Domstolens dom (första avdelningen) den 22 april 1999

I mål C-161/97 P,

meddelar DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna D. A. O. Edward och M. Wathelet (referent), generaladvokat: P. Léger, justitiesekreterare: avdelningsdirektören H. A. Rühl,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden avgivits vid sammanträdet den 24 september 1998 av Kernkraftwerke Lippe-Ems GmbH och kommissionen,

och efter att den 19 november 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Byråns ensamrätt att ingå leveransavtal

Balansering av tillgång och efterfrågan mot varandra

Priser

Bakgrund och förfarande vid förstainstansrätten

Den överklagade domen

Talan i mål T-149/94

Talan i mål T-181/94

Yrkandet om ogiltigförklaring

Skadeståndsyrkandet

Överklagandet

Kan överklagandet upptas till sakprövning i sin helhet?

Prövning i sak

Talan i mål Τ-149/94

a) Artikel 5a f i bestämmelserna och föreskrifterna i kapitel 6 i fördraget avseende försörjning

b) Reglerna om kompetensfördelning

c) Motiveringsskyldigheten

d) Påståendet att byrån gjorde sig skyldig till maktmissbruk

Talan i mål T-181/94

Yrkandet om ogiltigförklaring

a) Räckvidden av byråns befogenheter och förekomsten av rättsliga hinder för att ingå avtalet

b) Målsättningarna med artiklarna 1 och 2 i fördraget

c) Principen om rättssäkerhet

d) Skyldigheten att likabehandla

e) Proportionalitetsprincipen

f) Reglerna om kompetensfördelning

g) Motiveringsskyldigheten

h) Maktmissbruk

Skadeståndsyrkandet

Rättegångskostnader

1. Bolaget Kernkraftwerke Lippe-Ems GmbH (nedan kallat KLE) har, genom en ansökan som inkom till domstolens kansli den 25 april 1997, med stöd av artikel 50 i Euratomstadgan för domstolen överklagat den dom som förstainstansrätten meddelade den 25 februari 1997 i de förenade målen T-149/94 och T-181/94, Kernkraftwerke Lippe-Ems mot kommissionen (REG 1997, s. II-161, nedan kallad den överklagade domen) varigenom den ogillade klagandens talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 94/95/Euratom av den 4 februari 1994 och 94/285/Euratom av den 21 februari 1994 om tillämpningen av artikel 53 andra stycket i Euratom-fördraget (EGT L 48, s. 45 respektive L 122, s. 30).

2. Enligt artikel 1 andra stycket i Euratomfördraget skall gemenskapen

3. Enligt artikel 2 d i Euratomfördraget skall gemenskapen tillförsäkra samtliga förbrukare inom gemenskapen en regelbunden och rättvis försörjning med malmer och kärnbränslen. Genomförandet av denna skyldighet regleras i kapitel 6 i avdelning II (artiklarna 52—76 i samma fördrag) där det inrättas en gemensam ordning för försörjningen med malmer, råmaterial och speciella klyvbara material.

4. Enligt artikel 52.1 i fördraget skall [f]örsörjningen med malmer, råmaterial och speciella klyvbara material ... säkerställas enligt principen om lika tillgång till resurserna och genom en gemensam försörjningspolitik. I detta avseende föreskriver artikel 52.2 a att alla förfaranden som syftar till att tillförsäkra vissa förbrukare en privilegierad ställning är förbjudna.

5. För genomförande av denna politik föreskrivs det i artikel 52.2 b att en försörjningsbyrå för Euratom (nedan kallad byrån) skall inrättas, som enligt artikel 54 skall vara en juridisk person och ha en självständig ekonomisk ställning.

6. Dessutom föreskrivs i artikel 53 i fördraget följande:

7. Enligt artikel 52.2 b förfogar byrån för att fullgöra sina försörjningsuppgifter bland annat över en ensamrätt att ingå avtal om leverans av malmer, råmaterial eller speciella klyvbara material från länder inom eller utom gemenskapen.

8. Enligt artikel 55 skall medlemsstaterna lämna eller låta lämna byrån all information som denna behöver för att bland annat kunna utöva sin ensamrätt att ingå avtal om leveranser.

9. Försörjningen med malmer, råmaterial och speciella klyvbara material från länder utanför gemenskapen regleras huvudsakligen i artikel 64 i fördraget som upprepar att byrån, som eventuellt handlar inom ramen för avtal mellan gemenskapen och tredje land eller en internationell organisation, med de undantag som anges i detta fördrag, [skall] ha ensamrätt att ingå avtal....

10. Enligt artikel 65 första stycket i fördraget skall förfarandet för att balansera tillgång och efterfrågan, såsom det föreskrivs i artikel 60 vad gäller leverans av material som kommer från gemenskapen, tillämpas på leverans av material från länder utanför gemenskapen.

11. Artikel 60 föreskriver följande:

12. I artikel 65 andra stycket föreskrivs emellertid följande:

13. I detta sammanhang finns det även skäl att nämna artikel 61 första stycket i fördraget, som ingår i avsnitt 2 avseende material från gemenskapen och som innehåller följande bestämmelse:

14. Den 5 maj 1960 antog byrån, i enlighet med artikel 60 sjätte stycket i fördraget, bestämmelser om fastställandet av sättet för att balansera efterfrågan mot tillgången på malmer, råvaror och särskilda termiskt klyvbara material (EGT 32, 1960, s. 777, svensk specialutgåva, område 12, volym 1, s. 17, nedan kallade bestämmelserna).

15. Genom bestämmelserna infördes förenklade förfaranden för att balansera tillgången och efterfrågan på malmer. Således anges följande i artikel 5 första stycket i bestämmelserna:

16. Enligt detta förenklade förfarande kan förbrukarna och producenterna direkt förhandla fram och underteckna leverans avtal, efter det att byrån har bestämt de allmänna villkoren för avtalen. Avtalen översänds till byrån, som skall anses ha ingått dem om den inte inom åtta dagar från och med dagen för mottagandet av avtalen har meddelat berörda parter några invändningar.

17. Det skall dock konstateras att detta förfarande enligt artikel 5 sista stycket inte äger tillämpning på leveransavtal som avser speciella klyvbara material.

18. I artikel 5a i bestämmelserna, som byrån införde den 15 juli 1975 (EGT L 193, s. 37), föreskrivs ett nytt förenklat förfarande. Samtidigt som byrån enligt artikel 5a b tillförsäkras fullständig kännedom om marknaden, kan förbrukarna enligt artikel 5a a vända sig direkt till producenterna och fritt förhandla med den som de väljer att ingå leveransavtal med.

19. I nämnda artikel 5a föreskrivs dock följande:

20. Vad gäller leveranser såväl från gemenskapen som från länder utanför gemenskapen föreskrivs i artikel 67 i fördraget följande:

21. Artikel 68 första stycket i fördraget föreskriver att [e]n sådan prissättning skall vara förbjuden som syftar till att tillförsäkra vissa förbrukare en privilegierad ställning i strid med principen om lika tillgång ....

22. Artikel 69 i fördraget föreskriver att

23. Avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen å ena sidan och Sovjetunionen å andra sidan om handel och kommersiellt och ekonomiskt samarbete, vilket undertecknades den 18 december 1989 och slöts på Europeiska atomenergigemenskapens vägnar genom kommissionens beslut 90/117/Euratom av den 27 februari 1990 (EGT L 68, s. 2, svensk specialutgåva, område 11, volym 15, s. 206, nedan kallat handelsavtalet) är enligt sin artikel 2.1 tillämpligt på kärnmaterial. I dess artikel 14 anges att varuutbytet mellan avtalsparterna skall ske till priser som är knutna till marknadspriset.

