C-104/97

Domstolens dom (femte avdelningen) den 14 oktober 1999

CELEX: 61997CJ0104
Datum: 1999-10-14
Källa: eur-lex.europa.eu

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av ordföranden på sjätte avdelningen J.C. Moitinho de Almeida (referent), tillförordnad ordförande på femte avdelningen, samt domarna L. Sevón, C. Gulmann, J.-P. Puissochet och M. Wathelet, generaladvokat: J. Mischo, justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 25 mars 1999 av: Atlanta AG, företrätt av G. Schohe, rådet, företrätt av J. Huber, kommissionen företrädd av K.-D. Borchardt och Republiken Frankrike, företrädd av C. Vasak, secrétaire adjoint des affaires étrangères, utrikesministeriets rättsavdelning, i egenskap av ombud,

och efter att den 6 maj 1999 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Situationen för sökandena i första instans

Förfarandet före överklagandet

Den överklagade domen

Överklagandet

Den första grunden

Den andra grunden

Den tredje grunden

Den fjärde grunden

Den femte grunden

Den sjätte grunden

Den sjunde grunden

Skadeståndstalan

Rättegångskostnader

1. Atlanta AG har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 10 mars 1997, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat förstainstansrätten dom av den 11 december 1996 i mål T-521/93, Atlanta m.fl. mot Europeiska gemenskapen (REG 1996, s. II-1707, nedan kallad den överklagade domen), genom vilken förstainstansrätten ogillade Atlantas talan om att Europeiska gemenskapen, företrädd av rådet och kommissionen, skulle förpliktas att utge skadestånd som ersättning för den skada som hade uppkommit till följd av att rådets förordning (EEG) nr 404/93 av den 13 februari 1993 om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer (EGT L 47, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 48, s. 129) antogs.

2. Beträffande de bestämmelser som var tillämpliga konstaterade förstainstansrätten följande:

3. Vad beträffar den situation som sökandena i första instans befann sig i konstaterade förstainstansrätten följande:

4. Beträffande förfarandet vid gemenskapsdomstolarna framgår av den överklagade domen följande:

5. Förstainstansrätten förklarade i punkt 28 i den överklagade domen att den med hänsyn till domstolens beslut av den 21 juni 1993, i vilket sökandenas talan avvisades såvitt den avsåg ogiltigförklaring av bestämmelserna i förordning nr 404/93, endast skulle pröva de skadeståndsyrkanden som sökandena hade framställt.

6. Av punkt 34 i den överklagade domen framgår att sökandena till stöd för sina skadeståndsyrkanden hade anfört fjorton grunder för att visa att rådet och kommissionen hade handlat rättsstridigt. Förstainstansrätten tillade att sökandena i sina yttranden över de konsekvenser som skall dras av domen i det ovannämnda målet Tyskland mot rådet och i sin replik hade klargjort att de vidhöll alla grunder som de hade anfört i sin ansökan, men att de inriktade sig på följande fyra grunder: åsidosättande av ickediskrimineringsprincipen, åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, kränkning av den grundläggande rätten att fritt utöva ekonomisk verksamhet och kränkning av rätten till försvar. Av samma punkt i den överklagade domen framgår vidare att sökandena i sin replik och i sina yttranden av den 16 januari 1996 över de konsekvenser som skall dras av domen i det ovannämnda målet Atlanta Fruchthandelsgesellschaft m.fl. (II) dessutom hade hävdat att Atlanta likväl hade rätt till skadestånd enligt artikel 215 andra stycket i EG-fördraget (nu artikel 288 andra stycket EG), även om förstainstansrätten skulle anse att de ifrågavarande bestämmelserna i förordning nr 404/93 var giltiga.

7. Förstainstansrätten ogillade sökandenas talan genom den överklagade domen.

8. Atlanta har i sitt överklagande i huvudsak bestritt det resonemang som förstainstansrätten förde med avseende på nedan angivna grunder.

