Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 19 september 1996

1 Originalspråk: italienska.

2 Rådets direktiv av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning (EGT L 180, s. 26).

3 Rådets direktiv av den 28 juni 1990 om rätt tiil bosättning för anställda och egna företagare som inte längre är yrkesverksamma (EGT L 180, s. 28).

4 Gesetz über die Einreise und den Aufenthalt von Ausländern im Bundesgebiet i dess lydelse enligt Gesetz zur Neuregelung des Ausländerrechts av den 9 juli 1990 (BGBl. I, s. 1354), ändrad genom Gesetz zur Ånderung des Gesetzes zur Neuregelung des Ausländerrechts av den 12 oktober 1990 — (BGBl. I, s. 2170).

5 Gesetz über Einreise und Aufenthalt von Staatsangehörigen der Mitgliedstaaten der Europäischen Wirtschaftsgemeinschaft av den 22 juli 1969 (BGBl. I, s. 927) i dess lydelse enligt Bekanntmachung av den 31 januari 1980 (BGBl. I, s. 116) (BGBl. III, s. 26-2). Den bestämmelse som är relevant i det förevarande fallet, nämligen § 15a tredje stycket, har tillagts genom EWR-Ausführungsgesetz av den 27 april 1993 (BGBl. I, s. 512, 528).

6 Rådets direktiv av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning för studerande (EGT L 180, s. 30).

7 Se meddelanden frän Förbundsrepubliken Tyskland till rådets rättstjänst och kommissionen av den 31 mars 1993 (punkt 2).

8 Med stöd av dom av den 12 januari 1994 ¡ mål C-296/92, kommissionen mot Italien (Ree. 1994, s. I-1), där det fastslås att i förfaranden med stöd av artikel 169 i fördraget kan talan inte grundas pä andra anmärkningar än dem som formulerats i del motiverade yttrandet.

9 Följande domar har åberopats av sökanden för att fastställa dessa kriterier: av den 15 mars 1990 i mâl C-339/87, kommissionen mot Nederländerna (Ree. 1990, s. I-851, särskilt s. I-880); av den 30 maj 1991 i mil C-361/88, kommissionen mot Tyskland (Rec. 1991, s. I-2567).

10 Se den tyska regeringens duplik, punkt 4.

11 Dom av den 2 juli 1996 i mil C-473/93, kommissionen mot Luxemburg (REG 1996, s. I-3207, punkt 19).

12 Dom av den 2 februari 1988 i mål 293/85, kommissionen mot Belgien (Rec. 1988, s. 305, punkt 13).

13 Dom av den 8 februari 1983 i mål 124/81, kommissionen mot Förenade kungariket (Rec. 1983, s. 203, punkt 6).

14 Citatet kommer frän E Benvenuti, Contraddittorio (Dir. amm.), EdD., vol. II, s. 743.

15 Se i detta avseende dom av den 1 mars 1966, i mål 48/65, Lütticke (Rec. 1966, s. 27): Den del av förfarandet som föregår anhängiggörandet vid domstolen utgör en administrativ fas som är ämnad att ge medlemsstaten tillfälle alt rätta sig efter fördraget (s. 39; min kursivering).

16 Förslag till avgörande av generaladvokat Gand i mälet kommissionen mot Italien (31/69, Rec. 1970, s. 37, särskilt s. 45).

17 Se Vandersandcn, G., och Barav, A.: Contentieux Communautaire, Bryssel, 1977, s. 115 (min kursivering).

18 Det förevarande målet är helt olikt det som svaranden har åberopat (den ovan nämnda domen av den 12 januari 1994 i mål C-296/92, kommissionen mot Italien). I det sistnämnda målet beslutades om avvisning, eftersom det i det motiverade yttrandet och i ansökan om väckande av talan hade framlagts två sinsemellan helt olika anmärkningar. I det förstnämnda anklagades Republiken Italien för att inte ha uppfyllt sina skyldigheter enligt rådets direktiv 71/305 av den 26 juli 1971 om samordning av förfarandena vid tilldelning av offentliga upphandlingskontrakt för bygg- och anläggningsarbeten (EGT L 185, s. 5), i och med att en lokaliscringsmyndignct hade ingått ett undcrhandsavul och hade underlåtit att publicera ett meddelande om anbudsin- fordran i Europeiska gemenskapemas officiella tidning. I ansökan däremot anklagades Republiken Italien för att ha underlåtit att uppfylla sin skyldighet att kontrollera att direktivet faktiskt genomfördes av de lokala upphandlande myndigheterna och för att ha underlåtit att ingripa för att undanröja verkningarna av detta bristande genomförande. Som synes gjordes i de båda handlingarna gällande synpunkter av olika karaktär.

