Domstolens dom den 4 april 1995

I mål C-348/93,

DOMSTOLEN sammansatt av G.C. Rodríguez Iglesias, ordförande, RA. Schockweiler (referent), avdelningsordförande, och G.F. Mancini, J.C. Moitinho de Almeida, J.L. Murray, D.A.O. Edward samt J.-P. Puissochet, domare, generaladvokat: F. G. Jacobs, justitiesekreterare: Lynn Hewlett, byrådirektör,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid förhandlingen den 6 december 1994,

och efter att generaladvokaten har föredragit förslag till avgörande den 2 februari 1995,

följande

Dom

Angående frågan om upptagande av talan till prövning

Angående underlåtenheten att verkställa beslutet

Angående underlåtenhet att återkräva stödet inom den föreskrivna tidsfristen

Angående felaktig beräkning av dröjsmålsräntan

Angående IRI.s uteblivna återbetalning av stödet till den italienska staten

Angående underlåtenheten att meddela de åtgärder som vidtagits för beslutets verkställande

Rättegångskostnader

1. Genom ansökan inkommen till domstolens kansli den 7 juli 1993 väckte Europeiska gemenskapernas kommission talan i enlighet med artikel 93.2 andra stycket i EEG-fördraget i vilken den yrkar att det skall fastställas att Italien har underlåtit att uppfylla de skyldigheter som åligger landet till följd av kommissionens beslut av den 31 maj 1989 89/661/EEG, rörande stöd som lämnats till företaget Alfa Romeo (fordonssektorn) av den italienska regeringen (EGT nr L 394, s. 9, nedan kallat beslutet), genom att underlåta att inom den föreskrivna tidsfristen upphäva och återkräva det stöd som otillbörligen utgivits till företagsgruppen Alfa Romeo uppgående till ett belopp om 615,1 miljarder LIT med tillägg av dröjsmålsränta beräknad från september år 1991 till dess betalning av det ifrågavarande beloppet sker och/eller meddela kommissionen om de åtgärder som vidtagits för detta ändamål.

2. I beslutet fastslog kommissionen att det stöd som beviljats företagsgruppen Alfa Romeo av den italienska regeringen i form av kapitaltillskott uppgående till 615,1 miljarder LIT, genom förmedling av de offentliga holdingbolagen IRI och Finmeccanica, var oförenliga med den gemensamma marknaden på sätt avses i artikel 92.1 i fördraget, genom att det utgivits i strid med de förfaranderegler som föreskrivs i artikel 93.3 i fördraget, samt motsvarade inte de villkor som artikel 92.3 (artikel 1) i fördraget föreskriver för undantag. Kommissionen beslutade att italienska regeringen var tvungen att upphäva det nämnda stödet och att kräva av bolaget Finmeccanica att det skulle återbetala stödet inom en tidsfrist om två månader från dagen för delgivning av beslutet. Om inte återbetalning skett inom denna tidsfrist skulle förmånstagaren också betala dröjsmålsränta (artikel 2). Den italienska regeringen skulle inom en tidsfrist om två månader från dagen för delgivning av beslutet, informera kommissionen om de åtgärder som vidtagits för att rätta sig efter beslutet (artikel 3).

3. Beloppet om 615,1 miljarder ITL bestod i sig av ett belopp om 206,2 miljarder LIT som givits som kapitaltillskott till IRI av den italienska regeringen för att täcka förluster i Alfa Romeo, och ett belopp om 408,9 miljarder LIT som Finmeccanica givit till Alfa Romeo tack vare obligationslån som IRI tagit på grundval av en lag som bemyndigade IRI att ge ut räntebärande obligationer, vars återköp åvilade staten.

4. Genom dom av den 21 mars 1991, Italien mot kommissionen, (C-305/89, Rec. s. I-1603), ogillade domstolen en talan om ogiltigförklaring av beslutet.

5. Efter att ett antal gånger ha uppmanats av kommissionen att verkställa beslutet och meddela kommissionen vilka åtgärder som vidtagits i detta syfte, informerade den italienska regeringen kommissionen den 13 mars 1992 om att Finmeccanica, som ansågs vara förmånstagaren av stödet i egenskap av holdingbolag i vilket bolaget Alfa Romeo ingick vid tiden för de aktuella händelserna, skulle betala tillbaka stödet, med tillägg av de förfallna räntorna, till det offentliga holdingbolaget IRI.

6. Genom ett meddelande av den 26 juni 1992 informerade kommissionen den italienska regeringen att den inte bara borde ha krävt återbetalning av stödet från Finmeccanica till IRI, men också dess återbetalning till italienska staten.

