Förslag till avgörande av generaladvokat

1. De tolkningsfrågor som domstolen skall besvara i detta mål har förts vidare av Hoge Raad der Nederlanden (Nederländerna) (nedan kallat Hoge Raad) inom ramen för ett överklagande från de Jaeck mot en dom meddelad av Gerechtshof te 's-Hertogenbosch (nedan kallad Gerechtshof). [Övers. anm. I originaltexten görs en åtskillnad mellan begreppen actividad por cuenta ajena och trabajador por cuenta ajena å ena sidan samt actividad por cuenta propia och trabajador por cuenta propia å den andra. Av den svenska förordningstexten framgår inte denna åtskillnad, utan begreppsparet anställd respektive egenföretagare har använts i båda fallen. I denna text används på svenska originaltextens begreppspar verksamhet som anställd och anställd respektive verksamhet som egenföretagare och egenföretagare.]

2. Tvisten har sitt ursprung i att Staatssecretaris krävde en inbetalning av avgifter till det allmänna socialförsäkringssystemet (volksverzekeringen) för år 1984 för ett belopp på 13665 HFL. Detta belopp beräknades på grundval av de Jaecks inkomster i Nederländerna under denna period, vilka uppgick till 212342 HFL. Den berörde anförde klagomål mot betalningen som försäkringskassan emellertid fastställde. Sedan väckte de Jaeck talan mot detta beslut vid Gerechtshof som upphävde det och sänkte beloppet till 8233 HFL.

3. Av handlingarna i akten framgår att klaganden är en belgisk medborgare som under år 1984 var bosatt i Belgien tillsammans med sin maka och var egenföretagare där. Under samma period var han direktör för ett bolag med begränsat ansvar med säte i Nederländerna, vars enda bolagsman han var. Denna uppgift krävde att han vistades två arbetsdagar i veckan inom Nederländernas territorium.

4. de Jaeck gjorde vid Gerechtshof gällande att han inte var skyldig att betala avgifter till det allmänna socialförsäkringssystemet, eftersom han hade varit egenföretagare såväl i Nederländerna som i Belgien. Av den anledningen hävdade han att, enligt artikel 14a.2 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess kodifierade version enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 (nedan kallad förordning nr 1408/71), endast den belgiska lagstiftningen var tillämplig på honom, eftersom han var bosatt i Belgien.

5. Försäkringskassan bestred dessa påståenden och ansåg att den verksamhet de Jaeck utförde i Nederländerna var av sådan art att han skulle anses vara anställd beträffande den verksamheten och att den nederländska lagstiftningen följaktligen är tillämplig på honom vad beträffar hans verksamhet inom Nederländernas territorium i enlighet med bestämmelsen i artikel 14. cl b i förordning nr 1408/71 jämförd med punkt 1 i bilaga 7.

6. Gerechtshof följde i den överklagade domen Hoge Raads ovan nämnda rättspraxis och fastslog att förhållandet mellan klaganden och bolaget med begränsat ansvar under år 1984 skulle betraktas som ett anställningsförhållande i den mening som avses i Algemene Ouderdomswet (lag om allmän ålderspensionsförsäkring) och motsvarande bestämmelser i de lagar som reglerar övriga typer av allmänna försäkringar och att bestämmelsen i artikel 14c.l b i förordning nr 1408/71 jämförd med punkt 1 i bilaga 7 följaktligen var tillämplig på dem. Detta innebär att han under år 1984 omfattades av såväl den belgiska som den nederländska lagstiftningen om social trygghet.

7. Hoge Raad har tillagt att den för att avgöra det överklagade målet har ställt sig frågan om Gerechtshof, i likhet med parterna, har utgått från ett riktigt antagande då man ansett det vara en förutsättning för att frågan om den berörde var anställd eller egenföretagare i en medlemsstat skall avgöras i enlighet med rätten i denna medlemsstat för att kollisionsnormerna i avdelning II i förordning nr 1408/71 skall kunna tillämpas. Ett jakande svar skulle betyda att domstolen i fråga om tillämpningen av den nederländska lagstiftningen om social trygghet skulle avgöra frågan olika beroende på om tvisten avser det allmänna socialförsäkringssystemet eller systemet med obligatorisk försäkring för anställda.

8. Hoge Raad har inom ramen för denna tvist begärt att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande beträffande följande frågor:

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

9. I artikel 1 i förordning nr 1408/71 föreskrivs följande:

10. Avdelning II i förordningen innehåller ett fullständigt system med kollisionsnormer avsedda för bestämmande av den lagstiftning som är tillämplig på de personer som omfattas av dess tillämpningsområde. Den allmänna principen, som framgår av artikel 13.1, är att arbetstagaren skall omfattas av lagstiftningen om social trygghet i endast en medlemsstat. Denna bestämmelse lyder på följande sätt:

11. I artikel 14a i förordning nr 1408/71 föreskrivs de särskilda regler som är tillämpliga på andra egenföretagare än sjömän och innehåller inte begreppet anställd, vars tolkning den nationella domstolen har begärt. Jag antar emellertid att den av bestämmelserna i denna artikel som är av intresse för att avgöra denna tvist återfinns i punkt 2:

12. I artikel 14c fastställs de särskilda regler som är tillämpliga på de personer som samtidigt är anställda inom en medlemsstats territorium och egenföretagare inom en annan medlemsstats territorium. Denna bestämmelse har följande lydelse, enligt den version som gällde vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna:

13. I bestämmelsen i artikel 14d föreskrivs att:

14. I bilaga 1 till förordningen, som innehåller definitionerna av egenföretagare, anställda och familjemedlemmar vad gäller några av medlemsstaterna, föreskrivs till den relevanta delen på följande sätt:

15. I bilaga 7 till förordning nr 1408/71 föreskrivs följande:

16. Den nederländska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden avseende denna begäran om förhandsavgörande. Svarandemyndigheten, Staatssecretaris van Financiën, har underrättat domstolen om att den avfattat sitt yttrande och anslutit sig till den nederländska regeringens yttrande. Den nederländska regeringen, rådet och kommissionen har besvarat några frågor från domstolen efter att det skriftliga förfarandet hade avslutats. Till sammanträdet infann sig den nederländska regeringen, den brittiska regeringen, rådet och kommissionen.

Den första tolkningsfrågan

17. Den nederländska regeringen har föreslagit att den första frågan skall besvaras jakande. Den anser att såväl begreppet den som ... är egenföretagare som begreppet en person som ... är anställd i artikel 14a respektive artikel 14c i förordning nr 1408/71 skiljer sig från begreppen anställd och egenföretagare som i artikel 2 används för att definiera den personkrets som omfattas av förordningens tillämpningsområde och vars definition återfinns i artikel 1 a i förordningen.

