Förslag till avgörande av generaladvokat

1. Föreliggande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets direktiv 90/387/EEG av den 28 juni 1990 om upprättandet av den inre marknaden för teletjänster genom att tillhandahålla öppna nät (Open Network Provision — ONP, nedan kallat ONP-direktivet), samt tolkningen och giltigheten av rådets direktiv 92/44/EEG av den 5 juni 1992 om tillhandahållande av öppna nät för förhyrda förbindelser (nedan kallat direktivet om förhyrda förbindelser).

Tillämpliga gemenskapsbestämmelser och nationella bestämmelser

2. ONP-direktivet, som har antagits med stöd av artikel 100a i fördraget, har som huvudsyfte att harmonisera villkoren för öppen och effektiv tillgång till och användning av allmänt tillgängliga telenät och, i tilllämpliga delar, allmänt tillgängliga teletjänster (artikel 1.1). I artikel 1.2 klargörs att villkoren är avsedda att underlätta tillhandahållandet av tjänster genom allmänt tillgängliga telenät och/eller allmänt tillgängliga teletjänster inom och mellan medlemsstater, i synnerhet när producenten är etablerad i en annan medlemsstat än den där den som tjänsterna är avsedda för är etablerad.

3. I bilaga 1 till ONP-direktivet återfinns en förteckning över områden för vilka villkor för tillhandahållande av öppna nät kan utarbetas. Bland dessa återfinns under punkt nr 1 området förhyrda förbindelser.

4. Efter att det i artikel 2 i direktivet om förhyrda förbindelser har klargjorts att definitionerna i ONP-direktivet i tillämpliga delar skall gälla även med avseende på detta, ges definitioner på de särskilda begrepp som hör till området i fråga.

5. I syfte att förverkliga målsättningen i artikel 1 åläggs medlemsstaterna vissa skyldigheter angående leveransvillkor för näten (artikel 3—10).

6. För att uppfylla skyldigheten enligt artikel 2.1 i ONP-direktivet, i vilken, som vi har sett, medlemsstaterna åläggs att anmäla till kommissionen vilka företag de har beviljat speciella eller exklusiva rättigheter, anmälde Förenade kungariket mer än 120 operatörer av kabelnät. Dessa operatörer innehade redan den i de relevanta nationella bestämmelserna föreskrivna licens som berättigade dem att tillhandahålla allmänna teletjänster i Förenade kungariket och som betecknade dem som koncessionärer för allmänna teletjänster. Bland dessa återfinns British Telecommunications pic, sökande i målet inför den nationella domstolen (nedan kallat BT eller sökanden), Mercury Communications Ltd (nedan kallat Mercury) samt City of Kingston Communications (Hull) plc (nedan kallat Kingston).

7. Direktivet om förhyrda förbindelser införlivades i den brittiska rättsordningen genom Telecommunications (Leased Lines) Regulations 1993, som medförde vissa ändringar av villkoren i de licenser som hade beviljats de tre koncessionärerna ovan, det vill säga BT, Mercury samt Kingston.

Det brittiska regelverket

8. Jag anser det vara lämpligt att inledningsvis uppehålla mig, om än kort, vid särdragen i de brittiska bestämmelserna som reglerar telekommunikationssektorn. Som bekant har den marknaden de senaste åren, genom inhemska nationalekonomiska beslut och före gemenskapsreglernas tidsplan, uppnått en synnerligen hög avregleringsnivå. Det brittiska systemet är nämligen, för att återge ett påstående från den hänskjutande domstolen, det ojämförligt liberalaste inom Europeiska gemenskapen och ett av de liberalaste i världen.

9. Avregleringsprocessen inom sektorn inleddes år 1984, då monopolet på drift av telekommunikationssystem avskaffades genom British Telecommunications Act 1984 (nedan kallad 1984 års lag). Monopolet hade dittills innehafts av ett offentligrättsligt företag som även det hette British Telecommunications.

