Förslag till avgörande av generaladvokat
1. Den tolkningsfråga som domstolen har att avgöra i föreliggande mål har förts vidare av den tyska Bundessozialgericht och kan sammanfattas på följande sätt: Har barnet till en spansk arbetstagare som dog i Tyskland år 1969 till följd av ett olycksfall i arbetet rätt till förlängning av sin barnpension efter att han har fyllt 25 år för den tid under vilken han inte uppbar den eftersom han fullgjorde militärtjänsten i sitt ursprungsland, på samma villkor som den utbetalande medlemsstaten beviljar denna rätt till dem som har fullgjort militärtjänsten i enlighet med tysk lag?
2. Denna fråga grundas på tvisten vid Bundessozialgericht mellan Mora Romero, kärande och därtill svarandepart i överklagandet för kassation (Revision på tyska, nedan kallad käranden), och Landesversicherungsanstalt Rheinprovinz som är den institution för social trygghet som är svarande och som har överklagat för kassation (nedan kallad svaranden).
3. Enligt handlingarna i akten i beslutet om hänskjutande från den nationella domstolen är käranden, som är född den 16 februari 1965, spansk medborgare och bosatt i Spanien. Till följd av att fadern dog år 1969 genom ett olycksfall i arbetet medan han var anställd i Spanien erhöll käranden från svarandeinstitutionen pension för barn som har mist en av eller båda föräldrarna till dess att han blev inkallad till militärtjänstgöring den 30 november 1987.
4. I enlighet med bestämmelsen i § 1267.1 andra meningen i Reichsversicherungsordnung (nedan kallad RVO) beviljas barnpension som längst till dess att barnet har fyllt tjugofem år, om barnets skol- eller yrkesutbildning pågår.
5. I beslutet om hänskjutande förklaras att när en person som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna blir inkallad till militärtjänst efter att redan ha fyllt arton år, suspenderas utbetalningen av barnpensionen, eftersom den berörde avbryter utbildningen. Om en sådan person däremot fortsätter sin skolgång eller yrkesutbildning, beviljas han pension efter att han har fyllt tjugofem år för en period som motsvarar militärtjänstens längd. Den hänskjutande domstolen har tolkat denna bestämmelse så, att den endast omfattar militärtjänst som har fullgjorts i den tyska armén.
6. Kärandens klagomål mot svarandeinstitutionens beslut av den 6 mars 1990 åtföljdes av en ansökan vid Sozialgericht Düsseldorf som inte vann bifall. Landessozialgericht Nordrhein-Westfalen ålade sedan svarandeinstitutionen att utbetala barnpension till käranden mellan den 1 mars 1990 och den 28 februari 1991. Landessozialgericht vidhöll i sin dom att diskrimineringsförbudet i artikel 6 i EG-fördraget innebär att § 1267 i RVO skall tolkas så, att obligatorisk, lagstadgad militärtjänst i gemenskapens övriga medlemsstater skall likställas med tysk obligatorisk, lagstadgad militärtjänst. Den nationella domstolen ansåg att eftersom käranden fullgjorde sin värnplikt i enlighet med spansk lagstiftning, försenades hans yrkesutbildning på grund av fullgörande av militärtjänst i den mening som avses i § 1267.1 tredje meningen i RVO.
7. Svarandeinstitutionen överklagade den sistnämnda domen för kassation och gjorde gällande att det följde av Bundessozialgerichts rättspraxis att militärtjänst i en utländsk armé kunde likställas med tjänstgöring inom den nationella armén endast när den hade fullgjorts i stället för nationell militärtjänst. I regeln föreskrivs en kompensation som staten beviljar dem som fullgör den värnplikt som staten har bestämt. Vidare anförde svarandeinstitutionen att det är svårt att fastställa vad som skall anses utgöra en motsvarande tjänst i andra stater, eftersom militärtjänstens längd är olika i varje medlemsstat. Det kan därför inte anses att artikel 6 i EG-fördraget åsidosätts genom att det uppställs olika villkor för förlängning av utbetalningen av barnpension beroende på om förmånstagaren har fullgjort militärtjänsten i Spanien eller i Tyskland.
