Förslag till avgörande av generaladvokat Philippe Lége föredraget den 16 mars 1999
1 Originalspråk: franska.
2 Konvention av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk specialutgåva, C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt konvention av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde ( EGT L 304, s. 1 och i dess ändrade lydelse s. 77; svensk specialutgåva, C 15, 1997, s. 14 nedan kallad konventionen).
3 Dom av den 6 oktober 1976 i mål 14/76, De Bloos (REG 1976, s. 1497; svensk specialutgåva, volym 3, s. 187), punkterna 8 och 9; senare dom av den 15 januari 1987 i må! 266/85, Shenavai (REG 1987, s. 239; svensk specialutgåva, volym 9, s. 1), punkt 8.
4 Dom av den 22 mars 1983 i mål 34/82, Peters (REG 1983, s. 987), punkt 17.
5 Dom av den 13 juli 1993 i mål C-125/92, Mulox IBC (REG 1993, s. I-4075), punkt 21.
6 Dom av den 15 februari 1989 i mål 32/88, Humbert (REG 1989, s. 341), punkt 20.
7 Punkt 3.3 i den franska översättningen av begäran om förhandsavgörande.
8 Dom av den 6 oktober 1976 i mål 12/76, Tessili (REG 1976, s. 1473; svensk specialutgåva, volym 3, s. 177).
9 Se punkterna 3 och 4 i detta förslag.
10 Dom av den 8 mars 1988 i mål 9/87, Arcado (REG 1988, s. 1539), av vilken, enligt punkt 16, följer att en tvist rörande oberättigad uppsägning av ett avtal om självständig handelsagentur och om betalning av förfallna provisioner enligt detta avtal är en avtalstvist enligt artikel 5.1 i konventionen av den 27 september 1968.
11 Se punkt 19.
12 Punkterna 18 och 19.
13 Dom av den 26 maj 1982 i mål 133/81, Ivenel (REG 1982, s. 1891; svensk specialutgåva, volym 6, s. 441).
14 S. 2 i den franska översättningen av skrivelsen med begäran om förhandsavgörande.
15 S. 3 och 4 i den franska översättningen av begäran om förhandsavgörande.
16 Dom av den 20 mars 1997 i mål C-295/95, Farrell (REG 1997, s. I-1683; svensk specialutgåva, volym 3), punkt 11.
17 I detta hänseende är hänskjutandebeslutet inte helt klart vad gäller det resonemang som appellationsdomstolen i Gent följt för att ge sig själv behörighet och man skulle kunna ifrågasätta detta, eftersom uppfyllelsen av de omtvistade förpliktelserna enligt de tillämpliga kollisionsnormerna är förlagd till olika konventionsstater. Hof van Cassatie noterar faktiskt att appellationsdomstolen i Gent å ena sidan har bedömt att enligt de belgiska kollisionsnormerna skall förpliktelsen att iaktta en uppsägningstid uppfyllas i Belgien och att appellationsdomstolen i Gent å andra sidan i sin dom inte har tillämpat kollisionsnormerna beträffande förpliktelsen att betala utestående provision (s. 6 i den franska översättningen av skrivelsen med begäran om förhandsavgörande). Begäran om förhandsavgörande utgår från tanken på en uppdelning på flera behöriga domstolar som följd av de tillämpliga kollisionsnormerna, medan appellationsdomstolen bara delvis tillämpat dessa normer, vilket minskar intresset av den ställda frågan. 1 själva verket är denna mångtydighet endast skenbar. Otvivelaktigt har appellationsdomstolen i Gent tillämpat sina kollisionsnormer endast beträffande den ena omtvistade förpliktelsen. Emellertid visar det faktum att domstolen bekräftar en dom som inte grundar sig på förpliktelsernas uppfyllelseort enligt tillämpliga kollisionsnormer, utan på ett sakligt samband mellan förpliktelserna, för att motivera en förening av käromålen vid samma domstol, att bestämmande av uppfyllelseorten för den andra förpliktelsen, mot bakgrund av kollisionsnormerna, skulle ha lett till utseende av en annan uppfyllelseort. Om detta inte hade varit fallet skulle en förening av behörigheten ha följt enbart av de tillämpliga internationella privaträttsliga reglerna. Den fråga som Hof van Cassatie ställt bekräftar alltså förekomsten av dessa två olika uppfyllelseorter, så som de följer av lex causae, och faller absolut inom ramen för domstolens dom i det ovannämnda målet Tessili.