24. Slutligen skall det hänvisas till rådets resolution av den 16 september 1986 om nya energipolitiska mål för gemenskapen fram till år 1995 och om tillnärmningen av medlemsstaternas politik (EGT C 241, s. 1), i vars punkt 5 det föreskrivs att syftet med gemenskapens och medlemsstaternas energipolitik skall vara att säkerställa

25. Förstainstansrätten fastställde följande i den överklagade domen:

26. Det var under dessa omständigheter som talan väcktes i mål T- 149/94 och i mål T-l 81/94 om ogiltigförklaring av beslut 94/95 respektive 94/285 och, vad särskilt beträffar det andra målet, om att Euratom skulle förpliktas att till sökanden betala ett belopp om 3511279,30 DM i skadestånd med 6 procents årlig ränta från och med den 7 april 1994.

27. Till stöd för sin talan vid förstainstansrätten åberopade klaganden fem grunder för ogiltigförklaring av beslut 94/95.

28. Under den första och den andra grunden gjorde klaganden gällande att artikel 5a f i bestämmelserna samt principerna om proportionalitet och rättssäkerhet hade åsidosatts och klandrade byrån för att den hade förbehållit sig dels möjligheten att begära kompletterande upplysningar, dels möjligheten att inte fatta ett definitivt beslut innan ärendet var färdigberett, det vill säga innan det innehöll det minimum av uppgifter som krävdes enligt artikel 5a c i bestämmelserna.

29. Förstainstansrätten slog i detta avseende fast följande:

30. Eftersom förstainstansrätten konstaterade att klaganden inte hade utvecklat den tredje grunden, under vilken den gjorde gällande att reglerna om fördelning av behörighet hade åsidosatts, slog den i punkt 43 i den överklagade domen fast att det följaktligen inte fanns någon anledning att pröva denna grund i sak.

31. Förstainstansrätten underkände vidare i punkterna 46—51 i den överklagade domen den fjärde grunden, under vilken det gjordes gällande att beslut 94/95 var bristfälligt motiverat, eftersom motiveringen enligt förstainstansrätten klart och otvetydigt visade hur kommissionen hade resonerat.

32. Genom den femte grunden, under vilken det gjordes gällande att det hade förekommit maktmissbruk, åberopade klaganden i huvudsak att byrån och kommissionen inte hade något utrymme att företa skönsmässig bedömning, utan var skyldiga att ingå det avtal som hade underställts dem av klaganden. Förstainstansrätten slog fast i punkterna 53 och 54 att klaganden inte på något sätt hade visat att byrån och kommissionen hade eftersträvat något annat mål än att genomföra försörjningspolitiken.

33. Förstainstansrätten ogillade följaktligen talan i mål T-149/94.

34. Klaganden åberopade vid förstainstansrätten fem grunder mot beslut 94/285.

35. Den första grunden bestod av fyra delar.

36. Under den första och den andra delgrunden gjordes gällande att byråns skyldighet att ingå avtalet i enlighet med artikel 5a i bestämmelserna hade åsidosatts respektive att försörjningspolitiken, såsom denna bestämts och tillämpats i det förevarande fallet, innebar ett åsidosättande av artikel 60, artikel 61 första stycket och artikel 65 första stycket samt artikel 52.2 och artikel 64 i fördraget, eftersom det i försörjningspolitiken, såsom den definierats och tillämpats i det föreliggande fallet, föreskrevs en möjlighet att avvika från samspelet mellan tillgång och efterfrågan vid utövandet av ensamrätten att ingå avtal om leverans av uran.

37. Förstainstansrätten slog i detta avseende fast följande:

38. Genom den första grundens tredje del, under vilken gjordes gällande att målsättningarna med artikel 1 i fördraget hade åsidosatts, kritiserade klaganden kommissionen och byrån för att enbart ha inriktat sig på producenternas intressen och utan att ta hänsyn till förbrukarnas intressen. Dessutom skyddade byråns politik enligt klaganden endast i ringa omfattning de producenter som finns inom gemenskapen och som endast täcker 20 procent av gemenskapens behov av uran och gynnade producenter i vissa tredje länder.

39. Förstainstansrätten godtog av följande skäl inte denna anmärkning:

40. Under den första grundens fjärde del gjordes gällande ett påstående om åsidosättande av reglerna för hur den gemensamma marknaden för naturligt uran skall fungera, bland annat av artikel 2 g samt artikel 92 och följande artiklar i Euratomfördraget, vilka garanterar friheten att göra inköp hos en leverantör i en annan medlemsstat som företagen själva har valt.

41. Förstainstansrätten underkände denna anmärkning på följande grunder:

42. Sökanden åberopade till stöd för sin andra grund att rättssäkerhetsprincipen hade åsidosatts, genom att byrån inte hade uppvisat någon öppenhet, att likhetsprincipen hade åsidosatts, eftersom den inte hade beaktat att elproduktionen i Tyskland endast i begränsad omfattning är beroende av kärnenergi och att proportionalitetsprincipen hade åsidosatts, eftersom spridningsmålet även kunde uppnås med hjälp av artikel 65 andra stycket i fördraget eller artiklarna 70 och 72 i fördraget om främjande av projekteringsverksamhet och uppläggande av kommersiella lager och beredskapslager.

43. I detta avseende slog förstainstansrätten fast följande:

44. Klaganden hävdade genom den tredje grunden, under vilken det gjordes gällande att det skett ett åsidosättande av reglerna om kompetensfördelning, att varken byrån eller den rådgivande kommittén är institutioner i den mening som avses i artikel 3.1 i Euratomfördraget, att utarbetandet av den gemensamma försörjningspolitiken är förbehållen gemenskapens politiska institutioner, nämligen kommissionen och rådet och att byrån endast ansvarar för den kommersiella sidan av försörjningen men inte har någon behörighet att fastställa importkvoter.

45. Förstainstansrätten underkände denna grund med följande motivering:

46. Under sin fjärde grund gjorde klaganden gällande att motiveringsskyldigheten hade åsidosatts, eftersom det systematiska förhållandet mellan byråns behörighet och fördraget inte framgick av motiveringen till beslut 94/285 och eftersom det inte redogjordes för varför klaganden, för det första, skulle bli beroende av uran med ursprung i OSS och, för det andra, på vilket sätt det inköpspris som överenskommits i leveransavtalet inte motsvarade marknadsekonomiska villkor eller var knutet till marknadspriserna.

47. Förstainstansrätten underkände denna grund med följande motivering:

48. Klaganden framförde slutligen en femte grund, under vilken den gjorde gällande att byrån och kommissionen inte hade någon behörighet att företa en skönsmässig bedömning, utan var skyldiga att ingå det avtal som hade underställts dem av sökanden.

49. Förstainstansrätten underkände denna grund och slog fast följande:

50. Förstainstansrätten ogillade således yrkandet om ogiltigförklaring i dess helhet.

51. Eftersom förstainstansrätten ansåg att byråns ifrågasatta handlande och kommissionens vägran att bifalla de krav som sökanden hade framställt vid kommissionen inte innehöll några som helst oegentligheter, lämnades skadeståndsyrkandet utan avseende.

52. Kommissionen har hävdat att det är uppenbart att överklagandet inte kan upptas till sakprövning och har uppmanat domstolen att avvisa det med tillämpning av artikel 119 i rättegångsreglerna, med motiveringen att det utgör en upprepning av ansökan i första instans och inte innehåller några specifika identifierbara rättsliga grunder avseende den överklagade domen. Överklagandet är således inte förenligt med artikel 52 i Euratomstadgan för domstolen eller artikel 112.1 c i rättegångsreglerna.