8. Bundessozialgericht har inom ramen för denna tvist beslutat förklara målet vilande och begära att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande beträffande följande fråga:
9. I artikel 6 första stycket i EG-fördraget föreskrivs följande:
10. I artikel 48 i EG-fördraget fastställs principen om likabehandling i fråga om fri rörlighet för arbetstagare:
11. I artikel 51 i EG-fördraget, enligt vilken rådet i fråga om social trygghet skall vidta nödvändiga åtgärder för att genomföra fri rörlighet för arbetstagare, föreskrivs följande:
12. I artikel 7 i förordning nr 1612/68 föreskrivs följande:
13. I artikel 2 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade version enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (nedan kallad förordning nr 1408/71), föreskrivs följande beträffande den personkrets som omfattas av förordningens tillämpningsområde:
14. I artikel 3 i den förordningen föreskrivs följande:
15. Det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 fastställs i dess artikel 4, där följande föreskrivs:
16. I enlighet med artikel 5 i förordning nr 1408/71, där det föreskrivs att medlemsstaterna genom en förklaring som skall sändas till rådets ordförande och offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning skall fastställa förordningens tillämpningsområde och närmare ange den lagstiftning och de system som avses i artikel 4.1 och 4.2, sände Förbundsrepubliken Tyskland en förklaring enligt vilken de förmåner som beviljas med stöd av RVO utgör barnpension i den mening som avses i artikel 78 i förordningen som reglerar förmåner för barn som mist en av eller båda föräldrarna.
17. I den analys som den hänskjutande domstolen gjort i anslutning till sin fråga, har den gjort gällande att tolkningsproblemet huvudsakligen går ut på att närmare ange konsekvenserna av diskrimineringsförbudet i artikel 6 i EG-fördraget. Den hänskjutande domstolen anser att det finns anledning att godta svarandens argument att principen om fri rörlighet inte medför att bestämmelsen i § 1267.1 i RVO skall utvidgas till att omfatta militärtjänst som har fullgjorts i en annan medlemsstats armé.
18. Skriftliga och muntliga yttranden har inom den med stöd av artikel 20 i domstolens EG-stadga föreskrivna fristen respektive under sammanträdet inkommit från käranden, den franska regeringen, Konungariket Spanien och kommissionen.
19. Käranden har hävdat att om § 1267.1 i RVO skall tolkas så, att den endast omfattar militärtjänst som har fullgjorts i Tyskland, skulle medborgare i andra medlemsstater diskrimineras, eftersom det i tysk rätt föreskrivs att endast tyska medborgare kan fullgöra militärtjänsten i denna medlemsstat. Enligt kärandens uppfattning kan denna särbehandling inte motiveras. Han har föreslagit att Bundessozialgerichts fråga skall besvaras nekande.
20. Den franska regeringen anser att merparten av de gemenskapsrättsliga bestämmelser vilkas tolkning den nationella domstolen har begärt inte är direkt tillämpliga på de faktiska omständigheter som beskrivs i beslutet om hänskjutande och har föreslagit att prövningen av frågan endast skall avse huruvida de tyska myndigheternas beslut att från mars 1990 till februari 1991 inte utbetala Mora Romero barnpension utgör diskriminering på grund av nationalitet i strid med artikel 3.1 i förordning nr 1408/71.
21. Konungariket Spanien anser att den tolkning som företräds av den hänskjutande domstolen inte kan godtas mot bakgrund av artiklarna 6, 48 och 51 i fördraget, av artikel 7 i förordning nr 1612/68 och i synnerhet av bestämmelserna i förordning nr 1408/71.
22. Kommissionen har inledningsvis påpekat att sökanden aldrig har varit medlem av en arbetstagares familj i den mening som avses i gemenskapsrätten, eftersom hans far, som kan antas ha varit spansk medborgare, dog år 1969, långt innan Spanien anslöt sig till gemenskapen och eftersom det inte finns någon bestämmelse i Spaniens anslutningsakt med stöd av vilken det arbete som en spanjor utförde innan hans land anslutits till gemenskapen skulle likställas med det arbete som utfördes av en medborgare i en medlemsstat, i enlighet med de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare. Av alla dessa skäl har kommissionen gjort gällande att förordning nr 1612/68 inte är tillämplig i det förevarande målet.
