Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio Saggio föredraget den 25 juni 1998

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 158, s. 59. Direktivet, särskilt artikel 7 a, har hittills varit föremål för domstolens tolkning i dom av den 8 oktober 1996 i målen C-178/94, C-179/94, C-188/94 -C-190/94, Dillenkofer m.fl. (REG 1996, s. I-4845) och i dom av den 14 maj 1998 i mål C-364/96, Verein für Konsumenteninformation (REG 1998, s. I-2949).

3 Se ovan nämnd dom av den 8 oktober 1996 i målet Dillenkofer, punkt 3.

4 I BGBl, nr 881 av den 15 november 1994, s. 6501.

5 Se ovan nämnd dom av den 8 oktober 1996, Dillenkofer (punkt 33—39) och förslag till avgörande av generaladvokaten Tesauro, punkt 11—14. Det förefaller mig som om principen om mesta möjliga gynnsamma tolkning för Konsumenterna likaså bekräftas av den ovannämnda domen i målet Verein für Konsumenteninformation, i den mån som domstolen, särskilt i punkt 18—23, på ett extensivt sätt har uttolkat tillämpningsområdet för konsumenternas rätt till återbetalning av erlagda belopp och till hemtransport, med hänsyn till den målsättning som direktivet, särskilt artikel 7, söker uppnå (punkt 20).

6 Det åttonde övervägandet understryker skillnaderna mellan nationella regler beträffande regler som skyddar konsumenterna. Det nionde övervägandet betonar att de tjänster som tillhandahålls konsumenterna inom ramen rör ett resepaket är av speciell karaktär, och särskilt det faktum att dessa senare i allmänhet får betala betydande belopp. Det tionde övervägandet kräver att konsumenten skall kunna åtnjuta det skydd som direktivet medför oavsett om han är en direkt avtalspart, om ett resepaket har överlåtits på honom eller om han är medlem av en grupp på vars vägnar en annan person har ingått ett avtal om ett resepaket. Det elfte övervägandet rör den skyldighet att informera som direktivet ålägger arrangören eller återförsäljaren.

7 Artiklarna 3 och 4 rör de skyldigheter som åvilar researrangören eller återförsäljaren innan avtalet ingås, liksom de omständigheter som kan tänkas ändra förhållandet. I båda fallen uttrycker den rättsliga regleringen av det ömsesidigt bindande förhållandet tydligt en fördel för konsumentens avtalsenliga ställning. Samma slutsats gäller vad beträffar de följande artiklarna 5 och 6, som rör skyldigheterna för researrangören eller återförsäljaren avseende den fas då avtalet fullgörs.

8 Härtill kommer att artikel 3 s föreskriver att gemenskapens verksamhet skall innefatta bidrag till att stärka konsumentskyddet, och att artikel 129a anger att gemenskapen skall bidra till att en hög konsumentskyddsnivå uppnås, särskilt genom åtgärder som beslutas enligt artikel 100a. De nämnda reglerna var inte i kraft när direktivet antogs. De bidrar dock till att framhäva att gemenskapens regelverk i allt högre grad tar hänsyn till konsumenternas intressen.

9 Den nationella domstolen noterar i sitt beslut om hänskjutande att prenumeranterna i det fallet uppenbarligen har finansierat sin gratisresa genom att betala för den eller de personer som åtföljde dem.

10 Se ovan, punkt 17.

11 Se fotnot 5 och motsvarande text.

12 Se rådets direktiv 84/450/EEG av den 10 september 1984 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om vilseledande reklam (EGT L 250, s. 17), rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (EGT L 42, s. 48), rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om skäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, s. 29), Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, s. 19), Europaparlamentets och rådets direktiv 97/55/EG av den 6 oktober 1997 om ändring av direktiv 84/450/EEG om vilseledande reklam så att detta omfattar jämförande reklam (EGT L 290, s. 18).

13 Domen i målet Dillenkofer, punkt 50.

14 Dom av den 19 november 1991 i de förenade målen C-6/90 och C-9/90, Francovich m.fl. (REG 1990, s. I-5357), punkt 38—46. Jag vill erinra om att, när det gäller artikel 7 i direktivet, domstolen redan i den ovan nämnda domen i målet Dillenkofer har identifierat de villkor som nämnts i texten.

15 Dom av den 5 mars 1996 i de förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du Pêcheur och Factortame (REG 1996, s. I-1029), punkt 50—55 och dom av den 26 mars 1996 i mål C-392/93, British Telecommunications (REG 1996, s. I-1631), punkt 38—42.

16 Domstolen har alltså kunnat fastställa att villkoret avseende en tillräckligt allvarlig och uppenbar överträdelse, även om det inte omnämnts i domen Francovich, dock ingick som en del av omständigheterna i målet (punkt 23).

17 Domen i målet Dillenkofer, nämnd ovan, punkt 34.

18 Domen i målet Dillenkofer, nämnd ovan, punkt 50—52.

19 Dom av den 26 mars 1996, British Telecommunications, nämnd ovan (punkt 40—46). I detta mål ansåg domstolen att artikel 8.1 i direktivet 90/531 om upphandlingsförfarandet i vad som kallas exklusiva sektorer inte är precis och att den rimligen kunde leda till den tolkning som i god tro har gjorts av Förenade kungariket på grundval av argument som inte saknar all relevans..., förutom den tolkning som domstolen har gjort i denna dom (punkt 43).

20 Ovan nämnd dom, punkt 51.