Förslag till avgörande av generaladvokat

1. Arrondissementsrechtbank te Amsterdam har genom beslut av den 23 augusti 1994 vänt sig till domstolen med följande frågor i en begäran om förhandsavgörande som rör tolkningen av beslut nr 3/80 som antagits den 19 september 1980 av associeringsrådet som upprättades genom associeringsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet:

2. Det fall som har föranlett frågorna i begäran om förhandsavgörande beskrivs kortfattat nedan.

3. Med hänsyn till att de omtvistade förmånerna inte kan beviljas på grundval av de nederländska bestämmelserna, anser den nationella domstolen att resultatet eventuellt skulle bli annorlunda om beslut nr 3/80 av associeringsrådet EEG-Turkiet, och särskilt bestämmelsen i artiklarna 12 och 13 i den rättsakten, ansågs tillämpligt i föreliggande fall. Arrondissementsrechtbank i Amsterdam har således inkommit till domstolen med de ovan nämnda frågorna i begäran om förhandsavgörande.

Första frågan

4. Den första frågan syftar till att utröna huruvida beslut nr 3/80 är tillämpligt ex se i gemenskapen eller om det krävs en särskild rättsakt från rådet för att införliva det. I artikel 2.1 i avtalet av den 12 september 1963 om bestämmelser och förfaranden för tillämpningen av associeringsavtalet EEG-Turkiet föreskrivs nämligen att de beslut och rekommendationer som associeringsrådet antar inom de sektorer som ... ligger inom gemenskapens kompetens ... är för sin till— lämpning föremål för rättsakter som utfärdas av rådet, vilket fattar enhälligt beslut efter att ha hört kommissionen. Kommissionen hade nämligen den 8 februari 1983 lagt fram ett förslag till förordning (EEG) för rådet för att tillämpa beslut nr 3/80 inom gemenskapen och för att precisera nödvändiga tillhörande bestämmelser för dess tillämpning. Förslaget har emellertid ännu inte antagits av rådet. Frågan som skall avgöras i föreliggande mål är således huruvida beslut nr 3/80 kan tillämpas direkt även om det inte finhs någon sådan rättsakt om införlivande som förefaller krävas enligt den nämnda artikel 2 i avtalet.

5. Domstolen har redan behandlat frågan om det är nödvändigt med en gemenskapsrättslig införlivandeakt för beslut av associeringsråd, och i mål 30/88 har frågan besvarats nekande. Även generaladvokaten Mancini har för övrigt i ett tidigare mål uttalat sig för att enligt artikel 2.1 i avtal nr 67/737 krävs endast att sådana beslut införlivas som annars inte skulle kunna tillämpas. En liknande ståndpunkt intog senare generaladvokaten Darmon i mål C-192/89. Det kan sägas — som kollegan Tesauro påpekade i mål 30/88 — att domstolens och dess generaladvokaters uppfattning är att bestämmelsen i fråga inte kräver ett formellt införlivande av varje enskild åtgärd som vidtas av associeringsorganen. En för ändamålet anpassad rättsakt från rådet är således nödvändig för att tillämpa besluten i fråga, men endast då beslutets ordalydelse inte tillåter att det tillämpas direkt av domstolen. Associeringsrådets beslut utgör, på samma sätt som avtalet och från och med att de träder i kraft, ... en del av gemenskapens rättsordning. Så sade domstolen i målet Sevince. Vi diskuterar vad som vid det här laget är fast rättspraxis. Jag anser mig inte behöva ompröva den.

6. Det ska genast förtydligas att den undersökning som syftar till att fastställa när beslut nr 3/80 trädde i kraft utgör den centrala delen av det här målet. Kommissionen har framfört ståndpunkten att beslutet varit i kraft sedan den dag det antogs av rådet, det vill säga den 19 september 1980. Det anförda argumentet är att rättsakten i fråga i praktiken utgör ett internationellt avtal i förenklad form

7. För min del anser jag att kommissionens ståndpunkt inte bör godtas. Det går inte att, som kommissionen gör, hävda att beslut nr 3/80 redan har trätt i kraft utan att det dessförinnan har fastställts att det föreligger en regel enligt vilken rättsakten i fråga skall anses vara i kraft från den dag den antagits av associeringsrådet om inte annat föreskrivits. En sådan regel föreligger emellertid inte, varken i associeringsavtalet eller i någon annan avtalsbestämmelse som reglerar associeringsrådets verksamhet så som denna föreskrivs i avtalet. Det framgår heller inte att en liknande regel skulle ha framkommit genom sedvänja eller ens genom praxis inom det område där rådet har att verka.

