Förslag till avgörande av generaladvokat
1. Frågan som ställs i begäran om förhandsavgörande i detta mål gäller tolkningen av artikel 39.1 i samarbetsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Folkrepubliken Algeriet, undertecknat i Alger den 26 april 1976 och godkänt på gemenskapens vägnar genom rådets förordning (EEG) nr 2210/78 av den 26 september 1978 (nedan kallat avtalet).
2. Låt mig först erinra om den huvudsakliga lydelsen i avtalet och i det gemenskapsrättsliga regelverket i fråga, liksom om relevanta nationella bestämmelser..
3. När detta är sagt vad beträffar avtalet, vill jag erinra om att rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen enligt artikel 2.1 i densamma, gäller anställda och egenföretagare, som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar bosatta inom en medlemsstats territorium, samt deras familjemedlemmar och efterlevande. Artikel 4 i samma förordning, vari det materiella tillämpningsområdet fastställs, inleds med en uppräkning i punkt 1 av de grenar av social trygghet som den omfattar, bland vilka förmåner vid ålderdom (punkt 1 c) är intressant i detta fall, och i punkt 2 tillläggs att den gäller alla allmänna och särskilda system för social trygghet, och system där en arbetsgivare ... har ansvar för förmåner som nämns i punkt 1 . Enligt artikel 4.4 faller däremot bland annat grenarna social och medicinsk hjälp utanför dess tillämpningsområde.
4. Vad beträffar den nationella lagstiftningen i fråga, bör man först erinra om att en nationell solidaritetsfond (nedan kallad FNS) instiftades i Frankrike genom lag av den 30 juni 1956, för att befrämja en allmän politik att skydda de äldre. FNS beviljar framför allt en tilläggsförmån till dem som uppbär förmåner vid ålderdom eller invaliditet som följer av lagar eller andra föreskrifter, när de berörda inte har tillräckliga medel. Denna förmån föreskrivs i kapitel 5, avdelning I, vilken gäller just förmåner för äldre personer, i den nya lagen om social trygghet, närmare bestämt i artiklarna L. 815-1—L. 815-11, vari bland annat villkoren för beviljande av förmåner fastställs.
5. Jag kommer nu till de omständigheter som har gett upphov till detta mål. Den algeriska medborgaren Zoulika Krid är bosatt i Frankrike, där hon aldrig har yrkesarbetat. Såsom änka efter en algerisk medborgare som tillbringat hela sitt yrkesverksamma liv i Frankrike har hon från och med den 1 november 1992 erhållit en efterlevandepension som utbetalas av Caisse nationale d'assurance vieillesse des travailleurs salariés (nedan kallad CNAVTS), det vill säga samma organ som hade utbetalat hennes makes ålderspension fram till den dag då han avled.
6. Eftersom den nationella domstolen ansåg att det var tvistigt hur förordning nr 1247/92 — i vilken begreppet social trygghet som sagt uttryckligen hade utvidgats så att det även kom att omfatta särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner, däribland den som det här gäller — skulle tolkas, har den beslutat att hänskjuta frågan till EG-domstolen. Den har ställt följande frågor: a) Är tilläggsförmånen i fråga, som uttryckligen åsyftas i förordning nr 1247/92, endast förbehållen gemenskapsmedborgare eller kan den enligt artikel 39.1 även utsträckas till algeriska medborgare; b) Kan denna förmån genom en analog även utbetalas till medborgare i stater som ingått samarbetsavtal med EEG inom området för social trygghet, såsom Marocko, Tunisien med flera.
7. Låt mig inledningsvis erinra om att domstolen redan i målen Kziber och Yousfi har haft anledning att uttala sig om tolkningen av artikel 41.1 i samarbetsavtalet med Marocko, vilken har samma lydelse som artikel 39.1 i det avtal det här gäller. I dessa domar har domstolen på ett mycket klart sätt, efter att ha erinrat om de villkor som en bestämmelse i ett avtal måste uppfylla för att få direkt effekt, bekräftat att det följer av artikel 41.1, liksom av ändamålet med och arten av det avtal där denna artikel ingår, att denna bestämmelse kan vara direkt tillämp-lig.
8. Eftersom — såsom redan har sagts — artikel 41.1 i samarbetsavtalet med Marocko och den regel som det här är fråga om är likalydande och dessutom ingår i parallella avtal, är det utan tvekan så att de överväganden som jag just har redogjort för även är tilllämpliga i det förevarande fallet. Den direkta effekten av artikel 39.1 i avtalet och den omständigheten att begreppet social trygghet i denna skall tolkas i förhållande till det motsvarande begreppet i förordning nr 1408/71, utgör två ostridiga omständigheter i det förevarande målet.
9. Även om det i artikel 4.4 i förordning nr 1408/71, såsom redan har sagts, uttryckligen anges att bland annat socialhjälpssektorn faller utanför dess tillämpningsområde, bekräftar domstolens fasta rättspraxis att FNS:s förmåner fyller ett dubbelt syfte eftersom de dels garanterar de personer ett existensminimum som har behov därav, dels tillförsäkrar dem som får otillräckliga sociala trygghetsförmåner ett inkomsttillägg. Härav följer, enligt vad domstolen redan har uttalat angående FNS:s bidrag, att i den mån som en sådan lagstiftning ger rätt till tilläggsförmåner avsedda att öka pensionsbeloppet från det sociala trygghetssystemet, oberoende av en sådan bedömning av den enskildes behov och förhållanden som kännetecknar socialt bistånd, faller detta inom systemet för social trygghet på det sätt som avses i förordning nr 1408/71.
