Domstolens dom den 20 april 1999

I mål C-241/97, angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Regeringsrätten (Sverige), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i ett mål vid den nationella domstolen som anhängiggjorts av

DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden G. C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena J.-P. Puissochet, G. Hirsch och P. Jann samt domarna J. C. Moitinho de Almeida (referent), C. Gulmann, J. L. Murray, D. A. O. Edward, H. Ragnemalm, L. Sevón och M. Wathelet, generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer, justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: Försäkringsaktiebolaget Skandia (pubi), genom advokaterna J.-M. Bexhed och B. Berndtsson, Stockholm, Sveriges regering, genom L. Nordling, rättschef för EU-frågor, Utrikesdepartementet, i egenskap av ombud, Norges regering, genom biträdande generaldirektören J. Bugge-Mahrt, utrikesministeriet, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiska rådgivarna D. Gouloussis och C. Tufvesson, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 10 november 1998 av: Försäkringsaktiebolaget Skandia (publ), företrätt av J.-M. Bexhed och advokaten O. Lindén, Stockholm, Sveriges regering, företrädd av departementsrådet A. Kruse, Utrikesdepartementets rättssekretariat för EU-frågor, i egenskap av ombud, Finlands regering, företrädd av lagstiftningsrådet T. Pynnä, utrikesministeriets rättsavdelning, i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av C. Tufvesson,

och efter att den 17 december 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Gemenskapsrätten

Den svenska lagstiftningen

Tvisten vid den nationella domstolen

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1. Regeringsrätten har genom beslut av den 11 juni 1997, som inkom till domstolens kansli den 2 juli 1997, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget ställt två frågor om tolkningen av artikel 18.1 i rådets första direktiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (EGT L 228, s. 3; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 146), i dess lydelse enligt artikel 26 i rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring) (EGT L 228, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 160), och artikel 21.1 i rådets första direktiv 79/267/EEG av den 5 mars 1979 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva direkt livförsäkringsrörelse (EGT L 63, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 20), i dess lydelse enligt artikel 27 i rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (tredje livförsäkringsdirektivet) (EGT L 360, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 180).

2. Frågorna har uppkommit i ett mål som anhängiggjorts av Försäkringsaktiebolaget Skandia (publ) (nedan kallat Skandia), med säte i Stockholm, angående bolagets skyldighet att begränsa sitt aktieinnehav i Kungsdialysen AB (nedan kallat Kungsdialysen) till fem procent av röstetalet för samtliga aktier i enlighet med svensk lagstiftning.

3. Rätten att etablera och driva försäkringsverksamhet regleras på gemenskapsnivå i direktiven 73/239 och 79/267, vilka rör annan direkt försäkring än livförsäkring respektive direkt livförsäkring.

4. Vad gäller annan direkt försäkring än livförsäkring föreskrivs i artikel 8.1 i direktiv 73/239, i dess lydelse enligt artikel 6 i direktiv 92/49, följande:

5. I artikel 13 i direktiv 73/239, i dess lydelse enligt artikel 9 i direktiv 92/49, föreskrivs följande:

6. I artikel 15 i direktiv 73/239, i dess lydelse enligt artikel 17 i direktiv 92/49, stadgas följande:

7. I artikel 18.1 i direktiv 73/239, i dess lydelse enligt artikel 26 i direktiv 92/49, anges följande:

8. I artikel 22.5 i direktiv 92/49 görs följande tillägg:

9. Vad gäller direkt livförsäkring föreskrivs i artikel 8.1 i direktiv 79/267, i dess lydelse enligt artikel 5 i direktiv 92/96, följande:

10. I artikel 15 i direktiv 79/267, i dess lydelse enligt artikel 8 i direktiv 92/96, föreskrivs följande:

11. I artikel 17 i direktiv 79/267, i dess lydelse enligt artikel 18 i direktiv 92/96, stadgas följande:

12. I artikel 21.1 i direktiv 79/267, i dess lydelse enligt artikel 27 i direktiv 92/96, anges följande:

13. I artikel 22.5 i direktiv 92/96 görs följande tillägg:

14. Artikel 13 i rådets direktiv 85/611/EEG av den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EGT L 375, s. 3; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 116) har följande lydelse: Ett investeringsbolag får inte bedriva andra verksamheter än de som anges i artikel 1.2. Sistnämnda bestämmelse avser kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper med kapital från allmänheten.

