Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 29 september 1999

I mål C-232/97, angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG), från Nederlandse Raad van State (Nederländerna), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden P.J.G. Kapteyn samt domarna G. Hirsch (referent) och R. Schintgen, generaladvokat: A. Saggio, justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: L. Nederhoff & Zn., genom advokaten J.A. Suyver, Utrecht, Nederländernas regering, genom juridiske rådgivaren A. Bos, utrikesministeriet, i egenskap av ombud, Finlands regering, genom ambassadören H. Rotkirch, chef för utrikesministeriets rättsavdelning, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiske rådgivaren G. zur Hausen, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten J.-J. Evrard, Bryssel,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 25 november 1998 av: L. Nederhoff & Zn., företrätt av J.A. Suyver, Dijkgraaf en hoogheemraden van het Hoogheemraadschap Rijnland, företrädd av advokaten R. Lever, Leiden, Nederländernas regering, företrädd av biträdande juridiske rådgivaren J.S. van den Oosterkamp, utrikesministeriet, i egenskap av ombud, Finlands regering, företrädd av lagstiftningsrådet T. Pynnä, utrikesministeriets rättsavdelning, i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av G. zur Hausen, biträdd av advokaten M. van Der Woude, Bryssel,

och efter att den 25 februari 1999 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Gemenskapsrätten

Direktiv 76/464

Direktiv 86/280

Direktiv 76/769

Den nederländska lagstiftningen

Tvisten vid den nationella domstolen

Den första frågan

Den andra frågan

Den tredje frågan

Den fjärde frågan

Den femte frågan

Den sjätte frågan

Rättegångskostnader

1. Nederlandse Raad van State har genom beslut av den 17 juni 1997, som inkom till domstolen den 25 juni samma år, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG) ställt sex frågor om tolkningen av rådets direktiv 76/464/EEG av den 4 maj 1976 om förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i gemenskapens vattenmiljö (EGT L 129, s. 23; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 46), rådets direktiv 76/769/EEG av den 27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om begränsning av användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (beredningar) (EGT L 262, s. 201; svensk specialutgåva, område 13, volym 5, s. 229), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 94/60/EG av den 20 december 1994 (EGT L 365, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 29, s. 273) och av rådets direktiv 86/280/EEG av den 12 juni 1986 om gränsvärden och kvalitetsmål för utsläpp av vissa farliga ämnen som ingår i förteckning 1 i bilagan till direktiv 76/464/EEG (EGT L 181, s. 16; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 134).

2. Frågorna har uppkommit med anledning av en talan som bolaget L. Nederhoff & Zn. (nedan kallat Nederhoff) väckt mot ett beslut av Dijkgraaf en hoogheemraden van het Hoogheemraadschap Rijnland, nedan kallad den behöriga myndigheten), att vägra bevilja tillstånd till att i ytvatten placera stolpar som behandlats med kreosot.

3. Syftet med direktiv 76/464 är att bekämpa vattenförorening. Det har antagits på grundval av artiklarna 100 och 235 i EG-fördraget (nu artiklarna 94 EG och 308 EG).

4. I artikel 1.2 d och 1.2 e i samma direktiv finns följande definitioner av begreppen utsläpp och förorening:

5. Enligt artikel 2 i direktiv 76/464 åläggs medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder dels för att hindra att de vatten som anges i artikel 1 förorenas av farliga ämnen som ingår i familjerna och grupperna av ämnen i förteckning I i bilagan, dels för att minska föroreningen av dessa vatten genom farliga ämnen som ingår i familjerna och grupperna av ämnen i förteckning II i bilagan. Bestämmelserna i detta direktiv utgör endast ett första steg för att uppnå detta mål.

6. Artiklarna 3—6 i direktivet innehåller regler om ämnena i förteckning I. Enligt dessa regler kräver varje utsläpp av sådana ämnen förhandstillstånd, i vilket fastställs utsläppsnormer som inte får överskrida vissa gränsvärden som fastställts av rådet efter förslag från kommissionen. Enligt förteckning II, första strecksatsen i bilagan till direktivet, omfattar förteckning II ämnen som hör till familjerna och grupperna i förteckning I men för vilka sådana gränsvärden som avses i artikel 6 i direktivet inte har fastställts.