7. Den 12 februari 1993 informerade de italienska myndigheterna kommissionen att Finmeccanica hade återbetalat 719,1 miljarder LIT till IRI, bestående av kapitalbeloppet om 615,1 miljarder LIT samt den till dagens datum upplupna räntan om 104 miljarder LIT. Kapitalbeloppet bestod av kapitaltillskottet om 206,2 miljarder LIT samt av beloppet om 408,9 miljarder LIT som finansierats av IRI genom obligationslånen som staten garanterat. Den italienska regeringen angav att den ekonomiska lagen från år 1991 nr 405 av den 29 december 1990 (GURI nr 303 av den 31 december 1990) hade upphävt åtagandet att utbetala ett belopp om 1269 miljarder LIT till IRI i samband med de obligationer som utgivits av IRI.

8. Till stöd för sin talan hävdar kommissionen att Italien har överträtt artikel 93.2 i fördraget genom att inte ha vidtagit åtgärder för återbetalningen av stödet inom den tidsfrist av två månader som följde beslutets delgivning, genom att ha beräknat räntan på ett felaktigt sätt samt genom att ha underlåtit att kräva att IRI återbetalar stödet till den italienska staten.

9. Italien gör gällande att talan inte kan prövas i den mån som den syftar till att uppnå ett fastställande av underlåtenhet att uppfylla en skyldighet som inte framgår av beslutet, nämligen IRI:s återbetalning av stödet till den italienska staten. För övrigt innehöll inte ansökan, i strid med artikel 38.1 ci domstolens rättegångsregler, en sammanfattning av de grunder enligt vilka en avsaknad av återkrav av stödet av IRI skulle strida mot beslutet.

10. I detta hänseende kan det konstateras att kommissionen har nöjt sig med att göra gällande att Italien inte har följt beslutet och att den påstådda överträdelsen av detta utgör föremål för det aktuella förfarandet. Frågan huruvida beslutet ålägger Italien skyldigheten att återkräva stödet av IRI hör till prövningen av grunderna för talan och kan inte påverka möjligheten att pröva talan.

11. För övrigt innehåller ansökan en klar sammanfattning av omständigheterna och kommissionens påståenden i enlighet med de krav som uppställs i artikel 38.1 ci rättegångsreglerna och den har gjort det möjligt för italienska regeringen att utforma ett utförligt svaromål.

12. Yrkandet om avvisning bör således ogillas.

13. Det är lämpligt att i tur och ordning pröva de tre grunderna som åberopats av kommissionen.

14. Beslutet slog klart och tydligt fast den italienska regeringens skyldighet att kräva stödets återbetalning inom en tidsfrist om två månader från dagen för delgivning av beslutet, som ägde rum den 31 juli 1989.

15. Det var dock inte forran den 12 februari 1993 som de italienska myndigheterna informerade kommissionen om de återbetalningar som skett från Finmeccanica till IRI.

16. I enlighet med en etablerad rättspraxis, är den enda grunden som kan åberopas av en medlemsstat till sitt försvar i en talan om underlåtenhet som kommissionen hänskjutit till domstolen enligt artikel 93.2 i fördraget, den som bygger på en absolut omöjlighet att på ett korrekt sätt verkställa beslutet (se i detta hänseende dom av den 23 februari 1995, kommissionen mot Italien, C-349/93, Rec. s. I-343, punkt 12, och den nämnda rättspraxisen).

17. Domstolen har redan förklarat att en medlemsstat, som vid verkställandet av ett beslut från kommissionen inom området för statligt stöd, stöter på oförutsedda och oförutsägbara svårigheter eller som blir medveten om följder som kommissionen inte räknat med, bör underställa dessa problem kommissionens bedömning, med förslag på lämpliga förändringar av det ifrågavarande beslutet. I ett sådant fall bör kommissionen och medlemsstaten, enligt den regel som ålägger medlemsstater och gemenskapens institutioner en ömsesidig skyldighet till lojalt samarbete som, i synnerhet, framhålls i artikel 5 i fördraget, samarbeta med god vilja för att i fullkomlig överensstämmelse med fördragets bestämmelser, och i synnerhet med de rörande stöd, övervinna svårigheterna (se den ovan nämnda domen kommissionen mot Italien, punkt 13, och den nämnda rättspraxisen).

18. Italien har emellertid varken gjort gällande en absolut omöjlighet att verkställa beslutet, eller oförutsedda och oförutsägbara svårigheter.

19. Under dessa omständigheter bör talan i den del den grundar sig på att Italien inte har vidtagit åtgärder för att verkställa beslutet inom den föreskrivna tidsfristen vinna bifall.