53. Kommissionen har tillagt att överklagandet även skall avvisas därför att det, i strid med artikel 112.1 a i rättegångsreglerna, inte innehåller korrekta uppgifter om klagandens adress som i enlighet med § 3.1 i den tyska lagen om bolag med begränsat ansvar (GmbH) är i Lingen (Ems). Det är emellertid ostridigt att det i överklagandet uppges följande adress: Rheinlanddamm 24, D-44139 Dortmund.

54. Bedömningen av om kommissionens första delgrund till stöd för invändningen om rättegångshinder är välgrundad är beroende av en ingående undersökning av var och en av de grunder som klaganden har gjort gällande i sitt överklagande. Denna grund bör därför prövas i samband med prövningen i sak.

55. Vad beträffar frågan om klagandens adress kan den omständigheten att överklagandet anger Dortmund, som är den stad där KLE:s förvaltning är belägen, i stället för staden Lingen inte i sig berättiga en avvisning av överklagandet, även om den sistnämnda staden skall betraktas som bolagets säte enligt tysk lag. Under omständigheterna i det föreliggande fallet är en sådan oriktighet nämligen inte så väsentlig att den kan leda till att överklagandet formellt sett inte kan upptas till sakprövning, eftersom det i varje fall framgår av den överklagade domen, som har bifogats överklagandet, att klaganden har sitt säte i Lingen.

56. Den andra delgrunden av kommissionens invändning om rättegångshinder kan således inte godtas.

57. Klaganden har i sin replik hävdat att förstainstansrättens medlemmar inte hade någon personlig kännedom om akten i dess helhet, utan kände till den enbart genom den kraftigt reducerade och ibland oklara framställningen i referentens förhandlingsrapport. Detta utgör ett åsidosättande av principen om förfarandets omedelbarhet samt av rätten att bli hörd.

58. Även med bortseende av det sena åberopandet av denna grund är det under alla omständigheter uppenbart att den saknar fog. Referentens rapport har nämligen just till syfte att sammanfattningsvis framlägga de faktiska och rättsliga omständigheterna i målet samt parternas grunder och argument och det är tillåtet för dessa att före eller under sammanträdet begära rättelser eller göra invändningar. Det står vidare klart att förstainstansrättens domare som deltog i överläggningen, under hela förfarandet hade tillgång till samtliga inlagor, handlingar och dokument som ingår i akten.

59. Klaganden har gjort gällande fyra grunder för upphävande av förstainstansrättens dom vad avser delen rörande talan i mål T-149/94.

a). Artikel 5a f i bestämmelserna och föreskrifterna i kapitel 6 i fördraget avseende försörjning

60. KLE har under sin första grund gjort gällande att bestämmelserna i artikel 5a f i bestämmelserna, i motsats till vad förstainstansrätten slog fast, varken ger byrån rätt att begära upplysningar eller besluta att förlänga den frist på tio dagar som föreskrivs i denna bestämmelse och inom vilken byrån antingen skall ingå eller vägra att ingå avtalet i fråga. Klaganden har tillagt att varken den själv eller BNFL kände till ursprungslandet för det material som skulle levereras när de den 29 november 1993 underställde byrån avtalet. Byrån borde ha godtagit att denna uppgift skulle meddelas den senare utan att denna begäran om uppgifter skulle ha kunnat medföra en förlängning av den frist som föreskrivs i artikel 5a f i bestämmelserna.

61. Det kan i detta avseende konstateras att förstainstansrätten på goda grunder, i punkt 35 i den överklagade domen, ansåg att [d]et geografiska ursprunget för de material som skall levereras intar ... en central plats bland de uppgifter som skall meddelas byrån vid tillämpningen av artikel 5a i bestämmelserna, eftersom kännedomen om ursprunget är ... oundgängligen nödvändigt ... för att den leveranssäkerhet som eftersträvas med den införda försörjningspolitiken skall kunna säkerställas ....

62. Enligt artikel 2 d i fördraget skall gemenskapen tillförsäkra samtliga förbrukare inom gemenskapen en regelbunden och rättvis försörjning med malmer och kärnbränslen. Det är uppenbart att regelbunden försörjning har ett nära samband med spridningen av försörjningskällorna, såsom framgår av artikel 5 a andra strecksatsen i rådets ovannämnda resolution av den 16 september 1986. Artikel 60 i fördraget, där det anges att förbrukarna av råmaterial regelbundet skall underrätta byrån om leveransernas ursprungsort, bekräftar vilken betydelse kännedom om leveransernas geografiska ursprung har för byråns genomförande av den gemensamma försörjningspolitiken.

63. Under dessa omständigheter gjorde förstainstansrätten sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning då den i punkt 39 i den överklagade domen slog fast att byrån kunde begära kompletterande uppgifter av parterna beträffande ursprunget för de material som skulle levereras. Även om det är riktigt att byrån enligt artikel 5a f i bestämmelserna skall uttala sig inom tio dagar, är det enligt artikeln inte förbjudet för den att vidta en sådan undersökningsåtgärd som åtgärden i fråga när det underställda avtalet är ofullständigt, särskilt när det inte innehåller de uppgifter som parterna förfogar över om de levererade materialens ursprung, under förutsättning att begäran om uppgifter framställs inom nämnda frist på tio dagar, såsom förstainstansrätten uttryckligen angav i punkt 39.

64. Såsom generaladvokaten anförde i punkt 106 i sitt förslag till avgörande är det nämligen, med beaktande av betydelsen av byråns roll i fråga om yttre försörjning, inte orimligt att anse att den har befogenhet att göra undersökningar, eftersom denna befogenhet motiveras av dess strävan att utöva kontrolluppgiften så effektivt som möjligt samtidigt som avtalsparterna lämnas en sista möjlighet att komplettera sitt avtal för att det skall kunna ingås.

65. I det föreliggande fallet konstaterade förstainstansrätten att sökanden och dess leverantör, då avtalet underställdes byrån, åtminstone underförstått hade avtalat att materialen skulle komma från OSS, vilket innebär att parterna kunde ange uranets ursprungsort i själva avtalet. Förstainstansrätten slog följaktligen fast i punkt 36 att det inte kunde tillåtas att uppgiften om ursprungsland skulle meddelas senare, såsom föreskrivs i artikel 5a c punkt 5 i bestämmelserna. När bevisningen inte har missuppfattats, vilket inte har visats i det föreliggande fallet, utgör ett sådant konstaterande inte en rättsfråga som i sig kan kontrolleras av domstolen (se exempelvis dom av den 1 juni 1994 i mål C-136/92 P, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m. fl., REG 1994, s. I-1981, punkterna 47—49, beslut av den 17 september 1996 i mål C-19/95 P, San Marco mot kommissionen, REG 1996, s. I - 4435, punkterna 36—40, och dom av den 28 maj 1998 i mål C-7/95 P, Deere mot kommissionen, REG 1998, s. I-3111, punkterna 18—22).

66. KLE har emellertid hävdat att begreppet ursprungsland som nämns i artikel 5a c punkt 5 i bestämmelserna inte omfattar en sådan grupp av stater som OSS.

67. Det är i detta avseende tillräckligt att konstatera att med beaktande av hur viktigt det är att byrån har kännedom om materialens ursprungsort, med avseende på kraven i fråga om spridning av försörjningskällorna, borde parterna ha lämnat den uppgift om ursprunget, även om den var vag, som de hade då avtalet underställdes byrån. Att parterna inte uppgav ursprunget utgjorde således ett giltigt skäl för byrån att begära en kompletterande uppgift, så att förstainstansrätten på goda grunder kunde anse att eftersom parterna inte uppgav detta ursprung, trots den kännedom de innehade, hade byrån rätt att begära en kompletterande uppgift på denna punkt, även om den hade avsett att välja OSS.