10. Med tillämpning av de nya bestämmelserna beviljades BT i juni 1984 en licens för 25 år. Genom licensen tillåts sökanden, som betecknas som en koncessionär för allmänna teletjänster, att driva allmänna telekommunikationssystem inom hela Förenade kungariket, med undantag för det område där Kingston är koncessionär.

11. Den betydande öppningen av marknaden som möjliggjordes genom 1984 års lag om telekommunikationer ledde till att mer än 600 licenser för olika verksamheter inom sektorn beviljades och att mer än 120 sådana koncessionärer för allmänna teletjänster som nämnts ovan godkändes. Dessa kan i allmänhet ges tillstånd att för att utöva sin verksamhet köpa exproprierad mark, att få tillträde till mark för att göra undersökningar samt att förhandla om markköp på villkor som fastslås i 1984 års lag.

12. I början av 1990-talet övergavs tvåpartspolitiken till förmån för en mer uttalad konkurrenspolitik även inom det området, åtminstone i fråga om förbindelser inom det brittiska territoriet.

13. Att ett så komplicerat system kan fungera — där det samtidigt förekommer ett stort antal operatörer som, om än under iakttagande av såväl detaljerade som olika villkor, har rätt att utrusta sig med egen infrastruktur — garanteras av skyldigheten att tillåta sammankoppling av nät. Detta gör det möjligt för en viss operatörs kunder att få tillgång till de nät som drivs av andra koncessionärer och således, i slutändan att kommunicera med kunder som begagnar sig av de tjänster som dessa tillhandahåller.

14. Den nästan fullständiga öppningen av marknaden som har genomförts under den tid och på det sätt som har beskrivits ovan förefaller åtminstone hittills inte ha åtföljts av en lika betydande ökning av konkurrensen inom området i fråga. Av handlingarna i målet framgår det nämligen entydigt att BT på det hela taget kvarstår som den ojämförligt viktigaste aktören med avseende på omsättning och andel av telekommunikationsmarknaden.

Bakgrunden och tolkningsfrågorna

15. BT har med anledning av de nationella genomförandebestämmelserna för direktivet om förhyrda förbindelser väckt talan inför den hänskjutande domstolen, och yrkat på att de, vilket förtydligas i beslutet om hänskjutande, skall upphävas eller ogiltig-förklaras. Sökanden har likaledes begärt skadestånd för den skada den anser sig ha lidit till följd av det felaktiga införlivandet av direktivet och, i andra hand, ifrågasatt direktivets giltighet.

16. Argumenten och slutsatserna kan nedan endast sammanfattas i korthet. Eftersom varken BT eller något annat företag inom sektorn längre är innehavare av exklusiva eller speciella rättigheter enligt direktivet i fråga på grund av att telekommunikationsmarknaden sedan år 1991 är fullständigt avreglerad, anser BT att det inte kan åläggas skyldigheterna enligt artikel 3—10 i direktivet om förhyrda förbindelser, då skyldigheterna enligt direktivet endast skall gälla företag som ännu åtnjuter exklusiva eller speciella rättigheter.

17. Sökanden hävdar dessutom att direktivet i vilket fall som helst är ogiltigt, eftersom det strider mot proportionalitetsprincipen i den del som det i direktivet föreskrivs en skyldighet att tillhandahålla en viss typ av förbindelser (2048 kbit/s), för vilka det i Förenade kungariket varken finns en faktisk eller potentiell efterfrågan.

18. Slutligen yrkar BT att domstolen skall ålägga Förenade kungariket att ersätta den skada som företaget anser sig ha lidit till följd av det påstått felaktiga införlivandet av direktivet om förhyrda förbindelser.

19. Den nationella domstolen har till följd därav vilandeförklarat målet och ställt domstolen följande tolkningsfrågor:

20. Innan jag går in på tolkningsfrågorna i sak måste först ett allmänt påpekande göras.

21. Även lydelsen av vissa av övervägandena i ingressen till direktivet tyder på detta. Exempelvis hänvisas i det tredje övervägandet till bestämmelserna i kommissionens direktiv 90/388/EEG av den 28 juni 1990 om konkurrens på marknaden för teletjänster, i vilken det föreskrivs att medlemsstater som upprätthåller exklusiva eller speciella rättigheter för att tillhandahålla och driva allmänt tillgängliga telenät [skall] vidta de åtgärder som behövs för att göra de villkor som styr tillgång till och användning av nätet objektiva och ickediskriminerande samt offentliggöra dem.

