Förslag till avgörande av generaladvokat Nial Fennelly föredraget den 16 november 1995

1 Originalspråk: engelska.

2 Kommissionen stöder sig i huvudsak på kommissionens förordning (EEG) nr 1251/70 av den 29 juni 1970 om arbetstagares rätt att stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att ha varit anställda där (EGT nr L 142, s. 24) och rådets direktiv 75/34/EEG av den 17 december 1974 om ratten för medborgare i en medlemsstat att stanna kvar inom en annan medlemsstats territorium efter att där ha drivit egen rörelse (EGT nr L 14, 1975, s. 10).

3 Dom av den 4 april 1974, kommissionen mot Frankrike (167/73, Rec. s. 359).

4 Artikel 217 i Code des douanes français (franska tullagcn).

5 Artikel 219 i den franska tullagen.

6 Artikel 3 i lag av den 13 december 1926 om Code de Travail Maritime (lagen om arbete till sjöss). Artikel 221 i den franska tullagen.

7 Dekret 67-690 av den 7 augusti 1967. Detta dekret (som kommissionen avser med sin talan i detta mål) är ett annat än det som var i fråga i det ovan i fotnot 2 nämnda målet kommissionen mot Frankrike, 167/73, vilket avsåg (såsom anges i punkt 3 i domen) ett ministerbeslut av den 21 november 1961, ändrat genom ett ministerbeslut av den 12 juni 1969 som förutom vissa lokala undantag förbehöll anställning på bryggan, maskinrummet och telegrafilokalen på franska sjögående fartyg för franska medborgare och förbehöll anställning i allmänhet för franska medborgare i ett förhållande tre till ett. Dessa beslut antogs emellertid på grundval av artikel 3 i lagen från år 1926, och till den del de tillåter bemanning med medborgare som inte är franska i proportionen en till tre är det möjligt att de enligt fransk lag kan anses utgöra undantag från den artikeln på det sätt som avses i dekretet från år 1967.

8 Förordning om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT nr L 257, s. 2).

9 Mål 167/73, nämnt i fotnot 2 ovan.

10 Cirkulär av den 29 april 1975, Journal Officiel de la République Française den 2 maj 1975.

11 Mål 167/73, nämnt i fotnot 2 ovan.

12 Det första målet som avsåg detta var det som avgjordes genom domstolens dom av den 13 juli 1972, kommissionen mot Italien, (48/71, Rec. s. 529, kallat konstskatter). Antalet mål av det slaget ökade kraftigt efter år 1985.

13 För en diskussion om den andra betydelsefulla skillnaden i texten avseende förfarandcbcstämmclscrna i artiklarna 169 och 171.2, se punkt 20 nedan.

14 Det var inte heller att vänta att kommissionen skulle yrka att dess egen talan inte kunde prövas eller att den franska regeringen skulle yrka att ett förfarande skulle användas mot det som skulle kunna innebära allvarligare konsekvenser.

15 Se till exempel dom av den 11 mars 1980, Foglia mot Novello (104/79, Rec. s. 745), och dom av den 16 december 1981, Foglia mot Novello (244/80, Rec s. 3045).

16 Se till exempel dom av den 8 oktober 1992, Meskens mot parlamentet (T-84/91, Rec. s. II-2335), i vilken förstainstansrätten ex officio avvisade en talan avseende att den skulle ålägga en institution att betala ett vite för att den inte följt en av domstolens tidigare domar. Se även dom av den 17 februari 1970, kommissionen mot Italien (31/69, Rec s. 26), punkt S, i vilken domstolen förklarade att en viss grund (som gick ut på att artikel 169-förfarandet inte kunde användas vid underlåtenhet att genomföra direkt tillämplig lagstiftning) var för sent framlagd, men att den måste prövas ex officio av domstolen, eftersom den avsåg domstolens behörighet. För flera exempel på när domstolen har tolkat artikel 92.2 i rättegångsreglerna som en skyldighet att ex officio pröva frågor om sin egen behörighet, se dom av den 17 november 1965, Lens mot domstolen (55/64, Rec. s. 1033), och i synnerhet sidorna 1036 och 1037 (om tidsfristerna för att väcka talan i personalmål), dom av den 27 juni 1989, Giordani mot kommissionen (200/87, Rec. s. 1877), punkt 10 (i ett mål där det var oklart huruvida kommissionen yrkade avvisning), dom av den 11 juli 1991, von Hoessle mot revisionsrätten (T-19/90, Rec. s. II-615), punkt 23 (tidsfrister är avsedda att tillförsäkra rättssäkerhet, de avser av denna anledning allmän ordning och kan inte lämnas åt parternas eller domstolens skön), se de domar där uteblivet åberopande av att det administrativa förfarande som föreskrivs i artikel 169, som endast avsetts skydda medlemsstaternas rättigheter, inte behöver göras gällande av domstolen om inte den berörda medlemsstaten påkallar det: generaladvokat Lenz i målet kommissionen mot Frankrike (C-249/91, Rec. s. I-787), punkt 22, generaladvokat Gulmann i målet kommissionen mot Grekland (C-61/90, Rec. s. I-2407), punkt 16.