7. I artikel 7.1 och 7.2 föreskrivs följande:

8. Artikel 10 i direktivet har följande lydelse:

9. Direktiv 86/280, genom vilket bestämmelserna i artikel 6 i direktiv 76/464 genomförs genom att gränsvärden och kvalitetsmål fastställs för utsläpp av vissa ämnen som anges i förteckning I i bilagan till direktiv 76/464, innehåller även regler som inte föreskrivs i sistnämnda direktiv.

10. I tionde övervägandet i direktiv 86/280 anges att [f]ör vissa betydande källor till förorening... vilka inte omfattas av gemenskapens gränsvärden eller nationella utsläppsnormer, är det nödvändigt att utarbeta särskilda program för att eliminera förorening. Direktiv 76/464/EEG innehåller inte bestämmelser som ger befogenhet till detta....

11. I det avseendet föreskrivs i artikel 5.1 i direktiv 86/280 följande:

12. Direktiv 76/769 innehåller regler om villkoren för användning av vissa ämnen som anges i en bilaga. Kreosot anges i punkt 32 i bilaga 1, i dess lydelse enligt direktiv 94/60. I punkt 32 anges villkoren för användning av kreosot och kreosotolja.

13. Artikel 1.1 i direktiv 76/769 har följande lydelse: Detta direktiv avser begränsningar i fråga om utsläppande på marknaden och användning av de farliga ämnen och preparat som anges i bilagan. Direktivets bestämmelser skall inte inverka på tillämpningen av andra relevanta gemenskapsbestämmelser.

14. Wet verontreiniging oppervlaktewateren (lag om förorening av ytvatten, nedan kallad WVO) trädde i kraft den 1 december 1970. Genom lag av den 24 juni 1981 (Stbl. 1981, s. 414) gjordes vissa ändringar i WVO som blivit nödvändiga till följd av att direktiv 76/464 hade antagits. Det framgår av handlingarna i målet att WVO anses vara det instrument som garanterar att direktivet införlivats med nederländsk rätt.

15. För att bekämpa förorening av ytvatten, förbjuds i artikel 1 WVO att utan tillstånd tillföra ytvatten utsläpp av förorenande eller farliga ämnen. I tillståndssystemet görs därvid en åtskillnad mellan

16. Genomförandeförordningen till WVO av den 28 november 1974 (Stbl. 1974, s. 709) innehåller mer precisa bestämmelser kring utsläpp som görs från andra källor än industrianläggningar.

17. Enligt artikel 3.1 i genomförandeförordningen förbjuds tillförsel, oavsett hur den genomförs och i alla ytvatten, av de förorenande eller farliga utsläpp eller ämnen som nämns i bilagan till förordningen.

18. Det framgår av handlingarna i målet att Nederhoff har använt sig av träpålar som behandlats med kreosot för att stödja flodbankar.

19. Detta ämne innehåller polycykliska aromatiska kolväten (nedan kallade PAH) och tillhör därför de familjer och grupper som anges i förteckning I i bilagan till direktiv 76/464. Eftersom inget gränsvärde för dessa kolväten ännu har fastställts med tillämpning av artikel 6 i direktivet, omfattas kreosot av det system som är tillämpligt på ämnen i förteckning II i sagda bilaga.

20. Nederhoff hade inte begärt tillstånd att placera ut stolparna i ytvatten. Genom skrivelse av den 5 januari 1995 ingav bolaget emellertid, för att anpassa situationen efter gällande bestämmelser, en ansökan om tillstånd till den behöriga myndigheten.

21. Denna avslog tillståndsansökan med motiveringen att eftersom PAH frigörs från träpålarna som impregnerats med kreosot, och det således är oundvikligt att vattnen i fråga förorenas, skulle det vara bättre att använda alternativa lösningar som medför mindre skada på miljön och vars högre kostnader kompenseras av miljöskyddsintresset.

