Förslag till avgörande av generaladvokat Dámaso Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 2 april 1998

1 Originalspråk: spanska.

2 Mål C-125/94 (REG 1995, s. I-2919).

3 Lag om fullgörande av de förpliktelser som åvilar Italien till följd av dess medlemskap i Europeiska gemenskaperna (GURI, tillägg 1991, nr 10).

4 Artikelns första stycke har följande ordalydelse: Den femåriga preskriptionstid som införts genom artikel 91 i den konsoliderade tullagcn, som antagits genom dekret nr 43 av den italienska republikens president av den 23 januari 1973, skall vara tillämplig på varje begäran och talan om återbetalning av belopp som har betalats i samband med tulltransaktioncr. Denna preskriptionstid och den preskriptionstid som anges i artikel 84 i tullagcn förkortas till tre år från och med den nittionde dagen efter lagens ikraftträdande. Artikel 91 i tullagen hade ursprungligen följande lydelse: Den skattskyldigc äger rätt till återbetalning av avgifter som har inbetalats med för högt belopp till följd av att skatten påförts enligt felaktiga beräkningsgrunder eller till följd av att sådana avgifter påförts, som inte fastställs i gällande tulltaxa för den i varespecifikationen beskrivna varan. En förutsättning för att den skattskyldigc skall kunna hävda anspråk i ovannämnda hänseende är att han framför sin begäran inom den femåriga preskriptionstiden, som räknas från betalningsdagen, och att han bifogar det ursprungliga bctalningsbcvisct till sin begäran.

5 Lag nr 428, som publicerades i Gazetta Ufficiale den 12 januari 1991, trädde i kraft den 27 januari samma år. Följaktligen förkortades den femåriga preskriptionstiden till tre år från och med den 21 april 1991.

6 REG 1989, s. 1483.

7 REG 1991, s. I-1575.

8 Under den muntliga förhandlingen åberopade sökandcbolagets ombud den civilrättsliga naturen hos det inbetalda beloppet eftersom det enligt hans mening är fråga om ett vederlag för en tjänst, inom ramen för ett jämställt förhållande där det inte föreligger någon offentlig myndighetsutövning. Trots att det förefaller mig utomordentligt svårt att hävda denna ståndpunkt när det är fråga om avgifter som har karaktären av tullar som regleras av en offentlig myndighet och som uppkommer i offentliga tjänstemäns tjänsteutövning, tillkommer det endast den nationella domstolen att med tillämpning av bestämmelserna i den egna rättsordningen ta ställning till ett sådant påstående.

9 Domen har nummer 12024 (Massimario del Foro Italiano 1992), och motsvarar nummer RGN 4373/91. Ibland anges den med det datum som finns i texten (den 10 april 1992), medan den vid andra tillfällen anges med det datum då den lämnades in till Cancelleria (den 6 november 1992).

10 Under rubrikerna om korta preskriptionstider och om presumtiva preskriptionstider i den italienska civillagcn i artiklarna 2947 ff. regleras de fall då fristerna är kortare än vanligt. Till exempel, i fråga om skadestånd (fem år), relationer mellan bolagsmän (fem år), transport- och försäkringsavtal (ett år), anställningsförhållanden (ett eller tre ár, beroende på omständigheterna), etcetera.

11 Mål 61/79 (REG 1980, s. 1205; svensk specialutgåva, volym 5).

12 Domar av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe (REG 1976, s. 1989; svensk specialutgåva, volym 3), och i mål 45/76, Comet (REG 1976, s. 2043).

13 Mål C-261/95 (REG, s. I-4025).

14 Mål 386/87 (REG 1989, s. 3551), punkt 15— 18.

15 De förenade målen C-114/95 och C-115/95 (REG 1997, s. I-4263), punkt 45— 49.

16 Mål C-90/94 (REG 1997, s. I-4085), punkt 46—53.

17 Kommissionen har i detta mâl begränsat sig till att hänvisa till sitt yttrande i målet EDIS.

18 Corte di Cassazione har vid många tillfällen uttalat sig beträffande frågan om preskriptionstid och fastställt att bestämmelsen i artikel 91 i tullagcn (om den femåriga preskriptionstiden) — enligt den ordalydelse som gällde före ikraftträdandet av artikel 29 första stycket i lag nr 428 av den 29 december 1990 —endast avsåg de fall av återbetalning av erlagda belopp som genom räknefel eller felaktig tillämpning av tulltaxan varit för höga, medan preskriptiontiden som vanligt var tio år då det — liksom i detta mål — rörde sig om felaktigt inbetalda belopp (därför att förvaltningen hade uppburit belopp för vilka det inte förelåg någon betalningsskyldighet). (Domarna nr 2217 från år 1989 och 2464 från år 1987).

