Domstolens dom (första avdelningen) den 11 augusti 1995

I mål C-43/94 Ρ,

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av P. Jann (referent), avdelningsordförande, samt D.A.O. Edward och L. Sevón, domare, generaladvokat: P. Léger, justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 15 juni 1995 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Grunden om att artikel 71 i tjänsteföreskrifterna har feltolkats

Grunderna om att flera fall av felaktig rättstillämpning har förekommit vad gäller tillämpningen av artikel 10 i bilaga 7 till tjänsteföreskrifterna.

Rättegångskostnader

1. Genom ansökan inlämnad till domstolens kansli den 1 februari 1994 har Europaparlamentet (nedan kallat parlamentet) i enlighet med artikel 49 i EG-stadgan och motsvarande bestämmelser i EKSG-och Euratom-stadgorna överklagat förstainstansrättens dom av den 30 november 1993, Vienne mot parlamentet (T-15/93, Rec. s. II-1327) i den mån som den dels ogiltigförklarar parlamentets beslut av den 2 februari 1993 genom vilket parlamentet har avslagit sökandens klagomål i vilket han begärt beviljande av dagtraktamente för hela sin prövoperiod samt ytterligare en månad enligt artikel 10 i bilaga 7 till tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna, dels förpliktat parlamentet att till sökanden betala ett belopp av 170239 belgiska franc, jämte dröjsmålsränta.

2. Det framgår av den ifrågasatta domen att bakgrunden till målet är den följande:

3. Eftersom parlamentet avslagit hans klagomål väckte Vienne den 9 februari 1993 talan inför förstainstansrätten om ogiltigförklaring av parlamentets beslut av den 2 februari 1993 och yrkade vidare att parlamentet skulle förpliktas att. betala honom ett belopp om 170239 belgiska franc, jämte dröjsmålsränta.

4. I den ifrågasatta domen biföll förstainstansrätten denna talan.

5. Till stöd för sitt överklagande har parlamentet åberopat flera grunder om att förstainstansrätten åsidosatt gemenskapsrätten. I första hand anser parlamentet att den meddelade domen innehåller en felaktig rättstillämpning vad gäller tolkningen av artikel 71 i tjänsteföreskrifterna och, i andra hand, har den åberopat flera fall av felaktig rättstillämpning vad gäller tillämpningen av artikel 10 i bilaga 7 till tjänsteföreskrifterna.

6. I artikel 71 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs:

7. Parlamentet har anklagat förstainstansrätten för att ha gjort en felaktig rättstillämpning genom att tolka begreppet tjänstetillträde som förekommer i artikel 71 i tjänsteföreskrifterna så att det endast avser tjänstetillträde till följd av formell utnämning till en tjänst som fast anställd tjänsteman (punkt 32 i domen).

8. Parlamentet har hävdat att inte bara fast anställda som utnämns formellt träder i tjänst utan även tillfälligt anställda och extra anställda träder i tjänst och att beviljandet av dagtraktamenten således skall underställas det första tjänstetillträdet som anställd vid gemenskaperna, så att samma traktamente inte betalas ut två gånger till samma person av samma anledning.

9. I punkt 32 i sin dom ansåg förstainstansrätten:

10. I detta avseende skall det konstateras att ersättning för kostnader till tjänstemän respektive tillfälligt anställda och extra anställda regleras i olika bestämmelser. I artikel 71 i tjänsteföreskrifterna regleras endast ersättning för kostnader till tjänstemän. Anställningsvillkoren innehåller bestämmelser om ersättning för kostnader till tillfälligt anställda och extra anställda. I artikel 22 i Anställningsvillkoren föreskrivs uttryckligen att en tillfälligt anställd har rätt till ersättning för kostnader som han har förorsakats i samband med sitt tjänstetillträde, och förklaras bland annat att artikel 10 i bilaga 7 till tjänsteföreskrifterna är tillämplig. I artikel 69 i Anställningsvillkoren ges även extra anställda rätt till det dagtraktamente som föreskrivs i denna bestämmelse. Var och en av de tre formerna av tjänstetillträde ger således rätt till dagtraktamenten under de förhållanden som uttrycks i var och en av bestämmelserna. Förstainstansrätten har således gjort rätt när den ansett att det tjänstetillträde som avses i artikel 71 i tjänsteföreskrifterna endast är det som tjänstemän gör.

11. Parlamentet kan således inte grunda sig på domstolens dom av den 15 juli 1960, Campolongo mot Höga myndigheten (27/59 och 39/59, Rec. s. 795). Den princip om gemenskapernas enhet som denna dom anslår kan inte tillämpas på anställningar som följer på varandra vid en och samma institution. I målet Campolongo vägrade domstolen att bifalla ett yrkande om flyttningsbidrag då denna flyttning på samma gång även utgjorde en bosättning enligt en annan institution som redan beviljat den berörde bosättningsbidrag för att kompensera för samma händelse. I det aktuella fallet utgör de olika tjänstetillträdena däremot på varandra följande händelser som var och en berättigar till ersättning för kostnader.

