Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 12 november 1998

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 95, 1997, s. 25.

3 Denna minskning fastställdes ursprungligen till 6,17 % av de berörda arbetstagarnas lönesumma. Genom kunglig förordning av den 12 februari 1993 fastställdes minskningen till 1875 BFR per kvartal per sysselsatt arbetstagare. För företag som sysselsätter färre än 20 arbetstagare fastställdes minskningen för de fem första arbetstagarna till 2825 BFR per kvartal (3000 BFR från och med den 1 juli 1993).

4 Kunglig förordning med ändring av kunglig förordning av den 12 februari 1993 om genomförande av artikel 35.1 sista stycket i lag av den 29 juni 1981 om fastställande av allmänna principer för löntagares socialförsäkring (se artikel 1).

5 För att fastställa berörda sektorer hänvisade den belgiske lagstiftaren till sektionerna 13—22 och 24—36 i den statistiska indelning som följer av rådets förordning (EEG) nr 3037/90 av den 9 oktober 1990 om statistisk näringsgrensindelning i Europeiska gemenskapen (EGT L 293, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 7, s. 152).

6 Kunglig förordning med ändring av kunglig förordning av den 12 februari 1993 (se artiklarna 2 och 3).

7 De entydiga riktlinjerna i rättspraxis visar att begreppet förbjudet statligt stöd grundas förutom på åtgärdens selektivitet på den effekt det har på konkurrensen. Se bland annat dom av den 2 juli 1974 i mål 173/73, Italien mot kommissionen (REG 1974, s. 709; svensk specialutgåva, volym 2, s. 321), punkterna 26—28, i vilken domstolen fastställde att syftet med artikel 92 är att förhindra att handeln mellan medlemsstaterna påverkas av förmåner som beviljats av de offentliga myndigheterna och som i olika former snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion. Artikel 92 tar sålunda ingen hänsyn till orsaken eller syftena med de aktuella åtgärderna, utan definierar dem i förhållande till deras verkningar. Följaktligen är varken den omtvistade åtgärdens eventuella skattemässiga karaktär eller sociala målsättning ett tillräckligt skäl för att undanta den från tillämpningen av artikel 92. Domstolen har således fastställt att den partiella nedsättningen av de sociala avgifter som åligger företagen i en särskild industrisektor utgör ett stöd i den mening som avses i artikel 92 i fördraget, när denna åtgärd syftar till att delvis befria dessa företag från de ekonomiska bördor som följer av normal användning av det allmänna obligatoriska avgiftssystem som föreskrivs i lag (se punkterna 33—35).

8 Det kan visserligen finnas sektoriella åtgärder som inte utgör statligt stöd, när de inte omfattar direkta eller indirekta överföringar av resurser från staten till företagen. Se dom av den 30 november 1993 i mål C-l 89/91, Kirsammer-Hack (REG 1993, s. I-6185) om uteslutande av småföretag från tillämpning av lagstiftningen om skydd mot olagliga avskedanden enligt den tyska rättsordningen.

9 Kriteriet åtgärdens karaktär av undantag i förhållande till det allmänna systemets struktur i vilken den ingår, som gör det möjligt att urskilja sektoriella åtgärder från allmänna åtgärder, föreslogs av generaladvokaten Darmon i målet Sloman Neptun (dom av den 17 mars 1993 i förenade målen C-72/91 och C-73/91, REG 1993, s. I-903, punkt 50).

10 Dom av den 14 oktober 1987 i mål 248/84, Tyskland mot kommissionen (REG 1987, s. 4013), punkt 18.

11 Domen i målet Tyskland mot kommissionen (ovan fotnot 9), punkt 18.

12 Dom av den 14 september 1994 i de förenade målen C-278/92 och C280/92, Spanien mot kommissionen (REG 1994, s. I-4103), punkt 40.

13 Se bland annat dom av den 24 oktober 1996 i de förenade målen C-329/93, C-62/95 och C-63/95, Tyskland m.fl. mot kommissionen (REG 1996, s. I-5151), punkt 52.