19 Emellertid bör talan [om upphävande av dom] analyseras mot bakgrund av den senare regleringen i artikel 29 första stycket i lag nr 428 av den 29 december 1990. I denna har det med avseende på artikel 91 i tullagcn föreskrivits om en femårig tidsfrist (och inte bara preskriptionstid) som förklarats vara tillämplig på alla de fall där det är möjligt att framställa en begäran eller väcka talan om återbetalning av belopp som har betalats i samband med tulltransaktioncr.

20 Corte di Cassazione förklarade likväl vid tolkningen av bestämmelsen (dom nr 7248 från år 1991) att denna är fullständigt nyskapande, eftersom den har förvandlat en preskriptionstid till en annan frist och har utsträckt tillämpningen av artikel 91 till fall (som avgifter som otillbörligen uppburits inom gemenskapen) som säkerligen inte omfattades av artikelns tidigare ordalydelse. Trots att det medges att lagstiftaren har velat tillskriva detta lagrum retroaktiv verkan, vilket redan har fastställts genom argument som i huvudsak bekräftats av Corte costituzionale (beslut nr 444 från år 1991), bör det inte vara tillämpligt på begäran om återbetalning av avgifter som otillbörligen uppburits inom gemenskapen, eftersom det har försvårat utövandet av rätten till återbetalning (på grund av att det är omöjligt att avbryta preskriptionstider) och till och med kan medföra att denna rätt går förlorad (eftersom fristen ex officio kan anses ha löpt ut).

21 Bilaga nr 6. Det är fråga om ett svar som gavs den 23 april 1996 till bolagets företrädare av Ministero delle Finanze, Dipartimento delle dogane c delle imposte indirette, som hänskjöts för utlåtande från Avvocatura Generale delle Stato.

22 Beslutet om hänskjutandc ger anledning till liknande tvivel när det fastställs: I det aktuella målet ingav konkursförvaltaren för Aprile begäran om återbetalning den 30 mars 1994 och detta skedde således efter ikraftträdandet av lag nr 428/1990, när preskriptionstiden skulle anses vara förkortad till tre år Den nittionde dagen efter den dag då lag nr 428/1990 trädde i kraft, varvid den femåriga tidsfristen förkortades till tre år, inföll den 27 april 1991, vilket medför att begäran från konkursförvaltarcn för Aprile har ingetts inom den treåriga tidsfristen, om det anses att denna började löpa från den ifrågavarande dagen. Begäran har däremot inte ingetts inom den treåriga fristen om det skall anses att de preskriptionstider som fastställts för bestämmelsen löpervid lagens ikraftträdande.

23 Emellertid måste jag medge att den franska regeringens tes förefaller mig övertygande: Om den treåriga preskriptionstiden inte trädde i kraft förrän den 27 april 1991 och begäran om återbetalning framställdes den 30 mars, var den tidsfrist som skulle tillämpas på denna begäran den allmänna tidsfristen på fem år som inte berördes av den förkortning till tre år som fastställdes i lag nr 428, och som endast gällde från den nittionde dagen efter ikraftträdandet (det vill säga, från och med den 27 april 1991). Under dessa omständigheter har Apriles begäran om återbetalning framställts i rätt tid.

24 Mål 240/87 (REG 1988, s. 3513).

25 Samma princip har redan fastställts i domen av den 2 februari 1988 i mil 309/85, Barra (REG 1988, s. 355; svensk specialutgåva, volym 9). Där anses det vara oförenligt med gemenskapsrätten att den åtcrbctalningsskyldighct som fastställts i en tidigare dom från domstolen (dom av den 13 februari 1985 i mål 293/83, Gravier (REG 1985, s. 593; svensk specialutgåva, volym 8) begränsas genom nationell lagstiftning såtillvida att den endast främjar dem som har väckt talan före avkunnandet av sistnämnda dom.

26 Mål 112/84 (REG 1985, s. 1367).

27 Företrädaren för den italienska regeringen gjorde ett uttalande med samma innebörd under den muntliga förhandlingen.

28 Se punkt 10 i detta förslag till avgörande.

29 Den nationella domstolen betonar i sin begäran om förhandsavgörande att den nya tidsfristen också tillämpas pi utövandet av tidigare uppkomna rättigheter, när detta i enlighet med artikel 252 i tillämpnings- och övergångsbestämmelserna till den italienska civillagcn (RD av den 30 mars 1942, nr 318) är beroende av utgången av en kortare frist än den som fastställdes i den tidigare lagen. Den nya tidsfristen börjar dock att löpa från och med den nya bestämmelsens ikraftträdande. Motsvarande föreskrifter finns i många civillagar eller liknande bestämmelser.

30 Se härvidlag Corte di cassazioncs bedömning i punkt 19 i detta förslag till avgörande.

31 C-208/90 (REG 1991, s. I-4269).

32 Punkt 23.

33 Mål C-338/91 (REG, s. I-5475).

34 Mål C-410/92 (REG, s. I-5483).

35 Mål C-188/95 (REG, s. I-0000), punkt 42—52.