Domstolens dom (femte avdelningen) den 12 oktober 1995

I mål C-85/94, angående en begäran, enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Hof van beroep te Brussel att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiggjorda målet mellan

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av D.A.O. Edward (referent), avdelningsordförande, J.C. Moitinho de Almeida, C. Gulmann, P. Jann och L. Sevón, domare, generaladvokat: G. Cosmas, justitiesekreterare: H.A. Rühi, avdelningsdirektör,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: kärandena i målet vid den nationella domstolen genom Guy Horsmans och Alois Puts, advokater i Bryssel, Peeters NV (tidigare BVBA Peeters) genom Luc Dehond, advokat i Leuven, den belgiska regeringen genom Jan Devadder, administrativ chef vid utrikesministeriet, i egenskap av ombud, den franska regeringen genom Catherine de Salins, avdelningschef vid utrikesministeriets rättsavdelning, och Philippe Martinet, utrikessekreterare vid samma avdelning, båda i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission genom Hendrik van Lier, juridisk rådgivare, i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att kärandena, Peeters NV, företrädd av J. Danckaerts, advokat i Leuven, den belgiska regeringen, den grekiska regeringen, företrädd av Michail Apessos, biträdande juridisk rådgivare vid statens rättsliga råd, och Anna Rokofyllo, rådgivare hos den biträdande utrikesministern, i egenskap av ombud, den brittiska regeringen, företrädd av Mark Shaw, barrister, och kommissionen har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 6 april 1995,

och efter att den 15 juni 1995 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Den första frågan

Den andra och tredje frågan

Rättegångskostnader

1. Hof van beroep te Brussel har i beslut av den 24 februari 1994, som inkommit till domstolen den 9 mars samma år, enligt artikel 177 i EG-fördraget begärt förhandsavgörande beträffande tre frågor avseende tolkningen av artiklarna 30, 128 och 129a i EG-fördraget och artikel 14 i rådets direktiv 79/112/EEG av den 18 december 1978 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning, presentation och reklam i fråga om livsmedel (EGT nr L 33, 1979, s. 1, nedan kallat direktivet).

2. Frågorna har uppkommit i en tvist mellan Groupement des producteurs, importateurs et agents généraux d'eaux minérales étrangères (Piageme), Société générale des grandes sources d'eaux minérales françaises (SGGSEMF) och bolagen Évian, Apollinaris och Vittel (nedan kallade kärandena) och bolaget Peeters (nedan kallat svaranden).

3. Kärandena importerar och distribuerar diverse franska och tyska mineralvatten i Belgien. De anser att svaranden, som handlar med dessa mineralvatten i den flamländskspråkiga delen av Belgien, handlar i strid med de belgiska föreskrifterna, eftersom buteljerna som svaranden säljer är märkta på tyska eller franska, trots att det i den kungliga belgiska förordningen av den 13 november 1986 för den språkregionen föreskrivs att sådana uppgifter skall anges på nederländska.

4. Artikel 11 i den kungliga förordningen av den 13 november 1986, som ersatt den likalydande artikel 10 i den kungliga förordningen av den 2 oktober 1980, har följande lydelse:

5. Då kärandena ansåg sig ha lidit skada stämde de svaranden vid Rechtbank van koophandel te Leuven (Belgien) och yrkade interimistiskt att svaranden skulle föreläggas vid vite att upphöra med denna försäljning.

6. Svaranden gjorde gällande att artikel 11 i den kungliga förordningen av den 13 november 1986 stred mot gemenskapsrätten, i synnerhet artikel 30 i EEG-fördraget och artikel 14 i direktivet.

7. Det följer av artikel 1.3 i direktivet att

8. I artikel 3 anges vissa obligatoriska uppgifter som huvudsakligen är de följande:

9. I artikel 14 i direktivet föreskrivs att

10. Under dessa omständigheter vilandeförklarade Rechtbank van koophandel te Leuven handläggningen av målet för att begära förhandsavgörande beträffande följande fråga:

11. I dom av den 18 juni 1991, Piageme m. fl. (C-369/89, Rec. s. I-2971) förklarade domstolen att artikel 30 i EEG-fördraget och artikel 14 i direktivet innebar hinder för att det i nationella regler enbart föreskrevs att ett visst bestämt språk skulle användas för märkning av livsmedel, utan att det samtidigt lämnades utrymme för en alternativ användning av ett annat språk som köparna hade lätt att förstå eller för andra åtgärder som var ägnade att säkerställa att köparen erhöll tillräcklig information.

12. Hof van beroep te Brussel har med anledning av kärandenas överklagande vilandeförklarat handläggningen av målet och begärt förhandsavgörande beträffande följande frågor:

13. I sin begäran om förhandsavgörande anmärker den nationella domstolen särskilt att artikel 11 i den omtvistade kungliga förordningen inte innehåller någon bestämmelse som förbjuder användning av ett annat språk som lätt kan förstås, utan endast stadgar att de föreskrivna uppgifterna skall vara angivna på åtminstone det eller de språk som förekommer i den språkregion där livsmedlen säljs. Den kungliga förordningen medger alltså, utöver den obligatoriska användningen av huvudspråket i språkregionen, den parallella användningen av andra språk.

14. Med den första frågan vill den nationella domstolen veta om nationella föreskrifter som gör användningen av ett bestämt språk obligatorisk för märkning av livsmedel är förenliga med artikel 30 i EG-fördraget och artikel 14 i direktivet, även om man inte därigenom utesluter den parallella användningen av ett annat språk.