20. Under förhandlingen angav kommissionen, utan att bli motsagd av svaranden, att den i sitt yrkande i ansökan av misstag angivit september månad år 1991 som utgångspunkt för beräkningen av dröjsmålsräntan, i stället för september månad år 1989, som rätteligen anges i resten av den nämnda ansökan. Kommissionen underströk att det faktiskt bör förstås som år 1989.

21. Enligt artikel 2 i beslutet bör räntan beräknas från och med utgången av tidsfristen om två månader från dagen för delgivning av beslutet till regeringen, vilket i det föreliggande fallet innebär från den 30 september 1989.

22. Den italienska regeringen har inte bestridit att den beräknat räntan från den 28 februari 1990, dagen för utgången av tidsfristen om två månader efter det att beslutet publicerats i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

23. Det kan därför konstateras att talan likaså är grundad i den mån kommissionen gör gällande att Italien har beräknat dröjsmålsräntan på ett felaktigt sätt.

24. För att bedöma denna grund är det lämpligt att hänvisa till syftet med skyldigheten att återbetala otillbörligt stöd och till den omfattning som beslutet ger denna skyldighet.

25. I detta hänseende föreskriver artikel 93.2 i fördraget att om kommissionen finner att ett stöd som lämnats av en stat eller med statliga medel inte är förenligt med den gemensamma marknaden, skall kommissionen besluta att staten i fråga skall upphäva eller ändra stödet inom en tidsfrist som kommissionen fastställer.

26. Skyldigheten för en stat att upphäva ett stöd som kommissionen ansett strida mot den gemensamma marknaden syftar, enligt en etablerad rättspraxis, till att återställa den situation som förelåg dessförinnan (se dom av den 14 september 1994, Spanien mot kommissionen, C-278/92, C-279/92 och C-280/92, Rec. s. I-4103, punkt 75, och den nämnda rättspraxisen).

27. Detta syfte nås så snart som det ifrågavarande stödet, i vissa fall ökat med dröjsmålsränta, har återbetalats av förmånstagaren, i det aktuella fallet Finmeccanica, till IRI, det statlig organ som förvaltar statligt ägande. Genom denna återbetalning förlorar förmånstagaren nämligen den fördel som han har haft på marknaden i förhållande till sina konkurrenter, och den situation som förelåg innan stödet lämnades återställs.

28. Det kan vidare konstateras att kommissionen, i artikel 2 i beslutet, enbart krävde att den italienska regeringen skulle upphäva stödet och kräva av bolaget Finmeccanica att det skulle återbetala stödet inom en viss tidsfrist, med tillägg av dröjsmålsränta efter utgången av tidsfristen.

29. Även om det inte kan uteslutas att en stats beviljande av medel till ett offentligt organ såsom IRI kan utgöra ett statligt stöd på sätt avses i artikel 92 i fördraget, har kommissionen emellertid inte — i motsats till vad den hävdar, i det beslut som följde det förfarande som föreskrivs i fördraget — bestritt att de medel som staten ställde till IRI:s förfogande likaså utgjorde ett stöd som var oförenligt med den gemensamma marknaden.

30. Under dessa förhållanden bör talan anses sakna grund i den mån kommissionen förebrår Italien för att inte ha krävt stödets återbetalning av IRI till den italienska staten.

31. Domstolen finner inte anledning att pröva huvudyrkandena som syftar till att förklara Italien skyldigt till att ha underlåtit att meddela kommissionen om de åtgärder som vidtagits för beslutets verkställande, eftersom Italien vidtagit just dessa åtgärder för verkställande inom den föreskrivna tidsfristen.

32. Det kan följaktligen konstateras att Italien, genom att inte vidta åtgärder för beslutets verkställande inom den föreskrivna tidsfristen och genom att ha beräknat dröjsmålsräntan på ett felaktigt sätt, har brustit i sina skyldigheter som åligger Italien på grund av fördraget.

33. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom svaranden är den tappande parten i förhållande till större delen av sin talan, skall svaranden förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN

1) Italien har underlåtit att uppfylla de skyldigheter som åligger landet till följd av kommissionens beslut 89/661/EEG av den 31 maj 1989, rörande stöd som lämnats till företaget Alfa Romeo (fordonssektorn), av den italienska regeringen genom att underlåta att inom den föreskrivna tidsfristen upphäva och återkräva det stöd som otillbörligen utgivits till företagsgruppen Alfa Romeo, uppgående till ett belopp om 615,1 miljarder ITL med tillägg för dröjsmålsränta beräknad från den 30 september 1989 till dess betalning av det ifrågavarande beloppet sker.

2) Talan i övrigt ogillas.

3) Italienska republiken skall bära rättegångskostnaderna.

1 Rättegangssprik: italienska.