9. Vad först beträffar den grund som avsåg att rådet hade ådragit sig skadeståndsansvar för en lagenlig rättsakt, konstaterade förstainstansrätten följande:

10. Vad för det andra beträffar den grund som avsåg att ickediskrimineringsprincipen hade åsidosatts, konstaterade förstainstansrätten följande:

11. Vad för det tredje beträffar den grund som avsåg att principen om skydd för berättigade förväntningar hade åsidosatts, fastslog förstainstansrätten följande:

12. Vad för det fjärde beträffar den grund som avsåg att den grundläggande rätten att fritt utöva ekonomisk verksamhet hade kränkts, konstaterade förstainstansrätten följande:

13. Vad för det femte beträffar den grund som avsåg att rätten till försvar hade kränkts, fastslog förstainstansrätten följande:

14. Vad slutligen gäller de grunder som avsåg överträdelse av bestämmelserna om lagstiftningsförfarandet och överträdelse av reglerna i Allmänna tull- och handelsavtalet (nedan kallat GATT), påpekade förstainstansrätten i punkt 77 i den överklagade domen att det i punkterna 27—43 och 103—112 i domen i det ovannämnda målet Tyskland mot rådet hade fastslagits att talan i nämnda mål inte kunde vinna bifall på dessa grunder. Förstainstansrätten konstaterade i enlighet med detta i punkt 78 i den överklagade domen, av samma skäl som de som domstolen hade utvecklat i nämnda dom, att talan inte kunde vinna bifall på någon av dessa grunder.

15. Förstainstansrätten drog följande slutsats:

16. Till stöd för sitt överklagande har Atlanta åberopat sju grunder. Den första grunden avser ett beslut som tvistlösningsorganet (dispute settlement body) vid Världshandelsorganisationen (nedan kallad WTO) fattade den 25 september 1997 (nedan kallat WTO:s beslut). Genom sin andra grund förebrår klaganden förstainstansrätten för att ha avvisat den grund som avser skadeståndsansvar för en lagenlig rättsakt. Den tredje, den fjärde och den femte grunden avser att rätten gjorde en felbedömning av räckvidden av rätten till försvar (den tredje grunden), ickediskrimineringsprincipen och rätten att fritt utöva ekonomisk verksamhet (den fjärde grunden) och principen om skydd för berättigade förväntningar (den femte grunden). Den sjätte grunden avser att rådet har delegerat lagstiftningsmakt till kommissionen på ett rättsstridigt sätt. Klaganden har genom sin sjunde grund förebrått rätten för att inte ha prövat alla förutsättningar för skadeståndsansvar för en rättsstridig rättsakt.

17. Klaganden har genom sin första grund, som den framställde för första gången vid tidpunkten för repliken inför domstolen, gjort gällande att WTO:s beslut på ett slutgiltigt sätt visar att väsentliga delar av den gemensamma organisationen av marknaden för bananer (nedan kallad GOM) är oförenliga med WTO:s rätt, varför det är obestridligt att GOM strider mot gemenskapsrätten.

18. Klaganden har angett att den fick kännedom om att förordning nr 404/93 var rättsstridig genom offentliggörandet av WTO:s beslut, det vill säga sex månader efter det att överklagandet hade ingetts den 10 mars 1997. Beslutet utgör följaktligen en ny avgörande omständighet i den mening som avses i artikel 42.2 i domstolens rättegångsregler, som enligt artikel 118 i samma rättegångsregler skall tillämpas i mål om överklagande. Atlanta har i detta hänseende anfört att domstolen, som har att avgöra mål om överklagande, ska pröva den överklagade domen i rättsligt hänseende utan att uttala sig om de faktiska omständigheterna. Atlanta har följaktligen yrkat att domstolen skall upphäva den överklagade domen och återförvisa målet till förstainstansrätten.

19. Domstolen konstaterar i detta hänseende att WTO:s beslut fullständigt och direkt hänger samman med den grund som avser överträdelse av reglerna i GATT, som klaganden åberopade inför förstainstansrätten men som den inte har återgivit bland grunderna i överklagandet.