8. Då detta har sagts återstår att se om traktaträtten kan användas för den undersökning som domstolen har att företa. Kommissionen anser sig kunna använda sig av den bedömningsgrunden för att härleda att beslutet trätt i kraft från den tidpunkt det antogs. Det är en synpunkt som inte övertygar mig. Det är tvärtom tveksamt om Wienkonventionen kan tillämpas i föreliggande fall. Det har alls inte visats att associeringsrådets beslut skall anses utgöra internationella avtal: de utgör rättsakter vars utformning och verkan styrs av det regelverk som upprättats med stöd av associeringsavtalet, enligt vilket de avtalsslutande parterna överför den beslutande funktionen, som består i att lägga fram bindande regler, till rådet som de själva, kollegialt, utgör. Beslutet utgör således den rättsakt genom vilken utövningen av uppgiften i fråga har överförts från de avtalsslutande parterna, som är rättssubjekt enligt internationell rätt, till det organ som föreskrivs i det regelverk som upprättats genom associeringsavtalet. Organet utfärdar sina rättsakter i kraft av den bestämmelse som tillerkänner det behörigheten att fatta beslut i syfte att som institution verka för de grundläggande målsättningarna i det associeringsförhållande som gemenskapen upprättat med ett tredje land. Grunden för de beslut som associeringsrådet antar härleds förvisso från det avtal varigenom organet upprättas och som beskriver dess funktion. Detta innebär emellertid inte att vart och ett av besluten likaledes kommer att utgöra internationella avtal — det är av föga betydelse om de är i förenklad form eller inte — likt de avtal som sluts direkt mellan medlemsstaterna utan medverkan av det organ i vilket de, som i vårt fall, är kollegialt företrädda. Associeringsordningen fungerar således genom organets beslutanderätt som, hur man än vill beskriva de rättsakter som det utfärdar, skiljer sig från stiftandet av rättsliga bestämmelser genom avtal enligt internationell rätt. Det skall tilläggas att associeringsrådets beslutande funktion uttryckligen föreskrivs vara bindande i artikel 22 i grundfördraget. Detta är ett oomtvistligt faktum. Om besluten skulle utgöra avtal, skulle de ha bindande kraft i sig själva, och föreskriften i artikel 22 vore överflödig eftersom, om den skall tolkas som kommissionen förespråkar, den endast skulle utgöra en upprepning av principen pacta sunt servanda.

9. Jag vill påpeka att resultatet jag kommit fram till borde gälla även om man händelsevis kom att dela kommissionens uppfattning och anse att beslutet i fråga utgör ett internationellt avtal. När kommissionen åberopar Wienkonventionen, kan det konstateras att den utför en logisk slutledning i två steg: kommissionen påpekar att i artikel 24 i konventionen föreskrivs att i brist på en uttrycklig bestämmelse av motsatt innebörd un traité entre en vigeur dès que le consentement à être lié par le traité a été établi pour tous les États ayant participé à la négociation [ett avtal träder i kraft från det att samtliga stater som har deltagit i förhandlingarna har uttryckt att de samtycker till att vara bundna av avtalet]. Beslutet fattas sedan med samtliga parters samtycke, eftersom det föreskrivs att rådet skall fatta beslut enhälligt, och av samma anledning träder det i kraft från det datum då det antogs. Genom att resonera på det sättet blandar kommissionen emellertid ihop antagandet av rättsakten med dess ikraftträdande. Det är en sak att anta beslutet enhälligt, en annan att ge uttryck för viljan att innehållet i beslutet — vilket i föreliggande fall innebär dess materiella innehåll — genast skall vara bindande för parterna. I artikel 12 i Wienkonventionen har nämligen fastslagits att undertecknandet av en traktat — vilket enligt kommissionen i föreliggande fall borde motsvaras av att rättsakten helt enkelt antas — högtidligt uttrycker samtycke till att vara bunden endast i följande tre fall:

10. Sammanfattningsvis kan beslut nr 3/80 anses ha trätt i kraft omedelbart endast om de som antagit det uttryckt en sådan avsikt, oavsett om man anser det utgöra en rättsakt som följer av tillämpningen av den behörighet som givits associeringsrådet eller en form av internationellt avtal. Det är just på den punkten som kommissionen inte lyckas visa sin ståndpunkt vara välgrundad. Jag nämnde ovan att avsikten att ge rättsakten omedelbar verkan skall framgå på ett otvetydigt sätt. Att ingenting sägs om datumet för dess ikraftträdande innebär inte alls ett tyst samtycke till att rättsakten skall träda i kraft omedelbart. Snarare är det motsatta fallet: med tanke på dess huvudsakligen negativa innebörd kan tystnaden inte regelmässigt anses gälla som samtycke. Samtycket till att beslutet skall ha omedelbar verkan kan i vårt fall inte förutsättas utan måste härledas ur bestämmelserna i beslutet och ur alla de fakta som tillåter den som skall tolka det att korrekt identifiera och rekonstruera rättsaktens upphovsmans vilja. Angående den ståndpunkt som kommissionen har framfört vill jag tillägga att i den internationella rätten är parternas avsikt avgörande och, om det föreligger tvivel, ålägger den allmänna tolkningsregeln uttolkaren att (in dubio mitins) bland de olika tolkningarna av texten i fråga välja den som medför minst skyldigheter för parterna. I föreliggande fall skulle ett omedelbart ikraftträdande av beslutet få betungande ekonomiska konsekvenser, och man kan inte anse att parterna velat åtaga sig dessa från dagen då rättsakten antogs när de inte uttryckligen föreskrivit en sådan verkan.

11. Jag anser således att den ståndpunkt som framförts svarandeinstitutionerna i målet vid den nationella domstolen, liksom av de medlemsstater som intervenerat i föreliggande förfarande, är att föredra. Ståndpunkten utgår från iakttagelsen att bestämmelserna i beslut nr 3/80 är ofullständiga och med nödvändighet kräver genomförandebestämmelser. Påpekandet är korrekt. Enligt parternas avsikt var beslutet inte ämnat att träda i kraft omedelbart, utan skulle bli gällande genom att genomförandebestämmelser antogs. Sådana bestämmelser har, som sagt, utarbetats av kommissionen men ännu inte antagits av rådet. Beslut nr 3/80 har således inte trätt i kraft, och kunde inte heller, på grund av ovan anförda skäl, ha gjort det.

12. Kommissionens argument, att sådana genomförandebestämmelser skulle vara överflödiga i föreliggande fall eftersom beslut nr 3/80 är tillräckligt klart och precist för att kunna tillämpas omedelbart, kan heller inte godtas. För det första ser jag inte hur domstolen skulle kunna göra en annan bedömning än rättsaktens upphovsman, om denne har ansett bestämmelser för dess införlivande vara oundgängliga och krävt att dessa bestämmelser skall ha utfärdats för att beslutet skall träda i kraft. Men även om man bortser från detta avgörande påpekande, kvarstår faktum att det faktiskt var nödvändigt att genomförandebestämmelser antogs. Det tjänar ingenting till att invända — som kommissionen förefaller göra — att innehållet i beslutet i fråga var seif-executing och att förslaget till förordning som kommissionen har lagt fram är tillräckligt motiverat uteslutande genom det faktum att den praxis enligt vilken associeringsrådets beslut alltid och oavsett anledning brukade införlivas fortfarande gällde när det utarbetades år 1983. Om det som kommissionen anför vore korrekt, hade det varit tillräckligt att dess förslag inskränkte sig till bestämmelsen i artikel 1 enligt vilken beslut nr 3/80 av associeringsrådet EEG-Turkiet av den 19 september 1980 om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas system för social trygghet på turkiska arbetstagare och deras familjemedlemmar, som är bilagt denna förordning, är tillämpligt inom gemenskapen. Däremot förklaras inte övriga 79 artiklar och de sju bilagorna i förslaget, i vilka ges de tydliga och detaljerade regler som är nödvändiga för tillämpningen av beslutet inom gemenskapen. Med andra ord utgör inte kommissionens förslag av år 1983 endast ett införlivande av beslutet i fråga, utan syftar till att utgöra en sannskyldig genomförandeförordning, vilket för övrigt framgår av rättsaktens ingress, i vilken sägs att det är lämpligt att genomföra beslutet i fråga inom gemenskapen och faststälL dess tillhörande genomförandebestämmelser.

