Förslag till avgörande av generaladvokat Philippe Léger föredraget den 11 maj 2000

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets direktiv av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter (EGT L 382, s. 17, svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 150, nedan kallat direktivet).

3 Andra övervägandet.

4 Nedan kallad Regulations.

5 Punkt 2.3 i yttrandet från svaranden i den nationella domstolen. Med hövlighet ... skall förstås regler om vad som hör till god ton, om vad som är passande eller om internationell artighet som i de allra flesta fall styr staternas beteende. Det rör sig inte om tvingande lagregler, Carreau, D., Droit international, Pedone, Paris, 1997, 5 uppl., punkt 684.

6 I artikel 1.2 i direktivet sägs: Med handelsagent avses i detta direktiv en självständig agent med varaktig behörighet att förhandla ont försäljning eller köp av varor för en annan persons räkning, här nedan kallad huvudman, eller att förhandla om och slutföra sådana affärsuppgörelser i huvudmannens namn och för dennes räkning.

7 Dom av den 30 april 1998 i mål C-215/97, Bellone (RUG 1998, s. I-2191), punkt 10.

8 Sidan 9 i den franska översättningen av begäran om förhandsavgörande.

9 Se Stathopoulos, A., enligt vilken ... det territoriella tillämpningsområdet för gemenskapens rättsordning i princip är medlemsstaternas territorium i geografisk och konstitutionell mening, med deras naturliga förlängning under jord, på sjön (territorialhavet) och i luftrummet, Commentaire du TCE, article 299, Commentaire artide par artide des traités UE et CE, Helbing & Lichtenhahn, Dalloz, Bruylant, 1999, s. 1887, nr 3.

10 Ibidem, nr 7.

11 Se Groux, J., Territorialité et droit communautaire, RTDE, nr 1 januari—mars 1987, s. 5.

12 Dom av den 27 september 1988 i de förenade målen 89/85, 104/85, 114/85, 116/85, 117/85 samt 125/85—129/85 (REG 1988, s. 5193; svensk specialutgåva, volym 9, s. 651).

13 Ibidem, punkterna 12 och 13.

14 Ibidem, punkterna 16 och 17.

15 Ibidem, punkt 18, min kursivering. Se även generaladvokaten Dannons förslag tili avgörande i det ovan nämnda målet Åhlström m.fl. mot kommissionen och särskilt avdelning II, som handlar om internationell rätt.

16 Ibidem, punkt 22.

17 Andra övervägandet.

18 Andra övervägandet i direktivet. I domen i det ovan nämnda målet Bellone har domstolen erinrat om att ... direktivets syfte är att skydda personer som är att anse som handelsagenter, såsom detta förstås i direktivet (punkt 13).

19 Punkt 33 i delta förslag till avgörande.

20 Min kursivering. Artiklarna 117—120 i EG-fördraget har bytts ut mot artiklarna 136—143 EG. Syftet med artikel 117 första stycket är klart: Medlemsstaterna är ense om behovet att främja förbättringar av arbetstagarnas arbetsvillkor och levnadsstandard och att därigenom möjliggöra en harmonisering samtidigt som förbättringarna bibehålls. Även om de sociala mal som räknas upp har karaktär av programförklaring bar domstolen uttalat att de inte helt saknar rättsverkningar och att de utgör ett viktigt underlag, framför allt för tolkningen av andra bestämmelser i fördraget och för gemenskapens sekundärrätt på det sociala området (dom av den 17 mats 1993 i de förenade målen C-72/91 och C-73/91, Sloman Neptun (REG 1993, s. I-887; svensk specialutgåva, volym 14, s. 47), punkt 26. I förevarande fall har direktivet ett sådant mål gällande en harmoniseringsåtgärd som vidtagits med stöd av artikel 100 i EG-fördraget (nu artikel 94 EG). I artikel 117 andra stycket hänför man sig för övrigt uttryckligen till den här sortens åtgärd. I artikeln sägs således att förbättringar av arbetstagarnas arbetsvillkor och levnadsstandard skall vara resultatet av den gemensamma marknadens funktion, av de förfaranden som föreskrivs i fördraget och av tillnärmningen av medlemsstaternas bestämmelser i lagar och andra författningar. Med andra ord kan harmoniseringen av de nationella bestämmelserna, även om de är grundade ná särskilda överväganden som är förknippade med ett eftersträvande att uppnå särskilda gemenskapsmål, utgöra ett tillfälle för gemenskapslagstiftaren att förbättra nivån på skyddet för e ekonomiska aktörernas arbetsvillkor. Avsaknaden av andra restriktiva villkor än de rent processuella som nämns i denna artikel och lagstiftarens uttryckliga bekräftelse au avsikten att förbättra den allmänna nivån pä det sociala skydd som medlemsstaterna tillförsäkrar på det berörda området gör att jag anser att åtgärder hänförliga till social ordning som de som förekommer i direktivet skall tolkas på ett autonomt sätt, utan att hänsyn tas till den omständigheten att de utgör en del av en gemenskapsbestämmelse som även syftar till att nå målet avseende fri rörlighet för personer och tjänster (för ett exempel på ett direktiv som grundas enbart på artikel 100 i föruraget och som hänvisar till artikel 117, se till exempel Rådets direktiv 98/59/EG av den 20 juli 1998 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar (EGT L 225, s. 16)).

