lagen.nu
61995CC0025

Förslag till avgörande av generaladvokat

CELEX
61995CC0025
Datum
1996-05-14
Källa
eur-lex.europa.eu

1. De tolkningsfrågor som domstolen skall ta ställning till i förevarande mål har hänskjutits av Hessischer Verwaltungsgerichtshof för att avgöra tvisten mellan Siegfried Otte, kärande i målet vid den nationella domstolen, och Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av Bundesamt für Wirtschaft (nedan kallad Bundesamt).

2. Av uppgifterna i akten framgår att Siegfried Otte, som sedan år 1981 är nederländsk medborgare, är en migrerande arbetstagare som under långa perioder har varit anställd inom den tyska gruvsektorn. Han är född den 3 januari 1930 och har oavbrutet varit ansluten till det tyska systemet för social trygghet för gruvarbetare från augusti 1948 till december 1958 och från december 1979 ända tills han blev uppsagd år 1987. Från januari 1959 till juli 1968 var han ansluten till Tysklands allmänna system för anställda och från augusti 1968 till november 1979 till Nederländernas allmänna system för social trygghet.

3. I februari 1988 begärde käranden i målet vid den nationella domstolen att han skulle beviljas en förmån i enlighet med de riktlinjer som reglerar beviljande av omstruktureringsbidrag (Anpassungsgeld) till förmån för gruvarbetare och som har antagits av förbundseko no miministeriet den 13 december 1971, i lydelsen av den 16 juni 1983.

4. Genom beslut av den 29 augusti 1988 beräknade Bundesamt omstruktureringsbidragsbeloppet till 2604 DM i månaden. För att genomföra denna matematiska operation med tillämpning av reglerna för beräkning av avgångspensionen inom gruvsektorn efter nödvändiga ändringar (mutatis mutandi) beaktade Bundesamt, förutom avgiftsperioderna i Tyskland, de 138 månader då Siegfried Otte bevisligen hade varit ansluten till det nederländska systemet. Från detta belopp drog Bundesamt av 635 DM i månaden, som motsvarade den invalidpension för gruvarbetare som beviljats av Tyskland, vilket innebar att det belopp som skulle utbetalas som omstruktureringsbidrag sjönk till 1969 DM.

5. I maj 1989 ändrade Bundesamt omstruktureringsbidragets belopp — efter att ha fått kännedom om att sökanden uppbar en nederländsk invaliditetsförmån — genom att dra av beloppet från den nederländska pensionen samtidigt som den meddelade Siegfried Otte att de felaktigt utbetalda summorna skulle återbetalas.

6. Sökanden väckte talan mot Bundesamts beslut att sänka det tyska omstruktureringsbidragsbeloppet med den nederländska invalidpensionens belopp samt mot beslutet att kräva återbetalning av de felaktigt utbetalda summorna.

7. Sökanden överklagade denna dom till Hessischer Verwaltungsgerichtshof. Han hävdade att det beräkningssätt som svaranden hade tillämpat stod i strid med artikel 51 i EG-fördraget, eftersom den förmån han fick var lägre än om han hade pensionerats, eftersom han i det fallet samtidigt skulle ha fått förmåner som beräknades med beaktande av avgiftsperioderna i de olika medlemsstaterna utan något som helst avdrag.

8. För att kunna avgöra detta överklagande har Hessischer Verwaltungsgerichtshof begärt att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande beträffande följande frågor:

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

9. I artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (nedan kallad förordning nr 1408/71), föreskrivs:

10. Det materiella tillämpningsområdet för denna förordning fastställs i artikel 4, som lyder:

11. Artikel 46 har följande lydelse:

12. I artikel 7 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av forordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (nedan kallad förordning nr 574/72) återfinns följande förtydligande avseende artikel 12 i förordning nr 1408/71:

De nationella bestämmelserna

13. De bestämmelser som styr omstruktureringsbidraget återfinns i de riktlinjer som antagits av förbundsekonomiministeriet avseende beviljande av omstruktureringsbidrag till arbetstagare inom gruvsektorn den 13 december 1971 och den 22 september 1988.

14. Yttranden i detta förfarande för förhandsavgörande har inkommit från käranden i målet vid den nationella domstolen, den tyska staten som svarande och kommissionen.

Den första frågan

15. Enligt min uppfattning vill den nationella domstolen genom denna fråga få klarhet i om en sådan förmån som den förmån sökanden erhöll mellan den tidpunkt då han blev uppsagd av ett tyskt bolag inom sektorn för stenkolsgruvdrift och den tidpunkt då han uppnådde pensionsåldern för gruvarbetare skall anses som en socialförsäkringsförmån i den mening som avses i förordning nr 1408/71, det vill säga om förmånen faller inom förordningens materiella tillämpningsområde.