23. Jag skall inleda mitt resonemang med att närmare ange vilken gemenskapslagstiftning som är relevant för lösningen av det förevarande målet med beaktande av att merparten av de gemenskapsrättsliga bestämmelser vilkas tolkning Bundessozialgericht har begärt enligt min uppfattning inte är tillämpliga på de faktiska omständigheter som har beskrivits i beslutet om hänskjutande.
24. Vad gäller artikel 6 i fördraget, i vilken fastslås ett förbud mot all diskriminering på grund av nationalitet, har domstolen en fast rättspraxis enligt vilken denna bestämmelse endast kan tillämpas självständigt i situationer som omfattas av gemenskapsrätten, men för vilka det inte har föreskrivits några särskilda regler om icke-diskriminering i fördraget.
25. Vad gäller artikel 48 i fördraget och artikel 7 i förordning nr 1612/68, drar jag den slutsatsen av sakframställningen i den nationella domstolens beslut, att käranden inte uppfyller de nödvändiga villkoren för att betraktas som arbetstagare i den mening som avses i gemenskapsrätten, eftersom han är spansk medborgare och var bosatt i Spanien där han studerade. Det framgår heller inte att han skulle ha flyttat till en annan medlemsstat för att där utöva verksamhet som anställd eller i egenskap av medlem av en arbetstagares familj, eftersom hans far dog före Spaniens anslutning till gemenskapen.
26. Käranden är visserligen mottagare av en barnpension, vilken beviljats av Tyskland på grund av att hans far, som var spansk medborgare, var ansluten till denna medlemsstats system för social trygghet vid tidpunkten för sin död år 1969. Det rör sig om en situation som föreskrivs i och regleras genom förordning nr 1408/71, vilket jag kommer att få tillfälle att visa nedan.
27. Efter att jag har visat att Mora Romero ingår i den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71, att han skall betraktas som efterlevande vad gäller förordningens tillämpning och att den barnpension som han erhåller från den behöriga institutionen i Tyskland omfattas av dess materiella tillämpningsområde, skall jag undersöka om villkoren för att artikel 3.1 skall kunna tillämpas.
28. I denna bestämmelse föreskrivs att personer, som är bosatta inom en medlemsstats territorium och för vilka förordningen gäller, har samma skyldigheter och rättigheter enligt en medlemsstats lagstiftning som denna medlemsstats egna medborgare, om något annat inte följer av de särskilda bestämmelserna i förordningen.
29. Jag vill påpeka att förordningen, närmare bestämt i kapitel 8, som reglerar förmåner för pensionärers minderåriga barn och barn som mist en av eller båda föräldrarna, i dess avdelning III, som innehåller särskilda bestämmelser för olika slag av förmåner, inte innehåller någon regel enligt vilken det inte skulle vara möjligt att tillämpa artikel 3.1 i fråga om kraven på beviljande och utbetalning av en förmån för barn som mist en av eller båda föräldrarna. Av detta drar jag slutsatsen att Mora Romero kan göra anspråk på att den tyska institutionen för social trygghet som betalar barnpensioner skall utbetala en sådan till honom på samma villkor som den beviljar pensionen till barn som mist en av eller båda föräldrarna och som är tyska medborgare.
30. Jag kommer i fortsättningen att undersöka om den tyska institutionen följer principen om likabehandling när den tillämpar den omtvistade bestämmelsen — § 1267.1 tredje meningen i RVO — enligt vilken barnpension även skall beviljas efter att barnet har fyllt tjugofem år när skol- eller yrkesutbildningen har avbrutits på grund av att den berörde fullgör obligatorisk militärtjänst eller civilförsvarstjänstgöring, för en period som motsvarar militärtjänstens varaktighet, med beaktande av att Mora Romero har vägrats denna förlängning av utbetalningen av pensionen och att den nationella domstolen i beslutet om hänskjutande har hävdat att nämnda bestämmelse endast omfattar militärtjänst som har fullgjorts i den tyska armén.
