34. Mot denna bakgrund har det faktum att tillämpningen av en åtskillnad mellan egna och härledda rättigheter leder till att den efterlevande maken till en migrerande arbetstagare utesluts från rätten att omfattas av den grundläggande principen om likabehandling föranlett domstolen att begränsa räckvidden av den rättspraxis som följer av domen i målet Kermaschek till att endast avse de förhållanden som beskrivs i punkt 23 — 24 ovan.
35. För att ändå motivera att det i det aktuella fallet skall göras åtskillnad mellan egna och härledda rättigheter har SVB och de regeringar som har avgivit yttrande i huvudsak gjort gällande att en sådan åtskillnad, vilken gör det möjligt att begränsa omfattningen av de rättigheter på vilka arbetstagarna och deras familjemedlemmar var för sig kan göra anspråk med stöd av förordning nr 1408/71, följer av principen om fri rörlighet för arbetstagare vilken i första hand gäller personer som utövar eller har utövat en ekonomisk verksamhet och från vars ställning man härleder de rättigheter som enligt gemenskapsrätten tillkommer deras familjemedlemmar.
36. Den nederländska regeringen har särskilt anmärkt att det inte bara är så att J. M. Cabanis-Issarte aldrig har arbetet i den behöriga staten, utan att rätten till de berörda förmånerna dessutom är knuten till en period under vilken hon inte ens var bosatt på denna stats territorium.
37. Denna argumentation kan inte godtas.
38. Det skall först erinras om att den fria rörlighet för arbetstagare som garanteras av artikel 48 i fördraget innebär en rätt att inlemmas i värdlandet som särskilt avser arbetstagarens familj, för att undvika de negativa återverkningar som annars skulle kunna uppkomma beträffande denna frihet. I detta hänseende kan det påpekas att den rätt till likabehandling, i fråga om bland annat sociala förmåner, som föreskrivs i artikel 7.2 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT nr 257, s. 2), och som genom en fast rättspraxis har tillförsäkrats familjemedlemmar till arbetstagare, har samma ändamål och utgör en viktig faktor för inlemmandet i värdlandet.
39. Vad vidare rör tillämpningen av de nationella lagstiftningarna om social trygghet på arbetstagare och deras familjemedlemmar, skall rådet på grundval av artikel 51 i fördraget besluta om sådana åtgärder på detta område som är nödvändiga för att genomföra fri rörlighet för arbetstagare (se bland annat domarna av den 26 oktober 1995, Moscato, C-481/93, REG s. I-3525, punkt 27, och Klaus, C-482/93, REG s. I-3551, punkt 21).
40. I detta syfte innehåller förordning nr 1408/71 ett visst antal bestämmelser som — enligt varierande metoder och regler beroende på vilken gren av social trygghet som är i fråga — är avsedda att förhindra att en arbetstagare som har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet och som efter att ha uppnått pensionsålder beslutar sig för att återvända till sitt hemland, samt familjemedlemmarna till en sådan arbetstagare, förlorar de sociala förmåner som de skulle ha kunnat göra anspråk på, om de hade stannat kvar i det sista anställningslandet.
41. Det är i detta fall ostridigt att J. M. Cabanis-Issarte, som är fransk medborgare, aldrig har arbetat och att hon har åtföljt sin make under hela dennes yrkeskarriär i Nederländerna. Mot denna bakgrund är det på grund av att hennes make har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet som hon har tillerkänts rätten att bosätta sig med honom i Nederländerna och följaktligen erhållit rätt till pension enligt nederländsk lagstiftning, såväl för de perioder då hon var bosatt i Nederländerna som för de perioder då hon var bosatt i Frankrike, på grund av sin makes eller sin egen frivilliga försäkring.
42. Det är i det avseendet uppenbart att den period av frivillig försäkring som är föremål för tvisten vid den nationella domstolen måste vara avsedd att komplettera de perioder av obligatorisk försäkring som J. M. Cabanis-Issarte hade fullgjort i Nederländerna då hon bodde där tillsammans med sin make som var migrerande arbetstagare.
43. I motsats till vad som har hävdats av SVB och den nederländska regeringen, följer av det ovan anförda att J. M. Cabanis-Issartes situation, vad beträffar den period av frivillig försäkring för vilken SVB har vägrat bevilja sådana nedsättningar av avgiften som de som beviljas nederländska medborgare, omfattas av gemenskapens regler om fri rörlighet för arbetstagare och särskilt av den princip om ickediskriminering inom området för social trygghet som kommer till uttryck i artikel 3.1 i förordning nr 1408/71 och som avser såväl arbetstagare som deras familjemedlemmar.
44. Med hänsyn till övervägandena ovan är svaret på den första frågan att artiklarna 2 och 3 i förordning nr 1408/71 skall tolkas på så sätt att de kan åberopas av den efterlevande maken till en migrerande arbetstagare med avseende på fastställandet av avgiften för en period av frivillig försäkring som har fullgjorts enligt systemet för ålderspensionsförsäkring i den medlemsstat i vilken arbetstagaren har varit anställd.
45. Mot bakgrund av det svar som har lämnats på den första frågan saknas det anledning att vare sig pröva eller besvara den andra frågan.
46. Såväl SVB som de av medlemsstaternas regeringar som har inkommit med yttranden till domstolen anser att för den händelse domstolen ändrar den rättspraxis som härrör från domen i målet Kermaschek, bör den begränsa den aktuella domens rättsverkan i tiden. De har i detta hänseende gjort gällande att en sådan dom skulle få allvarliga följder för trygghetssystemens finansiering och att den innebär en radikal svängning i rättspraxis.
47. Även om de av medlemsstaternas regeringar som har inkommit med yttranden inte ens ungefärligt har kunnat uppskatta de finansiella följderna av svaret på den första frågan, hindrar tvingande rättsäkerhetshänsyn att rättsförhållanden som har avgjorts i enlighet med domstolens tidigare rättspraxis, och vars räckvidd begränsas av denna dom, skall kunna ifrågasättas.
48. Mot denna bakgrund skall det fastställas att denna dom inte kan åberopas till stöd för anspråk på förmåner som avser perioder före den dag då domen avkunnades, utom i fråga om personer som före denna dag har väckt talan vid domstol eller anfört ett motsvarande klagomål.
49. De kostnader som har förorsakats den nederländska, den tyska, den franska, den österrikiska och den brittiska regeringen samt Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN — angående de frågor som genom beslut av den 3 juni 1993 förts vidare av Centrale Raad van Beroep — följande dom:
1) Artiklarna 2 och 3 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, ändrad och uppdaterad genom rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983, skall tolkas på så sätt att de kan åberopas av den efterlevande maken till en migrerande arbetstagare med avseende på fastställandet av avgiften för en period av frivillig försäkring som har fullgjorts enligt systemet för ålderspensionsförsäkring i den medlemsstat i vilken arbetstagaren har varit anställd.
2) Denna dom kan inte åberopas till stöd för anspråk på förmåner som avser perioder före den dag då domen avkunnades, utom i fråga om personer som före denna dag har väckt talan vid domstol eller anfört ett motsvarande klagomål.
1 Rättegångsspråk: nederländska.