Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 28 maj 1998

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 299, 1972, s. 32. Konsoliderad version av Brysselkonventionen, i dess lydelse enligt senare anslutningsfördrag (det senaste fördraget av den 29 november 1996 om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till den allmänna konventionen, publicerat i EGT C 27, 1998, s. 1).

3 Se protokollet av den 3 juni 1971 om domstolens tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknat i Luxemburg den 3 juni 1971 (EGT L 204, 1975, s. 28). Den konsoliderade versionen av sagda protokoll, i dess lydelse enligt anslutningsfördragen, har publicerats i EGT C 27, 1998, s. 28.

4 Det offentliga ackordsförfarandet som införts genom lag nr 85/98 av den 25 januari 1985 om konkurs och förenklat konkursförfarande för företag (nedan kallad lag nr 85/98), är avsett att säkerställa att krisdrabbade företag fortsätter sin verksamhet och bibehåller arbetstillfällena samt att företagets skulder betalas. Detta förfarande kan antingen avslutas med att företaget fortsätter sin verksamhet, att det helt eller delvis upphör att finnas till eller att det försätts i konkurs (se artikel 1).

5 Se ovan, fotnot 3.

6 I dess lydelse frän och med den 1 oktober 1994 enligt artikel 75 i lag nr 94/475 av den 10 juni 1994 om förebyggande och avhjälpande av företags svårigheter.

7 I begreppet rättigheter som är knutna till borgenärens person ingår fordringar som gäller periodiskt understöd eller utbetalning av skadestånd för ideell eller ekonomisk skada (se Derrida, F., Godé, P. och Sortais, J.-P., Redressement et liquidation judiciaires des entreprises, cinq années d'application, Paris, 1991, tredje upplagan, s. 430 och 431).

8 I artikel 32 i konventionen stadgas att [a]nsökan [som föreskrivs i artikel 31 första stycket (se ovan, punkt 1)]... i Luxemburg, [skall göras] hos ordföranden i tribunal d'arrondissement.

9 Såsom domstolen sedan länge klart har angett reglerar konventionen enbart vcrkstälhghctsförfarandet för utländska exekutionstitlar och berör inte verkställigheten i egentlig mening som fortfarande omfattas av nationell rätt, dock under förutsättning att tillämpningen av nationella förfarandcrcglcr inte får inskränka konventionens ändamålsenliga verkan (se dom av den 2 juli 1985 i mål 148/84, Deutsche Genossenschaftsbank mot SA Brasserie du pêcheur, REG 1985, s. 1981, punkt 18, och av den 4 februari 1988 i mål 145/86, Hoffmann mot Krieg, REG 1988, s. 645, punkterna 27—29).

10 I Donnier, M., Voiei d'exécution et procédures de distribution, Paris, 1993 (tredje upplagan), s. 49—51, talas om immunitet mot verkställighet som en förmånsbchandling som i undantagsfall föreskrivs i lagen, som avser gäldenären personligen och som syftar till att låta denne undgå tvångsvcrkställighet när vissa förutsättningar är för handen.

11 Se nedan, punkt 19.

12 Se nedan, punkt 16.

13 Se artikel 2 första stycket i konventionen: Om inte annat föreskrivs i denna konvention, skall talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas vid domstol i den staten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap. Det skall noteras att när villkoren för tillämpning av konventionen ur materiell, territoriell och tidsmässig synpunkt är uppfyllda är konventionsstatcrnas domstolar skyldiga att tilllämpa den [se den rapport som utgör bilaga till förslaget till konvention om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde till konventionen, av professor P. Schlosser (nedan kallad Schlosser-rapporten) (EGT C 59, 1979, s. 71, särskilt s. 97)]. Det är inte av en tillfällighet som domstolen har fastslagit att frågor om tillämpningsområdet för konventionens bestämmelser, som är avgörande för domstols behörighet inom internationell rätt, anses omfattas av grunderna för rättsordningen (ordre public), se dom av den 19 januari 1993 i mål C-89/91, Shearson Lehman Hutton Inc. mot TBV Treuhandgesellschaft (REG 1993, s. I-139), punkt 10.

14 Se Guyon, Y., Droit des affaires et des entreprises. Paris, 1997 (sjätie upplagan), volym 2, s. 375, Chapul, Y.: Droit du redressement et de la liquidation judiciaires des entreprises, Paris, 1987, s. 254 och 255, och F. Derrida, P. Godé och J.-P Sortais, anfört arbete, fotnot 6, s. 431.