20. Ett sådant beslut skulle endast kunna beaktas om domstolen inom ramen för en grund som avser att GOM är ogiltig konstaterar att GATT har direkt effekt.

21. Klaganden hade emellertid, såsom kommissionen riktigt har gjort gällande, kunnat vidhålla sin grund genom att till förmån för ett erkännande av att reglerna i GATT har direkt effekt särskilt åberopa det system för tvistlösning som år 1995 infördes inom WTO.

22. Att under dessa omständigheter förklara att den grund som avser WTO:s beslut kan tas upp till sakprövning skulle i själva verket vara detsamma som att tillåta klaganden att för första gången vid tidpunkten för repliken ifrågasätta förstainstansrättens underkännande av en grund som klaganden hade åberopat inför rätten, trots att inget hindrade den från att framställa en sådan grund när den inkom med sin ansökan till domstolen.

23. Överklagandet kan följaktligen inte tas upp till sakprövning på den första grunden.

24. Klaganden har genom sin andra grund invänt mot att förstainstansrätten har avvisat den grund som avser skadeståndsansvar för en lagenlig rättsakt, med motiveringen att den hade framställts för sent.

25. Atlanta anser att bolaget redan hade framställt detta argument i sin ansökan till förstainstansrätten genom att åberopa att det hade vållats en särskild och allvarlig skada (Sonderopfer). Det rör sig i varje fall inte om en ny grund, utan om ett argument till stöd för den grund som avser gemenskapens utomobligatoriska ansvar. Atlanta anser vidare att förbudet mot nya grunder inte skall tillämpas på ett fall som det förevarande, dels eftersom bolaget i varje fall skulle kunna väcka en ny talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar som då grundas på skadeståndsansvar för en lagenlig rättsakt, dels eftersom ett godtagande i detta förfarande av den vid tidpunkten för repliken åberopade grunden inte skulle kränka parternas rätt till försvar då de har kunnat ta ställning till den.

26. Domstolen konstaterar först, såsom generaladvokaten har gjort i punkterna 35—37 i sitt förslag till avgörande, att det endast var i sammanhanget skadeståndsansvar för en rättsstridig rättsakt som begreppet särskild och allvarlig skada berördes i förfarandet vid förstainstansrätten.

27. Tvärtemot vad klaganden har påstått skall en argumentation som innebär ändring av själva grunden för gemenskapens skadeståndsansvar dessutom anses som en ny grund som inte får åberopas under rättegången. Detta gäller i ännu högre grad eftersom, såsom den franska regeringen med rätta har påpekat, förbudet mot att åberopa nya grunder vid en talan som endast grundas på skadeståndsansvar för en rättsstridig rättsakt redan utgör hinder för att vid tidpunkten för repliken göra gällande att en överordnad rättsregel har överträtts, när en sådan överträdelse inte har angetts i ansökan (dom av den 11 mars 1987 i de förenade målen 279/84, 280/84, 285/84 och 286/84, Rau mot kommissionen, REG 1987, s. 1069, punkt 38). Såsom rådet med fog har påpekat innebär således inte den omständigheten att grunden, precis som den grund som avser skadeståndsansvar för en rättsstridig rättsakt, baseras på artikel 215 i fördraget att den inte har karaktären av en ny grund.

28. Slutligen kan processekonomiska hänsyn eller iakttagandet av rätten till försvar, i motsats till vad klaganden har påstått, inte göra det berättigat att utvidga antalet undantag från förbudet mot att åberopa nya grunder utöver de undantag som föreskrivs i domstolens och förstainstansrättens rättegångsregler.