16. Hessischer Verwaltungsgerichtshof har i detta avseende lagt fram två antaganden:

17. Käranden i målet vid den nationella domstolen har hävdat att omstruktureringsbidraget har till syfte att säkerställa att de äldre arbetstagare som på grund av nedläggning eller rationaliseringsåtgärder i ett företag inom gruvbranschen förlorar sin fasta anställning har en viss inkomstnivå under den tid då de fortfarande inte har rätt att uppbära avgångspension. Det rör sig i sak om en provisorisk förmån som är tidsbegränsad och vars belopp beräknas med tillämpning av samma bestämmelser som tillämpas vid beräkningen av en avgångspension och med beaktande härvid av de medlemskapsperioder som fullgjorts i en annan medlemsstat. Det utgör vidare en förmån som finansieras med offentliga medel och vars beviljande grundas på myndigheternas skönsmässiga bedömning men som alla arbetstagare inom gruvbranschen har rätt till som uppfyller de krav som uppställts inom ramen för förbundsmyndigheternas och de berörda delstatsmyndigheternas finansiella möjligheter.

18. Den tyska regeringen anser däremot att omstruktureringsbidraget i fråga inte utgör någon socialförsäkringsförmån i den mening som avses i artikel 4.1 i förordning nr 1408/71. Till stöd för detta påstående har den framfört flera orsaker:

19. Innan det muntliga förfarandet inleddes uppmanade domstolen den tyska regeringen att förklara några omständigheter i samband med denna förmån, nämligen dess beräkningssätt, företagets del i fastställandet av dess belopp och innehållet i företagets verksamhetsplan som har avtalats mellan företagen och de tyska myndigheterna.

20. Kommissionen har för det första undersökt om de riktlinjer som reglerar beviljandet av omstruktureringsbidraget kan betraktas som lagstiftning i den mening som avses i förordning nr 1408/71. Den har i detta avseende erinrat om att den definition som återfinns i artikel 1 j i denna förordning enligt domstolens rättspraxis kännetecknas av sitt vida innehåll som omfattar alla lagar och andra författningar som är tillämpliga inom ramen för de system för social trygghet som uppräknas i artikel 4.1 och 4.2, vilket innebär att endast kollektivavtalsbestämmelser är uteslutna. Med beaktande av att de tyska reglerna har antagits av förbundsmyndigheterna har de en administrativ karaktär och skall betraktas som lagstiftning i den mening som avses i förordning nr 1408/71.

21. Det finns faktiskt skäl att utreda om förordning nr 1408/71 skall tillämpas på ett sådant omstruktureringsbidrag som det som beskrivits. Följderna för förmåns tagarna blir helt olika beroende på svaret, som den nationella domstolen och den tyska regeringen har anfört och som jag kommer att påvisa nedan.

22. Den tyska regeringen har i sina synpunkter påpekat att när den lämnade den förklaring som avses i artikel 5 i förordning nr 1408/71 nämnde den inte de riktlinjer som reglerar beviljandet av omstruktureringsbidraget. I nämnda artikel 5 föreskrivs att medlemsstaterna i förklaringar som skall anmälas till rådets ordförande och offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning skall definiera förordningens tillämpningsområde med angivande av den lagstiftning och de system som avses i artikel 4.1 och 4.2 i förordningen.

23. Denna domstol har relativt ofta haft att avgöra om en konkret nationell förmån som är svår att klassificera skall betraktas som en socialförsäkringsförmån i den mening som avses i förordningen eller inte. Detta har gjort det möjligt för domstolen att utarbeta en rättspraxis som i detta avseende är mer än välkänd.

24. Inledningsvis finns det vissa kategorier av system som av olika skäl är uteslutna från tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71. Enligt bestämmelsen i artikel 4.4 rör det sig om social eller medicinsk hjälp, förmåner till offer för krig eller dess följder och särskilda system för statligt anställda och personer som behandlas som sådana.

25. Domstolen har närmare angett de krav som en förmån skall uppfylla för att anses utgöra socialhjälp. Således ansåg domstolen i domen i mål 39/74 att även om en konkret lagstiftning i en medlemsstat avseende beviljande av förmåner till invalider, på grund av några av sina kännetecknande drag hör till området för social hjälp — huvudsakligen när behovet betraktas som det väsentliga tilllämpningskriteriet och alla krav på perioder av yrkesverksamhet eller medlemskaps-eller avgiftsperioder saknas — skall det ändå anses, att lagstiftningen faller inom begreppet social trygghet, eftersom någon individuell bedömning som utgör ett kännetecken för social hjälp inte föreligger och eftersom förmånstagarna ges en lagstadgad rätt till en förmån. Myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning vid tidpunkten för beviljandet av en viss förmån är ett av de kriterier som skall tas i beaktande när det avgörs om en förmån utgör en form av social trygghet eller social hjälp. Domstolen förklarade i detta fall att förmånerna i fråga inte föll inom området för social hjälp, bland annat därför att deras beviljande hade drag av skönsmässig bedömning när det var fråga om egna medborgare som var bosatta utomlands.