17 Se till exempel dom av den 7 maj 1980, Fournier m. fl. mot kommissionen (förenade målen 114/79—117/79, Rec. s. 1529), där de anhöriga till en vid gemenskaperna anställd tjänsteman försökte väcka talan enligt artiklarna 175 och 178 i fördraget avseende sådant som egentligen regleras genom bestämmelserna avseende personalmål; se vidare dom av den 6 april 1962, Meroni m. fl. mot Höga myndigheten (förenade målen 21/61—26/61, Rec. s. 143), i synnerhet sidorna 155 och 156, där domstolen ex officio avgjorde att en passivitetstalan utgjorde ett artificiellt förfarande som inte kunde åberopas mot Höga myndigheten i ett fall då denna inte omprövade ett beslut mot vilket ogiltighetstalan inte kunde föras på grund av preskription; se slutligen domstolens dom av den 10 december 1969, Eridania mot kommissionen (förenade målen 10/68 och 18/68, Rec. s. 459), i synnerhet sidan 483, i samma sak. Det är endast när villkoren för väckande av talan enligt såväl artikel 173 som artikel 175 är uppfyllda som domstolen kan anse att dessa två bestämmelser endast utgör ett och samma rättsmedel som i domen av den 18 november 1970 i målet Chevalley mot kommissionen (15/70, Rec. s. 975), punkt 6.

18 Detta var inte fallet i domen i målet Chevalley mot kommissionen, nämnt ovan i fotnot 16.

19 Denna uppfattning delas av D. Ritleng, Artikel 171 i Traité sur l'Union Européenne: commentaire article par article, V. Constantinesco, R. Kovar och D. Simon, utgivare, Paris, 1995, s. 577. Angående principen om lex specialis, se till exempel uttalandena av generaladvokat Verloren van Themaat i målet Gerlach (dom av den 24 oktober 1985, 239/84, Rec s. 3507, i synnerhet s. 3510).

20 Det är min åsikt att repetitionen i många avseenden av ordalydelsen av artikel 169 första stycket i artikel 171.2 första stycket, antyder att beslutet att väcka talan vid domstolen för genomförande av artikel 171.1 i fördraget ligger inom kommissionens område för skönsmässig bedömning.

21 Se domstolens beslut av den 28 mars 1980, kommissionen mot Frankrike (förenade målen 24/80 och 97/80 R, Rec. s. 1319), punkterna 16, 17 och 19, i vilket domstolen beslutade att inte förordna om interimistiska åtgärder för att tillförsäkra att den dom följdes som den avkunnat den 25 september 1979 i målet kommissionen mot Frankrike (232/78, Rec. s. 2729).

22 Se punkt 7 ovan.

23 Se J. Dicz-Hochlcitncr, Le traité _ de Maastricht et l'inexécution des arrêts de la Cour de justice par les Etats membres (1994), Revue du Marché unique européen 111, p. 130.

24 Se dom av den 10 juli 1984, Regina mot Kirk (63/83, Rec. s. 2689), punkt 21— 23.

25 Se till exempel domstolens dom av den 9 januari 1990, Società Agricola Fattoria Alimentare (C-337/88, Rec. s. I-1), punkt 13, och av den 13 november 1990, Regina mot Minister for Agriculture, ex parte Fedesa m. fl. (331/88, Rec. s. I-4023), punkt 45.

