Förslag till avgörande av generaladvokat Georges Cosmas föredraget den 30 november 1999

1 Originalspråk: grekiska.

2 EGT 2, 1962, s. 36.

3 EGT 2, 1962, s. 32.

4 EGT 117, 1964, s. 1863; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 22 (nedan kallat EG:s hantverksförordning eller direktiv 64/427).

5 Se artikel 11.1 och bilaga B i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/42/EG av den 7 juni 1999 om införande av en ordning för erkännande av kvalifikationer för de former av yrkesverksamhet som omfattas av direktiven om liberalisering och övergångsåtgärder samt om komplettering av den allmänna ordningen för erkännande av kvalifikationer (EGT L 201, s.77). I detta avseende finns det anledning att påpeka att upphävandet av direktiv 64/427 inte hindrar att tolkningen av bestämmelserna i direktivet kommer till användning i förevarande mål, i den utsträckning som direktivet i fråga, trots att det är av övergångskaraktär, var tillämpligt under tidsperioden för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, i synnerhet vad gäller golvläggningsarbetet. Dessa bestämmelser förblev närmare uestämt, i enlighet med artikel 6 i direktivet, tillämpliga ända fram till ikraftträdandet av bestämmelserna om samordning av nationella bestämmelser om aktiviteterna i fråga och utövandet av dessa (se i detta avseende artikel 1.2 i direktivet). Såsom kommissionen har angett i sitt skriftliga yttrande har direktiv 64/427 varken ersatts av rådets direktiv S9/48/EEG av den 21 december 1988 om en generell ordning för erkännande av examensbevis över bchörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier (EGT L 19, s. 16; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 192), eller av rådets direktiv 92/51/EEG av den 18 juni 1992 om en andra jzenercll ordning för erkännande av bchörighetsgivande nögre utbildning, en ordning som kompletterar den som föreskrivs i direktiv S9/48/EEG (EGT L 209, s. 25).

6 I ett administrativt föreläggande av den 9 oktober 1995 förbjuds det nederländska företaget att fortsätta att utföra golvläggningsarbetcn i Tyskland. Genom ett beslut samma dag alades detta företag dessutom en bötesavgift om 1000 DĽM för att ha brutit mot artiklarna 1 och 117 i HandwO.

7 Se som vägledning dom av den 22 oktober 1974 i mål 27/74, Demag (REG 1974, s. 1037), punkt 8, av den 29 oktober 1980 i mål 22/80, Boussac (REG 1980, s. 3427; svensk specialutgåva, volym J, s. 419), punkt J, av den 7 mars 1990 i mål C-69/88, Krantz (REG 1990, s. I-583), punkt 7, och av den 28 januari 1992 i mål C-204/90 (REG 1992, s. I-249), punkt 6.

8 Se ovan punkt 22 i förevarande förslag till avgörande.

9 Se ovan punkt 15 i förevarande förslag till avgörande. Kreis Heinsberg har i sitt skriftliga yttrande och i synnerhet under det muntliga förfarandet bestritt riktigheten av de uppgifter som lämnats av den nationella domstolen vad beträffar de tyska gällande bestämmelserna. I detta avseende finns det anledning att betona att tolkningen och det exakta bestämmandet av tillämpliga nationella tyska bestämmelser faller under den nationella domstolens behörighet och att domstolen inte kan pröva de bestridanden som har anförts av Kreis. Dessutom är, vilket jag kommer att ange nedan dá jag övergår till att göra en bedömning av de olika frågorna, den nya bilden av tlen nationella domstolen, som Kreis vill göra genom bestridandena i fråga, inte alltid alldeles tydliga, och de förefaller inte, i vissa fall, vara avgörande för svaren på de frågor om gemenskapsrätten som har ställts i detta mal. Det svar som domstolen kommer att ge på frågan kan således inte grunda sig nå de upplysningar som den nationella domstolen har länmat. Det ankommer i varje fall på den nationella domstolen att jämföra dess ställningstaganden med Kreis upplysningar och att följaktligen, om den reviderar sina ställningstaganden, dra de slutsatser som domstolen dragit vid sin tolkning, självfallet med möjligheten att, om den anser att det är nödvändigt, ställa en ny fråga till domstolen.

10 Enligt Kreis Heinsberg kräver lagen varken att man uppvisar ett utdrag ur hantverksregistret av nyare datum eller att man erlägger en avgift för att få detta utdrag. Det ankommer pa den nationella domstolen att kontrollera riktigheten av fötegående påståenden.

