Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 20 juni 1996

1 Originalspråk: italienska.

2 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT nr L 230, s. 6). Vad gäller detta förslag till avgörande har den lydelse använts som gällde vid tidpunkten för omständigheterna i målet (juli 1990).

3 I den spanska lagen (lag av den 31 juli 1985, nr 26/85, Medidas urgentes para la racionalización dc la estructura y de la acción protectora —BOE av den 1 augusti 1985, nr 183, s. 1907) föreskrivs att beloppet av ¡nvalidförmancn för anställda inte varierar beroende på försäkringspcriodcrnas längd. Om villkoren för rätten till pension är uppfyllda, beräknas denna (artikel 3.1) på grundval av summan av arbetstagarens avgifter under de 96 månaderna närmast innan invaliditeten uppstod, vilka dividcras med en viss nämnare (112). Det finns skäl att uppmärksamma a) att avgifterna beräknas på grundval av arbetstagarens lön så att den endast justeras enligt en minimirespektive maximigrund (minimigrunden motsvarar minimilönen enligt kollektivavtal) och b) att avgifterna för de 24 månaderna närmast innan invaliditeten uppstod beaktas till sitt nominella värde, medan avgifterna för de återstående perioderna av referensperioden däremot indexeras i enlighet med det officiella konsumentprisindexet. Enligt övergångsbestämmelserna i samma rättsakt (i synnerhet den tredje bestämmelsen i nr 1 c) tas, beträffande vissa faktiska omständigheter, hänsyn till avgifterna under en referensperiod på 84 månader (nämnaren är i detta fall 98). Beträffande frågan om övergångsbestämmelserna är tillämpliga på Lafucntc Nieto eller ci är parterna inte eniga. Eftersom den hänskjutandc domstolen emellertid anser att förevarandc fall omfattas av den ovan nämnda föreskriften, hänvisas i detta förslag till avgörande till en referensperiod på 84 månader.

4 I artikel 3.4 i den ovan nämnda lag nr 26/1985 föreskrivs att si en cl período que haya de tomarse para cl cálculo dc la base reguladora aparecieran meses durante los cuales no hubiese existido obligación de cotizar, dichas lagunas se integrarán con la base mínima de entre todas las existentes en cada momento para trabajadores mayores de dieciocho años. Enligt artikel 74 i Ley General de la Seguridad Social enligt dess Texto Refundido som antagits genom förordning nr 2065 av den 30 maj 1975 (BOE av den 20 och 22 juli 1975) motsvarar minimigrunden den för alla yrken gemensamma minimilönen (punkt 4), medan maximigrunden, som är likadan för alla verksamheter och kategorier, fastslås periodiskt av regeringen på arbetsmarknadsministerns förslag (punkt 1—3). Efter några ändringar, som inte är relevanta för det föreliggande fallet, ingår bestämmelserna numera i artikel 16.2 respektive artikel 110 i Texto Refundido ¿c la Ley General dc ia Seguridad Social som antagits genom Real Decreto-Ley nr 1 av den 20 juni 1994 (BOE nr 154 av den 29 juni 1994, s. 1825).

5 Tribunal Supremo har nämligen antagit denna lösning enligt en fast rättspraxis pä området. Se nedan, fotnot 26.

6 Klassificeringen enligt typer ingår i kommissionens dokument KOM(89) 370 slutligt av den 20 juli 1989, förslag till rådets förordning (EEG) nr 1408/71. Se punkterna 5 ocn 6.

7 Det skall påpekas att det i den nationella lagstiftningen (artikel 2.2 b i den ovan nämnda lagen av den 31 juli 1985) föreskrivs att två andra villkor skall uppfyllas för att rätt till pension skall uppstå: Arbetstagaren skall ha betalat avgifter under en period som åtminstone motsvarar en fjärdedel av den tid som gitt sedan han fyllde 20 år och den dag di arbetsoförmågan uppstod (minst fem är). Åtminstone en femtedel av denna kortaste avgiftsperiod som krävs skall ha fullgjorts under de tio är som omedelbart föregick den tidpunkt di invaliditeten uppstod. Det är följaktligen pi grundval av artikel 45.1 i förordningen som den spanska behöriga institutionen har beviljat Lafucntc Nieto rätt till invalidpcnsion. Som den hänskiutandc domstolen har påpekat, hade Lafucnte Nieto nämligen arbetat i Spanien under ett antal dagar (1898) som var lägre än det anul som föreskrivs i den nationella bestämmelsen för att en sådan rätt skall uppkomma (2555 dagar).