15 Se Y. Chaput, anfört arbete, fotnot 13, s. 253. På motsvarande sätt återspeglar de undantag som föreskrivs i artikel 169 andra stycket i de fall när gäldenären genom sin egen oaktsamhet inte har förtjänat den rättsliga förmånsbehandling som motsvarar den behandling som föreskrivs för ledningen för juridiska personer som blir föremål för en begäran om uppgörelse avseende bolagets skulder (och, i fall av svårare missbruk, som personligen kan bli föremål för ackord, se artikel 178 och följande artiklar i lag nr 85/98).

16 Se Y. Guyon, anfört arbete, fotnot 13, s. 13. Se även Durcuil, B. och Mestre, J., La purge des dettes par l'article 169 de la loi du 25 janvier 1985, Rev. proc. coll., 1989, s. 389.

17 Se B. Durcuil och J. Mestre, anfört arbete, fotnot 15, s. 398.

18 Se F. Derrida, P. Godé och J.-P. Sortais, anfört arbete, fotnot 6, s. 426.

19 Se domen i målet Hoffmann mot Krieg (ovan fotnot 8), punkt 10. Såsom generaladvokaten Tesauro har anmärkt eror den omständigheten att sagda artikel 220 "ger medlemsstaterna och inte gemenskapsinstitutionerna i uppgift att förverkliga de mål som den uppställer på att domstols behörighet på privaträttens område under alla omständigheter fortfarande tillhör det område där staterna har suveränitet. Detta hindrar däremot inte att de bestämmelser som den avser anses omfattas av fördragets tillämpningsområde enligt artikel 2. Den fria rörligheten för domar är nämligen av avgörande betydelse för att förhindra de svårigheter som kan uppkomma för den gemensamma marknadens funktion på grund av att det är omöjligt att enkelt få erkännande och verkställighet av de individuella rättigheter som följer av de många rättsliga relationer som uppstår där, till och med vid domstol (se förslag till avgörande som framförts den 16 december 1993 (se förslag till avgörande i mål C-398/92, Mund & Fester mot Hatrex, REG 1994, s. I-469).

20 Se Gaudcmct-Tallon H., Les conventions de Bruxelles et de Lugano, Paris, 1993, s. 211.

21 Till exempel skall domstolen i ursprungsstaten självmant förklara sig obehörig när tvisten rör en fråga som en domstol i en annan konventionsstat är exklusivt behörig att pröva (se artikel 19 i konventionen) och om den utländske svaranden uteblir, såvida den inte är behörig enligt bestämmelserna i konventionen (se artikel 20 första stycket). Dessutom skall domstolen låta handläggningen av målet vila till dess att det har klarlagts att en utebliven svarande har kunnat förbereda sitt svaromål (se artikel 20, andra stycket).

22 Se dom av den 21 maj 1980 i mål 125/79, Denilauler mot Couchct Frères (REG 1980, s. 1553, svensk specialutgåva, volym 5, s. 197, punkt 13). Enligt K. D. Kerameus har konventionen, genom att den föreskriver att alla frågor om behörighet skall avgöras av den hänskjutande domstolen, lyckats undandra förfarandena för erkännande och verkställighet från de största hindren för en konkret tillämpning av alla andra bilaterala eller multilaterala fördrag. Att reglerna om behörighet har fått ökad betydelse leder just till en betydelsefull förbättring såväl av erkännande som av verkställighet (se Basic rules relating to recognition and enforcement of foreign judgements under the Brussels Convention, i Studia juridica, 1995, vol. III, s. 495, särskilt s. 505, min översättning).

23 Se Droz, G. A. L., Compétence judiciaire et effets des jugements dans le Marché Commun, Paris, 1972, p. 353.

24 Med interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, i den mening som avses i artikel 24 skall förstås åtgärder som på de områden som faller inom tillämpningsområdet för konventionen är avsedda att bibehålla en faktisk eller rättslig situation för att säkerställa de rättigheter vars erkännande har begärts hos den domstol som avgör målet i sak: se dom av den 26 mars 1992 i mål C-261/90 1990, Reichert och Kockler mot Dresdner Bank (REG 1992, s. I-2149, Cunkt34). Dock omfattas inte interimistiska åtgärder, däriland säkerhetsåtgärder, av det system med erkännande och verkställighet som föreskrivs i avsnitt III i konventionen, om de har beslutats eller godkänts utan att den part mot vilken de riktas har kallats och om de är avsedda att verkställas utan att ha delgivits i förväg (se domen i målet Dcnilaulcr mot Couchct Frères, ovan fotnot 21).