21 När det gäller tolkning enligt ordalydelse, sammanhang eller ändamålet med direktivet, se till exempel dom av den 12 december 1996 i mål C-104/95, Kontogeorgas (REG 1996, s. I-6643), punkterna 16 och 25.

22 EGT C 27, 1998, s. 34.

23 Artikel 1.1.

24 Se dom av den 13 maj 1997 i mål C-233/94, Tyskland mot parlamentet ocli raclet (RUG 1997, s. I-2405), punkterna 17—19.

25 Punkt 16.

26 I dess artikel 3.1 första meningen sägs: På ett avtal tilllämpas den lag som parterna har valt.

27 Vid sammanträdet har Katon utvecklat en teori innebärande att det uppdrag som åligger domstolen då den skall bedöma en lags fördelar i jämförelse med en annan lag, i syfte att avgöra vilken av lagstiftningarna som är mest fördelaktig för handelsagenten, är förknippat med stora praktiska svårigheter. Skyldigheten att göra en komplex ekonomisk bedömning av helhetsbilden av relationen mellan avtalsparterna skulle leda fram till oförutsägbara resultat, som skulle skapa en verklig rättslig osäkerhet. Utvärderingen av de respektive fördelarna med en lagstiftning i jämförelse med en annan är utan tvivel en komplicerad uppgift. Detta krav framgår emellertid av själva lydelsen på artikel 19, liksom för övrigt även av lydelsen på andra artiklar i direktivet (artiklarna 10.4, 11.3 och 12.3). Kravet kan således inte nonchaleras. Gemenskapslagstiftarens klart uttryckta avsikt kan heller inte frångås då den är ett uttryck för den allmänna filosofin i direktivet, som syftar till att bevara balansen mellan handelsagentens intressen och hans huvudmans intressen. Dessutom synes den svårighet som är förknippad med domstolens uppgift att göra jämförelsen inte så stor att den inte kan lösas, i förekommande fall med hjälp av ett expertutlåtande.

28 En förklaring till denna osäkra formulering kan återfinnas i de inledande förslagen till direktiv som lades fram av kommissionen (EGT C 13, 1977, s. 2 och EGT C 56, 1979, s. 5). I artikel 30.5 i dessa förslag sades således följande: Rätten till kundersättning kan inte uteslutas eller begränsas i förväg. Rätten kan endast utövas under de tre månader som följer på avtalets upphörande. I artiklarna 30.1—30.4 angavs hur kundersättningen skulle räknas ut. I artikel 30.4 gjordes en åtskillnad mellan, å ena sidan, den ersättning som skulle betalas ut i fråga om vanlig uppsägning av avtalet då uppsägningstiden iakttagits och, a andra sidan, uppsägning av exceptionella skäl (huvudmannens uppförande eller godtagbara skäl hänförliga till agenten) som gav utrymme för ersättning med annat belopp. Taket för ersättningsbeloppet var lägre för den förstnämnda ersättningen i jämförelse med den sistnämnda. Denna åtskillnad mellan sätten att bestämma ersättningen rättfärdigar hänvisningen i denna artikel till en begränsning av rätten till ersättning. Nämnda skillnad kan förklara varför lagstiftaren, i den inledande likaväl som i den slutliga versionen av direktivet, har förlagt rätten att begränsa ersättningen till avtalets upphörande, med den reservationen att, i den slutliga versionen av direktivet, tanken på en begränsning av ersättningen eller skadeståndet har försvunnit.

29 Domen i det ovannämnda målet Bellone, punkt 14.

30 Ibidem, punkt 15.

31 Audit, B., Droit international privé, Economica, Paris, 1997, 2:a uppl., s. 97.