22. Dessa uttalanden utgör en bekräftelse, om nu en sådan skulle behövas, på att direktivet i fråga inte är ämnat att ha någon inverkan på medlemsstaternas beviljande av exklusiva eller speciella rättigheter för tillhandahållande och drift av allmänt tillgängliga telenät. Om sådana rättigheter föreligger, syftar direktivet tvärtom till att tillrättalägga de snedvridningar av konkurrensen som dessa skulle kunna medföra.

23. I ett memorandum av den 23 juni 1994, där kommissionen berörde nödvändigheten av att ändra kriterierna i fråga om tillämpningen av ONP-direktivet i syfte att beakta den gradvisa avreglering av telestrukturen som åläggs genom gemenskapsdirektiven, har institutionen hävdat följande:

24. Gemenskapslagstiftaren har påpekat att direktivet om förhyrda förbindelser inte lämpar sig för att reglera (redan) avreglerade marknader, eller marknader som snart kommer att avregleras, inom telekommunikationssektorn. Den 4 januari 1996 lade kommissionen inför parlamentet och rådet fram ett förslag till ändring av rådets direktiv 90/387/EEG och 92/44/EEG för att anpassa dessa till en konkurrensutsatt miljö på telekommunikationsområdet (nedan kallat ändringsförslaget), vars viktigaste avsnitt kommer att analyseras nedan.

25. Faktum kvarstår att även om Förenade kungariket och övriga medlemsstater enligt den nuvarande versionen av direktivet om förhyrda förbindelser åläggs att uppnå vissa resultat i fråga om harmonisering, är direktivet avfattat på ett sådant sätt att vissa bestämmelser som avser tillvägagångssättet för att uppnå målsättningarna måste medföra uppenbara tillämpningssvårigheter med hänsyn till situationen i Förenade kungariket.

Den första frågan

26. Genom den första tolkningsfrågan vill den nationella domstolen närmare bestämt att domstolen skall uttala sig om huruvida de föreskrivna skyldigheterna kan eller måste åläggas endast de företag som åtnjuter speciella eller exklusiva rättigheter, och som därför kan definieras som teleorganisationer enligt direktiven i fråga, för att en medlemsstat skall anses uppfylla föreskrifterna i artikel 3—10 i direktivet om förhyrda förbindelser.

27. Svaret på den första frågan förefaller uppenbart och den nationella domstolen tycks själv ta det för givet. Enligt direktivets nuvarande lydelse avser skyldigheterna i fråga teleorganisationerna. Om det nämligen förhåller sig så, att det inte i alla de bestämmelser som avses anges vem medlemsstaten skall ålägga respektive skyldighet, förhåller det sig även så, att i de fall avnämarna för skyldigheten väl anges i regeln, anges det uttryckligen att dessa utgörs av de teleorganisationer som är verksamma i medlemsstaterna.

28. I syfte att anpassa direktivet om förhyrda förbindelser till en konkurrensutsatt situation föreskrivs i stället i artikel 2 i det ovan nämnda ändringsförslaget att begreppet teleoperatörer skall ersättas med organisationer som utsetts i enlighet med artikel 11.1a i hela direktivtexten.

29. Faktum kvarstår att bestämmelserna enligt artikel 3—10 i sin nuvarande lydelse, och således de däri angivna skyldigheterna, måste anses hänföra sig till teleorganisationer.

Den andra frågan

30. Genom den andra tolkningsfrågan vill den nationella domstolen för det första ha klarhet i om samtliga koncessionärer för allmänna teletjänster som är verksamma på den marknaden, med beaktande av den särpräglade situationen på den brittiska telekommunikationsmarknaden, skall eller kan anses utgöra teleorganisationer, det vill säga om de skall anses åtnjuta exklusiva eller speciella rättigheter enligt direktivet i fråga.