12. Denna grund har således inget stöd.

13. I artikel 10 i bilaga 7 till tjänsteföreskrifterna föreskrivs:

14. Parlamentet anser för det första att förstainstansrätten gjort en felaktig rättstilllämpning genom att som krav för beviljande av dagtraktamente bestämma frånvaro av utbetalning av bosättningsbidrag, eller genom att inte tillämpa detta villkor. Enligt parlamentet har förstainstansrätten korrekt ansett att ett sådant krav framgår av artikel 10 i bilaga 7 till tjänsteföreskrifterna, i vilket fall förstainstansrätten underlåtit att tillämpa villkoret på Viennes situation, vilken, i motsats till vad som påstås i domen men enligt handlingar i akten, mottagit bosättningsbidrag; eller att förstainstansrätten felaktigt ansett att detta villkor framgår av artikel 10 i bilaga 7. Parlamentet har i detta avseende hänfört sig till punkt 27 i den meddelade domen.

15. Förstainstansrätten har i punkt 27 i sin dom framställt följande:

16. Den läsning som parlamentet försöker ge punkt 27 i domen är felaktig eftersom förstainstansrätten inte fastställer något villkor för beviljandet av dagtraktamente i punkten. Den del av meningen där bosättningsbidrag nämns, och som endast innehåller konstateranden av omständigheter som inte kan ifrågasättas genom ett överklagande, är rent berättande. Den enda rättsfråga som avhandlas i punkt 27 är vilken bestämmelse som skall tillämpas på beviljande av dagtraktamente till provanställda tjänstemän.

17. Denna grund kan följaktligen inte godtas.

18. Parlamentet har i andra hand anmärkt att förstainstansrätten begått en felaktig rättstillämpning när den avslagit argumentet att Vienne inte kunde få dagtraktamente eftersom han inte uppfyllde villkoret, som föreskrivs i artikel 10 i bilaga 7 till tjänsteföreskrifterna, att vara tvungen att byta bostadsort vid sitt ursprungliga tjänstetillträde.

19. I punkt 31 i domen ansåg förstainstansrätten att

20. Denna bedömning från förstainstansrätten kan inte ifrågasättas.

21. Den bostad som skall beaktas enligt artikel 10 i bilaga 7 till tjänsteföreskrifterna är den där den berörde bibehåller centrum för sina intressen. För att ha rätt till dagtraktamente räcker det med att han inte längre kan fortsätta bo i denna tidigare bostad. En sådan tolkning är den enda rätta eftersom syftet med dagtraktamentet är att kompensera för de olägenheter som det osäkra anställningsförhållandet vållar den berörde. Som förstainstansrätten med rätta anmärkt består denna osäkra situation under var och en av de tre perioder som Anställningsvillkoren skiljer emellan.

22. Den andra grunden angående artikel 10 kan således inte godtas.

23. I sista hand anklagar parlamentet förstainstansrätten för att ha begått en felaktig rättstillämpning vad gäller bedömningen av ändamålet med dagtraktamentet när den använt artikel 9 i bilaga 7 i tjänsteföreskrifterna som argument.

24. I punkt 34 i den ifrågasatta domen har förstainstansrätten framställt följande:

25. Enligt parlamentet är en sådan dubbel ersättning redan utesluten genom följande villkor, som uttalas i artikel 9.3 första stycket i bilaga 7 till tjänsteföreskrifterna:

26. Parlamentet har tolkat denna bestämmelse så, att en tjänsteman måste invänta sin utnämning innan han genomför en flyttning för vilken utgifterna kan ersättas. Den tolkning som förstainstansrätten ger av artikel 9 ger följaktligen artikel 10 ett syfte som den inte har.

27. Det skall konstateras att tolkningen av artikel 9 i bilaga 7 till tjänsteföreskrifterna inte är föremål för den aktuella tvisten. Inte desto mindre måste en tolkning av den leda till en annan slutsats än den som parlamentet velat dra. I punkt 3 första stycket anges tydligt att den berördes anställningsförhållande förblir osäkert ända till dess att provoperioden har slutförts. Tjänstemannens situation är nämligen inte säker förrän han har utnämnts.

28. Den korrekta tolkningen av artikel 9.3 i bilaga 7 till tjänsteföreskrifterna ger således endast ett ytterligare stöd för att dagtraktamente skall fortsätta att beviljas under hela denna osäkra period.

29. Denna grund kan därför inte godtas.

30. Av samtliga ovanstående överväganden följer att överklagandet skall ogillas.

31. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Parlamentet är den tappande parten och skall ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (första avdelningen) följande dom:

1) Överklagandet ogillas.

2) Parlamentet skall ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättegangssprak: franska.