Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 24 oktober 1996

I mål C-73/95 P,

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden G. F. Mancini samt domarna C. N. Kakouris och H. Ragnemalm (referent), generaladvokat: CO. Lenz, justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 25 april 1996 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Det ifrågasatta beslutet

Den första grunden för överklagandet

Den första delen av den första grunden

Den andra delen av den första grunden

Den andra och den tredje grunden

Rättegångskostnader

1. Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 14 mars 1995 har Viho Europe BV med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat domen av den 12 januari 1995 i målet Viho mot kommissionen (T-102/92, REG s. II-17, nedan kallad den överklagade domen), genom vilken förstainstansrätten har ogillat talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 30 september 1992 om avslag på klagomålet av den 22 maj 1991 (nedan kallat det ifrågasatta beslutet).

2. Av förstainstansrättens domskäl i den överklagade domen framgår följande:

3. Av den överklagade domen framgår att klaganden bland annat hade yrkat att förstainstansrätten skulle förklara det ifrågasatta beslutet ogiltigt medan kommissionen hade yrkat att talan skulle ogillas.

4. Till stöd för sina yrkanden åberopade klaganden tre grunder, av vilka den första avsåg brott mot artikel 85.1 i fördraget, den andra brott mot artikel 86 i fördraget och den tredje brott mot artikel 190 i fördraget.

5. Såvitt gäller den första grunden innehållande ett påstående om brott mot artikel 85.1 i fördraget fastslog förstainstansrätten inledningsvis följande:

6. Såvitt avser den första delen av den första grunden i fråga om förbudet för Parkerdotterbolagen att leverera Parkerprodukter till kunder etablerade i andra medlemsstater än den där dotterbolaget ligger fastslog förstainstansrätten följande:

7. Vad gäller den andra delen av den första grunden i fråga om den påstått diskriminerande behandlingen av Viho med avseende på priser och försäljningsvillkor fastslog förstainstansrätten följande.

8. Vad gäller den andra grunden, innehållande ett påstående om brott mot artikel 86 i fördraget, fastslog förstainstansrätten följande.

9. Vad slutligen avser den tredje grunden, innehållande ett påstående om brott mot artikel 190 i fördraget, fastslog förstainstansrätten följande:

10. I överklagandet har klaganden yrkat att den överklagade domen och det omtvistade beslutet skall upphävas samt att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive den kostnad som Parker har haft i målet. Kommissionen har yrkat att överklagandet skall ogillas och, troligen i andra hand, att talan skall ogillas. Slutligen har kommissionen yrkat att klaganden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

11. Till stöd för överklagandet har klaganden åberopat tre grunder. Klaganden har under den första grunden gjort gällande att kommissionen brutit mot artiklarna 2, 3c, 3g och 85.1 i EG-fördraget, under den andra grunden att kommissionen brutit mot artikel 86 i EG-fördraget och under den tredje grunden att kommissionen brutit mot artikel 190 i EG-fördraget.

12. Påståendet att kommissionen har brutit mot artikel 85.1 i fördraget består av två led. Klaganden har för det första gjort gällande att förstainstansrätten felaktigt har fastslagit att det distributionssystem som Parker tillämpar, vilket består i att förbjuda dess dotterbolag att leverera Parkers produkter till kunder etablerade i andra medlemsstater än den där dotterbolaget finns och att tvinga sina dotterbolag att hänskjuta beställningar från sådana kunder till det lokala dotterbolag som är behörigt, inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 85.1 i fördraget. Klaganden har vidare hävdat att förstainstansrätten också felaktigt har fastslagit att Parkers och dess självständiga återförsäljares diskriminerande behandling av Viho inte stred mot artikel 85.1 d.

13. Klaganden har hävdat att den omständigheten att ifrågavarande agerande har ägt rum inom en koncern hindrar inte att artikel 85.1 är tillämplig, eftersom syftet med arbetsfördelningen inom Parkerkoncernen var att bibehålla och dela upp de olika nationella marknaderna genom att skapa ett fullständigt territoriellt skydd. Då ett företag agerar på detta sätt och dess agerande har skadlig inverkan på konkurrensen skall inte det faktum att det sker inom en koncern medföra att agerandet bedöms annorlunda än då det äger rum mellan Parker och dess självständiga återförsäljare. Klaganden har särskilt påpekat att ett sådant territoriellt skydd hindrar tredje man, och därmed klaganden, från att inom gemenskapen fritt göra sina uppköp hos det dotterbolag som erbjuder de bästa ekonomiska villkoren och från att på så sätt kunna sprida sådana fördelar till konsumenterna.

14. Klaganden anser följaktligen att artikel 85.1, tolkad mot bakgrund av artiklarna 2, 3c och 3g (tidigare artikel 3f i EEG-fördraget), i EG-fördraget skall anses vara tillämplig, eftersom distributionspolitiken i fråga går betydligt längre än till att enbart utgöra en intern arbetsfördelning inom Parkerkoncernen.

15. Inledningsvis bör det klargöras, att det i målet är utrett att Parker till 100 procent äger sina dotterbolag i Tyskland, Belgien, Spanien, Frankrike och Nederländerna och att en av moderbolaget utsedd regional grupp styr dotterbolagens försäljnings-och marknadsföringsåtgärder samt övervakar försäljningsmålen, bruttomarginalerna, försäljningsomkostnaderna, cashflow och lagren. Denna regionala grupp föreskriver även vilket sortiment som skall försäljas, kontrollerar reklamåtgärder och ger anvisningar beträffande priser och rabatter.

