Domstolens dom den 11 mars 1997

I mål C-357/95 P,

meddelar DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena G.F. Mancini, J.L. Murray och L. Sevón samt domarna C.N. Kakouris, D.A.O. Edward, J.-P. Puissochet, G. Hirsch, P. Jann, H. Ragnemalm och M. Wathelet (referent), generaladvokat: N. Fennelly, justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 8 oktober 1996,

och efter att den 5 december 1996 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Bakgrund

Förstainstansrättens dom

Förstainstansrättens dom i den del denna innebär att talan om ogiltigförklaring ogillas

Den första grunden

Den andra grunden

Den tredje grunden

Förstainstansrättens dom i den del denna innebär att skadeståndstalan ogillas

Rättegångskostnader

1. Empresa Nacional de Urânio SA (nedan kallat ENU) har genom en ansökan, som inkom till domstolens kansli den 16 november 1995, med stöd av artikel 50 i Euratomstadgan för domstolen överklagat förstainstansrättens dom av den 15 september 1995 i mål T-458/93 och T-523/93, ENU mot kommissionen (REG 1995, s. II-2459, nedan kallad den överklagade domen). I denna dom ogillade förstainstansrätten dels bolagets talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 93/428/Euratom av den 19 juli 1993 i ett förfarande för tillämpning av artikel 53 andra stycket i Euratomfördraget (EGT L 197, s. 54, nedan kallat det omtvistade beslutet), dels bolagets talan om erkännande av gemenskapens ansvar för åsidosättande av bestämmelserna i kapitel 6 i Euratomfördraget. Vidare förpliktade förstainstansrätten bolaget att ersätta rättegångskostnaderna.

2. Enligt artikel 2 d i Euratomfördraget skall gemenskapen tillförsäkra samtliga förbrukare inom gemenskapen en regelbunden och rättvis försörjning med malmer och kärnbränslen. I kapitel 6 i avdelning II (artikel 52—76) finns det närmare bestämmelser om denna skyldighet. Genom dessa bestämmelser har det inrättats en gemensam ordning för försörjningen med malmer, råmaterial och speciella klyvbara material.

3. Enligt artikel 52.1 i Euratomfördraget skall [f]örsörjningen med malmer, råmaterial och speciella klyvbara material ... säkerställas enligt principen om lika tillgång till resurserna och genom en gemensam försörjningspolitik. Enligt artikel 52.2 a är också alla förfaranden som syftar till att tillförsäkra vissa förbrukare en privilegierad ställning förbjudna.

4. För detta ändamål skall det enligt artikel 52.2 b i Euratomfördraget upprättas en försörjningsbyrå för Euratom (nedan kallad byrån), som skall vara en juridisk person och ha en självständig ekonomisk ställning (artikel 54 i samma fördrag).

5. Vidare föreskrivs följande i artikel 53 i Euratomfördraget:

6. Enligt artikel 52.2 b förfogar byrån över två medel för att fullgöra sina försörjningsuppgifter, nämligen optionsrätt till malmer, råmaterial och speciella klyvbara material, som produceras inom medlemsstaternas territorier, samt ensamrätt att ingå avtal om leverans av malmer, råmaterial eller speciella klyvbara material från länder inom eller utom gemenskapen.

7. Vad beträffar försörjningen med råmaterial, såsom dessa material definieras i artikel 197 i Euratomfördraget, från länder inom gemenskapen, omfattar byråns optionsrätt enligt artikel 57.1 b i Euratomfördraget förvärv av äganderätt, som byrån sedan under de förutsättningar som anges i artikel 60 i samma fördrag kan överlåta till förbrukarna.

8. Enligt artikel 57.2 första och andra stycket i fördraget utövar byrån sin optionsrätt genom att ingå avtal med producenter, vilka i princip är skyldiga att erbjuda byrån sådana malmer, råmaterial eller speciella klyvbara material som produceras inom medlemsstaternas territorier innan dessa malmer eller material används, överlåts eller lagras.