18. Domstolen begärde att den nederländska regeringen skulle ange vilka förhållanden som omfattas av det system för social trygghet beträffande vilket de Jaeck var avgifts -skyldig under år 1984 samt medlemskapsvillkoren. Enligt den nederländska regeringens skriftliga svar utgjordes förhållandena av ålderdom (Algemene Ouderdomswet), änke-och barnpension (Algemene Weduwen-en Wezenwet), invaliditet (Algemene Arbeidsongeschiktheidswet), familjeförmåner (Algemene Kinderbijslagwet) och särskilda förmåner vid sjukdom (Algemene Wet Bijzondere Ziektekosten). Medlemskapsvillkoren, som i praktiken är desamma i fråga om alla dessa lagar, är: den berörde skall vara bosatt inom Nederländernas territorium eller, om bosättningsorten finns i en annan stat, att denne är skattskyldig för förvärvsinkomst från ett anställningsförhållande i Nederländerna för vilket det är tillräckligt med endast en formell beroende ställning.

19. Kommissionen har i sitt skriftliga yttrande erinrat om att avdelning II i förordning nr 1408/71 innehåller ett antal kollisionsnormer som är tillämpliga på personer som samtidigt är anställda och/eller egenföretagare i två eller flera medlemsstater. Nämnda avdelning utgör ett fullständigt och homogent system med kollisionsnormer som baseras på den grundläggande principen, som återfinns i artikel 13.1, att vissa personer omfattas av lagstiftningen om social trygghet i endast en medlemsstat, som är en princip varifrån det finns ett enda undantag som inte ingick i det förslag som föredrogs rådet och som är resultatet av en ändring som uppkom vid denna institution och föreskrivs i artikel 14c.1 b, enligt vilken en person som samtidigt är anställd inom en medlemsstats territorium och egenföretagare inom en annan medlemsstats territorium skall omfattas av lagstiftningen i var och en av dessa medlemsstater i de fall som anges i bilaga 7.

20. Denna situation kan lösas genom att tilllämpa antingen artikel 14a.2, om han var egenföretagare i Nederländerna, då han skulle omfattas av den belgiska lagstiftningen eftersom han år 1984 var bosatt i detta land och även verksam som egenföretagare där, eller genom att tillämpa artikel 14c, om han var anställd och då skulle omfattas av både den belgiska och den nederländska lagstiftningen vad gäller den verksamhet som han utövade i var och en av dessa två stater. Detta är anledningen till att det är väsentligt att avgöra om de Jaeck under detta år var anställd eller egenföretagare i Nederländerna, vilka är begrepp som inte har definierats i förordningen.

21. Mot bakgrund av att begreppen verksamhet som anställd och verksamhet som egenföretagare inte har definierats i förordning nr 1408/71, har kommissionen som utgångspunkt föreslagit definitionerna av begreppen anställd och egenföretagare i artikel 1, enligt vilken sådana personer kan utgöras av dem som är försäkrade enligt ett system för social trygghet vilket föreskrivs i en medlemsstats lagstiftning och som tillämpas på anställda respektive egenföretagare. Beskaffenheten av den verksamhet som utövas skulle således sakna betydelse i detta avseende. Enligt kommissionens uppfattning definieras den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 1408/71 på grundval av det system för social trygghet till vilket personen i fråga är ansluten och inte på grundval av begrepp som företrädesvis används inom arbetsrätten. Med beaktande av att det i gemenskapsrättens nuvarande tillstånd ankommer på varje medlemsstat att uppställa kraven för rätten eller skyldigheten att ansluta sig till ett system för social trygghet eller till en viss gren av nämnda system, måste lösningen baseras på vad som föreskrivs i den nationella rätt som är tillämplig i det konkreta fallet.

22. Kommissionen har gjort gällande att dess inställning kan förefalla stå i strid med rättspraxis från domstolen som har definierat den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 48 i fördraget och för förordning (EEG) nr 1612/68 (nedan kallad förordning nr 1612/68). Enligt denna rättspraxis har begreppet arbetstagare en gemenskapsrättslig räckvidd och skall definieras enligt objektiva kriterier som kännetecknar ett anställningsförhållande med beaktande av berörda personers rättigheter och skyldigheter.

23. För att det skall bli möjligt att veta om en verksamhet skall anses utgöra verksamhet som anställd eller som egenföretagare, anser kommissionen att en kontroll måste göras av huruvida verksamheten i den medlemsstat inom vars territorium den utförs betraktas som verksamhet som anställd eller som egenföretagare vad gäller medlemskap i dess system för social trygghet. Kommissionen har i det föreliggande fallet anfört att det i Nederländerna endast finns ett system för social trygghet som är tillämpligt på egenföretagare som sådana och att det, när en person inte är försäkrad genom systemet för anställda utan enbart genom det allmänna socialförsäkringssystemet, blir svårare än'i andra länder att bestämma typen av verksamhet vad gäller förordningens tillämpning.

24. Mot bakgrund av detta svar har kommissionen gjort gällande att det är möjligt att tilllämpa avdelning II i förordningen på de Jaeck. Det rådet inget tvivel om att han enligt den belgiska lagstiftningen utövade verksamhet som egenföretagare. Trots att frågan inte är lika entydig med avseende på den verksamhet han utövade i Nederländerna, har kommissionen dragit slutsatsen att han med avseende på lagstiftningen om social trygghet utövade verksamhet som anställd. Hans situation omfattas därför av artikel 14c.l b, vilket innebär att båda medlemsstaternas lagstiftningar är samtidigt tillämpliga.

25. Efter att det skriftliga förfarandet hade avslutats uppmanade domstolen kommissionen att besvara vissa frågor. Rent konkret uppmanades den för det första att närmare ange om begreppen en person som är anställd och den som är egenföretagare, som återfinns i avdelning II i förordningen, skall tolkas på samma sätt som begreppen anställd och egenföretagare, som återfinns i artikel 1 a. För det andra uppmanades kommissionen att med hjälp av exempel förklara sitt påstående att det i vissa fall skulle bli omöjligt att tillämpa kollisionsnormerna på personer som ingår i den personkrets som omfattas av förordningens tillämpningsområde om arbetsrättsliga begrepp används för att definiera begreppen verksamhet som anställd och verksamhet som egenföretagare.

26. Beträffande den första frågan har kommissionen gjort gällande att följande frågor måste besvaras för att det skall kunna avgöras om en person skall anses vara anställd eller egenföretagare eller inte höra till någondera gruppen: för det första ingår personen i den personkrets som omfattas av förordningens tillämpningsområde (avdelning I)? Om denna fråga besvaras jakande, vilken lagstiftning är tillämplig på honom (avdelning II) då denna kan vara en annan lagstiftning än den som har använts för att avgöra om den berörde är anställd eller egenföretagare? Avslutningsvis, är den berörde enligt denna lagstiftning försäkrad som anställd eller egenföretagare eller är han inte försäkrad?