15. Artikel 25 i direktiv 85/611 har följande lydelse:

16. Enligt 1 kap. 3 § första stycket försäkringsrörelselagen (1982: 713, nedan kallad FRL) får ett försäkringsbolag inte driva annan rörelse än försäkringsrörelse, om det inte finns särskilda skäl för det.

17. I 7 kap. 17 § FRL föreskrivs följande:

18. Uttrycket tillgångar som avses i 10 § första stycket syftar på tillgångar som krävs för att täcka de tekniska avsättningarna.

19. En reglering av motsvarande slag som den i 7 kap. 17 § första stycket första och andra meningarna FRL fanns redan i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse. Enligt förarbetena till 1948 års lag var syftet med regleringen att förhindra att försäkringsbolagen skaffade sig ett alltför stort inflytande i företag utanför försäkringssektorn.

20. Finansinspektionen kan enligt 7 kap. 17 § första stycket ge försäkringsbolag dispens från förbudet att äga en större andel av aktierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än som svarar mot fem procent av röstetalet för samtliga aktier.

21. Livförsäkringsaktiebolaget Skandia (publ) (nedan kallat Skandia Liv) är ett av Skandia helägt livförsäkringsbolag. Skandia och Skandia Liv äger tillsammans Skandia Investment AB (publ) (nedan kallat Skandia Investment), ett bolag som investerar i mindre och medelstora företag.

22. I en skrivelse av den 29 december 1995 underrättade Skandia Finansinspektionen om att Skandia Investment hade utökat sitt aktieinnehav i Kungsdialysen, ett bolag som bedriver dialysverksamhet. Genom denna transaktion ökade Skandia Investment sin andel av röstetalet i Kungsdialysen från 5 procent till 9,2 procent och sin andel av aktiekapitalet från 30,8 procent till 33,9 procent. Aktieinnehavet efter denna transaktion ingår i Skandias och Skandia Livs fria medel, det vill säga de medel som inte svarar mot de tekniska avsättningarna.

23. Skandia gjorde i samma skrivelse gällande att 7 kap. 17 § första stycket FRL (nedan kallad femprocentsregeln) stred mot artikel 18.1 i direktiv 73/239 och mot artikel 21.1 i direktiv 79/267, i deras ändrade lydelser.

24. Finansinspektionen fann i beslut av den 21 mars 1996 att dessa gemenskapsbestämmelser inte hade direkt effekt, eftersom de inte var tillräckligt klara och precisa, och att Skandia måste iaktta femprocentsregeln. Finansinspektionen förelade Skandia att vidta alla nödvändiga åtgärder för att senast den 1 september 1996 nedbringa aktieinnehavet i Kungsdialysen till högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier i bolaget.

25. Skandia överklagade beslutet till den svenska regeringen, som avslog överklagandet genom beslut av den 15 augusti 1996.

26. Skandia begärde den 6 september 1996 rättsprövning av regeringens beslut hos den hänskjutande domstolen, för att få prövat om beslutet stred mot någon rättsregel.

27. Med hänsyn till begäran om rättsprövning förlängde Finansinspektionen i beslut av den 10 oktober 1996 fristen för reducering av Skandia Investments aktieinnehav i Kungsdialysen på obestämd tid, dock senast till tre månader efter det att Regeringsrätten avgjort rättsprövningsmålet.

28. Den svenska regeringen förklarade att den i motsats till Finansinspektionen ansåg att artikel 18.1 i direktiv 73/239 och artikel 21.1 i direktiv 79/267, i deras ändrade lydelser, var tillräckligt klara och precisa för att kunna skapa rättigheter för enskilda. Den ansåg emellertid att dessa bestämmelser främst syftar till att förhindra nationella bestämmelser som ålägger eller förbjuder försäkringsföretag att investera sina fria medel i vissa tillgångsslag. Artiklarna i fråga skulle inte innebära ett förbud mot att över huvud taget uppställa regler avseende de fria medlen. Medlemsstaterna skulle således vara fria att fastställa regler som syftar till att begränsa försäkringsföretags ägarinflytande i andra företag.

29. Enligt Skandia utgjorde femprocentsregeln en kvantitativ begränsning av försäkringsföretagens placering av de fria medlen och var oförenlig med artikel 18.1 i direktiv 73/239 och artikel 21.1 i direktiv 79/267, i deras ändrade lydelser, vilka skulle ha direkt effekt. Skandia menade att om sådana begränsningar som femprocentsregeln vore tillåtna skulle konkurrensen mellan svenska försäkringsföretag och försäkringsföretag etablerade i andra medlemsstater snedvridas. Sådana regler skulle likaså försvåra genomförandet av den inre marknaden för försäkringstjänster inom Europeiska unionen, till nackdel för konsumenterna.