31. Jag vill påpeka att det finns tre sätt att tillämpa § 1267.1 andra och tredje meningen i RVO beroende på mottagarens skyldighet att fullgöra obligatorisk värnplikt och i vilken medlemsstat han har denna skyldighet, nämligen:
32. Bundessozialgericht har i sitt beslut uttalat sig om ändamålet med regeln och anser att § 1267.1 tredje meningen i RVO hör till ett ersättningssystem genom vilket den tyska lagstiftaren har velat utge ersättning för den olägenhet som drabbar en värnpliktig som måste fullgöra värnplikt i enlighet med tysk lagstiftning. Bundessozialgericht har i detta avseende hävdat att åldersgränsen för utbetalning av barnpension är tillämplig såväl på den som själv valt att inte studera i den takt som krävs som på den som genom ödets nyck, på grund av hälsoproblem, tvångsåtgärder eller andra skyldigheter inte har kunnat inleda eller avsluta utbildningen och som — om han drar fördel av pensionen även efter att ha uppnått denna ålder — endast gör det på grund av att han fullgör militärtjänst.
33. Jag håller inte med om denna ståndpunkt, eftersom jag anser att det — till skillnad från vad den nationella domstolen har gjort — inte är möjligt att göra någon åtskillnad mellan den andra och den tredje meningen i § 1267.1 i RVO.
34. I enlighet med bestämmelsen i artikel 4.4 i förordning nr 1408/71 är det dessutom enbart social och medicinsk hjälp, förmåner till offer för krig eller dess följder och särskilda system för statligt anställda och personer som behandlas som inte omfattas av förordningens tillämpningsområde.
35. Enligt min uppfattning har den regel som ingår i § 1267.1 andra och tredje meningen i RVO, två meningar som skall tolkas gemensamt, till ändamål att — genom utbetalning av en ekonomisk förmån som garanterar barn som mist en av eller båda föräldrarna en viss inkomstnivå — säkerställa att de inte på grund av att de befinner sig i en sådan situation berövas tillgången till yrkesutbildning fram till en skälig ålder som ligger vid tjugofem år. Detta bevisas bra av att om deras yrkesutbildning avbryts på grund av en ovillkorlig skyldighet, såsom fullgörande av värnplikt i vissa medlemsstater, suspenderas utbetalningen av förmånen först, eftersom deras yrkesutbildning inte längre pågår, och eftersom rätten till pensionen senare förlängs bortom denna ålder för samma period som avbrottet har varat, om deras utbildning fortsätter.
36. Med hänsyn till detta ändamål anser jag att den olägenhet som följer för skol- eller yrkesutbildningen av ett barn som mist en av eller båda föräldrarna och som uppbär en tysk förmån för barn som mist en av eller båda föräldrarna av att han måste avbryta eller försena utbildningen med en viss tid för att fullgöra sin värnplikt är densamma såväl om skyldigheten följer av tysk lagstiftning om barnet är tyskt, som om den följer av spansk lagstiftning om han är spanjor.
37. Följaktligen anser jag att den tyska institutionen för social trygghet gör sig skyldig till diskriminering på grund av nationalitet, som är förbjuden enligt artikel 3.1 i förordning nr 1408/71, då den likställer fullgörande av militärtjänsten i en medlemsstat med militärtjänst som fullgörs i Tyskland i fråga om suspension av utbetalningen av barnpension till förmånstagare vars skol- eller yrkesutbildning pågår under hela militärtjänsten och då den inte får någon motsvarande ställning när utbetalningen av denna förmån skall förlängas för tiden efter det att förmånstagaren har fyllt tjugofem år för en motsvarande period, när den förmånstagare vars utbildning har avbrutits eller försenats har fullgjort militärtjänsten i en annan medlemsstat.
