Förslag till avgörande av generaladvokat
1. Med förevarande talan inger kommissionen klagomål mot att Republiken Frankrike bibehåller den skatt på alkoholdrycker med en alkoholhalt överstigande 25 volymprocent, som infördes genom artikel 26 i lag nr 83-25 av den 19 januari 1983 och vars intäkter är avsedda för den sociala tryggheten, och att Republiken Frankrike därmed har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3.2 i rådets direktiv 92/12/EEG om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (nedan kallat punktskattedirektivet), och enligt artikel 20 i rådets direktiv 92/83/EEG av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på alkohol och alkoholdrycker (nedan kallat strukturdirektivet).
Tillämpliga bestämmelser
2. Punktskattedirektivet har harmoniserat systemet för punktskatter på vissa varor, nämligen på mineraloljor, alkohol, alkoholdrycker och tobaksvaror. I artikel 3.2 föreskrivs att sådana varor kan vara föremål för andra indirekta skatter för särskilda ändamål, förutsatt att dessa skatter är förenliga med de regler som är tillämpliga på punktskatt och mervärdesskatt vad gäller bestämning av skattebas, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning.
3. Genom ovannämnda artikel 26 i den franska lagen nr 83-25 om olika åtgärder för social trygghet infördes en skatt på tobak och alkoholdrycker till förmån för den nationella sjukkassan med anledning av de risker som missbruk av dessa produkter innebär för hälsan. Denna skatt påförs alkoholdrycker med en alkoholhalt som överstiger 25 volymprocent. Dess belopp fastställs till 0,84 FRF per deciliter eller bråkdel av deciliter utan hänsyn, förutom nämnda miniminivå, till den högre eller lägre alkoholhalten vilken i vart fall är högre än tröskelvärdet för den dryck som avses, det vill säga utan att hänsyn tas till den mängd alkohol som i verkligheten finns i en viss volym alkoholdryck och som varierar för olika typer av drycker.
Förfarandet
4. I formell underrättelse av den 14 februari 1996 meddelade kommissionen den franska regeringen att den skatt för social trygghet som genom ovannämnda lag införts på alkoholdrycker, med hänsyn till dess tillämpningsområde och skatteunderlag, enligt kommissionens mening inte är förenlig med strukturen hos punktskatterna på alkohol och alkoholdrycker och således inte kan omfattas av undantaget enligt artikel 3.2 i punktskattedirektivet.
Parternas argument
5. Enligt kommissionen skall artikel 3.2 i punktskattedirektivet, i den mån den ger medlemsstaterna möjlighet att för särskilda ändamål införa undantag till det harmoniserade punktskattesystemet, tolkas restriktivt, nämligen i den meningen att staterna kan bibehålla eller införa andra skatter med särskilda ändamål endast om de följer de skatteregler som är tillämpliga på punktskatter och mervärdesskatt. Förutom att varje annan tolkning skulle strida mot lydelsen av denna bestämmelse, skulle en sådan tolkning rättfärdiga att det skapas en indirekt nationell beskattning som är parallell med punktskatten. Detta skulle innebära ett hot mot möjligheten att uppnå punktskattedirektivets mål, nämligen den fria rörligheten för varor som omfattas av punktskatter inom ramen för den inre marknaden, såsom den framstår sedan de fiskala gränserna avskaffats.
6. Kommissionen framhåller att bestämmelsen i artikel 3.2 inte skall tolkas som en enkel erinran om förbudet att hindra den fria rörligheten av varor utan som ett bestämt villkor för att kunna göra undantag från det harmoniserade systemet. Enligt detta villkor skulle det föreligga en skyldighet för den nationella lagstiftaren att, när han är verksam inom det område som förbehålls honom genom nämnda bestämmelse, iaktta de väsentliga kriterierna i det harmoniserade systemet för punktskatter och mervärdesskatt och som, i enlighet med vad som uttryckligen anges i denna bestämmelse, avser skatteunderlag, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning.
7. Den franska regeringen noterar att medlemsstaterna enligt den tolkning av artikel 3.2 som kommissionen försvarar endast bibehåller möjligheten att införa en andra skatt som skulle läggas till den urspungliga gemenskapsrättsliga skatten, utan att det påverkar den möjlighet som ges i strukturdirektivet, och som finns i systemet för punktskatter på alkoholdrycker, att höja den befintliga punktskatten. Samtidigt som en sådan tolkning i huvudsak skulle hindra medlemsstaterna från att, utöver en rent kvantitativ aspekt, eftersträva särskilda ändamål genom en anpassning av skatteinstrumentet skulle den beröva artikel 3.2 i punktskattedirektivet all ändamålsenlig verkan.