27. Kommissionen har, för att besvara den andra frågan, lagt fram följande exempel:

28. Av tolkningsfrågans lydelse sluter jag mig till att den nationella domstolen, med beaktande av att begreppet verksamhet som anställd inte har definierats i förordning nr 1408/71, begär att EG-domstolen skall avhjälpa denna brist genom en gemenskapsrättslig definition av vad som skall avses med sådan verksamhet, på samma sätt som den har gjort med begrepp som arbetstagare med avseende på tillämpningen av artikel 48 i fördraget, verksamhet som egenföretagare enligt artikel 52 i fördraget eller anställd eller en person som utövar motsvarande verksamhet enligt gemenskapsreglerna för social trygghet.

29. Såsom i mitt förslag till avgörande i målet Hervein måste jag medge att eftersom en stor del av de bestämmelser som ingår i systemet med kollisionsnormer i avdelning II i förordning nr 1408/71 är avsedda att avgöra vilken lagstiftning som är tillämplig på en person som utövar verksamhet som anställd och på en person som utövar verksamhet som egenföretagare beroende på om verksamheten utövas i en eller flera medlemsstater skulle det bli enklare att tillämpa kollisionsnormerna om det förelåg en definition av de båda begreppen som kunde tillämpas enhetligt inom hela gemenskapen.

30. Jag håller med kommissionen när den påpekar att den avgörande omständigheten för att en person skall omfattas av förordningens tillämpningsområde grundas på hans medlemskap i en medlemsstats system för social trygghet avsett för anställda eller för egenföretagare och att det avgörande för förordningens tillämpning, när det fattas beslut om huruvida en verksamhet skall anses utövas som anställd eller som egenföretagare, i varje enskilt fall skall vara den lösning som medlemsstaten väljer när den tillämpar sin lagstiftning om social trygghet.

31. Det framgår av en fast rättspraxis att det ankommer på lagstiftningen i alla medlemsstater att fastställa de rättsliga kraven för rätten eller skyldigheten att tillhöra ett system för social trygghet eller en viss gren av nämnda system så, att det inte i detta avseende förekommer någon diskriminering mellan egna medborgare och medborgare i andra medlemsstater.

32. Det bör emellertid erinras om att även om medlemsstaterna i princip är behöriga att fastslå kraven för medlemskap i sina nationella system för social trygghet, är de inte behöriga att fastställa det territoriella tilllämpningsområdet för den egna lagstiftningen, eftersom denna fråga i sin helhet omfattas av gemenskapsrätten. I domen i målet Ten Holder fastslog domstolen att de föreskrifter som ingår i avdelning II i detta hänseende utgör ett system med kollisionsnormer som kännetecknas av att medlemsstaterna frånkänns sin behörighet att fastställa området och kraven avseende tilllämpningen av sin nationella lagstiftning, såväl vad gäller de enskilda som omfattas av den som vad gäller det territorium inom vilket de nationella bestämmelserna gäller.

33. Jag föreslår mot bakgrund av dessa överväganden att den första tolkningsfrågan skall besvaras så, att uttrycket verksamhet som anställd som återfinns i avdelning II i förordning nr 1408/71 syftar till den verksamhet som — med avseende på tillämpningen av medlemsstatens system för social trygghet — får denna beteckning i lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium den utövas.

34. Den nationella domstolen skall på grundval av detta svar, och med beaktande av artikel 1 a stycke ii första och andra strecksatsen, avgöra om de Jaeck var tvungen att i Nederländerna ansluta sig och betala avgifter till ett system för anställda eller för egenföretagare. I det förstnämnda fallet omfattas hans situation av antagandet i artikel 14a.2, och han omfattas enbart av den belgiska lagstiftningen, som om han hade utövat hela sin verksamhet i Belgien, medan hans situation i det sistnämnda fallet omfattas av bestämmelsen i artikel 14c.1 b, och han omfattas då samtidigt av båda staternas lagstiftning om social trygghet vad gäller den verksamhet som han har utövat i respektive stat.

Den andra tolkningsfrågan

35. Jag anser att den nationella domstolens avsikt med denna fråga är att — för det fall att den nederländska lagstiftningen visar sig vara tillämplig i enlighet med artikel 14c i förordning nr 1408/71, vilket sker om det anses att den verksamhet som de Jaecks utövade i Nederländerna utgjorde verksamhet som anställd enligt tillämpningen av det landets lagstiftning om social trygghet — få klarhet i om det är tillåtet enligt gemenskapsrätten att en person som befinner sig i denna situation endast är försäkrad mot en del av de risker som täcks av denna medlemsstats system för social trygghet, nämligen mot de risker som täcks av den allmänna socialförsäkringen, och inte mot alla de risker som hör till den försäkring till vilken anställda är anslutna.

36. Den nederländska regeringen har föreslagit att denna fråga skall besvaras jakande. Den har påpekat att efter en dom år 1985 från Centrale Raad van Beroep ingår inte längre vissa risker i det sociala skydd som en direktör för ett bolag åtnjuter där denne samtidigt är störste aktieägaren. Beloppen av de förmåner som föreskrivs beror på tidigare uppburna löner, och de risker som avses är sjukdom, invaliditet och arbetslöshet. Försäkringen för en sådan direktör omfattar endast följande grenar: ålderdom, änke-och barnpension, invaliditet (rätt till minimiförmåner), sjukdom (särskilda förmåner) och familj ef örmåner.

37. Kommissionen har erinrat om att syftet med förordning nr 1408/71 är samordning och inte harmonisering av medlemsstaternas system för social trygghet så, att dessa fritt får bestämma medlemskapsvillkoren med beaktade av icke-diskrimineringsprincip en. Därav följer enligt kommissionen att om en medlemsstats lagstiftning är tillämplig i enlighet med avdelning II, är dess villkor för medlemskap i ett system eller i en viss gren giltiga.

38. Jag håller med om såväl den nederländska regeringens som kommissionens åsikt på denna punkt och de argument som de har framfört.

39. Av detta drar jag slutsatsen att om artikel 14c. 1 b är tillämplig på de Jaeck, omfattades han under år 1984 samtidigt av de två medlemsstaternas lagstiftning om social trygghet, i enlighet med de villkor för medlemskap som är kännetecknande för respektive lagstiftning.

40. Mot bakgrund av de framförda argumenten föreslår jag att den andra tolkningsfrågan skall besvaras på följande sätt: när den nederländska lagstiftningen är tillämplig enligt artikel 14c i förordning nr 1408/71 hindrar gemenskapsrätten inte att en person i de Jaecks situation endast är försäkrad mot en del av de risker som täcks av Nederländernas system för social trygghet, nämligen de risker som föreskrivs i det allmänna socialförsäkringssystemet, och inte i förhållande till övriga risker som täcks av nämnda system, det vill säga de risker som föreskrivs i systemet för obligatorisk försäkring för anställda.