26. På grund av detta skall man emellertid inte anse att omstruktureringsbidraget ingår i begreppet social trygghet i den mening som avses i förordning nr 1408/71. Enligt domstolens rättspraxis är skillnaden mellan förmåner som inte faller inom förordningens tillämpningsområde och förmåner som regleras i denna i väsentlig grad beroende på varje förmåns beståndsdelar, i synnerhet på ändamålet med förmånen och villkoren för dess beviljande och inte på om en förmån i en nationell lagstiftning betecknas som en socialförsäkringsförmån eller inte. För att en lagstiftning skall kunna anses ingå i området för social trygghet i den mening som avses i förordning nr 1408/71, skall den i varje fall uppfylla bland annat villkoret att ha samband med en av de förmånstyper som uttryckligen uppräknas i förordningens artikel 4.1. Av detta följer att denna lista är uttömmande, vilket innebär att en gren av social trygghet som inte återfinns där inte kan betecknas som sådan i den mening som avses i förordning nr 1408/71, inte ens när förmånstagarna genom den beviljas en i lag skyddad rätt till en förmån.

27. Redan vid en genomläsning av artikel 4.1 framgår att omstruktureringsbidragen inte återfinns i listan. Följaktligen skall det kontrolleras om det efter en undersökning av beståndsdelarna i varje förmån, i synnerhet deras ändamål och villkoren för deras beviljande, blir möjligt att finna ett tillräckligt samband mellan dem och en av de förmånstyper som upptas i denna lista som i det föreliggande fallet skall begränsas till två: artikel 4.1 c respektive 4.1 g.

28. Enligt de handlingar som ingår i akten har omstruktureringsbidraget följande beståndsdelar:

29. Efter en undersökning av beståndsdelarna i denna förmån är det inte svårt att känna igen ändamålet med förmånen och villkoren för dess beviljande. Vad gäller ändamålet beviljas förmånen till arbetstagare inom stenkolsgruvdriften som blivit uppsagda på grund av nedläggning eller rationaliseringsåtgärder och ännu inte har uppnått den ålder då de kan börja uppbära en avgångspension så att denna period beaktas med avseende på förvärvandet av rätten till avgångspension och — i sinom tid — fastställandet av dess belopp. Dess ändamål är således att förse gruvarbetarna med en viss inkomstnivå under en period då det troligtvis skulle vara svårt för dem att uppnå denna på något annat sätt, dessutom har de fördelen att fortsätta att förvärva rättigheter till pension, vilket leder till en ökning av detta belopp när de pensionerar sig samtidigt som de — både ekonomiskt och statistiskt sett — utesluts från området för försäkring vid arbetslöshet.

30. Villkoren för att bevilja förmånen består i grund och botten i att arbetstagaren har blivit uppsagd av skäl som inte kan hänföras till honom själv, att arbetstagaren kan få rätt till avgångspension inom en period av högst fem år beräknat från uppsägningen, att han har fullgjort en karensperiod, som i normala fall uppgår till 180 månader, har arbetat i en tysk kolgruva under minst de två år som har föregått uppsägningen och att företagets verksamhetsplan som har gett upphov till uppsägningen har godkänts av förbundsekonomiministeriet.

31. Beloppet för omstruktureringsbidraget fastställs på grundval av de pensionsrättigheter som vid tidpunkten för uppsägningen har förvärvats inom ramen för gruvdriftssystemet. I de flesta fall beaktas även arbetstagarens avgiftsperioder inom det allmänna systemet för anställda och även avgiftsperioderna inom andra medlemsstaters system för social trygghet, med det särdraget att om arbetstagaren uppbär en förmån på grundval av dessa perioder dras beloppet av från omstruktureringsbidraget för att undvika att samma avgiftsperiod ger upphov till dubbla förmåner.

32. Mot bakgrund av de egenskaper som är kännetecknande för denna förmån, och då i synnerhet det ändamål som eftersträvas med villkoren för dess beviljande samt dess beräkningssätt, anser jag att det rör sig om det som på ett beskrivande sätt skulle kunna kallas för en förmån vid förtidspensionering. Denna typ av förmåner som ovedersägligen ännu inte regleras i förordning nr 1408/71, eftersom de har tillkommit efter det att förordningen trädde i kraft och är svåra att inordna i någon kategori, har i samband med den ekonomiska krisen i slutet av 1970-talet tillkommit i mycket olika former i medlemsstaterna. De hänger ibland samman med åtgärder för omstrukturering av industrin eller förekommer enbart som åtgärder för att gynna skapandet av nya arbetsplatser som varje medlemsstat har vidtagit, vilket i praktiken skapar ett invecklat tolkningsproblem.

