Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 23 februari 1995

I mål C-349/93,

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av EA. Schockweiler, avdelningsordförande (referent), samt G.E Mancini, C.N. Kakouris, J.L. Murray och G. Hirsch, domare, generaladvokat: EG. Jacobs, justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 19 januari 1995 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Rättegångskostnader

1. Europeiska gemenskapernas kommission har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 7 juli 1993, väckt talan med stöd av artikel 93.2 andra stycket i EEG-fördraget om fastställelse av att Italienska republiken, genom att underlåta att kräva återbetalning av stöd som under 1987 otillbörligen lämnats till bolaget Alumínia och bolaget Comsal, ingående i EFIM-koncernen, har underlåtit att fullgöra de skyldigheter som följer av EEG-fördraget, och särskilt av kommissionens beslut 90/224/EEG av den 24 maj 1989 avseende stöd som italienska regeringen beviljat två statliga företag inom aluminiumindustrin, Alumínia och Comsal (EGT nr R 118, 1990, s. 42, nedan kallat beslutet).

2. I beslutet konstaterade kommissionen att det stöd som den italienska regeringen beviljat företagen Aluminia och Comsal var oförenligt med den gemensamma marknaden på sätt avses i artikel 92.1 i fördraget, genom att stödet hade beviljats i strid med bestämmelserna i artikel 93.3 i fördraget. Den beslöt att den italienska regeringen var skyldig att avskaffa stödet och kräva återbetalning av detta från de mottagande företagen (artikel 1). Den italienska regeringen ålades att, inom en tidsfrist av två månader räknat från dagen för delgivning av beslutet, informera kommissionen om de åtgärder som vidtagits för att efterkomma beslutet (artikel 2).

3. I dom av den 3 oktober 1991 (Italien mot kommissionen, C-261/89, Rec. s. I-4437), ogillade domstolen den ogiltighetstalan som förts mot detta beslut.

4. Efter att utan framgång ha begärt att den italienska regeringen skulle meddela vilka åtgärder den, som en följd av domen, hade för avsikt att vidtaga för att efterkomma beslutet, riktade kommissionen, i skrivelse av den 26 juni 1992 en uppmaning till regeringen att verkställa beslutet före utgången av juli månad 1992.

5. De italienska myndigheterna begärde ytterligare uppskov i skrivelse av den 14 oktober 1992, under åberopande av att det var nödvändigt att närma sig frågan om återbetalning av ifrågavarande stöd som en del av ett större sammanhang bestående av den plan för privatisering av de statliga företagen som den italienska regeringen avsåg att genomföra.

6. I skrivelse av den 10 mars 1993 bestämde kommissionen att sista datum för verkställighet av beslutet skulle vara den 31 mars 1993.

7. Då denna skrivelse inte lände till efterföljd, väckte kommissionen talan vid domstolen med stöd av artikel 93.2 andra stycket i fördraget.

8. Kommissionen har till stöd för sin talan anfört att den italienska republiken har kränkt artikel 93.2 i fördraget genom att den vid tidpunkten för inlämning av ansökan, det vill säga mer än fem och ett halvt år efter det att det olagliga stödet utbetalats, ännu inte hade upphört med kränkningen.

9. Italienska republiken har, utan att bestrida att den varit skyldig att verkställa beslutet, dock gjort gällande att det till följd av likvidationen av EFIM och genomförandet av planen för omstrukturering av aluminiumindustrin finns objektiva hinder för verkställigheten. Verkställighet av beslutet borde ske inom ramen för ett lojalt samarbete med kommissionen, vilken hade informerats om det aktuella förslaget till omstrukturering av industrin i syfte att möjliggöra en bedömning av förslagets förenlighet med artikel 92 i fördraget.

10. Inför bedömningen av huruvida kommissionens talan är välgrundad bör det fastslås att den italienska regeringens skyldighet att återkräva vad den utgivit i stöd framgår av beslutet i klara ordalag.