25 Se Pocar, F, La convenzione di Bruxelles sulla giurisdizione e l'esecuzione delle sentenze, Milano, 1995 (tredje upplagan), s. 27 (fri översättning).

26 Se H. Gaudcmct-Tallon, anfört arbete, fotnot 19, s. 227.

27 Se Târzia, G., Les titres exécutoires et le recouvrement des créances dans l'Union européenne, i Actualité du droit/Annales de droit de Liège, 1995, s. 381, särskilt s. 383. För att cxckutionsmyndighctcrna i den stat där verkställighet begärs skall kunna företa en effektiv verkställighet är det nödvändigt att exekutionstiteln, med hänsyn till dess konkreta lydelse, medger verkställighet inom ramen för dessa myndigheters befogenheter. Även om det följaktligen vid tidpunkten för verkställigheten skall kontrolleras, såsom sker med ett nationellt avgörande av samma typ, om exekutionstiteln har denna verkställbara karaktär, föreskrivs det inte i konventionen att denna kontroll ankommer på de myndigheter som har ansvar för verkställigheten. För att avgöra om det utländska beslutets innehåll är vcrkställbart kan domstolen i den stat där verkställighet begärs tolka bestämmelsen mot bakgrund av de skäl som ligger bakom åtgärden [se Oberlandesgericht Saarbrücken, beslut nr 5 W 102/87 av den 3 augusti 1987 (Répertoire de jurisprudence du droit communautaire, serie D, I-3I-B 12), genom vilket den domstolen samtyckte till verkställighet av en fransk fastställelsedom avseende återbetalning av ett lånat belopp, men enbart vad beträffade kapitalet och inte vad beträffade avtalad ränta, vilken enligt det ursprungliga beslutet utgick efter avdrag av de belopp som redan hade betalats av gäldenären som ränta och hade uttagits under en bestämd period före avkunnandet, men ännu inte hade si utbetalats].

28 Se den franska Cour de cassation, dom nr 676/90-21 473 av den 5 maj 1993, Times Newspapers mot Pordéa (Gazette du Palais, 1994, I, s. 383).

29 Medan i de länder som hämtar modellen för import av rättsliga avgöranden från fransk rätt, nämligen de stater som ursprungligen ingick konventionen, avser avgörandet [till förmån för den berörde] att ge ett lagakraftbevis genom vilket traditionellt den dömande makten mande et ordonne à tous huissiers de justice, sur ce requis, de mettre ledit arrêt (ou ledit jugement) à exécution, går i common law-länderna, vilka har anslutit sig senare till konventionen, verkställigheten genom registration [i en eller flera självstyrande domsagor i Förenade Kungariket: England och Wales, Skottland ocn Nordirland], som består i att föra in det utländska avgörandet i records eller register vid domstolen i den stat där verkställighet begärs, som om detta avgörande hade meddelats av den domstolen. På så sätt blir resultatet att det således registrerade rättsliga avgörandet... shall, for the purposes of execution, be of the same force and effect... as [if] the judgement had been originally given in the registering court... (se Miele, Α., La cosa giudicata straniera, Padua, 1989, s. 20 och 21, fotnoten utelämnad, fri översättning).

30 Se H. Gaudcmct-Tallon, anfört arbete, fotnot 19, s. 228, A. Miele, anfört arbete, fotnot 28, s. 10, och Moreau, P., De l'excquatur et des causes de préférence, i Actualité du droit/Annales de droit de Liège, 1995, s. 395, särskilt s. 398.

31 Se P. Jenards rapport avseende förslaget till konvention av den 27 september 1968 (nedan kallad Jcnard-rapportcn), EGT C 59, 1979, s. 1, särskilt s. 48 (fotnoten utelämnad, min kursivering).

32 Till exempel är i den engelska rättsordningen när mera än sex år har gått sedan avkunnandet av en dom ett tillstånd nödvändigt för att få ett vcrkställighetsbeslut (writ of execution) [se Rules of the Supreme Court (Rev.) Ord. 46, r. 2, se O'Malley, S., Layton, Α., European Civil Practice, London, 1989, s. 744, fotnot 20].