33. Det står klart att dessa förmåner ännu inte regleras av förordning nr 1408/71, eftersom kommissionen, än så länge utan framgång, redan har framlagt två förslag för rådet i detta avseende, det första år 1980 och det andra år 1996. Det står även klart att det är svårt att inordna dem i någon kategori, eftersom de på grund av det sociala trygghetssystemets struktur i varje medlemsstat och de målsättningar som eftersträvas genom sysselsättningspolitiken kan anta former som — från fall till fall — antingen är mer lika förmånerna vid arbetslöshet eller avgångspensionerna.

34. Kommissionens åsikt förefaller paradoxal vid en första anblick, men jag anser att den kan förklaras relativt lätt. Enligt min uppfattning lutar kommissionen i sitt förslag till förordning åt att reglera förmånerna vid förtidspensionering på samma sätt som vid arbetslöshet, eftersom sammanräkningen av försäkringsperioderna och beräkningen av förmånerna på detta sätt skulle ske i enlighet med artiklarna 67 och 68 i förordning nr 1408/71. Om de däremot likställdes med avgångspensionerna, borde arbetstagarens rättigheter definieras med tillämpning av bestämmelserna i kapitel 3 i samma förordning.

35. Jag anser att detta är den grundläggande anledningen till att kommissionen har föreslagit dels att rådet skall ge förmånerna vid förtidspensionering samma beteckning som förmånerna vid arbetslöshet, dels att domstolen skall anse att det tyska omstruktureringsbidraget har ett samband med en ålderspension i den mening som avses i artikel 4.1 c i förordning nr 1408/71. Genom att samtidigt uppfylla villkoren för att uppbära en invaliditetsförmån skulle Siegfried Otte nämligen ha gynnats, eftersom det övergripande belopp som han uppbar skulle ha blivit större.

36. Det är ovedersägligt att det omstruktureringsbidrag som jag håller på att undersöka har gemensamma drag med en avgångspension eller en förtidspension, som exempelvis att rätten att uppbära det och dess belopp bestäms med tillämpning av samma regler som styr avgångspensionen och i likhet med dem har till ändamål att säkerställa vissa inkomster för dem som har slutat arbeta och inte är skyldiga att söka annat arbete. Omstruktureringsbidraget liknar även en förmån vid arbetslöshet, eftersom rätten till det uppstår endast när arbetstagaren har blivit uppsagd och förmånstagaren — under den tid han uppbär omstruktureringsbidrag — fortsätter att förvärva pensionsrättigheter med avseende på avgångspensionen.

37. Beståndsdelarna i denna förmån — i synnerhet förmånens ändamål och villkoren för dess beviljande, som i sin helhet har lagts fram i punkt 28—31 i detta förslag till avgörande — hindrar enligt min åsikt emellertid, i gemenskapsrättens nuvarande tillstånd, att de anses ingå i det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71.

38. I detta hänseende framgår det mycket tydligt av domen i mål 171/82, där domstolen avgjorde en begäran om förhandsavgörande som hade förts vidare av Tribunal de grande instance de Lyon. Det rörde sig om att avgöra om en fransk förmån som beviljades som en inkomstgaranti vid avsked när arbetstagare som var äldre än 60 år frivilligt avgick från sitt arbete skulle betraktas som en likadan förmån som en avgångspension med avseende på tillämpningen av artikel 12.2 i förordning nr 1408/71.

39. Omstruktureringsbidraget, som utgör föremålet för denna tvist, har enligt min åsikt inte heller något tillräckligt samband med förmånerna vid arbetslöshet enligt artikel 4.1 g i förordning nr 1408/71, eftersom förmånstagaren inte är skyldig att registrera sig hos arbetsförmedlingen eller stå till arbetsmarknadens förfogande, eftersom uppbärande av bidraget är förenligt med verksamhet som egenföretagare eller anställd, när inkomsterna från denna verksamhet inte överskrider en viss övre gräns och eftersom arbetstagaren skall uppfylla ett villkor avseende ålder för att ha rätt till omstruktureringsbidraget, och dess belopp fastställs med tillämpning av reglerna för ålderspension med hänsyn till avgiftsperioderna inom andra medlemsstaters system för social trygghet och med avdrag för beloppet från andra pensioner som de beaktade avgiftsperioderna ger rätt till.

40. Som domstolen förklarade i domen i målet Valentini har systemen för förtidspensionering huvudsakligen införts inom ramen för medlemsstaternas sysselsättningspolitik. De bidrar nämligen till att arbetsplatser som innehas av anställda som är nära pensionsåldern blir fria till förmån för yngre arbetslösa personer. Jag anser att det framgår helt tydligt att detta omstruktureringsbidrag även har ett klart sysselsättningspolitiskt ändamål med beaktande av att arbetstagarens uppsägning skall ske inom ramen för företagets verksamhetsplan som har godkänts av förbundsekonomiministeriet och att den uppsagda arbetstagaren kan få rätt till denna förmån endast om företaget samtidigt anställer en arbetslös arbetstagare inom gruvsektorn.

