Domstolens dom (första avdelningen) den 22 oktober 1998
I mål C-143/97, angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Cour du travail de Liège (Belgien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden P.Jann samt domarna D. A. O.Edward (referent) och M. Wathelet, generaladvokat: S. Alber, justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,
med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: Office national des pensions (ONP), genom avdelningsdirektören Gabriel Perl, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiske rådgivaren Peter Hillenkamp och Maria Patakia, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 11 december 1997 av: Office national des pensions (ONP), företrätt av rådgivaren Jan C. A. De Clerck, i egenskap av ombud, Sveriges regering, företrädd av departementsrådet Erik Brattgård, Utrikesdepartementet, i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av Maria Patakia,
och efter att den 12 februari 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Gemenskapsrätten
Den belgiska lagstiftningen
Tvisten vid den nationella domstolen
Tolkningsfrågan
Rättegångskostnader
1. Cour du travail de Liège har genom beslut av den 28 mars 1997, som inkom till domstolen den 16 april samma år, begärt att domstolen enligt artikel 177 i EG-fördraget skall meddela ett förhandsavgörande avseende en fråga om tolkningen av artiklarna 12.2, 46.3 och 46b i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57), i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT L 230, s. 6; svensk specialutgåva, område 5, volym 3, s. 13), i dess ändrade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 1248/92 av den 30 april 1992 (EGT L 136, s. 7; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 130).
2. Frågan har uppkommit i en tvist mellan Francesco Conti och Office national des pensions (nedan kallat ONP) angående beviljande av ålderspension.
3. I artikel 12.2 i förordning nr 1408/71, i dess lydelse enligt förordning nr 2001/83, föreskrivs följande:
4. Denna bestämmelse ändrades igen genom förordning nr 1248/92, som trädde i kraft den 1 juni 1992. Artikel 12.2 har numera följande lydelse:
5. I artikel 46 i förordning nr 1408/71, i dess lydelse enligt förordning nr 2001/83, anges den metod enligt vilken förmåner skall beviljas. I artikel 46.3 sägs följande:
6. Efter ändring genom förordning nr 1248/92 har artikel 46.3 följande lydelse:
7. Förordning nr 1248/92 har vidare infört en artikel 46b i förordning nr 1408/71, i dess lydelse enligt förordning nr 2001/83. Denna nya artikel innehåller särskilda bestämmelser om sammanträffande av förmåner av samma slag enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning. Där anges följande:
8. Genom den belgiska lagen av den 20 juli 1990 infördes en flexibel pensionsålder för arbetstagare och arbetstagarnas pensioner anpassades till utvecklingen av det allmänna välståndet {Moniteur belge av den 15 augusti 1990). I artikel 3 andra stycket i denna lag föreskrivs att en arbetstagare som under åtminstone tjugo år regelbundet och huvudsakligen har varit anställd som gruvarbetare kan erhålla ålderspension med en trettiondel för varje kalenderår som han har varit anställd som gruvarbetare.
9. I artikel 3 sjätte stycket första meningen föreskrivs att för en arbetstagare som inte kommer upp till totalt trettio års arbete, men som under åtminstone tjugofem kalenderår regelbundet och huvudsakligen har varit anställd som arbetare under jord i gruv- eller stenbrottsdrift, ökas ålderspensionsbeloppet med ett tillägg.
10. I artikel 3 sjätte stycket andra meningen anges följande: Detta tillägg motsvarar skillnaden mellan det ålderspensionsbelopp som arbetstagaren skulle ha erhållit om han faktiskt hade arbetat under trettio år ... och det totala ålderspensionsbelopp eller motsvarande förmåner som han har rätt till enligt någon eller några av de föreskrifter som avses i första stycket första meningen a. Artikel 3 första stycket första meningen a avser bland annat belgiska och utländska föreskrifter.
11. Francesco Conti, som föddes i Italien den 26 oktober 1934, arbetade först i Italien, sedan i Tyskland och slutligen i Belgien. I Belgien var han regelbundet och huvudsakligen anställd som gruvarbetare under 26 år under tiden 1965—1990.
12. Genom förvaltningsbeslut som tillställdes Francesco Conti den 23 augusti 1994 beviljade ONP honom en ålderspension som gruvarbetare med verkan från och med den 1 januari 1991 med ett årligt belopp om 449417 BFR, vid ett konsumentprisindex på 360,12, beräknat på grundval av en yrkesverksam period på 26 år att jämföras med maximala 30 år.