30. Regeringsrätten beslutade under dessa omständigheter att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

31. Den hänskjutande domstolen önskar med sin första fråga i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 18.1 i direktiv 73/239, i dess lydelse enligt artikel 26 i direktiv 92/49, och artikel 21.1 i direktiv 79/267, i dess lydelse enligt artikel 27 i direktiv 92/96, utgör hinder för tillämpningen av en nationell rättsregel som innebär att försäkringsföretag, såvitt avser deras fria medel, inte utan särskilt administrativt medgivande får äga en större andel av aktierna i ett inhemskt eller utländskt aktiebolag än som svarar mot fem procent av det totala röstetalet i bolaget.

32. Den svenska, den finländska och den norska regeringen anser att artikel 18.1 i direktiv 73/239 och artikel 21.1 i direktiv 79/267, i deras ändrade lydelser, innebär ett förbud för medlemsstaterna att fastställa kvalitativa begränsningar för valet av tillgångar som utgör försäkringsföretagens fria medel. Medlemsstaterna skulle således inte kunna tvinga försäkringsföretag att investera de fria medlen i vissa tillgångsslag. Däremot skulle medlemsstaterna ha frihet att ålägga dessa bolag kvantitativa begränsningar vad gäller investering i tillgångar som utgör deras fria medel.

33. Anledningen till att medlemsstaterna har antagit bestämmelser som begränsar omfattningen av de tillgångar som försäkringsföretagen får investera i andra bolag, i överensstämmelse med artikel 8.1 b i direktiven 73/239 och 79/267, i deras ändrade lydelser, var enligt nämnda regeringar dels att man ville förhindra en koncentration av aktieinnehavet och att försäkringsföretagen skaffade sig ett alltför stort inflytande i bolag som bedriver verksamhet utanför försäkringssektorn, dels att man ville skydda försäkringstagarna mot den risk för ekonomisk förlust som försäkringsföretagens deltagande i rörelsefrämmande verksamhet är förenad med.

34. Regeringarna anser att förbudet för försäkringsföretag att bedriva rörelsefrämmande verksamhet med lätthet skulle kunna kringgås om medlemsstaterna inte kunde hindra dessa företag från att skaffa sig väsentliga eller ansenliga aktieinnehav i bolag som bedriver verksamhet utanför försäkringssektorn. Varje medlemsstat skulle ha rätt att själv definiera begreppet väsentligt eller ansenligt inflytande i sådana bolag.

35. Den svenska regeringen har i synnerhet hänvisat till direktiv 85/611, där det i artikel 13 föreskrivs att investeringsbolag inte får bedriva annan verksamhet än förvaltning av värdepappersfonder och där det i artikel 25 stadgas att sådana bolag inte får förvärva aktier med sådan rösträtt som skulle göra det möjligt för bolagen att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen i de emittenter vars värdepapper de förvaltar. Begreppet väsentligt inflytande har visserligen inte närmare preciserats i direktiv 85/611, men flertalet medlemsstater förespråkade vid utarbetandet av direktivet en uttryckligt angiven gräns om fem procent av aktierna med rösträtt.

36. Samma regering har slutligen gjort gällande att en sådan nationell regel som den i det nationella målet omtvistade femprocentsregeln i särskilt hög grad framstår som rimlig då den nationella myndigheten, såsom i förevarande fall, kan tillåta ett försäkringsbolag att överskrida denna gräns i ett enskilt fall.

37. Domstolen erinrar om att direktiven 73/239 och 79/267, vilka har antagits med stöd av artikel 57.2 i EEG-fördraget, har till syfte att underlätta utövandet av etableringsrätten för företag som bedriver verksamhet med annan försäkring än livförsäkring respektive med livförsäkring (se andra övervägandet i direktiv 73/239 och första övervägandet i direktiv 79/267).

38. Direktiven 92/49 och 92/96, som har ändrat direktiven 73/239 och 79/267 och som likaså har antagits med stöd av artikel 57.2 samt med stöd av artikel 66 i EEG-fördraget, syftar till att fullborda den inre marknaden för annan försäkring än livförsäkring och för livförsäkring, med avseende på såväl etableringsfriheten som friheten att tillhandahålla tjänster.

39. För att uppnå dessa mål vidtas genom direktiven 92/49 och 92/96 en harmonisering ... som är väsentlig, nödvändig och tillräcklig för att uppnå ömsesidigt erkännande av auktorisationer och säkra system för kontroll så att det blir möjligt att bevilja en enda auktorisation som gäller i hela gemenskapen, samt att tillämpa principen om hemlandstillsyn (se femte övervägandet i respektive direktiv).