22. Avslaget på tillståndsansökan berodde således på den behöriga myndighetens policy, enligt vilken PAH framför allt skall bekämpas vid källan (källpolicy) genom försök att finna alternativa och milj ovänligare material. Det är endast om denna källpolicy ger otillräckliga resultat som den behöriga myndigheten gör en prövning enligt de regler för vattenkvalitet som anges i 1992 års lag om vattenförvaltning (Waterbeheersplan).

23. Nederhoff ingav klagomål mot beslutet om avslag vid Raad van State och gjorde i första hand gällande att artikel 1.3 WVO är tillämplig på utsläpp och inte på diffusa källor till förorening. De nationella myndigheterna har enligt Nederhoff visserligen rätt att anta strängare regler för utsläpp än de som fastställts genom direktivet men inte att införa en skyldighet att inneha ett tillstånd för andra källor till förorening än de som anges i direktivet, nämligen utsläpp.

24. Nederhoff hävdar i andra hand även att den behöriga myndighetens policy medför att det i praktiken blir omöjligt att bevilja ett tillstånd. Denna policy leder således till att ett allmänt förbud införs, vilket strider mot artikel 3 i direktiv 76/464.

25. Nederhoff har dessutom påstått att det i fråga om användningen av bekämpningsmedel som exempelvis kreosot redan hade antagits bestämmelser i Bestrijdingsmiddelenwet (lag om bekämpningsmedel) eller i kraft av denna lag, varför det inte skulle kunna föreligga en skyldighet att inneha tillstånd för att använda stolpar som impregnerats med kreosot.

26. Raad van State har i sitt beslut om hänskjutande påpekat att den hittills har givit begreppet utsläpp en relativt vidsträckt tolkning, utan att göra någon åtskillnad mellan sådana betydande källor (inklusive källor som förekommer i stort antal och diffusa källor) som nämns i artikel 5.1 i direktiv 86/280 och källor till förorening. Detta leder enligt den hänskjutande domstolen till att det krävs ett tillstånd för ett stort antal diffusa källor till förorening av ytvatten, även om dessa källor — till skillnad från källor till förorening — inte omfattas av gemenskapens gränsvärden eller av nationella utsläppsnormer.

27. Den nationella domstolen anser dessutom att den behöriga myndigheten vid bedömningen av ansökningar om tillstånd inför ett ytterligare krav som inte anges i direktiv 76/464 genom att ålägga den som ansöker om ett tillstånd att undersöka om det finns en annan, mindre förorenande lösning och, om så är fallet, att tillämpa den om det är rimligt.

28. Med beaktande av det ovanstående beslutade Nederlandse Raad van State att vilandeförklara målet och ställa domstolen följande tolkningsfrågor:

29. Den nationella domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida begreppet utsläpp i artikel 1.2 d i direktiv 76/464 skall tolkas så, att det även omfattar sådana betydande källor, inklusive källor som förekommer i stort antal och diffusa källor, som avses i artikel 5.1 i direktiv 86/280.

30. Den nederländska regeringen har med hänvisning till de båda direktivens ordalydelse gjort gällande att det i gemenskapsrätten har inrättats två system som kompletterar varandra. Enligt sagda regering fastslås enligt det system som har införts genom direktiv 76/464 en skyldighet att inneha ett tillstånd för varje utsläpp som kan tillskrivas en handling, medan det enligt det system som har inrättats genom direktiv 86/280 fastslås att föroreningar skall elimineras genom program om de är diffusa och således inte tydligt kan tillskrivas en viss handling. Eftersom dessa system enligt regeringen kompletterar varandra, omfattar begreppet utsläpp inte begreppet källor som förekommer i stort antal och diffusa källor.

31. Enligt den finska regeringen omfattar begreppet utsläpp i den mening som avses i direktiv 76/464 även indirekta utsläpp som orsakar förorening av vatten.

32. Kommissionen hävdar att begreppet utsläpp i den mening som avses i artikel 1.2 d i direktiv 76/464 omfattar samtliga källor till utsläpp, däribland källor som förekommer i stort antal och diffusa källor som endast utgör ett sätt att släppa ut ämnen. Den skyldighet att inneha ett tillstånd som föreskrivs i artiklarna 3 och 7 i direktiv 76/464 skulle emellertid endast vara tillämplig då det finns ett orsakssamband mellan utsläppet och den förorening som detta direktiv syftar till att eliminera eller minska.