26 Före och efter Maastricht avser tidsperioderna före respektive efter det att det fördraget trädde i kraft.

27 Dom av den 19 december 1961, kommissionen mot Italien (7/61, Rcc s. 633), och i synnerhet s. 327.

28 Se till exempel mål 31/69, kommissionen mot Italien, nämnt ovan i fotnot 15, punkt 12, 232/78, kommissionen mot Frankrike, punkt 3, nämnt ovan i fotnot 20; se vidare dom av den 9 december 1981, kommissionen mot Italien (193/80, Rec. s. 3019, punkt 12), av den 15 december 1982, kommissionen mot Danmark (211/81, Rec. s. 4547, punkt 14), av den 8 februari 1983, kommissionen mot Förenade kungariket (124/81, Rec. s. 203, punkterna 6 och 7), av den 14 februari 1984, kommissionen mot Tyskland (325/82, Rec. s. 777, punkterna 8 och 9), av den 7 februari 1984, kommissionen mot Italien (166/82, Rec. s. 459, punkterna 16 och 17), av den 7 maj 1987, kommissionen mot Belgien (186/85, Rec. s. 2029, punkt 13), av den 13 december 1990, kommissionen mot Grekland (C-347/88, Rcc. s. I-4747, punkterna 16 och 17), och av den 31 mars 1992, kommissionen mot Danmark (C-52/90, Rec. s. I-2187, punkt 17).

29 Domstolens beslut av den 11 juli 1995, kommissionen mot Spanien (C-266/94, REG s. I-1975), punkt 17.

30 Se till exempel dom av den 30 maj 1991, kommissionen mot Tyskland (C-361/88, Rec. s. I-2567, punkt 31). Se även domstolens dom av den 7 februari 1973, kommissionen mot Italien (39/72, Rec. s. 101), och av den 20 februari 1986, kommissionen mot Italien (309/84, Rec. s. 599).

31 Dom av den 1 juni 1994 (C-317/92, Rec. s. I-2039, punkt 3). Det skall påpekas att den franska texten är mer specifik än den engelska, i det att den hänvisar till den dag då den rid som anges i det motiverade yttrandet löpte ut.

32 Mål 166/82, nämnt ovan i fotnot 27, s. 477.

33 Punkt 17 i domen i ovannämnda mål (fotnot 31) (min kursivering).

34 Se även de snarlika domskälen i ett helt annat mål, kommissionen mot Italien, 309/84, punkt 14, nämnt ovan i fotnot 29. Det rörde sig emellertid, som kommer att synas nedan, i det målet om den formella underrättelsen där den tidsmässiga omfattningen av förfarandet angavs.

35 Se till exempel mål 309/84, kommissionen mot Italien, nämnd ovan i fotnot 33, avseende ärlig betalning av premier för upphörande med vinodling, och dom av den 10 juli 1990, kommissionen mot Tyskland (C-217/88, Rec. s. I-2879). avseende obligatorisk destillering av vinstockar under vissa vinodlingsår.

36 Se till exempel malet kommissionen mot Italien, 31/69, nämnt ovan i fotnot 15, i vilket ett system för återbetalning vid export utsträcktes till att omfatta ytterligare produkter ett par dagar före avgivandet av det motiverade yttrandet.

37 Se domstolens dom av den 22 mars 1983, kommissionen mot Frankrike (42/82, Ree. s. 1013), och av den 4 februari 1988, kommissionen mot Italien (113/86, Ree. s. 607).

38 Se kommissionens tolfte årsrapport om övervakning av gemenskapsrättens tillämpning (EGT nr C 254, s. 1, och i synnerhet s. 7) avseende dess praxis att såväl i formella underrättelser som i motiverade yttranden påminna medlemsstaterna om den möjlighet att påföra sanktioner som föreskrivs för det nya förfarandet.

39 Se punkt 20 ovan.

40 Se den ovan i fotnot 16 nämnda domen i målet Chevalley mot kommissionen.

41 Mål 167/73, nämnt ovan i fotnot 2.

42 Dom av den 25 juli 1991 (C-221/89, Rec. s. I-3905).

43 Målet Factortame II, nämnt ovan i fotnot 41, punkterna 22, 29— 31 och 33— 35. Se även domar av den 4 oktober 1991, kommissionen mot Förenade kungariket (C-246/89, Rec. s. I-4585), och kommissionen mot Irland (C-93/89, Rec. s. I-4569). Det framgår av dom av den 30 maj 1989 i målet kommissionen mot Grekland (305/87, Rec. s. 1461, punkt 12), att alla bestämmelser som strider mot artikel 52 i fördraget även strider mot artikel 6.

44 Se domar av den 14 december 1989, The Queen mot Ministry of Agriculture, Fisheries and Food, ex parte Agegate (C-3/87, Rec. s. 4459, punkterna 17 och 27), samt The Queen mot Ministry of Agriculture, Fisheries and Food, ex parte Jadcrow (C-216/87, Rec. s. 4509, punkterna 18 och 43), och mål C-246/89, kommissionen mot Förenade kungariket, punkterna 12 och 35, nämnt ovan i fotnot 12.