Den tredje tolkningsfrågan

41. Jag tror att den nationella domstolens avsikt med denna fråga är att få klarhet i om gemenskapsrätten — för det fall att artikel 14c.l b i förordning nr 1408/71 är tillämplig — hindrar att en av medlemsstaterna i fråga beräknar avgifterna för en försäkringstagare, som arbetar inom dess territorium endast under ett begränsat antal dagar i veckan, utan att ta hänsyn till de avgifter som denna person redan har betalat i en annan medlemsstat på grund av den verksamhet som han utövar där under resten av veckan. Den nationella domstolen frågar med andra ord om det förhållandet, att en person med tillämpning av förordning nr 1408/71 samtidigt omfattas av två medlemsstaters lagstiftningar, påverkar beräkningen av de avgifter som han skall betala i var och en av medlemsstaterna.

42. Den nederländska regeringen har föreslagit att denna fråga skall besvaras nekande. Den har betonat att en person i de Jaecks ställning inte omfattas av två medlemsstaters lagstiftningar om social trygghet under på varandra följande perioder utan samtidigt. Häri ligger skillnaden mellan föreliggande situation och den situation som undersöktes i domen i målet Perenboom där domstolen, beträffande en arbetstagare, som under en del av året omfattades av den tyska lagstiftningen och under resten av året av den nederländska lagstiftningen, fastslog att en medlemsstat inte kunde kräva avgifter för den lön som hade uppburits i en annan medlemsstat för den period under vilken den sistnämnda medlemsstatens lagstiftning var tillämplig.

43. Kommissionen har även föreslagit att den nationella domstolens fråga skall besvaras nekande. Den har för det första påpekat att avgifter i de fall i vilka artikel 14c.l b i förordning nr 1408/71 är tillämplig endast kan uppbäras på de inkomster som har erhållits i medlemsstaten i fråga och inte i något fall på inkomsterna i en annan medlemsstat. Kommissionen anser att detta är en lösning som är godtagbar mot bakgrund av de bestämmelser som i vanliga fall förekommer i dubbelbeskattningsavtal.

44. Jag godkänner både den nederländska regeringens och kommissionens argument för svaret på denna fråga. Det förefaller mig som om det vore klart att om artikel 14c.1 b i förordning nr 1408/71 är tillämplig, omfattas arbetstagaren samtidigt, och inte successivt, av båda staternas lagstiftningar vad gäller den verksamhet som utövas inom deras territorier och att den nationella lagstiftningen på detta område — i avsaknad av en gemenskapsrättslig regel enligt vilken myndigheterna i en medlemsstat är skyldiga att tillämpa några särskilda regler för beräkningen av avgifter när den berörde är skyldig att samtidigt betala avgifter i en annan medlemsstat — skall tillämpas utan begränsningar.

45. Jag föreslår följaktligen att den tredje tolkningsfrågan skall besvaras så, att medlemsstaterna vad gäller tillämpningen av artikel 14c.l b i förordning nr 1408/71 enligt gemenskapsrätten inte är skyldiga att vid beräkningen av de avgifter som den berörde skall betala inom det territorium inom vilket är han anställd ta hänsyn till att han även är skyldig att betala avgifter som egenföretagare i en annan medlemsstat, men samma gemenskapsrätt utgör hinder för att avgifter uppbärs i den förstnämnda medlemsstaten på de inkomster som den berörde har erhållit i den andra medlemsstaten och vice versa.

46. Efter att ha gett ett fullständigt svar på de tre tolkningsfrågorna från Hoge Raad, kan jag endast, på samma sätt som i mitt förslag i målet Hervein, uttrycka min förvåning över det resultat som följer av tillämpningen av artikel 14c.1 b i förordning nr 1408/71 jämförd med bilaga 7.

47. För det första, när den gemenskapsrättsliga lagstiftning i fråga om social trygghet som är tillämplig på migrerande arbetstagare ingick i förordning nr 3, fastslog domstolen i domen i målet Nonnenmacher, vad gällde frågan om den obligatoriska tillämpningen av lagstiftningen i den stat i vilken arbetstagaren förvärvsarbetar innebar att det var uteslutet att tillämpa lagstiftningen i någon annan medlemsstat, att artikel 12 i nämnda förordning, som ingick i dess avdelning II och, i likhet med avdelning II i förordning nr 1408/71, avsåg de kollisionsnormer som är avsedda att avgöra vilken lagstiftning som är tillämplig på de personer som faller inom dess tillämpningsområde, inte utgjorde hinder för tillämpningen av lagstiftningen i en annan medlemsstat än den i vilken den berörde arbetade, annat än i den utsträckning som den berörde var skyldig att bidra till finansieringen av en institution för social trygghet som inte kan bevilja honom en kompletterande förmån för samma risk och under samma period. Även i domen i målet van der Vecht fastslog domstolen att syftet med artikel 12 i förordning 3 är att utgöra hinder för all kumulativ tillämpning av nationella lagstiftningar vilken i onödan skulle kunna öka såväl arbetstagarens som arbetsgivarens sociala avgifter och att enligt artikel 12 förbjuds andra medlemsstater än anställningsstaten att på arbetstagaren tilllämpa sin lagstiftning om social trygghet när denna tillämpning medför en ökning av de sociala avgifterna både för arbetstagarna och för arbetsgivarna utan motsvarande förbättring av det sociala skyddet.

48. För det andra omfattades en och samma person aldrig av två medlemsstaters lagstiftning om social trygghet medan förordning nr 1408/71 endast var tillämplig på anställda och deras familjer. En bestämmelse med detta innehåll infördes genom förordning nr 1390/81 som medförde en utvidgning av förordning nr 1408/71 till att omfatta egenföretagare och deras familjer och som trädde i kraft den 1 juli 1982 (nedan kallad förordning nr 1390/81) och som inte ingick ens i det förslag som kommissionen föredrog för rådet. De påtalade tillämpningsföreskrifterna för nämnda punkt b, som enligt bestämmelsen i artikel 14c.2 skulle fastställas i en förordning som skulle antas av rådet på förslag av kommissionen, antogs genom förordning (EEG) nr 3811/86 som trädde i kraft den 1 januari 1987.

49. Frågan uppkommer i vilken utsträckning dessa regler kan anses förenliga med de principer som reglerar den fria rörligheten för arbetstagare och etableringsrätten vilka fastslås i artiklarna 48 och 52 i fördraget såsom de har tolkats av domstolen, vilken vid flera tillfällen ha varit tvungen att uttala sig om reglernas tillämpning på faktiska omständigheter som i hög grad liknar de omständigheter som föreligger i denna tvist, men med den skillnaden att förordning nr 1390/81 inte hade trätt i kraft vid bedömningen av de då aktuella faktiska omständigheterna.

50. I domen i målet Stanton var käranden brittisk medborgare och utövade verksamhet som anställd i Förenade kungariket och betalade därför avgifter till det brittiska systemet för social trygghet för anställda. Samtidigt var han styrelseledamot i ett belgiskt försäkringsbolag som var ett dotterbolag till det brittiska bolag vid vilket han var anställd. Till följd av denna verksamhet anslöt de belgiska myndigheterna honom på tjänstens vägnar till sitt eget system för social trygghet för egenföretagare. Institut national d'assurances sociales pour travailleurs indépendants (nedan kallat Inasti) krävde då betalning för motsvarande avgifter av Stanton och försäkringsbolaget, som var solidariskt ansvarigt.