13. Avslutningsvis: frågan om ikraftträdandet av rådets beslut, och följaktligen om dess upptagande i gemenskapsordningen, kan och skall inte lösas genom att dess verkan anses inträffa med automatik, som kommissionen vill låta bero på att rättsakten antas, utan genom att hänsyn tas till den avsikt som rådet visat när rättsakten utarbetades. Av ovan förklarade skäl skall beslutets ikraftträdande anses villkorat av att regler för dess tillämpning och införlivande, som rättsaktens upphovsman själv ansett vara oundgängliga, utfärdas. Domstolen kan inte avvika från den bedömningen.

14. Jag vill göra ett sista tillägg. Den omständigheten att en rättsakt som har antagits för hela 16 år sedan ännu inte har trätt i kraft bör alls inte ge upphov till förvåning eller anses vara orimlig. Det finns ett flertal exempel på rättsakter som har antagits men aldrig trätt i kraft eller trätt i kraft först efter flera årtionden. Visst kan man fråga sig om den part som skulle ha fastslagit de genomförandebestämmelser som var nödvändiga för att beslut nr 3/80 skulle träda i kraft har handlat korrekt eller i överensstämmelse med god tro. Den frågan skall emellertid inte avgöras här: domstolen har här inte att uttala sig om det eventuella internationella ansvaret hos något rättssubjekt som agerat till men för ikraftträdandet av rättsakten i fråga. Domstolen har endast att fastställa om rättsaktens upphovsman har givit uttryck för viljan att låta den träda i kraft omedelbart. Svaret är, som jag påpekat, nekande.

Den andra frågan

15. Den andra frågan syftar sammanfattningsvis till att fastställa om beslut nr 3/80 kan få rättsverkan i det fall det ännu inte är tillämpligt inom gemenskapen. För det fall svaret skulle vara jakande, frågas därefter huruvida artiklarna 12 och 13 i beslutet är tillräckligt klara och precisa för att kunna tillmätas direkt effekt.

Den tredje frågan

16. Den tredje frågan i begäran om förhandsavgörande syftar till att erhålla klarhet i frågan om hänvisningen i beslut nr 3/80 till vissa bestämmelser i förordning nr 1408/71 skall förstås statiskt eller dynamiskt. Även här förutsätter frågan att beslutet redan har trätt i kraft och således är tillämpligt inom gemenskapen. Således skall svaret anses ingå i det nekande svar som jag anser skall ges på frågorna 1 och 2.

Förslag till avgörande

17. Med beaktande av vad som nämnts ovan, föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som ställts av Arrondissementsrechtbank i Amsterdam på följande sätt:

1 Originalspråk: italienska.

2 Avtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet undertecknades i Ankara den 12 september 1963 och godkändes för gemenskapens räkning genom rådets beslut 64/732/EEG av den 28 december 1963 (EGT nr L 217, 29.12.1964, s. 3685 [vid översättningen fanns ingen svensk version an tillgå]).

3 För en arbetstagare, som i en följd eller växelvis har omfattats av två eller flera medlemsstaters lagstiftning, fastställs rätten till förmåner i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 37.1 första meningen, 37.2, 38 till 40, 41.1 punkterna a, c och c och 41.2, 42 samt 43 i förordning (EEG) nr 1408/71. Likväl: a) vid tillämpning av artikel 39.4 i förordning (EEG) nr 1408/71 skall hänsyn tas till samtliga familjemedlemmar, inklusive barn, som är bosatta i gemenskapen eller Turkiet, b) hänvisningen till bestämmelserna i avdelning III, kapitel 3 i förordning (EEG) nr 1408/71 som avses i artikel 40.1 i förordningen, skall ersättas med hänvisning till bestämmelserna i avdelning III, kapitel 3 i föreliggande beslut.

4 Rätten till förmåner för en arbetstagare som har omfattats av två eller flera medlemsstaters lagstiftning, eller för hans efterlevande, skall fastställas enligt bestämmelserna i artiklarna 44.2 första stycket, 45, 46.2, 47, 48, 49 och 51 i förordning (EEG) nr 1408/71. Likväl: a) bestämmelserna i artikel 46.2 i förordning (EEG) nr 1408/71 tillämpas även dä villkoren för att få rätt till förmånerna uppfylls utan att bestämmelserna i artikel 45 i ovannämnda förordning tillämpas, b) vid tillämpningen av artikel 47.3 i förordning (EEG) nr 1408/71 skall hänsyn tas till samtliga familjemedlemmar, inklusive barn, som är bosatta i gemenskapen eller Turkiet, c) vid tillämpningen av artikel 49.1 a) och 49.2 samt artikel 51 i förordning (EEG) nr 1408/71, skall hänvisningen till artikel 46 ersättas med en hänvisning till artikel 46.2.