13. I detta beslut fastslogs dessutom att Francesco Conti hade rätt till ett årligt tillägg med 40591 BFR vid samma index med följande anmärkning: Detta tillägg minskas med den ålderspension eller motsvarande förmåner som [Ni] dessutom kan ha rätt till enligt belgisk eller utländsk lagstiftning ...
14. Tillägget reducerades därhän att det helt bortföll, på grund av att Francesco Conti hade rätt till ålderspension i två andra länder, nämligen i Italien med 101619 LIT i månaden från och med den 1 november 1989 och i Tyskland med 3208,80 DM årligen från och med den 1 januari 1991.
15. Den 22 september 1994 överklagade Francesco Conti detta beslut till Tribunal du travail Liège. Han gjorde huvudsakligen gällande att ONP inte har beaktat europeiska förordningar. Rätten biföll Francesco Contis talan, då den fann att artikel 3 sjätte stycket i lagen av den 20 juli 1990 är en bestämmelse om minskning i den mening som avses i artikel 12 i förordning nr 1408/71.
16. ONP överklagade detta avgörande den 26 aprii 1996 vid Cour du travail de Liège. ONP hävdade att en förmån inte får minskas, innehållas eller indras vid sammanträffande med en förmån som erhålls i en annan medlemsstat, innan förstnämnda förmån har bestämts i enlighet med den belgiska lagstiftningen, ONP gjorde vidare gällande att bestämmelserna om minskning i artikel 46b i förordning nr 1408/71, i dess ändrade lydelse, avsåg en förmån som redan har fastställts.
17. Då Cour du travail de Liège ansåg det vara osäkert hur artiklarna 12.2, 46.3 och 46b i förordning nr 1408/71, i dess ändrade lydelse, skulle tolkas, beslutade den att vilandeförklara målet för att hänskjuta följande tolkningsfråga till EG-domstolen:
18. Genom denna fråga önskar den nationella domstolen få klarhet i om en nationell bestämmelse som föreskriver att ålderspensionstillägget för en gruvarbetare skall minskas med det ålderspensionsbelopp som han har rätt till enligt föreskrifter i en annan medlemsstat är en bestämmelse om minskning av förmåner i den mening som avses i förordning nr 1408/71, i dess ändrade lydelse.
19. Det skall till en början konstateras att uttrycket bestämmelse om minskning i artikel 12.2 i förordning nr 1408/71, i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 2001/83, inte har ändrats genom förordning nr 1248/92. De ändringar av denna bestämmelse som har skett genom förordning nr 1248/92 påverkar nämligen inte den princip som uttrycks i bestämmelsen, utan ändringarna består endast i att exakta gränser fastställs för tillämpningen av nationella kumulationsförbud (se domen av den 12 februari 1998 i mål C-366/96, Cordelle, REG 1998, s. I-538, punkt 12). Därför behöver vid besvarandet av tolkningsfrågan ingen skillnad göras mellan perioden före och efter den 1 juni 1992.
20. Det bör erinras om att domstolen i domen av den 4 juni 1985 i mål 58/84, Romano (REG 1985, s. 1679), fann att en nationell bestämmelse, enligt vilken det antal fiktiva arbetsår som en arbetstagare har rätt att tillgodoräkna sig minskas med det antal år för vilka han har rätt till ålderspension i en annan medlemsstat, är en sådan bestämmelse om minskning av förmåner som avses i artikel 12.2 i förordning nr 1408/71.
21. ONP anser att den nationella bestämmelse som är tillämplig i det nationella målet på ett grundläggande sätt skiljer sig från den som låg till grund för målet Romano. Enligt bestämmelsen i förevarandc fall skall nämligen inte en redan fastställd förmån minskas, utan pensionsbeloppet skall ökas med ett tillägg. Av bestämmelsen framgår att beräkningen av tilläggsbeloppet, som är beroende av det totala beloppet från såväl belgiska som utländska pensioner, sker före en eventuell minskning. Bestämmelsen i fråga skulle alltså röra beräkningen av förmånen och inte minskningen av en nationell förmån. Bestämmelserna om minskning som avses i artikel 46b i förordning nr 1408/71, i dess ändrade lydelse, skulle däremot innebära en minskning av redan fastställda förmåner.