11. En medlemsstat kan enligt en stadgad rättspraxis inte åberopa bestämmelser, praxis eller förhållanden som följer av den interna rättsordningen som grund för att underlåta att fullgöra sina fördrags enliga skyldigheter (jfr särskilt dom av den 20 september 1990, kommissionen mot Tyskland, C-5/89, Rec. s. I-3437, punkt 18).

12. Den enda grand som en medlemsstat med fog kan åberopa, sedan kommissionen väckt talan om fördragsbrott enligt artikel 93.2 i fördraget, är att det skulle vara helt omöjligt att verkställa beslutet på ett riktigt sätt (jfr domar av den 15 januari 1986, kommissionen mot Belgien, 52/84, Rec. s. 89, punkt 14; av den 2 februari 1989, kommissionen mot Tyskland, 94/87, Rec. s. 175, punkt 8; och av den 10 juni 1993, kommissionen mot Grekland, C-183/91, Rec. s. 3131, punkt 10).

13. Om en medlemsstat vid verkställigheten av ett kommissionsbeslut möter oförutsedda och oförutsebara svårigheter, eller blir medveten om följdverkningar som kommissionen inte hade räknat med, skall den dock framlägga problemen, med förslag till lämpliga anpassningar av det aktuella beslutet, för kommissionens bedömning. I ett sådant fall skall kommissionen och medlemsstaten, i enlighet med principen om medlemsstaternas och kommissionens ömsesidiga skyldighet att samarbeta lojalt, något som särskilt framgår av artikel 5 i fördraget, med gemensamma och uppriktiga ansträngningar försöka övervinna svårigheterna under iakttagande av fördragets bestämmelser och, i synnerhet, de som avser statligt stöd (jfr domar av den 15 januari 1986, kommissionen mot Belgien, anf. st., punkt 16; av den 2 februari 1989, kommissionen mot Tyskland, anf. st., punkt 9; och av den 10 juni 1993, kommissionen mot Grekland, anf. st., punkt 19).

14. I denna del bör fastslås att den italienska republiken fram till den 14 oktober 1992, det vill säga mer än ett år efter domen i vilken domstolen ogillade Italiens talan om ogiltighet, ännu inte hade reagerat på kommissionens upprepade uppmaningar att verkställa beslutet.

15. I förevarande fall har svarande regering inskränkt sig till att underrätta kommissionen om de juridiska och praktiska svårigheter som genomförandet av beslutet skulle innebära, utan att göra någon hemställan till de berörda företagen om återvinning av stödet och utan att föreslå kommissionen alternativa handlingssätt för att övervinna de påstådda svårigheterna. Den italienska regeringen har således inskränkt sig till att beskriva de svårigheter som äger samband med likvidationen av EFIM i mycket allmänna termer, och till att rättfärdiga ickeåtervinningen av det aktuella stödet genom att hänvisa till granskningsförfarandet avseende det nya stöd som föreslagits inom ramen för omstruktureringsplanen.

16. Under dessa omständigheter måste fastställas att den italienska republikens påstående om absolut hinder för verkställighet saknar grund. Den har inte heller styrkt förekomsten av oförutsedda och oförutsebara svårigheter eller visat att den har samarbetat med kommissionen för att övervinna eventuella svårigheter av detta slag.

17. Av ovanstående följer att det finns skäl att fastställa att fördragsbrott skett på sätt som framgår av kommissionens yrkande.

18. Enligt artikel 69.2 i i rättegångsreglerna skall tappande part ersätta rättegångskostnaderna. Då svarande är den tappande parten skall denne åläggas att ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) följande dom:

1) Italienska republiken har, genom att underlåta att kräva återbetalning av det stöd som otillbörligen lämnats under år 1987 till bolaget Alumínia och bolaget Comsal, ingående i EFIM-koncernen, åsidosatt de skyldigheter som följer av EEG-fördraget och i synnerhet av kommissionens beslut 90/224/EEG av den 24 maj 1989 avseende det stöd som den italienska regeringen har beviljat två statliga företag inom aluminiumindustrin, Alumínia och Comsal.

2) Den italienska republiken skall ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättegangssprak: italienska.