8 Artikel 26 i och bilaga 1 till Fördrag om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals anslutning (EGT nr L 302, den 15 november 1985, s. 139, i synnerhet s. 171).

9 Dom av den 29 november 1984 (181/83, s. 4007).

10 Dom av den 29 november 1984, mâl 181/83, nämnd ovan, punkt 17.

11 Dom av den 9 augusti 1994 (C-406/93, Ree. s. I-4061).

12 Se generaladvokat Jacobs förslag till avgörande i det ovan nämnda milet (Rec. s. I-4063, punkt 24).

13 Punkt 24 i förslaget till avgörande i målet Rcichling, nämnt ovan (Rcc. s. I-4071).

14 Det finns skäl att i synnerhet hänvisa till den första lösning som generaladvokaten föreslog angående det ovan nämnda målet Weber: artikel 47.1 i förordning nr 1408/71 är tillämplig även när artikel 46.2 a andra meningen är tillämplig, det vill säga när en förman vid arbetsoförmåga skall bestämmas inom ramen för ett system som grundas pä risk vars kriterium inte bestar i försäkringspcriodcrnas längd (Rec. s. 4027, punkt C). Utan att uttryckligen ta stalinine till denna punkt förklarade domstolen for övrigt i sin dom i målet Weber att artikel 47.1 inte var tillämplig på fallet i fråga genom att som grund, förutom det faktum att beloppet inte var beroende av försäkringspcriodcrnas längd, anföra det nederländska systemett särskilda kännetecken (se punkt 15). De ovan nämnda ställningstagandena förefaller således berättiga slutsatsen att det faktum att ett system är av typ A inte är tillräckligt för att leda till att bestämmelserna i artikel 47.1 inte är tillämpliga på systemet

15 Se i detta avseende även generaladvokat Lenz ställningstagande i förslag till avgörande i det sist nämnda målet: Tillämpningen av den ovan nämnda bestämmelsen [artikel 47.1] skall emellertid inte leda till resultat som är oförenliga med de nationella bestämmelser till vilka det i första hand hänvisas i artikel 46. Om sådan oförenlighet föreligger, går bcräkningsrcgcln i artikel 46 före de kompletterande föreskrifterna i artikel 47 som har en annat ändamål än en administrativ förenkling (Rec. s. 4026, punkt B).

16 Ridcts förordning (EEG) nr 1248/92 av den 30 april 1992 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, cgcnförctagarc eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT nr L 136, s. 7).

17 Se kommissionens dokument KOM(89) 370 slutgiltigt av den 20 juli 1989, nämnt ovan i fotnot 5, s. 32 och 33.

18 Käranden har bland annat åberopat artikel 109 i Texto Refundido de la Ley General (i fråga om social trygghet) som har antagits genom Real Decreto-Ley nr 1 av den 20 juni 1994 och i vilken det beträffande begreppet avgifter anges att la base de cotizaãón... estará constituida por la remuneración total, cualquiera que sea su forma o denominación, que tenga derecho a percibir el trabajador... por razón del trabajo que realice por cuenta ajena (min kursivering). Sc BOE nr 54 av den 29 juni 1994, s. 825. Sc även artikel 73 i lagen om allmän social trygghet av den 30 maj 1974.

19 Käranden har dessutom gjort gällande att det i artikel 46.2 a föreskrivs att den behöriga institutionen skall beakta alla försäkringspcriodcr som arbetstagaren har fullgjort enligt lagstiftningen i de olika medlemsstaterna medan artikel 47.1 c motsäger denna bestämmelse genom att bestämningen av den genomsnittliga grunden uteslutande sker på grundval av de avgifter som har inbetalats i Spanien. Detta skulle ha till resultat att diskriminera de spanska migrcrandc arbetstagarna genom att åsidosätta sammanläggningsprincipcn enligt artikel 51 i fördraget.

