C-188/96

Domstolens dom (första avdelningen) den 20 november 1997

CELEX: 61996CJ0188
Datum: 1997-11-20
Källa: eur-lex.europa.eu

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av tillförordnade avdelningsordföranden L. Sevón samt domarna D. A. O. Edward och P. Jann (referent), generaladvokat: M. B. Elmer, justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 29 maj 1997 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Den överklagade domen

Överklagandet

Den första grunden och den andra grundens andra del

Upptagande till sakprövning

Prövning i sak

Återförvisning av målet till förstainstansrätten

1. Europeiska gemenskapernas kommission har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 31 maj 1996, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan och motsvarande bestämmelser i EKSG-stadgan och Euratomstadgan för domstolen överklagat Europeiska gemenskapernas förstainstansrätts dom av den 28 mars 1996 i mål T-40/95, V mot kommissionen (REGP 1996, s. II-461, nedan kallad den överklagade domen), genom vilken förstainstansrätten ogiltigförklarat kommissionens beslut av den 18 januari 1995 (nedan kallat det omtvistade beslutet) att vidta den disciplinåtgärd som avses i artikel 86.2 f i Tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), det vill säga avsättning från tjänsten utan minskning eller indragning av rätten till avgångspension.

2. Det framgår av den överklagade domen att kommissionen i februari 1992 inledde ett disciplinförfarande mot V, som var tjänsteman i lönegrad C 3 vid generaldirektoratet för kredit och investeringar (GD XVIII) (punkt 1—3).

3. Det påstods att V, i ett uttagningsprov avseende bokföring och revision, som anordnats gemensamt av kommissionen och revisionsrätten, hade kommunicerat med två andra sökande, nämligen sin hustru G.-G. och sin kollega K., och att han i förväg hade känt till frågorna och/eller mallsvaren (punkt 3—7).

4. I juni 1993 avgav disciplinnämnden ett första yttrande, i vilket den rekommenderade att tillsättningsmyndigheten skulle vidta den disciplinåtgärd som avses i artikel 86.2 b i tjänsteföreskrifterna mot V, det vill säga klander (punkt 8).

5. Vid ett senare förhör förklarade K att V informerat honom om att han hade tillgång till de frågor som skulle ställas i delproven och att han hade fått dessa frågor genom ett nätverk av tjänstemän vid säkerhetsavdelningen i Luxemburg (punkt 9).

6. På grund av dessa nya uppgifter återupptog tillsättningsmyndigheten förfarandet mot V vid disciplinnämnden. Den 11 oktober 1994 avgav disciplinnämnden ett andra yttrande, i vilket den rekommenderade att den disciplinåtgärd som avses i artikel 86.2 e i tjänsteföreskrifterna skulle vidtas mot V, nämligen nedflyttning till lönegrad C 4 utan nedflyttning i löneklass (punkt 11—15). Det framgår av handlingarna i målet att disciplinnämnden i sitt yttrande som förmildrande omständigheter bland annat beaktat V:s sex år av prickfri tjänstgöring och hans tidigare betygsrapporter.

7. Efter att på nytt ha hört V beslutade tillsättningsmyndigheten den 18 januari 1995 att mot honom vidta den disciplinåtgärd som avses i artikel 86.2 f i tjänsteföreskrifterna, det vill säga avsättning från tjänsten, med verkan från den 1 mars 1995.

8. Detta beslut gavs följande motivering:

9. För en mer utförlig redovisning av omständigheterna i målet hänvisas det till punkt I—16 i den överklagade domen.

10. Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 17 februari 1995 väckte V talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

11. Som stöd för sin talan åberopade V fem grunder. Den första grunden rörde åsidosättande av artikel 6 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och artikel 7 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, den andra avsåg åsidosättande av rätten till försvar, den tredje att tillsättningsmyndigheten gjort sig skyldig till maktmissbruk, den fjärde uppenbart oriktig bedömning och den femte grunden åsidosättande av proportionalitetsprincipen och otillräcklig motivering av det omtvistade beslutet.

12. Förstainstansrätten ansåg att den andra delen av sista grunden skulle prövas först.

13. I punkt 36 i den överklagade domen har förstainstansrätten först erinrat om att motiveringen av tillsättningsmyndighetens beslut tydligt måste ange de omständigheter som läggs tjänstemannen till last liksom de överväganden som lett till att den valt just denna disciplinåtgärd. Förstainstansrätten angav vidare att om, såsom i detta fall, den åtgärd som tillsättningsmyndigheten vidtar är strängare än den som disciplinnämnden har föreslagit måste i beslutet utförligt anges skälen till att tillsättningsmyndigheten valt att frångå disciplinnämndens yttrande.