68. Klaganden har även hävdat att förstainstansrätten i punkt 40 i den överklagade domen oriktigt slog fast att den tid på 29 arbetsdagar som, på grund av endast en begäran om uppgifter, förflöt från det att avtalet lades fram den 29 november 1993 till det att beslutet trädde i kraft den 7 januari 1994, det vill säga en frist som var nästan tre gånger längre än den frist som ovillkorligen föreskrivs i bestämmelserna, var rimlig. På detta sätt åsidosatte förstainstansrätten proportionalitetsprincipen.

69. Denna anmärkning kan inte godtas. Byråns skyldighet att snabbt uttala sig om ingåendet av ett avtal föreligger nämligen endast om avtalet innehåller samtliga uppgifter som är nödvändiga för att byrån skall kunna utöva sin uppgift att kontrollera försörjningskällorna. Under dessa omständigheter börjar den frist som avses i artikel 5a f i bestämmelserna löpa först från och med att fullständiga handlingar har inkommit. Alla andra tolkningar skulle leda till att byrån i avsaknad av tillräckliga uppgifter omgående borde vägra att ingå avtalet, vilket är ett tillvägagångssätt som i vissa situationer skulle kunna visa sig överdrivet, särskilt när de väntade uppgifterna inte motiverar en sådan påföljd.

70. Under dessa omständigheter var det på goda grunder som förstainstansrätten i nämnda punkt 40 slog fast att fristen på tio arbetsdagar började löpa den 14 december 1993, det datum då byrån erhöll de begärda uppgifterna, vilket, med hänsyn till veckoslut och lediga dagar, innebär att beslut nr 1/94, som delgavs den 6 januari 1994, fattades inom den frist på tio arbetsdagar som avses i artikel 5a f i bestämmelserna.

71. KLE har avslutningsvis ifrågasatt förstainstansrättens påstående i punkt 38 i den överklagade domen att klaganden själv hade gett upphov till de administrativa svårigheter som byrån mötte när den skulle uttala sig om avtalet. Klaganden har hävdat att förstainstansrätten inte kunde påstå att det skyndsamma förfarandet enligt artikel 5a f i bestämmelserna endast är förbehållet de fall som inte orsakar problem.

72. Såsom redan framgår av punkt 65 i förevarande dom är förstainstansrättens konstaterande av att avtalsparterna åtminstone underförstått hade avtalat att materialen skulle komma från OSS då avtalet underställdes byrån en faktisk omständighet som faller utanför domstolens kontroll. Av det föregående resonemanget följer att förstainstansrätten på goda grunder kunde anse att byrån i ett sådant fall hade rätt att begära kompletterande uppgifter av parterna innan den uttalade sig om huruvida den skulle ingå avtalet eller inte.

73. Förstainstansrätten gjorde sig följaktligen inte skyldig till felaktig rättstillämpning då den i punkt 40 angav att den frist [inom vilken byrån fattade sitt beslut] ... [inte] innebar ... att artikel 5a f i bestämmelserna ... åsidosattes ....

74. Överklagandet kan således inte vinna bifall på den första grunden.

b). Reglerna om kompetensfördelning

75. Klaganden har under sin andra grund, med hänvisning till uppgifterna i sin ansökan till förstainstansrätten, gjort gällande att den befogenhet som getts byrån att ingå försörjningsavtal inte skall utövas skönsmässigt och inte ger byrån rätt att förlänga den frist inom vilken den skall uttala sig.

76. I detta avseende framgår det av en fast rättspraxis att ett överklagande som inskränker sig till att upprepa de grunder och argument som redan har anförts vid förstainstansrätten i själva verket endast utgör en begäran om omprövning av den ansökan som ingivits till förstainstansrätten, vilket faller utanför domstolens behörighet (se exempelvis beslut av den 26 april 1993 i mål C-244/92, Kupka-Floridi mot Ekonomiska och sociala kommittén, REG 1993, s. I-2041, punkt 10, och domen i det ovannämnda målet Deere mot kommissionen, punkt 20). Detta gäller även för det fall att det endast hänvisas till de grunder och argument som har lagts fram vid förstainstansrätten (dom av den 22 december 1993 i mål C-354/92 P, Eppe mot kommissionen, REG 1993, s. I-7027, punkt 8).

77. Överklagandet kan således inte upptas till sakprövning på den andra grunden.

c). Motiveringsskyldigheten

78. Klaganden har under sin tredje grund hävdat att förstainstansrätten i punkterna 48 och 49 i den överklagade domen endast prövade motiveringen av kommissionens beslut 94/95, men inte motiveringen av byråns beslut nr 1/94. Eftersom den åtgärd som var underställd kommissionens kontroll hade vidtagits av byrån, var det den, i sin egenskap av gemenskapsmyndighet och den som utfärdat rättsakten, och inte kommissionen, som hade motiveringsskyldighet. Såväl byråns begäran om uppgifter som dess beslut att förlänga fristen, vilka gått avtalsparterna emot, är bristfälligt motiverade i strid med artikel 162 i fördraget och artikel 5a g i bestämmelserna.

79. Klaganden har tillagt att inte heller kommissionens skrivelse av den 10 januari 1994 innehåller någon motivering som gör det möjligt att berättiga den förlängda frist som beviljades byrån för att den skulle uttala sig om avtalet. Kommissionen behandlade dessutom i beslut 94/95 råmaterialen i allmänna ordalag medan det skulle ha hänvisats till begreppen ursprungsland och försörjningskällor. Avslutningsvis ansågs i detta beslut OSS i sin helhet som en särskild försörjningskälla, som det skulle vara farligt för gemenskapen att vara beroende av, vilket är ett ställningstagande som strider mot interimsavtalet om handel och handelsrelaterade frågor mellan Europeiska gemenskapen, Europeiska kol- och stålgemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen å ena sidan och Ryska federationen å andra sidan, vilket undertecknades den 29 december 1994 och antogs genom rådets beslut 95/414/EG av den 17 juli 1995 (EGT L 247, s. 1), varigenom gemenskapen i artikel 15, kompletterad genom den bifogade skriftväxlingen, åtog sig att såvitt avser dess försörjningspolitik på kärnmaterialområdet, [anse] Ryssland vara en försörjningskälla som är skild från andra leverantörer. KLE har i detta avseende yrkat att domstolen skall förordna att ... rådets och kommissionens förhandlingsdirektiv samt andra dokument avseende förhandlingarna med Ryssland om partnerskaps- och samarbetsavtalet skall företes.

80. Vad gäller den första delgrunden som rör motiveringen av byråns beslut nr 1/94 skall det påpekas att talan i mål T-149/94 uteslutande riktades mot kommissionens beslut 94/95 vars ogiltigförklaring den syftade till. Förstainstansrätten kan under dessa omständigheter inte klandras för att den begränsade sin bedömning till huruvida den grund var välmotiverad under vilken det gjordes gällande att endast beslut 94/95 — som just hade till syfte att fastställa byråns beslut nr 1/94 — var bristfälligt motiverat.