45 Angående registrering, säte, kontroll och ägande i fråga om bolag och fysiska personers nationalitet, se den i fotnot 43 nämnda domen i målet Jaderow, punkt 42 i domen, det i fotnot 42 nämnda målet 246/89, kommissionen mot Förenade kungariket, punkterna 31 och 39, det i fotnot 42 nämnda målet C-93/89, kommissionen mot Irland, punkterna 10, 11 och 15 (vad gäller endast registrering av bolag). Om besättningens hemvist se det i fotnot 43 nämnda målet Agegate, punkt 24— 26.

46 Se fotnot 1.

47 Se fotnot 1.

48 Dom av den 2 februari 1989 (186/87, Rec. s. 195).

49 Dom av den 15 mars 1994 (C-45/93, Rec. s. I-911).

50 Den i fotnot 47 nämnda domen, punkt 17— 19. Se även dom av den 11 november 1981, Casati (203/80, Rec. s. 2595).

51 Mål 167/73, nämnt i fotnot 2.

52 Se dom av den 15 oktober 1986, kommissionen mot Italien (168/85, Rec. s. 2945, punkt 15), mål C-361/88, kommissionen mot Tyskland, nämnt i fotnot 29, punkt 24, och dom av den 1 oktober 1991, kommissionen mot Frankrike (C-13/90, C-14/90 och C-64/90, Rec. s. I-4327, I-4331 och I-4335).

53 Nämnd i fotnot 7.

54 Mål 167/73, nämnt i fotnot 2.

55 Det framgår inte klart av lydelsen av domen i mål 45/93, kommissionen mot Spanien, nämnd i fotnot 48, om domstolen ansåg att diskrimineringen avseende inträdesavgifterna till museer hade samband med tillhörande förmåner som påverkar de villkor under vilka tjänster tillhandahålls eller erhålls av turister (som klart kunde ses i målet Cowan), eller med villkoren för tillhandahållande eller mottagande av en tjänst i förhållande till turister. Se punkt 5 respektive 7 i domen, där kommissionens påståenden sammanfattats.

56 Kommissionen har inte åberopat och jag skall inte här beröra rättigheterna för andra unionsmedborgare som har en rättighet alt kvarstanna i en medlemsstat pä grund av andra rättigheter som följer av gemenskapsrätt och som nu förstärkts genom artikel 8a i fördraget. Se rådets direktiv 90/365/EEG av den 28 juni 1990 om uppehållstillstånd för arbetstagare och egenföretagare som har upphört med sin yrkesverksamhet (EGT nr L 180, 1990, s. 28), rådets direktiv 90/364/EEG av den 28 juni 1990 om uppehållstillstånd för personer som inte har rätt till detta enligt någon annan gemenskapsrättslig bestämmelse (EGT nr L 180, 1990, s. 26) och rådets direktiv 93/96/EEG av den 29 oktober 1993 om uppehållstillstånd för studerande som är inskrivna för att genomgå kurser (EGT nr L 317, 1993, s. 59).

57 Domen i målet Cowan, nämnd i fotnot 47, punkt 16.

58 Artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, nämnd i fotnot 7.

59 Dom av den 31 maj 1979, Even (207/78, Rec. s. 2019), punkt 22.

60 Dom av den 30 september 1975, Cristini mot SNCF (32/75, Rec. s. 1085).

61 Dom av den 11 juli 1985, Mutsch (137/84, Rec. s. 2681).

62 Dom av den 17 april 1986, Nederländerna mot Reed (59/85, Rec. s. 1283).

63 Dom av den 26 februari 1992, Bernini mot Minister van Onderwijs (C-3/90, Rec. s. I-1071).

64 Dom av den 14 januari 1988 (63/86, Rec. s. 29), punkterna 16 och 17.

65 De tvä avgörandena tillkom dans une même perspective de protection de l'environnement sociologique des libertés garanties, enligt J. Mertens de Wilmars, L'arrêt Cowan, Cahiers de droit européen 388, 1990, s. 401.

66 Se till exempel dom av den 15 mars 1989, Echternach och Moritz mot Minister for Education and Science (förenade målen 389/87 och 390/87, Rec. s. 723, punkt 20).

67 Mål 167/73, nämnt i fotnot 2.

68 Se punkterna 41 och 42 i domen.

69 Se de domar som nämns t fotnot 51.

70 Se domen i målet Agegate, nämnd i fotnot 43.

71 Dom av den 4 april 1974 (167/73, Rec. s. 359).