22. Den svenska regeringen stöder denna tolkning. Den har tillagt att hänsynstagandet till andra ålderspensioner är ett nödvändigt led i beräkningen av tillägget. För det fall att domstolen skulle anse att den belgiska bestämmelsen är en bestämmelse om minskning av förmåner i den mening som avses i förordning nr 1408/71, i dess ändrade lydelse, har den svenska regeringen i andra hand gjort gällande att det samordningssystem som föreskrivs i förordningen skulle få så negativa följder för de belgiska tilläggsförmånerna, att gemenskapsrätten skulle tillåta att förordningen inte tillämpas på förmåner av detta slag.
23. Kommissionen anser däremot att rättsläget vid tiden för händelserna i det ovannämnda målet Romano är jämförbart med rättsläget i den förevarande nationella tvisten. Den har bestritt argumentet att artikel 46b i förordning nr 1408/71, i dess ändrade lydelse, avser bestämmelser om minskning av redan fastställda förmåner. I artikel 46.3 föreskrivs nämligen uttryckligen att beviljandet av den förmån som har fastställts genom att jämföra de belopp som har beräknats enligt punkterna 1 och 2 skall ske efter tillämpningen av nämnda bestämmelser. Enligt kommissionen skall ONP därför beräkna förmånen enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 46.3.
24. Det skall framhållas att de nationella bestämmelserna om minskning av förmåner inte kan undandras de villkor och gränser för tillämpning som föreskrivs i förordning nr 1408/71 genom att de klassificeras som bestämmelser om beräkning av förmåner.
25. En nationell bestämmelse skall anses vara en bestämmelse om minskning av förmåner, om den beräkningsmetod som den föreskriver innebär att det pensionsbelopp som en person har rätt till minskas för att personen har rätt till en förmån i en annan medlemsstat.
26. Det skall i detta hänseende påpekas att en sådan reglering som de belgiska bestämmelserna om pension för gruvarbetare — både i deras lydelse vid tiden för händelserna i det ovannämnda målet Romano och i deras nuvarande lydelse — ger arbetstagare inom denna sektor särskilda förmåner. Efter en faktisk anställningstid på minst 25 år uppräknas pensionsbeloppet nämligen på så sätt att det beräknas på grundval av en anställningstid på 30 år. Den på detta vis uppräknade pensionen minskas sedan med de pensionsförmåner som den berörda personen har rätt till enligt andra föreskrifter.
27. Medan de regler som var gällande vid tiden för händelserna i det ovannämnda målet Romano föreskrev att den faktiska anställningstiden skulle kompletteras med en fiktiv anställningstid, som i sin tur minskades med det antal år för vilka arbetstagaren hade rätt till någon annan pension, föreskrivs i de nuvarande reglerna att pensionen skall ökas med ett tillägg som, likaså, minskas med andra pensionsförmåner.
28. I båda fallen blir alltså resultatet detsamma. Det är bara metoderna för uppräkningen som skiljer sig åt, som generaladvokaten har påpekat i sitt förslag i punkterna 22 och 23.
29. Av det ovan anförda följer att den belgiska bestämmelse som är aktuell i tvisten vid den nationella domstolen, i likhet med den som var aktuell i det ovannämnda målet Romano, är en bestämmelse om minskning av förmåner i den mening som avses i förordning nr 1408/71, i dess ändrade lydelse.
30. Tolkningsfrågan skall alltså besvaras på så sätt att en nationell bestämmelse som föreskriver att ålderspensionstillägget för en gruvarbetare skall minskas med det ålderspensionsbelopp som han har rätt till enligt föreskrifter i en annan medlemsstat är en bestämmelse om minskning av förmåner i den mening som avses i artikel 12.2 i förordning nr 1408/71, i dess lydelse enligt förordning nr 2001/83, och i den mening som avses i artiklarna 12.2, 46.3 och 46b i förordning nr 1408/71, i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 1248/92.
31. De kostnader som har förorsakats den svenska regeringen och kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (första avdelningen) — angående den fråga som genom beslut av den 28 mars 1997 har ställts av Cour du travail de Liège — följande dom:
1 Räucgångsspråk: franska.