81. Vad beträffar den andra delgrunden, som rör motiveringen av beslut 94/95 och av kommissionens skrivelse av den 10 januari 1994, kan det konstateras att klaganden inte har riktat någon exakt anmärkning mot den överklagade domen. Klaganden har begränsat sig till att utveckla de grunder och argument som redan har anförts vid förstainstansrätten och till att framföra en grund under vilken den gjort gällande otillräcklig motivering av kommissionens skrivelse av den 10 januari 1994, medan talan i mål T-149/94 — såsom har påpekats i föregående punkt — riktades mot beslut 94/95. Förstainstansrätten kan således inte klandras för att den inte uttalade sig om motiveringen av nämnda skrivelse, utan att det är nödvändigt att undersöka frågan om huruvida skrivelsen är ett beslut mot vilket talan kan föras.

82. Överklagandet kan således inte vinna bifall på den tredje grunden,

d). Påståendet att byrån gjorde sig skyldig till maktmissbruk

83. Klaganden har under sin fjärde grund klandrat förstainstansrätten för att den inte godtog påståendet att byrån hade gjort sig skyldig till maktmissbruk, trots att detta maktmissbruk framgick av att byrån avvek från sin tidigare praxis, enligt vilken den godtog att hela uranbehovet täcktes genom leveranser från OSS och att byrån genom att vägra att ingå det omtvistade avtalet försökte skydda västerländska uranproducenter och således eftersträvade något annat mål än det mål för vilket det erhållit sina befogenheter.

84. Det skall påpekas att förstainstansrätten, efter att i punkt 53 i den överklagade domen ha erinrat om att ... det är ... fast rättspraxis att ett beslut är ett uttryck för maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och överensstämmande indicier framgår att beslutet har fattats för att uppnå andra syften än de angivna ..., i punkt 54 slog fast att [s]ökanden ... på intet sätt [har] visat att byrån och kommissionen har strävat mot något annat mål än att genomföra försörjningspolitiken.

85. Såsom redan har anförts i punkt 65 i förevarande dom faller det inte inom domstolens behörighet att uttala sig om värdet av den bevisning som har lagts fram för förstainstansrätten, om bevisningen inte har missuppfattats, vilket inte har gjorts gällande i det föreliggande fallet.

86. Överklagandet kan således inte tas upp till sakprövning på den fjärde grunden.

87. Klaganden har gjort gällande fyra grunder för upphävande av förstainstansrättens dom vad avser delen rörande talan i mål T-l 81/94.

a). Räckvidden av byråns befogenheter och förekomsten av rättsliga hinder för att ingå avtalet

88. Enligt klaganden ankommer det inte på byrån att bestämma den gemensamma försörjningspolitiken, eftersom denna faller under gemenskapsinstitutionernas ansvarsområde. Byrån har inte något stort utrymme att företa skönsmässig bedömning, vilket förstainstansrätten ansåg den ha på försörjningspolitikens område.

89. KLE har tillagt att byrån, i enlighet med artikel 61 första stycket i fördraget och artikel 5a f i bestämmelserna, inte endast har rätt utan även har skyldighet att vägra att ingå ett avtal i dess helhet, utan att göra ändringar i det, när det enligt den föreligger ett rättsligt hinder. Byrån har däremot inte rätt att ändra innehållet i avtalet genom att förse det med villkor.

90. Det har enligt klaganden under alla omständigheter inte visats att något av de tre rättsliga hinder föreligger som förstainstansrätten har godtagit som grund för att en beställning inte kan effektueras. Enligt klaganden föreligger det nämligen inte något rättsligt hinder som grundas på kraven i fråga om spridning av de yttre försörjningskällorna, eftersom prisnivån följer av handelsavtalet eller vidare av principen om lika tillgång till resurserna, i motsats till vad förstainstansrätten slog fast i punkterna 90—105 i den överklagade domen.

91. I detta avseende kan det påpekas att artikel 61 första stycket i fördraget föreskriver att byrån skall effektuera samtliga beställningar, om inte rättsliga eller faktiska hinder föreligger, vilkas förekomst nödvändigtvis skall bedömas med hänsyn till målen med den gemensamma försörjningspolitiken, såsom dessa uttalats i artiklarna 2 d och 52 i fördraget.

92. Även om det är riktigt att artikel 61 ingår i avsnitt 2 i kapitel 6 avseende försörjning under rubriken Malmer, råmaterial och speciella klyvbara material från gemenskapen och fördraget inte innehåller någon hänvisning till denna bestämmelse i fråga om leverans av råmaterial från tredje land, är byråns verksamhet med avseende på de sistnämnda leveranserna icke desto mindre underkastad liknande krav som de som föreskrivs i artikel 61, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 191 i sitt förslag till avgörande, eftersom byrån är skyldig att effektuera de beställningar som förbrukarna har gjort, samtidigt som den övervakar att vissa gränser inte överskrids.

93. Bland dessa gränser, vilkas överskridande skulle utgöra ett rättsligt hinder i den mening som avses i artikel 61 i fördraget, ingår obestridligen iakttagandet av de i fördraget angivna målen att tillförsäkra samtliga förbrukare inom gemenskapen en regelbunden och rättvis försörjning, vilket förpliktar byrån, som i detta avseende har ensamrätt att ingå leveransavtal, att under tillsyn av kommissionen övervaka att vissa beställningar inte innebär ett hot mot spridningen av försörjningskällorna eller mot förverkligandet av principen om icke-diskriminering, oberoende av om leveranserna har sitt ursprung inom eller utanför gemenskapen. Denna uppgift som byrån har gör den till en väsentlig aktör inom den gemensamma försörjningspolitiken.

94. Förstainstansrätten kunde för övrigt i punkt 86 i domen på goda grunder slå fast att ... det förenklade förfarande som införts genom artikel 5a i bestämmelserna [inte medför] att byrån fråntas sin ensamrätt ... och att byrån även inom denna ram har ... rätt att vägra att ingå ett avtal som kan skada förverkligandet av fördragets målsättning.

95. Klaganden kan således inte göra gällande att byrån rättsstridigt har tillskansat sig befogenheten att bestämma den gemensamma försörjningspolitiken i strid med de kompetensregler som föreskrivs i fördraget till förmån för gemenskapsinstitutionerna.

96. Såsom redan har påpekats i punkterna 61—64 i förevarande dom, är det i synnerhet inte förenligt med fördragets målsättningar att begränsa byråns befogenhet att fatta beslut när den inte känner till leveransernas ursprung eller när den, såsom i det föreliggande fallet, har berättigade skäl att anta att produkternas ursprung kan innebära ett hot mot säkerheten av leveranserna till medlemsstaterna i gemenskapen. Begäran om tilläggsuppgifter kan för övrigt inte likställas med en ändring av avtalet, eftersom den syftade till att göra det möjligt för byrån att komplettera sin akt med en väsentlig uppgift avseende ursprunget för det material som skulle levereras, vilket parterna redan, åtminstone underförstått, hade avtalat.

97. Det skall tilläggas att förstainstansrätten på samma sätt på goda grunder i punkt 90 i den överklagade domen slog fast att byrån, beträffande beslut i frågor som rör ekonomisk politik jämte handels- och kärnkraftspolitik och som förutsätter en bedömning av invecklade ekonomiska situationer, har ett omfattande handlingsutrymme inom ramen för utövandet av sin befogenhet och att domstolskontrollen skall begränsa sig till att avse uppenbara bedömningsfel eller till maktmissbruk.

98. Vad gäller det första rättsliga hinder som förstainstansrätten konstaterade och som följer av kraven i fråga om politiken avseende spridning av försörjningskällorna har KLE hävdat att det på lång sikt inte föreligger någon risk för beroende av leveranser från OSS. Klaganden har klandrat förstainstansrätten för att ha godtagit kommissionens bedömning, vilken, för att visa risken för gemenskapens beroende på lång sikt, ansåg hela OSS utgöra en enda försörjningskälla utan att skilja mellan de mycket olika produktionskapaciteterna mellan de stater som är efterträdare till före detta Sovjetunionen.