9. I artikel 59 första stycket i Euratomfördraget föreskrivs följande:

10. I artikel 60 anges hur tillgången och efterfrågan på leveranser av malmer skall balanseras mot varandra. Artikeln lyder på följande sätt:

11. I artikel 61 första stycket i Euratomfördraget föreskrivs följande:

12. Försörjningen med malmer och råmaterial från länder utanför gemenskapen regleras huvudsakligen i artikel 64 i Euratomfördraget. Enligt denna artikel skall byrån med de undantag som anges i detta fördrag, ha ensamrätt att ingå avtal.

13. Enligt artikel 65 i Euratomfördraget skall det förfarande för att balansera tillgång och efterfrågan som föreskrivs i artikel 60 tillämpas på förbrukarnas efterfrågan och på avtal mellan förbrukarna och byrån om leverans av malmer ... från länder utanför gemenskapen (första stycket). Byrån får dock bestämma leveransernas ursprungsort, om förbrukarna tillförsäkras villkor som är minst lika förmånliga som de i beställningen angivna (andra stycket).

14. I artikel 66 första stycket i Euratomfördraget anges följande generella undantag från byråns ensamrätt att ingå avtal:

15. Den 5 maj 1960 antog byrån i enlighet med artikel 60 sjätte stycket i fördraget bestämmelser om fastställandet av sättet för att väga efterfrågan mot tillgången på malmer, råvaror och särskilda termiskt klyvbara material (EGT 32, 1960, s. 777, nedan kallade bestämmelserna).

16. Genom bestämmelserna infördes förenklade förfaranden för att balansera tillgången och efterfrågan på malmer. Således anges följande i artikel 5 första stycket i bestämmelserna:

17. Enligt detta förenklade förfarande kan förbrukarna och producenterna direkt förhandla fram och underteckna leveransavtal, efter det att byrån har bestämt de allmänna villkoren för avtalen. Avtalen översänds till byrån, som skall anses ha ingått dem om den inte inom åtta dagar från och med dagen för mottagandet av avtalen har meddelat berörda parter några invändningar.

18. Det skall dock konstateras att detta förfarande inte äger tillämpning på leveransavtal som avser speciella klyvbara material (artikel 5 sista stycket).

19. I artikel 5a i bestämmelserna, som byrån införde den 15 juli 1975 (EGT L 193, s. 37), föreskrivs ett nytt förenklat förfarande. Samtidigt som byrån enligt artikel 5a b tillförsäkras fullständig kännedom om marknaden, kan förbrukarna enligt artikel 5a a vända sig direkt till producenterna och fritt förhandla med den som de väljer att ingå leveransavtal med.

20. Enligt artikel 5a d, f och g i bestämmelserna i dess ändrade lydelse gäller dock följande:

21. Av förstainstansrättens konstateranden i den överklagade domen (punkt 1—17) framgår följande:

22. Av den överklagade domen framgår att de grunder som ENU åberopade till stöd för sin talan om ogiltigförklaring vid förstainstansrätten kan indelas i två grupper.

23. Vad beträffar den första grunden gjorde förstainstansrätten i huvudsak följande bedömning:

24. Beträffande den andra grunden gjorde förstainstansrätten följande bedömning:

25. Eftersom det inte förelåg något otillbörligt handlande från kommissionens sida, ogillade förstainstansrätten ENU:s skadeståndsyrkande (punkt 89—91 i den överklagade domen).

26. Klaganden har åberopat tre grunder till stöd för sitt överklagande av förstainstansrättens dom i den del denna innebär att talan om ogiltigförklaring ogillas.

27. För det första har ENU gjort gällande att förstainstansrätten har förvanskat föremålet för bolagets ansökan.

28. För det andra har ENU gjort gällande att förstainstansrätten inte har prövat om de förenklade förfaranden som har införts genom artikel 5 och 5a i bestämmelserna var giltiga.

29. För det tredje har ENU invänt att förstainstansrätten inte i punkt 82 i den överklagade domen har konstaterat att skrivelsen av den 8 december 1989, som Cardoso e Cunha hade riktat till bolaget, återspeglade ett åtagande från kommissionens sida som var av sådant slag att det grundade berättigade förväntningar hos bolaget.