8. I motsats till vad kommissionen framhåller påstår den franska regeringen att den skatt för social trygghet som nu gäller i dess lagstiftning omfattas av undantaget enligt artikel 3.2 i den mån detta eftersträvar ett särskilt ändamål, nämligen hälsoskydd. Den franska regeringen understryker i det avseendet att formen för beräkning av den nationella skatten i fråga är den som är lämpligast för att uppnå detta resultat. Genom att skatten beräknas på dryckens volym snarare än på dess procentuella alkoholhalt, påförs skatten på enhetligt sätt konsumtionen av de drycker med en alkoholhalt mellan 25 och 50 volymprocent som säljs mest. Skattens effektivitet för skydd av folkhälsan visas genom det faktum att konsumtionen i Frankrike av sådan sprit ökade med endast 14 procent mellan 1980 och 1994, medan ökningen under det föregående decenniet uppgick till 31 procent.
9. När det gäller den nationella åtgärdens tillämpningsområde noterar den franska regeringen att kommissionen nöjer sig med att ifrågasätta huruvida den är förenlig med strukturen på punktskatterna (och därmed med möjligheten att låta den ingå inom ramen för artikel 3.2) med hänvisning endast till de produkter som har en alkoholhalt som överstiger 22 volymprocent, det vill säga till de produkter som avses i artikel 20 andra strecksatsen i strukturdirektivet som definierar begreppet etylalkohol, och som på intet sätt beaktar de produkter som har en alkoholhalt som överstiger 1,2 volymprocent, det vill säga de produkter som avses i första strecksatsen i artikel 20, även om de senare likaså ingår i definitionen av etylalkohol.
Eventuellt fördragsbrott
10. Den centrala frågan i förevarande mål ligger i tolkningen av artikel 3.2 i punktskattedirektivet. Denna bestämmelse anger de gränser inom vilka det kan anses rättfärdigat att skapa andra indirekta skatter på alkoholdrycker. Bestämmelsen föreskriver nämligen att systemet med eventuellt ytterligare skatter som påförs varor som redan underkastas punktskatt måste vara förenligt med de regler som är tillämpliga på punktskatt och mervärdesskatt vad gäller bestämningen av skattebas, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning.
11. Det går inte att stödja kommissionens uppfattning. Den bekräftas varken av bestämmelsens lydelse eller av dess syfte.
12. Lydelsen av bestämmelsen ger ytterligare en anvisning i samma riktning, det vill säga i motsatt riktning mot kommissionens påstående. I vissa språkversioner, närmare bestämt de engelska, nederländska och danska, görs möjligheten att skapa andra skatter på varor som redan påförts punktskatter beroende på att reglerna om mervärdesskatt och om punktskatter iakttas kumulativt. Detta följer av användningen av den förbindande konjunktionen och mellan dessa två skatteformer i stället för den särskiljande konjunktionen eller, som förekommer i andra språkversioner. Men om kommissionens tolkning, som grundas på ett fullständigt iakttagande av reglerna, skall följas skall medlemsstaterna samtidigt iaktta två sinsemellan olika kategorier av regler. Det är följaktligen omöjligt att iaktta den ena och den andra kategorin på ett fullständigt och strikt sätt, vilket kommissionen däremot anser vara nödvändigt för att undantaget skall kunna gälla. Det räcker att på denna punkt beakta att ett grundläggande kännetecken hos mervärdesskatten är det faktum att den beräknas proportionellt i förhållande till priset på de varor och tjänster som den påförs, medan ett grundläggande kännetecken hos de punktskatter som påförs alkoholdrycker är det faktum att dessa tillämpas på produktvolymen. Detta förefaller utesluta en bokstavlig tolkning av hänvisningen till reglerna för punktskatter och mervärdesskatt som villkor för lagenligheten hos de nationella indirekta skatterna.