20 Såsom känt är ju den kvot som erhålls genom att dividera summan av tal med en viss nämnare lika med den kvot som erhålls genom att dividera summan av medeltalet av dessa tal med samma nämnare Det förefaller följaktligen riktigt att anse att det system som används i den spanska rättsordningen — och vars matematiska formel utgör en bilaga till den ovan nämnda lag nr 26 av den 31 juli 1985 — uppfyller de kriterier som har fastställts i de gemenskapsrättsfiga reglerna.

21 Se beslutet om hänskjutande, sidan 7 (3M9413822), sisu raden: A criterio de esta Sala — y esa cs la opinión casi unánime dc los órganos jurisdiccionales españoles — parece que la interpretación correcta es la primera de ellas, det vill säga att det spanska systemet omfattas av artikel 47.1 c.

22 Rådets förordning nr 1248/92 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71, nämnd ovan (EGT nr L 136, s. 7, i synnerhet s. 24).

23 En sista precisering är dessutom nödvändig för att besvara kärandens invändning som nämnts i fotnot 18. Såsom jag redan har konstaterat, utgör bestämmelserna i artikel 47 kompletterande bestämmelser i förhållande till de bestämmelser som återfinns i artikel 46.2 a. Enligt bestämmelserna skall beräkningen av det teoretiska beloppet inom systemen av typ A ske på grundval av alla forsikringsperioder som arbetstagaren nar fullgjort enligt de av medlemsstaternas lagstiftningar som han nar omfattats av, medan detta belopp inom systemen av typ A bestäms enligt de villkor som föreskrivs i den nationella lagstiftningen. Bestämmelsen i artikel 47.1 c begränsas till att närmare ange att beräkningen av detta belopp skall ske på grundval av den genomsnittliga grund som har konstaterats medan arbetstagaren har omfattats av en lagstiftning av denna typ. Enligt min uppfattning skiljer sig artikel 47.1 c följaktligen inte Kvalitativt sett från andra bestämmelser i punkterna b och c i samma artikel. Även på grundval av dessa bestämmelser skall bestämningen av aet teoretiska beloppet nämligen alltid grundas på medeltalet av de inkomster som har fastställts och/elfcr svarar mot de försäkringspcriodcr som har fullgjorts enligt den lagstiftning som den behöriga institutionen tilllämpar. I motsats till vad käranden har påstått anser jag följaktligen inte an denna bestämmelse i sig innebär ett åsidosättande av sammanläggningsskyldighctcn enligt artikel 51 i fördraget enbart därför att en sådan åtgärd förutsätts i bestämmelsernas systematik.

24 Domslutet i domen i målet Rcichling, nämnd ovan i fotnot 10.

25 Förslag till avgörande i malet Reichling, nämnt ovan, fotnot 12.

26 Se beslutet om hänskjutandc, sidan 9 (3M9410833), punkt B. Den fiktion som skulle vara nödvändig skulle emellertid leda rill att man alltid tillämpar bestämmelserna i spansk lag i vilka det fastställs en övre gräns för förmånen genom att där föreskrivs högsta möjliga avgifter (se fotnot 3). Enligt vad som käranden och kommissionen har framhållit i sina inlagor och vid förhandlingen var detta det system som gällde i enlighet med Convenio de seguridad social mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Konungariket Spanien av den 4 december 1973 (BOE nr 258 av den 28 oktober 1977, nr. 258, s. 2295), som hade ingåtts före Spaniens anslutning till Europeiska gemenskapen. Jag anser att de bestämmelser som är relevanta i detta hänseende ingår i kapitel 1 avdelning 3 Vejez, Invalidez y Supcrvivienza till vilka särskilt artikel 26 i kapitel 2 (Invalidez) innehåller en hänvisning. I artikel 25.1 b, som käranden har åberopat i sina synpunkter, föreskrivs på följande sätt: Cuando todo o parte del período de cotización elegido por el solicitante para el cálculo de su base reguladora de prestaciones se hubiera cumplido en la República Federal, el Organismo competente español determinará dicha base reguladora sobre las bases de cotización vigentes en España, durante dicho período o fracción, para los trabajadores de la misma categoría profesional que la persona interesada (min kursivering). Jag anser det lämpligt att understryka att hänvisningen i bestämmelsen inte förefaller avse de löner som arbetstagaren har uppburit i Tyskland utan de gällande avgifterna inom den spanska rättsordningen för de arbetstagare som hör till samma kategori som den som den migrcrandc arbetstagaren omfattas av. Enligt min tolkning av denna bestämmelse skall de avgifter som är tillämpliga vid beräkningen av pensionen således vara beroende av de inkomster som den migrcrandc arbetstagaren skulle ha uppburit, om han hade fortsatt att vara yrkesverksam i Spanien utan beaktande av den lön som han hade uppburit i Tyskland.