14. I punkt 37—41 i den överklagade domen har förstainstansrätten prövat om tillsättningsmyndigheten tydligt angett de uppgifter och omständigheter som motiverade att den valde en strängare åtgärd i sitt beslut än den som disciplinnämnden föreslagit i sitt yttrande. Förstainstansrätten konstaterade att tillsättningsmyndigheten kommit fram till att V:s beteende var mer allvarligt än vad disciplinnämnden konstaterat, bland annat avseende den påstådda omständigheten att V före delproven hade tillgång till mallsvaren, utan att utförligt ange skälen till varför den avvikit från disciplinnämndens förslag.

15. I punkt 42 i den överklagade domen har förstainstansrätten tillagt att den inte ansåg att det fanns sådana likheter mellan K:s svar och mallsvaren att man med tillräcklig säkerhet kunde säga att det var styrkt att V haft tillgång till mallsvaren före delproven.

16. I punkt 43—50 har förstainstansrätten sedan prövat om de tre försvårande omständigheterna som tillsättningsmyndigheten hade beaktat kunde rättfärdiga att den vidtog åtgärden avsättning från tjänsten i stället för nedflyttning i lönegrad som disciplinnämnden hade rekommenderat.

17. I punkt 51 i den överklagade domen har förstainstansrätten klandrat tillsättningsmyndigheten för att den inte motiverat sitt beslut utförligt och inte angivit vilka skäl som skulle kunna utgöra stöd för dess vägran att beakta de förmildrande omständigheter som avgjort disciplinnämndens val av rekommenderad åtgärd, nämligen V:s sex år av prickfri tjänstgöring och hans betygsrapporter.

18. Förstainstansrätten fann följaktligen i punkt 52 att det omtvistade beslutet inte innehöll någon motivering som tillräckligt tydligt angav skälen till varför tillsättningsmyndigheten hade vidtagit en betydligt strängare åtgärd mot V än den som disciplinnämnden hade angett, varför den ogiltigförklarade det omtvistade beslutet på grund av otillräcklig motivering.

19. Kommissionen har i sitt överklagande angivit att den anser att förstainstansrätten har åsidosatt gemenskapsrätten genom att ogiltigförklara det omtvistade beslutet på grund av otillräcklig motivering. Den har i detta avseende anfört tre grunder. Förstainstansrätten har, enligt kommissionen, för det första gjort en felaktig bedömning av motiveringsskyldighetens räckvidd och för det andra gjort en felaktig rättslig bedömning av de omständigheter som tillsättningsmyndigheten har ansett som försvårande, genom att anse att omständigheterna inte berättigade en strängare disciplinåtgärd än den som disciplinnämnden hade rekommenderat. Förstainstansrätten gjorde dessutom fel när den ansåg att det omtvistade beslutet, för att kunna anses som tillräckligt motiverat, borde ha behandlat de förmildrande omständigheter som disciplinnämnden hade angivit. Förstainstansrätten har slutligen gjort en felaktig bedömning av den bevisning som krävs för att konstatera ett straffbart fel.

20. Kommissionen har i sin första grund och den andra grundens andra del, som bör prövas i ett sammanhang, gjort gällande att förstainstansrätten har åsidosatt gemenskapsrätten genom att göra en oriktig bedömning av motiveringsskyldighetens räckvidd. I det omtvistade beslutet angavs nämligen, tvärtemot vad förstainstansrätten har funnit i punkt 52 i den överklagade domen, uttryckligen skälen till varför tillsättningsmyndigheten beslutat att vidta en strängare disciplinåtgärd mot V än den som disciplinnämnden förordat. Det omtvistade beslutet gav således den berörde tjänstemannen nödvändiga upplysningar för att kunna avgöra om beslutet var välgrundat eller inte, och om en rättslig prövning av beslutet var möjlig.

21. Enligt kommissionen har förstainstansrätten, trots att den klagat på att det omtvistade beslutet inte motiverats, själv konstaterat att det skulle prövas om de tre försvårande omständigheter som tillsättningsmyndigheten beaktat kunde motivera att en strängare åtgärd skulle vidtas .... Förstainstansrätten har således i själva verket förväxlat invändningen om bristande eller otillräcklig motivering med den eventuella invändningen om huruvida de skäl som verkligen angivits kunde berättiga den åtgärd som vidtagits. Förstainstansrätten har därigenom ersatt tillsättningsmyndighetens bedömning med en egen bedömning av vilken disciplinåtgärd som var lämplig.

22. Vad avser de förmildrande omständigheterna har kommissionen gjort gällande att tillsättningsmyndigheten vederbörligen beaktat dem, men inte nämnt dem, eftersom de omständigheter som lagts V till last var så synnerligen allvarliga att de förmildrande omständigheterna inte kunde påverka beslutet, och detta så mycket mer som det var motiverat att inte nämna dem i det omtvistade beslutet, eftersom de var uppenbara, det vill säga att kommissionen har rätt att förvänta sig att varje tjänsteman uppträder oklanderligt.