29. Förstainstansrätten gjorde mot denna bakgrund rätt när den i punkt 39 i den överklagade domen erinrade om att det framgår av såväl artikel 42.2 i domstolens rättegångsregler som artikel 48.2 i förstainstansrättens rättegångsregler att nya grunder inte får åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som har framkommit först under förfarandet, för att av detta dra slutsatsen i punkt 40 i samma dom att klaganden vid tidpunkten för repliken inte längre hade rätt att åberopa den grund som avsåg skadeståndsansvar för en lagenlig rättsakt.

30. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den andra grunden.

31. Klaganden har genom sin tredje grund påstått att första instansrätten felaktigt ansett att rätten att yttra sig i ett administrativt förfarande som avser en bestämd person inte kan överföras på ett lagstiftningsförfarande som, vilket var fallet med förordning nr 404/93, leder till att det antas generella bestämmelser. Ur den berörda personens synvinkel är det nämligen likgiltigt om den rättsakt som skadar dennes rättsliga ställning är resultatet av ett administrativt förfarande eller av ett lagstiftningsförfarande.

32. Atlanta har i detta avseende hänvisat till artikel 173 fjärde stycket i EG-fördraget (nu artikel 230 fjärde stycket EG) och till domstolens rättspraxis, särskilt i fråga om antagande av förordningar om antidumpning (se bland andra dom av den 27 juni 1991 i mål C-49/88, Al-Jubail Fertilizer mot rådet, REG 1991, s. I-3187, punkterna 15 och 16), av vilken följer att den omständigheten att det saknas fördragsbestämmelser om hörande i lagstiftningsförfaranden inte innebär att ett sådant förhör är fakultativt (se även dom av den 29 juni 1994 i mål C-135/92, Fiskano mot kommissionen, REG 1994, s. I-2885, punkt 39).

33. Klaganden har dessutom påstått att förstainstansrätten har åsidosatt den allmänna principen enligt vilken varje domstol är skyldig att motivera sina avgöranden genom att bland annat ange skälen till varför den inte godtar en invändning som formellt har framställts vid denna domstol.

34. Enligt artikel 173 fjärde stycket i fördraget får varje fysisk eller juridisk person väcka talan mot ett beslut som är riktat till honom eller mot ett beslut som, även om det utfärdats i form av en förordning eller ett beslut riktat till en annan person, direkt och personligen berör honom.

35. Tvärtemot vad klaganden har påstått kan man inte ur denna bestämmelse härleda någon rätt att yttra sig innan en normativ rättsakt antas.

36. Den rättspraxis som Atlanta har hänvisat till avsåg vissa rättsakter som berörde sökandena direkt och personligen, medan det i detta fall följer av domstolens ovannämnda beslut av den 21 juni 1993 att förordning nr 404/93 inte berörde klaganden direkt och personligen.

37. Förstainstansrätten hade således rätt när den i punkt 70 i den överklagade domen konstaterade att denna rättspraxis inte kan utsträckas till att gälla gemenskapens lagstiftningsförfarande, vilket leder till normativa bestämmelser som innebär val av ekonomisk politik och tillämpas på majoriteten av berörda aktörer.

38. Förstainstansrätten gjorde sig mot denna bakgrund inte skyldig till en felaktig rättstillämpning när den därefter i punkt 71 i den överklagade domen uttalade att de enda skyldigheter att inhämta yttrande som gemenskapslagstiftaren åläggs inom ramen för ett förfarande vid vilket en gemenskapsförfattning som grundas på en artikel i fördraget antas är de som föreskrivs i artikeln i fråga.

39. Det kan med hänsyn till dessa överväganden även fastslås att förstainstansrätten, i motsats till vad klaganden har påstått, i tillräcklig grad hade motiverat varför talan inte kunde vinna bifall på den grunden.

40. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den tredje grunden.

41. Klaganden anser att förstainstansrätten, samtidigt som den medgav att förordning nr 404/93 var av generell och abstrakt giltighet med avseende på ickediskrimineringsprincipen och rätten att fritt utöva ekonomisk verksamhet, borde ha dragit slutsatsen, såvitt avser skadeståndstalan, att en tillämpning av denna förordning i det konkreta fall som Atlanta befann sig i skulle innebära att det inte togs någon hänsyn till dess rättigheter.