40. Det är således endast hemlandet, i enlighet med artikel 13 i direktiv 73/239 och artikel 15 i direktiv 79/267, i deras ändrade lydelser, som är behörigt att utöva finansiell tillsyn över försäkringsföretag, vilken bland annat omfattar kontroll i förhållande till försäkringsföretagens hela verksamhet, deras solvens, skapandet av tekniska avsättningar och de tillgångar som svarar häremot.

41. I artikel 15 i direktiv 73/239 och artikel 17 i direktiv 79/267, i deras ändrade lydelser, stadgas dessutom att hemlandet skall ålägga varje försäkringsföretag att skapa tillräckliga försäkringstekniska avsättningar avseende företagets hela verksamhet, vilka skall täckas av motsvarande tillgångar. Då det gäller risker som är belägna inom gemenskapen skall även tillgångarna befinna sig inom densamma. I artikel 22.5 i direktiven 92/49 och 92/96 stadgas även att medlemsstaterna inte får föreskriva att försäkringsföretag skall investera i vissa slag av tillgångar.

42. I artikel 18.1 i direktiv 73/239 och artikel 21.1 i direktiv 79/267, i deras ändrade lydelser, föreskrivs däremot i klara och ovillkorliga ordalag att [m]edlemsstaterna inte får fastställa några regler för valet av tillgångar som inte ingår i de tekniska avsättningar [na] ....

43. Det följer således redan av själva ordalydelsen i artikel 18.1 i direktiv 73/239 och artikel 21.1 i direktiv 79/267, i deras ändrade lydelser, att medlemsstaterna inte får utfärda några som helst regler beträffande valet av de tillgångar som utgör försäkringsföretagens fria medel, vare sig det är fråga om regler beträffande tillgångarnas beskaffenhet eller kvantitativa regler.

44. En medlemsstats tillämpning av en sådan nationell regel som femprocentsregeln på försäkringsföretag som står under dess tillsyn skulle dessutom kunna leda till en snedvridning av konkurrensen mellan dessa företag och försäkringsföretag som står under tillsyn av medlemsstater vars lagstiftning inte innehåller någon sådan regel, vilket skulle vara oförenligt med den inre marknaden, som direktiven 92/49 och 92/96 just har till syfte att genomföra för annan försäkring än livförsäkring respektive för livförsäkring.

45. En sådan regel kan inte heller motiveras av att medlemsstaterna enligt artikel 8.1 b i direktiven 73/239 och 79/267, i deras ändrade lydelser, är skyldiga att se till att försäkringsföretagen begränsar sin verksamhet till försäkringsområdet och till sådan verksamhet som är direkt knuten till detta område med uteslutande av all annan affärsverksamhet.

46. Ordalydelsen i denna bestämmelse innebär nämligen inte något som helst förbud för försäkringsföretag att, såvitt avser de fria medlen, inneha aktier i ett bolag som bedriver försäkringsrörelsefrämmande verksamhet.

47. Därtill kommer att förbudet för försäkringsföretag att bedriva rörelsefrämmande affärsverksamhet, som stadgas i artikel 8.1 b i direktiven 73/239 och 79/267, i deras ändrade lydelser, bland annat syftar till att skydda försäkringstagarna mot de risker som utövandet av sådan verksamhet skulle kunna ge upphov till med avseende på försäkringsföretagens solvens. Av detta följer att bestämmelsen inte utgör hinder för försäkringsföretag att inneha aktier i aktiebolag som bedriver affärsverksamhet utanför försäkringsområdet. De ekonomiska riskerna är ju därvid begränsade till sistnämnda bolags kapital.

48. Vad gäller den svenska regeringens argument rörande direktiv 85/611 kan det konstateras, att om gemenskapslagstiftaren hade velat införa en begränsning på försäkringsområdet liknande den som föreskrivs för investeringsbolag i artikel 25 i detta direktiv skulle han ha kunnat göra detta i samband med de ändringar som har företagits av direktiven 73/239 och 79/267, genom bland annat direktiven 92/49 och 92/96.

49. Av det ovan anförda följer att enbart innehav av andelar i ett bolag som bedriver försäkringsrörelsefrämmande verksamhet inte i sig strider mot ordalydelsen i artikel 8.1 b i direktiven 73/239 och 79/267, i deras ändrade lydelser, eller mot syftet med den bestämmelsen.

