Förslag till avgörande av generaladvokat

1. Genom beslut av den 17 juli 1997 ställde Pretura circondariale di Bassano del Grappa (Italien) två tolkningsfrågor till domstolen om tolkningen av rådets förordning (EEG) nr 3950/92 om införande av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (nedan kallad förordning nr 3950/92). Den första frågan gäller begreppet uppköpare i den mening som avses i artiklarna 2 och 9 i förordningen, den andra syftar till att få klarhet i huruvida avdraget av det belopp som uppköparen enligt artikel 2.2 är skyldig att betala som tilläggsavgift utgör en skyldighet eller enbart är en möjlighet.

Tillämpliga bestämmelser

2. För att minska obalansen mellan utbud och efterfrågan på mjölk och mjölkprodukter infördes genom rådets förordning (EEG) nr 856/84 av den 31 mars 1984 om ändring av förordning (EEG) nr 804/68 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter systemet med den så kallade tilläggsavgiften. På grundval av detta system tilldelas producenterna en referenskvantitet, som beräknas i förhållande till produktionen under en bestämd period. För mjölk som överstiger denna referenskvantitet skall följaktligen en viss summa pengar betalas som kallas just tilläggsavgift.

3. I artikel 1 i förordning nr 3950/92 föreskrivs följande:

4. För tillämpningen av denna förordning ges i artikel 9 följande definitioner:

5. Med avseende på detta mål skall hänsyn även tas till kommissionens förordning (EEG) nr 536/93 av den 9 mars 1993 om tillämpningsföreskrifter för tilläggsavgiften för mjölk och mjölkprodukter. I artikel 1 i förordningen föreskrivs att

6. Med stöd av ovannämnda bestämmelser föreskrivs i artikel 1 tredje stycket i dekret av Republiken Italiens president nr 569/93 (nedan kallat DPR nr 569/93) följande: Varje hänvisning till uppköpare av mjölk och mjölkprodukter skall tolkas så, att den tillämpas på kooperativ som använder eller bearbetar komjölk, oberoende av vilken typ av rättsförhållande som ligger till grund för leveransen av mjölken och mjölkprodukterna i fråga till kooperativet.

Bakgrund och tolkningsfrågorna

7. Det ännu inte avgjorda målet vid den nationella domstolen utspelar sig inom ramen för de bestämmelser som angetts ovan.

8. Den hänskjutande domstolen har följaktligen vilandeförklarat målet och till domstolen ställt följande tolkningsfrågor:

Den första frågan

9. Jag vill inledningsvis påpeka att med avseende på det svar som skall ges på den första frågan, är den hänskjutande domstolens redogörelse för de faktiska omständigheterna inte helt tydlig. Närmare bestämt anges ingenting om vilken typ av band som förenar Consorzio och dess medlemmar och heller inte om vilken roll organet spelar för marknadsföringen av produkten. Jag anser emellertid att de om än knapphändiga uppgifter som framgår av beslutet om hänskjutande i vilket fall som helst ger oss tillräckliga fakta för att kunna precisera frågans omfattning och ge ett användbart svar till den hänskjutande domstolen.

10. I sitt skriftliga yttrande föreslår Consorzio att frågan skall besvaras nekande, och grundar sitt svar huvudsakligen på skäl som hänför sig till lagstiftningens ordalydelse. Enligt denna åsikt används i själva förordningen sådana semantiska uttryck som med nödvändighet innebär att det föreligger ett köpekontrakt. Uppköparen är nämligen den ena av två parter i en sådan transaktion. I artikel 2.2 hänvisas för övrigt till produktens pris. Consorzio gör gällande att priset likaså är en väsentlig del av en försäljning. Följden blir att en näringsidkare endast kan betecknas som uppköpare enligt förordningen när han erhåller mjölken på grundval av ett avtalsförhållande som utgör en form av försäljning enligt ifrågavarande nationella rätt.

11. För min del delar jag den senast anförda uppfattningen. I systematiskt hänseende bör inledningsvis anföras att det i förordningen i fråga föreskrivs två möjliga marknadsföringsformer: den första, som inte är tillämplig i detta mål, är den form av försäljning som kallas direktförsäljning, det vill säga de fall när producenten säljer produkten direkt till konsumenten. Den andra formen, som är relevant i detta mål, är den form där uppköparen medverkar. Det är en marknadsföringsform där produkten i stället för att lämnas direkt till konsumtion passerar en mellanhand. Sedan det första alternativet uteslutits kan förevarande mål endast falla inom ramen för det andra alternativet.

12. När det särskilt gäller frågan huruvida en sammanslutning av kooperativa företag även kan kvalificeras som uppköpare, noterar jag att det konkret åligger den nationella domstolen att göra en sådan kvalifikation, med beaktande av de faktiska och rättsliga omständigheter som kännetecknar målet. Domstolen kan här endast begränsa sig till att lämna en allmän tolkning och därvid utesluta att det för att någon skall kunna vara uppköpare i den mening som avses i förordning nr 3950/92 skulle krävas ett köpekontrakt på grundval av vilket producenten levererar produkten till köparen och av denne uppbär ett pris. I förordningens system finns det därför ingenting som teoretiskt sett utesluter att som uppköpare klassificera även en sådan föreningssammanslutning som i form av leverans erhåller en produkt av en producent som är medlem och som i sin tur av sammanslutningen senare erhåller en ersättning på sätt som fastställts inom ramen för sammanslutningen. Detta gäller även om en sådan leverans inte kvalificeras som köpekontrakt i nationell rätt.

Den andra frågan

13. Den andra tolkningsfrågan avser artikel 2.2 i förordning nr 3950/92 och särskilt skyldigheten att betala tilläggsavgift. Enligt förordningen åligger denna skyldighet uppköparen.

Förslag till avgörande

14. Med hänsyn till vad ovan anförts föreslår jag att domstolen skall svara den nationella domstolen på följande sätt:

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 405, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 47, s. 159.

3 EGT L 90, s. 10; svensk specialutgåva, område 3, volym 17, s. 95.

4 Se tredje övervägandet i förordning nr 3950/92.

5 EGT L 57, s. 12; svensk specialutgåva, område 3, volym 50, s. 202.

6 Min kursivering. När det gäller begreppet producent, se dom av den 15 januari 1991 i mål C-341/89, Ballmann (REG 1991, s. I-25), och av den 9 oktober 1997 i mål C-152/95, Macon m. fl. (REG 1997, s. I-5429).

7 Min kursivering.

8 Min kursivering.