11 I detta avseende finns det anledning att påpeka att Kreis Heinsberg under sammanträdet betonat att den nationella domstolen framfört det förfarande för erkännande av yrkeserfarenhet som föreskrivs i den tyska lagstiftningen på ett felaktigt sätt i den mån som den påpekat att den berörde företagaren ansöker om registrering i hantverksregistret vid den behöriga hantverkskammaren och därvid visar upp sitt specialtillstånd. För det första har Kreis Heinsberg hävdat att det finns en rätt till registrering i hantverksregistret om relevanta dokument uppvisas, utan att det krävs något ytterligare bevis. Om den behöriga förvaltningsmyndigheten har beviljat ett specialtillstånd till registrering, skall den följaktligen överlämna detta dokument till hantverkskammaren varvid denna, i förlitan på specialtillståndet, automatiskt skall vidta registrering. Kreis Heinsberg har sedan betonat att förfarandet, även om specialtillståndet och registreringen i hantverksregistret utgör två självständiga administrativa handlingar och att det är riktigt att man måste erlägga en avgift för att dessa båda handlingar skall bli fullbordade, skall anses som ett enda. Vad som är viktigt är att den behöriga förvaltningsmyndigheten fattar sitt tillståndsbeslut efter att ha hört hantverkskammaren, som gör en registrering i hantverksregistret. Dessutom skall, enligt Kreis Heinsberg, varje person som ansöker om specialtillstånd erhålla ett sådant, eftersom detta föreskrivs i de nationella bestämmelserna. I den mån som jag kan konstatera att jag förstått det förfarande som beskrivits av Kreis Heinsberg, anser jag att Kreis Heinsberg i allt väsentligt inte bestrider att registrering i hantyerksregistret, som utgör en särskild administrativ handling, kräver att den utländske företagaren gör en särskild ansökan. När Kreis Heinsberg talar om automatisk registrering och automatiskt utfärdande, förefaller det som den vill säga att det, när företagaren har uppvisat sitt specialtillstånd, finns en skyldighet — det vill säga att man har en därmed förbunden behörighet — att registrera företagaren i hantverksregistret. Den omständigheten att det emellertid finns en materiell skyldighet att registrera företagaren hindrar inte att denne är tvungen att inlämna en andra ansökan, vilket innebär att registreringen förlorar sin automatiska karaktär.

12 Se dom av den 29 oktober 1998 i mal C-193/97 och C-194/97, De Castro Freitas och Escallier (REG 1998, s. I-6747), punkt 19.

13 Se i detta avseende domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet De Castro Freitas och Escallier. När det emellertid, såsom även anges i domen i detta mål, finns objektiva omständigheter som leder till att värdlandet anser att det företedda intyget innehåller uppenbara oriktigheter, får det vända sig till ursprungsstaten för att begära tilläggsuppgifter (punkt 30).

14 Se, utöver domen i det ovan nämnda målet De Castro Freitas och Escallier, dom av den 7 februari 1979 i mål 115/78, Knoors (REG 1979, s. 399; svensk specialutgåva volym 4, s. 297) och av den 27 september 1989 i mål 130/88, Van de Bijl (REG 1989, s. 3039).

15 I detta avseende finns det anledning att betona att Kreis Heinsberg vid sammanträdet, även om den medgivit att bevishandlingarna skall inges på tyska, har bestritt att den berörda personen måste framföra sin ansökan personligen och påpekat att han kan skicka den per post antingen till hantverkskammaren eller till den behöriga förvaltningsmyndigheten. Dessutom har Kreis Heinsberg betonat att endast Regierungspräsident är behörig att ge specialtillstånd till registrering, efter att ha hört den berörda hantverkskammaren. Vad beträffar den första frågan skall erinras om att domstolen inte är i stånd att pröva om det verkligen krävs att den berörda personen personligen inlämnar sin ansökan. Vad beträffar den andra frågan anser jag emellertid att Kreis Heinsberg i allt väsentligt inte bestritt att det föreligger en dubbel kontroll — som har till syfte att utforma ett yttrande eller anta ett beslut — av intyget från härkomststaten som företas av hantverkskammaren och behörig förvaltningsmyndighet, även om denna kontroll i allt väsentligt är av formell karaktär, vilket Kreis Heinsberg för övrigt själv har medgett. Slutligen skall påpekas att valfriheten för företagaren att vända sig antingen till hantverkskammaren eller till förvaltningsmyndigheten inte hindrar att båda dessa instanser är inblandade i förfarandet i fråga.