41. Det är således fråga om en förmån vid förtidspensionering som för tillfället inte faller inom tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71. Domstolen har inte haft tillfälle att direkt uttala sig i detta avseende, trots att den i domarna i målen C-57/90 och C-253/90 tog upp förtidspensionerna och pensionerna vid fullständig pensionering, eftersom det mellan dessa fall och det fall som jag håller på att undersöka finns en grundläggande skillnad. I dessa två fall föreskrevs förmånerna i avtal mellan de behöriga myndigheterna och yrkesföreningarna eller i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter som inte hade varit föremål för en förklaring från den berörda medlemsstaten med angivande av de system av denna beskaffenhet på vilka förordning nr 1408/71 är tillämplig. Domstolen ansåg att dessa nationella system inte kunde anses som lagstiftning i den mening som avses i artikel 1 j i nämnda förordning och att de förmåner som hade beviljats följaktligen inte föll inom förordningens materiella tillämpningsområde. Situationen är en annan i fråga om omstruktureringsbidraget, som har inrättats genom riktlinjer som har antagits av förbundsekonomiministeriet.

42. Av allt detta drar jag slutsatsen att omstruktureringsbidraget, som utgör föremålet för den föreliggande tvisten, inte faller inom det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 och att övriga frågor som förts vidare av den nationella domstolen följaktligen skall besvaras endast om domstolen besvarar den första frågan jakande.

43. För att förse den nationella domstolen med alla de element för tolkningen av gemenskapsrätten som är ändamålsenliga för att lösa den anhängiga tvisten, föreslår jag emellertid att denna domstol på samma sätt som i domen i mål 94/84 prövar om det första av de antaganden som förts vidare av den hänskjutande domstolen är riktigt. Enligt detta antagande rör det sig, för det fall att omstruktureringsbidraget inte faller inom tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71, endast om en social förmån i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68.

44. I artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 föreskrivs att en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat skall åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare inom en annan medlemsstats territorium.

45. Mot bakgrund av denna definition skall det avgöras om omstruktureringsbidraget skall anses som en social förmån i den mening som avses i denna bestämmelse.

46. Jag anser att, som var fallet i de nämnda exemplen, omstruktureringsbidraget uppfyller villkoren för att bli betraktat som en social förmån i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, eftersom det beviljas till arbetstagare som är medborgare i den egna medlemsstaten på grundval av det objektiva villkoret att de är arbetstagare och att det utsträcks till att omfatta arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater förefaller vara lämpligt för att underlätta dessas rörlighet inom gemenskapen. Denna förmån skall följaktligen beviljas till arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater på samma villkor som till egna medborgare.

47. Mot bakgrund av ovanstående resonemang föreslår jag att svaret till Hessischer Verwaltungsgerichtshof skall bli att artikel 4.1 och 4.2 — i synnerhet artikel 4.1 c — i förordning nr 1408/71 skall tolkas så, att den inte omfattar de förmåner i en medlemsstat som beviljas som en nationell subvention som inte ger upphov till rättsliga anspråk (i det föreliggande fallet i enlighet med de ministeriebestämmelser som reglerar omstruktureringsbidraget till förmån för arbetstagare inom gruvsektorn) efter ansökan från äldre arbetstagare inom gruvsektorn vilka har blivit uppsagda på grund av nedläggning eller rationaliseringsåtgärder, men att dessa förmåner emellertid utgör en social förmån i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68.

48. Mot bakgrund av det svar som jag föreslår på den första frågan är det inte nödvändigt att besvara de tre återstående frågorna. Jag kommer likväl att nedan undersöka dem för det fall att domstolen anser att omstruktureringsbidraget faller inom det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71.

Den andra och den tredje frågan

49. Genom dessa frågor, som enligt min åsikt skall behandlas tillsammans, vill den nationella domstolen, som utgår ifrån antagandet att domstolen kommer att betrakta omstruktureringsbidraget som en förmån som inte enbart faller inom tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 utan även kan likställas med en ålderspension, få klarhet i om omstruktureringsbidraget skall beräknas med tillämpning av artikel 46 i förordningen med beaktande av i synnerhet dess punkt 2 b och, för det fall att svaret blir jakande, om den första meningen i artikel 12.2 i förordning nr 1408/71 möjliggör att avdrag görs för pension som utbetalas av en annan medlemsstat, i det föreliggande fallet den invalidpension som har beviljats av Nederländerna, eller om nämnda avdrag inte är möjligt enligt artikel 12.2 andra meningen i förordning nr 1408/71.

50. I sina synpunkter har sökanden betecknat omstruktureringsbidraget som en förmån vid arbetslöshet. Av detta har han dragit slutsatsen att artikel 46 i förordningen, genom att den ingår i kapitel 3 som avser pensioner vid ålderdom, inte kan tillämpas direkt men väl indirekt genom att det i den nationella lagstiftningen föreskrivs att beräkningen av omstruktureringsbidraget skall ske i enlighet med bestämmelserna om pensioner och att förordning nr 1408/71 hör till dessa bestämmelser i egenskap av överstatlig lagstiftning.