42. Domstolen erinrar i detta hänseende först om att de grundläggande rättigheterna skall iakttas inte bara av gemenskapslagstiftaren utan även av de myndigheter som har till uppgift att verkställa de normativa rättsakter som denne har antagit (se bland andra dom av den 26 november 1996 i mål C-68/95, T. Port, REG 1996, s. I-6065, punkterna 39 och 40).

43. Domstolens konstaterande att en normativ rättsakt är giltig med avseende på de grundläggande rättigheterna innefattar emellertid, tvärtemot vad klaganden har påstått, en sådan rättsakts tillämpning på ett individuellt och konkret fall, varför rättsaktens giltighet inte kan ifrågasättas när den tillämpas på konkreta fall.

44. Förstainstansrätten hade således fog för att i punkterna 49 och 63 i den överklagade domen erinra om att domstolen i domen i det ovannämnda målet Atlanta Fruchthandelsgesellschaft m.fl. (II) klargjorde att de svårigheter vid tillämpningen av förordning nr 404/93 som sökandena hade åberopat inte kunde påverka nämnda förordnings giltighet.

45. Det är, såsom kommissionen riktigt har påpekat, sant att när genomförandet av generella bestämmelser förutsätter att verkställighetsföreskrifter antas, kan dessa föreskrifter ogiltigförklaras med hänsyn till samma principer, om föreskrifterna utgör den direkta orsaken till att grundläggande rättigheter kränks (se bland andra domen i det ovannämnda målet T. Port, punkterna 39 och 40).

46. I förevarande fall är det emellertid så, att den åberopade kränkningen direkt avser förordning nr 404/93 vars giltighet, med hänsyn till ovannämnda principer, domstolen har bekräftat i domarna i de ovannämnda målen Tyskland mot rådet och Atlanta Fruchthandelsgesellschaft m.fl. (II).

47. Förstainstansrätten hade följaktligen fog för att hänvisa till dessa domar för att fastslå att talan inte kunde vinna bifall på de grunder som avsåg åsidosättande av ickediskrimineringsprincipen och kränkning av rätten att fritt utöva ekonomisk verksamhet.

48. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den fjärde grunden.

49. Klaganden har genom sin femte grund påstått att domstolen, i motsats till vad förstainstansrätten uttalade i punkterna 55 och 56 i den överklagade domen, fram till i dag inte har haft anledning att avgöra frågan huruvida förordning nr 404/93 innebär att principen om skydd för berättigade förväntningar åsidosätts, eftersom förordningen inte innehåller några föreskrifter om lämpliga övergångsåtgärder.

50. Klaganden har tillagt att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den inte biföll talan på den grunden att denna princip hade åsidosatts, med motiveringen att ingen kan åberopa ett sådant åsidosättande, om administrationen inte har givit honom tydliga försäkringar (punkt 57 i den överklagade domen). Domstolen har nämligen aldrig godtagit en så restriktiv tolkning av denna princip, och förstainstansrätten hade fram till dess endast ställt krav på tydliga försäkringar i förhållande till tjänstemän. Enligt klaganden var det i förhållande till andra personer tillräckligt att det förelåg berättigade förväntningar (se bland andra dom av den 17 december 1992 i mål T-20/91, Holtbecker mot kommissionen, REG 1992, s. II-2599, punkt 53).

51. Klaganden anser att förstainstansrätten i varje fall gjorde fel när den underlät att bedöma klagandens argumentation enligt vilken bolaget hade vållats allvarliga skador till följd av att det inte fanns någon övergångsordning.

52. Domstolen konstaterar först att förstainstansrätten i punkt 55 i den överklagade domen erinrade just om att principen om skydd för berättigade förväntningar ingår bland gemenskapens grundläggande principer, men att de ekonomiska aktörerna inte med fog kan grunda sina berättigade förväntningar på att rådande förhållanden skall bestå, vilka kan ändras inom ramen för gemenskapsinstitutionernas utrymme för skönsmässig bedömning, särskilt på ett sådant område som den gemensamma organisationen av marknaden, vilket ständigt anpassas med hänsyn till variationerna i de ekonomiska förhållandena.