27 Dom av den 7 juli 1994, McLachlan (C-146/93, Rcc. s. I-3229, punkterna 29 och 30). Se även generaladvokat Lenz förslag till avgörande i det nämnda målet (Rcc. s. I-3231, punkt 21).

28 Min slutsats gör det möjligt att i korthet tillägga ett klargörande rörande tolkningen av den nationella lagstiftningen som getts av Tribunal Supremo. Den spanska högsta domstolen har nämligen som fast rättspraxis att de avgifter som skall beaktas vid bestämningen av invalidförmincn är medeltalet mellan det maximum och det minimum som föreskrivs i de bestämmelser som har gällt under referensperioden (se senast dom av fjärde avdelningen vid Tribunal Supremo av den 27 mars 1995, Gaceta Jurídica B-105, juh—augusti 1995 samt hänvisningar där till tidigare mâl). En sådan lösning i rättspraxis är emellertid inte förenlig med bestämmelserna i förordningen, även om den kan gnmdas på den nationella rättsordningen (vilket den nationella domstolen och käranden å sin sida har avvisat). De enda försäkringspcriodcr som fullgjorts enligt spansk lagstiftning är enligt artikel 47.1 c de perioder som den berörde hade fullgjort i det landet före sin flyttning till Tyskland. Det är således enbart på grundval av de genomsnittliga avgifter som avser denna period som de genomsnittliga avgifterna beträffande invalidförmåncn skall beräknas. Jag anser det lämpligt att i detta avseende framhålla att en tolkning som liknar (märk väl an den inte är likadan) den som jag avser att föreslå för domstolen i dag redan har lagts fram av Cachón Villar genom en skiljaktig mening avseende Tribunal Supremos ovan nämnda dom. Se Gaceta Jurídica B-105, juli—augusti 1995, s. 61.

29 Artikel 47.2 har följande lydelse: Bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om indexering av de faktorer som skall beaktas vid beräkningen av förmåner skall i förekommande fall tillämpas pä de faktorer som skall beaktas av denna medlemsstats behöriga institution enligt bestämmelserna i punkt 1 med avseende på för-säkrings-cllcr bosättningspcriodcr som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning.

30 Se senast dom av den 22 september 1994, Bcttacini (C-130/93, Ree. s. I-4361), och dom av den 2 februari 1982, Sinatra (7/81, Rec. s. 137).

31 Pä samma sätt även i förslaget till förordning: ”Den nya punkt 4 i bilaga 6 avsnitt D innehåller ett förtydligande av tillämpningen av denna förordning i fråga om Spanien (min kursivering), se kommissionens ovan nämnda handling KOM(89) 370 slutgiltigt av den 20 juli 1989, s. 32. Se även det trettioandra övervägandet i forordning nr 1248/92, nämnt ovan. Att det vid tidpunkten för förordningens antagande inte kändes nödvändigt att ändra artikel 47.1 c utgör ett bevis på att innehållet i bilaga 6 endast har en förklarande karaktär.

32 Förslag till avgörande i målet Rcichling, nämnt ovan, punkt 17.

33 Domen i målet Rcichling, nämnd ovan, punkt 23— 26. Jämför dom av den 21 oktober 1975, Pctroni (24/75, Ree. s. 1149, punkt 13), och av den 21 mars 1990, Cabras (C-199/88, Ree. s. I-1023, punkt 24).