51. Vidare anser sökanden att beloppet av den förmån som beviljas honom enligt den tyska lagstiftningen inte kan begränsas genom artikel 12.2 i förordning nr 1408/71, som innebär ett förbud mot sammanträffande av förmåner. Det skulle inte vara förenligt med ändamålet med artiklarna 48 och 51 i fördraget att begränsa detta sammanträffande, om detta ledde till en inskränkning av de rättigheter som den berörde har förvärvat i enlighet med den nationella lagstiftningen. Han har tillagt att även om vissa begränsningar kan införas för migrerande arbetstagare i gengäld för de fördelar sorn gemenskapsreglerna medför för dem, får dessa regler inte leda till att de socialförsäkringsförmåner som erhållits i enlighet med den nationella rätten i en av medlemsstaterna hålls inne eller minskas.

52. Kommissionen har anfört att om omstruktureringsbidraget skall betraktas som en ålderspension, måste det beräknas i enlighet med artikel 46 i förordning nr 1408/71 och frågan om vilken av punkterna som är tillämplig i de båda fallen beror på om den berörde uppfyller villkoren för att få rätt till förmånen i enlighet endast med den nationella rätten eller om artikel 45 i nämnda förordning skall tillämpas och de försäkringsperioder som fullgjorts i en annan medlemsstat beaktas för att komplettera karensperioden.

53. Kommissionen har vidare anfört att det följer av domstolens rättspraxis att en nationell bestämmelse som innebär ett förbud mot sammanträffande av förmåner endast kan tilllämpas på en rättighet som har förvärvats med stöd i nationell lagstiftning, om det i bestämmelsen som innehåller ett förbud mot sammanträffande av förmåner samtidigt föreskrivs att utländska förmåner skall räknas med. Med beaktande av att den berörde uppfyller de villkor som är nödvändiga, utan behov av att räkna med de utländska avgiftsperioderna, rör det sig om nationell rätt, och de yttre bestämmelserna avseende ett förbud mot sammanträffande av förmåner som återfinns i den lagstiftning som reglerar beviljandet av det tyska omstruktureringsbidraget kan således i princip tillämpas.

54. Det framgår av domstolens fasta rättspraxis att när en arbetstagare uppbär en pension endast med stöd i nationell lagstiftning, hindrar bestämmelsen i förordning nr 1408/71 inte att nämnda lagstiftning tillämpas i sin helhet, inklusive de nationella regler som innebär ett förbud mot sammanträffande av förmåner. Av samma rättspraxis framgår likväl att om tillämpningen av den nationella lagstiftningen leder till ett mindre gynnsamt resultat för arbetstagaren än det system som fastställts i artikel 46 i förordning nr 1408/71, skall bestämmelsen i denna artikel tillämpas.

55. Vid beräkningen av förmånerna i enlighet med artikel 46 skall den nationella domstolen eller den behöriga institutionen bland annat ta hänsyn till artikel 12.2 i förordning nr 1408/71, enligt vilken bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om minskning, innehållande eller indragning för den som samtidigt har socialförsäkringsförmåner som förvärvats i denna medlemsstat eller enligt en annan medlemsstats lagstiftning inte gäller då en person får förmåner av samma slag på grund av invaliditet, ålderdom, dödsfall eller arbetssjukdom.

56. Domstolen har i sin rättspraxis fastställt att socialförsäkringsförmånerna skall anses vara av samma slag, oberoende av särdragen hos de olika nationella lagstiftningarna, när deras syfte och ändamål samt beräkningsgrund och villkor för beviljande är identiska. Drag som enbart är formella skall däremot inte betraktas som några beståndsdelar vid beteckningen av förmånerna.

57. Domstolen har således en omfattande rättspraxis vad gäller det som skall betecknas som förmåner av samma slag. Det råder till exempel inget tvivel om förhållandet att en förtidspension och en förmån vid invaliditet, såsom en förmån vid invaliditet som omvandlats till en ålderspension och en förmån vid invaliditet som inte har omvandlats, samt en pension till efterlevande och en ålderspension skall betraktas som förmåner av samma slag i den mening som avses i artikel 12.2 i förordning nr 1408/71.

58. Det är ostridigt att om domstolen likställer omstruktureringsbidraget med en ålderspension, skall det mot bakgrund av ovan förklarade rättspraxis anses vara av samma slag som den nederländska förmånen vid invaliditet.