18 Punkt 13.
19 Det bör påpekas att denna argumentation, som vidhålls enbart av kommissionen i dess skriftliga inlaga, inte har framförts vid förhandlingen annat än för att Komplettera huvudargumentet, enligt vilket domstolen på den ort där förpliktelsen faktiskt uppfyllts bör vara behörig, vilket innebär en ändring i förhållande till kommissionens ursprungliga uppfattning.
20 Dom av den 24 juni 1981 i mål 150/80, Elefanten Schuh (REG 1981, s. 1671), punkterna 18—20, min kursivering.
21 Punkt 17 i den franska översättningen av kommissionens skriftliga inlaga. Det bör tilläggas att artikel 6 ¡konventionen tillåter att man direkt förenar konnexa mål vid en enda behörig domstol, varigenom man undviker risken för uppdelning av tvistemål av andra skäl än konnexitet, men denna föreskrift begränsar de berörda typfallen — flera svarande, talan om återgångskrav eller annat liknande genkäromål samt avtalstalan och mål mot samma svarande om sakrätt till fast egendom — och rör inte samtliga fall av konnexitet. På samma sätt garanterar behörighetsreglerna på försäkringsrättens och konsumentavtalsrättens område liksom de exklusiva behörighetsreglerna redan från början av en process att konnexa käromål förenas genom att domstolen i en enda konventionsstat utpekas.
22 Ibidem.
23 Konventionens ingress.
24 Se punkterna 19 och 20 i detta förslag.
25 Se särskilt dom av den 9 januari 1997 i mål C-383/95, Rutten (REG 1997, s. I-57), punkt 13, och domen i det ovannämnda målet Farrell, punkt 13.
26 Se till exempel domen i det ovannämnda målet Mulox IBC, punkt 21. Utöver de uppenbara nackdelar för enskilda som dessa motstridiga domar i konnexa mål innebär med hänsyn till det exakta innehållet i den tillämpliga rättsregeln, bör det påpekas, som domstolen gjort, att risken rör oförenliga domar [utgör ett] skäl för att avvisa erkännande eller verkställighet enligt artikel 27.3 i konventionen (dom av den 11 januari 1990 i mål C-220/88, Dumez France och Tracoba, REG 1990, s. I-49, punkt 18).
27 Domen i det ovannämnda målet De Bloos.
28 Domen i det ovannämnda målet Shenavai.
29 Domen i det ovannämnda målet Ivenel.
30 Dom av den 27 september 1988 i mål 189/87, Kalfelis (REG 1988, s. 5565; svensk specialutgåva, volym 9, s. 729), punkt 19 och domen i det ovannämnda målet Humbert, punkt 18.
31 Punkt 19.
32 Sålunda var det i domen i det ovannämnda målet Kalfelis omöjligt för den domstol där talan, grundad på utomobligatoriskt skadeståndsansvar, brott mot avtalsförpliktelse och obehörig vinst i förening, hade väckts att handlägga målet med stöd av artikel 5.3 i konventionen — behörighet i fråga om utomobligatoriskt skadeståndsansvar för domstolen på den ort där den skadebringande handlingen ägt rum — beträffande de delar av talan som inte var skadeståndsrättsliga, vilket motiverades av skäl som rörde tillämpningsområdet för den aktuella texten.
33 Domarna i de ovannämnda målen Kalfelis, punkt 20, och Humbert, punkt 20.
34 Punkt 47 och följande punkter i föreliggande förslag.
35 Ovannämnda domar i målen Tessili och De Bloos, båda av den 6 oktober 1976, är de första i vilka domstolen tolkar konventionen.
36 Punkt 11.
37 Domen i det ovannämnda målet Farrell, punkt 12. En definition av uttrycket civilrätt gavs av domstolen redan år 1976, i dom av den 14 oktober 1976 i mål 29/76, LTU (REG 1976, s. 1541). Andra definitioner har följt: uttrycket talan avser avtal i domen i det ovannämnda målet Peters, skadestånd utanför avtalsförhållanden i domen i det ovannämnda målet Kalfelis eller uttrycket underhållsskyldig i domen i det ovannämnda målet Farrell för att nämna några.
38 Den lösning som uttalats i domen i det ovannämnda målet Tessili, punkt 13, liksom i domen i det ovannämnda målet Shenavai, punkt 7, har upprepats i dom av den 29 juni 1994 i mål C-288/92, Custom Made Commercial (REG 1994, s. I-2913; svensk specialutgåva, volym 15), punkterna 26 och följande punkter.
