Domstolens dom (första avdelningen) den 17 juli 1997

I mål C-17/96, angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Bundesverwaltungsgericht, att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden L. Sevön samt domarna P. Jann och M. Wathelet (referent), generaladvokat: M.B. Elmer, justitiesekreterare: biträdande j ustitiesekreteraren H. von Holstein,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: Badische Erfrischungs-Getränke GmbH & Co. KG, genom advokaten T. Schmidt-Kötters, Düsseldorf, Land Baden-Württemberg, genom H. Lauinger, Oberregierungsrat, Regierungspräsidium Karlsruhe, i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom C. de Salins, sous-directeur, utrikesministeriets rättsavdelning, och biträdande sekreteraren R. Nadal, utrikesministeriet, samma avdelning, i egenskap av ombud, Italiens regering, genom Umberto Leanza, chef för avdelningen för diplomatiska tvister, utrikesministeriet, i egenskap av ombud, biträdd av O. Fiumara, avvocato dello Stato, Förenade kungarikets regering, genom S. Ridley, Treasury Solicitor's department, i egenskap av ombud, och D. Bethlehem, barrister, Europeiska gemenskapernas kommission, genom C. Schmidt, rättstjänsten, i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 29 januari 1997 av: Badische Erfrischungs-Getränke GmbH & Co. KG, företrätt av T. Schmidt-Kötters, Frankrikes regering, företrädd av R. Nadal, Irlands regering, företrädd av P. O'Reilly, barrister-at-law, Italiens regering, företrädd av O. Fiumara, Förenade kungarikets regering, företrädd av D. Bethlehem, och kommissionen, företrädd av C. Schmidt,

och efter att den 15 maj 1997 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Den första frågan

Den andra och den tredje frågan

Rättegångskostnader

1. Bundesverwaltungsgericht har genom beslut av den 31 augusti 1995, som inkom till domstolen den 19 januari 1996, enligt artikel 177 i EG-fördraget, begärt ett förhandsavgörande avseende tre frågor angående tolkningen av rådets direktiv 80/777/EEG av den 15 juli 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om utvinning och saluförande av naturliga mineralvatten (EGT L 229, s. 1, nedan kallat direktivet).

2. Dessa frågor har uppkommit i en tvist mellan Badische Erfrischungs-Getränke GmbH & Co. KG, som är ett bolag som utvinner mineralvatten, och delstaten Baden-Württemberg angående den señares vägran att erkänna ett vatten från en av bolagets källor som naturligt mineralvatten.

3. I slutet av 1980-talet fann Badische Erfrischungs-Getränke en vattenkälla. En undersökning av vattnets näringsfysiologiska egenskaper visade att det hade låga halter av natrium och klorid, vilket, enligt Badische Erfrischungs-Getränke, gjorde vattnet särskilt lämpligt för natriumfattig diet samt för att bekämpa högt blodtryck.

4. Badische Erfrischungs-Getränke begärde av delstaten Baden-Württemberg att vattnet skulle erkännas som naturligt mineralvatten.

5. Genom beslut av den 28 november 1989 och av den 2 april 1990 avslog delstaten Baden-Württemberg denna begäran på den grunden att ett vatten endast kan ha sådana näringsfysiologiska egenskaper som krävs i den tyska lagstiftningen om det har en positiv halt av väsentliga ämnen.

6. Artikel 2 punkt 2 i Mineral-und Tafelwasser Verordnung (förordning om mineralvatten och bordsvatten) har nämligen följande lydelse:

7. Badische Erfrischungs-Getränke väckte talan vid Verwaltungsgericht Karlsruhe, som ogillade talan genom dom av den 8 november 1991. Denna dom fastställdes den 30 november 1993 av Verwaltungsgerichtshof Baden-Württemberg på den grunden att bolaget inte hade bevisat att vattnet hade näringsfysiologiska egenskaper som beror på vattnets beståndsdelar, såsom krävs i den tyska lagstiftningen. Att vissa ämnen inte förekommer eller förekommer i låga halter räcker, enligt Verwaltungsgerichtshof, inte för att ett vatten skall erkännas som naturligt mineralvatten.

8. Bolaget överklagade genom Revision till Bundesverwaltungsgericht, som bekräftade att den tyska lagstiftningen skulle tolkas på så sätt att det måste föreligga ett orsakssamband mellan de positiva halterna av ämnen i vattnet och vattnets näringsfysiologiska egenskaper.

9. Bundesverwaltungsgericht frågade sig emellertid om dessa villkor var förenliga med direktivet, som harmoniserar definitionen av naturliga mineralvatten samt villkoren för deras erkännande, utvinning och saluförande.

10. Artikel 1.1 i direktivet har följande lydelse:

11. Bundesverwaltungsgericht tvivlade på huruvida direktivet kräver att ett vatten måste ha hälsofrämjande egenskaper för att erkännas som naturligt mineralvatten och, i förekommande fall, om dessa egenskaper måste bevisas. Om svaret är jakande vill Bundesverwaltungsgericht veta om de hälsofrämjande egenskaperna kan bero på frånvaro eller låg halt av ett ämne i det aktuella vattnet. Med beaktande av att orden näringsfysiologiska egenskaper används i den tyska lagstiftningen frågade sig Bundesverwaltungsgericht vilken innebörd begreppen egenskaper och hälsofrämjande egenskaper, som används i punkt 1 respektive i punkt 2 i bilaga 1, avsnitt I i direktivet, har.