23. V har hävdat att dessa grunder inte kan upptas till sakprövning. Enligt honom försöker kommissionen genom dessa argument få domstolen att göra en ny prövning av sakomständigheterna, vilket är förbjudet enligt artikel 51 i EG-stadgan för domstolen. V anser att förstainstansrätten i sak korrekt har konstaterat att tillsättningsmyndigheten har åsidosatt motiveringsskyldigheten.

24. I detta sammanhang finns det anledning att erinra om att frågan om motiveringsskyldighetens räckvidd utgör en rättsfråga som skall prövas av domstolen i mål om överklagande (se dom av den 20 februari 1997 i mål C-166/95 P, kommissionen mot Daffix, REG 1997, s. I-983). Såsom generaladvokaten med rätta har anmärkt i punkt 12 i sitt förslag till avgörande skall den prövning av ett besluts lagenlighet, som domstolen härvid utövar, med nödvändighet omfatta de omständigheter som förstainstansrätten har lagt till grund för sin slutsats att en motivering är tillräcklig eller inte.

25. V:s invändning om rättegångshinder skall således ogillas.

26. Vad avser motiveringsskyldigheten finns det anledning att erinra om att motiveringen av beslut som går någon emot enligt fast rättspraxis skall göra det möjligt för gemenskapsdomstolarna att granska beslutets laglighet och ge den berörde nödvändiga upplysningar för att kunna avgöra om beslutet är välgrundat eller inte (se bland annat domstolens dom av den 26 november 1981 i mål 195/80, Michel mot parlamentet, Rec. 1981, s. 2861, punkt 22, och ovannämnda dom i målet kommissionen mot Dafhx, punkt 23).

27. I detta avseende skall det anmärkas, såsom generaladvokaten har gjort i punkt 22 i sitt förslag till avgörande, att tillsättningsmyndigheten uttryckligen grundat sig på sex skäl som berättigade att en strängare åtgärd vidtogs än den som disciplinnämnden hade föreslagit. Dessa skäl följer nedan:

28. Det skall understrykas att de sex skäl som tillsättningsmyndigheten åberopat — analyserade med beaktande av samtliga omständigheter i ärendet som tillsättningsmyndigheten hade att beakta, inbegripet de omständigheter som åberopats av disciplinnämnden, det vill säga V:s sex år av prickfri tjänstgöring och hans tidigare betygsrapporter — utgjorde en tillräcklig motivering för att förstainstansrätten skulle ha möjlighet att göra en rättslig prövning av huruvida beslutet var materiellt välgrundat.

29. Mot denna bakgrund och i motsats till förstainstansrättens bedömning i punkterna 41 och 52 i den överklagade domen finner domstolen att tillsättningsmyndigheten i det omtvistade beslutet tillräckligt tydligt har angett skälen till att den valt en strängare åtgärd än den som disciplinnämnden förordat. Förstainstansrätten har således gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

30. Överklagandet skall således bifallas på den första grunden och den andra grundens andra del i kommissionens överklagande.

31. Utan att det är nödvändigt att granska de övriga grunder som åberopats till stöd för överklagandet, finns det således skäl att upphäva den överklagade domen dels i den del det ifrågasatta beslutet ogiltigförklaras på grund av otillräcklig motivering, dels i den del kommissionen förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet kostnaderna avseende tidigare interimistiska förfaranden.

32. I artikel 54 första stycket i EG-stadgan för domstolen föreskrivs: Om överklagandet är välgrundat skall domstolen upphäva förstainstansrättens avgörande. Domstolen kan själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa ärendet till förstainstansrätten för avgörande.

33. I förevarande fall anser domstolen att den inte kan döma i målet, eftersom det inte är uteslutet att dömande instans måste ta ställning till faktiska omständigheter för att pröva talan på andra grunder, som har åberopats i första instans. Målet skall således återförvisas till förstainstansrätten för att denna skall pröva talan i sak på de andra grunder som V åberopat i första instans.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (första avdelningen)

1) Förstainstansrättens dom av den 28 mars 1996 i mål T-40/95, V mot kommissionen, upphävs i den del förstainstansrätten har ogiltigförklarat kommissionens beslut av den 18 januari 1995, att avsätta V från tjänsten, på grund av otillräcklig beslutsmotivering, och i den del den har förpliktat kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet kostnaderna i de tidigare interimistiska förfarandena.

2) Målet återförvisas till förstainstansrätten för att denna skall pröva talan på de andra grunder som V åberopat i första instans.

3) Beslut om rättegångskostnaderna kommer att meddelas senare.

1 Rättegångsspråk: franska.