39 Domen i det ovannämnda målet Tessili, punkt 14.
40 Ibidem.
41 Se punkt 7 i detta förslag.
42 De konventionsstater som anser att betalning i princip skal! krävas in på gäldenärens ort är Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike och Storhertigdömet Luxemburg, medan de som anser att betalningen i princip skall tillställas borgenären på den ort där han har hemvist är Konungariket Danmark, Republiken Grekland, Irland, Konungariket Nederländerna, Republiken Finland, Konungariket Sverige och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland.
43 Vid internationella köp av lös egendom, skall enligt till exempel Haagkonventionen av den 1 juli 1964 med lag beträffande internationella köp av lösa saker (Förenta Nationerna - Traktatsamling, 1972, vol. 834, nr 11929, s. 107; SÖ 1964:12) och Wienkonventionen av den 11 april 1980 med FN-konventionen angående avtal om internationella köp av varor (dekret nr 87-1034 av den 22 december 1987, Journal officiel de la République française av den 27 december 1987, s. 15241, SÖ 1987:87 och SFS 1987:822) betalningen fullgöras där säljaren har sitt affärsställe eller, i brist därpå, på den ort där han har sin hemvist.
44 Domen i det ovannämnda målet Dumez France och Tracoba, punkt 16.
45 Dom av den 19 januari 1993 i mål C-89/91, Shearson Lehman Hutton (REG 1993, s. I-139), punkt 17.
46 Punkt 28.
47 Rapport om konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT C 59, 1979, s. 1, nedan kallad Jenard-rapporten).
48 Domarna i de ovannämnda målen Tessili, punkt 13, Ivenel, punkt 11, Shenavai, punkt 6, och Custom Made Commercial, punkt 13.
49 Förslag tit] avgörande inför domen i det ovannämnda målet Custom Made Commercial.
50 Ibidem, punkt 26.
51 Ibidem, punkt 21.I punkt 26 nämner generaladvokat Lenz exemplet med artikel 59.1 i lag beträffande internationella köp av lösa saker, som utgår från att köparens förpliktelse att betala skall uppfyllas på säljarens ort. Han klargör art denna regel grundas på tanken att det är den som är skyldig att betala en summa pengar som skall bära den risk som är förenad med betalningsförfarandet.
52 Ibidem, punkt 80.
53 Punkt 49.
54 Punkt 97 och följande punkter i detta förslag.
55 Punkt 98 i detta förslag.
56 Man kan tänka sig att uppfyllelseorten för en tjänst av den typ som utförs av en ekonomisk aktör som ägnar sig åt handelsdistribution, när denna begränsas geografiskt av avtalsvillkoren, kan ge upphov till en överförbar definition, oavsett det aktuella distributionsavtalets natur.
57 Punkt 13.
58 Punkt 14.
59 Punkt 17.
60 Uppsägningstiden anges i artikel 15 i rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter (EGT L 382, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 150).
61 Punkt 94 i detta förslag.
62 Punkt 80.
63 Ibidem, punkt 82. Min kursivering. Beträffande uppfyllelseort för förpliktelsen att betala enligt artikel 59.1 i lag beträffande internationella köp, se punkterna 97 och 98 i detta förslag.
64 Dom i det ovannämnda målet Custom Made Commercial, punkterna 12 och 13.
65 Ibidem, punkt 21.
66 Domen i det ovannämnda målet Mulox IBC, punkt 14.
67 Ibidem, punkt 20, min kursivering.
68 Ibidem, punkt 15.
69 Ibidem, punkt 16.
70 Ibidem, punkt 18.
71 Ibidem, punkt 19.
72 Artikel 1.2 i direktiv 86/653.
73 Enligt artiklarna 5 och 6 i Haagkonventionen av den 14 mars 1978 om tillkännagivande av konvention om lag beträffande handelsagenter (dekret nr 92-423 av den 4 maj 1992, Journal officiel de la République française av den 8 maj 1992, s. 6307) kan det vara den nationella lag som valts av parterna, lagen i den stat där agenten vid upprättande av agentrorhållandet hade sitt affärsställe efler sin hemvist eller slutligen lagen i den stat där agenten huvudsakligen skall verka, om det företrädda företaget har sitt affärsställe eller sin hemvist i den staten.
74 Artikel 15 i direktiv 86/653.