30. Klaganden har till stöd för sitt överklagande inledningsvis åberopat att det skett ett rättsligt fel vid definitionen av föremålet för talan. Klaganden har gjort gällande att förstainstansrätten i punkt 54 i den överklagade domen hänvisade till ENU:s begäran om en garanti för avsättningen för bolagets uranproduktion och i punkt 72 i den överklagade domen hänvisade till den enda fråga som, enligt förstainstansrätten, var viktig för lösningen av tvisten, nämligen frågan om fördragets bestämmelser kan tolkas på så sätt att byrån och/eller kommissionen är skyldig att säkerställa avsättningen för det naturliga uran som ENU erbjuder.

31. Enligt klaganden hade denne inskränkt sig till att yrka ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet att avslå ENU:s anspråk på att byrån skulle åläggas dels att återupprätta en normal funktion beträffande de mekanismer som införts genom kapitel 6, dels att genomföra en särskild ordning som gjorde det möjligt att omedelbart lösa frågan om ENU:s avsättning för uran. För att pröva talan om ogiltigförklaring behövde förstainstansrätten alltså enligt klagandens mening varken kontrollera om systemet i fördraget säkerställde avsättning för dess uranproduktion (punkterna 54 och 71 i den överklagade domen) eller om fördragets bestämmelser kan tolkas på så sätt att byrån och/eller kommissionen är skyldig att säkerställa avsättningen för det naturliga uran som ENU erbjuder (punkt 72). Förstainstansrätten borde helt enkelt ha kontrollerat om gemenskapsproducenterna, förbrukarna, byrån, medlemsstaterna och kommissionen verkligen hade tillämpat bestämmelserna i fördraget. Enligt klaganden kan svaret på detta endast vara nekande.

32. I detta avseende skall det konstateras att förstainstansrätten i punkt 20 i den överklagade domen preciserade föremålet för talan på följande sätt:

33. Denna beskrivning av föremålet för talan, som delvis upprepas i punkt 54 i den överklagade domen, överensstämmer helt och hållet med ENU:s yrkande vid förstainstansrätten.

34. Den talan som väcktes vid förstainstansrätten avsåg ogiltigförklaring av kommissionens avslag på anspråk som klaganden framställt med stöd av artikel 53 andra stycket i fördraget. Föremålet för talan skulle följaktligen bedömas mot bakgrund av karaktären av dessa anspråk, vilka kommissionen besvarade genom det omtvistade beslutet.

35. Som domstolen konstaterade i ovannämnda dom av den 16 februari 1993 i målet ENU mot kommissionen, är det ostridigt att det beslut som ENU ursprungligen begärde med stöd av artikel 53 andra stycket i fördraget gällde att få en lösning på det konkreta problem som ENU hade underställt byrån och kommissionen (punkt 16), nämligen svårigheterna med avsättningen för bolagets uranlager. Eftersom kommissionen formellt uppmanades att bland annat ålägga byrån att genomföra en särskild ordning för att möjliggöra en omedelbar lösning på frågan om avsättningen för ENU:s uran, skall klagandens skrivelse till kommissionen den 21 december 1990 förstås som ett hänskjutande av byråns tysta vägran att utöva sin rätt till option på klagandens uranproduktion (samma dom, punkt 34).

36. Under dessa omständigheter förvanskade förstainstansrätten inte på något sätt föremålet för talan, när den vid bedömningen av om byrån och kommissionen hade tillämpat kapitel 6 i fördraget på ett korrekt sätt konkret gick in på frågan om avsättningen för klagandens uranlager.

37. Överklagandet kan inte vinna bifall på denna grund.

38. I sin andra grund har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten inte konstaterade att artikel 5 och 5a i bestämmelserna var ogiltig med hänsyn till bestämmelserna i fördraget, utan nöjde sig med att i punkt 73 i den överklagade domen påpeka att det förenklade förfarandet för att balansera tillgång och efterfrågan förklarades av konjunkturutvecklingen, samtidigt som det motsvarade ändamålet med det centraliserade förfarande som föreskrivs i artikel 60 i fördraget och mer generellt det försörjningssystem som införts genom kapitel 6 i fördraget. Enligt klaganden kan flera invändningar framföras mot detta förenklade förfarande.

39. Enligt klaganden skulle till att börja med, enligt artikel 60 i fördraget, varken byrån eller kommissionen kunna införa ett annat förfarande än det i kapitel 6, och framför allt inte genom att i strid med artikel 66 i fördraget tillåta förbrukarna att förhandla och avtala med vilken producent som helst inom eller utanför gemenskapen (se artikel 5a i bestämmelserna). Det ankommer i förekommande fall på rådet att med stöd av artikel 76 i Euratomfördraget besluta om anpassningar av försörjningssystemet till följd av utvecklingen.