51. De berörda begärde att de skulle befrias från betalningen av nämnda avgifter enligt bestämmelsen i artikel 12.2 i kungligt dekret nr 38, som reglerar egenföretagarnas ställning i socialrättsligt hänseende och enligt vilken artikel en egenföretagare alltid är befriad från skyldigheten att betala avgifter när de inkomster som han erhåller i denna egenskap inte uppgår till ett visst belopp och när han förutom denna yrkesverksamhet vanligtvis har en annan huvudsaklig verksamhet. Mot detta anförde Inasti att den andra verksamhet som nämns i denna bestämmelse enbart avsåg de verksamheter som anställd som omfattades av det belgiska systemet för social trygghet.

52. I dessa två domar erinrade domstolen om att det i artikel 52 första stycket i fördraget föreskrivs att inskränkningar för medborgare i en medlemsstat att fritt etablera sig inom en annan medlemsstats territorium skall avvecklas och enligt domstolens fasta rättspraxis rör det sig om en direkt tillämplig gemenskapsrättslig regel. Domstolen erinrade vidare om att etableringsfriheten inte begränsas till rätten att inrätta ett enda företag inom gemenskapen utan innebär en möjlighet att inrätta och inneha fler än ett driftställe inom gemenskapens territorium, med iakttagande av de regler som styr utövandet av olika yrken samt att [d]essa överväganden gäller även i fråga om en anställd som har etablerat sig i en medlemsstat och som utöver denna yrkesverksamhet vill utöva någon annan yrkesverksamhet i en annan medlemsstat som egenföretagare.

53. Domstolen har nyligen i domen i målet Kemmler besvarat en tolkningsfråga från en belgisk domstol. Vid det förfarandet yrkade Inasti att Kemmler skulle betala avgifter till det belgiska systemet för social trygghet för egenföretagare för år 1981 och första halvåret 1982. I likhet med vad fallet var i målen Stanton och Wolf rörde det sig om avgifter som hänförde sig till perioder innan förordning nr 1390/81 hade trätt i kraft. Kemmler var advokat i Frankfurt och Bryssel och vägrade betala avgifterna med anledning av att han var ansluten till det tyska systemet för social trygghet för egenföretagare samt att anslutningen till det belgiska systemet för social trygghet inte skulle ha medfört något ytterligare socialt skydd. Han hade sitt hemvist i Tyskland och hade varit bosatt i Belgien under en del av den period för vilken betalning av avgifter yrkades.

54. Eftersom förordning nr 1390/81 inte var tillämplig på tvisten mellan Inasti och Kemmler skulle den hänskjutna frågan avgöras med hjälp av endast artikel 52 i fördraget, som rör etableringsfriheten, eftersom Kemmler hade ett fast och stadigvarande driftställe i de två medlemsstaterna.

55. Genom att följa samma resonemang som i domarna i målen Stanton och Wolf kom domstolen till samma slutsats i målet Kemmler. Domstolen förklarade att [e]n medlemsstats reglering genom vilken personer — som redan bedriver fri yrkesutövning i en annan medlemsstat där de har sitt hemvist och är anslutna till ett system för social trygghet — tvingas att betala avgift till systemet för fria yrkesutövare, har till verkan att missgynna yrkesutövning utanför denna medlemsstats territorium. Artikel 52 i fördraget utgör följaktligen hinder mot en sådan reglering, såvida den inte har ett ändamålsenligt berättigande. I detta hänseende erbjöd reglerna i fråga enligt vilka Kemmler var skyldig att ansluta sig och betala avgifter till det belgiska systemet för social trygghet, i likhet med vad som var fallet med Stanton och Wolf, inte något ytterligare socialt skydd för de berörda. Domstolen tillade följaktligen att [d]en svårighet som detta innebär för yrkesutövning utanför en enda medlemsstats territorium kan i varje fall härigenom inte ha något berättigande och besvarade Tribunal du travail de Tournais fråga på följande sätt: [a]rtikel 52 i EG-fördraget utgör hinder mot att en medlemsstat ålägger de personer som redan bedriver fri yrkesutövning i en annan medlemsstat, där de har sitt hemvist och är anslutna till ett system för social trygghet, en skyldighet att betala avgifter till systemet för social trygghet för fria yrkesutövare, då denna skyldighet inte ger dem något ytterligare socialt skydd.

56. Såväl rådet som kommissionen har inom ramen för föreliggande fall uppmanats att inkomma med synpunkter på frågan om artikel 14c.l b i förordning nr 1408/71 är förenlig med artiklarna 48 och 52 i fördraget mot bakgrund av domstolens rättspraxis och i synnerhet mot bakgrund av domen i målet Kemmler.

57. Rådet har för det första gjort gällande att det har omfattande befogenheter att vidta skönsmässig bedömning som motsvarar dess politiska ansvar enligt artikel 51 i fördraget. Med beaktande av dessa befogenheter skall domstolens kontroll av de politiska beslut som rådet fattar vid utövandet av sina egna befogenheter inskränka sig till att utgöra en allmän kontroll av rådets politiska beslut med hänsyn tagen till dessas syften. För det andra har rådet gjort gällande att domstolen i sin dom i målet Triches ansåg att ingen fördragsbestämmelse innebär en begränsning av den frihet att gå till väga på vilket som helst objektivt berättigat sätt som rådet ges i artikel 51, även om de antagna bestämmelserna inte leder till att varje risk för särbehandling av arbetstagare som beror på skillnaderna mellan olika nationella system undanröjs. Rådet har tillagt att ett sådant undantag som det som återfinns i artikel 14c. 1 b iförordning nr 1408/71 från principen i artikel 13 enligt vilken de personer för vilka denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat, inte kan stå i strid med artiklarna 48 och 52. För att detta skulle kunna vara fallet, borde tillämpningen av denna bestämmelse medföra ofrivilliga sidoeffekter eller praktiska problem som skulle missgynna migrerande arbetstagare i förhållande till deras nationella konkurrenter. Rådet har emellertid inte nämnt att tillämpningen av denna bestämmelse skulle ha lett till några problem inom den administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetstagare.

58. Kommissionen har i sitt svar på denna fråga från domstolen bekräftat att bestämmelsen i artikel 14c.1 b inte ingick i det förslag som på sin tid föredrogs rådet (utan är följden av en ändring som rådet självt föreslog) och påpekat att anledningen till att den antogs var att avsikten var att undvika att personer som utövade verksamhet som anställda i en medlemsstat (till exempel Frankrike) och som egenföretagare i någon annan av de medlemsstater som räknades upp i bilaga 7 (till exempel Belgien) inte behövde betala de sociala avgifter som de skulle betala i den medlemsstat där de utövar den andra verksamheten om båda verksamheterna utövades i denna stat, vilket skulle leda till en situation som gynnade dem i förhållande till deras konkurrenter som utövar båda verksamheterna i denna medlemsstat. Kommissionen överlät till domstolen att avgöra om det undantag från den princip att arbetstagaren skall omfattas av endast en lagstiftning som föreskrivs i den nämnda bestämmelsen är förenlig med artiklarna 48 och 52 i fördraget.