34 Detta är anledningen till att jag anser mig inte kunna dela kärandens åsikt. Han har nämligen grundat sig på en bestämmelse, som är artikel 45.1, som inte är direkt relevant för problemet i fråga. Denna bestämmelse inskränker sig nämligen till att reglera mekanismen för sammanläggning och saknar samband med problemet med utbetalningen av förmånen eller förmånens beräkning enligt proratareglcrna om vilket det föreskrivs annanstans, såsom har konstaterats. Det är en sak att föreskriva att det, för att någon skall fa rätt till en förmän, skall tas hänsyn till de försäkringspcriodcr som har fullgjorts enligt en annan lagstiftning i den utsträckning som behövs enligt den nationella lagstiftningen (en bestämmelse varmed avsikten klart är att undvika att arbetstagaren går miste om de avgiftspcrioder som har fullgjorts enligt en annan lagstiftning), medan det är en helt annan sak att fastställa vilka de grunder är som varje behörig institution skall använda sig av för att sedan rent faktiskt utbetala den förmån som arbetstagaren har beviljats pä grundval av mekanismen för sammanläggning (ett system som däremot har samband med behovet att ge medlemsstaten befogenhet att utbetala en förmin som uteslutande motsvarar den försäkringsperiod som arbetstagaren har fullgjort enligt ifrågavarande medlemsstats egen lagstiftning). Som det är lätt att förstå, är det fråga om åtskilda aspekter som skall förbli åtskilda för att inte rubba logiken och syftena med bestämmelserna i förordningen.

35 Generaladvokat Jacobs var också av denna åsikt i sitt förslag till avgörande i det ovan nämnda målet Rcichling: De grundläggande syftena och principerna är likväl desamma vad gäller de två typerna av lagstiftning [typ A och typ B]. Enligt artikel 46 skall varje medlemsstat beräkna det totala beloppet för den förmän som enligt dess lagstiftning skall utbetalas till en person som är migrcrandc arbetstagare (det teoretiska beloppet) och sedan enligt proratarcglcrna reduceras detta till de försäkrings-euer oosättningsperioder som har fullgjorts inom dess territorium (det faktiska beloppet). Jag anser för övrigt att det i bestämmelserna i Convenio mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Konungariket Spanien (nämnd i fotnot 25) föreskrivs en proratamekanism som uppfyller dessa kriterier. I artikel 22.3 b föreskrivs nämligen att el Organismo (competente de cada Estado contratante) calculará ... la parte de dicha pensión correspondiente a la proporción entre la totalidad de los períodos de seguro cumplidos por dicha persona antes del hecho determinante de la prestación, conforme a las disposiciones legales internas que el referido organismo haya de aplicar y la totalidad de los períodos de seguro que dicha persona haya cumplido de conformidad con las disposiciones legales de ambos Estados (min kursivering).

36 Dom av den 15 december 1995, Bosman (C-415/93, REG s. I-4921, punkt 142).

37 Artikel 95a, som tillades genom förordning nr 1248/92, har följande lydelse:1. Ingen rätt skall förvärvas enligt förordning (EEG) nr 1248/92 för en period före den 1 juni 1992. 4. Rättigheter för personer som har beviljats pension före den 1 juni 1992 kan på ansökan av personen omprövas med beaktande av bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1248/92. 5. Om en ansökan som avses i punkt 4 lämnas in inom två ir från den 1 juni 1992, skall rättigheter som har förvärvats enligt förordning (EEG) nr 1248/92 gälla från denna dag, och bestämmelserna i någon medlemsstats lagstiftning om förverkande av eller begränsning i rätten till förmåner kan inte åberopas mot personen ifråga. 6. Om ansökan som avses i punkt 4 lämnas in efter utgången av tvaarsperioden efter den 1 juni 1992, skall rättigheter som inte har förverkats eller inte har fallit bort genom en tidsspärr, gälla frän den dag då ansökan lämnades in, såvida inte förmånligare bestäm-melscr gäller enligt en medlemsstats lagstiftning.