Förslag till avgörande av generaladvokat Philippe Leger föredraget den 12 maj 1998

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets direktiv av den 10 februari 1975 om tillnärmningen av medlemsstaternas lagar om tillämpningen av principen om lika lon för kvinnor och män (EGT L 45, s. 19; svensk specialutgåva, område 13, volym 4, s. 78).

3 Dom av den 8 april 1976 i mål 43/75, Defrenne (REG 1976, s. 455; svensk specialutgåva, volym 3), punkterna 12 och 24.

4 Käranden i tvisten vid den nationella domstolen betonar i sina skriftliga yttranden (se särskilt längst ned på sidan 4) att alla bestämmelser i Equal Pay Act som hänvisar till kvinnor även gäller för män.

5 Sidan 6 i den franska översättningen av beslutet om hänskjutande.

6 Se särskilt dom av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rcwc (REG 1976, s. 1989; svensk specialutgåva, volym 3), punkt 5, och mål 45/76, Comet (REG 1976, s. 2043), punkt 13, av den 27 februari 1980 i mål 68/79, Just (REG 1980, s. 501; svensk specialutgåva, volym 5), punkt 25, av den 9 november 1983 i mål 199/82, San Giorgio (REG 1983, s. 3595; svensk specialutgåva, volym 7), punkt 12, av den 25 juli 1991 i mål C-208/90, Emmotl (REG 1991, s. I-4269), punkt 16, av den 6 juli 1995 i mâi C-62/93, BP Soupcrgaz (REG 1995, s. I-1883), av den 2 december 1997 i mål C-188/95, Fantask m. fl. (REG 1997, s. I-6783), punkt 47 och av den 11 december 1997 i mål C-246/96, Magorrian och Cunningham (REG 1997, s. I-7153), punkt 37.

7 Se i delta avseende, per analogi, hur domstolen har fastställt de två begränsningar som gäller för hänskjutande av skadestånd till nationell rätt, vad gäller medlemsstaternas skadeståndsskyldighet i domstolens dom av den 10 juli 1997 i mål C-261/95, Palmisani (REG 1997, s. I-4025), punkt 27.

8 Punkt II, s. 3633—3634.

9 Punkt 58.

10 Se domen i det ovannämnda målet Palmisani, punkt 33.

11 Ibidem, punkt 32.

12 Ibidem, punkt 34.

13 Ibidem, punkt 38.

14 Dessa olika kriterier nämns för övrigt i den hänskjutande domstolens första fråga, punkten b, och i slutet på den andra frågan.

15 Punkt 3.3 i regeringens yttrande.

16 I punkt 3.6 i sitt yttrande, påpekar regeringen att: ... vid tiden för Förenade kungarikets anslutning till gemenskapen år 1973, fanns det redan en lagstiftning som skulle träda i kraft ... som genomförde rätten till lika lön utan diskriminering på grund av kön. Man kan även, i punkt 3.32 i dess yttrande, läsa att: Vad gäller anställning, ... överensstämmer bestämmelserna i Equal Pay Act med de rättigheter som har sin grund i gemenskapsrätten och som återfinns antingen i artikel 119 eller i direktivet om lika lön.

17 Sidan 18 i den franska översättningen av beslutet om hän-skjutande.

18 Rådets direktiv av den 9 februari 1976 (EGT L 39, s. 40;svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 191).

19 Denna lagstiftning skyddar i Förenade kungariket mot rasdiskriminering vid anställning. Den täcker diskriminering som grundar sig på hudfärg, ras, nationalitet, etniskt eller nationellt ursprung (punkt 3.29 i den brittiska regeringens yttrande).