59. Mot bakgrund av det hittills anförda föreslår jag domstolen att den, om den anser det nödvändigt att besvara dessa två frågor, skall förklara för den nationella domstolen att beloppet för omstruktureringsbidraget skall beräknas i enlighet med artikel 46 i förordning nr 1408/71 och att när denna beräkning väl har gjorts en jämförelse skall företas av förmånsbeloppet beräknat enbart i enlighet med den nationella lagstiftningen, inklusive de regler som innebär ett förbud mot sammanträffande av förmåner, och förmånsbeloppet beräknat i enlighet med gemenskapsrätten tillämpad i sin helhet, inklusive de av dess bestämmelser som innebär ett förbud mot sammanträffande av förmåner, utan att glömma att artikel 46 i förordningen — enligt rättspraxis — kan tillämpas endast om den innebär att den migrerande arbetstagaren kommer i åtnjutande av en förmån som är minst lika stor som den som han skulle få enbart i enlighet med den tillämpliga nationella lagstiftningen.

Den fjärde frågan

60. Vad gäller den fjärde tolkningsfrågan har varken käranden vid den nationella domstolen eller kommissionen ansett det nödvändigt att besvara denna fråga mot bakgrund av den lösning som de föreslagit som svar på den andra och den tredje frågan.

61. Vid prövningen av den första tolkningsfrågan anförde jag att en förmån kan betraktas som en socialförsäkringsförmån i den mening som avses i förordning nr 1408/71 endast om den återfinns bland de förmåner som uttryckligen nämns i artikel 4.1 i förordningen eller om den åtminstone har ett samband med en av dessa. Omstruktureringsbidraget, som utgör föremålet för förevarande mål, nämns inte uttryckligen i denna lista över skyddade risker. Det finns emellertid två möjligheter när man försöker finna ett samband mellan förmånen i fråga och någon av dessa risker, nämligen att betrakta den som en ålderspension eller som en förmån vid arbetslöshet.

62. Den nationella domstolen förefaller i sina tre första frågor utgå ifrån att omstruktureringsbidraget kan likställas med en ålderspension. Den anser likväl att den sista av dess frågor kan besvaras endast om det anses att denna förmån skall likställas med en förmån vid arbetslöshet. Om den nationella domstolen nämligen anser att artikel 12.2 första meningen i förordningen — som tillåter tillämpningen av nationella regler som innebär ett förbud mot sammanträffande av förmåner — är tillämplig, förefaller den att medge möjligheten att den berörde inte kommer i åtnjutande av förmåner av samma slag på grund av invaliditet, ålderdom, dödsfall eller arbetssjukdom. I det föreliggande fallet förhåller det sig så att om den förmån som Siegfried Otte uppbär i Tyskland inte är av samma slag, kan det endast röra sig om en förmån som likställs med en förmån vid arbetslöshet, när det står klart att den nederländska förmånen utgör en förmån vid invaliditet.

Förslag till avgörande

Med beaktande av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen skall ge följande svar på frågorna från Hessischer Verwaltungsgerichtshof:

Om domstolen inte följer denna åsikt, bör övriga frågor besvaras på följande sätt:

1 Originalspråk: spanska.

2 Bokstavligen anpassningspenning.

3 I lag 27/84 av den 26 juji om omstrukturering och nyinriktning av industrier används benämningen stöd som motsvarar förtidspensionering inom systemet för social trygghet om förmåner som kan beviljas arbetstagare som är 60 år eller äldre, vilka till följd av omstrukturering upphör att arbeta på sina företag innan de uppnår den ålder som fastställts för pensionering med full rätt till pension. I den spanska versionen av förslaget till rådets förordning som kommissionen lade fram den 12 januari 1996 (EGT nr L 62, s. 14) —som jag kommer att ta upp senare — kallas denna typ av förmåner prestaciones de jubilación anticipada för att skilja dem från en förmodad prestación anticipada de vejez. Med beaktande av att den första beteckningen förefaller mig för omfattande och eftersom den andra beteckningen kan vara tvetydig, eftersom det i artikel 160 f. i den omarbetade texten till Ley general de la seguridad social (Real decreto legislativo 1/94 av den 20 juni, BOE nr 154) talas om en ekonomisk förmån på grund av pensionering, har jag för avsikt att i denna framställning använda uttrycket förmåner vid förtidspensionering, vilket är en bokstavlig översättning av det franska begrepp som betecknar den typ av förmåner det rör sig om.

4 EGT nr L 230, s. 6.

5 EGT nr L 230, s. 86.

6 Bundesanzeiger nr 233 av den 15 december 1971, s. 1, i den version som publicerats i Bundesanzeiger nr 113 av den 23 juni 1983.

