Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 16 februari 1995

I de förenade målen C-29/94, C-30/94, C-31/94, C-32/94, C-33/94, C-34/94 och C-35/94, angående begäran, enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Tribunal de grande instance i Charleville-Mézières (Frankrike) att domstolen meddelar ett förhandsavgörande i de vid denna domstol anhängiggjorda brottmålen mot

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av P.J.G. Kapteyn, avdelningsordförande, C.N. Kakouris (referent) och J.L. Murray, domare, generaladvokat: CO. Lenz, justitiesekreterare: R. Grass,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från den franska regeringen genom C. de Salins, avdelningsdirektör (sous-directeur) vid Utrikesministeriets rättsavdelning, och Ph. Martinet, tjänsteman (secretaire des affaires étrangères), vid samma avdelning, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom M.-J. Jonczy, juridisk rådgivare, i egenskap av ombud,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 15 december 1994 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Rättegångskostnader

1. Genom sju beslut av den 4 oktober 1993, vilka inkommit till EG-domstolen den 26 januari 1994, har Tribunal de grande instance i Charleville-Mézières (Frankrike) i ett brottmål, med stöd av artikel 177 i EG-fördraget, begärt ett förhandsbesked rörande tolkningen av rådets direktiv 82/489/EEG av den 19 juli 1982 om åtgärder i syfte att underlätta för frisörer att faktiskt utöva etableringsrätten och rätten att fritt tillhandahålla tjänster (EGT nr L 218, s. 24).

2. Frågan har uppkommit i samband med att allmän åklagare, jämlikt artikel 5 i lagen nr 46-1173 av den 23 maj 1946 rörande regleringen av villkoren för tillträde till frisörsyrket (JORF av den 24 maj 1946, s. 4539) åtalat de franska medborgarna Aubertin, Collignon, Creusot, Diblanc, Josse, Martin och Normand, samtliga med hemvist i Frankrike, för att ha drivit frisörsalonger på franskt territorium utan att ha avgångsbetyg från en yrkesskola för frisörer eller mästarbrev och utan det funnits en föreståndare, såsom krävs i artikel 3 i nämnda lag i följande ordalag Ledningen av en frisörsalong skall anförtros åt en föreståndare med inregistrerat kontrakt när ägaren av nämnda salong inte har avgångsbetyg från yrkesskola för frisörer eller mästarbrev.

3. I syfte att genomföra det ovannämnda direktivet 82/489 har lagen nr 46-1173 ändrats genom lag nr 87-343 av den 22 maj 1987 på så sätt att det gjorts ett tillägg till lag nr 46-1173 vad beträffar medborgare i Europeiska ekonomiska gemenskapens medlemsstater (JORF av den 23 maj 1987, s. 5650).

4. Genom denna senare lag har efter artikel 3 i lagen 46-1173 tillagts en artikel 3 1o, som lyder på följande sätt:

5. Cirkuläret nr 88010 av den 27 juli 1988, rörande tillämpningen av lagen nr 87-343 av den 22 maj 1987, anger att bestämmelserna i lagen av den 22 maj 1987 också skall tillämpas på frisörer med franskt medborgarskap för det fall de förvärvat kvalifikationerna i en annan av EEG:s medlemsstater än Frankrike.

6. Inför den nationella domstolen har de tilltalade gjort gällande, att artikel 3 i den ovan omnämnda lagen nr 46-1173, vilken åberopats till stöd för åtalet, strider mot artiklarna 52 och 59 i fördraget. Den ger, enligt de tilltalade, upphov till en diskriminering gentemot franska medborgare, eftersom artikel 3 1o i lagen nr 87-343 tillåter frisörer som är medborgare i de andra medlemsstaterna i gemenskapen att driva en frisörsalong utan att ha ett examensbevis såsom krävs av fransmän och utan att vara tvungna att anställa en föreståndare med ett sådant examensbevis.

7. Tribunal de grande instance i Charleville-Mézières har med beaktande av att utgången av brottmålen beror på tolkningen av det ovannämnda direktivet 82/489 förordnat att målet skall vila och begärt ett förhandsavgörande från EG-domstolen angående följande fråga:

8. Denna fråga måste förstås på det sättet att den nationella domstolen ställer frågan om gemenskapsrätten, särskilt direktivet 82/489, måste tolkas på så sätt att den hindrar en nationell reglering som kräver att denna medlemsstats egna medborgare innehar ett examensbevis för att få driva en frisörsalong, medan den tillåter att frisörer som är medborgare i andra medlemsstater driver en frisörsalong utan att vara innehavare av ett sådant examensbevis och utan att vara tvungna att anförtro driften åt en föreståndare som är innehavare av detta examensbevis.

9. Enligt fast rättspraxis kan föreskrifterna i fördraget rörande den fria rörligheten för personer inte tillämpas på verksamheter där alla omständigheter är begränsade till en enda medlemsstats inre förhållanden (se, till exempel, dom av den 28 januari 1992, López Brea och Hidalgo Palacios, C-330/90 och C-331/90, Rec. s. I-323, punkt 7).

10. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att brottmålen huvudsakligen rör franska medborgare som utövat verksamhet som frisörer i Frankrike och som inte påstått att de skulle ha förvärvat de yrkesmässiga kvalifikationerna som krävs för att få utöva denna verksamhet i någon annan medlemsstat.

11. Dessa förhållanden erbjuder följaktligen inte någon anknytningspunkt till någon av de situationer som förutses i gemenskapsrätten, vilket gör att reglerna i fördraget om etableringsfriheten inte är tillämpliga.

12. Vad beträffar direktivet 82/489 framgår av dess fjärde och femte överväganden att det inte syftar till att harmonisera de villkor som föreskrivs i de nationella regleringarna vad gäller tillträdet till frisörsyrket och utövandet av detta.

13. Det svar som man måste ge den nationella domstolen är alltså att gemenskapsrätten, särskilt direktivet 82/489, måste tolkas på så sätt att den inte hindrar en nationell reglering som kräver att denna medlemsstats egna medborgare innehar ett examensbevis för att få driva en frisörsalong, medan den tillåter att frisörer som är medborgare i andra medlemsstater driver en frisörsalong utan att vara innehavare av ett sådant examensbevis och utan att vara tvungna att anförtro driften åt en föreståndare som är innehavare av detta examensbevis.

14. De kostnader, som angivits av Europeiska gemenskapernas kommission och den franska regeringen, vilka har inkommit med yttrande till domstolen, kan inte ersättas. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna inför den nationella domstolen utgör ett led i det mål som är anhängigt inför den domstolen, tillkommer det denna att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) angående de frågor som, genom beslut av den 4 oktober 1993, förts vidare av Tribunal de grande instance i Charleville-Mézières, följande dom:

1 Rättcgangssprak: franska.