99. Klaganden har tillagt att kommissionen har åberopat OSS-medlemsstaternas nuvarande produktionskapaciteter utan att bedöma produktionskapaciteterna på lång sikt, även om den ansåg dessa uppgifter väsentliga för bedömningen av gemenskapens beroende av OSS. Enligt KLE kunde det emellertid förutses att de stora lagren i de berörda länderna skulle tömmas på några år, oberoende av uranfyndigheterna och produktionskapaciteten i OSS. Eftersom produktionen i dessa länder enligt kommissionen motsvarade cirka 25 procent av världsproduktionen av uran och denna procentuella andel samtidigt utgjorde den övre gränsen för tillåtet beroende i förhållande till leveranserna från OSS, gjorde kommissionen sig skyldig till uppenbar felbedömning genom att hävda att den omständigheten att en enskild förbrukare överskrider denna procentuella andel på lång sikt skulle kunna leda till att hela gemenskapen på ett otillåtet sätt blir beroende av leveranser från OSS.

100. Klaganden anser att det inte är möjligt att — såsom förstainstansrätten gjorde i punkt 93 i den överklagade domen — i fråga om uran påstå att det föreligger ett strukturellt underskott beträffande världsproduktionen i förhållande till efterfrågan. Gemenskapsproduktionen har i själva verket en underskottsstruktur, eftersom gemenskapsfyndigheterna av uran är mycket små. Oberoende av hur väl utformad en spridningspolitik är, kan den inte ändra på denna situation, eftersom fördelningen av uranfyndigheterna i världen inte omfattas av byråns försörjningspolitik.

101. Klaganden har även kritiserat kommissionen för att ha beaktat att klaganden täckte över 150 procent av sitt årliga behov genom att göra uppköp på spotmarknaden av råvaror från OSS, medan förbrukarna vanligtvis täcker sina grundläggande behov inom ramen för fleråriga avtal och sina punktvisa behov, som uppgår till ungefär 10 procent av dess årliga behov, på spotmarknaden. Detta påstående från kommissionen, som omnämns i punkt 83 i den överklagade domen, är inte förenligt med kompetensfördelningen enligt fördraget och strider mot avtalsfriheten och näringsfriheten, vilka säkerställs i den tyska grundlagen och i gemenskapernas rättsordning. I fördragets rättsliga system finns det inte någon bestämmelse som motiverar en skyldighet för företag att täcka största delen av sina behov inom ramen för fleråriga avtal och inte på spotmarknaden. Parterna är ensamma behöriga att fastställa hur lång giltighet leveransavtalen skall ha, även om byrån har ensamrätt att besluta om den skall ingå eller vägra att ingå sådana avtal. Kommissionens påstående i punkt 84 att KLE:s försörjning på spotmarknaden, där den skulle erhålla oacceptabla pris- och konkurrensförmåner i förhållande till sina konkurrenter, utgör ett åsidosättande av principen om lika tillgång till resurserna eller ger klaganden en privilegierad ställning i den mening som avses i artikel 52.2 a i fördraget, är rättsligt oriktigt. Domen borde upphävas även av denna anledning.

102. Klaganden anser vidare att det i en fri marknadsekonomi är otänkbart att en ekonomisk aktör drabbas av påföljder av den enkla anledningen att den genom att göra en mer korrekt bedömning av marknadens utveckling än sina konkurrenter drar den slutsatsen att den vägrar att ingå långfristiga avtal.

103. Klagandens argumentation kan inte godtas av två skäl.

104. Argumentationen syftar för det första till att bestrida de faktiska omständigheterna såsom de konstaterats av förstainstansrätten och ifrågasätta dennas självständiga bedömning avseende både dessa faktiska omständigheter och den bevisning som företeddes för den. Domstolen är emellertid inte behörig att företa en sådan bedömning annat än om bevisningen har missuppfattats, vilket klaganden varken har påstått eller visat.

105. Klaganden har för det andra, genom att begränsa sig till att återge de grunder och argument som framlades vid förstainstansrätten, inte tydligt angett vad som kritiseras i den dom som det yrkas upphävning av samt de grunder som särskilt anförs till stöd för detta yrkande, vilket alltså strider artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler (se i detta avseende domen i det ovannämnda målet Deere mot kommissionen, punkterna 18 och 19). Anmärkningarna riktas tvärtom huvudsakligen mot byrån eller kommissionen, utan hänvisning till den överklagade domen.

106. Eftersom anmärkningarna mot att förstainstansrätten slog fast ett rättsligt hinder, grundat på kraven i fråga om politiken avseende spridning av de yttre försörjningskällorna, inte kan godtas, finns det inte anledning att undersöka om klagandens anmärkningar avseende andra rättsliga hinder som förstainstansrätten godtagit är välgrundade. De brister i detta avseende som skulle kunna anses belasta domskälen i den överklagade domen kan nämligen inte under några omständigheter få någon inverkan på domslutet, vilket innebär att de anmärkningar som hänför sig till dessa saknar verkan och skall underkännas (se bland annat beslut av den 25 mars 1996 i mål C-137/95 P, SPO m. fl. mot kommissionen, REG 1996, s. I-1611, punkterna 47—49).

107. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den första grunden.

b). Målsättningarna med artiklarna 1 och 2 i fördraget

108. KLE klandrar förstainstansrätten för att i punkt 113 i den överklagade domen ha ansett OSS i sin helhet utgöra en försörjningskälla. Endast självständiga stater utgör emellertid försörjningskällor. Klaganden har tillagt att spridningen av försörjningskällor inte ingår bland de målsättningar som avses i artikel 2 i fördraget.

109. Det är i detta avseende tillräckligt att konstatera att klaganden inte har framfört någon tillräckligt exakt och tydlig rättslig grund till stöd för påståendet att begreppet försörjningskälla är strikt begränsat till stater och inte kan avse en grupp av stater eller ett visst område i världen. Ingen bestämmelse i fördraget hindrar nämligen byrån eller kommissionen från att i samband med genomförandet av gemenskapens försörjningspolitik, särskilt när det är fråga om att bestämma leveransernas ursprungsort, beakta ett större eller mindre geografiskt område än en stat tagen för sig.

110. Kraven i fråga om säkerhet och spridning av försörjningskällor följer direkt av principen om regelbunden och rättvis försörjning för samtliga förbrukare inom gemenskapen, vilken följer av artikel 2 d i fördraget, såsom redan har påpekats i punkt 62 i förevarande dom.

111. Överklagandet kan således inte vinna bifall på den andra grunden.

c). Principen om rättssäkerhet

112. KLE har anfört en anmärkning avseende bristande öppenhet, samstämmighet och förutsebarhet i byråns handlande, vilken inte omfattas av någon som helst demokratisk kontroll.

113. KLE har gjort gällande att det av byråns beslut nr 1/94 inte framgår att kravet på marknadsanknutna priser följer av artikel 14 i handelsavtalet, med andra ord ett avtal med en stat som har upphört att existera, till vilket förstainstansrätten emellertid hänvisade i punkt 125 i den överklagade domen.