53. Förstainstansrätten hade dessutom rätt när den i punkt 55 i den överklagade domen konstaterade att domstolen, i punkt 80 i domen i det ovannämnda målet Tyskland mot rådet, hade bekräftat att en ekonomisk aktör inte kan göra gällande vare sig en förvärvad rättighet eller berättigade förväntningar som grundas på att rådande förhållanden skall bestå, vilka kan ändras genom beslut som gemenskapsinstitutionerna fattar inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Rätten påpekade dessutom riktigt i punkt 56 i den överklagade domen att domstolens konstaterande i domen i det ovannämnda målet Atlanta Fruchthandelsgesellschaft m.fl. (II), att den nationella domstolen inte hade gjort gällande sådana ogiltighetsgrunder som föranledde en annan bedömning i fråga om giltigheten av förordning nr 404/93, innebar att den ansåg att ett sådant åsidosättande inte hade förekommit.

54. Den invändning som klaganden har framställt i detta sammanhang, att förstainstansrätten felaktigt underlät att ta hänsyn till omfattningen av de skador som klaganden hade vållats till följd av tillämpningen av förordning nr 404/93, är inte grundad. Den påstådda skadans omfattning kan i varje fall inte medföra ett ifrågasättande av rättens bedömning att den behöriga myndighetens handlande inte gav upphov till berättigade förväntningar hos de berörda på att vissa förhållanden skulle bestå eller att bestämda åtgärder skulle vidtas.

55. Eftersom klaganden inte har tillhandahållit någon uppgift som gör det möjligt att dra slutsatsen att lagstiftarens handlande hade kunnat ge upphov till berättigade förväntningar hos klaganden om att vissa förhållanden skulle bestå eller att bestämda övergångsåtgärder skulle vidtas, saknar det slutligen intresse att undersöka Atlantas argumentation enligt vilken förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att som villkor för att tillämpa principen om skydd för berättigade förväntningar kräva att lagstiftaren hade lämnat tydliga försäkringar, i stället för att begränsa sin prövning till huruvida lagstiftarens handlande hade gett upphov till berättigade förväntningar hos de berörda.

56. Förstainstansrätten hade såldes rätt när den fastslog att klaganden inte hade visat att principen om skydd för berättigade förväntningar hade åsidosatts.

57. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på denna grund.

58. Klaganden har genom sin sjätte grund invänt mot att förstainstansrätten inte har tagit ställning till dess invändning om att lagstiftningsmakt hade delegerats till kommissionen på ett rättsstridigt sätt, i det att rådet inte självt i förordning nr 404/93 har definierat begreppet aktör i den mening som avses enligt GOM.

59. Av punkt 75 i den överklagade domen framgår att enligt förstainstansrätten hävdade sökandena inför den i huvudsak att rådet, i förfarandet för antagande av förordning nr 404/93, inte hade iakttagit kommissionens initiativrätt och Europaparlamentets rätt att yttra sig. Det går inte att på grundval av denna formulering dra slutsatsen att rätten tog ställning till invändningen om att lagstiftningsmakt hade delegerats till kommissionen på ett rättsstridigt sätt.

60. I punkterna 77 och 78 i den överklagade domen antog förstainstansrätten dessutom de i punkterna 27—43 i domen i det ovannämnda målet Tyskland mot rådet angivna skälen för att ogilla invändningen om att bestämmelserna om förfarandet för antagande av förordning nr 404/93 hade överträtts. Av sist-. nämnda punkter framgår emellertid att de endast rörde den argumentation som avsåg åsidosättande av kommissionens initiativrätt, bristande motivering och underlåtenhet att höra parlamentet på nytt.