33. För att besvara frågan är det nödvändigt att i tur och ordning undersöka begreppet utsläpp som avses i direktiv 76/464 och begreppet förorening från betydande källor, inklusive källor som förekommer i stort antal och diffusa källor, som avses i artikel 5.1 i direktiv 86/280.

34. För det första. Vad beträffar begreppet utsläpp, erinrar domstolen om att detta enligt artikel 1.2 d i direktiv 76/464 definieras som tillförsel till vatten enligt punkt 1 av något av ämnena i förteckning I eller II i bilagan....

35. För att klargöra om denna definition omfattar alla källor till förorening, som kommissionen hävdar, eller endast den förorening som förorsakas av en handling, som den nederländska regeringen hävdar, är det nödvändigt att beakta begreppet förorening som avses i direktiv 76/464. Begreppet utsläpp i den mening som avses i direktiv 76/464 kan nämligen inte, med avseende på de källor till förorening som omfattas av dess tillämpningsområde, ha en annan räckvidd än begreppet förorening har i samma direktiv.

36. I det avseendet föreskrivs i artikel 1.2 e att förorening innebär utsläpp av ämnen eller tillförsel av energi till vattenmiljön som direkt eller indirekt härrör från människan och som medför risker för människors hälsa, skadar levande resurser och marina ekosystem, begränsar rekreationsmöjligheter eller stör annat berättigat nyttjande av vattnet.

37. Därav följer att begreppet utsläpp i artikel 1.2 d i direktiv 76/464 skall tolkas så, att det omfattar varje handling som kan tillskrivas en person och som innebär tillförsel, direkt eller indirekt, till de vatten som direktivet är tillämpligt på, av något av de farliga ämnen som anges i förteckning I eller II i bilagan till direktivet.

38. Denna tolkning stöds av det system som har inrättats genom direktiv 76/464. Enligt artiklarna 3 och 7.2 i det direktivet krävs det att ett tillstånd utfärdas, för att säkerställa att gemenskapens gränsvärden iakttas och i vilket nationella utsläppsnormer fastställs, för varje utsläpp som görs i de vatten som avses i artikel 1 i direktivet av de ämnen som anges i förteckning I eller II i bilagan till direktivet. Varken ansökan om tillstånd eller, i förekommande fall, utfärdandet av tillståndet har någon mening om utsläppet inte kan tillskrivas en viss person.

39. För det andra. Vad beträffar begreppet förorening från betydande källor, inklusive källor som förekommer i stort antal och diffusa källor, som avses i artikel 5.1 i direktiv 86/280, framgår av bestämmelsens ordalydelse att den skyldighet som åläggs medlemsstaterna att genom särskilda program undvika eller eliminera förorening med ämnen från sådana källor inte omfattar de källor till förorening som omfattas av gemenskapens gränsvärden eller av nationella utsläppsnormer, det vill säga de fall då föroreningen förorsakas av en handling som kan tillskrivas en person, vilka fall omfattas av det system som upprättats genom direktiv 76/464.

40. Därav följer att sådana betydande källor av ämnen, inklusive källor som förekommer i stort antal och diffusa källor, som avses i artikel 5.1 i direktiv 86/280 avser de fall då föroreningen inte kan, just på grund av att den är diffus, tillskrivas en person och under dessa omständigheter inte kan bli för föremål för ett förhandstillstånd.

41. Eftersom någon skyldighet inte kan föreskrivas, åläggs medlemsstaterna därför enligt artikel 5.1 i direktiv 86/280 att undvika eller eliminera denna form av förorening genom särskilda program. Som framgår av tionde övervägandet i ingressen till direktivet återfinns bestämmelser som ger befogenhet till detta inte i direktiv 76/464 utan i artikel 235 i fördraget.