59. Jag kan inte godta rådets argument. Det framgår nämligen av övervägandena i förordning nr 1390/81, närmare bestämt av det andra övervägandet, att [d]en fria rörligheten för personer som utgör en av hörnstenarna i gemenskapen begränsar sig inte till anställda utan utsträcker sig även till egenföretagare inom ramen för den fria rörligheten för företag och tjänster. I det tredje övervägandet konstateras: [e]n samordning av de system för social trygghet som är tillämpliga på egenföretagare är nödvändig för att förverkliga ett av gemenskapens mål ... medan det femte övervägandet har följande lydelse: [p]å området social trygghet skulle en tilllämpning av endast nationell lagstiftning inte ge tillräckligt skydd för egenföretagare som flyttar inom gemenskapen. För att göra etableringsfriheten för företag och friheten att tillhandahålla tjänster fullständigt effektiv bör systemen för social trygghet för egenföretagare samordnas.

60. Det är emellertid lätt att konstatera att ikraftträdandet av gemenskapsrättsliga regler avsedda att samordna medlemsstaternas system för social trygghet för egenföretagare har medfört en försämring av situationen för de personer som utövar detta slags verksamhet i Belgien och verksamhet för anställda i en annan medlemsstat — med undantag av Luxemburg — för att nämna ett exempel på olika situationer som kan härledas ur bilaga 7 till förordning nr 1408/71, eftersom de endast kan åberopa fördragets bestämmelser avseende fri rörlighet för personer. Stanton, Wolf och Kemmler behövde nämligen endast ansluta sig och betala avgifter till ett system för social trygghet, medan de Jaeck i enlighet med artikel 14c.1 b i förordning nr 1408/71 är skyldig att ansluta sig och betala avgifter till såväl det nederländska systemet för social trygghet som det belgiska systemet för egenföretagare beträffande den verksamhet som utövas inom medlemsstaternas respektive territorium.

61. Skillnaden mellan Stanton, Wolf och Kemmler å ena sidan och de Jaeck å den andra består i att skyldigheten för de förstnämnda att ansluta sig till ett andra system för social trygghet i en medlemsstat, medan de redan var anslutna till ett system i en annan medlemsstat, följde av tillämpningen av en nationell lagstiftning, i deras fall den belgiska lagstiftningen, medan de Jaecks skyldighet följer av gemenskapsrättsliga regler.

62. Mot bakgrund av att domstolen har ansett att artiklarna 48 och 52 i fördraget utgör hinder för sådana regler i en medlemsstat som medför en skyldighet att betala avgifter till ett system för egenföretagare för personer som redan utövar verksamhet som anställda eller som egenföretagare i en annan medlemsstat i vilken de har sitt hemvist och är anslutna till ett nationellt system för social trygghet, därför att detta inverkar skadligt på utövandet av yrkesverksamheten utanför nämnda medlemsstats territorium, anser jag att slutsatsen av desto större anledning blir att artiklarna 48 och 52 utgör hinder för att samma följder skulle uppstå vid tilllämpningen av en förordning som rådet har antagit.

63. Jag skall i detta avseende tillägga att domstolen i domarna i målen Stanton, Wolf och Kemmler förefaller anse att det finns en möjlighet att det skulle kunna vara motiverat att utövandet av yrkesverksamhet utanför en enda medlemsstats territorium försvåras, om den nationella lagstiftningen erbjuder något slag av ytterligare socialt skydd. Tillämpningen av principen om normhierarki och bestämmelsen i artiklarna 48 och 52 i fördraget, som har till syfte att underlätta utövandet av yrkesverksamhet inom samtliga medlemsstaters territorier, innebär emellertid att det inte är motiverat att rådet, genom att använda sin lagstiftande makt, placerar gemenskapens medborgare i en ofördelaktig situation när dessa försöker utvidga sina verksamheter till fler än en medlemsstats territorium.

64. Jag anser att detta är det tyngsta argumentet vid prövningen av den omtvistade bestämmelsens förenlighet med artiklarna 48 och 52 i fördraget. Det utgör emellertid inte det enda argumentet. Vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna omfattade bilaga 7 till förordning nr 1408/71 sex av gemenskapens tio medlemsstater. Beträffande Belgien, Danmark (för dem som är bosatta där), Frankrike, Grekland och Italien, omfattades en person, som utövade verksamhet som egenföretagare i någon av dessa medlemsstater och som anställd i en annan medlemsstat, av lagstiftningen i två medlemsstater. För Tysklands del var detta fallet endast i fråga om utövandet av verksamhet som egenföretagare inom jordbruket. Rådet har påpekat att denna reglering har till syfte att undvika att personer som samtidigt utövar en verksamhet som anställd och en verksamhet som egenföretagare i två medlemsstater betalar lägre avgifter än de som utövar båda verksamheterna i endast en medlemsstat, vilket skulle göra det möjligt för dem att åtnjuta en omotiverad fördel jämfört med sina konkurrenter vilkas verksamheter inte fördelas mellan två medlemsstater. Jag skall strax, med de Jaecks situation som exempel, undersöka om regeln i artikel 14c.1 b har detta syfte.

65. Enligt vad jag har anfört i början av denna framställning var de Jaeck under år 1984 två dagar i veckan verksam som direktör för ett bolag med begränsat ansvar med säte i Nederländerna, i vilket han även var den ende aktieägaren. Under resten av veckan var han verksam som egenföretagare i Belgien. Det rör sig om en person som faller inom tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71, eftersom det står klart att han är ansluten till systemet för social trygghet för egenföretagare i Belgien, samtidigt som han har anmodats att betala avgifter för samma period till det nederländska systemet för social trygghet.

66. Rådets argument om att avsaknaden av den omtvistade regeln skulle leda till att de personer som befinner sig i samma situation som de Jaeck skulle gynnas jämfört med de konkurrenter som utövar hela sin verksamhet i endast en medlemsstat på grund av att de förstnämnda skulle betala lägre avgifter, kan inte godtas av flera skäl. Jag antar för det första att det just är för att undvika detta resultat som det föreskrivs i artikel 14d.l att en person som samtidigt utövar verksamhet som anställd i en medlemsstat och som egenföretagare i en annan medlemsstat och som omfattas av lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten behandlas som om han utförde allt förvärvsarbete inom denna medlemsstats territorium. Den andra anledningen är att eftersom beräkningen av avgifter sker på mycket olika sätt i de olika medlemsstaterna, är det därför relativt riskabelt att från början hävda att medlemskapet i endast en medlemsstat i varje enskilt fall skulle leda till att avgiftens belopp blev lägre.