61. Av punkt 34 i den överklagade domen framgår slutligen att sökandena, samtidigt som de inför förstainstansrätten inriktade sin argumentation på olika grunder, vidhöll sina övriga åberopade grunder, däribland den grund som avsåg att lagstiftningsmakt hade delegerats till kommissionen på ett rättsstridigt sätt.

62. Klaganden har följaktligen rätt när den påstår att förstainstansrätten inte har tagit ställning till invändningen om att lagstiftningsmakt har delegerats till kommissionen på ett rättsstridigt sätt.

63. Överklagandet skall följaktligen vinna bifall på denna grund.

64. Atlanta har genom sin sjunde grund påstått att förstainstansrätten inte har prövat alla förutsättningar för skadeståndsansvar för en rättsstridig rättsakt, trots att dessa förutsättningar var uppfyllda. Klaganden har i detta hänseende påpekat att förordning nr 404/93 innebär en tillräckligt klar överträdelse av en överordnad rättsregel till skydd för enskilda, att gemenskapslagstiftaren på ett allvarligt och uppenbart sätt har överskridit sina befogenheter, att skadan går längre än de ekonomiska risker som normalt följer av saluföring av bananer och att skadan, som i huvudsak hänger samman med att sjöfartsavtal har blivit ändamålslösa, har vållats av gemenskapslagstiftarens rättsstridiga handlande.

65. Det är i detta hänseende tillräckligt att ange att enligt fast rättspraxis (dom av den 15 september 1994 i mål C-146/91, KYDEP mot rådet och kommissionen, REG 1994, s. I-4199, punkt 19) kan gemenskapen endast ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar i den mening som avses i artikel 215 andra stycket i fördraget om ett antal villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan. Om ett av dessa villkor inte är uppfyllt skall talan ogillas i sin helhet, utan att det är nödvändigt att pröva de andra villkoren för att gemenskapen skall kunna ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar (punkt 81 i domen i det ovannämnda målet KYDEP mot kommissionen).

66. Förstainstansrätten tillämpade denna rättspraxis på ett riktigt sätt när den i punkt 84 i den överklagade domen fastslog att talan skulle ogillas, eftersom det inte kunde konstateras att svarandena hade gjort sig skyldiga till en sådan rättsstridighet som kunde ge upphov till utomobligatoriskt ansvar för gemenskapen, utan att det fanns anledning att pröva om de övriga villkoren för gemenskapens skadeståndsansvar var uppfyllda.

67. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den sjunde grunden.

68. Det skall med hänsyn till det ovan anförda fastslås att talan skall vinna bifall på den sjätte grunden och att den överklagade domen följaktligen skall upphävas i den del den innebär att förstainstansrätten har ogillat Atlantas talan utan att ta ställning till invändningen om att lagstiftningsmakt hade delegerats till kommissionen på ett rättsstridigt sätt.

69. Domstolen skall, enligt artikel 54 första stycket i EG-stadgan för domstolen, upphäva förstainstansrättens avgörande om överklagandet är välgrundat. Den kan då slutligt själv avgöra målet, om det är färdigt för avgörande, eller återförvisa det till förstainstansrätten för avgörande. Eftersom handlingarna i målet är tillräckligt fullständiga för att domstolen själv skall kunna avgöra målet slutligt, saknas skäl att återförvisa det till förstainstansrätten.

70. Atlanta har påstått att rådet har delegerat sin lagstiftningsmakt till kommissionen på ett rättsstridigt sätt, i det att rådet överlät åt kommissionen att definiera begreppet aktör i den mening som avses enligt GOM.

71. Det skall i detta hänseende konstateras, såsom rådet och den franska regeringen riktigt har påpekat, att förordning nr 404/93 innehåller viktiga klargöranden i fråga om de aktörer som avses enligt GOM.