16 Ovan fotnot 11.

17 Punkt 21.

18 I detta avseende har domstolen ansett, á enasidan, att nationella regler som inte utan åtskillnad är tillämpliga pä tjänster oavsett deras ursprung, endast [ärl förenliga med gemenskapsrätten om de kan hänföras till en uttrycklig undantagsbestämmelse, såsom artikel 56 i fördraget och, à andra sidan att [i] avsaknad av harmoniserade regler som är tillämpliga pä tjänster, eller regler om likvärdighet, kan inskränkningar i den frihet som garanteras genom fördraget inom detta område dessutom härröra från tillämpningen av nationella regleringar — som gäller för alla personer som är etablerade på den ifrågavarande statens territorium — på på personer som tillhandahåller tjänster och som är etablerade påen annan medlemsstats territorium, vilka redan måste uppfylla föreskrifterna i den statens lagstiftning (se dom av tlen 25 juli 1991 i mål C-288/89, Collectieve Antennevoorziening Gouda, REG 1991. s. I-4007; svensk specialutgåva volym 11, s. 331, punkterna 11 och 12).

19 Ovan fotnot 11.

20 Punkt 23.

21 Se ovan, punkt 32 i detta förslag till avgörande.

22 Se ovan, punkt 33 i detta förslag till avgörande.

23 I detta avseende finns det anledning att påpeka att man i förevarande mâl inte kan bestrida — genom en analog tillämpning av rättsfallet Keek och Mithouard (dom av den 24 november 1993 i de förenade målen C-267/91 och C-268/91, REG 1993, s. I-6097; svensk specialutgåva, volym 14, s. 431), punkt 16, enligt vilken en icke diskriminerande åtgärd avseende försäljningsformer inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 30 i ĽG-fördraget — att förfarandet i fråga omfattas av artikel 59 i fördraget. Det är utan tvekan sä att de åtgärder som reglerar förfarandet för beviljande av tillstånd att utöva hantverk i Tyskland, i synnerhet skyldigheten att registrera sig i hantverksregistret, vilken utgör föremålet för tvisten vid den nationella domstolen, direkt rör tillträde till marknaden för hantverkstjänstcr i medlemsstaterna och följaktligen utgör formella begränsningar av handeln med tjänster inom gemenskapen {se även nedan, punkt 45 i detta förslag till avgörande). I ett sådant här fall är det således, i enlighet med domen av den 10 maj 1995 i mal C-384/93, Alpine Investments (REG 1995 s. I-1141, punkterna 28 och 33—38), inte möjligt att tillämpa rättsfallet Keek och Mithouard analogt.

24 Se som vägledning dom av den 4 december 1986 i mål 205/84, kommissionen mot Tyskland (REG 1986, s. 3755; svensk specialutgåva volym 8, s. 741), punkt 25.

25 Se dom av den 12 december 1996 i mâl C-3/95, Reisebüro Broede (REG 1996, s. I-6511), punkt 25.

26 Se dom av den 9 augusti 1994 i mål C-43/93, Vander Elst (REG 1994, s. I-3803; svensk specialutgåva, volym 16, s. 59), punkt 16.

27 ;— Se domen i det ovan i fotnot 17 nämnda målet Collectieve Antennevoorziening Gouda, punkt 15.

28 Se som vägledning domen i det ovan i fotnot 25 nämnda målet Vander Elst, punkt 17.

29 Man skulle även kunna hävda att skyldigheten att registrera sig i hantverksregistret innebär en inskränkning av den enkla anledningen att den utgör ett formellt villkor för tillträde till marknaden för tjänster, utan att det är nödvändigt att undersöka om det är möjligt att enkelt uppfylla detta villkor (det är fråga om en omständighet som påverkar avgörandet om inskränkningen kan rättfärdigas eller inte). Se i detta avseende generaladvokaten Fennellys förslag till avgörande som föredrogs den 16 september 1999 i domen i mål C-190/98, Volker Graf, REG 2000, s. I-493, I-495, punkterna 30 och 31.

30 I förevarande mål ¡ir det desto mer nödvändigt att erinra om den nationella domstolens behörighet vad avser tilllämpningen av proportionalitetsprincipen, eftersom Kreis Heinsberg har framfört bestridanden beträffande de tillämpliga tyska bestämmelserna i fråga.

31 Angående skyddet för mottagarna av tjänster, vilket anses som ett överordnat skäl av allmänt intresse som kan berättiga inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster, se dom av den 18 januari 1979 i de förenade målen 110/78 och 111/78, Van Wesemael m. fl. (REG 1979, s. 35; svensk specialutgåva, volym 4, s. 263), punkterna 26 och 27, och domen i det ovan i fotnot 17 nämnda målet Collectieve Antennevoorziening Gouda, punkt 14.

32 Angående skyddet för arbetstagare, vilket anses som tvingande hänsyn till allmänintresset som kan motivera inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster, se som vägledning dom av den 17 december 1981 i mål 279/SO, Webb (RUG 1981, s. 3305), punkt 19, och det i fotnot 17 nämnda målet Collectieve Antennevoorziening Gouda, punkt 14.