114. Klaganden har hävdat att den inte kan vara bunden av de konstateranden som gjordes år 1992 av en arbetsgrupp bestående av experter, vilken inrättats av den rådgivande kommittén, vars sammanträden hålls bakom lyckta dörrar och vars slutsatser grundades på endast västerländska produktionskostnader som inte är identiska med marknadspriserna. Enligt klaganden var det inte heller förutsebart att byrån av vad som konstaterades i dess rapport för år 1992, enligt vilken importen av naturligt uran från OSS motsvarade ungefär 25 procent av gemenskapens nettobehov, skulle sluta sig till att även de existerande långfristiga produktionskapaciteterna i OSS och dess andel av den totala produktionskapaciteten i världen uppgick till 25 procent. Klaganden kunde inte heller föreställa sig att byrån och kommissionen inte skulle följa de internationella avtalen med medlemsstaterna i OSS, enligt vilka var och en av dessa stater skulle anses som en särskild leveranskälla. Eftersom byrån tidigare hade ingått avtal med KLE och andra förbrukare till priser som ibland inte var knutna till marknadspriserna, fanns det ingen anledning att tro att byrån på grundval av en internt upprättad handling skulle besluta en helt annorlunda gemensam försörjningspolitik, vilket den enligt artikel 52.1 för övrigt inte har någon behörighet att göra.

115. Klaganden har tillagt att inte ens en mycket aktsam ekonomisk aktör kunde förvänta sig att byrån skulle anse att gemenskapens försörjningssäkerhet skulle hotas på medellång och lång sikt, om en enda liten förbrukare som den som klaganden, som inte ingått långfristiga avtal, under ett år täckte 150 procent av sina årliga behov genom uppköp på spotmarknaden.

116. Av punkt 125 i den överklagade domen framgår följande:

117. Såsom generaladvokaten har anfört i punkt 251 i sitt förslag till avgörande, återgav förstainstansrätten i punkt 126 uppgifterna i byråns årliga rapport för år 1992 avseende den större importen av naturligt uran från OSS och avseende de avtal som ingåtts i fråga om kommande leveranser samt nivån av de tillämpade priserna som ... inte hade något samband med de produktionskostnader som hade noterats i väst samt avseende behovet, enligt kommissionen och byrån, att göra ändringar. Förstainstansrätten kunde således i punkt 127 på goda grunder fastslå att [m]ed hänsyn till att det finns lättillgängliga informationskällor som en normalt aktsam ekonomisk aktör inom detta mycket speciella och väl avgränsade område förväntas känna till, kan inte någon brist på öppenhet göras gällande.

118. Klaganden har i övrigt inte tydligt angett vad som kritiseras i den överklagade domen och har nöjt sig med att lägga fram och utveckla omständigheter rörande rent faktiska argument, utan att göra gällande någon rättslig omständighet som kan påverka förstainstansrättens bedömning.

119. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den tredje grunden.

d). Skyldigheten att likabehandla

120. Klaganden har klandrat förstainstansrätten för att inte på ett vederbörligt sätt ha undersökt dess grunder avseende åsidosättande av principen om likabehandling.

121. Klaganden har anfört att artikel 52.2 andra meningen i fördraget innebär att byrån inte får behandla förbrukarna olika, beroende på hur dessa avser att använda de begärda leveranserna. Byråns tillämpning av sitt interna bedömningskriterium leder till att den tilldelar stora statliga företag samma mängder uran från OSS-staterna som små privata rättsligt självständiga företag medan de förstnämnda företagen mycket bättre och på längre sikt kan planera sin verksamhet än små företag såsom klaganden. Ett sådant handlande utgör diskriminerande behandling.

122. Det kan på nytt konstateras att klaganden inte har angett av vilka skäl den omständigheten att förstainstansrätten i punkt 132 i den överklagade domen godtog byråns tillvägagångssätt, som består i att tillämpa en tillåten beroendegräns för varje förbrukare för att säkerställa att de ekonomiska aktörer som är etablerade inom gemenskapen får lika tillgång till resurserna, är felaktig i rättsligt hänseende.

123. Överklagandet kan således inte upptas till sakprövning på den fjärde grunden.

e). Proportionalitetsprincipen

124. Klaganden har gjort gällande att förstainstansrätten för det första inte tog hänsyn till att byrån med överskridande av sin befogenhet själv beslutade om sin försörjningspolitik utan att ha undersökt de möjligheter som erbjuds i artiklarna 65 andra stycket, 70 och 72 i fördraget och för det andra inte fastställde att den omständigheten att det i efterhand tillfogades ett villkor i leveransavtalet också utgör ett grovt åsidosättande av avtalsfriheten, som skyddas i gemenskapernas rättsordning. Ett sådant åsidosättande borde ha blivit föremål för en särskild motivering med avseende på proportionalitetsprincipen.

125. Klaganden har hävdat att byrån enligt artikel 61 första stycket i fördraget, stadgan för byrån och artikel 5a f i bestämmelserna får ingå eller vägra att ingå ett avtal som har underställts den endast i sin helhet och inte får tillfoga ett nytt villkor till avtalet. Endast artikel 65 andra stycket i fördraget ger byrån rätt att ingripa i avtalsförhållandet för att bestämma leveransernas ursprungsort. Även i detta fall får byrån emellertid endast vidta åtgärder när den tillförsäkrar förbrukaren villkor som är minst lika förmånliga som de i beställningen angivna. En analogisk tillämpning av artikel 65 andra stycket är utesluten, eftersom leveransvillkoren i det föreliggande fallet ändrades till nackdel för avtalsparterna, vilket innebär att endast den skyldighet som föreskrivs i artikel 61 första stycket i fördraget var aktuell. Eftersom inget rättsligt eller faktiskt hinder stod i vägen för att genomföra avtalet, var byrån således skyldig att ingå det. För det fall att det verkligen skulle ha förelegat ett rättsligt hinder för att genomföra avtalet, skulle byrån enligt artikel 61 första stycket i fördraget ha varit skyldig att vägra att ingå det. Byrån överskred sin befogenhet genom att trots detta ingå avtalet och förse det med ett villkor.

126. Det framgår av punkterna 92—94 i den överklagade domen att kravet på regelbunden försörjning skulle ha äventyrats om importen av kärnmaterial från OSS hade tillåtits att fortgå, vilket utgör en bedömning av faktiska omständigheter som faller utanför domstolens kontroll. Förstainstansrätten motiverade i detta avseende tillräckligt riktigheten av byråns villkor avseende ursprunget, i förhållande till proportionalitetsprincipen, genom att hänvisa till att byrån måste anses ha befogenhet att motsätta sig import av uran när den äventyrar den geografiska spridningen av försörjningskällorna.

127. Vad gäller argumentet avseende att byrån saknade befogenhet att fastställa ett villkor för att avtalet skulle ingås och att det inte fanns något hinder för dess genomförande, skall det hänvisas till punkterna 61—64 i förevarande dom.

128. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den femte grund som åberopats av KLE.

f). Reglerna om kompetensfördelning

129. KLE anser att förstainstansrätten har åsidosatt den kompetensfördelning som har slagits fast i fördraget genom att anse att byrån har rätt att bestämma den gemensamma försörjningspolitiken medan byrån endast har ett slags noteringsfunktion och behörighet i rent kommersiella frågor.

130. Den sjätte grunden skall ogillas av samma skäl som de som angivits i punkterna 63 samt 91—95 i förevarande dom.

g). Motiveringsskyldigheten

131. KLE har för det första hävdat att förstainstansrätten inte uppfyllde sin motiveringsskyldighet, eftersom den inte uttalat sig om anmärkningen att kommissionen inte hade visat på något systematiskt förhållande mellan byråns befogenheter och fördraget och eftersom den inte tagit ställning till skälen till att klaganden skulle bli beroende av leveranser från OSS och till att det avtalade inköpspriset inte ansågs motsvara marknadsvillkoren.

132. För det andra uttrycktes det enligt klaganden inte klart i beslut 94/285 vad som skulle menas med skyddet av gemenskapens intressen på lång sikt, fick det interna bedömningskriteriet att variera mellan 20 och 25 procent och inte hänförde detta kriterium till OSS-staternas produktionskapacitet utan till samtliga leveranser, inklusive användning av tidigare lager.