15. Uttrycket språk som köpare har lätt att förstå som används i artikel 14 i direktivet motsvarar varken uttrycket medlemsstats officiella språk eller områdesspråk. Det avser snarare att säkerställa att konsumenten är informerad än att föreskriva användningen av ett specifikt språk.

16. Andra gemenskapsrättsliga bestämmelser om märkning föreskriver däremot uttryckligen en skyldighet att använda det eller de officiella språken i medlemsstaten i den region där produkterna säljs (se i detta hänseende artikel 8 i rådets direktiv 92/27/EEG av den 31 mars 1992 om märkning av humanläkemedel och om bipacksedlar (EGT nr L 113, s. 8)).

17. Det finns anledning att erinra om att domstolen i den ovan nämnda domen i målet Piageme m. fl. fastställde att det går utöver kraven i direktivet om det dels föreskrivs en mer begränsande skyldighet än användningen av ett språk som lätt förstås, till exempel en uteslutande användning av språket i språkregionen, dels inte lämnas utrymme för möjligheten att genom andra åtgärder säkerställa att konsumenten är informerad.

18. Skyldigheten att använda ett bestämt språk för märkning av livsmedel, även om en parallell användning av andra språk inte utesluts, utgör även det ett krav som är strängare än skyldigheten att använda ett språk som lätt förstås.

19. Varken artikel 128 eller 129a i fördraget ger en medlemsstat behörighet att ersätta direktivets norm med en strängare sådan.

20. Mot bakgrund av vad som angivits ovan är det inte nödvändigt att pröva frågan enligt artikel 30.

21. Den första frågan bör därmed besvaras på så sätt att artikel 14 i direktivet innebär hinder för en medlemsstat att, med hänsyn till kravet att köparna skall ha lätt att förstå det språk som används, föreskriva användning av det dominerande språket i den region där produkten saluförs, även om man inte därigenom utesluter den samtidiga användningen av ett annat språk.

22. Med sin andra och tredje fråga vill den nationella domstolen huvudsakligen veta vilka fakta som kan och skall beaktas för att fastställa om de obligatoriska uppgifterna uppfyller de krav som anges i artikel 14 andra stycket i direktivet. Det är lämpligt att pröva dessa två frågor tillsammans.

23. Syftet med artikel 14 är att säkerställa att konsumenten lätt kan ta del av de obligatoriska uppgifterna som anges i direktivet.

24. För att uppfylla kraven på information och skydd för konsumenterna är det nödvändigt att dessa när som helst kan ta del av alla de i direktivet angivna obligatoriska uppgifterna, inte bara vid köpet utan även vid konsumtionstillfället. Kravet gör sig särskilt gällande beträffande datum för minsta hållbarhetstid och särskilda anvisningar för förvaring och användning.

25. Det finns anledning att erinra om att den slutliga konsumenten inte nödvändigtvis är den som har köpt livsmedlen.

26. Därav följer att skyddet för konsumenterna inte är säkerställt genom åtgärder som inte anges på märkningen, som till exempel information som tillhandahålls vid försäljningsstället eller genom omfattande informationskampanjer.

27. Alla obligatoriska uppgifter enligt direktivet skall anges på märkningen, avfattade på ett språk som köparna har lätt att förstå, eller på annat sätt, som exempelvis genom teckningar, symboler eller figurmärken.

28. Det ankommer på den nationella domaren att i varje enskilt fall bedöma om de fakta som anges på märkningen är ägnade att lämna köparna tillräcklig information om de obligatoriska uppgifter som anges i direktivet.

29. Det ankommer likaledes på den nationella domaren att i varje enskilt fall bedöma om de obligatoriska uppgifter, som tillhandahålls på ett annat språk än det som huvudsakligen används i medlemsstaten eller det berörda området, lätt kan förstås av konsumenterna i den staten eller området.

30. I detta hänseende kan diverse faktorer vara relevanta trots att de inte är avgörande, som den eventuella likheten mellan ord i olika språk, den berörda befolkningens allmänna kunskaper i mer än ett språk eller förekomsten av särskilda omständigheter som en omfattande informationskampanj eller en bred spridning av produkten, förutsatt att det kan fastställas att konsumenten har blivit tillräckligt informerad.

31. Den andra och tredje frågan bör därmed besvaras på så sätt att alla obligatoriska uppgifter enligt direktivet skall anges på märkningen på ett språk som konsumenterna i den berörda staten eller regionen har lätt att förstå, eller på annat sätt, som med teckningar, symboler eller figurmärken. Möjligheten att förstå den tillhandahållna informationen skall bedömas mot bakgrand av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

32. De kostnader som har förorsakats den belgiska, grekiska, franska respektive brittiska regeringen samt Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) — angående de frågor som genom beslut av den 24 februari 1994 förts vidare av Hof van beroep te Brussel — följande dom:

1) Artikel 14 i rådets direktiv 79/112/EEG av den 18 december 1978 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning, presentation och reklam i fråga om livsmedel innebär hinder för en medlemsstat att, med hänsyn till kravet att köparna skall ha lätt att förstå det språk som används, föreskriva användning av det dominerande språket i den region där produkten saluförs, även om man inte därigenom utesluter den samtidiga användningen av ett annat språk.

2) Alla obligatoriska uppgifter enligt direktiv 79/112 skall anges på märkningen på ett språk som konsumenterna i den berörda staten eller regionen har lätt att förstå, eller på annat sätt, som med teckningar, symboler eller figurmärken. Möjligheten att förstå den tillhandahållna informationen skall bedömas mot bakgrund av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

1 Rättegångssprak: nederländska.