Förslag till avgörande av generaladvokat
I — Inledning
1. Domstolen anmodas i det föreliggande fallet fastställa om Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i sin helhet ingår i gemenskapsrätten och om domstolen således själv är behörig att tolka samtliga bestämmelser i denna konvention inom ramen för en begäran om förhandsavgörande i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget.
II — De faktiska omständigheterna i målet
2. Tvisten vid den nationella domstolen avser ersättning för den skada som Friedrich Kremzow anser sig ha lidit på grund av ett — enligt honom olagligt — frihetsberövande som de österrikiska myndigheterna har utsatt honom för, medan Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i sin dom av den 21 september 1993 fastställde att hans rätt till försvar enligt artikel 6.1 jämförd med artikel 3 c i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (nedan kallad konventionen) hade kränkts. Enligt den ovan nämnda domen hade Republiken Österrike gjort sig skyldig till detta åsidosättande genom att underlåta att ge Friedrich Kremzow, som stod åtalad för mord och hade dömts vid underrätten, tillfälle att personligen försvara sig vid fullföljdsinstansen.
3. Käranden påstår sig ha rätt till skadestånd i enlighet med artikel 5.5 i konventionen på grund av att han olagligen har berövats sin frihet. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende erinrat om att Oberster Gerichtshof den 3 april 1995 emellertid hade ogillat Friedrich Kremzows begäran om nedsättning av straffet till följd av domen från domstolen i Strasbourg.
4. Oberster Gerichtshof har således ansett att lösningen av problemet förutsätter att den begär att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande beträffande följande frågor:
III — Undersökning av tvisten
a) Upptagande till sakprövning av intervenientens yttranden
5. Intervenienten i förfarandet vid den nationella domstolen, Wilfried Weh, har personligen, således utan att ha företrätts av en advokat, inkommit med skriftliga och muntliga yttranden under förfarandet för förhandsavgörande vid domstolen. Av beslutet om hänskjutande framgår även att Wilfried Weh, som är advokat, har företrätt sig själv och försvarat sig personligen såsom intervenient vid det förfarande som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen.
b) Prövning i sak
6. Fråga nummer 1 från Oberster Gerichtshof har ett säkert och otvetydigt svar i domstolens rättspraxis. Det skall således erinras om denna rättspraxis, om än kortfattat.
7. Även det argument som käranden har framfört i detta avseende saknar enligt min uppfattning betydelse. Han har gjort gällande att berövandet av hans personliga frihet utgör ett allvarligt hinder för utövandet av de rättigheter och friheter som enligt unionens rättsordning tillkommer en gemenskapsmedborgare. Käranden har med stöd av detta resonemang hävdat att domstolen skall fastställa att den är behörig att pröva målet och följaktligen ta ställning till hur konventionen skall tolkas. Detta argument kan inte godtas, eftersom det förväxlar en straffrättslig påföljd, som med stöd av den nationella rättsordningen har ådömts den som har begått brottet i fråga, med begreppet överträdelse, som inte har någon anknytning till gemenskapsrätten, såsom jag redan har angett. Om man dessutom godtog kärandens resonemang, skulle alla frihetsstraff som föreskrivs i en medlemsstats rättsordning automatiskt falla inom gemenskapsrättens tillämpningsområde, eftersom de innebär en inskränkning av friheten för en person som står åtalad eller har dömts och under alla omständigheter begränsar de rättigheter och behörigheter som den berörde har enligt gemenskapsrätten.
IV — Förslag till avgörande
8. Jag föreslår mot bakgrund av ovanstående övervägande att Oberster Gerichtshofs fråga skall besvaras på följande sätt:
1 Originalspråk: italienska.
2 Sc domstolens beslut av den 15 mars 1984 i mål 131/83, Vaupel (har inte publicerats i rättsfallssamlingcn).
3 Beslut av den 5 december 1996 i mål C-174/96 P, Lopes mot domstolen (REG 1996, s. I-6409).
4 Dom av den 26 november 1975 i mål 39/75, Cocncn m. fl. (Rec. 1975, s. 1547), och av den 5 juli 1984 i mål 238/83, Meade (Ree. 1984, s. 2631).
5 Domstolens dom av den 18 juni 1991 i mål C-260/89, ERT (Rcc. 1991, s. I-2925), och av den 4 oktober 1991 i mål C-159/90, Society for the Protection of Unborn Children Ireland (Rcc. 1991, s. I-4685).
6 Den ovan nämnda domen i målet Wachauf.
7 Dom av den 11 juli 1985 i de förenade målen 60/84 och 61/84, Cincthèuqc m. fl. (Rcc. 1985, s. 2605), av den 30 september 1987 i mål 12/86, Demirel (Rcc. 1987, s. 3719), den ovan nämnda domen i målet ERT och dom av den 13 juni 1996 i mål C-144/95, Maurin (REG 1996, s. I-2909).
8 Dom av den 11 november 1981 i mål 203/80, Casati (Rec. 1981, s. 2595).