5 Beslut 64/737/EEG om bestämmelser och förfaranden för tillämpning av avtalet om upprättande av en association mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet (EGT nr 217, 29.12.64, s. 3703).

6 EGT nr C 110, 25.4.1983, s.1.

7 Dom av den 14 november 1989, Grekland mot kommissionen (30/88 Rec. s. 3711).

8 Dom av den 27 september 1988, Grekland mot kommissionen (204/86, Ree. s. 5323). Se s. 5351 i förslaget till avgörande.

9 Dom av den 20 september 1990, Sevince (C-192/89, Ree. s. I-3461). Se s. I-3483 i förslaget till avgörande.

10 Ovan nämnt i not 6. Se s. 3725 i förslaget till avgörande.

11 Jag vill förtydliga att om ordalydelsen av beslutet inte är tilľräckHgt klar och koncis för att tillåta en direkt tillämpning, och således en särskild rättsakt krävs för att fastslå utfyllande gcnomförandcbcstämmclscr, kan inte den rättsakten enligt min mening anses utgöra ett införlivande tekniskt sett.

12 Dom C-192/89 (citerad i not 8), punkt 9. Se även dom av den 16 december 1992, Kus (C-237/91, Ree. s. I-6781, punkt 9), som bekräftar den tidigare uppfattningen i rättspraxis.

13 I kommissionens resonemang är det inte klart om 1986 års Wienkonvention är tillämplig direkt, i det att besluten sub Júdice i själva verket är traktater, eller analogt, i det att det rör sig om internationella rättsakter som endast analogt kan liknas vid traktater. Frågan är emellertid irrelevant, eftersom — som jag kommer att nämna längre fram — en eventuell tillämpning av konventionen på föreliggande fall inte kommer att leda till det resultat som kommissionen önskar. Oavsett om den tillämpas direkt eller analogt förändras inte resultatet i praktiken: det går inte att bland dess bestämmelser finna någon föreskrift som motiverar att associationsrådets beslut omedelbart träder i kraft om ingenting annat föreskrivits. Jag vill emellertid påpeka, av ren teknisk noggrannhet, att framstående källor inom doktrinen ifrågasätter att eventuella luckor i de bestämmelser varigenom en organisation — likt EEG/Turkiet — upprättas skulle kunna utfyllas genom analogisk tolkning (se Monaco: Scritti di diritto delle organizzazioni intemazionali, Milano, 1981, s. 237, liksom de författare som nämns på s. 238, not 17).

14 För åsikten om att det rör sig om avtal i förenklad form, se Gilsdorf: Les organes institués par des accords communautaires: effets juridiques de leurs décisions, i Revue du Marché Commun, 1992, s. 328 ff, och Marones: Sugli atti degli organi istituiti dagli accordi di associazione della CEE i Foro ¡L, 1993, IV, s. 429 ff. Dessa författare erkänner emellertid att associeringsrådet har en egen normgivningsmakt, vilket rent logiskt borde leda till slutsatsen att det är uteslutet att dess rättsakter är internationella avul.

15 I målet Kus (nämnt i fotnot 11, s. I-6798 och I-6799) påpekade generaladvokaten Darmon — som föreslog att besluten i fråga skulle anses utgöra avtal i förenklad form — att genom associeringsavtalet har de avtalsslutandc parterna, däribland gemenskapen, givit associeringsrådet behörigheten att utfärda bindande beslut. Därav drog Darmon slutsatsen att de avtalsslutandc parterna i viss mån har delegerat genomförandet av artikel 12 i avtalet och 36 i protokollet till associeringsrådet. Detta är påpekanden som förefaller mig beskriva det fall då ett organ innehar beslutanderätt snarare än det fall där parterna direkt förhandlar och sluter ett internationellt avtal sinsemellan. För övrigt räknas associeringsrådet EEG/Turkiet allmänt till de organ som har upprättats genom en traktat och genom det upprättande fördraget ges behörigheten att utöva viss normgivande kompetens (se Schermers: International Institutional Law, Haag, 1995, s. 814, fotnot 536).

16 Darmon ansåg i det nämnda målet Kus, s. I-6798 att gemenskapen har föregripit dessa besluts bindande verkan i själva avtalet. Det är just av den anledningen, en uppfattning som jag till fullo delar, som besluten i fråga inte utgör internationella avtal. Om de vore det, skulle det ju inte finnas någon anledning att föregripa deras bindande verkan i ett tidigare avtal.