42. Av det ovanstående framgår att det i gemenskapsrätten har inrättats två olika system för att bekämpa förorening av ytvatten genom farliga ämnen. Dels ett system med tillstånd som föreskrivs i artiklarna 3 och 7 i direktiv 76/464, vilket är tillämpligt då föroreningen härrör från en handling som kan tillskrivas en person och som sker i form av ett utsläpp, dels ett system med särskilda program, som föreskrivs i artikel 5 i direktiv 86/280, vilket är tillämpligt då föroreningen inte kan tillskrivas en viss person, eftersom den härrör från ett stort antal eller diffusa källor.

43. Svaret på den första frågan blir således följande. Begreppet utsläpp i artikel 1.2 d i direktiv 76/464 skall tolkas så, att det inte omfattar förorening från betydande källor, inklusive källor som förekommer i stort antal och diffusa källor, som avses i artikel 5.1 i rådets direktiv 86/280.

44. För att besvara denna fråga, vilken har ställts för det fall den föregående frågan skulle besvaras nekande, skall följande påpekas. Såsom framgår av omständigheterna i målet vid den nationella domstolen beror urlakningen av kreosot och således föroreningen av de aktuella ytvattnen på att Nederhoff har placerat träpålar som behandlats med kreosot i dessa vatten.

45. Med beaktande av vad som konstaterats i punkt 40 i denna dom blir svaret på denna fråga följande. Begreppet betydande källor (inklusive källor som förekommer i stort antal och diffusa källor) i artikel 5.1 i direktiv 86/280/EEG skall tolkas så, att det inte omfattar urlakning av kreosot ur träpålar som har placerats i ytvatten, då den förorening som ämnet orsakar kan tillskrivas en person.

46. I denna fråga, som närmare bestämt har ställts för det fall de båda föregående frågorna skulle besvaras nekande, görs åtskillnad mellan två olika fall, vilka — som generaladvokaten har påpekat i punkt 27 i sitt förslag till avgörande — i själva verket kan hänföras till en och samma företeelse, nämligen att förorenande partiklar frigörs i ytvattnen till följd av att Nederhoff har placerat träpålar som behandlats med kreosot i dessa vatten.

47. Med beaktande av vad som konstaterats i punkt 37 i denna dom utgör denna företeelse ett utsläpp i den mening som avses i artikel 1.2 d i direktiv 76/464 i den mån som föroreningen av ytvattnen härrör från en handling som kan tillskrivas en person, nämligen placering i dessa vatten av träpålar som har behandlats med kreosot, vilket ämne frigörs ur träet i form av förorenande partiklar när det kommer i kontakt med vatten.

48. Svaret på den tredje frågan blir således följande. Begreppet utsläpp i artikel 1.2 d i direktiv 76/464 skall tolkas så, att det omfattar ėn persons utplacering i ytvatten av träpålar som behandlats med kreosot.

49. Såsom anges i den fjärde frågan, har den ställts för det fall att den tredje frågan skulle besvaras nekande.

50. Med beaktande av svaret på den tredje frågan saknas skäl att besvara den fjärde frågan.

51. Den nationella domstolen har närmare bestämt ställt denna fråga för att, under förutsättning att den tredje frågan besvarats jakande, få klarhet i huruvida artikel 3 i direktiv 76/464, i förekommande fall jämförd med artikel 10 i samma direktiv, tillåter att medlemsstaterna ställer ytterligare krav, som inte föreskrivs i direktivet, för att utfärda ett utsläppstillstånd, exempelvis en skyldighet att försöka finna eller att välja alternativa lösningar som har en mindre betydande inverkan på miljön, och om så är fallet, huruvida ett sådant krav kan få leda till att det blir omöjligt, eller möjligt endast i undantagsfall, att utfärda tillståndet.

52. Domstolen påpekar i det avseendet att det enligt artikel 3 i direktiv 76/464 krävs ett förhandstillstånd från den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten, i vilket det skall fastställas utsläppsnormer, för utsläpp av varje ämne i förteckning I till de vatten som avses i artikel 1 i direktivet.