31. Till stöd för sin ståndpunkt, enligt vilken ingen i Förenade kungariket etablerad koncessionär för allmänna teletjänster längre åtnjuter speciella (och än mindre exklusiva) rättigheter enligt direktiven i fråga, har BT hävdat att tillträde till den verksamhet som består i att driva telekommunikationssystem på det hela taget är fritt och att skyldigheten att erhålla en licens inte utgör en avgörande omständighet för att motsatsen skall kunna hävdas.

32. Jag anser att argumentet är grundat.

33. Gemenskapsbegreppet exklusiva och speciella rättigheter, i synnerhet med avseende på speciella rättigheter inom telekommunikationssektorn, har nyligen förtydligats av kommissionen i direktiv 94/46/EG, som antagits till följd av domstolens dom av den 17 november 1992 i målet Spanien mot kommissionen.

34. I artikel 2 a ii i direktiv 94/46/EG förtydligas att speciella rättigheter utgörs av sådana rättigheter som en medlemsstat beviljar ett begränsat antal företag genom något legalt, författningsenligt eller administrativt instrument som, inom ett bestämt geografiskt område,

35. Även mot bakgrund av de fakta som med stor detaljrikedom har lagts fram i beslutet om hänskjutande, och som därför heller inte kan ifrågasättas här, går det inte att nå en annan slutsats än den som förfäktas av sökanden, nämligen att de många koncessionärer för allmänna teletjänster som har tillstånd att tillhandahålla allmänt tillgängliga teletjänster inte kan anses åtnjuta exklusiva eller speciella rättigheter endast av den anledningen att de är skyldiga att ansöka om att erhålla en licens.

36. I artikel 2 i direktiv 90/388/EEG om konkurrens på marknaderna för teletjänster (nämnt ovan) ges ett bevis för att skyldigheten att inom det av gemenskapslagstiftaren avsedda systemet ansöka om licens för att utöva en viss verksamhet inom telekommunikationsområdet inte gör det möjligt att dra slutsatsen eller presumera att licensinnehavaren har tilldelats exklusiva eller speciella rättigheter.

37. Jag anser inte att omständigheten att licenser som utfärdats i Förenade kungariket för drift av allmänt tillgängliga teletjänster i enlighet med 1984 års lag i flertalet fall även åtföljs av ett anul särskilda befogenheter, om än på olika villkor och inom olika tidsfrister, är av sådan natur att den påverkar problemställningen. Som antytts består befogenheterna i en rätt för koncessionärema att få tillgång till och köpa mark för att installera infrastruktur samt att utplacera nätutrustning över eller under allmän väg, eller på privat mark med ägarens tillstånd (från detta kan bortses endast efter ett domstolsbeslut).

38. Därtill skall tilläggas att enligt den behöriga myndighetens uttalade riktlinjer från år 1991 kan den undersökning som görs av licensansökningarna före beviljandet i teorin leda till att ansökningarna avslås endast om särskilda skäl föreligger. Dessutom är antalet licenser som kan utfärdas av de behöriga myndigheterna obegränsat.

39. Den andra frågan skall således besvaras så, att företag som är verksamma på marknaden för allmänt tillgängliga teletjänster i en medlemsstat inte skall anses åtnjuta sådana exklusiva eller speciella rättigheter som avses i direktivet om förhyrda förbindelser av den anledningen att de utför sin verksamhet med stöd av en obligatorisk licens i vilken de tilldelas särskilda befogenheter och som utfärdas efter att ansökan har bedömts i sak enligt tillämpliga nationella bestämmelser och enligt en presumtion som innebär att ansökan skall bifallas om inte särskilda skäl för avslag föreligger.

Den tredje och den fjärde frågan

40. Genom den tredje och den fjärde frågan, som utgör det centrala problemet i detta förfarande, vill den nationella domstolen ha klarhet i om de brittiska genomförandebestämmelserna avseende direktivet om förhyrda förbindelser är förenliga med detta eller inte, eftersom enligt dessa bestämmelser endast tre av de många företag som är verksamma på marknaden i fråga åläggs samtliga eller vissa av de skyldigheter som återfinns i artikel 3—10 i direktivet.