133. Klaganden har för det tredje hävdat att talan, i motsats till vad förstainstansrätten fastslog i punkt 146 i den överklagade domen, inte avser skälen till byråns vägran att ingå avtalet utan skälen till att kommissionen inte utövade sin rätt enligt artikel 53 andra stycket i fördraget.

134. Inledningsvis skall den delgrunden att kommissionens beslut 94/285 var oriktigt motiverat vad gäller kriteriet rörande OSS-staternas produktionskapacitet avvisas. Denna del av KLE:s argumentation är nämligen, såsom anförts av kommissionen och av generaladvokaten i punkt 275 i sitt förslag till avgörande, riktat mot beslut 94/285 och innebär inte att den överklagade domen ifrågasätts. Klagandens argumentation avser dessutom rent faktiska uppgifter i målet och innehåller inte några rättsliga grunder.

135. Vad vidare beträffar påståendet om bristande motivering av den överklagade domen skall det anföras av förstainstansrätten i punkt 145 angav att ... kommissionen ... i sitt beslut [har] förklarat att byrån inte har någon skyldighet att effektuera beställningar, om det möter rättsliga eller faktiska hinder (fjortonde övervägandet i beslut 94/285) och att kommissionen åberopat ... artikel 64 i fördraget enligt vilken byrån i förekommande fall skall handla inom ramen för avtal mellan gemenskapen och ett tredje land ... (tjugoförsta övervägandet).

136. Genom att klart hänvisa till artikel 64 i fördraget vars huvudsyfte är att ge byrån ensamrätt att, vad gäller avtal mellan gemenskapen och ett tredje land eller en internationell organisation, ingå avtal om leveranser från länder utanför gemenskapen, tog förstainstansrätten således ställning till grunden avseende den befogenhet som denna byrå har enligt fördraget. Att det i den överklagade domen nämns rättsliga eller faktiska hinder som ger byrån rätt att vägra att effektuera beställningar av leveranser utgör dessutom en annan underförstådd men tydlig hänvisning till artikel 61 i fördraget, vars innehåll även är tillämpligt på material från länder utanför gemenskapen, såsom framgår av punkt 92 i förevarande dom.

137. Vad för övrigt gäller frågan om förstainstansrätten tog ställning till skälen till att kommissionen ansåg att KLE skulle bli beroende av leveranser från OSS skall det konstateras att förstainstansrätten, genom att i punkt 145 i den överklagade domen sammanfatta och upprepa de huvudsakliga motiven i beslut 94/285, godtog kommissionens motivering som sin och således tillbakavisade klagandens anmärkningar.

138. Förstainstansrätten besvarade visserligen inte KLE:s argument att kommissionen inte angav skälen till att det i avtalet föreskrivna priset inte motsvarade marknadsekonomiska villkor eller inte var knutet till marknadspriserna. Förstainstansrätten hänvisade emellertid i punkt 145 i den överklagade domen till artikel 14 i handelsavtalet, där varuutbytet mellan gemenskapen och Sovjetunionen underställdes krav på priser knutna till marknadspriserna. Förstainstansrätten ansåg dessutom i punkt 146 att det av motiveringen av kommissionens beslut, såsom den redogjorts för i punkt 145, framgår ... de huvudsakliga skälen till vägran att ingå det avtal som sökanden hade ingivit, vilket, såsom generaladvokaten anförde i punkt 279 i sitt förslag till avgörande, gjorde det möjligt för förstainstansrätten att avstå från att uttryckligen behandla anmärkningen avseende prisnivån.

139. Överklagandet kan således inte vinna bifall på den sjunde grunden,

h). Maktmissbruk

140. Klaganden har klandrat förstainstansrätten för att den, före undersökningen av om byrån hade använt sina befogenheter i det syfte för vilket den erhållit dessa, inte kontrollerade om de åtgärder som den vidtagit faller inom ramen för den behörighet som byrån innehar med stöd av fördraget.

141. Klaganden har hävdat att förstainstansrätten, genom att inte skilja mellan byrån och kommissionen då den förklarade att KLE inte hade visat att någondera av dessa eftersträvade en annan målsättning än genomförandet av försörjningspolitiken, bortsåg från det faktum att klaganden genom denna grund avsåg att klandra kommissionen för att den inte använde sig av sin vetorätt, i enlighet med artikel 53 första stycket i fördraget, när byrån överskred sin behörighet enligt fördraget. Enligt klaganden framgår det av byråns skrivelse av den 20 december 1993, som åsyftas i punkt 6 i den överklagade domen, att det i strid med byråns behörighet enligt fördraget var omsorgen om skyddet av de västerländska producenterna som styrde dess beslut. Förstainstansrättens egna konstateranden visade således att byrån gjort sig skyldig till maktmissbruk, som kommissionen borde ha beivrat.

142. Påståendet att förstainstansrätten inte kontrollerade byråns utövande av sin behörighet kan inte godtas. Det är i detta avseende tillräckligt att hänvisa till punkterna 85 och 89—106 i den överklagade domen, där förstainstansrätten uttalat sig om arten och omfattningen av byråns befogenheter samt beslutets riktighet med avseende på dessa befogenheter, särskilt genom att kontrollera huruvida de tre hinder som kommissionen åberopade för att motivera kravet på ursprung var välgrundade.

143. Vad gäller påståendet att förstainstansrätten i den del av domen som avser underkännandet av grunden avseende maktmissbruk inte skilde mellan byrån och kommissionen är det tillräckligt att konstatera att klaganden inte har åberopat något rättsligt argument som kan påverka förstainstansrättens bedömning att klaganden inte hade visat att byrån och kommissionen eftersträvade en annan målsättning än genomförandet av Euratoms försörjningspolitik.

144. Vad slutligen beträffar förstainstansrättens hänvisning till byråns skrivelse av den 20 december 1993 skall det, förutom den omständigheten att det i punkterna 149 och 150 ingalunda hänvisas till denna skrivelse, konstateras att avsikten med argumentet är att ifrågasätta förstainstansrättens bedömning av bevisningen, vilket inte kan godtas inom ramen för ett överklagande, eftersom argumentet inte kan visa att nämnda bevisning missuppfattades.

145. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den åttonde grunden.

146. KLE har gjort gällande att förstainstansrätten, genom att ogilla skadeståndsyrkandet på grund av att byråns handlande och kommissionens vägran att bifalla dess klagomål inte var oriktiga, bortsåg från att yrkandena om ogiltigförklaring endast avsåg kommissionens beslut. Skadeståndsyrkandet avsåg emellertid ersättning för skada till följd av byråns oriktiga handlande som förstainstansrätten borde ha uttalat sig om.

147. Såsom kommissionen har anfört kan denna grund inte godtas, eftersom förstainstansrätten vid undersökningen av yrkandena om ogiltigförklaring av kommissionens beslut ansåg att byråns och kommissionens handlande var förenliga med gemenskapsrätten och således underförstått men nödvändigtvis därmed godtog att byråns beslut var riktiga.

148. Då varken kommissionen eller byrån kan kritiseras för rättsstridigt handlande skall skadeståndsyrkandet ogillas.

149. Av allt det ovan anförda följer att i den del talan kan prövas på de av klaganden anförda grunderna skall den lämnas utan bifall.

150. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att klaganden, som har tappat målet, skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Klaganden skall därför ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (första avdelningen) följande dom:

1) Överklagandet ogillas.

2) Kernkraftwerke Lippe-Ems GmbH skall ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättegångsspråk: tyska.