17 I den bemärkelsen att alla de särskilda förfaranden för att utfärda internationella rättsliga föreskrifter, vars grund består i ett tidigare fördrag inte ingår i traktaträtten, se Mosconi: La formazione dei trattati, Milano, 1968, s. 23.

18 Det är inte nödvändigt att erinra om artikel 22 i associeringsavtalet, enligt vilken besluten är bindande. Här är inte frågan om huruvida besluten är bindande eller inte, utan om att fastställa frän vilken tidpunkt de är det. I det avseendet säger bestämmelsen ingenting.

19 Se Morelli, Nozioni di diritto intemazionale, Padova, 1967, s. 308.

20 Det tjänar heller ingenting till att, som kommissionen gjort under det mündiga förfarandet, invända att en bestämmelse liknande den i artikel 32 förekom även i de beslut som var föremål för domen i målet Scvincc och som domstolen i det fallet hade ansett vara en enkel upprepning av principen om genomförande av fördraget i god tro. Det är nämligen lätt att invända att varje bestämmelse skall tolkas i sitt sammanhang. Och sammanhanget i förevarande fall skiljer sig radikalt frän det i målet Scvincc. Där rörde det sig om beslut vilkas innehåll var fullständigt, medan det här rör sig om en framförhandlad förordning som är ofullständig och kräver att gcnomförandcbcstämmelser antas. Dessutom saknas en sådan föreskrift i vårt fall, medan i det fallet ikraftträdandet föreskrevs i besluten. Den föreskriften att nödvändiga gcnomförandcbcstämmelser kommer att antas senare skall just läsas i samband med det faktum att datum för ikraftträdandet ännu inte föreskrivits.

21 Min kursivering.

22 Det bör här noteras att förslaget aldrig har dragits tillbaka av kommissionen och fortfarande ligger hos rådet. Ett sådant handlande förefaller ytterligare bekräfta att kommissionen själv än i dag anser an det är nödvändigt att anu gcnomförandcbcstämmelser för tillämpningen av beslut nr 3/80.

23 Min kursivering.

24 Det är värt att erinra om att kravet pä genomförandebcstämmclscr ställs även med avseende särskilt pä artiklarna 12 och 13 i beslutet som behandlas i föreliggande mål. I det hänseendet räcker det att beakta artikel 6 i kommissionens utkast till genomförandeförordning, i vilken fastslås allmänna regler om tillämpningen av bestämmelser om förbudet mot sammanträffande av förmåner med avseende på förmåner för invaliditet, ålderdom och dödsfall (pensioner), artikel 13 i ovan nämnda förslag som föreskriver allmänna regler för sammanläggning av försäkringspcrioder och som särskilt avser tillämpningen av artiklarna 12 och 13 i beslutet, liksom av kapitel 3 i avdelning IV med rubriken invaliditet, ålderdom och dödsfall (pensioner).

25 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT nr L 149, 5.7.1971, s. 2).

26 Rådets förordning (EEG) nr 574 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT nr L 74, 27.3.1972, s. 1).

27 Det är intressant att notera att förordning nr 1408/71 baserar sig pä exakt samma lagstiftningsteknik. I artikel 99 i förordningen sägs nämligen att denträd[cr] i kraft den första dagen i den sjunde månaden efter det att den tillämpningsförordning... offentliggjorts. Detta visar att, även inom gemenskapen, kan ikraftträdandet och följaktligen även tillämpningen av grundreglerna i fråga om social trygghet vara villkorat, och har faktiskt villkorats, av att särskilda tillämpningsregler utfärdats.

28 Ett förtydligande skall emellertid göras. I förevarande fall villkorar kravet pä genomförandebestämmelser inte bara tillämpningen av en redan gällande rättsakt, utan även dess ikraftträdande. Fallet skiljer sig således från dem som redan har bedömts av domstolen och i vilka det har sagts att det inte krävs bestämmelser för införlivande eller genomförande av ett beslut av associationsrådet, när föreskrifterna är tillräckligt klara och precisa för att kunna tillämpas omedelbart. I de målen rörde det sig nämligen om beslut som redan trätt i kraft. Det är klart att, om rättsakten redan gäller och inte kräver ytterligare förtydligandcn, kan den redan få effekt.