14 Se dom av den 30 april 1998 i mål T-214/95, Vlaams Gewest mot kommissionen (REG 1998, s. II-717), punkt 67.

15 Om kommissionen nämligen i sitt beslut vore tvungen att påvisa den verkliga effekten av det stöd som redan lämnats skulle detta leda till att de medlemsstater gynnas som betalar ut stöd i strid mot anmälningsplikten i artikel 93.3 i fördraget, på bekostnad av dem som i förväg anmäler sina stödåtgärder till kommissionen se dom av den 14 februari 1990 i mål C-301/87, Frankrike mot kommissionen (REG 1990, s. I-307), punkt 33.

16 Se dom av den 8 juni 1995 i mål T-459/93, Siemens mot kommissionen (REG 1995, s. II-1675), punkt 48. Se även domen i målet Vlaams Gewest mot kommissionen (ovan fotnot 13), punkterna 42 och 43 och dom av den 6 november 1990 i mål C-86/89, Italien mot kommissionen (REG 1990, s. I-3891), punkt 18.

17 Se bland annat dom av den 17 september 1980 i mål 730/79, Philip Morris Holland mot kommissionen (REG 1980, s. 2671; svensk specialutgåva, volym 5, s. 303), punkterna 17 och 24 och av den 21 mars 1991 i mål C-303/88, Italien mot kommissionen (REG 1991, s. I-1433; svensk specialutgåva, volym 11), punkt 34.

18 Se bland annat dom av den 25 juni 1998 i de förenade målen T-371/94 och T-394/94. British Airways m.fl. och British Midland Airways mot kommissionen (REG 1998, s. II-2405), punkterna 79—81 och av den 5 november 1997 i mål T-149/95, Ducros mot kommissionen (REG 1997, s. II-2031), punkt 63.

19 Se bland annat dom i målet Spanien mot kommissionen (ovan fotnot 11), punkt 75. Se även dom av den 4 april 1995 i mål C-350/93, kommissionen mot Italien, (REG 1995, s. I - 699), punkterna 21 och 22, i vilken domstolen har fastställt att skyldigheten för staten att upphäva ett stöd som kommissionen anser är oförenligt med den gemensamma marknaden syftar enligt en fast rättspraxis till att återställa den situation som förelåg innan stödet gavs. Detta syfte är uppnått i och med att stödet i fråga, i förekommande fall jämte dröjsmålsränta, har återbetalats av mottagaren... Genom denna återbetalning förlorar mottagaren de fördelar han åtnjöt på marknaden i förhållande till sina konkurrenter och den situation som förelåg före utbetalningen av stödet är återställd.

20 Dom i målet Spanien mot kommissionen (ovan fotnot 11), punkt 78.

21 Se dom i målet Frankrike mot kommissionen (ovan fotnot 14), punkt 19, och dom av den 18 september 1995 i mål T-49/93, SIDE mot kommissionen (REG 1995, s. II-2501), punkt 83. På samma sätt får kommissionen, i avvaktan på att inleda undersökningen av en stödåtgärd, kräva återbetalning av de belopp som redan har utbetalats utan föregående anmälan men är inte tvungen att göra det. Detta gäller i den mån som domstolen inte har fastslagit att kommissionen har behörighet att förklara att stödet är rättsstridigt av den enda anledningen att anmälningsskyldigheten inte har iakttagits av den ifrågavarande medlemsstaten och utan att na undersökt om stödet i fråga är förenligt med den gemensamma marknaden (se ovannämnda dom i målet SIDE mot kommissionen, punkt 84).

22 Se dom av den 21 mars 1990 i mål C-142/87, Belgien mot kommissionen (REG 1990, s. I-959), punkt 63 och av den 14 september 1994 i mål C-42/93, Spanien mot kommissionen (REG 1994, s. I-4175), punkt 33.

23 Se bland annat dom av den 4 april 1995 i mål C-348/93, kommissionen mot Italien (REG 1995, s. I-673), punkt 17. Enligt artikel 5 i EG-fördraget skall kommissionen och den berörda medlemsstaten samarbeta för att övervinna svårigheterna under iaktagande av fördragets bestämmelser, och i synnerhet det som avser stöd som staterna beviljat.