16. Parker och dess dotterbolag utgör således en ekonomisk enhet inom vilken dotterbolagen inte åtnjuter någon verklig rätt att själva bestämma sitt handlande på marknaden, utan tillämpar anvisningar som lämnats av det moderbolag som kontrollerar dem (domen i det ovan nämnda målet ICI mot kommissionen, punkterna 133 och 134, domar av den 31 oktober 1974, Centrafarm mot Sterling Drug, 15/74. Rec. s. 1147, punkt 41, och Centrafarm mot Winthrop, 16/74, Rec. s. 1183, punkt 32, dom av den 4 maj 1988, Bodson, 30/87, Rec. s. 2479, punkt 19, och av den 11 april 1989, Ahmed Saeed Flugreisen och Silver Line Reisebüro, 66/86, Rec. s. 803, punkt 35).

17. Under sådana förhållanden kan inte Parkers distributionspolitik anses vara av sådant slag att artikel 85.1 blir tillämplig, ens i förening med artiklarna 2, 3c och 3g i fördraget, även om politiken huvudsakligen syftar till att dela upp olika nationella marknader mellan dotterbolagen och kan medföra verkningar utanför Parkerkoncernen, vilka skulle kunna påverka tredje mans ställning i konkurrenshänseende. Ett sådant ensidigt agerande kan däremot falla under artikel 86 i fördraget, om förutsättningarna för tillämpningen av denna bestämmelse är uppfyllda.

18. Det var således riktigt av förstainstansrätten att med hänvisning enbart till det faktum att det var fråga om en ekonomisk enhet förklara att artikel 85.1 inte var tillämplig på Parkerkoncernen.

19. Klaganden anser att förstainstansrätten felaktigt har fastslagit att Parkers distributionssystem inte stred mot artikel 85.1 d av det skälet att det inte innebar att Parkerkoncernen eller dess självständiga återförsäljare diskriminerade Viho med avseende på priser och försäljningsvillkor.

20. I fråga om den diskriminerande behandling som påståtts utövas av Parkerkoncernen har det redan ovan fastslagits att ett sådant agerande, även om det skulle vara utrett, inte omfattas av förbudet i artikel 85.1.

21. I fråga om Parkers och dess självständiga återförsäljares påstått diskriminerande behandling av klaganden har denne klandrat förstainstansrätten för att ha fastslagit att de relationer som Parker upprätthåller med sina självständiga återförsäljare är utan relevans för lösningen av den föreliggande tvisten.

22. Det bör påpekas att klagandens argument har underkänts i den överklagade domen av två skäl (se den ovan citerade punkt 62). I överklagandet har klaganden endast invänt mot det första skälet, vilket avser argumentets relevans. Klaganden har emellertid inte invänt mot det andra skälet, enligt vilket Viho i alla händelser inte lyckats visa vilket avtal, beslut eller samordnat förfarande mellan Parker och dess självständiga återförsäljare som skulle ha medfört att Viho diskriminerades. Det saknas följaktligen anledning att pröva om detta argument är välgrundat eller inte.

23. Av vad ovan anförts följer att överklagandet inte kan bifallas på denna första grund.

24. Klaganden har huvudsakligen gjort gällande att förstainstansrätten har åsidosatt bestämmelserna i artiklarna 86 och 190 i fördraget, dock utan att på dessa punkter precisera sina invändningar mot den överklagade domen. Klaganden har i stallet nöjt sig med att hänvisa till den ansökan jämte bilagor som ingavs till förstainstansrätten.

25. Det bör erinras om lydelsen av artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler, enligt vilken de rättsliga grunder som klaganden åberopar till stöd för sina yrkanden skall anges i överklagandet. Därav följer att ett överklagande skall innehålla precisa uppgifter om vilka delar som klandras i den dom som begärs upphävd och om de rättsliga argument som åberopas till stöd härför.

26. Ett överklagande som endast innehåller upprepningar eller återgivanden av grunder och argument i den lydelse som redan framförts vid förstainstansrätten, bland dem sådana som förstainstansrätten uttryckligen inte har godtagit, uppfyller inte detta krav. Ett sådant överklagande är i själva verket endast en begäran om omprövning av den ansökan som ingivits till förstainstansrätten, vilket enligt artikel 49 i EG-stadgan för domstolen faller utanför domstolens behörighet (se särskilt beslut av den 26 september 1994, X mot kommissionen, C-26/94 P, Rec. s. I-4379, punkt 10—13).

27. I föreliggande fall innebär de båda av klaganden åberopade grunderna endast en hänvisning till de av klaganden i målet vid förstainstansrätten redan framförda grunder som förstainstansrätten lämnat utan avseende.

28. Under dessa omständigheter kan den andra och den tredje grunden inte tas upp till prövning.

29. Då överklagandet således inte kan vinna bifall på någon av de åberopade grunderna, skall det ogillas i sin helhet.

30. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som i enlighet med artikel 118 i samma regler skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, skall denne ersätta kostnaderna i denna instans.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) följande dom:

1) Överklagandet ogillas.

2) Klaganden skall ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättegångssprak: tyska.