10. Sett mot bakgrund av vad som just sagts, ter sig Förenade kungarikets regerings uppfattning desto mera egendomlig, nämligen att de förändringar på området som förordning nr 1247/92 medförde skulle ha gjort det ännu mera uppenbart att icke avgiftsfinansierade sociala förmåner inte skulle omfattas av den sociala tryggheten, vilket skulle ha till följd dels att de skulle falla utanför tillämpningsområdet för artikel 39.1 i avtalet, dels att domstolen borde se över sin rättspraxis på detta område.
11. Slutligen anser jag inte att man kan hysa något tvivel om att en nationell förmån av det slag det är fråga om i målet inför den nationella domstolen, även om den på grund av vissa av sina särdrag (att den inte är avgiftsfinansierad) skulle höra till socialt bistånd, faller in under den sociala trygghetens område i enlighet med artikel 4.2a a i förordning nr 1408/71 i den mån som den är avsedd att komplettera den ålderspension som avses i artikel 4.1 c.
12. I förhållande till denna senare synpunkt kräver den uppfattning som den franska regeringen har framfört under förfarandet en anmärkning. Denna regering har nämligen, utan att bestrida att makan till en algerisk arbetstagare faller inom det individuella tilllämpningsområdet för artikel 39.1 i avtalet och att den omtvistade förmånen faller inom denna artikels materiella tillämpningsområde, hävdat att denna förmån inte kan utsträckas till änkan efter en algerisk arbetstagare eftersom det inte är en härledd rättighet, det vill säga förvärvad i egenskap av familjemedlem till en arbetstagare, utan en egen rättighet, som alltså skulle vara öppen för vem som helst som uppfyller de villkor som fastställts av det nationella regelverket i fråga. Därav skulle följa att Zoulika Krid, i sin egenskap av algerisk medborgare som aldrig har yrkesarbetat inom den berörda medlemsstatens territorium och vars make (arbetstagare) avlidit, inte skulle kunna göra gällande tilläggsförmånen i fråga, för övrigt med beaktande av att 1980 års avtal mellan Frankrike och Algeriet inte innehåller någon ömsesidighetsklausul på området.
13. Denna rättspraxis är inte relevant. Artikel 39.1 i avtalet inskränker sig nämligen till att sanktionera ickediskrimineringsprincipen mellan dels algeriska arbetstagare och deras familj, dels franska medborgare. Detta betyder helt enkelt att det individuella tilllämpningsområdet för artikel 39.1 i avtalet och för förordning nr 1408/71 inte är detsamma, vilket inte är förvånande om man tänker på den skilda räckvidden och det skilda syftet med avtalet i fråga.
14. Uppenbarligen är enligt artikel 39.1 i avtalet samma överväganden tillämpliga på en algerisk arbetstagares familjemedlemmar. Härav följer — då det inte bestritts att en fransk arbetstagares franska maka som omfattas av en efterlevandepension, om alla andra villkor är uppfyllda, skulle ha rätt till den tilläggsförmån som utbetalas av FNS — att en algerisk arbetstagares änka skall behandlas på samma sätt.
15. Mot bakgrund av de föregående övervägandena föreslår jag domstolen att svara på följande sätt på de frågor som Tribunal des affaires de sécurité sociale i Nanterre har ställt:
1 Originalspråk: italienska.
2 EGT nr L 263, s. 1.
3 -Se den sammanställda versionen av rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT nr L 230, s. 6).
4 EGT nr L 136, s. 1.
5 Som den nationella domstolen själv har ängen i beslutet om hänskjutande, bör det i detta avseende påpekas att Conseil constitutionnel (författningsrådet) genom ett beslut av den 22 januari 1990 har förklarat att bestämmelsen i fråga strider mot författningen, med motiveringen att utlänningar som är stadigvarande bosatta ¡ Frankrike inte omfattas av tilläggsbidraget, om de inte kan stödja sig på internationella åtaganden eller förordningar som antagits på grundval av dessa, strider mot likhetsprincipen i författningen (Revue de droit social, 1990, s. 352).
6 Dom av den 31 januari 1991 (C-18/90, Ree. s. I-199).
7 Dom av den 20 april 1994 (C-58/93, Rec. s. I-1353).
8 Avtal undertecknat i Rabat den 27 april 1976 och godkänt i gemenskapens namn genom rådets förordning (EEG) nr 2211/78 av den 26 september 1978 (EGT nr L 264, s. 1).
9 De ovan nämnda domarna Kziber, punkt 23, och Yousfi, punkt 17.
10 De ovan nämnda domarna Kziber, punkt 25, och Yousfi, punkt 24.
11 Dom av den 24 februari 1987, Gilerri m.fl. (379/85, 381/85 och 93/86, Rec. s. 955, punkt 10).
12 Den ovan nämnda domen Giletti m.fl., punkt 11, liksom dom av den 12 juli 1990, kommissionen mot Frankrike (C-236/88, Rec. s. I-3163, punkt 10).
13 Tredje övervägandet.
14 Se dom av den 23 november 1976, Kermaschek (40/76, Rec. s. 1669, punkt 8). Se dom av den 27 maj 1993, Schmid (C-310/91, Rec. s. I-3011, punkt 12) av samma innebörd.
15 Den ovan nämnda domen Kziber, punkt 28.