12. Mot denna bakgrund vilandeförklarade Bundesverwaltungsgericht målet och ställde följande frågor till domstolen:

13. Delstaten Baden-Württemberg har, med stöd av den franska och den italienska regeringen, hävdat att ett vatten endast kan erkännas som naturligt mineralvatten om det har hälsofrämjande egenskaper. Naturligt mineralvatten definieras inte endast med hänvisning till dess ursprung, innehåll och tillstånd, utan även med hänvisning till dess näringsfysiologiska egenskaper. Dessa egenskaper beror på mineralhalt, spårelement och andra beståndsdelar som är avgörande för vattnets beskaffenhet. Det framgår av bilaga 1, avsnitt I, punkt 2, att vattnets hälsofrämjande egenskaper måste bevisas. Bestämmelsen i punkt 2 kompletterar och klargör innehållet i punkt 1 genom att den kräver att det genomförs en bedömning av de karakteristika som uppräknas i punkt 1 för att de hälsofrämjande egenskaperna konkret skall kontrolleras.

14. Kommissionen har angett att punkt 1 och punkt 2 i bilaga 1, avsnitt I, måste läsas tillsammans. De två bestämmelserna utgör båda delar av definitionen av naturligt mineralvatten. Den tyska, den engelska, den nederländska och den danska språkversionen av punkt 2 är likartade och är tvetydiga vad avser tolkningsfrågan. Varken den franska, den italienska eller den spanska versionen av punkt 2 lämnar dock något utrymme för tvivel om att naturligt mineralvatten alltid måste ha sådana egenskaper.

15. Det skall först konstateras att punkt 1 i bilaga 1, avsnitt I, som definierar naturligt mineralvatten, inte nämner hälsofrämjande egenskaper. I första stycket i punkt 1 definieras naturligt mineralvatten som ett mikrobiologiskt hälsosamt vatten som har underjordiskt ursprung. I andra stycket preciseras endast att naturligt mineralvatten skiljer sig från vanligt dricksvatten genom två karakteristika, nämligen dels genom sin natur, som karakteriseras av mineralhalt, spårelement eller andra beståndsdelar och, i vissa fall, av särskilda egenskaper, dels genom sitt ursprungliga tillstånd, samt tilläggs att vattnets underjordiska ursprung gör det möjligt att bevara dessa karakteristika intakta. Begreppet hälsofrämjande egenskaper dyker inte upp förrän i punkt 2 i bilaga 1, avsnitt I.

16. I detta avseende har rådet avvikit från kommissionens ursprungliga förslag till direktiv (EGT C 69, 1970, s. 14), i vilket det fanns ett krav på hälsofrämjande egenskaper även i punkt 1. Denna förändring ger intrycket att rådet inte ansåg att ett vatten skulle behöva ha hälsofrämjande egenskaper för att kunna erkännas som naturligt mineralvatten.

17. Denna tolkning stöds av omständigheten att direktivet inte innehåller någon definition av begreppet hälsofrämjande egenskaper. Såsom generaladvokaten med rätta har påpekat i punkt 18 i sitt förslag till avgörande, skulle direktivet, som är formulerat på ett precist och detaljerat sätt, ha innehållit regler i detta avseende om rådet hade velat uppställa ett krav på att ett vatten måste ha hälsofrämjande egenskaper för att det skall kunna erkännas som naturligt mineralvatten.

18. Uttrycket som kan ge naturligt mineralvatten hälsofrämjande egenskaper anger bara en möjlig verkan av vattnets karakteristika. Begreppets deskriptiva innehåll står i skarp kontrast till huvudsatsens tvingande formulering att naturligt mineralvattens karakteristika, vilka uppräknas i punkt 1, måste ha blivit bedömda från olika synpunkter, enligt särskilda kriterier och enligt vetenskapliga metoder som godkänts av den ansvariga myndigheten (se bilaga 1, avsnitt I, punkt 2, första meningen).

19. Mot denna bakgrund skall den första frågan besvaras med att bestämmelserna i artikel 1.1 jämförd med bilaga 1, avsnitt I, punkterna 1 och 2, i direktivet skall tolkas så, att de utgör hinder för att en medlemsstat kräver att ett vatten skall ha hälsofrämjande egenskaper för att få betecknas som naturligt mineralvatten.

20. Med hänsyn till svaret på den första frågan finns det ingen anledning att besvara den andra och den tredje frågan.

21. De kostnader som har förorsakats den franska, den irländska, den italienska och den brittiska regeringen samt Europeiska gemenskapernas kommission, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (första avdelningen) — angående de frågor som genom beslut av den 31 augusti 1995 förts vidare av Bundesverwaltungsgericht — följande dom:

1 Rättegångsspråk: tyska.