33 Sc G. A. L. Droz (anfört arbete, fotnot 22), s. 351. Enligt S. O'Mallcy och A. Layton (anfört arbete, fotnot 31, s. 744) är den dag då det utländska beslutet skall vara verkställbart den dag da den domstol där verkställighet begärs fattar sitt beslut.

34 Denna lösning avser uppenbarligen att möjliggöra den överraskningseffekt som vcrkställighetsförfarandct måste ha för att svaranden inte skall få tillfälle att undandra sina tillgångar från alla vcrkställighctsåtgärdcr (se Jcnard-rapporten, ovan fotnot 30, s. 50). Det är däremot inte förenligt med konventionen att en part, som i en konventionsstat utverkat en dom till sin fördel som i enlighet med artikel 31 i konventionen kan förses med lagakraftbevis i en annan konventionsstat, väcker talan vid en domstol i den sistnämnda konventionsstaten med begäran om att den andra parten ånyo skall ådömas att fullgöra den prestation som han ådömts att fullgöra i den förra staten. Detta gäller även om denna talan i vanlig ordning skulle bli fördelaktigare eller mindre kostsam ur processuelT synpunkt än erkännandeförfarandet (dom av den 30 november 1976 i mål 42/76, de Wolf mot Cox, REG 1976, s. 1759).

35 I fall av bestridande eller om fristen för bestridande inte har löpt ut ger ett eventuellt beslut om verkställighet inte rättighetshavaren rätt att vidta åtgärder för tvångsvcrkställighct av gäldenärens tillgångar, utan enbart att tillgripa sådana säkerhetsåtgärder som föreskrivs i lagstiftningen i den stat där verkställighet begärs (se artiklarna 33— 39 i konventionen). Om ansökan om verkställighet avslås är det sökanden som skall bestrida vid den domstol som anges i artikel 40 i konventionen, vid vilken det förs en kontradiktorisk tvistemålsproccss.

36 Se Jcnard-rapportcn, ovan, fotnot 30, s. 51, och rapport Schlosser, ovan, fotnot 12, s. 134.

37 Se Jcnard-rapportcn (ovan, fotnot 30, s. 51), enligt vilken denna invändning är betecknande för den verkställande myndigheten samt beslut av den 30 november 1979 av Obcrlandcsgcricht München (nr 25 W 1937/79, Répertoire de jurisprudence de droit communautaire, serie D, I-34-B 4), om ogiltigförklaring av ett beslut om verkställighet i anledning av delvis upphörande av den penningfordran som följer av en italiensk fastställclscdom.

38 Om de handlingar som erfordras enligt artiklarna 46 och 47 inte inges medför detta inte nödvändigtvis att erkännande eller verkställighet inte beviljas, utan att det blir nödvändigt för den nationella domstolen att vilandeförklara målet och att fastställa en tidsfrist för sökanden. Det är enbart om de handlingar som ingetts inte är tillräckliga för att domstolen skall kunna bilda sig en uppfattning som den kan avvisa ansökan (se Jcnard-rapportcn, ovan fotnot 30, s. 50).

39 Se Jenard-rapporten, ovan fotnot 30, s. 55. Om avgörandets verkställbara karaktär inte otvetydigt framgår av dess innehåll kan domstolen i den stat där verkställighet begärs tolka det mot bakgrund av sin egen kännedom om lagstiftningen i ursprungsstaten (och eventuellt avslå ansökan om verkställighet, se beslut av Oberlandesgericht Stuttgart nr 5 W 9/76 av den 19 maj 1976 (Répertoire de jurisprudence de droit communautaire, serie D, I-47-B 1), varigenom det utesluts att en fransk dom om äktenskapsskillnad var interimistiskt vcrkställbar, enbart vad beträffar att maken ålades att betala en livränta till sin före detta maka.

40 Se dock ovan, punkt 14, vad beträffar ett annat skäl att vägra verkställighet —som underförstått föreskrivs i artikel 31 första stycket och artikel 47.1 i konventionen —nämligen att det utländska beslutet inte är av vcrkställbar karaktär vid den tidpunkt då talan anhängiggörs vid domstol.