41. Den fjärde frågan hänför sig närmare bestämt till artikel 7 och avser problemet med försörjningsplikt (allmän service). Den nationella domstolen frågar om bestämmelsen skall tolkas så, att medlemsstaterna tillåts ålägga endast två av de talrika företag som har tillstånd att tillhandahålla tjänsten i fråga på den marknad som avses skyldigheten att tillhandahålla ett minimiutbud av förhyrda förbindelser.

42. Sökanden har hävdat att skyldigheterna enligt artikel 3—10 i direktivet om förhyrda förbindelser, inklusive skyldigheten att tillhandahålla ett minimiutbud av förhyrda förbindelser, med hänsyn till ickediskrimineringsprincipen borde fördelas proportionellt på samtliga företag som är verksamma på marknaden i fråga.

43. Som antytts vill jag påpeka att svaret på frågorna måste anses bero på den ovannämnda omständigheten att de brittiska koncessionärerna för allmänna teletjänster inte är teleorganisationer enligt direktivet om förhyrda förbindelser i dess nuvarande lydelse.

44. Det åligger medlemsstaterna, som antytts, att enligt artikel 3—10 (med undantag för artikel 7) i direktivet om förhyrda förbindelser säkerställa att deras teleorganisationer tillhandahåller förhyrda förbindelser i enlighet med vissa villkor och krav. I allmänhet föreskrivs i bestämmelserna skyldigheter i fråga om offentliggörande av och tillgång till teknisk och ekonomisk information om de erbjudna förbindelserna, om teknisk tillgång till förbindelserna samt om avtalsvillkor för utbudet (upphörande av utbudet, beställnings-och debiteringsförfaranden, kostnadsorienterade taxor etc).

45. Dessa överväganden leder mig till att dra slutsatsen att när en marknad är avreglerad, som den brittiska, behöver det inte vara nödvändigt att samtliga företag som verkar på marknaden åläggs dessa skyldigheter, medan det däremot kan visa sig vara lämpligt att skyldigheterna åläggs endast de organisationer som av ovan angivna skäl åtnjuter en ställning som i praktiken är så gynnad att de kan påverka marknaden negativt, exempelvis genom att hindra tillgång till det allmänna nätet.

46. Att dessa argument är välgrundade bekräftas entydigt av ändringsförslaget av den 6 mars 1996. I artikel 2.2 i detta föreskrivs att medlemsstaterna skall säkerställa att det överallt i deras territorium finns minst en organisation som omfattas av föreskrifterna i detta direktiv och att skyldigheter enligt detta direktiv inte åläggs organisationer som inte åtnjuter betydande marknads makt.

47. I artikel 7, enligt vilken medlemsstaterna, som antytts, åläggs att säkerställa att deras teleorganisationer var för sig eller tillsammans tillhandahåller ett minimiutbud av förhyrda förbindelser för att harmonisera utbudet i hela gemenskapen, uttrycks frågan på liknande sätt.

48. Även i detta fall framgår det tydligt att gemenskapslagstiftaren då direktivet om förhyrda förbindelser utarbetades hade i åtanke situationen på marknader som fortfarande karakteriserades av exklusiva eller speciella rättigheter i fråga om infrastruktur.

49. Som vi har sett föreskrivs för det första i ändringsförslaget att skyldigheten att garantera allmän service inom området förhyrda förbindelser åläggs åtminstone en av de organisationer som är verksamma i var och en av medlemsstaterna och som har identifierats och utvalts huvudsakligen på grund av sin styrka på marknaden.

50. För det andra föreskrivs helt enkelt i den nuvarande versionen av artikel 7 i direktivet om förhyrda förbindelser att varje medlemsstat skall garantera att en tjänst inom det berörda området skall tillhandahållas varje tänkbar användare som ansöker därom. I bestämmelsen föreskrivs ingenting annat, i dess nuvarande lydelse.