67. Rådet har även hävdat att skälet till denna bestämmelse ligger i att undvika att de personer som genom att helt enkelt överskrida gränsen söker anställning i en annan medlemsstat undkommer den obligatoriska avgiften, till exempelvis det belgiska systemet för egenföretagare. Jag är benägen att tro att detta faktiskt var anledningen till att rådet på sin tid införde ändringen i kommissionens text men, såsom jag redan tidigare har visat, leder denna bestämmelse till ett hinder för utövande av yrkesverksamhet utanför en medlemsstats territorium.

68. Min slutsats blir följaktligen att denna bestämmelse — trots att den i vissa fall kan leda till att den berörde erhåller ytterligare skydd i fråga om pensionsrättigheter eller bibehåller en rätt till ersättning vid dödsfall vilken erhållits enligt lagstiftningen i var och en av medlemsstaterna — förutom att försvåra utövandet av yrkesverksamhet i olika medlemsstater även framhäver de olikheter som redan följer av de nationella lagstiftningarna och leder till en särbehandling av medlemsstaternas medborgare beroende på det stalle där de avser att utöva dessa verksamheter.

69. Av allt detta följer att artikel 14c.1 b och bilaga 7 till förordning nr. 1408/71 skall ogiltigförklaras i den utsträckning som det i dem föreskrivs att en person som samtidigt utövar verksamhet som anställd inom en medlemsstats territorium och som egenföretagare i en av de medlemsstater som nämns i bilagan skall omfattas av lagstiftningen i var och en av dessa medlemsstater.

70. Att den nationella domstolen har hänskjutit dessa tolkningsfrågor inom ramen för detta mål utgör inte hinder för EG-domstolen att pröva giltigheten av en författningsbestämmelse. I detta avseende är den princip som domstolen uttalade i målet 16/65 av avgörande betydelse. Genom denna princip fastslog domstolen: [a]v lydelsen av de frågor som ställts ... framgår att den nationella domstolen är mindre intresserad av en tolkning av fördraget eller en rättsakt som beslutats av gemenskapens institutioner, än av att enligt artikel 177 första stycket b erhålla ett förhandsavgörande angående en rättsakts giltighet. I dessa fall ankommer det på domstolen att omedelbart upplysa den nationella domstolen härom, utan att påtvinga denna formalia som enbart skulle försena förfarandet enligt artikel 177 och strida mot dess karaktär. ... även om en sådan strikt bundenhet till formalia är förståelig i tvisteförfaranden mellan parter vars ömsesidiga rättigheter måste vara strikt reglerade, torde så inte vara fallet inom det speciella område av rättsligt samarbete som införts genom artikel 177. Detta samarbete kännetecknas av att en nationell domstol och EG-domstolen ... direkt och ömsesidigt skall bidra till utarbetandet av ett avgörande ....

71. Även generaladvokat Darmon ansåg i sitt förslag till avgörande i mål C-37/89 att ... det ankommer på domstolen att kontrollera giltigheten av en bestämmelse i en författning, även om det inte vore nödvändigt för att besvara tolkningsfrågan, om domstolen behandlar möjligheten att tolka nämnda bestämmelse så, att den kan anses vara ogiltig.

72. Detta är just vad domstolen har gjort under åren. Exempelvis i målet Strehl, i vilket en belgisk domstol hade begärt tolkning av artikel 46.3 i förordning nr 1408/71 och av beslut nr 91 från administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetstagare, prövade domstolen preliminärt dessa reglers rättsenlighet och förklarade dem vara oförenliga med artikel 51 i fördraget. I målet Roquette Frères fastslog domstolen att sex av den nationella domstolens tolkningsfrågor på ett indirekt sätt även avsåg bedömning av giltigheten av vissa författningsbestämmelser som den sedan prövade och ogiltigförklarade. I mål 20/85, i vilket den nationella domstolen hade begärt ett förhandsavgörande beträffande tre frågor avseende tolkningen av punkt 15 i avsnitt C i bilaga 6 till förordning nr 1408/71, tolkade domstolen först bestämmelsen för att sedan ogiltigförklara den. Även i mål C-37/89, i vilket en fransk domstol begärde tolkning av artikel 11.2 i bilaga VII till Tjänsteföreskrifter — Förordningar och regler som skall tillämpas på tjänstemän och övriga anställda i Europeiska gemenskaperna, ogiltigförklarade domstolen denna bestämmelse i sin dom.

73. Vad gäller följderna av ogiltigheten av artikel 14c.l b och bilaga 7 till förordning nr 1408/71 har domstolen redan fastslagit att när det finns starka skäl ger artikel 174 i fördraget domstolen prövningsrätt för att i varje enskilt fall konkret fastställa vilka verkningar av den ogiltigförklarade förordningen som skall betraktas som bestående.

74. Under dessa omständigheter föreslår jag att domstolen skall förklara, i likhet med vad den gjorde i domen i målet Pinna, att tvingande överväganden avseende rättssäkerhet vilka påverkar alla berörda intressen, såväl offentliga som privata, i princip utgör hinder för ett ifrågasättande av medlemskap och betalning av avgifter som skulle erläggas, i enlighet med artikel 14c.1 b, vilka avser de perioder som har föregått den ogiltigförklarande domen, förutom vad gäller arbetstagare eller deras rättsinnehavare som före detta datum har väckt talan eller ingett ett motsvarande klagomål enligt tillämplig nationell rätt.

Förslag till avgörande

Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen skall ge följande svar på de frågor som har förts vidare av Hoge Raad der Nederlanden:

Mot bakgrund av ovanstående resonemang föreslår jag dessutom att domstolen skall förklara följande:

1 Originalspråk: spanska.

2 Rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 230, s. 6).

3 Rådets förordning (EEG) nr 3811/86 av den 11 december 1986 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 355, s. 5), som var tillämplig frän och med den 1 januari 1987, innebar att denna artikel fick en ny lydelse för att komplettera den så att den även skulle reglera utövandet av två eller fler verksamheter som anställd och egenföretagare inom två eller flera medlemsstaters territorium.

4 Dom av den 3 juli 1986, Lawrie-Blum (66/85, Rec. 1997 s. 2121, punkt 17).

5 Rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2).

6 Detta inträffade i målet Zinnecker, där dom avkunnades den 13 oktober 1993 (C-121/92, Rec. 1993, s. I-5023). Den berörde, som var tysk medborgare bosatt i Tyskland och som var verksam som egenföretagare ungefär halva tiden i denna stat och resten i Nederländerna, skulle för tillämpning av nederländsk lagstiftning anses ingå i den personkrets som omfattas av förordningens tillämpningsområde (avdelning I), men den lagstiftning som var tillämplig var lagstiftningen i den medlemsstat där han var bosatt (artikel 14a i avdelning II).

7 Slutsatsen i domen i målet Zinnecker, nämnd ovan i fotnot 6, blev att den berörde inte var försäkrad i någondera staten, eftersom det i den tyska lagstiftningen endast föreskrevs en frivillig försäkring för de personer som befann sig i denna situation. Zinnecker hade valt att inte teckna denna försäkring.