72. Först klargörs i artikel 19.1 andra stycket i förordning nr 404/93 att aktörerna i den mening som avses i dessa föreskrifter skall vara etablerade i gemenskapen och för egen räkning [ha] avyttrat en viss minsta kvantitet bananer med ursprung enligt ovan, vilken kommer att fastställas vid ett senare tillfälle.

73. Därefter anges, i fråga om bananernas ursprung, i trettonde övervägandet i ingressen till förordning nr 404/93 att det är nödvändigt att vid administrationen av tullkvoten skilja mellan, å ena sidan, aktörer som tidigare har salufört bananer från tredje land och icke traditionella AVS-bananer och, å andra sidan, aktörer som tidigare har salufört bananer som är producerade i gemenskapen och traditionella AVS-bananer, samtidigt som det är nödvändigt att lämna en viss kvantitet tillgänglig för nya aktörer som ämnar starta eller nyligen har startat näringsverksamhet inom denna sektor.

74. Dessutom definieras begreppet avyttring i artikel 15.5 i förordning nr 404/93 som att släppa ut produkten på marknaden, dock inte för slutkonsumenten.

75. Slutligen klargörs i femtonde övervägandet i ingressen till nämnda förordning att när kommissionen beslutar om kompletterande kriterier som aktörerna bör uppfylla skall den vägledas av principen om att licenser skall utfärdas till fysiska eller juridiska personer som har påtagit sig den affärsmässiga risken att avyttra bananer samt av insikten om det nödvändiga i att inte störa de normala handelsförbindelserna mellan personer som befinner sig i olika led i handelskedjan.

76. Domstolen konstaterar mot bakgrund av dessa klargöranden, varvid det antas att begreppet aktör är centralt inom det aktuella området och därför uteslutande faller inom rådets behörighet (se bland annat dom av den 27 oktober 1992 i mål C-240/90, Tyskland mot kommissionen, REG 1992, s. I-5383, punkterna 35 och 36; svensk specialutgåva, volym 13), att rådet tillräckligt klart har definierat begreppet i fråga, vilket innebär att det rättsenligt har kunnat delegera de befogenheter som krävs till kommissionen för att säkerställa att de på så sätt beslutade reglerna genomförs, i överensstämmelse med dess bemyndigande enligt artikel 145 i EG-fördraget (nu artikel 202 EG).

77. Skadeståndstalan kan följaktligen inte vinna bifall på den grund som avser att lagstiftningsmakt har delegerats till kommissionen på ett rättsstridigt sätt.

78. Skadeståndstalan skall mot denna bakgrund ogillas.

79. Enligt artikel 122 första stycket i rättegångsreglerna skall domstolen besluta om rättegångskostnaderna, när överklagandet bifalls och domstolen avgör målet slutligt. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 skall tilllämpas i målet om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. I artikel 69.4 första meningen föreskrivs att de medlemsstater och institutioner som har intervenerat i målet skall bära sina rättegångskostnader.

80. Eftersom Atlantas skadeståndstalan ogillas, skall punkterna 2 och 3 i domslutet i den överklagade domen fastställas.

81. Eftersom Atlanta i huvudsak är tappande part i målet om överklagande, skall det förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i denna instans.

82. Republiken Frankrike skall bära sin rättegångskostnad i denna instans.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) följande dom:

1) Förstainstansrättens dom av den 11 december 1996 i mål T-521/93, Atlanta m.fl. mot Europeiska gemenskapen, upphävs i den del den innebär att Atlanta AG:s skadeståndstalan ogillas utan att det tas ställning till invändningen om att lagstiftningsmakt hade delegerats till kommissionen på ett rättsstridigt sätt.

2) Atlanta AG:s skadeståndstalan ogillas.

3) Punkterna 2 och 3 i domslutet i förstainstansrättens dom i det ovannämnda målet Atlanta m.fl. mot Europeiska gemenskapen fastställs.

4) Atlanta AG skall ersätta rättegångskostnaderna i denna instans.

5) Republiken Frankrike skall bära sin rättegångskostnad i denna instans.

1 Rättegångsspråk: tyska.