50. Den omständigheten att de behöriga nationella myndigheterna skönsmässigt kan medge dispens från femprocentsregeln kan inte i sig göra denna regel förenlig med artikel 18.1 i direktiv 73/239 och artikel 21.1 i direktiv 79/267, i deras ändrade lydelser (se i detta sammanhang dom av den 8 februari 1983 i mål 124/81, kommissionen mot Förenade kungariket, REG 1983, s. 203, punkt 10).

51. Det finns förvisso en risk att vissa investeringar kan äventyra försäkringsföretagens solvens. För att motverka denna risk ankommer det på tillsynsmyndigheterna i hemlandet att utöva finansiell tillsyn över försäkringsföretagen i enlighet med artikel 13 och följande artiklar i direktiv 73/239 samt artikel 15 och följande artiklar i direktiv 79/267, i deras ändrade lydelser.

52. Såsom Skandia och kommissionen har påpekat visar det förhållandet att femprocentsregeln tillämpas på försäkringsföretagens andel av röstetalet i aktiebolagen och inte på deras andel av aktiekapitalet i dessa bolag att denna regel inte har till syfte att garantera dessa företags ekonomiska stabilitet utan till att begränsa det inflytande som de kan utöva i sådana bolag.

53. Den första frågan skall således besvaras så, att artikel 18.1 i direktiv 73/239, i dess lydelse enligt artikel 26 i direktiv 92/49, och artikel 21.1 i direktiv 79/267, i dess lydelse enligt artikel 27 i direktiv 92/96, utgör hinder för tillämpningen av en nationell rättsregel som innebär att försäkringsföretag, såvitt avser deras fria medel, inte utan särskilt administrativt medgivande får äga en större andel av aktierna i ett inhemskt eller utländskt aktiebolag än som svarar mot fem procent av det totala röstetalet i bolaget i fråga.

54. Den hänskjutande domstolen önskar med sin andra fråga i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 18.1 i direktiv 73/239, i dess lydelse enligt artikel 26 i direktiv 92/49, och artikel 21.1 i direktiv 79/267, i dess lydelse enligt artikel 27 i direktiv 92/96, är tillräckligt precisa och ovillkorliga för att kunna åberopas vid nationell domstol gentemot en myndighet och medföra att en nationell rättsregel som strider mot dem inte får tillämpas.

55. Den i de ovannämnda bestämmelserna föreskrivna skyldigheten för medlemsstaterna, att inte fastställa några regler för valet av tillgångar som inte ingår i de tekniska avsättningarna, är utformad på ett klart och ovillkorligt sätt och kräver inte någon särskild genomförandeåtgärd.

56. Dessa bestämmelser kan därför åberopas vid nationell domstol gentemot en myndighet och kan medföra att en nationell rättsregel som strider mot dem inte får tilllämpas.

57. Den andra frågan skall således besvaras så, att artikel 18.1 i direktiv 73/239, i dess lydelse enligt artikel 26 i direktiv 92/49, och artikel 21.1 i direktiv 79/267, i dess lydelse enligt artikel 27 i direktiv 92/96, är tillräckligt precisa och ovillkorliga för att kunna åberopas vid nationell domstol gentemot en myndighet och medföra att en nationell rättsregel som strider mot dem inte får tillämpas.

58. De kostnader som har förorsakats den svenska, den finländska och den norska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN — angående de frågor som genom beslut av den 11 juni 1997 har ställts av Regeringsrätten — följande dom:

1) Artikel 18.1 i rådets första direktiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring, i dess lydelse enligt artikel 26 i rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring), och arti kel 21.1 i rådets första direktiv 79/267/EEG av den 5 mars 1979 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva direkt livförsäkringsrörelse, i dess lydelse enligt artikel 27 i rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (tredje livförsäkringsdirektivet), utgör hinder för tillämpningen av en nationell rättsregel som innebär att försäkringsföretag, såvitt avser deras fria medel, inte utan särskilt administrativt medgivande får äga en större andel av aktierna i ett inhemskt eller utländskt aktiebolag än som svarar mot fem procent av det totala röstetalet i bolaget i fråga.

2) Artikel 18.1 i direktiv 73/239, i dess lydelse enligt artikel 26 i direktiv 92/49, och artikel 21.1 i direktiv 79/267, i dess lydelse enligt artikel 27 i direktiv 92/96, är tillräckligt precisa och ovillkorliga för att kunna åberopas vid nationell domstol gentemot en myndighet och medföra att en nationell rättsregel som strider mot dem inte får tillämpas.

1 Rättegångsspråk: svenska.