20 Dom av den 13 februari 1996 i mål C-342/93 (REG 1996, s. 1475), punkterna 21 och 22.

21 Dom av den 22 april 1997 i mål C-180/95 (REG 1997, s. I-2195), punkterna 28 och 41.

22 Denna frist pä sex år är den begränsning som tillämpas i nationell rätt enligt artikel 5 i Limitation Act (preskriptionslag) från år 1980, på krav till följd av att anställningsavtalet åsidosatts (s. 10 och 16 i den franska översättningen av beslutet om hänskjutande). Fristen för att väcka en sidan talan börjar löpa det datum då åsidosättandet ägde rum (s. 16 i den franska översättningen av beslutet om hänskjutande).

23 För en ulan som grundar sig på Racc Relations Act från år 1976 förefaller inte gälla någon begränsning i tiden för utbetalning av utestående lön, i den män talan väcks inom tre månader efter avtalets upphörande (s. 16 i den franska översättningen av beslutet om hänskjutande).

24 I punkt 3.34 i sitt yttrande ger den brittiska regeringen följande upplysningar: För krav som rör åsidosättande av anställningsavtalet vilka lyder under Industrial Tribunal, föreskrivs denna frist i artikel 7 i Industrial Tribunal Extension of Jurisdiction (England och Wales) Order från 1994 och i artikel 7 i Industrial Tribunal Extension of Jurisdiction (Skottland) Order frän 1994.

25 Artikel 68.1 och 68.7 i Racc Relations Act från 1976.

26 Se särskilt domstolens dom av den 9 mars 1978 i mål 106/77, Simmcmhal (REG 1978, s. 629; svensk specialutgåva, volym 4).

27 Det rör sig i själva verket om fråga 1. c, eftersom de omständigheter som berörts i 1. a och 1. b sammanfaller med frågeställningen i fråga 2.

28 Domen i det ovannämnda målet Palmisani, punkt 28. Se även domarna de i ovannämnda målen Rewe, punkt 5, Comet, punkt 17, och San Giorgio, punkt 12.

29 Dom av den 27 oktober 1993 i mål C-338/91, Steenhorst-Neerings (REG 1993, s. I-5475), punkt 22.

30 Ibidem, punkt 21.

31 Dom av den 6 december 1994 i mål C-410/92 (REG 1994, s. I-5483), punkt 23. Se även domen av den 23 november 1995 i målet C-394/93, Alonso-Pérez (REG 1995, s. I-4101), punkt 30.

32 Domen i det ovannämnda målet Johnson, punkt 30.

33 De första två målen avsåg närmare bestämt tillämpningen av rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabchandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT L 6, 1979, s. 24; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 111). Målet Alonso-Pćrcz avsåg rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egen företagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57).

34 Domen i det ovannämnda målet Stccnhorsl-Nccrings, punkt 16.

35 Ibidem, punkt 23.

36 Punkt 1.3 i den brittiska regeringens yttrande.

37 Om hon således i stället för att väcka ulan i september 1993 hade väckt ulan i februari 1993 hade hon kunnat åtnjuu alla utestående löner som hon var berättigad till. Hon kunde emellertid inte göra detta, eftersom hon då ännu inte visste att hon var utsatt för diskriminering.

38 Så är fallet om en kvinna, liksom B. S. Levez, blir utsatt för en lönemässig diskriminering, som arbetsgivaren undanhåller henne, inte under lite mer än tvä ar, men under 15 år. En strikt tillämpning av bestämmelsen i fråga skulle som bäst leda till att non beviljas utestående löner som hon har rätt till för de två senaste år som föregår upptäckten av diskrimineringen, utan att de utestående löner som hon har rätt till även för de tretton föregående åren någonsin kan utbetalas.

39 Så är fallet om en kvinna som utsatts för en lönemässig diskriminering under flera år, men som under de tvä sista åren innan hon väcker sin talan äntligen uppburit en lön som inte är diskriminerande. Om hon inte får vetskap om den diskriminering hon utsatts för förrän efter utgången av dessa två år, och även om hon väcker ulan omedelbart, blir effekten av en strikt tillämpning av den omtvistade regeln att ingen utestående lön kan beviljas henne, även om diskrimineringen fastslagits.