40. Vidare har klaganden gjort gällande att det förenklade förfarandet berövar produktionssektorn allt skydd genom att det står förbrukarna fritt att göra inköp utanför gemenskapen, vilket således är till nackdel för avsättningen för produktionen inom gemenskapen. Enligt artikel 66 i fördraget får import från tredje länder endast ske efter en bedömning i varje enskilt fall och under de strikta förutsättningar som anges i artikeln, just för att inte hindra avsättningen för produktionen inom gemenskapen, när denna produktion finns att tillgå till skäligt pris.

41. Genom att det förenklade förfarandet, såsom framgår av punkt 84 i den överklagade domen, medger att priser hemlighålls, och därigenom hindrar de ekonomiska aktörerna från att känna till vilka priser som faktiskt tillämpas, undergräver förfarandet det prissättningssystem som följer av det marknadsspel som ligger till grund för systemet med balansering av tillgång och efterfrågan, vilket har införts genom artikel 60 i fördraget i förbrukarnas och producenternas intresse.

42. Det skall påpekas att förstainstansrätten i punkt 71 i den överklagade domen bedömde att:

43. Denna bedömning måste godtas. I enlighet med vad som har framhållits i punkt 34 i förevarande dom avsåg ENU med sin talan vid förstainstansrätten att få till stånd en ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet att avslå de anspråk som klaganden framställt till kommissionen med stöd av artikel 53 andra stycket i fördraget, för att lösa problemet med avsättningen för bolagets uranproduktion. Om det fastställs att mekanismerna i kapitel 6 i fördraget i vart fall varken innebär en skyldighet för byrån eller kommissionen att i förevarande fall säkerställa avsättningen för denna produktion, är det inte heller nödvändigt att ta ställning till klagandens argumentation om det påstått rättsstridiga förenklade förfarande som inrättats genom artikel 5a i bestämmelserna.

44. Oavsett vilka sätt för balansering av tillgång och efterfrågan som införts genom bestämmelserna, föranleder under dessa omständigheter de invändningar, som klaganden i samband med den andra grunden har framställt mot den överklagade domen, en första kontroll av om förstainstansrätten haft skäl att anse att de mekanismer som inrättats genom kapitel 6 i fördraget inte förpliktar byrån att säkerställa avsättningen för ENU:s uranproduktion, och följaktligen inte heller kommissionen att ålägga byrån att säkerställa avsättningen för denna produktion.

45. Såsom förstainstansrätten gjorde i punkt 57 i den överklagade domen, skall det i detta avseende framhållas att byrån har inrättats för att under de förutsättningar som anges i kapitel 6 säkerställa ett av de väsentliga mål som angivits för gemenskapen i artikel 2 d i fördraget, nämligen att tillförsäkra samtliga förbrukare inom gemenskapen en regelbunden och rättvis försörjning av malmer och kärnbränslen.

46. Såsom framgår av punkt 44 och följande punkter i generaladvokatens förslag till avgörande, måste det konstateras att inga bestämmelser i det försörjningssystem som genom kapitel 6 införts för att uppnå detta mål säkerställer avsättningen för malmproduktionen inom gemenskapen. Som förstainstansrätten med rätta påpekade innebär detta nämligen följande:

47. Dessutom skall det noteras att förstainstansrätten i punkt 69 i sin dom konstaterade att det inte fanns några sådana särskilda omständigheter som skulle kunna skada eller riskera att skada huvudsyftet med en regelbunden och rättvis försörjning av malmer och kärnbränslen.

48. Under dessa omständigheter finns det inte någon bestämmelse i kapitel 6 som förpliktar byrån att säkerställa avsättningen för ENU:s uranproduktion. Tvärtom konstaterade förstainstansrätten i punkt 73 i den överklagade domen att konjunkturutvecklingen alltsedan gemenskapen skapades karakteriserats av en större tillgång än efterfrågan.