51. Sammanfattningsvis skall artikel 3—10 i direktivet om förhyrda förbindelser tolkas så, att medlemsstater vars telekommunikationsmarknad — särskilt området förhyrda förbindelser — inte längre karakteriseras av exklusiva eller speciella rättigheter i fråga om infrastruktur skall ålägga åtminstone en av de organisationer som genom licens har tillstånd att verka inom sagda område skyldigheten att erbjuda allmän service. Övriga skyldigheter (som föreskrivs i artiklarna 3, 4, 5, 6, 8, 9 och 10) skall åläggas åtminstone en av dessa organisationer när det är påkallat av faktiska omständigheter som gör det nödvändigt att reglera organisationens verksamhet på marknaden i fråga.

Den femte frågan

52. Med beaktande av de svar jag har föreslagit på den tredje och den fjärde frågan framstår det som självklart hur domstolen bör besvara den nationella domstolens femte fråga om huruvida direktivet om förhyrda förbindelser skall anses ogiltigt med anledning av det påstådda åsidosättandet av principen om ickediskriminering.

Den sjätte frågan

53. Genom sin sjätte fråga begär den nationella domstolen att domstolen skall uttala sig om huruvida direktivet om förhyrda förbindelser är giltigt, eftersom direktivet enligt sökandena strider mot proportionalitetsprincipen i den mån det i direktivet föreskrivs en skyldighet att tillhandahålla en viss typ av förbindelser (2048 kbit/s), för vilka det i Förenade kungariket varken finns en faktisk eller potentiell efterfrågan.

54. Kravet på att de förhyrda förbindelserna som erbjuds i de olika medlemsstaterna skall uppvisa vissa harmoniserade tekniska egenskaper anges uttryckligen i det tolfte övervägandet, i vilket följande föreskrivs: För att i tillräcklig utsträckning göra förhyrda förbindelser tillgängliga för användare för eget bruk, för delad användning eller för tillhandahållande av tjänster till tredje part är det nödvändigt att medlemsstaterna säkerställer att ett harmoniserat utbud av förhyrda förbindelser med definierade nätanslutningspunkter görs tillgängligt i alla medlemsstater både för kommunikation inom en medlemsstat och mellan medlemsstater ...

55. Skyldigheten att säkerställa att de i bilaga 2 angivna förbindelserna görs tillgängliga utgör således en föreskrift som är nödvändig för att genomföra den harmonisering som avses i direktivet. Medlemsstaterna kan således inte bortse från denna skyldighet utan att därigenom även åsidosätta själva syftet med direktivet.

Den sjunde frågan

56. Den nationella domstolen förhör sig genom sin sjunde fråga hos domstolen om hur statens skadeståndsskyldighet skall bedömas mot bakgrund av den brittiske lagstiftarens påstått felaktiga införlivande av direktivet om förhyrda förbindelser.

57. För det fall domstolen däremot skulle komma fram till en annan lösning på problemet, aktualiseras ånyo frågan om en medlemsstats ansvar och skadeståndsskyldighet gentemot enskilda som har lidit skada av att gemenskapsrätten har åsidosatts, särskilt i det fall då bestämmelserna i ett direktiv har införlivats felaktigt, om än i rätt tid, i den nationella rättsordningen.

58. Det problemet har behandlats och utvecklats utförligt i förslaget till avgörande i målen Brasserie du pêcheur och Factortame III, målet Dillenkofer m. fl. samt, närmare bestämt, målet British Telecommunications pic, som jag lade fram den 28 november 1995, och som jag anser det lämpligt att hänvisa till för ytterligare fördjupning i frågan.

59. Utan att dröja vid frågan om de övriga ovan angivna villkoren är uppfyllda kan det i föreliggande fall räcka att konstatera att den brittiske lagstiftarens införlivande alls inte kan sägas utgöra ett sådant uppenbart och allvarligt åsidosättande av bestämmelserna i det omtvistade direktivet som avses i domstolens rättspraxis.

Förslag till avgörande

60. Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag således att domstolen besvarar de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt på följande sätt:

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT nr L 192, s. 1.