53. Vad sådana ämnen beträffar, föreskrivs följande i artikel 5.2: Om det behövs får den behöriga myndigheten i medlemsstaten i ett tillstånd föreskriva om strängare utsläppsnormer än de som följer av de gränsvärden som fastställs av rådet i enlighet med artikel 6, med beaktande särskilt av det aktuella ämnets giftighet, svårnedbrytbarhet och bioackumulerbarhet i den miljö i vilken det släpps ut.

54. Slutligen skall rent allmänt erinras om att medlemsstaterna enligt artikel 10 i direktiv 76/464 tillåts vidta strängare åtgärder än de som föreskrivs genom direktivet.

55. Det framgår av dessa bestämmelser att direktiv 76/464 tillåter medlemsstaterna att ställa ytterligare krav som inte föreskrivs i direktivet för att utfärda ett utsläppstillstånd i syfte att skydda gemenskapens vattenmiljö mot förorening som orsakas av vissa farliga ämnen.

56. Skyldigheten att försöka finna eller att välja alternativa lösningar som har en mindre betydande inverkan på miljön utgör ett sådant krav, och därför kan medlemsstaterna med giltig verkan kräva att denna skyldighet skall iakttas för att tillståndet skall utfärdas.

57. Vad beträffar frågan huruvida ett sådant ytterligare krav kan få till följd att det blir möjligt endast i särskilda undantagsfall, eller rentav omöjligt, att utfärda sådana tillstånd, skall det påpekas att det i målet vid den nationella domstolen aktuella ämnet, det vill säga kreosot, tillhör de familjer och grupper som anges i förteckning I i bilagan till direktiv 76/464 för vilka medlemsstaterna i enlighet med artikel 2 i samma direktiv är skyldiga att vidta lämpliga åtgärder för att eliminera förorening.

58. Även om det ytterligare krav som är aktuellt i förevarande fall får till följd att det blir möjligt endast i särskilda undantagsfall, eller rentav omöjligt, att utfärda sådana tillstånd, överensstämmer således en sådan konsekvens med direktivets målsättning för denna sorts ämnen.

59. Detta konstaterande påverkas inte av att kreosot, på grund av att rådet ännu inte har fastställt gränsvärden för detta ämne, provisoriskt omfattas av den reglering som är tillämplig på ämnena i förteckning II i bilagan till direktiv 76/464, för vilka medlemsstaterna endast är skyldiga att minska, men inte eliminera, föroreningarna.

60. Även om det under alla omständigheter åligger medlemsstaterna att minska föroreningar av de ämnen som anges i förteckning II, kan de nämligen även, i enlighet med artikel 10 i sagda direktiv, vidta strängare åtgärder för att eliminera föroreningar som orsakas av dessa ämnen, vilket i synnerhet måste vara fallet då ämnena i fråga endast provisoriskt omfattas av den reglering som avser ämnena i förteckning II.

61. Med beaktande av det ovanstående blir svaret på den femte frågan följande. Direktiv 76/464 tillåter medlemsstaterna att ställa ytterligare krav som inte föreskrivs i direktivet för att utfärda ett utsläppstillstånd i syfte att skydda gemenskapens vattenmiljö mot förorening som orsakas av vissa farliga ämnen. Skyldigheten att försöka finna eller att välja alternativa lösningar som har en mindre betydande inverkan på miljön utgör ett sådant krav, även om det kan få till följd att det blir omöjligt, eller möjligt endast i särskilda undantagsfall, att utfärda ett sådant tillstånd.

62. Den nationella domstolen har ställt denna fråga, särskilt för det fall den tredje frågan skulle besvaras jakande, för att få klarhet i huruvida de begränsande villkor som föreskrivs för användningen av kreosot i punkt 32 i bilaga 1 till direktiv 76/769, i dess lydelse enligt direktiv 94/60, utgör hinder för att en medlemsstats behöriga myndighet, vid prövning av ansökningar om tillstånd rörande tillförsel till ytvatten från professionella användare av trä som behandlats med detta ämne, tillämpar kriterier för beviljande som gör användningen av sådant trä omöjlig, eller möjlig endast i särskilda undantagsfall.