49. För övrigt bygger ENU:s argument, att artikel 66 i fördraget bara medger import från länder utanför gemenskapen när produktionen inom gemenskapen är otillräcklig eller när gemenskapsproducenternas priser är oskäliga, på en felaktig tolkning av artikel 66. Såsom förstainstansrätten påpekade i punkt 63 i den överklagade domen syftar nämligen artikel 66 endast till ett undantag, under i artikeln angivna förutsättningar, från byråns ensamrätt att direkt ingå avtal om leveranser från länder utanför gemenskapen.

50. Det skall tilläggas att det förenklade förfarandet enligt artikel 5a i bestämmelserna inte enbart är tillämpligt på leveranser från länder utanför gemenskapen, utan även på importerade leveranser från tredje länder enligt artikel 65 i fördraget. I artikel 65 hänvisas det till artikel 60 i dess helhet, vars sjätte stycke utgör den rättsliga grunden för bestämmelserna. Vidare strider inte förfarandet mot artikel 66 i fördraget, eftersom det inte kränker byråns ensamrätt att direkt ingå avtal, när det enligt artikel 5a d—g i bestämmelserna ankommer på denna att ingå dem, vilket byrån kan motsätta sig. Under dessa omständigheter saknas det anledning att för tillämpningen av artikel 5a i bestämmelserna kontrollera om de två villkor som nämns i artikel 66 i fördraget måste vara uppfyllda när leveranserna i fråga kommer från länder utanför gemenskapen.

51. I varje fall framgår det av förstainstansrättens redogörelse för sakförhållandena att klaganden inte hade visat att byrån i strid med artikel 66 i fördraget verkligen hade tillåtit förbrukare inom gemenskapen att direkt ingå avtal om leverans av malmer från länder utanför gemenskapen, utan någon inblandning från byråns sida.

52. Av vad som anförts ovan följer att överklagandet inte heller kan vinna bifall på denna grund.

53. Klaganden anser, i motsats till förstainstansrätten, att den skrivelse som Cardoso e Cunha skickade till honom den 8 december 1989 återspeglar ett åtagande från kommissionen gentemot den portugisiska regeringen och Europaparlamentet att finna en tillfredsställande lösning på problemet med avsättningen för bolagets uranproduktion, och att skrivelsen var av sådant slag att den grundade berättigade förväntningar hos klaganden.

54. Förstainstansrätten konstaterade i punkt 82 i den överklagade domen att den omtvistade skrivelsen var begränsad till att endast framhålla en inriktning som den behörige kommissionsledamoten inom ramen för sina befogenheter räknar med vad gäller byråns agerande. Vidare ansåg förstainstansrätten i punkt 86 i den överklagade domen att de handlingar som har åberopats av ENU och som härrörde från byrån, från kommissionen eller från den behörige kommissionsledamoten varken innehöll något åtagande om tvingande verkställighet av den särskilda ordningen eller ens någon omständighet av sådan art att den rätteligen kunde ha framkallat en sådan förväntan från den berördes sida. Tvärtom framgår det tydligt av akten och framför allt av sökandens yttrande att denne inte på något sätt var tveksam över den särskilda ordningens rent stimulerande natur.

55. I detta avseende räcker det att konstatera att förstainstansrätten på grundval av de konstaterade sakförhållandena, som domstolen inte kan ifrågasätta inom ramen för ett överklagande, hade skäl att anse att skrivelsen från Cardoso e Cunha inte utgjorde ett sådant åtagande från kommissionen som skulle kunna framkalla berättigade förväntningar hos mottagaren.

56. Överklagandet kan inte vinna bifall på denna grund.

57. Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall på någon av de grunder som klaganden har anfört mot förstainstansrättens dom i den del denna innebär att talan om ogiltigförklaring ogillas, kan det konstateras att förstainstansrätten haft skäl att i punkt 91 i den överklagade domen dra slutsatsen att då byråns ifrågasatta handlande och kommissionens vägran att bifalla ENU:s anspråk inte innebar några oegentligheter, skulle ENU:s skadeståndstalan i alla händelser ogillas.

58. Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall på någon av de grunder som har anförts, skall det ogillas i sin helhet.

59. Enligt artikel 69.2 rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om så har yrkats. Eftersom klaganden är tappande part, skall denne förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i denna instans.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN följande dom:

1) Överklagandet ogillas.

2) Klaganden förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

1 Räucgångssprik: portugisiska.