38. Avslutningsvis vill jag tillägga att den nationella domstolen i sitt beslut av den 8 februari 1996 har hänvisat till mitt förslag till avgörande i målet de Vos, vilket jag föredrog den 15 december 1995 för att stödja sin tolkning avseende den omständigheten att den barnpension som utbetalas efter att den berörde har fyllt tjugofem år har karaktär av ersättning. Domstolen meddelade dom i målet den 14 mars 1996. Varken de faktiska omständigheterna i eller den rättsliga ramen för det målet har emellertid samband med detta mål.
39. De faktiska omständigheterna i det målet hade inte den minsta likhet med Mora Romeros situation. De Vos var en arbetstagare i den mening som avses i artikel 48 i fördraget, och hans anställningsavtal var suspenderat under den tid som han fullgjorde sin värnplikt. Arbetsgivaravgifterna till den kompletterande pensionsförsäkringen med efterlevandeskydd för offentligt anställda utgjorde en del av lönen, eftersom de utgjorde en ekonomisk förmån som arbetsgivaren beviljade på grund av anställningsförhållandet. Arbetsgivarens skyldighet att inbetala nämnda avgifter suspenderades därför under den tid då militärtjänsten pågick. Även om arbetsgivaren fortsatte att inbetala avgifterna tillsammans med arbetstagarens avgifter, gjorde han det för förbundsförvaltningens räkning och denna återbetalade senare avgifterna till arbetsgivaren.
40. Av denna anledning ansågs det att gemenskapsrätten på dess dåvarande utvecklingsstadium skulle tolkas så, att den inte kunde medföra att rättigheten i fråga, som genom tysk lagstiftning hade beviljats vissa grupper av nationella arbetstagare, på samma villkor skulle utvidgas till att gälla arbetstagarna från andra medlemsstater.
Förslag till avgörande
Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen skall ge följande svar på den fråga som har förts vidare av Bundessozialgericht:
Artikel 3.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i den genom rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 ändrade och uppdaterade lydelsen, skall tolkas på så sätt att den hindrar att en medlemsstat, som likställer militärtjänstgöring i en annan medlemsstat med militärtjänstgöring i den egna medlemsstaten när det gäller att för den tid som denna militärtjänstgöring varar ställa in betalningen av förmåner för barn som mist en av eller båda föräldrarna när förmånstagarnas skol- eller yrkesutbildning pågår, vägrar tillämpa samma likställighet när det gäller att förlänga utbetalningen av denna förmån utöver åldersgränsen på 25 år under en period som motsvarar avbrottets längd, då förmånstagaren, vars utbildning har avbrutits eller försenats, fullgjorde sin militärtjänst i en annan medlemsstat.
1 Originalspråk: spanska.
2 Rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2).
3 Denna bestämmelse återfanns i artikel 7 i EEG-fördraget innan Fördraget om Europeiska unionen trädde i kraft.
4 EGT L 230, s. 6.
5 Uppdatering av medlemsstaternas förklaringar i enlighet med artikel 5 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenforetagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT C 139, 1980, s. 1). Tyskland gjorde senare vissa ändringar i sin förklaring (EGT C 351, 1983, s. 1).
6 EGT L 302, 1985, s. 23.
7 Dom av den 23 februari 1994 i mil C-419/92, Scholz (Rec. 1994, s. I-505, punkt 6), och av den 29 februari 1996 i mål C-193/94, Skanavi och Chryssantakopoulos (REG 1996, s. I-929, punkt 20).
8 Dom av den 28 juni 1978 i mil 1/78, Kenny (Rcc. 1978, s. 1489, punkt 9—11).
9 Dom av den 26 maj 1993 i mål C-171/91, Tsiotras (Ree. 1993, s. I-2925).
10 Dom av den 12 juli 1979 i mål 237/78, Toia (Rcc. 1979, s. 2645, punkt 8), och av den 11 juni 1991 i mål C-251/89, Athanasopoulos m. fl. (Rec. 1991, s. I-2797, punkt 28).
11 Dom av den 30 april 1996 i mål C-308/93, Cabanis-Issarte (REG 1996, s. I-2097, punkt 26).
12 Förslag till avgörande i mål C-315/94, de Vos, dom av den 14 mars 1996 (REG 1996, s. I-1417 f., i synnerhet s. I-1419).
13 Nämnd ovan i fotnot 11.