19 Dom av den 19 december 1961 i mål 7/61, kommissionen mot Italien (Rec. 1961, s. 633. Se särskilt avdelning B - Upptagande till sakprövning, a, s. 654).

20 Förslag till avgörande av generaladvokat Lagrange i mål 7/61 (Rec. 1961, s. 661, särskilt s. 673). Det motiverade yttrandet skiljer sig således från den formella underrättelsen i det att den sistnämnda har till syfte att precisera tvisteföremålet och ge den medlemsstat som uppmanas att yttra sig de uppgifter som är nödvändiga för att den skall kunna förbereda sitt försvar. Se dom av den 11 juli 1984 i mål 51/83, kommissionen mot Italien (Rec. 1984, s. 2793, punkt 4).

21 Dom av den 1 mars 1966 i mål 48/65 (nämnd i fotnot 14), s. 39.

22 Dom av den 12 februari 1992 i förenade målen C-48/90 och C-66/90, Nederländerna mot kommissionen (Rec. 1992, s. I-565).

23 Dom av den 2 februari 1988 i mål 293/85 (nämnd i fotnot 11), punkt 14.

24 Dom av den 19 december 1961 t mål 7/61 (nämnd i fotnot 18).

25 Dom av den 12 juli 1973 i mål 70/72, kommissionen mot Tyskland (Rec. 1973, s. 813, punkt 13).

26 Dessi kriterier kommer från domen av den 30 maj 1991 i mål C-361/88, kommissionen mot Tyskland (Rec. 1991, s. I-2567, särskilt s. I-2600).

27 Dom av den 30 maj 1991 i mål C-361/88 (nämnd i fotnot 25), punkt 15.

28 Detta är fallet beträffande rådets direktiv 93/96/EEG av den 29 oktober 1993 om rätt till bosättning för studerande (EGT L 317, s. 59, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå). Även i förhållande till delta direktiv finns det enligt kommissionen problem med införlivande som motsvarar dem som uppstår avseende direktiven 90/364 och 90/365.

29 Inte heller den tyska regeringens argumentation avseende artikel 8a i fördraget är lätt alt förstå. I denna bestämmelse föreskrivs au rätt till fri rörlighet tillerkänns om inte annal följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i delta fördrag och i beslämmelserna om genomförande av fördraget. Rätten tillerkänns således inom de gränser som fastställs i själva fördraget och i sekundärrätten. Svaranden grundar sig på denna formulering för att hävda att medborgarna genom hänvisningen till sekundärrätten skall ha kännedom om denna rätt som tillkommer dem enligt artikel 8a. Av detta skulle följa att hänvisningen i den tyska regleringen är rättsenlig. I denna krävs del av den enskilde all han skall känna till sin rätt till bosättning direkt genom direktiven 90/364/EEG och 90/3Ć5/EEG. Jag anser emellertid all en sådan argumentation är felaktig, eftersom två aspekter som är olika och som måste förbli del bedöms på samma sätt. Vad beträffar fördragsbestämmelsen begränsar den sig till erkännandet av en rättighet, samtidigt som den anger de möjliga inskränkningarna t denna, vilka kan följa antingen omedelbart genom en direkt hänvisning till andra fördragsbestämmelser eller av bestämmelser som antas av institutionerna med stöd av fördraget. Denna aspekt skiljer sig helt — vilket är lätt att inse — från den som gäller genomförandet av ett direktiv. Ett direktiv är en åtgärdsom medför en skyldighet att införliva gemenskapsbestämmelser med nationell rätt. Mot detta kan man inte ställa möjligheten för enskilda att omedelbart informera sig om gemenskapsbestämmelser, eftersom den skillnad mellan rättsakterna som stadgas i artikel 189 i fördraget annars helt skulle utplånas.

30 Förslag till avgörande i mål C-208/90 (Rec. 1991, s. I-4284, punkt 27).

31 Se meddelandet från den tyska regeringen av den 23 november 1993, där det för övrigt hänvisas till meddelandet iv den 31 mars 1993.

32 Se dom av den 30 maj 1991 i mål C-361/88 (nämnt i fotnot 25), punkt 24.