41 En fysisk persons rättsliga status, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, makars förmögenhetsförhållanden, arv eller testamente. Erkännande eller verkställighet kan emellertid inte vägras, såvida inte resultatet skulle ha blivit detsamma om domstolen hade tillämpat de internationellt privaträttsliga bestämmelserna i den stat där verkställighet begärs (artikel 27.4 i konventionen).

42 Se Jenard-rapportcn, ovan fotnot 30, s. 46.

43 Se Beauchard, J., Houssa, C, La procédure d'exequatur, i Les conventions de Bruxelles et de La Haye en matière civile et commerciale (red. G. de Levai), Bryssel, 1994, s. 55, särskilt s. 57.

44 Bortsett från undantagen i artikel 28 första stycket i konventionen (se ovan, punkt 16).

45 Det träffande uttrycket finns i Bellet, P., Reconnaissance cl exécution des décisions en vertu de la Convention du 27 septembre 1968, i Revue trimestrielle de droit européen, 1975, s. 32, särskilt s. 41.

46 Anfört arbete, fotnot 30.

47 Ett utländskt beslut som erkänts enligt artikel 26 i konventionen får i den stat där verkställighet begärs i princip samma verkningar som det har i ursprungsstatcn [se domen i målet Hoffmann mot Krieg, ovan fotnot 8, i vilken domstolen fastslog att ett (tyskt) beslut om underhållsbidrag — vilket var vcrkställbart i ursprungsstatcn (i vilken en senare dom om äktenskapsskillnad som meddelats av en holländsk domstol inte erkändes) och som hade erhållit lagakraftbevis i den stat där verkställighet begärdes (Nederländerna) med stöd av artikel 31 i konventionen på initiativ av den part som erhöll förmånen — skulle inte fortsätta att verkställas, trots att verkställighet beviljades, när detta stred mot de uttömmande skälen inom konventionens tillämpningsområde (nämligen upphörandet av skyldigheten för maken att utge underhållsbidrag till följd av att ett beslut om äktenskapsskillnad meddelats i den stat där verkställighet begärs. Enligt artikel 1 andra stycket punkt 1 förekommer fysiska personers rättsliga status bland de uteslutna områdena). Domstolen har dessutom ansett att beslutet i fastställelsedom om betalning av underhållsbidrag och domen om äktenskapsskillnad var oförenliga i den mening som avses i artikel 27.3 i konventionen]. Se de Levai, G., Une harmonisation des procédures d'exécution dans l'Union européenne est-elle concevable?, i Seizure and Overindebtedness in the European Union (G. de Levai), Haag, 1997, s. 595, särskilt s. 606.

48 Se G. A. L. Droz (anfört arbete, fotnot 22), s. 280, och H. Gaudcmct-Tallon (anfört arbete, fotnot 19), s. 228 och 229. Enligt generaladvokaten Darmon kan denna andra begränsning förklaras av nödvändigheten att göra tolkningarna enhetliga och strävan efter att förhindra att bestämmelser som tillhör grunderna för rättsordningen (ordre public) åberopas alltför ofta (se förslag till avgörande som föredragits den 9 juli 1987 i målet Hoffmann mot Krieg, ovan fotnot 8, REG 1987, s. 654, särskilt s. 657). Mer allmänt varnade generaladvokaten för risken att konventionen skulle tillämpas på ett snedvridet sätt, så att ursprungsstatens rättsordning skulle anses ha företräde framför rättsordningen i den stat där verkställighet begärs och således leda till att den sistnämnda förringas eller till och med förnekas (idem, s. 658).

49 Se Schlosser-rapportcn, ovan fotnot 12, s. 90, kommissionens yttrande av den 10 december 1981 om förslaget till en konvention om konkurs, ackord och liknande förfaranden (EGT L 391, 1981, s. 23), Daniele, L., Fallimento e Convenzione di Bruxelles del 1968, i La Convenzione giudiziaria di Bruxelles del 1968 e la riforma del processo civile italiano, Milano, 1985, s. 85, samt Vallens, J.-L., Le droit européen de la faillite: la Convention relative aux procédures d'insolvabilité, i Actualité législative Dalloz, 1995, s. 217.