13. Slutsatsen är densamma om man utgår från syftet med den bestämmelse som granskas. Det handlar om en bestämmelse som införts i punktskattedirektivet och som bekant definierar de allmänna kriterierna för harmonisering av systemen för varor som påförs punktskatt i syfte att säkerställa att den inre marknaden skall fungera väl. I enlighet med denna allmänna målsättning syftar bestämmelsen i fråga till att möjliggöra för medlemsstaterna att på varor som redan påförts punktskatt införa andra indirekta skatter som eftersträvar särskilda ändamål, till exempel i syfte att förverkliga ett effektivt skydd av folkhälsan genom att med hjälp av beskattning avskräcka från konsumtion av alkohol. Men om undantagsbestämmelsen tillerkänns den räckvidd som kommissionen föreslår skulle medlemsstaterna för att eftersträva särskilda ändamål disponera ett synnerligen begränsat handlingsutrymme. Enligt denna åsikt skulle medlemsstaterna i huvudsak endast kunna införa en andra punktskatt, parallellt med den ursprungliga gemenskapsrättsliga punktskatten.
14. Sedan detta slagits fast återstår det dock att klargöra vilken innebörd som skall tillerkännas hänvisningen i artikel 3.2 till de regler om skattebas, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning som är tillämpliga på punktskatter. Sedan det har erkänts att kommissionens påstående att bestämmelsen skulle tolkas restriktivt är grundlöst, återstår det i huvudsak att granska två möjliga tolkningar, av vilka den andra i sin tur kan delas upp i mer eller mindre tvingande formuleringar. Det kan, som den franska regeringen hävdar, i första hand anses att bestämmelsen endast ålägger staterna att inte äventyra systemet med punktskatter (och mervärdesskatt) när de inför andra indirekta skatter. Det kan i andra hand anses att bestämmelsen gör staternas möjlighet att införa andra indirekta skatter beroende av att särskilda skyldigheter iakttas, nämligen skyldigheter som uppstår från den uttryckliga hänvisningen till de regler i systemet för punktskatter som avser skatteunderlag, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning.
15. Med hänsyn till den föreslagna tolkningen av artikel 3.2 i punktskattedirektivet, skall det nu fastställas huruvida den franska lagstiftningen i fråga följer de villkor som, enligt den nämnda bestämmelsen, är en förutsättning för staternas möjlighet att införa nationella indirekta skatter. I det syftet måste de nationella skatterna a) eftersträva ett särskilt ändamål och b) iaktta systemet för punktskatter med avseende på de fyra områden som angetts ovan.
16. Sammanfattningsvis anser jag att den franska lagstiftningen i fråga är förenlig med artikel 3.2 i punktskattedirektivet med avseende på såväl tillämpningsområde som formerna för beräkning av skatten, i den mening som klargjorts i det föregående.
17. Härav följer att den talan som kommissionen har väckt mot den franska regeringen skall ogillas.
Rättegångskostnader
18. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom Republiken Frankrike har yrkat att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, och kommissionen har tappat målet, skall yrkandet bifallas.
Förslag till avgörande
19. Av vad ovan anförts föreslår jag att domstolen skall
1 Originalspråk: italienska.
2 EGT L 76, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 57.
3 EGT L 316, s. 21; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 100.
4 Dom av den 7 december 1995 i mål C-449/93, Rockfon (REG 1995, s. I-4291), punkt 28, som erinrar om den princip som uttalats i dom av den 27 oktober 1977 i mål 30/77, Bouchereau (REG 1977, s. 1999; svensk specialutgåva, volym 3, s. 459), punkt 14.
5 Se dom av den 26 juni 1997 i de förenade målen C-370/95—C-372/95, Careda m.fl. (REG 1997, s. I-3721), punkt 14.
6 I dom av den 11 november 1997 i mål C-408/95, Eurotunnel m.fl. (REG 1997, s. I-6315) fastställde domstolen att direktiv 92/12 har till syfte att från den 31 december 1992 fastställa villkoren för punktskattebelagda varors rörlighet inom ramen för en inre marknad utan fiskala gränser (punkt 7).
7 Kommissionen har föreslagit följande formulering av artikel 3.2: De varor som är förtecknade i punkt 1 skall inte påföras annan skatt än punktskatt och mervärdesskatt (EGT C 322, 1990, s. 1).
8 Artikel 3 i rådets direktiv 92/84/EEG av den 19 oktober 1992 om tillnärmning av punktskattesatser på alkohol och alkoholdrycker (EGT L 316, s. 29; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 108).
9 I strukturdirektivet, i artiklarna 9, 13 och 18, närmare bestämt tas som enda utgångspunkt antalet hektoliter färdig produkt.