8 Dom av den 3 maj 1990, Kits van Heijningen (C-2/89, Rec. 1990, s. 1755).

9 Dom av den 26 februari 1992, Bernini (C-3/90, Rec. 1992, s. I-1071, punkt 14), och av den 21 juni 1988, Brown (197/86, Rec. 1988, s. 3205, punkt 21).

10 Dom av den 27 juni 1996, Asscher (C-107/94, REG s. I-3113).

11 Min kursivering.

12 Dom av den 19 mars 1964, Unger (75/63, Rec. 1964, s. 347 f., särskilt s. 363).

13 Rådets förordning nr 3 om social trygghet för migrerande arbetstagare (EGT 30, 1958, s. 561). [Vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå.]

14 Förslag till avgörande av den 11 juli 1996 i mål C-221/95, Hervein, anhängigt vid denna domstol.

15 Dom av den 24 mars 1994, Van Poucke (C-71/92, Rec. 1994, s. I-101). Van Poucke hade två yrken: han var militärläkare i Belgien och egenföretagande läkare i Nederländerna. Eftersom han samtidigt utövade verksamhet som anställd i Belgien och som egenföretagare i Nederländerna tvingades han att inbetala avgifter till den belgiska institutionen för social trygghet för egenföretagare. Med tillämpning av artikel 14c.1 a och artikel 14d.l i förordning nr 1408/71 ansågs han, på grund av den sistnämnda verksamheten, omfattas av den belgiska lagstiftningen på samma villkor som om han hade varit egenföretagare i Belgien.

16 Dom av den 23 oktober 1986, van Roosmalen (300/84, Rec. 1986, s. 3097). Det var fråga om tillämpning av den nederländska lagstiftningen. I punkt I i bilaga 1 till förordningen som rör Nederländerna föreskrivs att: [p]ersoner som utövar en verksamhet eller ett yrke utan anställningskontrakt skall räknas som egenföretagare enligt artikel 1 a ii i förordningen.

17 Dom av den 25 februari 1986, De Jong (254/84, Rec. 1986, s. 671, punkt 13). Se även dom av den 12 juli 1979, Brunori (266/78, Rec. 1979, s. 2705, punkt 6), av den 24 april 1980, Coonan (110/79, Rec. 1980, s. 1445, punkt 12), av den 23 september 1982, Koks (275/81, Rec. 1982, s. 3013, punkt 9) och Kuipers (276/81, Rec. 1982, s. 3027, punkt 14), av den 24 september 1987, De Rijke (43/86, Rec. 1987, s. 3611, punkt 12), av den 18 maj 1989, Hartmann Troiani (368/87, Rec. 1989, s. 1333, punkt 21) och av den 20 oktober 1993, Baglieri (C-297/92, Rec. 1993, s. I-5211, punkt 13).

18 Dom av den 12 juni 1986, Ten Holder (302/84, Rec. 1986,s. 1821, punkt 21).

19 Nämnd ovan i fotnot 9, punkterna 2, 10, 11 och 17.

20 Dom av den 5 maj 1977, Perenboom (102/76, Rec. 1977, s. 815).

21 Nämnt ovan i fotnot 13.1 det målet påverkar tillämpningen av artikel 14c.1 b en fransk medborgare som under flera år har utövat en mycket likartad verksamhet i Frankrike och Belgien. Närmare bestämt var han samtidigt styrelseledamot och verkställande direktör för olika aktiebolag. I Frankrike är han ansluten till systemet för social trygghet för anställda, och den belgiska behöriga institutionen har krävt att han även skall betala avgifter till systemet för social trygghet för egenföretagare.

22 Dom av den 9 juni 1964, Nonnenmacher (92/63, Rec. 1964, s. 557 f., i synnerhet s. 574).

23 Dom av den 5 december 1967, van der Vecht (19/67,Rec. 1967, s. 445 f., i synnerhet s. 457).

24 Rådets förordning (EEG) nr 1390/81 av den 12 maj 1981 om utvidgning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tilllämpningcn av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen till att omfatta även egenföretagare och deras familjer (EGT L 143, s. 1).

25 Nämnd ovan i fotnot 2. Från och med att förordningen trädde i kraft har artikel 14c fått en ny lydelse och punkt 2 har upphävts.

26 Dom av den 7 juli 1988, Stanton (143/87, Rec. s. 3877).

27 Dom av den 7 juli 1988, Wolf m. fl. (förenade målen 154/8 och 155/87, Rec. 1988, s. 3897).

28 Nämnda ovan i fotnoterna 22 och 23, punkt 10—12.

29 Ibidem, punkt 13—15.

30 Dom av den 15 februari 1996, Kemmler (C-53/95, REG s. I-703).

31 Ibidem, punkt 12—14.

32 Nämnd ovan i fotnot 29.

33 Rådet nämnde i detta avseende domen av den 5 oktober 1994, Tyskland mot rådet (C-280/93, Rec. s. I-4973, punkt 89—91), i fråga om den gemensamma jordbrukspolitiken.

34 Dom av den 13 juli 1976, Triches (19/76, Rec. 1976, s. 1243, punkt 18).

35 Nämnd ovan i fotnot 29.

36 Vid Spaniens och Portugals anslutning bifogades bådadera listan. Detsamma skedde vid Österrikes, Finlands och Sveriges anslutning.

37 Dom av den 1 december 1965, Firma C. Schwarze mot Einfuhr-und Vorratstelle für Getreide und Futtermittel (16/65, Rec. 1965 s. 1081).

38 Citat ur generaladvokat Mancinis förslag till avgörande av den 22 januari 1987, Roviello (dom av den 7 juni 1988 i mil 20/85, Rec. 1988, s. 2085 f., i synnerhet sidorna 2822 och 2826).

39 Dom av den 14 juni 1990, Weiser (C-37/89, Rec. 1990, s. I-2395 f., i synnerhet s. I-2411).

40 Dom av den 3 februari 1977, Strehl (62/76, Rec. 1977, s. 211, punkt 10).

41 Dom av den 15 oktober 1980, Roquette Frères mot Administration des douanes françaises (145/79, Rec. 1980, s. 2917, punkt 6).

42 Nämnt ovan i fotnot 37.

43 Nämnt ovan i fotnot 38.

44 Dom av den 27 september 1988, Lenoir (313/86, Rec. 1988, s. 5391).

45 Dom av den 13 december 1989, brottmål mot Paris (C-204/88, Rec. 1989, s. 4361).

46 Dom av den 7 mars 1990, Trend-Moden Textilhandel (C-117/88, Rec. 1990, s. I-631).

47 Dom av den 27 februari 1985, Produits de maïs (112/83, Rec. 1985, s. 719, punkt 18), och av den 15 januari 1986, Pinna (41/84, Rec. 1986, s. 1, punkt 26).

48 Nämnda ovan i fotnoterna 25, 26 respektive 29.

49 Nämnd ovan i fotnot 46.