3 EGT nr L 165, s. 27.

4 I bilaga 2 återges i sin tur de typer av förbindelser och tekniska egenskaper för dessa som skall tillhandahållas så snart som möjligt, och senast den dag då detta direktiv träder i kraft.

5 Telecommunications Act 1984, se vidare om denna i punkt 9 nedan.

6 S. I. 1993, nr 2330.

7 I enlighet med det förfarande som fastslå* i artikel 13 i direktivet om förhyrda förbindelser har Förenade kungariket begärt uppskov från en antal av skyldigheterna enligt direktivet för en begränsad tid. Begäran, som kommissionen inte hade uttalat sig om vid tiden för beslutet om hänskjutande, gällde närmare bestämt undantag från skyldigheten enligt artikel 10 avseende Mercury, liksom ett partiellt undantag frän skyldigheten enligt artikel 7 avseende BT och Kingston.

8 Den nya politiken i fråga om beviljande av licenser inom omridet fasta förbindelser som inleddes ir 1991 har lett till att ett stort antal ansökningar har inlämnats. Enligt uppgift frin den nationella domstolen, som avser perioden mars 1991—juni 1994, framgår det att vid den senare tidpunkten hade 45 ansökningar av 86 bifallits, 33 hade ännu inte avgjorts, 6 hade tagits tillbaka och endast 2 hade fatt avslag på objektiva grunder.

9 Ocssa uppgifter har ifrågasatts av BT, som anger det korrekta antalet förhyrda förbindelser till 570000 år 1994. Vad beträffar Kingston är det ostridigt i målet att detta åtnjuter ett faktiskt monopol inom det geografiska område där det bedriver sin verksamhet enligt licensen.

10 EGT nr L 192, s. 10.

11 Memorandum on future approach to Open Network Provision, ONP Committee, den 23 juni 1994 (ONCOM94— 29), s. 3.

12 Se exempelvis rådcu resolution av den 22 december 1994 om principer och tidsplan för liberalisering av telekommunikationsinfrastruktur (EGT nr C 379, s. 4).

13 EGT nr C 62, s. 3.

14 Se exempelvis artiklarna 3 och 4.

15 Den vanligaste formuleringen i bestämmelserna i fråga är nämligen följande: Medlemsstaterna skall säkerställa att teleoperatören (deras teleoperatörer) ... (se exempelvis artikel 6.4 tredje stycket, den redan nämnda artikel 7.1 samt artikel 10.2).

16 Kommissionens direktiv 94/46/EG av den 13 oktober 1994 om ändring av direktiv 88/301/EEG och direktiv 90/388/EEG med avseende särskilt pä satellitkommunikation (EGT nr L 268, s. 15).

17 Förenade milen C-271/90, C-281/90 och C-289/90 (Ree. s. I-5833). Samtidigt som domstolen i den domen bekräftade att direktiv 90/388/EEG var giltigt, ogiltigförklaradc den direktivet i den del det avsåg de särskilda rättigheterna, eftersom det varken ur artikeln eller motiveringen till åtgärden tydligt framgick vilka typer av rättigheter som faktiskt avsågs eller av vilken anledning förekomsten av sådana rättigheter ansågs strida mot fördraget.

18 Min kursivering.

19 Kommissionens direktiv 96/19/EG av den 13 mars 1996 om ändring av direktiv 90/388/EEG med avseende pi genomförandet av full konkurrens pä marknaden för teletjänster.

20 KOM(95) 379 slutlig (EGT nr C 313, s. 7).

21 Förslag till avgörande i de förenade milen C-46/93 och C-48/93, REG s. I 1029.

22 Förslag till avgörande i de förenade milen C-178/94, C-179/94, C 188/94, C 189/94 och C 190/94, REG s. I-4845.

23 Förslag till avgörande i mil C-392/93, REG s. I-1631.

24 Dom i milet Brasserie du pêcheur och Factortame III (REG s. I-1029, domslutet).

25 Dom i målet British Telecommunications pic (REG s. I-1631, särskilt punkt 42)

26 Se ovannämnda dom i milet Brasserie du pêcheur och Factortame III, särskilt punkt 55-64.