63. Således uppkommer fråga huruvida direktiv 76/769 i dess ändrade lydelse, som endast inför restriktioner för utsläppande på marknaden och användning av trä som behandlats med kreosot, utgör hinder för en nationell vattenskyddsåtgärd som får till följd att användningen av detta ämne för behandling av trä som skall placeras i ytvatten förbjuds eller endast tillåts i undantagsfall.

64. Även om verkningarna av en sådan nationell åtgärd som den i målet vid den nationella domstolen skulle kunna anses utgöra hinder för den fria rörligheten för varor innehållande kreosot, såsom denna rörlighet regleras genom direktiv 76/769, är det tillräckligt att konstatera att enligt artikel 1 i direktiv 76/769 skall tillämpningen av direktivet inte inverka på tillämpningen av andra relevanta gemenskapsbestämmelser.

65. Sådana är bestämmelserna i direktiv 76/464, i vilket artikel 10 tillåter medlemsstaterna, såsom har konstaterats i punkt 61 i denna dom, att i fråga om utsläpp vidta åtgärder som till och med kan göra det omöjligt eller möjligt endast i särskilda undantagsfall att utfärda utsläppstillstånd, och följaktligen även omöjligt eller möjligt endast i särskilda undantagsfall att i praktiken använda det farliga ämne som är förknippat med utsläppet.

66. Svaret på den sjätte frågan blir således följande. De begränsande villkor som föreskrivs för användningen av kreosot i punkt 32 i bilaga 1 till direktiv 76/769, i dess lydelse enligt direktiv 94/60, utgör inte hinder för att en medlemsstats behöriga myndighet, vid prövning av ansökningar om tillstånd rörande tillförsel till ytvatten från professionella användare av trä som behandlats med detta ämne, tillämpar kriterier för beviljande som gör användningen av sådant trä omöjlig, eller möjlig endast i särskilda undantagsfall.

67. De kostnader som har förorsakats den nederländska och den finska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) — angående de frågor som genom beslut av den 17 juni 1997 har ställts av Raad van State — följande dom:

1) Begreppet utsläpp i artikel 1.2 d i rådets direktiv 76/464/EEG av den 4 maj 1976 om förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i gemenskapens vattenmiljö skall tolkas så, att det inte omfattar förorening från betydande källor, inklusive källor som förekommer i stort antal och diffusa källor, som avses i artikel 5.1 i rådets direktiv 86/280/EEG av den 12 juni 1986 om gränsvärden och kvalitetsmål för utsläpp av vissa farliga ämnen som ingår i förteckning 1 i bilagan till direktiv 76/464/EEG.

2) Begreppet betydande källor (inklusive källor som förekommer i stort antal och diffusa källor) i artikel 5.1 i direktiv 86/280/EEG skall tolkas så, att det inte omfattar urlakning av kreosot ur träpålar som har placerats i ytvatten, då den förorening som ämnet orsakar kan tillskrivas en person.

3) Begreppet utsläpp i artikel 1.2 d i direktiv 76/464 skall tolkas så, att det omfattar en persons utplacering i ytvatten av träpålar som behandlats med kreosot.

4) Direktiv 76/464 tillåter medlemsstaterna att ställa ytterligare krav som inte föreskrivs i direktivet för att utfärda ett utsläppstillstånd i syfte att skydda gemenskapens vattenmiljö mot förorening som orsakas av vissa farliga ämnen. Skyldigheten att försöka finna eller att välja alternativa lösningar som har en mindre betydande inverkan på miljön utgör ett sådant krav, även om det kan få till följd att det blir omöjligt, eller möjligt endast i särskilda undantagsfall, att utfärda ett sådant tillstånd.

5) De begränsande villkor som föreskrivs för användningen av kreosot i punkt 32 i bilaga 1 till rådets direktiv 76/769/EEG av den 27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om begränsning av användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (beredningar), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 94/60/EG av den 20 december 1994, utgör inte hinder för att en medlemsstats behöriga myndighet, vid prövning av ansökningar om tillstånd rörande tillförsel till ytvatten från professionella användare av trä som behandlats med detta ämne, tillämpar kriterier för beviljande som gör användningen av sådant trä omöjlig, eller möjlig endast i särskilda undantagsfall.

1 Rättegångsspråk: nederländska.