33 Kreis Heinsberg har tillhandahållit upplysningar om skyldigheten för utländska företag att registrera sig i de nationella registren enligt de belgiska, franska, grelciska, italienska, luxemburgska och österrikiska rättsordningarna. Enligt Kreis Heinsberg fungerar hantverksregistret som ett offentligt register med upplysningar om de hantverkare som utövar sin verksamhet som egenföretagare inom de gränser som den behöriga yrkeskammaren uppställt. Detta register har med andra ord en reglerande funktion och tjänar till att informera myndigheterna och användarna av hantverkstjänster vad avser de personer som har fått tillstånd från den behöriga yrkeskammaren att som egenföretagare utföra sådana tjänster.

34 Såsom kommissionen riktigt har påpekat vid sammanträdet kan inte nödvändigheten av att garantera kvaliteten på de tillhandahållna hantverkstjänsterna i sig direkt berättiga en skyldighet att registrera sig i hantverksregistret, i den mån som kvaliteten garanteras tillräckligt genom specialtillståndet att utöva den berörda verksamheten, som beviljas innan registreringen i hantverksregistret. I detta avseende är det lämpligt att även påpeka att registreringen i hantverksregistret, enligt den tyska regeringen, resulterar i ett obligatoriskt upptagande i hantverkskammaren, vilket bidrar till upprätthållande av nivån på de yrkesmässiga tjänsterna och färdigheterna inom hantverfcsområdet och en förbättring av denna nivå, tack vare ett system med dubbel utbildning (praktik och teori) för hela industri- och hantverksområdena. Vad avser ovannämnda anmärkningar skall erinras om att det, för det första, ankommer på den nationella domstolen att kontrollera om det obligatoriska upptagandet i hantverkskammaren verkligen, enligt den tyska lagstiftningen, kan motivera skyldigheten att registrera sig i hantverksregistret och om den bidrar till förverkligandet av de mål som åberopats av den tyska regeringen. Jag anser emellertid att dessa mål, även om det förefaller som om de utgör hänsyn till allmänintresset enligt fasta bestämmelser i den tyska rättsordningen, inte kan hindra utländska företagare som är etablerade inom gemenskapen och som önskar utöva sin verksamhet i Tyskland tillfälligt eller till och med en enda gång och som inte deltar i utbildningssystemet i denna medlemsstat. Om detta emellertid är fallet, och särskilt om det obligatoriska upptagandet i hantverkskammaren innebär att periodiska avgifter skall erläggas, skall den nationella domstolen, med tillämpning av domstolens ovannämnda rättspraxis, undersöka om detta obligatoriska upptagande, som är underställt skyldigheten att registrera sig i hantverksregistret, utgör en särskild inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster, som eventuellt strider mot gemenskapsrätten. I ett sådant fall kan den nationella domstolen, om den bedömer att det är nödvändigt, ställa en ny fråga till domstolen.

35 Se exempelvis bestämmelsen i artikel 22.1 i rådets direktiv 85/384/EEG av den 10 juni 1985 om det ömsesidiga erkännandet av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis på arkitekturområdet, däribland åtgärder för att underlätta ett effektivt utnyttjande av etaweringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (EGT L 223, s. 15; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 99). I denna artikel föreskrivs bland annat följande: När en medlemsstat kräver av sina egna medborgare som önskar utöva den verksamhet som åsyftas i artikel 1 antingen ett tillstånd från eller medlemskap i eller registrering hos en yrkesorganisation eller ett yrkesorgan, skäll, när det gäller tillhandahållande av tjänster, denna medlemsstat undanta medborgare från andra medlemsstater från detta krav. Personen i fråga skall tillhandahålla' tjänster med samma rättigheter och skyldigheter som medborgare i värdmedlemsstaten; i synnerhet skall de uppföranderegler av yrkesmässig eller administrativ natur som gäller i denna medlemsstat även gälla för honom. För detta ändamål och torutom den deklaration som nämns i punkt 2 för tillhandahållande av tjänster får medlemsstater, för att göra det möjligt att genomföra de bestämmelser för yrkesmässigt uppförande som gäller bos dem, kräva automatisk tillfällig inregistrering eller formell registrering bos en yrkesorganisation eller ett yrkesorgan eller i ett register, förutsatt att denna registrering inte fördröjer eller på något sätt försvårar tillhandahållandet au tjänster eller åsamkar några ytterligare kostnader för den person som tillhandahåller tjänsterna (min kursivering). En liknande bestämmelse återfinns för övrigt i artikel 17.1 i rådets direktiv 93/16/EEG av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis (EGT L 165, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 4. s. 102).