7 Bundesanzeiger nr 182 av den 28 september 1988, s. 4325.

8 EGT nr L 257, s. 2.

9 Uppdatering av medlemsstaternas förklaringar enligt artikel 5 i förordning nr 1408/71 (EGT nr C 139, 1980, s. 6).

10 Dom av den 31 mars 1977, Bozzone (87/76, Rec. s. 687, punkt 9—11).

11 Dom av den 31 mars 1977, Fossi (79/76, Rec. s. 667).

12 Dom av den 27 mars 1985, Scrivner (122/84, Rec. s. 1027).

13 Kommissionen framlade den 18 juni 1980 för rådet ett förslag till förordning om ändring av förordning nr 1408/71 till förmån för arbetslösa arbetstagare, vilket, om det hade antagits, skulle ha inneburit att förmånerna vid förtidspensionering skulle ha reglerats som förmånerna vid arbetslöshet, vilket skulle ha gjort det möjligt för de förmånstagarc som flyttar inom gemenskapen att bibehålla rätten till dessa förmåner (EGT nr C 169, s. 22). Den 12 januari 1996 framlade kommissionen för rådet ett nytt förslag till ändring av förordning nr 1408/71 till förmån för mottagarna av en förmån vid förtidspensionering, vilket, om det hade antagits, skulle ha inneburit att förmåner av detta slag betraktades som en självständig kategori som lagts till listan i artikel 4.1 och att de krav på bosättning som kan finnas för att nämnda förmåner skall beviljas avskaffades, vilket skulle ha gjort det möjligt för förmånstagarna att bibehålla rätten att uppbära förmånen när de flyttade inom gemenskapen och att de regler som avser sammanläggningen av försäkrings-cllcr anställningsperiodcrna och beräkningen av förmånerna vid arbetslöshet skulle bli tillämpliga (EGT nr C 62, s. 14).

14 Dom av den 5 maj 1977, Jansen (104/76, Rec. s. 829, punkterna 7 och 8), och den ovan i fotnot 11 nämnda domen i målet Scrivner.

15 Dom av den 18 maj 1995, Rheinhold & Mahla (C-327/92, REG s. I-1223, punkt 18).

16 Dom av den 13 november 1974, Costa (39/74, Rec. s. 1251, punkterna 7 och 11). Se även dom av den 22 juni 1972, Frilli (1/72, Rec. s. 457, punkt 14), och av den 9 oktober 1974, Biason (24/74, Rec. s. 999, punkterna 9 och 10).

17 Domen i målet Fossi, nämnd ovan i fotnot 10, punkt 7.

18 Dom av den 27 mars 1985, Hocckx (249/83, Rec. s. 973, punkterna 11 och 12), och den ovan i fotnot 11 nämnda domen i målet Scrivner, punkterna 18 och 19.

19 Nämnt ovan i fotnot 12.

20 Nämnt ovan i fotnot 12.

21 Dom av den 7 juli 1994, McLachlan (C-146/93, Rec. s. I-3229).

22 Dom av den 5 juli 1983, Valentini (171/82, Rec. s. 2157).

23 Dom av den 2 augusti 1993, Acciardi (C-66/92, Rec. s. I-4567).

24 Nämnd ovan i fotnot 21.

25 Dom av den 16 januari 1992, kommissionen mot Frankrike (57/90, Rcc. s. I-75).

26 Dom av den 6 februari 1992, kommissionen mot Belgien (C-253/90, Rec. s. I-531).

27 Dom av den 20 juni 1985, Dcak (94/84, Rcc. s. 1873, punkt 18).

28 Dom av den 27 maj 1993, Schmid (C-310/91, Ree. s. I-3011, punkt 18).

29 Dom av den 14 januari 1982, Reina (65/81, Rcc. s. 33).

30 Dom av den 12 juli 1984, Castelli (261/83, Rcc. s. 3199), och av den 6 juni 1985, Frascogna (157/84, Rcc. s. 1739).

31 De ovan i fotnot 11 respektive fotnot 17 nämnda domarna i målen Scrivner och Hoeckx.

32 Den ovan i fotnot 26 nämnda domen i målet Dcak.

33 Dom av den 17 april 1986, Reed (59/85, Rcc. s. 1283).

34 Dom av den 21 juni 1988, Lair (39/86, Rcc. s. 3161).

35 Dom av den 10 mars 1993, kommissionen mot Luxemburg (C-111/91, Rec. s. I-817).

36 Den ovan i fotnot 27 nämnda domen i målet Schmid.

37 Dom av den 5 maj 1983, Van der Bunt-Craig (238/81, Rec. s. 1385, punkt 15), av den 5 april 1990, Pian (C-108/89, Rec. s. I-1599, punkt 8), av den 18 februari 1992, Di Prinzio (C-5/91, Ree. s. I-897, punkt 16), och av den 11 juni 1992, Di Crescenzo och Casagrandc (förenade milen C-90/91 och C-91/91, Rec. s. I-3851, punkt 15).

38 Den ovan i fotnot 36 nämnda domen i målet Pian, punkterna 10 och 11.

39 Dom av den 24 september 1987, Coenen (37/86,Rec. s. 3589, punkt 10).

40 Den ovan i fotnot 36 nämnda domen i målet Pian.

41 Den ovan i fotnot 36 nämnda domen i målet Di Prinzio.

42 Den ovan i fotnot 38 nämnda domen i målet Coenen.

43 Nämnd ovan i fotnot 21.

44 Den ovan i fotnot 36 nämnda domen i målet Di Crescenzo och Casagrande, punkt 19—34.