50 Se dom av den 22 februari 1979 i mål 133/78, Gourdain mot Nadlcr (REG 1979, s. 733, punkt 4, min kursivering), i vilken domstolen förklarade att en fransk tvistemålsdomstols beslut om bifall av konkursförvaltarens begäran om uppgörelse avseende bolagets skulder inte omfattades av konventionens tillämpningsområde och att den faktiska ledningen för ett kommersiellt bolag skulle förpliktas att betala ett bestämt belopp till konkursboet inte omfattades av konventionens tillämpningsområde. Sådana avgöranden avseende avslutning av ett obeståndsförfarande som Tribunal de commerce de Brieys dom av den 16 juni 1994 omfattas av tilllämpningsområdct för den konvention om obeståndsförfaranden som ingåtts den 23 november 1995 i Bryssel (nedan kallad konkurskonventionen, sc nedan, fotnot 51).

51 Ovan fotnot 30, s. 12.

52 Den europeiska konventionen om vissa internationella aspekter av konkurs (se Actualité législative Dalloz, 1995, s. 239, för fransk lydelse, International Legal Materials, 1996, s. 1223, för engelsk lydelse, och Riv. di dir. internaz. priv. et process., 1996, s. 661, för italiensk lydelse), som har varit öppen för undertecknande till den 23 maj 1996, har undertecknats av samtliga medlemsstater med undantag för Förenade kungariket. Enligt artikel 49.3 i denna skall den träda i kraft den första dagen i sjätte månaden efter att den sista signatärstaten deponerar ratifikations-, godtagande- eller godkännandcinstrument, under förutsättning att alla medlemsstaterna i Europeiska unionen har ratificerat, godtagit eller godkänt den. Liksom de olika förslag som utan framgång föregått den, grundas konkurskonventionen på principen om enhet-univcrsalitct i det konkursförfarande som inletts i den stat där gäldenären har huvudsakligt centrum för sina intressen. Denna princip begränsas dock av den i konventionen föreskrivna möjlignctcn att det i andra konventionsstater i vilka huvudförfarandet har erkänts, inleds andrahandsförfaranden av konkurskaraktär, vilka har territoriell verkan (principen om begränsad universalitet).

53 I beslutet om hänskjutande behandlas däremot inte frågan huruvida den luxemburgska domstolen åtminstone kan tillerkänna domen av den 16 juni 1994 av Tribunal de commerce de Briey en omedelbar (de plano) beviskraft, genom att beakta den som naket faktum för att ge den indirekta eller sekundära materiella verkningar, vilka skall bestämmas på grundval av bestämmelserna i inhemsk rätt, däribland den internationella privaträttens (se Carclla, G., Sentenza civile straniera i Enciclopedia del diritto, vol. XLI, Milano, 1989, s. 1272, särskilt s. 1275, och A. Huet, fotnot under beslut av den 26 oktober 1990 av Tribunal de première instance dc Saint-Pierre och Miquelon i mål PEBSA mot Marinoil Service, Revue de jurisprudence commerciale, 1991, s. 177, särskilt s. 179).

54 Som sagt (ovan punkt 15) överensstämmer denna bestämmelse således med bestämmelsen om att domstolen i den stat där verkställighet begärs har befogenhet att vilandeförklara bestridandeförfarandet eller att göra verkställigheten beroende av att det ställs säkerhet om i ursprungsstatens rättsordning talan har väckts mot det naturaliserade beslutet eller om fristen för detta inte har löpt ut.

55 Se Starace, V., Sull'estinzione di efficacia, nell'ordinamento di origine, della sentenza straniera riconosciuta o resa esecutiva i Riv. dir. intern, priv. proc, 1969, s. 152, särskilt s. 153.

56 Idem, s. 154 och 155. Enligt S. O'Malley och A. Layton (anfört arbete, fotnot 31, s. 744 och 745) blir resultatet detsamma — genom tillämpning av artikel 31 första stycket i konventionen — i fall där den utländska domen har förlorat sin verkställbara karaktär på grund av preskription (se ovan, fotnot 31).

57 Se Krings, E., Synthèse. Le droit des saisies dans les États membres de l'Union européenne, i Seizure and overindebtedness in the European Union (anfört arbete, fotnot 46), s. 3, särskilt s. 41— 44. Författaren erinrar om att i vissa medlemsstaters rättsordningar (såsom Republiken Italien, Republiken Grekland och Konungariket Belgien) har till och med borgenärer som saknar exekutionstitel under vissa förutsättningar och för att säkerställa likheten mellan borgenärer, möjlighet att intervenera i verksatällighetsproceduren.